Person eller sakfråga? Offentligt eller privat?

Hittills har jag hållit tysts här på Prärietankar om Littorin, hans avgång, och orsakerna därhän. Liksom Niklas Ekdal är jag inte helt pigg på att obevisade anklagelser av brott inom den privata sfären är särskilt intressant i en politisk debatt. Men Aftonbladet har slagit mynt av historien till max, och nu menar två opinionsundersökningar att förtroendet solkat av sig på regeringen. Men det är det främst rödgröna väljare som uppgett att förtroendet sjunkit, så man kan ju fråga sig vad egentligen dessa mätningar säger. Troligtvis väldigt lite.

För min del har jag svårt att se hur regeringen skulle ha gjort något annorlunda. Littorin valde själv att avgå pga dessa anklagelser om sexköp. Men (1) beskyllningarna rör något av strikt privat natur, och alltså inte någon form av brott som Littorin skulle ha begått i sitt yrkesutövande, som försnillande av offentliga medel, korruption, otillbörligt maktutövande eller liknande. Dessutom skall detta ha skett innan Littorin blev minister. (2) Anklagelserna har hittills endast varit just anklagelser som inte skulle hålla granskning i en domstol. (3) Om Littorin begått något brott så är det preskriberat och kommer därmed inte att kunna prövas juridiskt.

Därför är det upp (1) upp till Littorin och inte regeringen att försvara sig mot dessa beskyllningar, framförallt om han väljer att avgå och därmed inte längre är en offentlig person. Paul Ronge påstår att Reinfeldt släppte Littorin för snabbt och för kallt. Men vi vet heller inte vad Littorin ville med tanke på att hans eget agerande var för att undvika publicering. Han kan själv ha velat försvinna så fort som möjligt då han förgäves hoppades på att det skulle få Aftonbladet att ej publicera. (2) Det är heller inte statsministerns sak att sprida obekräftade anklagelser. Vad regeringen hade fått för uppgifter av Littorin tisdag kväll under Almedalsveckan är därmed helt irrelevant. Expressens ledarsida må tycka att regeringen har gjort fel. Men jag anser att statsmakten borde ha andra prioriteringar. Att sprida anklagelser av denna natur tycker jag inte hör hemma på en statsministers bord. Det klarar media av alldeles utmärkt (även om aftonbladets hanterande av affären varit iögonfallande grisig). Men Reinfeldt skall inte solka ner sig till att bli en tabloidpressreporter. Det vore ovärdigt, visa på bristande regeringsduglighet, och skulle även omöjliggöra det för Littorin att få en framtida juridiskt upprättelse ifall det framkommer att Aftonbladet har förtalat honom.

Det finns dock en hel del som inte håller med mig om detta och som tydligen menar att lösa anklagelser av privat natur är politik där vi alla skall kunna kräva all information oavsett om det är lösa rykten. Förvånande återfinns denna åsikt främst hos vänsterpartister och de socialdemokrater som nyss ylade om smutskastning när någon okänd moderat kommunpolitiker hade vidarebefordrat ett sarkastiskt mail om Sahlins slarv med offentliga medel från 90-talet. Inte ens Mona Sahlin själv tvekar att göra politik av det hela vilket är rätt anmärkningsvärt av någon som vill uppfattas som seriös statsmannamässig statministerkandidat. Men värst är socialdemokratiska slasktabloiden Aftonbladet. Att tidningen inte hade publicerat storyn om Littorin förnekat sexköp tror jag inte en sekund på, framförallt då Littorin redan sagt ”nej” då han utfrågades första gången. Eva Franchell skriver i en ledare som utgår från att Reinfeldt gjort fel när han utnämnde Littorin till minister, vilket jag har svårt att se som något annat än att hon agerar domare mot en sexköpsanklagad i ett fall där vi bara har beskyllningar och aldrig kan få rättslig prövning. Helle Klein trummar på från ledarplats att alla moderater ljuger för att en av dem anklagas för sexköp. Det är inget annat än en fullkomligt ologisk valtaktisk hatpredikan från den prästutbildade Helle. Vilken kyrka Helle lärt sig att döma folk efter obekräftade anklagelser, och kollektivt döma ut ett helt parti för avd en person beskylls för kan man ju undra? Jag gissar på Fred Phelps Westboro Baptist Church….

Valrörelsen kunde knappast börjat smutsigare.

Miljöpartiet, förbudspartiet

Miljöpartiet är lite som Rädda barnen. De där sjysta eldsjälarna som man stödjer för att stilla sitt eget dåliga samvete. Hippa storstadsmänniskor gillar dem som någon form av motpol till deras egen konsumtionslivsstil ( medan landsbygdsbor som är beroende av bil, lastbilstransporter och överkomliga energipriser är skeptiska). Men Miljöpartiet är inte hjälparbetare utan potentiella makthavare som vid en eventuell valvinst kommer att ha stor inverkan på våra liv. Att vilja väl räcker helt enkelt inte.

