Lättare att förlora väljare än att vinna nya

Opinionsläget är fortsatt bistert för Centern. Därmed växer frestelsen att se i backspegeln med färgade glasögon och drömma sig tillbaks till det Centerparti som samarbetade med sossarna. Jag anser att det skulle vara ett stort misstag. Visserligen är jag synnerligen partisk i frågan. Jag anser mig vara liberal, jag är för kärnkraft och jag skulle aldrig någonsin kunna rösta på ett parti som övergav Alliansen för det röda laget. Därmed är dagens mer liberala Center som inte endast talar om glesbygden, ett parti för mig.

Men även om jag lägger mina egna politiska preferenser åt sidan så anser jag att Centern går åt rätt håll. Det finns nämligen inga alternativ. För det första får vi inte glömma att Centern faktiskt har fått fler röster i val, än under 90-talet. För det andra, den samlade vänstern i form av S, VP och MP är mindre än någonsin. Att gå vänsterut är att slåss om allt färre röster. För det tredje, de traditionella Centerpartistiska väljargrupperna på landsbygden minskar. Det krävs hur som helst att partiet breddar sig om det långsiktigt skall finnas kvar. För det fjärde, väljarna har också ändrat sig i flera nyckelfrågor sedan 80-talet. Överlag är vi tex betydligt mer kärnkraftspositiva nu, vilket kanske inte är så konstigt med vargavinter och höga elpriser som troligtvis inte hade varit de samma ifall inte Barsebäcksreaktorerna hade stängts. Centerns förändring är snarare en nödvändig förnyelse. Dessutom har moderaterna placerat sig som det borgerliga mittpartiet, och det är riktigt svårt att slåss med Borg och Reinfeldt om det utrymmet. Att bege sig mer åt det liberala hållet ter sig det mest logiska då det borde finnas borgerliga väljare som ogillar de nya moderaternas vurm för svensk arbetsmarknadslagstiftning, deras mystiska flörtar med den socialdemokratiska jämställdhetsdefinitionen och förespråkar överlag lägre skattetryck än bara jobbskatteavdrag.

Med vad är problemet då? Det främsta är att liberala väljare inte har övergett moderaterna. För man överger inte ett framgångsrikt skepp som inte sjunker. De nya moderaterna har en vinnar-aura. Vinnare håller man fast vid, in i det längsta. Sådana är vi människor, även i politik. Dessutom har moderata väljare sedan decennier varit svältfödda på borgerlig politik. De nöjer sig därmed med det lilla regeringen hittills gett dem, åtminstone ett tag till. Med andra ord för Centren det går snabbt att förlora väljare, men tar lång tid att vinna väljare.
Det krävs ett visst mått av uthållighet men även stadig kurs för att få de nya väljarna. Exempelvis tror jag inte Federleys försiktiga hållning mot EU när det kommer till jordbruksstöd är en väg framåt. Centern behöver även bredda sin repertoar något. Liberaler är överlag ganska engagerade människor, i stort och smått. Men Centern brukar inte säga mycket i tex utrikesfrågor. Det borde vi kunna ändra på. Sedan krävs det mer engagemang, mer för att dra till sig de nya. Vi kan ju lära av de avdelningar som växer (istället för att klanka ner på dem). Varför inte mer verksamhet likt den Stureplancentern håller i med föredrag, träffar och diskussioner?

Broderskapsrörelsen ett utryck för kränkthetens ideologi

Efter den misslyckade självmordsbombaren sprängde sönder sin egen buk på Stockholms gator så har frågan om vår yttrandefrihet åter aktualiserats. Dagarna efteråt översvämmades nämligen Sveriges radios driftkucko-program Ring P1 av arga lyssnare som gav Vilks skulden för denna extremists gärningar och krav på att Vilks skulle utvisas (!) luftades. Men det var inte bara eterlyssnande idioter som reagerade så. Även socialdemokratiska Broderskapsrörelsen kom med snarlika problemformuleringar. Orsaken var enligt Peter Weiderud att ”det är inte rimligt att använda yttrandefriheten till att kränka en ekonomiskt, socialt och kulturellt utsatt minoritet”. Men Broderskapsrörelsen verkar dock inte särskilt intresserade av andra utsatta minoriteter vilket Per Gudmundson igår avslöjade. Frihet oavsett sexuell läggning har tydligen strukits ur det manifest Broderskapsrörelsen skrivit, när detta skulle anpassas till socialdemokratiska muslimer. Snyggt.

Jag tror inte att det här handlar om att kristna socialdemokrater är homofober. Snarare är det ett typiskt utfall av den kränkthetens pyramid som har blivit överideologi i Sveriges politiskt korrekta korridorer skapad av vänstern. Denna överideologi kännetecknas, som allt annat som är vänster, med att den är kollektiv. Vi indelas alla i och bedöms i grupper, oavsett vi vill det eller ej, Peter Weiderud gör det själv när han utgår från att alla muslimer blir kränkta av Vilks och beskriver självmordsattentat nästan som en logisk konsekvens av Vilks ”hädelser” mot muslimer.

Dess andra kännetecken är att överideologin placerar grupperna vi blivit indelade i en statisk pyramid. På dess topp återfinns svenska medelålders män i övre medelklassen. Därefter på fallande skala finner vi sexuella minoriteter, kulturella minoriteter, invandrare i olika grupperingar, kvinnor och barn. Enligt logiken är det pyramidens topp som kränker de vid pyramidens bas. Det är könsmaktordningen, den inbyggda ”fascisteringen” och rasismen i vårt kapitalistiska samhälle, eller vilka andra fantasifulla beskrivningar kulturskäggen kan hitta på. Termen ”mäns våld mot kvinnor” ett exempel på hur denna ideologi beskriver att vissa enskilda män, förgriper sig på, främst sina nära. Men i de kränktas ideologi är alla människor placerade i fack så det blir gruppen ”män” som slår gruppen ”kvinnor”. Det är ett så vedertaget tankesätt att gamla moderatledare använder sig av den. Trots att det är kollektiv skuldbeläggning av alla män och att den absoluta majoriteten av alla män aldrig någonsin har gjort sig skyldig till något liknande. För att skydda grupper som anses vara placerade pyramidens bas och hindra att de blir kränkta föreslås inskränkningar i våra rättigheter (exempelvis yttrandefriheten). Peter Weiderud är en del i denna glidning av våra viktigaste rättigheter.

Jag tycker att det är hög tid att vi kastar överbord detta synnerligen hopplösa sätt att mäta kränkthet. För nackdelarna med överideologin är så flagranta. För det första legitimerar detta bruk av kollektivism annan kollektivism. Om Peter Weiderud kan bedöma muslimer som grupp varför skall inte Jimmie Åkesson få göra det? Om Peter Weiderud menar att självmordsbombande är en logisk följd av Vilks ”hädelser”, varför skall inte Sverigedemokrater kunna påstå att lasermannen i Malmö är den logiska konsekvensen av en påstådd massinvandring? Båda är kollektivism och för att kunna förkasta det ena så måste vi i logikens namn även förkasta det andra uttrycket av det.

För det andra, minsta nyans eller oväntade knorr får hela ideologins pyramid att spricka i fogarna. Det är ju inte så lätt att det alltid är medelålders män i övre medelklassen som kränker och att den kränkte är fattiga invandrade lesbiska kvinnor. Vad händer när en invandrad fattig familjefader förtrycker sina homosexuella barn? Vad händer när en fattig flata är rasist? Ren kortslutning där utsatta bedöms som förövare. Precis som med Broderskapsrörelsen omsorg om homosexuella vilket bleknade när den ställdes mot islam. Dessutom lever vi i en globaliserad värld och vad som är botten på pyramiden här kan vara på toppen någon annanstans. Vilks menar ju inte att han ger sig på muslimer, utan snarare kritiserar Islam. Exempelvis visade han vid sin avbrutna föreläsning vid Uppsala Universitet en film gjord av en homosexuell iranska vilket innehöll bilder föreställande Muhammed som gay. Alltså var avsändaren av bilderna en iransk kvinna, som i sitt hemland (vilket styrs av en teokratisk diktatur), riskerar livet för sina åsikter och för sin sexuella läggning. Hon står knappast högt upp i någon näringskedja. Trots det vägrar Weiderud att problematisera utan ser allt vad Vilks säger som en attack med ovanifrån-perspektiv. Vips så har Iran, en av världens mest förtryckande diktaturer, blivit en förtryckt minoritet och den jagade oppositionen blivit förtryckare. Ett tankesätt med sådana implikationer är inte bara ologiskt utan moraliskt förkastligt.

För det tredje anser jag att det är direkt osmaklig hållning med en bismak av nykolonialism. Tydligen anser Weiderud med support att vi inte kan ställa så höga krav på svenska muslimer som alla andra svenskar. Det är en bortklenande, farlig offerkultur och dubbelmoral som endast de svenska muslimerna lär lida av i längden. Är man del i samhället skall naturligtvis samma rättigheter och skyldigheter gälla alla.

Vi behöver inte Weideruds och andra vänstermuppars skeva syn på medmänniskor indelad i rudimentära grupperingar. Vi är alla individer och våra mänskliga rättigheter och skyldigheter skall vara de samma och vara absoluta. Yttrandefrihet i Sverige skall vara samma sak ifall du är medelåders, ung eller gammal, fattig som rik, invandrar eller ej, hetero eller homo, ateist eller troende (oavsett religion). Den skall inte bero på vem man talar med, och den skall inte villkoras. För i ett sådant samhälle blir oftast de som vi påstår skydda ivrigast, de mest utsatta och lidande.

Det bekväma med att avfärda någon som lakej.

Ingen politiskt intresserad kan ha missat det ramaskri som utbrutit inom socialdemokratin efter det så kallade avslöjandet av pr-firmas Primes förehavande. Rosornas inbördeskrig blev i ett jehu än grymmare sedan det kommit fram att vissa högersossar som jobbat för Prime har samarbetat med Svensk Näringsliv när det gäller att försöka påverka socialdemokraternas förnyelse i högerriktning. Genom att surfa runt på s-info, vissa uttalade vänstersossebloggar och aftonbladet och socialdemokratiska tidningar kan man se vilken upprördhet detta orsakat. Niklas Nordström, Carl Melin, Erik Laakso, Ilija Batljan med flera kallas för ”skitstövlar” ”femtekolonnare” , Svenskt Näringslivs trojanska häst inom arbetarrörelsen som är köpta, deras arbete likställs med prostitution, de sysslar med ” Ränksmideri, förräderi och hugg i ryggen” och skall rensas ut ur partiet, och tidigare vänskapsband huggs offentligt av.

