Reepalus olyckliga syn på judar

Idag på Förintelsens minnesdag så skäms jag som malmöbo, ja precis som förra året. Orsaken är Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu. I en synnerligen olycklig och osmaklig intervju, dessutom på denna dag, likställer han sionism med antisemitism. Reepalu verkar även anse att Malmös judar har ett ansvar att ta avstånd från israeliska regeringens politik, samt att demonstrerande judar ” kan sända fel signaler”. Man kan ju undra om Malmös socialdemokratiska ledare kräver detsamma av andra etniciteter? Skall tex Malmös etniska turkar avkrävas ansvar på turkiska regeringens politik? Är det någon annan etnicitet i malmö som inte bör demonstrera?

Vad är det med sossarna? Förra veckan avslöjade Jonathan Leman att Karin Jämtin anser att Donald Boströms konspirationsteorier om judisk organhandel är ett bra jobb? Har sossarna blivit helt Ohlyfierade i sin syn på judar eller?

SAAB, en respit och sossekritiken som vi tydligen skall glömma

Det verkar ha blivit en respit i SAABs mödor i och med Spykers köp av bilmärket. Bra, men likt expressens ledarredaktion (som jag sällan håller med) och Paul Ronge så är jag fortsatt skeptisk. År 2008 sålde Spyker bilar för futtiga 80 miljoner och gick med 240 miljoner i förlust. Ett förlustföretag har köpt ett annat förlustföretag. Men två minus ger inte ett plus. Om nu SAAB mot alla odds skall överleva så tror i alla fall jag att det blir som ett helt annat bilföretag än idag, troligtvis med än färre arbetare.

Däremot är de politiska implikationerna synnerligen avslöjande. De rödgröna har i ett år trummat på hur regeringen och framförallt Maud Olofsson inte gjort något rätt när det gäller SAAB. Varenda socialdemokartisk bloggare med minsta partimässig självrespekt har i ett års tid upprepat denna klagovisa likt okritiska men ack så ilskna kasperdockor.

Men nu, då det visade sig finnas en köpare som har skramlat ihop pengarna GM krävt, då är det total tystand från vänsterfronten. Nu när det verkar ha gått vägen får vi höra att sossarna inte har något att invända mot hur regeringen skött det hela. Det var ju en nyhet! Visst, det passar att komma krypande och instämmande när biffen är fixad. Låt oss glömma att Sahlin nyss ville att staten skulle bli bilägare, låt oss glömma att Sahlin ville ge pengar till GM, låt oss glömma hur det faktiskt dök upp spekulanter trots att regeringen nu varit så ”passiv”. Låt oss glömma att varenda uttalande från regeringen om SAABs framtida utmaningar åtföljdes av hysteriska påståenden om att bilmärket baktalades. Låt oss glömma att Maud kritiserades för vartenda andetag hon tog. Låt oss bara inte glömma att socialdemokraterna blivit ett populistparti utan egna konkreta förslag

Då ovan nämnda kasperdockorna på nätet instämmer tydligen i partiledningens amnesi. Sossebloggare efter sossebloggare som krävt Mauds huvud på ett fat försöker nu svamla bort faktumet att de aldrig haft några konkreta argument att bygga häxjakten på, mer än att hon som alla andra svenskar tar ut semester. En del försöker skamlöst till och med hävda att det är Maud och regeringen som ändrat sig och inte sossarna. Men sorry den gubben går inte, lånegarantin fanns där i våras också. Så hur känns det idag när populistskägget fastnade i brevlådan sossar? Är ni verkligen glada för SAABs arbetare, eller är ni egentligen sura över att en valfråga försvann?

Sahlin är orsaken till brist på sakfrågor i politiken

Valrörelsen är i gång med partiledardebatt och allt. Normalt borde vi väljare ha en hel del alternativ att ta ställning till. Men inte inte denna gång. Jag har nu i två inlägg kommenterat de rödgrönas så kallade överenskommelser inom försvar- och säkerhetspolitik, samt sjukförsäkring, och det är tydligt att det faktiskt inte är så mycket att ta ställning till. Stora delar är inte färdiga utan utfall skall presenteras efter utredningar EFTER höstens val. På flera punkter har de rödgröna inte lyckats komma överens alls och när de gjort det kan de inte ens komma överens vad kalaset skall kosta. De rödgrönas sjukförsäkring anser tex miljöpartiet kommer att kosta dubbelt så mycket som sossarna siffror. Sahlins alternativ till Alliansen är en Grisen i säcken-politik.