När jag skärskådar Miljöpartiets valfrågor och ideologi så är i alla fall min slutsats att ingen miljöpartistisk välvilja i världen kan få mig att rösta på dem. I Neos debatt här om dagen mellan liberalen Johan Norberg och partiledaren Maria Wetterstrand så avslöjades en ganska unken miljöpartistisk vision. Maria Wetterström talade likt de mest hugade miljötalibaner att vi måste minska vår konsumtion. Men om vi inte kontinuerligt hade konsumerat tex tvättmaskiner så hade inte dagens versioner varit betydligt energisnålare och vattensnålare. Liknande kan sägas om de flesta varor vi så gärna köper. Faktum är att all form av fungerande miljöanpassning har kommit som en följd av ekonomisk utveckling. Det går att se i vartenda västeuropeiskt land att miljön har blivit bättre och miljöhänsynen anses som viktigare i och med ökad välfärd. Men den trenden påstår miljöpartisterna att vi måste bryta med att omfamna mindre välstånd.

Miljöpartiet gillar helt enkelt inte konsumtion. Det är där skon klämmer. Enligt Maria Wetterstrand skall detta inte tolkas som att partiet är förbudsivrande. Men verkligheten talar ett annat språk. Miljöpartiet meddelade ju idag att de vill förbjuda nyetablering av köpcentrum utanför statskärnor. Som stadsbo kan man tycka att jag borde vara positiv till det. För mig del är ju en optimal lördag glida runt i Malmös innerstad, dricka några koppar kaffe och kanske köpa en ny skjorta. Köpcentrum kan ju ses som ett hot mot levande statskärnor. Men levande statskärnor finns där för att människor gillar dem. Miljöpartiet litar till skillnad från mig inte på människor. Detta förklarar även partiets smått bisarra syn på reklam som de anser vara någon form av andlig miljöförstöring. Tydligen klara vi enkla själar inte av att hantera reklam hela tiden utan vi måste ges frirum från marknadskrafternas rovdrift. Vi vanliga människor måste enligt Maria och Peter puttas i rätt riktning via lagar, skatter och förbud för att göra rätt. Det gör miljöpartiet till ett paternalistiskt förbudsparti (medan lustigt nog Sverige enda konservativa parti Kristdemokraterna rör sig mot att bli ett frihetsparti).

Sedan har vi det här eviga hatet mot teknologi och vetenskap. Miljöpartiet är enligt sitt eget partiprogram motståndare till djurförsök, och därmed i realiteten mot medicinsk vetenskaplig forskning. Detta kunde innan 2006 skönjas med Göran Perssons eftergift till miljöpartiklarna via inrättanden av Djurrättsverket som drevs av en före detta djurrättsaktivist och tillika miljöpartist med frågor som metmask på agendan. Denna ståndpunkt kombinerar partiet med en vurm för alternativmedicin, vilket alltså är behandlingar som aldrig har blivit prövade vetenskapligt ifall de är effektiva eller ens skadliga för patienter. För några veckor sedan menade Maria Wetterstrand att ifall de rödgröna vinner valet så skall en katalogisering ske av alternativmedicin som enligt henne påstås vara bra. Med andra ord så skall staten användas till att ge ett vetenskapligt skimmer åt rent kvacksalveri. Förutom just medicinsk forskning så är partiet synnerligen negativ till genteknik inom jordbruket. Detta trots risken för både människor och miljö ej kan påvisas trots att metoden använts inom amerikansk jordbruk i 20 år. Nu kan möjligen vi rika västbor klara oss utan genteknik. Men enligt forskare och experter lär det behövas för att mätta munnar i Afrika. Vetenskapsfientlighet ger även det offer, oavsett hur mycket välvilja man sockrar med.

Det passar miljöpartiet väl att deras dag i Almedalen skuggas av Littorin och varmt väder. Ju mer deras politik skärskådas ju fler röster riskerar de förlora.

Varför Mona körde med vänsterideologi i Almedalstalet

Jag måste erkänn att jag är förbryllad över Mona Sahlins tal. Trots att partiet ligger på historiska bottennivåer efter att ha börjat presentera sina valfrågor, så riktade Mona in sig på vänsterkärnväljarna med skarp polemik mot skattesänkningar och valfrihet. Varför? Moderaterna har ju framförallt norpat mittenväljare en masse. Utan dessa borde de rödgrönas chanser till att inta Rosenbad var försvinnande små. Det vet naturligtvis spinndoktorerna på Sveavägen också. Efter en insnöad diskussion med en nära vän så tror jag mig i sann besserwisseranda kunna förklara varför.

