Historierevisionism tyder på vänsterns fantomsmärtor efter ett förlorat Moskva

Det skrevs mycket i midsommarveckan som jag trots stort intresse inte hann med. Jag fastnade bla för en ledare i den socialistiska tidskriften Internationalen av en herre vid namn Per Leander. Per påstår i artikeln att Sovjetunionens mord på ca 22.000 polska officerare 1940 i Katyn-massakern, berodde på ett hämndbegär. Detta begär berodde enlig skribenten på att Polen 1920 skulle ha mördat 50.000-90.000 ryska krigsfångar efter kommunisternas misslyckade anfall på Warszawa. Detta är, enligt Per är ett tecken på att ”att Katynmassakern inte sätts i sitt historiska sammanhang utan att Polen ensamt har fått diktera historieskrivningen”. För min del låter det som något som åtminstone kommer rätt nära att rättfärdiga Stalins massmord. Men stämmer påståendet?

Jag blev smått förvånad av artikeln. Visserligen är det inte första gången jag läste något som kan kallas o-ortodox historiebeskrivning i en vänstertidning. Men jag har inte hittat något om denna påstådda massaker i litteraturen som beskriver Ryska inbördeskriget eller i Richard Watts ”Bitter Glory” vilket är ett standardverk om Polen under mellankrigstiden.

Det stämmer att det fanns en hel del ryska krigsfångar i Polen 1920. Det stämmer också att en hel del dog, framförallt i lägret Techela. Siffrorna är dock betydligt lägre än de som Per Leander kommer med, och sträcker sig från 16.000 till 22.000. Inte heller orsakades de av nackskott som i Katyn. Snarare handlade det om epidemier till viss del i kombination med undernäring. Detta var med all säkerhet inte planerat. Polen var likt övriga Europa hårt tärt av Första världskriget och de efterföljande krigen med den nybildade staten Sovjet orsakade stor fattigdom, kaos och brist på livsmedel. Inte gjorde spanska sjukans inträde i landet saken bättre som inte bara dödade ryska krigsfångar en masse, utan även civila och polska soldater. Det hör till saken att ca lika många polska krigsfångar (20.000-50.000) dog av samma orsaker i sovjetiska läger under samma tid. Däremot var det av mindre fokus på de sovjetiska lägren eftersom den sovjetiska diktaturen gjorde den mediagranskning som faktiskt skedde i Polen omöjlig.

Om detta verkar en historisk konsensus ha infunnit sig till det att muren föll. Därefter ledde troligtvis möjligheterna för Polen att börja tala om Katyn till en obekväm känsla hos många nationalistiska ryssar vilket fick vissa att börja leta efter polska övergrepp mot ryssar genom historien. En av dessa Irina Mikhutina, påstod 1995 att snarare 70.000 ryska krigsfångar mördats 1920 i Polen. Irina kom fram till denna siffra genom att ta totala antalet ryska krigsfångar i Polen och sedan subtrahera det med hur många som lämnades över till sovjetiska myndigheter efter kriget. Men problemet med det räknesättet är att Röda armén var panikrekryterad och innehöll en hel del soldater som inte ville var med. Vissa av dem böt sida till polackerna, andra blev snarare överförda till de vita ryska styrkorna i inbördeskriget. Vissa kom från områden som tillföll Polen vid fredsförhandlingarna och ville knappast till Sovjet. Vidare verkar Irina kraftfullt ha överdrivit antalet ryska krigsfångar, vilket är ganska lätt om man inte ser kritiskt på uppskattningar från 1920, som var en synnerligen kaotisk tid både i Sovjet och Polen.

Kontroversen fick sin akademiska slutpunkt efter att polska och ryska historiker gått igenom ryska och polska arkiv och gemensamt publicerat sina resultat, där de överdrivna ryska siffrorna tillbakavisades och det gamla historiska konsensusen återetablerade sig. Därefter borde vi inte ha hört så mycket mer om saken.

Men Putin bryr sig naturligtvis inte om historiska fakta när han ser på historien. Bara några dagar innan den polska presidenten dog i en flygkrasch, just när han skulle delta i 70-årsdagen av Katyn, uttalade Putin att massakern var en hämnd för hur ryska krigsfångar blivit behandlade i Polen 1920. Sedan verkar denna historiska groda ha nått Per Leander via Vladislav Savic, Sveriges radios tidigare Moskvakorrespondent, som nyss skrivit en bok om hur vi i väst har en överdriven negativ syn på Ryssland och dess ledare.