För det första så är det min egen åsikt att de anklagade knappast kan vara köpta eller förrädare då de åsikter de luftat är deras egna. Mig veterligen har inte en enda av de nämnda högersossarna ändrat uppfattning i dessa frågor, åtminstone inte på ett bra tag. Sedan är det en annan sak ifall deras åsikter är ”socialdemokratiska”. Men som borgerlig väljare är jag inte riktigt rätt person att avgöra det. Däremot är det otroligt frestande för mig att jämföra detta med hur interndebatt hanteras inom borgerliga partier och liberala grupperingar. För även på den högra politiska planhalvan finns det rejäla meningsskiljaktigheter. Exempelvis har jag svårt att känna mycket till samröre med de socialliberaler som anser att fria marknadskrafter är minst lika farligt som socialism och talar sig varma för att en (stor) stat skall kvoterar fram millimeterrättvisa i exempelvis jämställdhet. Likaså är jag djupt skeptisk över moderaternas nyvunna kärlek till svensk arbetsmarknadslagstiftning. Dessutom får jag nära på migrän varenda gång jag läser en liberaldemokrat som anklagar betygskramande folkpartister för att vara kryptofascister. Själv tycker jag att dessa exempel är rätt långt ifrån hur jag definierar liberalism. Men jag skulle aldrig någonsin komma på tanken att kalla dessa för förrädare, eller anklaga dem för att vara köpta av LO, någon jämlikhetslobby eller marxistiska skolbyråkrater. Och jag kan inte minnas att någon annan, utom möjligen enstaka haverister, har gjort det heller. Debatten handlar på höger planhalva om åsikter och inte om att ifrågasätta partivänners ärlighet.

Men att leta efter och anklaga åsiktsmotståndare med eller utanför partiet för konspirationer och förräderi är typiskt för socialismen. Det är en naturlig del i hur vänstern debatterar och har rötter i den egna ideologin. Det är ju bara socialister som slåss för allas bästa, medan alla andra är unkna särintressen. Så behandlas även mer moderna sakfrågor på höger- vänsterskalan. Exempelvis är en kärnkraftsmotståndare bara en kärnkraftsmotståndare oavsett om vederbörande äger ett vindkraftsbolag och personligen skulle tjäna stålar på en avveckling. Men en kärnkraftsförespråkare kan inte ha breda samhällsintressen för ögonen, utan är per definition med i ”kärnkraftslobbyn” vilket påstås vara en mystisk sammanslutning av synnerligen kalla marknadsintressen. Detta tankegods har varit svårt att förändra trots att vi åsiktsmotståndarna inte är patroner på punschverandan längre, utan personer som även vi vill alla väl men med andra ideologiska preferenser. Trots att socialdemokratin bröt med vålds- och revolutionsromantikerna för ca 90 år sedan så finns detta drag kvar, främst bland vänstersossar.

Jag skulle vilja påstå att detta är en av orsakerna till att socialdemokraterna och övrig vänster har så otroligt svårt att utvecklas och förnyas. För hur mycket sakdebatt blir det av då nytänkare brännmärks som kapitalets lakejer och förrädare? Jag skulle gissa ungefär lika mycket utveckling som i katolicismens djupaste katakomber under Vatikanen. Det kan heller inte vara annat än utarmande när ett parti väljer att definiera sina egna åsikter som ”mot” allt vad dess upplevda fiender tycker. Samröre med Svenskt Näringsliv räcker tydligen för att anklaga vederbörande för att sälja ut arbetarrörelsen.

Ett roande sidospår är att kritikerna påstår att Prime-sossarna baktalat socialdemokratin. Genom att hamra in att dagens socialdemokrati, eller åtminstone delar av partiet, är mot tillväxt så har dessa högersossar även avskräckt väljarkåren, påstås det. Trots att väldigt få sossar talar om tillväxt så menar kritikerna att minsann inga sossar är emot tillväxt. Det är en icke-fråga. Men sedan kommer Brasklapparna. Maja Nordström är för tillväxt förutsatt att vi börjar mäta tillväxt på ett annat sätt… jodåsåattsörrö..

Det diskutera nu högljutt om att dessa Prime-sossar skall rensas ut ur partiet. För min del undrar jag hur länge de och andra högersossar vill vara kvar. Hur kul kan det vara att ständigt beskrivas som förrädare, skitstövlar av de som man förväntas jobba tillsammans med? Högersossar är politikens masochister.
Andra icke-sossar om saken: Johan Hedin, Thomas Böhlmark och tokiga moderaten

Inte många med hedern kvar idag.

Det första islamistiska terrordådet på svensk mark, men reagerar vi egentligen? Sverigedemokrater har tydligen längtat efter bomber i julruschen, troligtvis för att de då anser sig ha en ursäkt för att slänga ut Sveriges muslimer ur landet. Vänsterpartister och vänstersossar är inte mycket bättre. Samtidigt som de poängterar att rasister inte skall få utnyttja terrordådet för sin egen agenda, så utnyttjar de själva terrordådet i sin egen agenda. Enligt vänsterpartister och vänstersossar så undviker världen och Sverige terroristdåd genom att kapitulera i fighten mot talibanerna i Afghanistan. Lena Melin på aftonbladet gräver ner sig i oväsentligheter och anser att det viktigaste att diskutera är tidpunkten för regeringens presskonferens, tätt åtföljt av Håkan Juholt som är upprörd över att Bildt kallade ett terrorattentat för ett terrorattentat innan Reinfeldt sa att det var ett terrorattentat. Liielputtpartierna är inte ett dyft bättre. Liberaldemokrater och piratpartister är ense om att den verklige fienden inte sprängde sig själv i småbitar, utan snarare är vår statsminister som tydligt proklamerade att vårt öppna samhälle skall försvaras. Vilket ovärdigt trams, av alla ovannämnda (Förutom Bildt och Reinfeldt).

Det är få som klarar sig undan med hedern i behåll. På rak arm kan jag bara komma på tre: 1)Anders Linder på Svenskan som faktiskt vågar skriva att vi skall ta upp kampen mot terrorism och samtidigt inte kollektivt bestraffa. Intressant nog klarar de flesta övriga bara av att säga det senare men glömma det förstnämnda. 2)Att Svenska Islamiska Samfundet övertydligt tar avstånd från dådet trots att ingen sund människa kan kräva det av dem.3) Regeringen som visserligen uttalar en massa självklarheter. Men det är en regerings jobb vid sådana här tillfällen.

Sedan kan ju vi självutnämnda omvärldsanalytiker som mig själv alltid skriva om våra funderingar. Två ting slår mig i alla fall. Det första är att Taimour Abdulwahab, eller ”Tranåsterroristen” var en total klåpare. Trots mycket krut, resor till mellanöstern och islamistpolare i Luton lyckades han bara ta kål på sig själv. Det påminner inte så lite om de där dåren som attackerade en skotsk flygplats med en bil, krockade med en betonggris och sedan försökte spränga bilen genom att dränka den med bensin med det enda resultatet att han satte sig själva i brand. Med andra ord verkar terrorister i väst ha chanserat en aning sedan 9/11, London och Madrid. Gissningsvis är det inte så lätt för dessa islamister att få adekvat självmordsutbildning. Något görs rätt i kriget mot terrorismen. För det andra, Taimour Abdulwahab representerar ett annat vansinne än vi är vana vid. Jämför med nya lasermannen i Malmö. Den senare passar betydligt bättre in på våra fördomar hur massmördare borde vara. För att raljera, en asocial knäppgök som poserar för sig själv med vapen framför en spegel, eller klipper i dagstidningar naken, i sin källare. Men Tranåsterroristen hade fru och barn. Detsamma hade Abu Qaswarah, svensken som blev Al Qaidas andreman i Irak innan han också sprängde sig. Både verkade vara till synes socialt välanpassade personer som sedan gjorde aktiva val vilket, förutom att försöka döda så många oskyldiga som möjligt, också innebar att deras hustrur blev änkor och barn faderslösa för något totalt destruktivt. En del av varför detta terrordådet är så chockerande och skrämmande är just att terroristens handlande är fullkomligt omöjlig att förstå. Hur samhället skall kunna finna och stoppa Tranåsterroristens efterföljare blir en utmaning för det öppna demokratiska samhället. Men det kommer att lyckas just för att det är öppet och demokratiskt.

Teflon mot könsmaktsordning

En rent tragikomisk strid har blossat upp i spåren av Wikileaks. Bakgrunden är att två svenska kvinnor har anklagat Julian Assange för våldtäkt, vilket han nu alltså har anhållits för i England. Visserligen får man säga att svenska åklagarmyndigheten behandlade fallet synnerligen valhänt i början vilket orsakade visst ifrågasättande av tillförlitligheten. Att kvinnorna i fråga valt genusextremisten Claes Borgström till juridiskt ombud var knappast heller ett lyckodrag i trovärdighet. Hans kamp för att göra misstänkta för våldtäkt rättslösa gör honom direkt olämplig i domstol. Men i ärlighetens namn är de båda sidornas versioner om vad som hände den utpekade kvällen något som skall avgöras i domstol, och rykten, baktalande, samt lekmansteorier av oss som inte var med kommer inte att göra någon gladare eller klokare.

Det tycker däremot inte en viss Svensson från det trotskistiska Socialistiska partiet, en aktad bloggare bland många på vänstersidan. Enligt Svensson har en av kvinnorna, Anna Ardin samröre med CIA, vilket då enligt honom skulle förklara våldtäktsanklagelserna. Detta trots att Anna Ardin är en uttalad vänstersosse (som tex inte drar sig för att anklaga Bildt för folkmord med hänvisning till kommunisten Maj Wechselmanns propagandistiska filmande). Vad Svensson bygger detta påstående på är synnerligen fascinerande för oss utanför vänstersekternas konspiratoriska anda. Anna Ardin har engagerat sig för demokrati på Kuba mot den sittande kommunistdiktaturen. Detta är tydligen misstänkt. Anna Ardin har även publicerat texter i en tidskrift driven av en svensk organisation som enligt en extremvänsterskribent i USA, Israel Shamir, är ”well-financed anti-Castro”. Det är tydligen än mer misstänkt. Vidare har Anna Ardin haft kontakt med Damas de Blanco på Kuba vilket är en oppositionsgrupp bestående av fruar och kvinnliga släktingar till fängslade dissidenter. Det är tydligen också misstänkt. Dessutom slängdes Anna Ardin ut från Kuba och Svensson har heller inget problem med att använda detta beslut av Kubas diktatur som ännu ett bevis mot Anna Ardin. Hon måste enligt Svensson ha kontakt med CIA. Absurt? Ja, men det finns mer.