Enligt DN har sossarna endast 22 % säkra väljare medan hela 44 % kan ”tänka sig” att rösta på dem. Det är egentlig mening så stort partiet var på 80-talet. Skillnaden är att då var dessa 44 % säkra. Något har hänt i Sverige på den tiden. Demografiskt har Sverige förändrats, liksom ekonomiskt. På 80-talet var arbetare LO-anslutna och röda in i märgen. Men idag tjänar en industriarbetare över 30.000 i månaden. Det är betydligt mer än många tjänstemän tex många ingenjörer, åtminstone i början av karriären. Synen på vad som är acceptabel skatt på jobb i breda folklagren har därför förändrats. Vidare börjar 40-talisterna nå pensionsåldern, och det är en generation där många tidigare sossar nu äger sitt eget hus och en bunt fonder och aktier som de gärna vill att deras barn skall kunna ärva utan drakoniska skatter. Vad ett arbetarparti är och skall kämpa för har med andra ord förändrats.

Men har sossarna som parti förändrats och moderniserats sedan 1990? Både ja och nej. Taktiskt har de förändrats men knappats ideologiskt. De må acceptera friskolor, de må acceptera St Görans sjukhus, att a-kassenivåerna sänks, betyg vid lägre årskurser i skolan, budgetregler liksom delar av jobbskatteavdraget tills vidare. Men när det vankas tal och debatt så är dessa reträtter nödvändigt ont som man inte vill kännas vid utan med kraft polemisera mot. Ideologisk har socialdemokraterna snarare fossiliserats likt en religion till att man fortfarande firar innehållslösa helgdagar likt 1 Maj, fortfarande lyfter fram sina helgon från förr och sin fader vår i form av gamla klasskampsslagord utan mening.

Man kan då tycka att Mona Sahlin borde tala om de sakpolitiska reträtterna som partiet gjort från sin mer socialistiska epok för att locka tillbaks mittenväljarna. Men i så fall kan hon knappast måla upp alliansen i de hysteriska skräckbilder med ord som ”stupstock” och ”satanisk” eller brösttoner som ”nu räcker det” och ”ödesval”. Det skulle innebära att sossarna ger Reinfeldt & co moraliskt rätt. Det skulle heller inte passa med tanke på att hon ämnar regera med Ohlys blodröda vänsterparti.

Det finns ett annat alternativ. Enligt Synovates undersökning så gillar de 44 % potentiella sossarna de ganska flummiga socialdemokratiska idealen som solidaritet, jämlikhet, jämställdhet etc, medan de är mer skeptiska till realpolitik i form av skatter. Lustigt nog var Monas tal fokuserat på just sådana socialdemokratiska ideal och visioner men mycket mindre sakfrågor. Jag tror att Sahlin satsar sina kort på att få ljumna väljare att rösta på S för att de känslomässigt förknippar sig med sossarna. Precis som förr, för Palmes skull… men kommer det att funka? Knappast i partiledardueller med Reinfeldt, men de har ju Mona börjat tacka nej till.

Motpol tänker liknande banor.

Mona glömde mittenväljarna bland all taktik och alla utspel

Sossarna har rent taktiskt gjort bra ifrån sig i Almedalen. De har kommit med utspel på de mindre allianspartiernas dagar vilket stal en del av strålkastarljuset. De har även dragit fram så många gamla digniteter de kan (utom, intressant nog Göran Persson) för att stötta deras impopuläre ledare. Visserligen har det blivit en del björnkramar, och risken finns att allt snack om att det kampanjas mot Mona Sahlin snarare snuttifierar henne och får henne att framställas som svag. Dessutom rimmar det illa när Mona själv i sitt tal använde mindre sakliga epitet av allianspolitik som ”stupstock” och drog fram osakligt trams mot Carl Bildt.

Men socialdemokraternas dilemma har aldrig varit valtaktik. Många väljare må gilla sossepolitik när den beskrivs i vaga visioner som jämställdhet och jämlikhet. Det var också det som Mona Sahlin talade mest om. Men när sossarna lagt fram konkreta förslag med sina röda(re) och gröna kompisar så har de rasat i opinionen. En del av bekymret är ju att sossarna överhuvudtaget tänker ge Ohly en ministerpost. Men även själva förslagen är problemet. Väljarna vill tydligen inte ha höjd skatt och bidragslinje, och att 9 av 10 skulle vinna på de rödgröna går ju varken väljare eller ekonomer på. Även samarbetet med miljöpartiet innebär problem. Det har varit mycket snack om kärnkraft och vilka utmaningar det ger för centerpartiet. Men Mona sitter i exakt samma båt. Vad tycker de LO-avdelningar och socialdemokratiska kommunpolitiker som kämpar för MER kärnkraft att partiledaren omfamnar en skådis som på allvar tror att havande kvinnor kan skadas ifall de vistas i närheten av svenska reaktorer? Med andra ord satsade Mona på väljare djupt förankrade i vänstern, men mittenväljarna vände hon ryggen.