Att en sådan här historisk groda ägnas en kolumn i en socialistisk tidskrift i Sverige är ingen slump. Inom delar av ytterlighetsvänstern verkar det råda någon form av fantomsmärtor efter murens fall. Trots att ledargarnityret i Moskva idag knappats har samma ideologiska preferenser än innan så är det alltid från detta perspektiv som omtolkningar av skeende i utrikespolitiken, eller historia kommer när svensk vänster börjar fundera. Det var ju just vänstern (bla ung vänster)som ansåg att Putins krig mot Georgien skulle ses med samma slags nyanser som Per Leander anser att vi skall skåda Katyn genom. Samtidigt tar detta all heder av Vladilsav Savic, och gör hans bok fullkomligt ointressant. Man motbevisar knappast en överdrivet negativ syn på Rysslands regim, genom att sprida Putins historierevisionism.

Ps1, Förövrigt verkar Putins Ryssland köra samma race som Sovjet när det gäller spionverksamhet mot USA. Avspänning mot väst förblir en dröm oavsett vem som sitter i Vita huset.

DRR fortfarande aktuellt (X2)

Det kom en riktigt trevlig nyhet precis innan midsommar. Forskaren Birgitta Almgren, författare till boken ”inte bara Stasi..” som jag har skrivit en del om, skall nämligen få tal del av akter där svenska DDR-spioner är listade. Sverige fick för en del år sedan mycket intressanta uppgifter från CIA. Det rör sig om delar av det beryktade Rosenholzarkivet. Det var en del av Stasis arkiv, och inte vilken del som helst. En förteckning, utan kodnamn, av den östtyska underrättelsetjänsten spioner i väst. Hur CIA fick tag på det är okänt. När DDR började rasa ihop 1989, gick nämligen dokumentförstörarna på högvarv inom Stasi. Kommunistregimens bödlar och hantlangare var naturligtvis inte intresserade av att komma ut i ljuset. Men pga av kaos och självuppoffrande östtyska medborgarrättsaktivister så kunde större delen av DDRs arkiv räddas till eftervärlden. På något sätt lyckades även vissa akter räddas iväg av CIAs. Sjyst nog gav jänkarna alltså oss den delen som innehåll uppgifter om DDRs svenska spioner i Sverige, medan merparten gavs till Tyskland .

Sorgligt nog så har svenska myndigheter tills nu skilt sig från Tyskland i hur man handskats med denna skatt. Medan tyskarna öppnat arkiv för forskare så höll svenska myndigheter dem stängda för alla. Detta har Birgitta Almgren kämpat mot, och nu tack och lov fått rätt, dock med en del restriktioner. Jag kan visserligen förstå att inte hela arkivets lyfts ut i allmänhetens ljus. Det finns risk för att vissa namn som figurera i akterna är rent skryt från enskilda spioner mot sina överordnade, över hur betydelsefulla personer de lyckats värva. Dessa möjligt oskyldiga skall naturligtvis inte dras i smutsen. Däremot har jag inget till övers för de som verkligen var DDR-spioner och därmed samtidigt var förrädare både mot vårt land, men även vår demokrati och vår frihet. Jag utgår ifrån att beslutet innebär att åtminstone de fulaste fiskarna lyfts ut i ljuset. Man kan naturligtvis spekulera vilka dessa skulle vara. Jag tror personligen inte att gamla VPK:are likt Lars Ohly kommer att dyka upp. De var hur som helst och alldeles öppet bundna till DDR, men samtidigt långt från maktens korridorer. Till Skillnad från nu hade ju socialdemokraterna då vettet att hålla det dåvarande vänsterpartiet på armslängds avstånd. Nej de svenska DDR-spionerna i Rosenholzarkivet var troligtvis mycket närmare makten än så.