Enligt en artikel i Svenskan så är det här en tydlig trend som mediaforskare håller med om. Idag finns det betydligt mindre för oss väljare att ta ställning till, om man jämför med samma tidpunkt inför 2006 års val där just alliansen gav ett tydligt alternativ till regeringen Persson. Det har inte de rödgröna kommit i närheten i år och inte lär de göra det heller. Inte förrän i slutet på april kommer oppositionen med sin gemensamma budget, och även då lär luckorna vara det dominerande. Det erkänner till och med vänsterpartiets Lars Ohly som säger ”Vi kommer inte att ha en överenskommelse som är heltäckande för hela mandatperioden vad gäller den ekonomiska politiken före valet”.

Visserligen har inte heller alliansen än gett väljarna lika mycket information som 2006, men för det första är de i regeringsställning så vi väljare kan faktiskt ta ställning till den rådande politiken. För det andra råder det ingen tvekan om att alliansen kommer att kunna presentera en budget utan vänsterns enorma luckor långt innan valet. Nej det är de rödgrönas oförmåga till att presentera konkreta politiska alternativ till dagens regering som är det uppseendeväckande. För Sahlin & co är politik kritik mot regeringen i mix med okonkreta överbud.

Vad beror detta på? Delvis tär det naturligtvis väldigt svårt att jämka ihop socialdemokratisk politik med exempelvis vänsterpartiets, se bara på Afghanistan. För det andra så är det inte säkert att de rödgröna VILL berätta för väljarna vad de kommer överens om. Risken är helt enkelt för stor att de gör någon besviken, högersossar som väljer de borgerliga, eller vänsterpartiets gammelkommunister som väljer sofflocket.

Men det finns också en tredje förklaring, att detta är symptomatiskt för Mona Sahlin. Sakfrågor har alltid varit hennes akilleshäl, vilket vi alla minns hennes tidigare chef Göran Persson betonat. Ser man på hennes karriär som arbetsmarknadsminister två gånger, integrationsminister, jämställdhetsminister samt miljö- och samhällsbyggarminister så är det betänkligt svårt att dra fram några reformer som hon drivit igenom. Vad gjorde hon som minister?

Till skillnad från realpolitikern Göran Persson är Mona Sahlin snarare ganska typisk för vänsterdebattörer som är mer intresserade av riktningen inom politiken, än vad politik konkret betyder. För att förtydliga så finns det inte ont om vänsterdebattörer som kallar alliansens politik för nyliberal, trots att Sverige fortfarande pendlar i mellan första och andra plats i skattetryck på jorden. Att Borg sänker skatten är viktigare för dessa debattörer än vad den totala skattesatsen ligger på. Därmed kan vänstern anklaga regeringen för att vara nyliberal, samtidigt som de öser beröm över socialdemokratiska regeringschefer utomlands i länder med betydligt lägre skattetryck. Det är inte logisk, förutom för just vänstern.


Denna syn på politik är Mona Sahlin i ett nötskal. Exempelvis kan vi se på hennes kritik av regeringen när det gäller SAAB. Den har enligt henne varit ”inaktiv”, ”man måste göra någonting”, men hon har varit helt handfallen när det gäller att komma med egna konkreta förslag vad en regering och statsmakt kan göra för ett konkurshotat privat bilföretag. Sahlin föredrar floskler och politikens så kallade övergripande mål. Men när det gäller realpolitik och genomförbara förslag med tydlig kostandskalkyl är hon som en twittrande Hägglund uttrycker det ”otroligt okunnig” och har svagt på fötter i sakfrågor. Hennes taktik må fungerar i opposition, men hur i hela friden går det när man som regeringschef och statsminister måste ta beslut?