Vidare har socialdemokraterna förlorat slaget om ekonomisk trovärdighet. Oavsett om den ekonomiskt outbildade Sahlin kallar nationalekonomen Anders Borg för ”lättmatros” så är det just Anders Borg som får beröm av IMF. Lustigt nog verkar spinndoktorerna på Sveavägen kommit fram till en ny taktik som kunde höras igår när LO-hövdingen Wanja Lundby-Wedin debatterade ekonomi med Mats Odell. Nämligen att de goda statliga finanserna i Sverige skulle ha skett på bekostnad av jobben. Detta kommer dessutom i samma skede som socialdemokraterna presentera just statliga miljardregn som bästa lösningen, både inom skola, vård och just jobbpolitiken. Det fortsatte Mona med i sitt tal med eviga överbud. Visst, man kan naturligtvis sänka arbetslösheten med massanställningar i offentlig sektor. Det var bla det som grekiska myndigheter gjort de senaste tio åren. Problemet är ju att det inneburit att de nu måste skära ner i offentlig sektor när räkningen skall betalas.


Nej Almedalen och Monas tal råder inte bot på socialdemokraternas tapp i opinionen.

Centern, utmärkta sakfrågor bland rykten, avhopp och hugg i ryggen

Det har surrat ordentligt om Maud Olofsson i denna upplaga av Almedalsveckan. Först smygstartade Centerpartiet på måndagen en rapport och tillhörande brandtal av Maud om hur RUT gör både arbetare och stat till vinnare. Enligt medierna, allt för att sno rampljuset från Lars Ohly. Därefter rapporterade samma medier att de rödgröna tänkte försöka sig på samma knep med ett gemensamt utspel under Mauds tal. Sedan spred expressen ryktet att centerledaren skall avgå efter valet (möjligen planterat av sossarna) vilket Maud förnekade snabbt. Hur man än vänder och vrider på det så har Centern varit i centrum på Gotland.

Alla rykten till trots, i Almedalen har Centern blivit sakfrågornas parti för mig. Det handlar som nämndes ovan av försvar och utvidgning av RUT. Att göra den svenska arbetsmarknaden flexibel med förändringar i ingångslöner för unga och LAS, framförallt för småföretag. Privatisera arbetsförmedlingar (även om jag inte tror att LO skulle sköta dem så bra), sänkt tjänstemoms, samt överlag göra det lättare att vara företagare och entreprenör. När de rödgröna nu bestämt sig på att låta landsting vara en kvarnsten runt privata vårdaktörers etableringsrätt var även Maud snabbt ute och försvarade entreprenörerna idag. Detta kombineras med ett försvar av bilismen, men då grön bilism, och utbyggnad av vindkraft.

Det finns en röd tråd i dessa hjärtefrågor som borde passa partiets olika väljargrupper som handen i handsken. Många av landsortsväljarna är just småföretagare och dessutom kroniskt beroende av bilen. De har inte mycket att hämta hos de LO-bundna bilhatande rödgröna. Samtidigt är entreprenörskapets svårigheter och svensk stelbent arbetsmarknad varit en het potatis hos den något yngre mer statsbundna utvecklingshungriga liberaler. Dessa kan inte få ut något av en röst på miljöpartiet då Lars Ohly knappast skulle gå med på sådana krav. Till det kan det tilläggas att borgerliga väljare överlag med all säkerhet är mer positiva till Centern då partiet slutat vara det ständiga orosmomentet i borgerliga regeringar och även gjort energiöverenskommelsen möjlig. Så att landsbygden skulle ha övergivits kan jag verkligen inte hålla med om. Snarare kan man tycka att Centern trots allt borde snegla mot staden. Hur kommer det sig tex att partiet knappts existerar i mitt Malmö?

Men ett problem för centern har varit att det i alla fall upplevs som att partiet har fått ut proportionerligt mindre av sin egen politik inom alliansen. Det vet jag inte om Almedalen och Mauds tal kan förändra. Snarare borde gemensamma Alliansutspel i valrörelsen och moderata eftergifter innan valet fungera bättre. Vi får väl se det är snart dags..