När vi trots allt är inne på DDR så skrev vänsterpartisten Jonas Sjöstedt för några dagar sedan att vissa östeuropéer längtar tillbaka till kommunisttiden. Jonas hänvisar till Wilkinson/Picketts bok Jämlikhetsanden som lyfter fram att i vissa före detta kommunistdiktaturer så är folk olyckliga. Jonas, som den vänsterpartist han nu är, menar på att kommunistnostalgin beror på att människor föredrar jämlikhet. Men jag undrar om man verkligen kan dra slutsatser om kommunistnostalgi efter hur vissa folk i Östeuropa mår idag. Det finns ju inga tillförlitliga data över hur lyckliga denna befolkning sade sig vara innan 1989. Dessutom är Jonas något selektiv och lyfter fram Moldavien och Ryssland som exempel, vilka på många sätt är nationer vars befolkning näppeligen fått at del av kapitalismens frukter. Vi får ju sällan höra i liknande undersökningar vad befolkningen i Polen eller de baltiska staterna tycker där längtan till kommunisttiden är väldigt svår att finna. Men visst finns där en viss kommunistnostalgi, även om den gärna överdrivs monumentalt. Främst verkar den finna i DDR, där gamla kommunistpartier kan få en 10-15 % av rösterna än idag. Igen, 10-15% är knappast en majoritet av befolkningen, utan troligtvis inte långt ifrån hur stor andel av detta samhälle som var insyltat med den forna regimen. Men jag tror faktiskt inte på att det är brist på jämlikhet i dagens samhälle som är orsaken till ostnostalgi, kalla ”ostalgie” i DDR. För det första var inte kommunistdiktaturer jämlika utan en styrande klass, Nomenklaturan levde i sus och dus medan mannen på gatan inte ens hade varmt vatten i sina minimala lägenheter.
Snarare tror jag det handlar om besvikelser och brustna förhoppningar. Många i öst hade väldigt naiva drömmar över hur framtiden skulle bli efter murens fall. Man förstod helt enkelt inte hur mycket hårt arbete som skulle krävas för att bygga upp riktiga samhällen på ruinerna av realsocialismens absurditet. Så förstörda var faktiskt dessa länder av kommunismen, inte bara i infrastrukturen, utan i utbildning och inställning hos människor och hur hela samhället fungerade. Extra påtagligt är detta i DDR där många trodde att Västtysklands muskler skulle dra DDR upp ur avgrunden. Visserligen sockrade Tyskland sina nya provinser med infrastruktursatsningar, placering av statliga verk, höjde pensioner och bidrag till västs nivåer. Men det verkar inte hjälpa. Fortfarande flyttar unga till väst och fortfarande är det förhållandevis få företag som väljer att etablera sig i öst. Varför? Jo fortfarande idag 20 år efter murens fall så producerar en östtysk arbetare betydligt mindre än en västtysk. Så destruktiv var kommunismen. Men pga av återföreningen så har en östtysk och en västtysk ungefär samma lön. Därför föredrar företagen fortfarande väst. Märk väl, i många andra forna kommunistdiktaturer, så startade lönerna efter friheten på betydligt lägre nivåer, och har sedan stigit i takt med produktionsökningar. Det har gett reella välståndsökningar och samhällen där folk inte utvandrar utan har framtidstro trots finanskriser.

Än idag 20 år efter murens fall så är kommunismens nota ej betald i Europa. Men trots det tror tydligen vänsterpartister att människor i Östeuropa föredrar att dela på fattigdom, än att dela på kapitalismens rikedom.

Centerns förnyelse mer än bara kärnkraft

2010 har visat sig vara ett reflektionernas år för centerpartiet. Dagens parti har ställts mot dess egen historia. Hittills har fokusen legat på kärnkraftsfrågan vilket fick ett crescendo i torsdags. Men det finns även andra frågor som ger en mer rättvis bild varför centerns modernisering var nödvändig. Den främsta är Öresundsbrons som har tioårsjubileum nu i juli. Som liberal malmöbo är jag mycket glad över den modernisering partiet gått igenom.

I och med energiuppgörelsen i torsdags är inte längre centern kärnkraftshatande. Det behövs, även om en kärnkraftkramare som mig själv hade velat att partiet gick än längre. Såvida vi inte skall montera ned vår välfärd och våra jobb till förskräckligt låga nivåer så kommer kärnkraften att behövas även i framtidens koldioxidsnåla samhällen. Det vet även många sossar vilket är en orsak till varför Mona förlorar så mycket i opinionen i och med samarbetet med miljöpartiet. Det finns till och med ett nätverk för mer kärnkraft där flera LO-förbund är aktiva, och de är mycket nöjda med torsdagens beslut. Detta är helt enkelt en nödvändig förändring av centern som även har en bred förankring i opinionen.

Nu är det inte bara kärnkraftfrågan som förändrats. Olof Johanssons absurda motstånd till Öresundsbron, är idag något som partiet knappats kan stå för. Det är fullkomligt logiskt. Öresundsbrons miljöeffekt har visat sig vara obetydliga, och dess effekt på Malmö otroligt gynnsamma. Som infödd malmöit är det viktigt. Bron har förvandlat min stad från en grå pessimistisk industristad på dekis, till ett samhälle, som trots alla sina brister och problem, hyser en enorm framtidstro. Partiets nej till bron under Olof Johansson är troligtvis en stark anledning varför centern knappt existerat i Sveriges tredje största stad på 25 år. Idag är det andra bullar. Centern är knappast partiet som ställer sig i vägen för nödvändiga infrastruktursatsningar, vilket exemplifieras väl av stockholmscentrens idoga arbete för Förbifart Stockholm. Den teknikpessimistiska politiken har överlämnat till miljöpartiet och vänsterpartiet. I och med det kan förhoppningsvis centern återvinna sin trovärdighet i Malmö inför valet 2010.