För vad Svensson däremot väljer att inte citera från sin källa Israel Shamir, är att dennes bevisning mot Anna Ardin även är hennes feminism. Enligt Shamir är våldtäktsanklagelser hennes typiska feministiska sätt att bedriva ”male-bashing”. Ytterligare bevisning av Shamir är hennes medverkan i socialdemokratiska broderskapsrörelsen, då svenska kyrkan tydligen är nyliberal och endast är till för att gifta svenska bögar, medan manliga präster och heterosexuella par jagats bort. Gissningsvis skulle dessa anklagelser och påståenden vinna mindre gensvar i Sverige varvid Svensson valde att bort dem.

Svensson har även fått viss gehör från vissa andra på den vänsterextrema sidan, och även en del mer konspiratoriskt lagda piratpartister, medan Claes Borgström morrar på sina klienters vägnar. Det hela har utmynnat i en bisarr strid mellan å ena sidan vänsterfeminister, och å andra sidan allsköns konspirationsteoretiker som tror sig se CIA bakom varje buske (kolla in newsmill tex). I mitten står vissa förvirrade vänstersossar och försöker vara pro-Wikileaks, anti-USA men utan att säga något dumt om Anna Ardin. Själv sträcker jag mig efter popcornsskålen och skådar vansinnet från den borgerliga läktaren.

Uppdatering: Dennis har påpekat att Israel Shamir, ej är en amerikansk vänsterextremist. Han är en svensk antisemit och Förintelseförnekare som kommer väldigt bra överens med en viss talibankramande Mohamed Omar vilket Jonathan Leman skriver om här. Vänsteraktivsten Svensson har tydligen inget emot mer bruntoniga källor. Men å andra sidan är inte Svensson ensam om att hoppa i galen tunna. Det har även betydligt större fiskar gjort. Bland annat hakade den amerikanske vänsterikonen Keith Olbermann på storyn liksom the Daily Kos, vilket han nu fått äta upp och ursäkta för då det sippart fram vad för typ Israel Shamir är. Fascinerande vad dålig fakta- och källkoll många stora amerikanska vänsterdebattörer visar sig ha. Jag får poppa mer popcorn…

Regeringens förbannade skyldighet att samarbeta mot terrorism

Abu Qaswarah eller Abu Sara dödades i eldstrid med amerikanska styrkor i Mosul i norra Irak den 5 oktober 2008. Av allt att döma var han då andreman i Al-Qaida i Irak. Enligt amerikanska underrättelsekällor var han den som hade ansvaret att smuggla in utländska jihadister i Irak och även den som lät mörda de terroristadepter som fick kalla fötter och inte ville utföra självmordsattentat. Han påstås vara delaktig eller kanske till och med ansvarig för den mordvåg på kristna irakier som Al-qaida lät utföra, samt planeringen av det misslyckade attentatet på Mosul civic center som skulle ha orsakat flera hundra civila irakiers död ifall det lyckats.

Det intressanta är dock att Abu Qaswarah var svensk medborgare och övervakades av SÄPO sedan mitten på 90-talet då man misstänkte att han ledde en islamistcell i Haninge som stöttade terrorister utomlands. September 2006 försvann han till Irak för att aldrig återvända.

Anser verkligen någon att det skulle ha varit ett svek av svenska myndigheter att meddela jänkarna när Abu Qaswarah försvann till Irak 2006? Jag anser att det var svenska regeringens förbannade skyldighet att ge sådan information till omvärlden oavsett om statsministern heter Persson eller Reinfeldt. Att Morgan Johansson tycker annorlunda påvisar snarare så otroligt långt ifrån socialdemokratins mitt han faktiskt huserar. Att Rick Falkvinge tycker annorlunda förvånar ingen då karlen bland annat tycker att svensk polis inte skall leta efter 19 åringar som försvunnit mitt i vintern berusade, iklädda kortbyxor då det enligt Rick är integritetskränkande.

Det är troligtvis denna typ av underrättelser som Wikileaks senaste så kallade avslöjande handlar om och inte att svenska regeringar gett carté blanche åt USA att utföra underrättelsearbete på svensk mark. Jag anser att vaken den nuvarande eller förra regeringen skall skämmas över att de haft informella kontakter angående misstänkta terrorister i Sverige. I alla fall inte med den information vi har idag. Däremot bevisar det senaste dygnets hallaballo i svensk media svagheten med Wikileaks. Nämligen att uppgifter från arbetsmail skrivna av människor av kött och blod som gör sina egna tolkningar av verkligheten kan tolkas lite hur som helst i efterhand när så många andra pusselbitar saknas.

Socialdemokratiska gräsrötter i vägen för förnyelsen

Socialdemokraternas jakt efter vad som gick fel i valet, vem som skall bli ny partiledare och hur den deras nya politik skall se ut fortsätter. Aldrig någonsin har Sveriges största parti visat upp en sådan brutal maktkamp inför öppen ridå där partikollegor attackeras och detroniseras. Urban Ahlin är tex troligtvis rökt inom rörelsen efter att ha snackat med jänkarna. Däremot verkar medieanalysen av rosornas krig ha mognat en aning. I början ställdes uttalade höger- och vänsterkandidater mot varandra i helsidesartiklar i våra tidningar likt boxare i ringen. Det enda som saknas är en skorrande smått sluddrande röst som presenterar ”in the right corner champion of political correctness Mikael Damberg, and in the left corner Veronica Palm defender of even higher taxes”. Eller varför inte klasskampssluggern Morgan Johansson mot nytillskotten i Alliansens fanclub i ekonomisk politik, Thomas Östros? Jag måste erkänna att alla dessa uppräknade kandidater hade varit spännande val, trots att en del av dem står för en politik som jag anser vara direkt absurd. För alla av dem hade fört med sig en nydaning av socialdemokratisk politik, antingen åt höger eller vänster. De skulle alla röra om i grytan och därmed göra sossarna betydligt mer intressanta, på gott och ont, ifall de fick chansen.

Men när jag tittar i min kristallkula så är det ingen av dessa som kommer att väljas till partiledare i februari. Det blir i stället Sven-Erik Österberg (troligtvis utan konkurrens och helt unisont om det följer sosselogik). Det är också Sven-Erik Österberg som träder fram som favorit i de mer balanserade analyserna i media. Men om han väljs lär det inte bli mycket till nydaning. Orsaken är att han varit en av Mona Sahlins förtrogna och därmed är en del i den nu valda politiken. Dessutom kommer han inte att väljas på ett mandat av att förändra. Han är snarare favorit för att han är trygg och att han står nära den socialdemokratiska mitten likt ett tyst neutralt massiv mitt i ett pågående rosornas krig. När kännare inom och utanför partiet skall beskriva hans största styrka så blir svaret knappast spännande, och inte omnämnande av sakpolitisk kamp, utan att ”han har stark förankring inom rörelsen”. Med andra ord gillas han av LO och en den gråa massa av jantelagsfrossande förtroendevalda som kräver att man gått långa vägen genom partiet för att nå toppen (vilket exkluderar en viss mediakåt Bodström). Med Sven-Erik lär partiets modernisering begränsas till i ett par nya facebook-grupper, några nya bloggar skrivna av fler hetsiga SSU-adepter och att Sven-Erik tvingas på ett ständigt twittrande. I övrigt lär det tuggas på i samma fotspår.

Jag gissar att en hel del socialdemokratiska gräsrötter, debattörer och bloggare kommer att gnissla tänderna och knyta nävarna i fickorna när jag får rätt (jag vet, ganska självsäkert skrivet), även om de av rent taktiska skäl officiellt lär sluta upp bakom sin nya partiledare. För de kommer att känna sig snuvade på en förnyelse vilket de krävde. Men orsaken till att Sven-Erik lär vinna är inte någon mystisk toppstyrning av rörelsen eller fulspel i korridorerna på Sveavägen 69 av pampar som desperat klamrar sig fast på sina topp-positioner. Orsaken är de som kommer att bli mest upprörda, de socialdemokratiska gräsrötterna.

Socialdemokraternas inneboende problematik är att dess aktiva som grupp står rejält till vänster om väljarkåren i åsikter, och även till vänster om dem som röstar på partiet i val. Därför kommer de aktiva inte att acceptera en Damberg och den politik som han skulle föra med sig till partiledarposten. Den är på tok för Allians-ig för att sosse-kadrerna skall kunna svälja den. Skulle en Högberg eller Moberg, en Peter Johansson, eller sossarnas svar på svensk damtidning på Allliansfrittsverige vilka alla skrivit otaliga rader om hur omänsklig Borgs ekonomiska politik är, skulle de kunna svälja tex Östros Allians-lika medicin? Skulle s-infos alla skribenter som i år tuggat fradga i blotta omnämnandet av Jan Björklund och skola, kunna acceptera en Damberg som utan problem gör gemensam sak i betygsfrågan med Alliansen? Nej jag tror inte det. Men samtidigt finns det en gnutta pragmatism inom rörelsen också. De vet att en vänstersväng med Veronica Palm, även om de personligen gillar den, skulle omöjliggöra de medelklassröster som partiet behöver för att vara i närheten av makten.

Med andra ord blir Sven-Erik Österberg det som är lagom och ljummet, det bekväma men föga spännande alternativet. Han är det enda möjliga alternativet när gräsrötterna vägrar förnyelse. Problemet är ju bara att en bekväm status quo inte hjälper ett socialdemokratiskt parti kring 30 % som redan förlorat ¼ av sin storlek på 8 år. Den arbetande medelklassen har ju redan lämnat skutan.

Vänstern som vägrar utveckla sig

Att utvecklas kan vara svårt. Många liberaler och borgerliga debattörer har efter valet våndats av detta. För oss på höger om den politiska mittlinjen har utmaningen varit att Alliansen har makten och politiker vi gillar tvingas till kompromisser som vi mer engagerade näppeligen kan acceptera. Det är svårt att utveckla ideologisk idédebatt när man är i Rosenbad. Nu har knappast sossarna det lättare i opposition, men det beror snarare på att de är så ovana vid att förnyas eller ens våga tala om politiskt förändring mellan dess höger- och vänsterfalang.

Men det finns ju en vänster och vänstersossarna. Hur står det till med deras idédebatt? Utvecklas de? En intressant värdemätare är den nya socialistiska gratistidningen i Malmö kallad ”Röda ögon”. Hur nyskapande är den egentligen?