Och Solveig Ternström? Jag har knappast gjort en hemlighet att jag verkligen inte håller med henne i sakfrågan. Att vara mot kärnkraft år 2010 för en påstådd koppling till kärnvapen och tro att gravida inte borde gå nära svenska reaktorer tyder på en monumental okunnighet i sakfrågan. Därmed lär Solveig passa bättre hos miljöpartiet, som hon förmodligen redan gaddat ihop sig med tanke på att hon taktiskt släppte nyheten idag. Hellre att Solveig ensam går ihop med de rödgröna än att centern som parti gör det.

Ps1. Efter att ha lyssnat på Mauds tal i efterhand (det var ju fotboll igår!), så tycker jag att det ligger helt i linje med de debattartiklar som Centern publicerade denna vecka. Det handlade om att underlätta entreprenörskap och dess vikt för att få ner arbetslösheten, samt göra svensk arbetsmarknad flexibel för ungdomar. Maud talade även om vad Centren faktiskt fått igenom och svensk krishantering av ekonomin som Centern har fått för lite beröm för. Naturligtvis delades det ut en kängor mot Sahlin som ville köpa Saab och nu anser att vissa jobb inte är fiina nog. Det var ett mycket engagerat och bra tal. Däremot tror jag fortfarande att Centern behöver gemensamma Alliansutspel för att påvisa att de kommer att få igenom mer av sin politik i nästa mandatperiod. Visserligen kan det vara på G, med tanke på att folkpartiet och Centern verkar ha en del gemensamma förslag som ingångslöner för ungdomar.

Ps2. SSU ställde till med ett spektakel att ”Solveig är bättre än RUT”. Ja sossarna föredrar alltså en i sakfrågor totalt okunnig skådespelare framför 10.000 jobb.

Enfrågeparti? Pyttsan!

Så var det Almedals-tisdag och Jan Björklunds tur i rampljuset. Folkpartiet borde ha en guldsits till valet. Partiet har nämligen vunnit större delen av slaget om skolan på walk over. De rödgrönas överenskommelse idag påvisar att de ser mycket (men inte allt) av flumskolan förlorad och försöker nu efterlikna folkisarna i betygsfrågan. Det må ge mindre konfliktytor till valet. Men samtidigt ger det ofantliga trovärdighetsproblem för de socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister som har öst invektiv likt ”batongliberal” över Björklund. Nu skall de försvara likartade egna förslag. (Ett exempel i bloggsfären är röda bergen som idag lyckas med konststycket att kalla björklunds betyg skolpolitik med ”vidhängd batong” och de rödgrönas betyg för ”nej till sortering” med några timmars mellanrum, Ett direkt misslyckat illusionstrick)

Men trots det verkar inte folkpartiet riktigt använda sin fulla potential. Enligt Synnovate beror detta på att folkpartiet blivit ett enfrågeparti¨ för skolfrågor. Jag håller inte med. Om folkisarna hade varit det enda borgerliga partiet så hade påstående varit riktigt. Men nu är folkpartiet en lagspelare som endast kan få politiskt inflytande inom alliansen. Snarare hittar partiet hela tiden nya hjärtefrågor de hoppar på, medan de förspiller de gamla. Det blir för mycket för ett parti på 6-7%. De är förutom skolkramare, forskningskramare, EU och EMU-kramare, försvarskramare, ungdomslönkramare, integrationsförespråkare, kärnkraftskramare, småföretagskramare, USA-kramare, demokratiförespråkare i utrikespolitiken, frihandelskramare, nu äldrevårdskramare och med solo-karriäristen Birgitta Ohlsson, kvoteringskramare. De flesta av dessa frågor och förslag anser jag vara riktigt bra. Exempelvis kärnkraftskramandet gillar jag personligen liksom det utrikespolitiska engagemanget. Vissa frågor handlar även om att positionera sig i moderaternas gamla jaktmarker (som försvaret), då Reinfeldt rört sig mot mitten. Men jag får hur som helst känslan av att folkpartiet tappat fokus.

Jag tror snarare att folkpartiet och alliansen hade mått bättre av ett folkparti med något slimmat antal hjärtefrågor som de också håller fast vid. Vi har tex inte hört mycket om integration på länge och forskningsminister Krantz har än hittills inte lyckas fylla Lejonborgs skor. Det är synd med tanke på att de rödgröna per definition är en forskningsfientlig koalition bestående av två partier som är mot djurförsök och genteknik.

Idag tycker jag att Jan Björklund blandade och gav. Han lyckas fördjupa sin syn på skolan och utbildningen på ett djup som rödgröna miljardregn inte klarar av. Han förklarar väl att det fortfarande finns otroligt mycket mer att göra i vår skola som har förstörts av Stellan Arvidssons DDR-inflytande. Tydliga kunskapskrav och nationella prov, att kritiskt tänkande och kunskap verkligen inte är sina motsatser. Jag tycker också att han betonar att folkpartiets skolpolitik och lärlingsprogram inte främst är till för att hjälpa de elever som hur som helst klarar sig bra, utan de som har det svårt. Liknande styrka visade Jan när han debatterade kärnkraften fördelar.

