Piratpartiet gör en junilista med sitt patenthat

Snöbollen är i rullning. Nu har debatten om Piratpartiets syn på läkemedelspatent kommit igång på riktigt. Amelia Andersdotter har börjat skriva långa svara till mig i parti och minut, där hon faktiskt försöker revidera några av de tidigare ståndpunkterna, men tyvärr hamnar i samma patentmotstånd som tidigare. Även Rick Falkvinge har varit här på prärietankar och återigen ett prov på sitt patenthat. Men det finns också goda nyheter. Marcus Fridholm har skrivit ett lååångt inlägg där han bla kritiserar piratpartiets förslag på att göra medicinsk forskning till ett planekonomiskt system, och det pågår även parallellt ett visst internt ifrågasättande, även om det blir svårt att påverka partiledningens kompakta motstånd mot läkemedelspatent. Tyvärr verkar Henrik Alexandersson vilja blunda i denna fråga, då han anser integritet så mycket viktigare, ja om jag nu tolkat hans kryptiska inlägg korrekt.

Men trots det verkar piratpartisternas inlägg i frågan vara färgade av deras egna upplevelser, vilket främst verkar vara ifrån mjukvarupatentbranschen. Men är den erfarenhet verkligen relevant? För att svara på det tänkte jag sammanfatta en del om den medicinska forskningens aktörer och patent, samt besvara kritikernas frågor. Aktörerna är, förenklat, de akademiska forskarna vid universiteten, de små forskningsföretagen och de stora läkemedelsbolagen. De är alla viktiga och kan inte ersätta de två andra.

De akademiska forskarna försörjs visserligen av ett system byggt på excellence, vilket alltså det inte byggt på marknadsprinciper. Därmed kan de forska utifrån perspektiv som inget företag skulle kunna göra. De är också små och någorlunda flexibla. Tyvärr betyder det även att de är allt för små och svagt organiserade för att kunna utveckla en idé till en fungerande medicin, och dessutom väldigt beroende av enskilda nyckelpersoners engagemang, kunnande, men även lynne.

De små forskningsföretagen är även de små och flexibla. Inte sällan har de även uppstått ur akademin. I andra länder äger dock universitet de patenterade upptäckter som produceras av dess forskare, men i Sverige är det forskaren själv som äger patentet. Det ger fascinerande möjligheter. Tyvärr är även dessa bolag i de flesta fall för små för att kunna samla kapital, kunnande och tid för att kunna utveckla en uppfinning till en fungerande medicin.

De stora läkemedelsbolagen är möjligen stelbenta i jämförelse med de mindre aktörerna. Men å andra sidan har de ekonomisk kapacitet att skrapa ihop den 1 miljard dollar det kostar och vänta de 10-15 år det tar att utveckla en medicin. De har också kunnande att genomföra kliniska studier och överleva den statlig byråkrati som man måste ta sig igenom för att få ett läkemedel godkänt.

Det bör påpekas att mellan dessa aktörer så är det de stora läkemedelsbolagen som sticker ut. Det finns många som kan ta steget från forskare till att starta ett litet forskningsföretag. Men det är väldigt svårt att utveckla ett mindre bolag till den enorma maskin som krävs för att utveckla klart en medicin.

I detta system kommer ofta uppfinningar till vid universitet eller småföretag. Därefter köps de upp av stora läkemedelsbolag som sedan utvecklar idéerna och patenten till en fungerande medicin. Patentens roll är att i början skydda uppfinnaren och de små företagen. Det innebär att de stora bolagen tvingas köpa småföretagen för dyra pengar för att komma åt dess patent. Därefter skyddar naturligtvis även patenten storföretagen. Men det är inte ett skydd mot konkurrerande utveckling och forskning, utan mot piratföretag som ämnar producera och sälja redan upptäckta läkemedel, utan att satsa på egen utveckling.

Denna beskrivning har naturligtvis piratpartiet vissa invändningar emot.

Amelia påstår att detta system byggt på patent, orsakar att småföretag köps upp och utan patent att fler småföretag skulle existera. Men utan patent så skulle inget skydda småföretagens idéer. Därmed skulle ingen vilja satsa pengar på ett litet forskningsföretag utan patent. Me andra ord, utan patent inga småföretag. Att bli uppköpt är ej heller något hemskt för ett litet forskningsföretag eller en forskare. Det innebär ju att man faktiskt får en återbäring på investerade tid och pengar, samt att ens idéer har en chans att utvecklas till ett fungerande läkemedel. Att bli uppköpt är rent ut sagt det ultimata målet för många mindre företag inom branschen.