Mer grisen i säcken: Den Rödgröna Sjukförsäkring

Taktik i politik är viktigare än man tror. De rödgröna presenterade imorse ett på förhand starkt kort inför valet, nämligen Sjukförsäkringen. Detta skedde mindre än 24 timmar efter offentliggörandet av deras katastrofala uppgörelse om försvar- och säkerhetspolitik som snarare var fri från uppgörelser i svåra frågor, som värnplikt, Afghanistan, eller vem som skall bli försvarsminister. På så sätt hoppas naturligtvis de rödgröna att denna akilleshäl i deras politik skulle hamna i mediaskugga bakom sjukförsäkringen. Delvis lyckades det, om man ser till morgonnyheterna på TV, men knappast när det gäller svenska tidningar.

Sjukförsäkringen är i alla fall ett steg framåt för de rödgröna, om man jämför med det gamla socialdemokratiska systemet. Där skuffades 140 personer om dagen undan (varav en hel del var mycket unga) i en livstidsdom kallad för sjukpension där de dömdes till att leva på 64 % av sin lön till döden. Det ansåg Perssons regering var ett bra system för att få ner statistiken i arbetslöshet. Att likt flera sossebloggar kalla det för ett mänskligare system än dagens alternativ var ett rent hån.

Liksom alliansregeringens nuvarande nya system så handlar det nya rödgröna förslaget till viss del om rehabilitering av de sjuka. Det är bra. Men förutom otroligt hög svansföring i retoriken med sedvanlig innehållslös skitkastning på alliansen, så är det svårt att se någon reell förbättring i de rödgrönas förslag mot vad vi har idag. I princip kritiserar man regeringen för att vara hjärtlös, monstruös och omänsklig för att sedan presentera snarlika eller identiska egna lösningar. Även idag görs bedömningar individuellt och även idag görs undantag i att hjälpa tillbaks sjuka in i arbetsmarknaden för de som medicinskt inte kan komma tillbaka.

Dessutom är det precis som när det gäller försvar- och säkerhetspolitik, ännu en uppgörelse med stora luckor och diffusa beskrivningar som kan ge vilket utfall som helst. Vad kommer ökade ersättningar att kosta skattebetalarna? Vad menas tex konkret med rehabiliteringsfond och rehabiliteringsinsatser? Stora delar av uppgörelsen är nämligen inte klar utan de rödgröna skall tydligen komma överens och fylla luckorna efter utredningar som skall genomföras EFTER valet. Återigen förväntas väljare rösta fram Sahlin till statsminister utan att rent konkret ha en aning om vilken politik hon skall föra och vilka eftergifter som Ohly lyckas tvinga ur henne.

Grisen-i-säcken-politiken från de rödgröna fortsätter alltså.

De Rödgrönas grisen i säcken-politik

Så nu börjar de rödgröna presentera vad för valplattform de förhandlat fram inför höstens val. Förts ut är försvars- och säkerhetspolitik och det råder då rakt inte brist på framförallt sossar som proklamerar hur mycket de egentligen kommit överens om. Men tomma tunnor skramlar mest heter det, och i det här fallet stämmer det verkligen.

Förutom politiskt korrekt lull-lull såsom ”engagemang för kvinnors situation i samband med konflikter” eller självklarheter likt skära ner antalet JAS-plan så är överenskommelsen kliniskt ren från just konkreta politiska överenskommelser. I princip berörs inte några av de frågor de rödgröna varit oeniga om, som framförallt den svenska militära närvaron i Afghanistan, samt värnpliktens vara eller icke vara. För dessa nyckelfrågor skall tydligen ”utredas” efter valet då beslut skall fattas. Alltså i dessa valfrågor förväntas väljarna ge de rödgröna ett carté blanche som kan ge vilket utfall som helst.

Gissningsvis är det just denna typ av grisen-i-säcken-politik som de rödgröna kommer att presentera i utspel efter utspel i vår. Trots ett ganska bra opinionsläge sitter Mona & Co prekärt till i en del frågor. För antingen gör de högersossar besvikna som då kan hoppa över blockgränsen. Eller är det de mer revolutionära gräsrötterna i västerpartiet och miljöpartiet som blir missnöjda och därmed riskerar att välja sofflock eller diverse vänstersekter utanför riksdagsspektrumet. Exempelvis skulle ett accepterande av svensk trupp i Afghanistan från Ohly orsaka ett ramaskri från den svenska extremvänster som bisarrt nog ser våra soldater i landet som en ockupationsmakt. Då även vänsterpartiet balanserar i diverse opinionsmätningar kring 4 % så är även kommunister en väljargrupp som de rödgröna måste ta hänsyn till.