Men samtidigt fortsätter partiet vara en utspelsfabrik som med det här om äldreomsorgen. Jag har inget emot förslagen i sig, men jag hade föredragit ett folkparti som fortsatt lyfta fram tex integration istället för att hoppa vidare. Det hoppas jag folkpartiet tar fasta på i valspurten

Däremot spelar Jan Björklund i en egen division när han polemiserar och ideologiserar mot vänstern och allmän vänsterpolitik i Sverige vilket möjligen bara Göran Hägglund kan tävla med. Kul att höra.

Ohly ger Sahlin motvind i opinionen

Då var det vänsterpartiet, välfärspartiet eller vad de nu vill kalla sig, som skulle hålla låda i Almedalen. Det var ett viktigt tal. Lars Ohly skulle inte bara berätta varför väljare skall rösta på honom, nu när vänsterpartiet har motvind i opinionen. Men han hade en minst lika stor uppgift med att berätta för avskräckta ambivalenta sossar varför en röst på Mona Sahlin inte släpper in en ekonomiskt oansvarig kommunist i Rosenbad som i utrikespolitiken allierar sig med diktaturer.

De egna blodröda kärnväljarna blev säkert inte besvikna. Men den sistnämna uppgiften gick helt Ohly förbi. Det fanns inte en mening i talet för att lugna mittenväljare. Var och en av de uppräknade ”visionerna” skulle kosta skjortan för skattebetalare. Mer pengar till allt, mer offentligt anställda, hyresrätter till alla, heltidsjobb till alla, nej till jobbskatteavdrag, nej till friskolor, krav på planekonomi i vården, etc, etc. Till dem kommer dagens tidigare debatter där partiets krav på att överge Afghanistan till talibanerna stod fast och därmed inget slut på den aktivistiska utrikespolitiken. Sahlin må ha lyssnat på Lars med ansiktet djupt begravt i sina handflator.

Som extra grädde på moset publicerade folkpartisten Fredrik Malm en rejäl smäll mot Lars Ohly på DN-debatt (och mer utförligt här). Nämligen att vänsterpartiet, via sin egen biståndsorganisation skänker pengar till revolutionära marxist-leninistiska partier världen över, diktaturer, våldsförespråkare och clownen Chavez. Alltså rullar svenska skattepengar i vänsterpartiets försorg ner i fickor på demokratiföraktande organisationer och stater. Det är en skräckblandad smygtitt in i hur bistånd skulle användas med en vänsterpartistisk biståndsminister. Detta rimmar även synnerligen illa med de socialdemokrater som försökt skademinimera efter avslöjandet om att de rödgröna tänker kräva att USAs militärbaser världen över skall läggas ner. Men Lars Ohly störs nog inte det minsta av sådana avslöjanden. Detta är vad de egna kärntrupper vill ha, anti-amerikanism för fulla muggar.

Vi får väl se vad mittenväljarna tycker i september…

Ps1: På tal om vänsterpartister och demokrati, Till och med Jonas Sjöstedt som annars brukar ses som en mer moderat vänsterpartist bland de mer hetsiga rödgardisterna, avfärdar Fredrik Malms kritik mot att vänsterpartiet bla gett ekonomiskt stöd till Chavez med ”få Latinamerikanska ledare har vunnit så många val som han har gjort”. Alltså Jonas motsäger sig inte Fredrik Malms beskyllningar, utan står alltså för vänsterpartiets stöd av en ledare som undergräver yttrandefrihet och demokrati. Så långt från mitten är vänsterpartiet att Jonas Sjöstedt ses som moderat.

Fredriks tal och en ny rödgrön taktik

Almedalen har börjat och först ut var Fredrik Reinfeldt. Det märks att statsministern har medvind i opinionen. Sitt still i båten och låt genomförda reformer ha sin gång var Fredriks recept för årets val. Det kan jag förstå. Sveriges offentliga finanser är bäst i Europa tack vare Anders Borg, arbetslösheten har börjat sjunka, och vi som har jobb har tack vare jobbskatteavdraget en extra månadslön att spendera. Medan länder som Grekland, Spanien och Storbritannien drastiskt måste skära ner i välfärd kan statsministern utlova vissa vaga satsningar på vad han kallar ”välfärdens kärna”, såvida landets ekonomi klarar av det förstås. Fredrik Reinfeldt har en stabil utgångspunkt som statsminister där han inte behöver komma med panikartade vallöften. Visserligen hoppas jag personligen på fler reformer i liberal riktning såsom att göra det lättare för företag att anställa och ett mer begränsat myndighets-Sverige. Därmed blir de mindre allianspartierna betydligt intressantare för mig. Men moderaternas strategi stödjer jag hur som helst. Höstens val handlar även om att låta alliansens genomförda reformer och arbetslinjen vara kvar eller att rulla tillbaka vårt land till sossarnas bidrags-linje. Ett enkelt val.