Men moderniseringen ligger även på ett mer identitetsmässigt plan. I och med Alliansen så har också centern släppt den roll som den oberäkneliga komponenten i borgerliga regeringar, exemplifierat av Olof Johanssons avgång som minister 3 månader innan valet 1994. Det flaggar även för ett slut för en center som socialdemokratisk lydparti, vilket var en realitet under 1990-talet. Därför anser jag kommentarer likt den från fd LRF-bossen Bo Dockered, att centern skulle fått igenom mer ”om man försökt åstadkomma en uppgörelse över blockgränsen” som synnerligen olyckliga. Dockered vill tillbaka till en center som hoppade mellan sossarnas och de övriga borgerliga partiernas sovrum. Det tyder på en total dövhet inför den monumentala misstro partiet hade bland borgerliga väljare från 90-talet fram till valet 2006, vilket förövrigt även visade sig i återkommande valresultat. Det var också det tankegodset som gjorde att socialdemokraterna under Ingvar Carlsson och Göran Persson utklassade sina borgerliga konkurrenter i regeringsduglighet. Centern skulle då för eller senare hoppa av en borgerlig regering, varför det inte ansågs vara ett trovärdigt alternativ. Därför är det självklart och naturligt att varenda socialdemokrat vill ha tillbaks Olle Johanssons och Lennart Daléus. Ett sådant parti leder till socialdemokratiskt hegemoni i Rosenbad. Men för oss som inte vill ha sossepolitik med bla höga skatter på arbete och fackpampsbyråkrati, så är denna modernisering av centern synnerligen välkommen. Den har gjort Alliansregeringen möjlig

Men betyder detta att centern förlorat sin miljöprofil? Miljöpartiet tycker förstås det. Men jag håller inte med då en fungerande miljöpolitik kräver att man omfamnar verkligheten. Här är en jämförelse med just miljöpartiet mycket talande:
1. Miljöpartiet vill avveckla kärnkraft och anser att två reaktorer kan försvinna redan nästa mandatperiod. Den verkligheten hade vi i vintras då två reaktorer krävde underhåll, och det orsakade galopperande energipriser för företag och människor. Tack och lov stänger inte centern dörren för kärnkraft, eftersom den med all säkerhet kommer att behövas en bra bit in i framtiden ifall vi vill göra oss av med oljeberoende och samtidigt bibehålla jobb och välfärd.

2. Miljöpartiet har förklarat krig mot bilismen, vilket skulle göra livet svårt och kostsamt för alla utanför Stockholms tullar. Centern vill snarare göra bilar miljövänligare, men ser samtidigt det nödvändiga med bilen. Det är verklighetsanpassad miljöpolitik.
3. Miljöpartiet är kritiskt till dagens jordbruk som enligt dem leder till utsläpp av växthusgaser. Men ny forskning tyder snarare på att dagens moderna jordbruk har orsakat ofantliga minskningar av utsläpp då effektiviseringar och produktionsökningar gör att vi behöver mindre uppodlad areal för att mätta jorden. Därför är centern snarare drivande i att utveckla dagens befintliga jordbruk. Att försöka återgå till en småskalighet leder varken till bättre miljö eller billigare mat.
4. Sist men inte minst miljöpartiet kommer alltid vara emot nödvändiga infrastruktursatsningar likt Öresundsbroar och förbifarter, just för att det luktar bilism. Den typen av framtidsfientlig politik har centern, tack och lov övergivit.

Miljöpartiets miljöpolitik är glättig ansvarslös plakatpolitik som skulle orsaka katastrof om den implementeras. Centern står för en verklighetsanpassad miljöpolitik som fungerar.

Lundin Oil, Sudan och sossarna, konsten att tjata sig förbi bristen på argument

De senaste dagarna har socialdemokraterna startat en kampanj inriktad mot Carl Bildt. Det verkar vara en ganska samordnad affär, där både partitoppar och bloggande gräsrötter är med på noterna. Det man siktat in sig på är Carl Bilds styrelsepost i Lundin Oil, företaget som var verksamt i Sudan 1997-2003. Orsaken för kampanjen är glasklar. Allt sedan de rödgrönas utrikesöverenskommelse hamnade under lupp, med dess antiamerikanska fokus, så har sossarna haft det riktigt besvärligt med trovärdighet i utrikespolitiken. Och det har helt enkelt inte gått att laga. Därmed kan utrikespolitik för en gång skull blir viktigt i ett val, och det skulle knappast gagna de rödgröna. När då den egna trovärdigheten inte går att fixa hoppas sossarna på att åtminstone kunna sänka regeringens trovärdighet också. Därför hoppar man på Bildt. De bedömare som förespådde ett smutsigt val har alltså åter fått vatten på sin kvarn.