I första numret återfinns ett reportage om ALBA (vilket är Hugo Chavez antiimperialistiska samarbete med likasinnade länder) där bla Venezuelas ambassadör och två kvinnor från Kuba intervjuas okritiskt. I artikeln citeras även Svensk-kubanska vänskapsföreningen vilket alltså är Kubanska kommunistregimens megafon här i Sverige som bland annat applåderat när Castro slängt bibliotekarier i fängelsehålorna. Tänk, när ytterlighetsvänstern skriver om politik år 2010 så har man fortfarande inte gjort upp med en av Sovjets gamla satellitstater. Man kunde ju tycka att denna sovjetiska ryggsäck borde de försökt göra sig av med sedan länge. Deras syn på demokrati och mänskliga rättigheter förblir därmed, minst sagt grumligt. Det är i och för sig inte förvånande när denna artikel i Röda Ögon också kan läsas på nätet på Riktpunkt.nu vilket är SKPs hemsida. Samma parti som förövrigt står på Nordkoreas sida i konflikten på Koreanska halvön.

I andra numret går tidningen i en ledare till hårt angrepp mot Citytunneln (medan andra till höger om dem vill ha mer Öresundsförbindelser). De skriver att effekterna som utlovats av Citytunnel i form av minskad arbetslöshet i regionen ”har helt uteblivit”. Nu är visserligen statistik svårt att använda för att bevisa effekterna av en infrastruktursatsning då det är en av många variabler som påverkar arbetslösheten. Men redaktören på Röda ögon borde åtminstone ha koll på att Citytunneln inte ens invigs förrän på söndag och inte tas i bruk förrän den 12:e varvid dess effekt på arbetslösheten, hittills är rätt ointressant.

Om vi ser till Röda ögon så har ytterlighetsvänstern knappast blivit mer rumsrena i demokratifrågor, och inte märkbart smartare heller.

Socialdemokratisk kannibalism i Sahlins spår

Den mest logiska konsekvensen av årets val är ett faktum, exit Mona Sahlin. Hennes svagheter och styrkor har redan beskrivits av många, även av mig. Jag är inte den sentimentala typen, i alla fall inte när det kommer till socialdemokratiska partiledare, och tänker inte kommentera orsakerna till hennes avgång här. Däremot är dess implikationer för framtiden otroligt fascinerande.

För det första är det otroligt intressant att se hur skralt det ser ut på efterträdarfronten. Av de tio kandidater som Aftonbladet och DN vaskat fram så är det knappast någon, förutom den av det egna partiet så avskydde Thomas Bodström, som inger mycket till hopp (eller i mitt fall fruktan). Nu kan naturligtvis möjligt att en vek kandidat växer till en formidabel ledare väl på sossetronen. Men de flesta ansiktena, likt Ibrahim Baylan, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg är redan väl kända och har knappast rosat marknaden under sina år som aktiva direkt. Socialdemokratin verkar fortfarande lida av det extremt personknutna ledarskapet under Göran Persson vilket dränerade partiet på dugliga efterträdare som kan driva en förnyelse. Alltså, ledarskapsproblematiken försvinner troligtvis ej med Sahlin. Frågan är om detta kommer att bli bättre eller sämre nu när partiet är långt från makten och potentiella politiska karriärister med lutning åt mittenfåran i svensk politik kanske väljer det nya statsbärande partiet, moderaterna. Det krävs som sagt en hel del av Mona Sahlins efterträdare och frågan är om någon kandidat kan bära denna börda.

Det andra rör sig om politikens innehåll. Oavsett vem som leder sosseskutan så är det uppenbart att dess dragningskraft till stora delar av väljarkåren minskat enormt. Verkligheten har sprungit ifrån dem. Partiet måste förändras, men år vilket håll? Höger- och vänster-falangen strider nu för öppen ridå. Främst i frontlinjen står den röde klasskampsretorikern Morgan Johansson från mina hemtrakter mot högerns kandidat i form av den föga karismatiske ekonomen Östros, medan Urban Ahlin skjutits i sank av skvaller vars sakliga innehåll är svårt för oss oinvigda att kontrollera. Ju längre rosornas krig varar ju mer kan vi borgerliga gnugga händerna. Orsaken är dels att rödgardister likt Morgan Johansson och Kajsa Borgnäs kommer fram i ljuset med uttalanden som en stor majoritet av svenska folket knappast kan känna något gemensamt med. Yttranden som att SAP skall välja arbetarklassen framför medelklassen är knappast gångbar utanför en marxistisk rest i svensk politik. Vidare så kan man ju undra vilka epitet blir över för moderaterna när nu Östros har blivit brännmärkt för att använda ”nyliberala begrepp” av partikamrater. Samtidigt talar högerfalangen sig varm för en politik som faktiskt ter sig identiskt med Alliansens förda politik. Detta är uppseendeväckande när det kommer från Östros som för två månader sedan påstod att Anders Borgs politik var ”djupt orättvis” och ”sliter sönder samhällets grundfundament”. Tydligen var denna politik att föredra enligt Östros, framför det som han skickade ut socialdemokratiska valarbetare att propagera för i valstugorna. Har Thomas Östros kommit på detta på två månader, eller talade han mot bättre vetande under valrörelsen? Vilken trovärdighet inger detta?

Vad väljarna ser just nu är ett socialdemokratiskt parti som dels består av verklighetsfrånvända lightmarxister, samt högersossar med vacklande trovärdighet då de nu vill driva samma politik som Alliansen vilket de för någon månad utmålade som omänsklig. Det innebär att för varje dag som går så blir jobbet för Sahlins efterträdare svårare.

Det finns en del att lära av Allianspartier som även de måste utveckla sig för att överleva. Det handlar del som centerpartiet som står mig nära, men även KD som just nu genomlider en hård höst. Intern debatt måste kunna vara hård och meningsfull, utan att den är frän och förlöjligande. Dessutom kan det som sägs i intern debatt idag användas mot partiet i imorgon. Socialdemokraternas nuvarande maktkamp är ett avskräckande exempel.

GMO-kritik är en fortsättning på 90-talets globaliseringsmotstånd.

Debattväxlingen mellan GMO-kritiker och forskare har fortsatt på Svenskans Brännpunkt. Störst intryck på mig ger utan tvekan Jens Sundström och Sten Stymne (båda forskare inom ämnet med en riktigt bra blogg) som totalt pulveriserade de argument som Skill och Contreras från Latinamerikagruppen hade presenterat. Dels påpekade Jens och Sten att den studie som Skill och Contreras hänvisat till som bevis för att Roundup skulle vara supergiftigt, knappast är relevant. I studien ifråga har man nämligen antingen injicerat grodfoster med denna herbicid, alternativt låtit fostret bada i det. Men under sådana premisser är det mesta giftigt inkluderat kaffe. Då torde den dokumentation som påvisar motsatsen väga tyngre. Det vore även på sin plats att jämföra med hur toxiskt andra herbicider är som inte GMO-växter har någon tolerans mot. Alternativet till Roundup för jordbrukaren är nämligen inte en giftfri tillvaro, utan snarare andra äldre och farligare herbicider. Vidare framhöll Jens och Sten att latinamerikagruppens språkrör förringar att upplysa oss om hur viktigt sojajordbruket är för att lyfta tusentals argentinare ut ur fattigdom. Detta är troligtvis den mest träffande kritiken. Det kan vi även se i Skill och Contreras svar där en av huvudorsakerna till latinamerikagruppens GMO-skepsism är en ”fördelningspolitisk analys” (vilket i och för sig ter sig vansinnigt när så många tagit sig ur fattigdomen tack vare GMO-jordbruk). Vi får nämligen inte glömma att Latinamerikagruppen är en vänsterorganisation med vurm för självhushållning samt häftig kritik mot frihandel, globalisering och marknadsekonomi på agendan.

Samma intressanta mönster kan vi se i den sidodebatt som pågått mellan två politiskt aktiva med forskarbakgrund, nämligen den mellan piratpartisten/sossen Henrik Brändén med molekylärbiologisk bakgrund, och marxisten Erik Svensson som är professor i Zoologisk ekologi. Henrik har i princip lyft fram samma åsikter som Jens och Sten. Men vad som verkligen är fascinerande är vad marxisten och professorn Erik bygger sitt GMO-motstånd på. Det är inte några tekniska eller miljömässiga invändningar baserat på hans omfattande kunskaper i biologi. Nej hans kritik bygger på hans politiska syn på ”makt- och ägandeperspektiv” och ”samhällets utformning”. Erik medhåller att GMO skulle kunna vara till mänsklighetens hjälp, men bara i kombination med ett ”bryte med det kapitalistiska produktionssättet och ett systemskifte i socialistisk riktning”.

Jag vill påstå att detta synsätt är vanligare än man tror i leden av GMO-kritiker. GMO-motståndet är en större del av hur miljörörelsen har blivit allt mer vänster och har anammat ren vänsterideologi. Det förklarar också varför i just denna debatt forskares åsikter baserade på fackkunskaper är värda så lite, medan den oinvigdes åsikter värderas så högt. Debatten handlar helt enkelt inte om fakta, utan ideologi. Dessutom, då GMO-kritik är i princip en kritik mot den existerande samhällsordningen så är just forskarna själva en del av måltavlan. Det går knappast att hitta ett enda meningsutbyte i den här frågan där forskarnas rationella argument inte bemöts med fantasifulla personangrepp mot samma forskare där de påstås vara köpta.

Men det ger även en betydligt surare bismak när vi ser till City-gross reklamkampanj för GMO-fritt kött (vilket är så dumt då det inte finns något GMO-kött på marknaden..alls). City-gross påstår att de endast agerar som svar på konsumenternas oro. Men jag undrar hur många svenska konsumenter som egentligen bekymrade sig för GMO, innan City-gross startade sin ovetenskapliga kampanj. Om det endast rör sig om en bunt högljudda antikapitalister så påvisar det snarare vilka sorgliga effekter ansvarslösa marknadsaktörer kan frambringa. I det håller jag faktiskt med marxisten Erik Svensson.

De fiiina liberalerna

Jag har tidigare skrivit om hur viktiga de fristående liberalerna är och har varit för Alliansen. Men jag får känslan av att det knakar något i fogarna i denna symbios. Det jag har i åtanke är snack om proteströsta hit och dit, samt bilda nya partier som vi kunnat höra i och efter valrörelsen. Till viss del är även kritiken nödvändig, framförallt nu. Som Timbros nya chef skriver så riskerar årets valvinst bli en pyrrusseger ifall borgligheten inte kan utvecklas. Konflikten är också naturlig. Det är lättare att enas mot en förd politik, än att enas om en förd politik. Det har också alltid funnits en viss inbyggd friktion mellan partipolitikens pragmatiker och fristående debattörers mer ideologiska referensramar. Ryggradsreflexen är att skylla detta på regeringen och Reinfeldt för att de blivit för sossiga och fega. Men jag tycker inte de är ensamt skyldiga.