Mona Sahlins utgångspunkt är inte lika ljus, (vilket troligtvis är orsaken till att sossarnas ylar som aldrig förr om smutskastning och mobbing). Den gemensamt presenterade budgeten med miljöpartiet och vänsterpartiet var en flopp som fick opinionen att vända. Orsakerna till detta är naturligtvis fler. Många trogna sosseväljare är bestörta över den gemensamma valplattformen med vänsterpartiet, och då samarbetet kom på pränt med gemensam politik blev det mycket tydligare och osmakligare för dem. Också, när väl ett reellt alternativ uppenbarades så blev även alliansens politik mer populär hos många. Detta är omständigheter som Sahlin näppeligen kan ändra till valet. Men de rödgröna utspelen i och med deras budgetpresentation var även en taktisk miss. De rödgröna försökte göra för mycket. Dels sade de sig kunna kombinera mer utgifter (alltså mer bidrag) med en ansvarstagande ekonomisk politik. Samtidigt försökte sossarna påskina att allianspolitikens mindre intäkter (via sänkta skatter och jobbskatteavdrag) var en oansvarig ekonomisk politik.

Problemet med denna formel är att den ger Anders Borgs rätt i hans återkommande föreläsningar för väljarna om ekonomiskt ansvarstagande i sig. En rödgrön budget måste alltså klara av samma ekonomiska granskning som alliansens politik. Vidare så har Östros negativa kampanj mot Borg misslyckats, just för att svensk budgethantering under krisen varit bäst i Europa och får beröm av både internationella och svenska ekonomer. De rödgröna försökte helt enkelt slå alliansen där den är som bäst just nu, nämligen Anders Borg. Den gubben gick inte som den sällan gör. Därefter rasade trovärdigheten för den egna budgetöverenskommelsen som ett korthus när ansvarstagandet visade sig vara på ytterst lösa bolliner. Det var inte bara ekonomerna Andreas Bergh och Henrik Jordahl som insåg det omöjliga i att bara någon annan, de där rika, skulle förlora på vänsterns skatteökningar. Det gjorde även väljare ute i stugorna varvid sossarna började rasa i opinionen.

Därför ändrar nu sossarna taktik. Man har släppt snacket om ekonomiskt ansvarstagande och kör nu i utspel efter utspel en ren överbudstaktik till väljarna. Mer pengar till välfärd, skola och omsorg, miljardregnet kan börja. Gissningsvis satsar sossarna alla kort på att den gynnsamma återhämtningen i svensk ekonomi skall leda till att fler väljare vill att mannan från himmelen skall delas ut till medborgarna genom bidrag och vidlyftiga satsningar. Det är en riskabel strategi som även Lars Ohly är med på. I morgon-TV sade vänsterledaren att mer satsningar på välfärden kan genomföras i och med att den svenska ekonomin går så bra.

Men det förutsätter en omogen väljarkår utan grepp om vad som händer ute i Europa och dess risker för svensk ekonomi. Det öppnar naturligtvis även för kritik från Reinfeldt, av den typ som kunde höras i söndags: ”de lovar allt till alla”. För min del hoppas jag att väljarna ser igenom dessa ansvarslösa rödgröna vallöften. Denna typ av taktik påminner snarare om forna grekiska valrörelser som idag orsakar paniknedskärningar i Greklands välfärd

Miljömupparna hade fel, bron är en succé!