Men har då sossarna något att hämta i denna fråga? Jag har läst både den nya rapport som startade allting, nämligen organisationen ECOS ”Unpayd dept”. Jag har också läst Lundin Oil egen rapport ”oil and conflict: Lundin Petroleum’s experience in Sudan”. Carl Bildts åsikt har alltid varit att handel är bästa boten mot fattigdom och tyranni. Södra Sudan, denna endemiskt fattiga region, behöver oljeexploatering för att kunna utvecklas fredligt. Det kan man naturligtvis ha ideologiska invändningar mot. Vissa anser att man inte alls skall idka handel med diktaturer, vilket leder oss in på resonemang huruvida blockaden av Gaza är produktivt eller skaldligt för fred. Men låt oss lämna ideologin därhän och istället fokusera på anklagelserna om brott.

Lundin Oil började engagera sig i Sudan 1997, efter The Karthoum peace agreement hade undertecknats, där regimen gjort en del eftergifter mot vissa sydliga oppositionsfraktioner, och samtidigt startat fredsförhandlingar med SPLA (den största motståndsrörelsen). 1998 började företaget arbeta på plats i sitt sökande efter olja. Visserligen gjorde man enastående fynd inom ett år. Men samtidigt började freden krackelera, våldet ökade i regionen där företaget börjat arbeta och Sudans regim åter isoleras av Clinton-administrationens nya sanktioner (dock inga EU-sanktioner). Vidare anklagades ett annat oljebolag som opererade i närheten av Lundin Oils områden för en hel del grisigheter. Det var Greater Nile Petroleum Operating Company (GNPOC), vars pipeline och producerande oljeanläggningar påstods ha konstruerats i samband med att regimen våldsamt fördrivit människor. Lundin Oil sköt upp sitt arbete i Sudan i 14 månader 1999. Efter internrevision av företaget där man bla lyfte fram risker med ökat våld och kontakten med lokalbefolkningen så återupptogs arbetet under år 2000 med byggande av den väg som skulle stå i kontakt med oljeborrningsområdet, samt i december med provborrningar. Detta arbete fortgick i ett år till januari 2002 då allt mer ökande stridigheter åter tvingade företaget till att än en gång suspendera sin verksamhet i landet. Det varade till 2003 då Lundin Oil sålde sina rättigheter och därmed avslutade sina affärer i Sudan.

Visserligen gav försäljningen en vinst, men i jämförelse med vad den potentiella oljeutvinningen skulle kunna ha genererat så var det inte mycket. Enligt företaget så anser man att det gick att arbeta etiskt i en konflikthärd och poängterar att fredsförhandlingarna fortsatte efter 2003. Men hur man än vänder och vrider på det så kan Lundin Oil inte ha ansett det tillräckligt produktivt för att fortsätta. Dessutom ansåg man sig inte kunna arbeta i landet under nästan hälften av den tid som man på pappret var verksam där. Det säger en hel del, kanske även om de etiska problem företaget ställdes inför. Alltså måste Lundin Oils sudanesiska äventyr betecknas som ett misslyckande. Men det verkar som att det var rätt beslut att lämna landet då upproren i Darfur började 2003, och Sudans islamistiska regim allt mer radikaliserades under denna tid.

ECOS anklagar Lundin Oil främst för att ha orsakat den sudanesiska regimens våldsamma fördrivningar av lokalbefolkning. Men det är viktigt att komma ihåg att Lundin Oil under denna tid endast provborrade efter olja, och alltså aldrig ens började bygga på några beständiga installationer, förutom en väg. Därmed förefaller denna anklagelse synnerligen ologisk och omöjlig, och dessutom saknas bevis. Om fördrivning skall bindas till oljeutvinning överhuvudtaget så passar den betydligt bättre in på GNPOC som hade riktiga installationer samt en pipeline. Mycket av det som står i ECOS artikel, med citat är snarare riktat mot just GNPOC än mot Lundin Oil. Den övriga bevisningen är satellitbilder på minskat jordbruk som skall påvisa fördrivning i området. Men hur detta skall bindas till just Lundin Oil förblir ett mysterium, framförallt med andra betydligt mer aktiva oljeföretag i samma region. Vidare så skriver ECOS själva att de värsta fördrivningarna i området skall ha skett någon gång efter maj 2001. Då var Lundin Oil endast aktiva i Sudan i ca ett halvår till. Om man ser till hur ökade stridigheter snarare gjorde att Lundin Oil tvingades suspendera sina aktiviteter i landet, och till slut även tvingade företaget ut ur landet så råder det ingen tvekan om att den sudanska regimens krigföring i området kring oljeborrningarna knappast var i företagets intresse.

Utöver anklagelserna om fördrivning så har ECOS inte heller så mycket att komma med. Dels skriver man att den sudanesiska militären använde sig av den väg Lundin Oil byggde, vilket jag inte tror någon ifrågasätter. Civil infrastruktur används ofta av militärer, men det är knappast något som leder till att byggaren anklagas för krigsbrott. Vidare påstår ECOS att en sudanesiska anställd vid Lundin Oil skulle ha varit regimens spion på lokalbefolkningen, vilket (om det stämmer) inte behöver implicera företaget.