Det finns ett tråkigt och tröttsamt beteende hos en hel del liberaler att nedvärdera andra liberaler. Likt någon form av inkvisition far de runt i media och i bloggosfären där de dunkar sin motsvarighet till katekesen (valfri pocket av Ayn Rand), i huvudet på sina forna åsiktsvänner skrikande sitt cri de guere ”det är inte liberalt”. I något som närmast för tankarna till religiösa bokstavstroendes kamp om betydelsen av någon obskyr Bibelmening anser de sig ha totalt tolkningsföreträde i enskilda frågor. Andra liberaler med andra tolkningar är inte mer värda än kattskit, och devalveras till lägre nivåer er än klassiska åsiktsmotståndare. Miljöpartister, som tex vill förbjuda köpcentra och inrikesflyg söder som Dalarna benämns betydligt mer respektfullt än valfri Alliansföreträdare. Mer en regel än undantag så görs också en närmaste absurd vantolkning av vad de utpekade liberala kättarna faktiskt står för.

Det finns sorgligt nog många exempel på det här. Värst utsatt är utan tvekan folkpartiet och Jan Björklund som beskrivs av dessa liberala inkvisitorer som värre än hin håle himself. Under hans ledning påstår tex Amanda Brihed ( för detta Fp nu liberaldemokraterna) att partiet är för exempelvis ” eonlånga fängelsestraff, piskor, preussiska marscher i skolan” vilket troligtvis är svårt att finna i partiprogrammet. Hennes liberaldemokratiske polare Torbjörn Jerlerup (också tidigare Fp) menar att jan Björklund har en Sverigedemokrat som spökskrivare. Orsaken är att i nya skollagen skall kristendomen, prioriteras högre än andra världsreligioner i undervisningen. Man kan stilla undra vad för sorts monster Torbjörn anser var spökskrivare när den nu använda skollagen klubbades igenom 1985 där ENDAST kristendomen av alla världens religioner är omnämnt. Vartenda inlägg från dessa debattörer understryks med ett avslutande utlägg om varför de står för liberalism, men ingen annan. L-ordet har använts och inga mer argument behövs.

En annan liberal med förkärlek till Allianskritik är Neos Mattias Svensson. Själv röstade Mattias på miljöpartiet. Detta förklarar han med hjälp av ett synnerligen selektivt urval av miljöpartiförslag som han ställer mot ett lika selektivt urval av Alliansförslag som han ogillar. Det verkar som att Mattias endast kan rösta på borgerliga partier i opposition, då de vid makt är tvungna till viss kohandel. Självklart kan man tycka att avståndet mellan Alliansen och exempelvis miljöpartiet är försumbart, om man envisas med att betrakta svensk politik från månen. Frågan är då hur stor bäring ens politiska analyser får för mer jordnära liberaler.

Mer konkret verkar Mattias Svensson tillsammans med Fredrik Segerfeldt siktat in sig på Israel-Palestinakonflikten där de menar att många liberaler är på för okritiskt Israelvänliga. Det finns säkert exempel där dessa båda debattörer har rätt, men det skvallrar knappast det fall om de valde att skjuta in sig på. Med krigsrubriker anklagade de nämligen folkpartisten Mathias Sundin för att tysta Israelkritiker. Nu visade sig dessa båda annars så nogsamma debattörer slarvat rejält med fakta. Kritiken Mathias Sundin framförde var mot en offentligt finansierad utställning i ett bibliotek där Förintelsen devalverades. Mig veterligen är inte yttrandefrihet detsamma som att ha rätten till att få utrymme eller ekonomiskt stöd att yttra sig. När dessa fel hade klarlagts gömde sig Mattias Svensson bakom att Sundin hade använt sig av förhatliga EU-definitioner och hur som helst stoppades en utställning vilket enligt Mattias inte är ”liberalt”. L-ordet har använts varför inga argument behövdes. Fredrik Segerfeldt har valt en annan taktik, dels genom ett ganska ovidkommande argumenterande varför han själv tycker att devalvering av Förintelsen inte är antisemitism (se kommentar *). Men det har ju inte med om någons yttrandefrihet har inskränkts eller ej. För det andra menar Fredrik att det här med att det var en offentlig finansierad utställning skulle vara en efterkonstruktion, vilket är svårt att förstå då detta faktum var känt från början. Intressant nog drogs även en facebook-grupp kritisk till en liknande utställning, med i Mattias Svenssons fördömande och kallade dem för ”en brölande hop”. Detta trots att det står klart och tydligt att denna grupp manar till bojkott och ta ställning utan att det nämns med ett ord något om förbud. Är inte kritik och bojkott en del av yttrandefriheten?

Det intressanta är att dessa liberaler påstår att de vantolkas av sina kritiker. Men vad som är slående är deras egen maniska viljan att göra andra liberales åsikter mer extrema än var de är. Med dåligt uppbyggda argument, svallande tonläge och många gånger färdiga beskrivningar ärvda av vänstern pågår därmed en fullkomligt meningslös debatt. Om den skall göras meningsfull borde vi återgå till fakta och argument istället för att utnämna något till att ”det är inte liberalt”. Det sorliga med denna raljerande ton är att annars kommer många liberala debattörer att förlora genomslag. För vi får inte glömma att det inte bara är de borgerliga partierna som är beroende av de oberoende opinionsbildarna. Liberaler likt Mattias och Fredrik får ju större genomslagskraft med sina annars briljanta funderingar, just för att de samtidigt har en resonans inom så många riksdagspartier. Men hur många borgerliga väljare vill i längden lyssna på ett knippe liberala sekter eller enskilda isolerade liberala debattörer som på kammaren utmålar borgerliga politiker och partiledare till monster?

* Orsaken till varför devalvering av Förintelsen anses vara antisemitism är lättare att förstå om vi ser tillbaka några decennier. Innan allehanda Palestinagrupper och Ahmadinejad började använda sig av detta så var det framförallt en retorik som var reserverad för och nogsamt nyttjad av nynazister, framförallt i Tyskland. Orsaken var troligtvis att det var/är förbjudet att förneka Förintelsen där. Vad man istället gjorde var att skriva artiklar om de allierades bombkrig mot Nazityskland med kraftigt uppförstorat antal civila offer. Detta bombkrig kallade man för ”the real holocaust”, med en uppenbar antydan om att Förintelsen inte var riktig utan påhittad eller överdriven. Denna taktik var (och är väldigt ofta än idag) i egentlig mening rent Förintelseförnekande.

Småbönder använder också växtgifter

GMO-kritiker tar till orda i Svenskan och får eldunderstöd av en artikel i tidningen om Sydamerikas småbönder. Denna gång skall ja ge dem visst beröm. Istället för som vanligt när Greenpeace & co kommer med sin kritik så är de inte generella. Enligt Karin Skill och Francisco Contreras är inte GMO i sig själv som är problemet, utan snarare följden av en specifik genmanipulering, nämligen användning av ett växtgift kalla Roundup som dessa grödor är okänsliga för. Det innebär att GMO-kritikerna åtminstone är på banan och snackar biologi, istället för den tidigare voodoo-liknande oppositionen där genteknik påstås vara något dåligt i sig själv.

Men för det behöver de inte ha rätt. Karin och Francisco utgår ifrån två fakta. (1) Att Roundup i en studie visat sig kunna ge mutationer även på människor och (2) att statistik från en provins i Argentina där Roundup används har andelen missbildningar och barncancerfall ökat. Det låter som ett vattentätt case. Men nu kommer kritiken. För det första, jag tvekar inte att Roundup är giftigt (och det gör ej heller myndigheter i tex USA). Det är ju ett gift. Men frågan är ju om det är giftigare och skadligare än de växtgifter som användes innan och istället. Ett av dem är Paraquat som av otaliga studier visat sig vara otroligt toxiskt på människor och som förövrigt skribenterna ifråga erkänner också används i jordbruket i den nämnda provinsen (troligtvis för att det är äldre och därmed billigare). För det andra, Roundup har ändvänds väldigt länge i många andra länder med betydligt tuffare hälsomyndigheter än Argentina, exempelvis USA. Även om Roundup är farligt och skall behandlas som ett gift så har liknande hälsoeffekter som beskrivits i Argentina gått forskare förbi trots att det nyttjats staterna sedan 1973, och sedan 1980 är världens mest sålda herbicid. Detta är något som en annan kommentator, Ethel Forsberg också borde ha tänkt på. Hennes långa inlägg är baserat på data om paracuat. Men när hon hänvisar till Karins och Franciscos inlägg så tänker hon inte på att det har gadden vänt mot Roundup. Alltså frågan vi måste ställa oss är vilket växtgift som är minst skadligt. För bönder här och i Argentina använder dem och har använt dem de senaste 50 åren, oavsett om det rör sig om stora farmer eller småbönder. Och med de forskningsresultat som finns hittills så föredrar jag då Roundup framför många andra alternativ.

Det tycker inte Karin Skill och Francisco Contreras. De är nämligen emot storskaligt jordbruk i sig (och troligtvis även småskaligt jordbruk med växtgifter). Det är den formen av matproduktion som dominerar i Sverige och hela västvärlden, och som har lyft västvärlden ut ur en verklighet av fattigdom och svältkatastrofer. För min del är jag mycket skeptisk till vänsteraktivister med en sådan agenda. Om de får sin vilja igenom brukar det snarare ge mer lidande och nöd åt invånarna i de länder där det implementeras

En ohållbar definition av åsiktscensur

Det har starta ett internt liberalgräl. Det är Neos Mattias Svensson, Expressens Johannes Forssberg och Svenskans Sanna Rayman som anklagar Norrköpingsfolkpartisten Mathias Sundin för att försöka censurera sina åsiktsmotståndare genom att använda sig av lagens långa arm. Bakgrunden till detta är två incidenter. Det första när Mathias Sundin protesterade mot att Palestinagruppen höll en utställning på Norrköpings bibliotek där Förintelsen likställdes med Israels behandling av palestinier. Det andra att Mathias Sundin startade en facebookgrupp som protesterade mot Konstfack lät sina elever begå brott i sina projekt (dvs Anna Odells psykbryt och den där dåren som filmade sig när han förstörde en tunnelbanevagn).

När nu alla initiala felaktigheter i Mattias Svenssons, Johannes Forssbergs och Sanna Raymans inlägg har pekats ut kvarstår det att Mathias med ”h” inte har åberopat någon hetslagstiftning eller tillkallat några myndigheter mot utställningen i biblioteket. Han har i polemik med biblioteksledningen hänvisat till bibliotekets egna regler att man inte skall ha något rasistiskt i sina utställningar. Mathias med ”h” använde sig visserligen av ett EU-dokument som ammunition för definition av antisemitism i denna polemik. Jag kan hålla med Neo-Mattias att sådana definitioner med mycket annat inte borde vara vad EU skall hålla på med. Men jag har svårt att se det som något särskilt klandervärt att använda sig av ett sådant dokument om man nu anser sig själv kunna stå bakom dess definition. EU-dokumentet i fråga är ju inte lag. Ej heller har Mathias med ”h” krävt ”inga pengar till konstfack” utan att de skall bättra sig och inte uppmana sina elever till lagbrott, annars borde pengarna till utbildningen dras in. Det är en väsentlig skillnad.