För att komma ur detta grepp väljer alltså de rödgrön att helt sonika hålla käft. I höstens val står därför alliansens försvars- och säkerhetspolitik med dess styrkor och brister, mot…ingenting alls. De rödgröna är i ännu en fråga ett populistparti som klagar och klagar, men är oförmögna att konkret visa på en egen politik. För min del hoppas jag att väljarna ser igenom denna ansvarslösa politik.

Ps, Den roligaste och den mest seriösa kritiken i frågan.

Förstatligande av SAAB dåligt oavsett ideologi

Efter mitt förra inlägg har jag kommit fram till att det behöver en uppföljning och ett förtydligande. För intressant nog blev jag kritiserad för att ha ideologiska skygglappar av två sossar då jag inte anser att SAAB borde ges konstgjord andning med skattemedel. Men dessa båda sossar har enligt dem själva diametralt olika åsikter i frågan. Johan Westerholm anser att statliga bilfabriker ”hör hemma i andra statsskick som bevisligen havererar”, medan Johan Sjölander beskriver motståndare till nationalisering av SAAB som trångsynta ideologer. Det vore fascinerande om de två kunde diskutera sina meningsskillnader med varandra, men det gör man ju inte inom den socialdemokrati som endast hålls ihop av sekelgamla slagord.

Jag tänker dock inte sticka under stol med att jag är liberal och därmed ideologisk motståndare till statsägda företag. Åsikten byggs delvis på att jag inte anser att staten skall sitta på mer än en stol. Om man både äger företag och samtidigt stiftar lagar inom vilka råmärken företag skall skötas så öppnar man upp för enorma möjligheter till ett statligt missbruk som varken är positivt för medborgare, arbetare eller konsumenter. Men vad framförallt Johan Sjölander missar är att liberalers skepsis mot statligt ägda företag även bygger på ren och skär empiri. Oavsett vilken sida om den rivna Berlinmuren man hämtar sin information från så finns det otaliga exempel på fruktansvärt misskötta statliga bolag med få undantag. Det faktumet kan man helt enkelt inte trolla bort.

Men låt oss strunta i ideologi för ett tag. Jag tänkte snarare påvisa att statliga räddningsaktioner av just SAAB är en dålig idé då det knappast kommer att lyckas, även med de båda Johans referensramar:

1. Det smärtar att säga det, men till skillnad från de flesta andra bolag som stater över världen nu försöker rädda är inte SAAB i kris för den nu rådande lågkonjunkturen. Nej SAAB sålde även för få bilar under förra högkonjunkturen och har gått med förlust år efter år. Företaget är i dess nuvarande form en förlorare. Att förstatliga förlorare för att rädda dem är en urusel idé rent empiriskt. Det funkade inte med svensk varvsindustri och inte med brittisk bilindustri. SSAB då? Ja det är ett undantag som krävde ett stålbad där mer än hälften av företagets gruvor lades ner och mer än hälften av alla anställda avskedades och gav äntligen vinst i kassan efter år av förluster och statliga vansinnesprojekt som Stålverk 80. Knappast något som går att upprepa idag med ett bilmärke.

2. Johan Westerholm (med flera) hoppas på att via statliga forskningsprojekt skulle SAAB kunna överleva och bli en vinnare. Men till skillnad från de forskningsföretag som stater hjälpt på traven via samarbete så är SAAB ett befintligt storföretag som lever på att sälja bilar. Därmed kan inte de 95 % av SAAB som inte är involverade i utveckling gå i ide under flera år och vänta på att 5 % av företaget kanske lyckas forska fram något som gör företaget till en vinnare.