Slutsatsen blir att det inte finns mycket att anklaga vare sig Lundin Oil eller Carl Bildt för. Däremot skulle en förundersökning rensa luften i frågan. Men ur ett valfrågeperspektiv så är det inget annat än en ren smutskastningskampanj från sossarna. Och det kanske man kan gissa sig till om man läser vad varenda bloggande sosse skriver om ämnet. Det är väldigt mycket insinuationer men lite fakta och inget eget resonerande i sakfrågor. Jag gissar att knappat någon av dessa bloggande sossar läst ”Unpayd dept eller ”oil and conflict”. Men det behövs ju inte. Slänger man en massa dynga på någon så lär ju något av stanken fastna…

Uppdatering 2010-6-15:
Sossarna fortsätter sin organiserade smutskastning. Nu kräver Urban Ahlin att regeringen kommenterar anklagelserna mot Bildt. Naturligtvis vet Ahlin att det kan inte regeringen, om det nu, mot förmodan och all logik, blir en förundersökningen av det hela. En regering skall inte uttala sig om enskilda fall, det kallas ministerstyre. Det är helt klart en annan Urban Ahlin som kastar skit nu, än den Urban som talade sig varm för ansvarstagande i Afghanistan med militär trupp för några månader sedan. Nu är det Lars Ohlys möjliga utrikesminister som framträder.
Även i bloggosfären fortsätter den organiserade hetsen. Vill man ha ett lackmuspapper på den otroligt låga nivå det hela sker på, långt från all sakfrågor så kan man kolla in debatten på sossebloggen Röda Bergen. En kommentar skriver att Bildt har ansvar för dem som fördrivits från brända byar för att Lundin byggde ”oljeriggar, vägar och pipelines”. Att Lundin Oil endast provborrade, och alltså varken byggde oljeriggar eller pipelines är tydligen av mindre intresse. Längst går den allt mer haveristiska rödgröna bloggen Alliansfritt Sverige (driven av aktiva socialdemokrater) som påstår att ICC (Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag) ”utreder också Bildt för hans inblandning i krig som kostat 12.000 människor livet och fördrivit hundratusentals”. Detta är naturligtvis en ren lögn. Någon sådan utredning finns inte. Sossarnas metamorfos från Perssons ansvartagande regering till den här skräniga cirkusen är nu total.

Uppdatering 2010-06-17:
Sossebloggen Röda Bergen har skrivit ett inlägg riktat mot mig. Då han tydligen inte vill ha någon djupare diskussion och alltså raderar mina inlägg, så svarar jag honom här:
Petter på Röda Bergen ger mig rätt. Han bryr sig inte det minsta om hur intetsägande ECOS anklagelser är. Det förstärker min syn att ingen av de drevande sossarna egentligen vill diskutera och analysera ECOS klander. Nej Petter menar att Lundin Oil och Bildt måste vara skurkar, bara för att de varit aktiva i Sudan. Med samma logik så borde inte blockaden av Gaza upphävas då alla som skulle börja handla med palestinierna där hur som helst skulle bli implicerade i Hamas förtryck av palestinierna och Hamas terrorism. Det är inte ett resonemang jag köper, pga av välkänd empiri. Det finns gott om exempel av internationella företag (eller välgörenhetsarbetare) som verkat i synnerligen korrupta och förtryckande diktaturer, och samtidigt gjort det bättre för de förtryckta i dessa länder. Det gäller inte minst de företag, med Göran Perssons välsignelse som är aktiva i Kina.
Men naturligtvis är det inte lätt att undvika i att bli involverad i krig och förtryck. Det tror jag inte heller det varit för Lundin Oil. Inte minst faktumet att företaget suspenderade allt arbete i 28 månader av de fem är som företag var aktiv i landet tyder på att man har haft en hel del svåra val att ta ställning till. Dessutom så får vi inte glömma att Lundin Oil lämnade Sudan 2003, trots att företaget funnit stora fyndigheter och trots att många andra bolag samtidigt satsade än mer i landet. Alltså gjorde Lundin Oil ett aktivt val som snarare tyder på att man inte gillade situationen.
Därför, anser jag att det även behövs bevis för att fälla Lundin Oil i Sudan och fälla Bildt moraliskt. Det som ECOS släpat fram räcker inte.
För det andra så verkar Alliansfritt Sverige, trots mina påpekande, fortfarande stå fast vid sin lögn att Bildt skulle utredas av ICC i Haag.