Efter dessa klargöranden har jag väldigt svårt att ta Mattias Svensson, Johannes Forssbergs och Sanna Raymans kritik på allvar. Neo-Mattias hänger upp sig på teknikaliteten av EU-dokumentet vilket ter sig som en strid om påvens skägg. Sanna och Johannes verkar blanda ihop ”rätten till att utrycka sig” med ”rätten till en arena att utrycka sig på ”. Eller i fallet konstfack, ”rätten till att uttrycka sig konstnärligt”, med ”rätten att få betalt för att uttrycka sig konstnärligt”. Så länge vi har allmänt finansierade institutioner där åsikter och konstnärlig frihet kan uttryckas och manifesteras, så kommer vi att få leva med att andra som är med och betalar kalaset också har åsikter om man har rätt att utrycka just de åsikterna och den konstnärliga friheten just där. Och här är det väääldigt få som är absolutister. Ja jag undrar om verkligen Mattias Svenssons, Johannes Forssberg och Sanna Rayman är det. Skulle dessa tre debattörer acceptera en nynazistisk utställning på närmaste bibliotek där de allierades bombningar av Nazityskland presenteras, helt utan kritiskt bemötande, som ”Den riktiga Förintelsen”? Det är ju ganska snarligt vad Palestinagruppen försökte sig på i Norrköping. Eller för att sno ett exempel från Johan Ingerös Twittrande, skulle de sitta overksamma om Vit maktmusik spelades på närmaste fritidsgård? Med andra ord, i princip alla håller med om att i dessa frågor handlar det snarare om gränsdragning än Neo-Mattias påstådda principer. I fallet Konstfack måste jag påpeka att jag själv inte ens kan se någon märkbar skillnad mellan Sannas och Mathias Sundins kritik.

Själv skulle jag hoppas på ett samhälle utan hetslagstiftning och en kulturpolitik där vi själva bestämmer vilka kulturyttringar vi vill stödja utan staten blandar sig i. Då skulle sådana här frågor vara betydligt enklare att hantera. Det vi inte gillar skulle vi då mycket enkelt kunna strunta i att stödja ekonomiskt. Men det är en mycket avlägsen dröm. Vi måste ju kunna agera och debattera politisk även i dagens verklighet utan att för den delen kapitulera inför Aftonbladet kulturredaktions definition, där rätt till att uttrycka sig och rätt till att bli försörjd när man uttrycker sig är detsamma. Mattias, Johannes och Sanna har försökt sätta sig på tre höga hästar som de inte själva når upp till.

I sakfrågan angående Palestinagruppens utställning så anser jag att de borde tacka Mathias Sundin. Orsaken är att efter vissa utställningsobjekt tagits bort, fick de hålla sin utställning. Palestinagruppen är ju en bunt tomtar som alltså förringar Förintelsen med att likställa den med Gaza idag, som inte ser något kontroversiellt att i Der Stürmer-stil nedteckna judar i form av gnagare och dessutom i tid och otid anklagar sina kritiker att vara köpta av judiska lobbyn (kolla in diskussionstråden). Detta diskvalificerar deras budskap för större delen av svenska befolkningen. Om nu Mathias har hjälpt dem att rensa bort sina värsta övertramp så borde de faktiskt nå ut bättre med sitt budskap.

Ps1. Nästa timbroit att hoppa i galen tunna är Fredrik Segerfeldt. Inte så lite dåligt Fredrik att ge sig in i debatten 48 timmar efter alla andra men trots det inte rätta de ursprungliga sakfel som de flesta andra har anpassat sig efter. Sedan undrar jag fortfarande när det blev del i yttrandefriheten att göra skattebetalda rasistiska utställningar.

Liberal utveckling med eggen mot LAS, fast utan krigsrubrikerna om Jan Björklund

Även i medgång är inte alla nöjda. Det har knorrats en del från vissa gräsrotsaktiva liberaler trots Alliansens politik har genomfört flera goda ting, såsom lägre skatt, mer valfrihet och avskaffade monopol. Till viss del stödjer jag ett liberalt balanserat missnöje, för att jag anser att den nöjde politikern är dödsdömd. Det krävs en viss otillfredsställelse för att hela tiden bli bättre och skapa framtidens lösningar. Men vi får inte heller kritiskt stirra oss blinda på tillkortakommande och glömma Alliansens framgångar. Jag vill påstås att liberalismen de senaste 15 åren successivt har vunnit den ideologiska kampen av att beskriva samhället och politiken. Detta har möjliggjort två valvinster. Exempelvis kunde Ingvar Carlsson straffa Bildtregeringen 1994 med slagord som påstod att de borgerliga skulle vara emot allmänfinansierad sjukvård och skola, trots att inget av partierna föreslog något sådant. Liknande socialdemokratiska försök de senaste två valrörelserna har inte fungerat då väljarna inte längre definierar ”högerpolitik” eller ”nyliberalism” som något man kan skrämma barn med då sossarnas världsbild har blivit utmanad. Sossehegemonin är besegrad.

En del i orsaken till detta är att det tidiga 90-talets frihetsfrontare har växt upp. De är inte lika obstinata och utmanande längre, men ger fortfarande argument för att ett annat, mer liberalt samhälle är möjligt. De skriver kolumner i Metro istället för att organisera svartklubbar med rättshaveristen Mats Hinze. Det har varit ett vinnande koncept. Svenska väljare må gilla viss förändring, men knappast revolutioner eller lagbrott. Med liberala opinionsbildare i ryggen har de borgerliga partierna lyckats. Istället för ett socialdemokratiskt regeringsinnehav så har vi liberaler fått det bästa möjliga alternativet, och det är en borgerlig regering som blir återvald efter att ha sänkt skatt, sålt statliga företag och avskaffat monopol. Vi bör komma ihåg att något bättre alternativ inte har varit möjlig. Än mer radikal politik hade knappast blivit vald 2006 och hade aldrig bibehållet regeringsmakten.

För att kunna gå vidare in i framtiden så är det en lysande taktik för liberaler. Det krävs ett visst modigt utmanande av befintlig ordning, men utan att för det drömma iväg till nattväktarstatens utopia som trots allt väääldigt få egentligen vill ha. Jag skulle vilja åskådliggöra detta med ett bra exempel på att kritisera vår egen regering och ett dåligt exempel:

Bra
Vad kan egentligen vara mer nödvändigt än att utmana Alliansens (främst moderaternas) accepterande av LAS. Det är en del i anledningen till vår höga arbetslöshet bland ungdomar och invandrare. Det är även något som svenska företagare rätt länge haft på sin hatlista. Dessutom är det en fråga som engagerar många aktiva i flera ungdomsförbund och debattörer. Möjligheten att på något längre sikt påverka regeringen är också hög. Både Centern och folkpartiet propagerar öppet mot LAS och jag gissar att Reinfeldt knappast är särskilt förtjust i den han heller. Go Go Go liberaler

Dåligt
En betydligt onödigare, obstinat och direkt fånig kritik av liberaler mot regeringen är den senaste veckans storm i vattenglaset över att Björklund meddelade att framtidens religionsundervisning skall ha tyngdpunkt på kristendomen. Onödig för att trots att Björklund upprepar att det inte innebär att kristendomen definieras som bättre än andra religioner så anklagas han för just det. Obstinat för att det handlar om en liten skitsak i ett ämne med få timmar. Direkt fånig då det knappast kan finnas någon i vårt land som kan påstå sig ha blivit frälst av undervisning i skolan, trots att den gamla läroplanen var betydligt mer fokuserad på kristendom. Ett tecken på att jag har rätt i denna beskrivning är att de liberala ledarsidor som annars bruka hålla med allsköns liberala debattörer och bloggare nu avfärdar kritiken som trams. Och ingen vinner på det. Det är helt enkelt inte något som leder någonstans närliberala kritiker gör bort sig inför en oförstående allmänhet. (Ps, liberalen Carl Rudbeck har en annan vinkel på frågan, nämligen att kristendomen visst är bättre än sina konkurrenter.)

För att driva en opinion och partier i en ideologisk riktning gäller det att använda krutet på rätt frågor. Vad man verkligen inte skall göra är att springa iväg och starta nya partier. Det är ett sektbeteende från vänster som liberalismen verkligen inte behöver.

Centern, ett liberalt Alliansparti både för stad och land tack.

Eftervalsdebatterna haglar, intressant nog inom båda blocken. Det är implikationerna av de nya moderaternas succéval. Vartenda parti som är intresserade av mittenväljarna, vilket är de flesta väljare, måste ta sig en funderare över hur de skall förhålla sig till faktumet att moderaterna erövrat majoriteten av alla förvärvsarbetares förtroende. Framförallt när opinionstrenderna håller i sig även efter valet,

Även centern måste ta sig en funderare var partiet skall ha för riktning och vad som kan göras bättre än idag. Annars kan framtiden bli dyster. Men en riktning och en analys som är fullständigt vansinnig är den som två centerpartister från Ånge presenterade i torsdags. De skriver att Centern blivit ett storstadsparti, och övergivit landsbygden. Den uppmärksamme läsaren borde märka att Jan och Tage inte klarar av att ge ett enda exempel av vari detta storstadsperspektiv skulle betyda i politiska förslag. Orsaken är att sådana exempel inte finns. Samtidigt kan man ju idag finna direkta landsbygdsperspektiv i centerpartiets politik som tex att handelsgödsel är befriat från skatt. Det enda Jan och Tage kan vaska fram för att styrka sin tes är att Centern gått framåt i en del stockholmskommuner, och gör det på något mystiskt sätt till bevis för något dåligt. Men det vore på sin plats att herrarna från Ånge inte själva var så Stockholmsfixerade. I Göteborg fick Centern ynka 3,8 %. Här i Malmö, som mig veterligen bruka kallas storstad enligt svensk definition fick partiet inte mer än 2,8 %. Så lågt har det varit sedan Olof Johansson svek malmöiterna genom att vara mot Öresundsbron och såg till att Barsebäcks kärnkraft stängdes. Låter dessa siffror som att centerpartiet är ett storstadsparti?