3. Det kan låta som en konstig fråga, men vad är orsaken till att SAAB skall räddas? Frågan är inte så dum som man tror. Ifall det är för att rädda jobben så har man i ett recept för misslyckande. Då kommer ju SAAB som företag ha två uppgifter eller kanske tre, nämligen att gå med vinst och hålla så många svenskar som möjligt sysselsatta och satsa på alternativa energikällor. Vad händer om dessa två eller tre uppgifter står mot varandra? Vilken är viktigast? Detta ger ett enormt utrymme till årliga förluster, och dåliga produkter. Se exempelvis på statliga Vattenfall som de senaste regeringar oavsett blocktillhörighet haft problem med. Företaget har som uppgift att gå med vinst, leda miljöutveckling och hålla delar av vårt svenska elnät svenskägt. Nu klarar de inte av att uppfylla något av dessa mål, vilket inte är konstigt då de står mot varandra.

Så vad är då anledningen till varför en statlig räddningsaktion skulle lyckas? Kom igen såssar!

Sossepopulister mot Maud

Sossarna fortsätter sin omvandling till ett fullfjädrat populistparti under SAABs utdragna och plågsamma dödsdans. Återigen är det kritik för kritikens skull, och återigen är det Maud Olofsson som de (nästan övertygande) är förbannade på. Varför det? Jo för att en minister som arbetar lååångt över 40 timmar i veckan, nedlåter sig några dagars semester under den kvartalslånga tid en privatägd amerikansk koncern funderar på att antingen lägger ner eller säljer ett olönsamt dotterbolag. Att Maud naturligtvis står i ständig kontakt med sina medarbetare reflekterar de naturligtvis inte över. Och vad Maud, eller regeringen skall göra i frågan lyckas inte en enda sosse framföra. Vad skulle ännu ett möte mellan regering och GMs ledning ge? Skulle det göra SAAB lönsamt? Nej. Skulle det göra buden på SAAB bättre? Nej. Skulle det ändra GMs affärsstrategi? Nej.

Det mest avslöjande är dock socialdemokraternas villrådighet och minst sagt odefinierade egna förslag (eller snarare frånvaro av förslag). I början trummade ju Sahlin på hårt att SAAB minsann skulle köpas av staten och bli ett Svenska bil AB, ivrigt påhejade av de planekonomiska gräsrötterna inom partiet. Men det gillade inte den svenska opinionen som såg igenom det hela som synnerligen dyr och ansvarslös populism där skattepengar skulle läggas på ett olönsamt amerikansk-ägt bilmärke. Därmed gjorde Mona med andra högersossar en halvpudel (medan hardcore-planekonomerna inom partiet däremot inte ändrat sig en tum) så SAAB skulle helt plötsligt inte köpas. Men regeringen är nu ”inaktiv”, trots att inga egna definierade sosseförslag kan uppbringas. Lek med skattekronor göms bakom klatschiga men diffusa meningar som ”Hade det varit helt otänkbart att utnyttja SAAB för att bygga en framtidsindustri?”.

Men det finns en sosse som åtminstone försöker förklara denna diffusa tredje väg som inte är statligt uppköpande av SAAB men trots allt är någon form av statligt satsning av skattepengar på förlustföretaget. Det är Johan Westerholm och han är noga med att distansera sig från sossevänstern genom att proklamera att statligt ägda bilfabriker ” hör hemma i andra statsskick som bevisligen havererar”. Men samtidigt verkar Johan mena att staten på något gåtfullt sätt skall samarbeta med SAAB, och hålla företaget flytande genom att samutveckla morgondagens drivmedel och energiförsörjning med SAAB.