Idag fyller världens bästa bro, Öresundsbron tio år. Som malmöit är jag otroligt glad över att den finns. Den har betytt väldigt mycket för Malmö som stad men också för dess invånares självbild, som var oerhört dyster på 80 och 90-talet då gamla industrier lades ner. Trots att Malmö har vissa problem med integration och brottslighet så finns det nu ett framtidshopp och staden växer så det knakar. Jag vågar inte tänka på hur regionen hade utvecklas, eller snarare inte utvecklas, utan bro. För egen del hade jag med all säkerhet inte flyttat hem till min födelseort. Ikväll blir det fyrverkeri och firande!
Förbindelserna är naturligtvis inte perfekta. Tågen har, framförallt de senaste månaderna, varit kraftigt försenade vid allt för många tillfällen. Biljettpriserna är även för dyra, spåravgifterna på tåg horribla och skatteavtalet mellan Danmark och Sverige borde förändras. Men att Skåne och Malmö skulle vara förlorare av byggandet och Köpenhamn ensamt skulle vara vinnare är rent strunt. De 18.000 som jobbar i Danmark men bor i Skåne tillför genom att handla, leva och ha jobb positivt till den svenska ekonomin. Inte heller har Malmö blivit någon förort, utan har ett eget pulserande uteliv och spirande handel. Stadens butiker och restauranger klarade sig även bra genom den ekonomiska krisen, just för att danskar med sin starka krona välde över sundet för att handla. Det senaste året har det varit större chans att höra danska än svenska när jag vandrat runt en lördag i centrum. Jag talade med en butiksanställd i en klädkedja som har affärer på båda sidorna om bron, och veckoförsäljningen i Köpenhamn motsvarade en bra fredag i Malmö-butiken. Bron har alltså gett väldigt mycket, även för Sverige. Frågan är snarare hur den skall kunna ge mer. Förhoppningsvis kommer citytunneln genom Malmö ge snabbare och driftsäkrare förbindelser som ger större möjligheter till pendling. Men för regionen behövs än mer förbindelser, varför även norrisarna i Helsingborg borde få sin egen bro.

Öresundsbron har för mig fungerat som ett bevis för att den extrema försiktighetsprincip som bromotståndarna låste sig vid, inte är ett politiskt gångbart alternativ. Vi vet idag att domedagsprofetiorna om miljöeffekterna var rent nys. Öresund mår bättre än på länge och inga salthaltsförändringar har kunnat uppmätas i Östersjön. Dessutom, nej till allt nytt ger också svåra effekter. Vad hade Malmö varit idag utan bro? Vem hade velat, eller kunnat leva här då? Hur hade jobbmarknaden sett ut? Det är därför rent dråpligt att se hur Olof Johansson, håller fast vid sitt motstånd. Hans uttalanden i TV idag var rent ut sagt hårresande och ur ett snävt Stockholmsperspektiv. Bron är tydligen en omväg för upplänningar som skall ner till kontinenten och pga brister i Botniabanan inget alternativ för mystisk godstrafik från Murmansk (I intervjun säger Olof att vi malmöiter inte ens vet var Murmansk ligger, tack för den gubbstrutt!). Att bron har främjat regionen ser inte Olof Johansson som något riksintresse, vilket är underligt då mer än en 1 miljon svenskar berörs. Att Centern knappt existerat i Malmö sedan 1986 är med andra ord inget mysterium. Det har Olof Johansson sett till.

Tack och lov talar inte Olof Johansson för centerpartiet längre, vilket jag redan skrivit en hel del om. Under Maud Olofsson har centernt moderniserat sig till ett parti som inte skulle ställa sig i vägen för nödvändiga infrastruktursatsningar pga en övernitiskt försiktighetsprincip på crack. Men låt oss denna dag komma ihåg de andra bromotståndarna från vänster, nämligen Naturskyddsföreningen, vänstersossar, miljöpartiet och vänsterpartiet. Även om vissa av kritikerna uttalar sig försiktigt positivt om bron nu så skulle de aldrig någonsin kunna rösta för ett liknande projekt idag heller. Orsaken är Naturskyddsföreningens, miljöpartiets och vänsterpartiets ideologiska krig mot bilen och bilism. Underligt nog verkar dessa inte se någon form av potential för bilen att bli mer miljövänlig. Det är absurt och utvecklingsfientligt. Dessutom får det konsekvenser i ett avlångt och glesbefolkat land som Sverige där en stor del av befolkningen alltid kommer att vara beroende av sin bil för både jobb, nöje och livskvalité. En Öresundsbro utan biltrafik hade heller inte gett samma gynnsamma effekter. Bilen och lastbilstransporter möjliggör en del av integrationen som blir för invecklad och trög med tåg. Därmed blir bla miljöpartiets förhoppning av att inskränka transporter över bron ett hot mot Öresundsintegreringen. Själv beställde jag en soffa från ett dansk företag som levererades snabbt med lastbil från Danmark. Med tåg hade det tagit mycket längre tid och troligtvis inte varit lika lönsamt. Jag känner också de som pendlar över sundet med bil då de bor eller jobbar i områden där kollektivtrafiken inte är den bästa. Så även om de flesta nyttjar Öresundsbron via tåg så är bilen nyckeln. Därför förblir miljöpartister och vänsterpartister bromotståndare i det tysta.

Nej slutskrivet, nu firar vi!

Ps 2010-06-02: Det var riktigt trevligt igår, riktigt många var ute och njöt av showen. Sydsvenskan bildspel är riktigt bra. Den ger en något trevligare bild av Malmö än vad som brukar figurera i riksmedier. Men på tal om riksmedier så påtalar Svenskan att läsarna inte håller med tidningen i deras negativa artikel om bron. Bra!