Naturligtvis inte. Centern är fortfarande i stort ett landsbygdsparti. Det är enligt mig en belastning. Rent demografiskt är nu storstadsregionerna större än övriga landet i befolkning och mandat. Den trenden kommer att fortsätta varvid ett landsbygdsparti kommer att slåss om allt färre röster. Dessutom är det en taktisk mardröm. Inget annat parti i Sverige måste hela tiden försvara sig mot anklagelser dels att man överger landsbygden, alternativt, att partiet endast är böndernas egenintresse. Kritikerna behöver inte binda sig av logik, utan båda dessa anklagelser kan luftas samtidigt, som i den nyligen avslutade valrörelsen. För att ta sig ur denna rävsax måste partiet konsekvent tala om politik i mer generella termer. Inte glesbygdspolitik, inte storstadspolitik, utan bara politik. Om herrarna från Ånge vill att det skall finnas något som helst genomslag för centerpartistisk politik i framtiden så får de faktiskt acceptera att de delar parti med stockholmare, göteborgare och malmöiter. Ej heller kan de drömma sig tillbaka till 70 och 80-talet där glesbygdspolitik betydde att staten samlar in en massa pengar i Stockholm och sedan sprider det som manna över resten av Sverige i form av bidrag och hopplösa Stålverk 90-projekt. Modern politik för landsbygden borde snarare handla om att ge människor möjligheter via frihet och självständighet att kunna försörja sig själva även på landet.

Jan och Tage skriver även att Centerpartiet bör överge Alliansen för att kunna växa. Det krävs tydligen att vi än en gång påminner Ånge om att då Centern bedrev blockfri politik efter 1994 så dalade partiet i opinionen som en sten. Lennart Daléus fick i valet 1998 5,1 % väljarstöd vilket faktiskt är lägre än de 6,6 % Maud fick i år. Det var bara socialdemokraterna som vann något på Daléus och Johanssons allianslöshet, genom att Göran Persson blev den ohotade mittpunkten i svensk politik. Snarare bör vi komma ihåg att vinnaren i årets val är moderaterna och Alliansen som fick mer stöd än för fyra år sedan, medan de rödgröna och socialdemokraterna backade. Varför Centern skulle vinna fler röster genom att ge sig på allt färre väljare som inte gillar Alliansen kan jag inte förstå. Snarare tror jag att partiets framtid ligger i att förbli en integrerad men mer pådrivande del av Alliansen för liberala borgerliga väljare i land och stad. Men det är ingen lätt väg. Förtroende går snabbt att rasera men tar lång tid att bygga upp. Själv har jag både vänner och familjemedlemmar som fortfarande idag inte kan tänka sig att rösta på Centern pga av Olof Johanssons och Lennart Daléus uppgörelser med socialdemokratin under 90-talet. Om partiet skulle börja tveka om Alliansen så skulle det vara ett omöjligt val för än fler borgerliga väljare långt in i framtiden.

Ps. Sundsvalls tidning verkra hålla med.

För allt i världen, ingen Popular Front mot SD

Staffan Danielsson skrev en högst självklar artikel igår på Brännpunkt där han kommenterar Sverigedemokraternas pinsamma uttåg från Storkyrkan. Staffan har dock en annan vinkel, nämligen att det även var fel av biskop Eva Brunne att hänvisa i en annars prickfri predikan till den demonstration som ägde rum den fjärde oktober. Orsaken är att den var organiserad av ett nätverk innehållande extrema vänstersekter kallad Septemberalliansen, samt att AFA och Syndikalisterna var dominerande inslag i själva demonstrationen. Staffans åsikt ställer jag mig till fullo bakom. Det finns ingen som helst anledning för demokrater att gå ihop eller samarbeta i med vänstern till vänster om socialdemokratin mot Sverigedemokraterna. De tvekande kan ju ta en titt på den debatt som föregår på Aftonbladet-kultur i ämnet där flera vänsterdebattörer varit aktiva. Sam Carlshamne och Daniel Strand anser att Alliansen talar om antirasism pliktskyldigt medan den realpolitisk är i princip lika illa som SD. Detta höll Åsa Linderborg med till fullo och passade på att även kleta fascistbegreppet på Alliansen. Andreas Malm kopplar ihop moderaternas framsteg i valet med SDs för att båda, enligt honom, är ”höger”. Till detta kan vi även tillägga att en annan av Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta menar att när nobelpriset i litteraturer nu för en gång skull gick till en liberal så var det "en seger för högern och Sverigedemokraterna" (Ps, nu har ”och Sverigedemokraterna” strukits i artikeln). Liknande åsikter kommer från Stockholms antirasistiska kulturförening som naturligtvis främst är mot kapitalism. Och alla ovan nämnda ser en stark radikal (läs antidemokratisk) vänster som enda motmedlet mot SD.

Vänstern ser alltså borgerliga, liberaler och Alliansen, snarare som en del i problemet än en allierad. När de demonstrerar eller debatterar mot SD så blandar de friskt ihop det med att även vara emot Alliansen, liberaler och kapitalism. De verkar i mån och mycket vara mer intresserade att få extremvänstern att växa än att SD skall få minskat stöd i opinionen. Därför kommer någon gemensam kamp mot varken SD eller rasism att funka. De kommer att gå lika illa som när demokrater försökte samarbeta med kommunister under 30-talet i alla dessa episka misslyckanden kallade Popular Fronts. Vi demokrater kan helt enkelt inte lita på vänsterextremister.

Därtill finns det även en rent taktisk orsak till att hålla sig borta från extremvänstern i detta hänseende. Det är helt enkelt kontraproduktivt. SD-väljare lockas inte av Lars Ohlys demagogi, inte av kulturvänsterns teoretiska och ideologiska navelluddsdebatter om Marx och Satre på kultursidorna, eller för den delen vänsterkidsens antidemokratiska attacker på SD-möten och politiker. Ju mer vi ser av dessa ting och ju mer vi demokrater stödjer det, ju mer kommer SD att växa. För det är ju helt andra väljargrupper som SD får stöd av, än de som dras till ovan uppräknade åsiktsyttringar och aktioner. Vänstern spelar helt enkelt rysk roulett med andra partiers röster. Bara genom en egen självständig demokratisk kritik mot SD utan extremvänstern inblandning, samt genom att belysa de frågor som får folk att rösta på SD kan detta parti motverkas.

Ps1. Den mest ovärdiga och skamliga kritiken mot Staffan Danielsson står den i annars så resonlige sossen Johan Westerholm för. Han misstänkliggör Staffan för att vara en ren rasist/rasbiologisk fascist, trots att Staffan skriver i artikeln ” Visst ska Sverige ha en generös invandrings- och flyktingpolitik, och visst ska vi ta debatten stenhårt med Sverigedemokraterna i dessa frågor”. Jag undrar om Johan har fått problem med läsförståelsen, eller tycker att alla politiker skall spela någon form ”kleta SD på de andra för egen vinnings skull”. Det inlägget Johan var inte ett dyft bättre än Åsa Linderborgs försök att kladda fascism-eptitet på Alliansen.

Ps2. På tal om Mario Vargas Llosa, så är det skönt att det för en gång skull är vänstern som har anledning till att bli upprörd över en nobelpristagare i litteratur. Fast visst finns där en skillnad. Harold Pinter kritiserades för att han tex deltog i ett upprop för att frige mördaren Milosevic från anklagelser om folkmord. Det värsta America Vera-Zavala kan uppringa om Mario Vargas Llosa är att han har förlorat ett presidentval och att han har stött en högerpolitiker i fria val. Digniteten i vänsterns kritik ter sig från min liberala horisont vara ganska fjuttig.

Ps3. Det verkar finnas hur många exempel som helst på hur ytterlighetsvänstern beskriver liberaler och Allianspartier som nästan lika illa som, eller orsaken till Sverigedemokraterna. Här är ännu ett exempel från dagens konflikt där Jesper Nilsson förkunnar att högern är medhjälpare till Sverigedemokraterna med hänvisning till Ali Esbatis skrift om ”högerns förbruning”. Det finns ingen anledning för liberaler att gå armkrok med antidemokratiska element mot Sverigedemokraterna, då extremvänstern klart och tydligt inte gör någon skillnad mellan Alliansens och SD. Denna kamp får vi demokrater sköta själva.

Medelklassjakten i framtiden

Nu när moderaterna satt Sofia Arkelsten och Anna Kindberg Batra på starka poster så är det en tydlig signal att partiet har som mål att ständigt förnya sig och inte låta någon bli för hemmastad och försoffad i sina egna domäner. Det betyder inte att Per Schlingmann är ute i kylan. Per är ju en av skaparna av nya moderaterna som har tagit ett starkt grepp om mittenväljarnas röster, till stor vånda för socialdemokraterna, men även en del huvudbry för centern, folkpartiet och Kd. Moderaterna leder idag jakten på medelklassens röster med hästlängder. Det krävs av de andra partierna att också uppvisa förnyelser om de vill vara med om att slåss om dessa väljare.

Som jag tidigare påpekat så lär dessa röster bli framtidens främsta slagfält i svensk politik. Men som jag även skrivit om så är det högst osäkert om socialdemokraterna kommer att klarar av den förnyelse som krävs för att med i fighten på allvar. Jag har inte ändrat åsikt, delvis styrkt av att Morgan Johansson har proklamerat att sossarna måste gå vänsterut. Visserligen talar både Morgan och många av hans partivänner om att man skall vinna tillbaka medelklassen. Men det är ett perspektiv från 70-talets Sverige (undantag finns som Johan Westerholm). De vill tillbaka till det Sverige dominerat av att medelklassen betalar en stor del av sin inkomst i skatt och sedan får tillbaks en del av pengarna i ett allomfattande bidragssystem. Alltså genom att vi alla var låsta i ett system där även människor med inkomst och arbete var beroende av bidrag från staten så skulle vi fostras till att också acceptera den proportionerliga skatten som påstås generera jämlikhet och solidaritet (vilket jag ifrågasätter) och där en allmäktig stat bestämmer stora delar av vårt liv åt oss.