Kass tajming gör Sahlins debattinlägg värdelöst

Ibland har politiker missflyt. Men inte så sällan är det välförtjänat. Det kan man säga om Mona Sahlin och Tomas Östros debattartikel i dagens DN. Artikel är ett tydligt försök från sossarna att dels försök att trumfa Anders Borg och Alliansens höga förtroende när det gäller att handskas med den ekonomiska krisen. Dessutom försöker de säkerligen lugna de många väljare som av förståeliga skäl är mycket oroade av vad vänsterpartister och kärnkraftshatande miljöpartister skulle kunna ställa till med i Rosenbad.

Problemet med artikel är att de än en gång försöker måla upp Anders Borgs som en oansvarig finansminister. Synd för de evigt klagande sossarna att Borg och alliansens just idag fick än mer internationellt beröm för hur Sverige klarat av krisen. Nu är det IMF som stämmer in lovorden för vårt hästsvansprydda ekonomiorakel. Och samtidigt får vi reda på att Almega tror på en ljus jobbfront i år. Om sossarna skall försöka matcha Borg i trovärdighet, så bör de lära sig att även kunna ge vår finansminister beröm då och då, framförallt när varenda oberoende ekonomisk bedömare, utom och inom landet gör det. Östros klagande är som att försöka tillskriva Söderling segern i Franska Öppna genom att upprepa gång på gång med en galnings envishet att Nadal är urusel. Det hjälper föga när verkligheten finns där på näthinnan.

Nu finns det ju en del andra pinsamheter, förutom tajmningen i Sahlin och Östros DN-artikel. För det första räknar skribenterna upp en bunt länder som har ekonomiska problem pga mer eller mindre oansvarigt handskande av de offentliga finanserna. Intressant nog så återfinns Spanien bland dessa. Just Spanien använde sig Sahlin av för ett år sedan som positivt exempel på en aktiv krishantering i jämförelse med Sverige. Det säger en hel del om Sahlins bristande trovärdighet i ekonomiska frågor.

För det andra, en stor del av artikeln handlar om vilka stabilitetskrav som skall ställas på Europiska länder. Det må vara önskvärt, men krukset är ju att det främst gäller länder inom EMU. Då Sverige inte är med i EMU så blir det rätt svårt för oss att kräva så mycket. Det känns mest som ett ihåligt mässande för att försöka verka nästan lika seriös som Borg.

För det tredje, Sahlin och Östros slår sig för bröstet över hur bra sossarna har varit på att ta hand om ekonomin. Men som med all statistik tar de fram av dem själv utvalda uppgifter. Man kan ju fråga sig varför Sverige från 2002-2006, under brinnande högkonjunktur, hade en ökad statsskuld med 150 Miljarder (Till skillnad från 2006-2010 under Alliansen då statsskulden har minskat med 100 miljarder trots en global finanskris).

Vidare, kan man ju fortfarande undra hur sossarna kommer att kombinera detta påstådda ansvarstagande, när ekonomer anser att fler av de rödgrönas förslag är skadliga för ekonomin och arbetslösheten, såsom avskaffande av RUT, ny förmögenhetsskatt, avskaffa jobbskatteavdrag för de med 40.000 kr/mån, (för att inte tala om vänsterns och miljöpartiets krav på sänkt arbetstid med bibehållen lön, samt avskaffande av kärnkraft). Och vad säger vänsterpartiet om DN-artiklen ? Ja Jonas Sjöstedt kritiserar Sahlin och Östros för att är för sådana ekonomiska självklarheter som oberoende riksbank medan han förespråkar gammal dammig Keynanism. Det lär bli hårda duster i budgetförhandlingarna ifall sossarna skall hålla koll på vänster- och miljö-populister i en framtida regering. Det verkar väljarna ha insett och då krävs det mer än en DN-artikel för att stilla denna befogade oro.

På tal om verklighetsflykt klagar Jan Guillou bittert på att Pressens opinionsnämnd inte försökte inskränka Expressens yttrandefrihet, när den gav tidningen rätt i avslöjandet av KGB-Janne. Tänk att den journalist som stoltserat som tryckfrihetens försvare Nr 1 Sverige, nu sjunker så här lågt, när det är han själv som blivit avslöjad av grävande journalister. Svagt.

En allt mer balanserad bild i medierna, och en välkommen debatt om blockaden av Gaza

Då har det gått några dagar sedan Israels famösa bordning av fartygen i ”Ship to Gaza”. Redan börjar beskrivningen av händelserna och bakgrunden blir mer nyanserad. Visst, Israel bär ansvaret för det inträffade och att nio aktivister dött. De borde ha kunnat stoppa dessa fartyg utan större blodsvite och det fanns ingen anledning att borda på internationellt vatten när de istället kunde invänta att skeppen kom närmare kusten. Resultatet blev, förutom de döda, troligtvis det mest grundläggande propagandanederlag som Israel någonsin varit med om. Israels nuvarande regering är troligtvis en av landets genom tiderna mest destruktiva. Det exemplifieras inte bara av denna aktion, utan även om det meningslösa gräl med Sverige där vår regering avkrävdes ursäkt för Donald Boströms antisemitiska artikel i Aftonbladet.