Amelia påstår vidare att läkemedelsbolag överskattar kostnader för kliniska studier. I ärlighetens namn klarar jag inte av att följa detta resonemang. Om ett företag har överskattat en utgiftspost så lär aktieägarna hoppa av lycka och kräva att pengarna satsas någon annan stans där de behövs, alternativt ger det som avkastning till ägarna. Och det är ju inget ett företag kan gömma undan, utan något som kommer att synas i bolagsredovisning. Amelias kritik verkar snarare vara mot aktiebolag som företeelse och kapitalism. Eller möjligen är det ett utfall av att hon (felaktigt) tror att de kliniska testerna utförs kostnadsfritt av statlig sjukvård. Hur som helts är det svårt att förstå på vilket sätt detta skulle vara ett argument, mot eller för någonting.

Rick Falkvinge anser att läkemedelspatent är ” värdelösa för småföretagare” och” hinder för innovation och konkurrens”. Som jag ovan beskriver är det helt fel. I forskningsprocessen så är det snarare de små utmanarna och enskilda innovatörerna som vinner på patent, och leder till att Big pharma måste betala dyra pengar för att komma åt intressanta uppfinningar.
Däremot är läkemedelspatent naturligtvis till gagn för läkemedelsbolag senare, då de har patent på en färdig godkänd medicin. Men konkurrenterna här är inte innovatörer, utan rena rama piratbolag som vill tillverka och sälja redan utvecklade mediciner de inte har forskat fram själv. Dessa piratbolag ägnar sig även sällan åt utveckling, varför Ricks omtänksamhet om dessa knappast är särskilt relevant ur ett rent forskningsperspektiv. Vidare är ju denna konkurrens om gårdagens mediciner, som patenterades för 15-20 år sedan, och som kommer att vara utan patentskydd inom 5-10 år. Rick fokuserar alltså på helt fel del av patentens betydelse, nämligen skydd på redan färdiga läkemedel, och inte på morgondagens mediciner, vilket borde vara den relevanta frågan.

Rick Falkvinge påstår även att den privatägda läkemedelsbranschen är en förlustaffär i samhället. Detta då de mediciner som många gånger köps via statliga sjukförsäkringar, inte bara går till forskning och framställning av dessa läkemedel, och därmed att forskningen borde ägas av staten styras som en planekonomi. För mig ter sig denna kritik absurd, framförallt då den kommer från någon som kallar sig som liberal. Anser Rick även att biltillverkning skall förstatligas då bilpriset inte bara är summan av utvecklingskostnader, samt tillverkningskostnader? Eller är han lika upprörd över att de byggföretag som staten köper vägbygge går med vinst, och kräver att de alla skall förstatligas? Vi vet efter otalig empiri att konkurrentutsatta privata företag är ofantlig mer effektiva och bättre på att utveckla nya produkter, än statlig planekonomi, trots att privata företag tar ut vinst. Det finns inget som tyder på att medicinsk forskning skulle vara annorlunda.

Det finns också en ganska allmän skräck för genpatent, även bland flera debattörer som annars är positiva till läkemedelspatent. Denna är dock baserad på okunskap och förvirring. För att förtydliga, det går inte att ta patent på en genetisk sekvens som finns naturligt i människokroppen (med andra ord mänskliga gener). Något sådant klassas som upptäckt och inte uppfinning. Dessutom krävs det att det finns en industriell potential i ett genpatent för att det skall bli godkänt. Därmed blir även genpatenten fokuserade på en speciell medicinsk applikation, istället för lite gener hit och dit.

Vissa debattörer hänger även kvar vi de gamla u-landsargumenten som jag tidigare bemött. Som upprepning, ingen dör i u-länder pga av patent. Utan patent hade vi inte haft några läkemedel överhuvudtaget. Med det i bagaget så borde man förstå att lösningen på att vissa människor är för fattiga för att köpa mediciner, knappast ligger i att vi raserar läkemedelsindustrin och avskräcker investerare från att lägga sina slantar på att utveckla mediciner.

För att konkludera, Piratpartiet har kunnat tala från en styrkeposition i frågor som integritet och övervakning på Internet just för att många av piraterna har stor kunskap i ämnet. Men detta bör kombineras med en viss blygsamhet inför andra frågor där det egna kunnandet knappast är större än vad Svensson på gatan kan. Men så är alltså inte fallet. Piratpartiet har klampat in i medicinsk forskning likt elefanter i en porslinsaffär och agerat lika styrmoderligt som ”gammelpartierna” har handskats med integritetsfrågorna.

Detta kan mycket väl fälla piratpartiets framtidsutsikter och göra det till ännu en Junilista som skräller EU-val, men är uppfintade på läktaren i Riksdagsval. För hur många borgerliga sympatisörer är sugna på ett parti som förespråkar planekonomi inom läkemedelsforskning? Hur seriöst verkar ett parti som kommer med så pass naiva invändningar mot patent? Ja det kan även skada själva trovärdigheten i kritiken mot allehanda integritetskränkande lagförslag, då Piratpartiet många gånger varit drivande i motståndet. För om piraterna så lätt kan avfärdas i frågan om patent, vad kan de egentligen om integritet?