Men jag tror inte det kommer att gå. För det första var inte detta system ekonomiskt hållbart. En del av det var ATP-pensionen som mest liknade ett albanskt pyramidspel där framtidens generationer fick bära bördan av allt fler pensionärer. Det har också skapat en ekonomisk verklighet i Sverige där allt färre jobbande i privatsektorn skall bära upp den stora massan av offentliga utgifter i form av skattefinansierad välfärd och bidrag. Orsaken varför denna ordning långsamt har övergivits av både borgerliga och socialdemokratiska politiker sedan 1980-talet är ju för att det inte fungerade. För det andra så är bluffen avslöjad. En del i detta system är ju att vi svenskar faktiskt har väldigt svårt att veta vad vi egentligen betalar i skatt. På lönekuvertet står visserligen vissa skatter uppräknade, men inte vad som redan är dragit på vår lön för att betala vår pension och sjukersättning. Men via RUT och ROT har vanliga medborgare kunnat se hur stor procent av som egentligen försvinner in i systemet när dessa avdrag ej är aktuella. Det har påvisat för oss vilket svart hål den svenska modellen faktiskt har varit och väljarna har därmed föredragit politik där medelklasstransferering har minskats till förmån för jobbskatteavdrag. Detta betyder inte att mittenväljarna är egoister, vilket är en populär sosseförklaring. Nej men vad som nu krävs av väljarna är ett annat välfärdssamhälle som är mer slimmat, där det offentliga skall stå för välfärdens kärna till förmån för de utsatta, men utan lägga sig i medelklassens privatekonomi eller val av skola eller vård. Vi vill bestämma mer själva, för att det bevisligen blir bättre då. För det tredje så är de lockrop mot mittenväljarna som Morgan & co samlar sig bakom förkortning av arbetstiden och mer semester (Daniel Suhonen var den första att föreslå detta). Jag håller med Per Hagwall att detta ter sig som politiskt självmord. Det var ju just dessa orimliga krav från socialdemokraternas rödgröna allianspartners som låg sossarna i fatet. Det skrämde bort många som snarare lockades av Anders Borgs ordning och reda i statsfinanserna. Varför skulle 35 timmars arbetsvecka bli så mycket bättre när försäljaren bär en röd ros på rockuppslaget till skillnad från en maskros?
Nu är det inte bara sossarna som har förlorat mittenväljare till moderaterna. Även folkpartiet och centern måste, åtminstone på lång sikt, ta tillbaka dessa om inte partierna skall försvinna under 4 %. För det krävs det också förnyelse. Men för liberala borgerliga partier så finns där en inte så liten möjlighet. Alla har sina svagheter, även de nya moderaterna. Den mest svidande eftergiften Reinfeldt har accepterat för att bli samhällsbärande och för att nå mittenväljarna är Rörelsens syn arbetsmarknadspolitik med LAS. Denna rigida modell ger stora säkerheter till dem som har jobb, men också höga trösklar för de som behöver komma in på arbetsmarknaden. Därmed är det en bidragande anledning till många av våra problem. Exempelvis hög ungdomsarbetslöshet, samt en hög arbetslöshet bland invandrare vilket har bidragit till misslyckad integrationspolitik och Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen. Vidare så har den hindrat tillväxten av jobb i privat sektor vilket inneburit att det idag inte finns fler arbeten i näringslivet än 1950. Det är alltså inte bara integration och jobbpolitik, som hänger ihop, utan även företagarnas villkor.

En utmaning av dagens arbetsmarknadsmodell är en möjlighet för Centern att fortsätta bedriva en företagsvänlig liberal politik in i framtiden. Men för det krävs det ett förnyat och långsiktigt tag för att bilda opinion kring dessa frågor. Centern måste tala mer om politik generella termer för att komma ifrån denna ständiga (men osakliga) kritik om att antigen ge upp landsbygden eller för den delen vara böndernas intresseparti. Centern måste också våga tala om integration. Ej heller går det att låsa in sig i för tekniskt snack om företagsvänlighet. Vi måste visa att bra företag politik kommer alla till del, även löntagare (och de som vill bli löntagare) samt de som behöver stöd av samhället. För ju fler företag som skapas och som anställer, ju fler är det som kan få jobb, och ju säkrare blir vår välfärdsmodell. Så utmanar vi den politiskt dominerande kampretorik från 1900-talet där företagare ställs mot löntagare. Detta är ett opinionsbildande som Centern måste bedriva i opposition till den nu förda politiken inom Alliansen, men samtidigt som man är en del av samma Allians. Det ställer höga krav både på taktisk finkänslighet och tydligt budskap. Därmed förefaller det perfekt för Annie Johansson att riva dessa frågor åt centern. Annie är ju ett framtidsnamn inom partiet och då hon tyvärr inte fick någon ministerpost så skulle hon kunna driva sådana frågor utan att för den delen kunna anklagas för att vara otrogen mot regeringen.

Ifall det skulle lyckas så är troligtvis inte moderaterna sena på att ge med sig. Även de vet vårt lands svagheter. Och Alliansen behöver reformriktning på framtiden för att inte verka för initiativlös.

Läsförslag till Åsa

Nu har Åsa Linderborg varit i farten igen med att slänga fascistbegreppet efter demokrater. Nu är det Alliansens som nästan är fascister för att Reinfeldt är populär som Alliansledare och tydligen tycker vi som röstar på Alliansen inte att alla människor är lika mycket värda. Se på fan. Är det några fler av mina åsikter som jag inte själv vet om?

Som vanligt handlar det här om att Åsa inte har läst på hur fascismen definieras, vilket är rätt pinsamt för en doktor i historia. Eller snarare, hur fascismen numera definieras av andra än övertygade leninister. Som ickekommunistiskt alibi håller hon fast vid en dammig mer än 50 år gammal och fåordig beskrivning av Herbert Tingsten som hon upprepar en gång i halvåret. Men även ideologidefinitioner och historia är levande vetenskaper där nya analyser omkullkastar gamla tidigare invanda övertygelser. Det finns så många böcker doktor Linderborg borde läsa, som Robert Paxtons bok ”The anatomy of Fascism” eller varför inte James Gregors ”Faces of Janus” (en jämförelse av fascism med marxism). Det kanske är för mycket att hinna med för en stressig kulturredaktör på en stor tidning, men jag har skrivit en lathund för ett tag sedan som Åsa kan flukta på.
Adams och Johan Lundbergs kommentarer

Min första konsumentbojkott

Dagens debattartikel i svenskan var verkligen efterlängtad. Där går ett brett register av svenska forskare till hårt angrepp mot City Gross som försöker slå mynt av att sprida antivetenskaplig skräck hos konsumenterna om GMO (genmodifierade organismer, främst inom jordbruk). Jag såg nämligen City Gross infantila reklamfilm på TV häromdagen. Min upprördhet fick soffbordet lida för med en utspilld öl. Som forskarna skriver i SvD så finns det inga seriösa data som tyder på att genmodifierade grödor skulle vara farliga eller skulle kunna smitta oss konsumenter. Man smittas nämligen inte av generna när man äter tex genmodifierad majs. Dessutom är GMO en möjlighet framförallt för u-ländernas svältande befolkning. Samma befolkning som oftast får ta smällarna i u-ländernas eftersatta jordbruk där konventionella grödor kräver stora mängder bekämpningsmedel. Exempelvis paraquat vilket leder till Parkinsons sjukdom, hos de stackare som administrerar giftet på åkrarna. Med genmodifierade grödor kan mindre mängder av mindre farliga ämnen användas istället.

För min del vill jag inte stödja en affärsverksamhet som i vinstintressets namn sprider skräck och antivetenskapliga myter. Jag kommer inte att handla på City Gross tills vidare.

Andra upprörda: Johan Hedin, Johan Pettersson och Adam Cwejman.

Uppdatering: Nu har City Gross fått uppbackning av ”the usual suspects” av GMO-kritiker. Läs den och begrunda att inte ens dessa mest insnöade och hårdföra kritiker, tex miljöpartiets egen lobbyorganisation Naturskyddsföreningen, kan komma med några egentliga argument varför GMO skulle vara farligt. Ej heller klarar de av att bemöta forskarnas egentliga poäng, nämligen då City Gross snackar om GMO-fritt kött så sprider de ovetenskapliga myter. För inte säljer konkurrenterna GMO-kött. Det finns mig veterligen inte några genmodifierade djur i jordbruket. Vad de handlar om är att i vissa fall så käkar de grisar vars kotletter vi köper, GMO-grödor. Men gener smittar inte. Ingen blir genmodifierad av att äta genmodifierad majs. (I så fall skulle stora delar av USAs befolkning vara genmodifierad nu). Därmed är allt kött i våra butiker GMO-fritt.

Kommunistbio, om sossarna själv får välja

Via Thomas Böhlmark och Svd hittade jag en intressant debatt som annars har gått mig förbi. Maj Wechselmann har ju gjort en film om Sudan och Lundin Oil där hon smutskastar Carl Bildt. Ett propagandistisk huggskott i den nu avslutade valrörelsen, utan tvekan. Men filmen är inte bara ensidigt vinklad utan ett totalt falsarium. Maj Wechselmann har nämligen själv aldrig varit i Sudan. Hon har köpt allt filmmaterial av journalisten och Afrikakännaren Bengt Nilsson och sedan förvanskat det. Den hetsiga diskussionen mellan Maj och Bengt på Tv4 kan knappast lämna någon tvekande över vilken uppenbar manipulering av material som ingår i Wechselmanns register. Förövrigt kan jag påpeka att pappret som Wechselmann viftar med i inslaget är den rapport från ECOS som jag skrev om tidigare här och som är totalt fri från några substantiella bevis mot Lundin Oil.

Nu borde detta inte överraska någon. Maj Wechselmann är aktiv inom Vänsterpartiet, är en övertygad kommunist och en fullfjädrad konspirationsteoretiker och haverist. Ett exempel är Maj Wechselmanns utdragna debatt med några forskare om DU-ammunitionens möjliga skadeverkningar i Svenskan för några år sedan, efter Maj gjort en film på ämnet (DU=Depleted Uranium, vilket används som pansarbrytande ammunition bla i Irak, Kosovo och Bosnien av NATO). Även då visade sig Wechselmanns källor vara totalt komprometterade. Exempelvis hänvisade Maj då till den tyske detroniserade forskaren Inge Schmitz-Feuerhake vars karriär fick ett abrupt slut då hon försökte påvisa läckage från ett kärnkraftverk genom att själv plantera ut radioaktivt material från sitt eget laboratorium i omgivningen runt reaktorerna. När Maj Wechselmann konfronterades med detta påstod hon att Schmitz-Feuerhake var utsatt för en ”en kampanj utan motstycke” från ”den tyska atommaffian”. Well....

Maj Wechselmanns trovärdighet är alltså noll. Men det intressant är hur många socialdemokratiska aktiva som utan omsvep eller omtanke har gjort reklam för och hänvisat till hennes film i valspurten. Björn Friden på Alliansfritt Sverige gjorde det, likaså Vimmerbypolitikern Högberg, Martin Moberg från Ronneby och Anna Ardin, politisk sekreterare på Broderskapsrörelsen. Detta är den logiska konsekvensen av det rödgröna samarbetet. Socialdemokrater har med mandat från Sveavägen 68 hämtat inspiration och politisk utbyte med avgrundsvänstern via samverkan med Vänsterpartiet. Tacka tusan för att sossegräsrötterna ser vartenda försök till att modernisera socialdemokraterna mot mitten med sådan misstro. De gillar tydligen att mysa med den revolutionära vänstern och gillar dess flagranta propaganda.
Frågan är då, varför försöker Alliansen splittra det rödgröna samarbetet? Det är ju en garant för fortsatta valvinster.