Men den version som kändis-aktivisterna från Sverige, Främst då Mattias Gardell och Henning Mankell gett har också börjat ifrågasättas. Får man tro svenska militärexperter var det inte överlagt mord av israeliska commandosoldater som orsakade dödsoffren, utan snarare att bordningen var sällsynt dåligt planerad och försatte commandosoldater beväpnade primärt med paintballgevär samt pistoler för eget skydd, i ohållbara situationer. De mötte nämligen oväntat hårt motstånd från aktivister beväpnade med järnrör, slangbellor, baseballträ. Enligt Israel skadades flera soldater alvarligt, två blev skjutna av egna handeldvapen och en blev knivhuggen. Orsaken till dödsskotten verkar inte ligga på soldater, utan snarare de som planlade bordningen som försatte dessa i en hopplös situation. De som planerade fritagningen i Entebbe må skruva sig besvärat över vad deras ersättare ställt till med.

Vidare är det ingen som ifrågasätter att aktivister på båten gjorde våldsamt motstånd. Gardell själv erkänner det (och stödjer det). Men mycket tyder nu också på att dessa aktivister planerat en konfrontation i förväg, kanske betalades för det, och knappast som Gardell påstår gjorde det i ren panik under bordningen, eller särskilt fredligt. Man kan ju nu fråga om samma motstånd hade ägt rum om skeppen hade fortsatt in på israeliskt territorialvatten och då Israel naturligtvis hade agerat på något sätt och med folkrätten i ryggen. Det förefaller mer och mer som att Ship to Gaza var en ren propagandaploj som gick hem. Det var ingen hjälpsändning. Det var mening att skapa en våldsam konfrontation för att skapa en incident. Och Israel gick på det.

Vidare verkar det som våra svenska aktivister hade ganska unket sällskap på båtarna. En av huvudarrangörerna var IHH, vilket är en islamistisk organisation som har starka kontakter med både Hamas, Al-Qaida och inblandad i terrorism, bla ett misslyckat attentat mot Los Angeles flygplats 1999. De som följt med på skeppen och även de rödgröna politiker som ser ship to Gaza som ett rent fredsinitiativ (exempelvis s-riksdagsmannen Luciano Astudillo eller miljöpartiets Jakop Dalunde) tillhör nu den tråkiga traditionen av västerlänningar som lättlurat lånar sina namn till dunkla ideologier och skurkar. Vidare bör vi inte heller glömma att både Gardell och Mankell befinner sig långt utanför den politiska mittfåran, där den senare tex anser att Israel inte bör existera och tar avstånd från en tvåstatslösning. Men ett tecken på att svensk media blivit bättre är att aktuelltredaktionen ställde kritiska frågor angående IHH när Mattias Gardell intervjuades, vilket naturligtvis lett till häftiga vänsterreaktioner. Ifrågasättande journalistik passar tydligen inte när ”fel” frågor ställs.

Men vad som kommit fram ur debatten i Sverige är förvånande nog att det finns åtminstone EN ganska ovanlig samsyn politiskt både från höger och vänster. Nämligen att Israels blockad av Gaza är kontraproduktiv. Den är varken bra för palestinier eller israeler. Orsaken är, förutom att strypa områdets möjlighet till att utvecklas ekonomiskt så gör blockaden Gaza mer totalitärt. I och med att smugglingen via tunnlarna till Egypten kontrolleras av Hamas, och det är även Hamas som delar ut biståndet från Israel så är befolkningen helt i dessa islamisters händer. Något liknande hände förövrigt i Irak under Saddam efter första Gulfkriget med ”oil for food” (vilket tydliggör att Bush den äldre borde ha haft stake nog att göra sig av med skurken redan 1990). Däremot verkar nu även Israels regering vackla i frågan, så något gott kan komma ur det här, även om landet givetvis även i fortsättningen kommer att hindra att vapen förs in till Hamas.

Men vad som inte är lika logiskt är nu att vissa rödgröna kräver att Israel skall sanktioneras (men det finns rakryggade sossar också). För om nu en bojkott av Gaza är så förkastlig, varför skulle en liknande åtgärd vara acceptabel mot Israel? Snarare visar detta att vänstern inte tycker att blockad eller sanktioner är kontraproduktivt. Däremot menar de att sådana åtgärder är helt i sin ordning om det drabbar en Israelisk demokrati, men inte om det drabbar ett område styrt av en islamo-fascistisk rörelse likt Hamas. Det säger en hel del om vänsterns unkna agenda i Mellanöstern.