Tyvärr är utsikterna synnerligen små för att partiet kommer att revidera sin åsikt i frågan, trots intern opposition från gräsrötter, då i princip hela ledargarnityret har kedjat fast sig vid de argument som jag ovan har bemött.

Fakta mot engagemang i debatten om läkemedelspatent

För er som läste mitt förra inlägg så har alltså Piratpartiets Amelia Andersdotter nu gått i debatt mot mig i frågan om läkemedelspatent. Det är ju naturligtvis smickrande att någon likt Amelia, som lyckats få en ganska saftig mediarespons och knackar på dörren till EU-parlamentet, bemödar sig att bry om en grinig liberalblog i mängden driven av ännu en 70-talist med för lite hår. Men samtidigt handlar debatt, i alla fall för mig, om argument och fakta. Hur står det egentligen till med Amelias faktaunderlag för hennes åsikter?

Framförallt hävdar Amelia att läkemedelsföretagen lever som parasiter på offentlig sjukvård, då hon tror att de omfattande kliniska studier som krävs för att ett läkemedel skall kunna få säljas, görs gratis av medicinsk personal. Problemet är att det är rakt igenom fel. Kliniska studier är det absolut mest kostsamma för läkemedelsföretag. Orsaken är att sjukvården och även många gånger patienterna, naturligtvis inte gör detta gratis. Enbart svenska företag betalade för några år sedan ca 4 miljarder SEK för kliniska studier och kostnaderna har sedan dess ökat. Men det fascinerande är att detta inte är någon hemlighet eller obskyr fakta utan något som Amelia borde ha kunnat snappa upp efter några minuters surfande. Bland annat diskuterades läkarnas ersättning för kliniska studier av läkemedelsföretag i nyheterna för några år sedan. Hur Amelia som engagerad i frågan, kan ha missat något så grundläggande övergår min fantasi.

Vidare bygger Amelias hat mot läkemedelspatent på att hon anser att de stora läkemedelsföretagen (även kallade Big Pharma) egentligen inte bedriver någon intressant forskning, utan att alla genombrott sker i små forskningsföretag eller universitetsforskare. Tydligen anser Amelia att det är främst Big pharma som vinner på patent. Det må ligga en viss sanning i att mindre bolag och akademiker står för majoriteten av genombrott. Men det är verkligen inte ett argument mot läkemedelspatent. För just småföretag, och universitetsforskare som försöker slå mynt av sina upptäckter, så är nämligen patent fullständigt nödvändigt. Dessa småföretag är nämligen helt uppbyggda kring patent. Det är många gånger det enda dessa företag har på tillgångssidan. För oavsett om företaget säljs till ett större företag, eller (mer ovanligt) försöker sig på den hasardlika, snåriga, dyra och tidskrävande resan mot att ge ut ett läkemedel, så är patent den enda försäkringen för att de skall få ut något av sin tid och sin investering. När Big Pharma köper ett litet forskningsföretag så köper de egentligen patentet. Om patent inte hade funnits så hade de bara behövt anställa några nyckelpersoner från småföretaget med högre lön, och sedan pumpat dem på uppgifter. Det om något hade avskräckt både entreprenörer och investerare att satsa på en forskare med en riskfylld medicinsk upptäckt. Alltså är småföretag och även akademiska forskare med entreprenörådra, betydligt mer beroende av patent än Big Pharma.

Med andra ord så verkar Amelia vara ännu ett lysande exempel på missriktat ungdomligt engagemang. Hon har fått maximal uppmärksamhet av media och i glattiga korta debatter gjort rätt bra ifrån sig. Men som de här exemplen visar så kan hon i princip ingenting i sakfrågan om medicinpatent, trots att informationen jag visar knappast är svårtillkomlig eller kräver någon högre utbildning. Som försvar kan man dock påpeka att knappast någon annan piratpartist verkar vara mindre dåligt insatt i medicinpatent än Amelia. Jag har även haft besök av Oscar Schwartz som förespråkade idén med metodpatent istället för medicinpatent. Vad han missade var att överträdelse av metodpatent på läkemedel är i princip omöjliga att bevisa då det är patentinnehavaren som måste göra det. Och de lär ju knappast få tillgång till patentbrytarens fabriker. Också Rickard Falkvinge och Christan Engström har tittat förbi på prärietankar, dock utan att kunna presentera några vidare argument förutom en rätt infantil demonisering av läkemedelsbranschen, som snarare borde höra hemma inom någon vänsterextrem sekt.

Frågan är om någon från piratpartiet kan debattera läkemedelspatent utan att göra bort sig? Och vad är det här för parti som inte ens kan skaffa sig adekvat kunskap i en av tre frågor som man överhuvudtaget bryr sig om?