Men om detta är det bästa sossarna samlade hjärnkraft kan skrapa ihop till en förklaring, så blir man ju nästan mörkrädd. För det första, hur skall ett sådant samarbete vara möjligt så länge GM vill lägga ner företaget? För det andra, som Johan skriver så lär det finnas kompetens inom SAAB för att utveckla alternativa drivkällor, men det är ju inget litet forskningsföretag vi har att göra med. SAAB tillverkar och säljer bilar. Av alla anställda så är det ju endast några hundra som varit involverade i att utveckla alternativa drivmedel. Så att forska fram alternativ energiförsörjning kan ju bara sysselsätta en förhållandevis liten utvecklingsavdelning medan tex fabriksarbetare knappast berörs. Det påverkar ju inte faktumet att SAAB säljer för lite bilar, och i princip gjort det under hela dess existens. Så vad skall de övriga inom företaget leva på tills dessa uppfinningar möjligen uppfunnits? Staten? För det tredje, Johan räknar gärna upp en bunt andra företag som svenska staten tidigare samarbetat i utveckling med. Men inga av de projekten var någon form av konstgjord andning av förlustföretag. Nationen valde de bästa aktörerna att samarbeta med, för att utvecklingen i sig var prio nr 1. Så om staten nu skall hitta den bästa aktören att samverka med för att hitta morgondagens drivmedel, varför välja SAAB? Om utvecklingen i sig är det viktiga målet så borde tex Volvo vara en bättre partner, då de tillverkar bilar som konsumenter är beredda att köpa och bevisligen har större egna tillgångar.

Alltså är även högersossarnas diffusa förslag i realiteten samma förstatligande av en förlorare för att rädda arbetstillfällen med konstgjord andning i form av skattepengar som extremvänstern kräver. Det har prövats förr, med känt resultat…varv, Kockums, Uddevala…does it ring a bell?

Sossar vill ha mer av skattebetalarnas pengar

Lite förvånande skapade veckans kanske sömnigaste nyhet stor uppståndelse bland indignerade sossar. DN skrev om att Folkpartiet vill en av utredning av boken och bokläsandets ställning i Sverige då tillgång på litteratur påstås vara viktigt för demokratin. Nu vet jag inte om jag själv anser det vara en brinnande fråga för staten. Vi människor klarar troligtvis av bokval och bokläsande själva utan iblandning från diverse kulturutredningar. Men å andra sidan så jag har svårt att se någon fara med det, mer än utredarna troligtvis hade kunnat använda tiden till något annat. Det finns naturligtvis en mikroskopisk risk att det urartar till att elitistiskt definiera vad som är god litteratur och kultur. Men sådant håller ju redan socialdemokratiska opinionsledare på med i full karriär, exempelvis Aftonbladets Olle Svenning som nyss utnämnde statsministern och ca 3,3 miljoner Kalle Anka-tittande svenskar till kulturfiender.

Nej det mer avslöjande är hur flera sossar använder förslaget för att kritisera regeringen. Nu är det ingen kritik mot den politiska utredningen i sig, då sådant brukar falla socialdemokrater i smaken. Snarare vill dessa sossar ge en känga åt regeringen då man påstår den driva en politik vilket är ett hot mot ” det breda läsfrämjande arbetet”.

Hur då kan man ju undra? Jo alliansen ströp tillförseln av skattebetalarnas pengar till ”En bok för alla”. Men vad är ”En bok för alla”? Jo det är något som kan liknas vid ett bokförlag som driver projekt, för att få män inom LO att läsa mer, då genom att ge ut och subventionera vissa utvalda böcker. Bokförlaget ägs in sin tur till 50 % av vänsterförlaget Ordfront som bla publicerar politiska böcker ur ett snävt perspektiv där monarkin påstås ha makt och privatiseringar beskrivs som hot mot demokratin och som utger ett magasin där Milosevics massmord i Srebrenica har förnekats. Med i karusellen är även ABF, som i just demokrati och böcker har utmärkt sig genom att ge ut bla propagandaskrifter skrivna av Stellan Arvidson om DDR:s förträfflighet.

Så motverkar då regeringen det breda läsfrämjandet? Nix pix. Svenskar lär sig läsa med eller utan En bok för alla. Snarare är sossekritiken en utmärkt anledning varför partiet skall hållas från regeringsmakten. Tydligen anser nämligen fortfarande socialdemokrater att vägen till allas lycka måste gå genom att skattebetalarnas pengar förpassas till den egna rörelsens fickor, varav en del sedan paternalistiskt skall delas ut till bugande medborgare. Det är säkerligen ett vinnande koncept, det vill säga om målet är att maximera antalet socialdemokratiska opinionsbildare och valarbetare som är avlönade med skattepengar. Men LO-grabbarna läser troligtvis mer ifall de likt alla andra får välja och betala sina böcker själva, vilket de borde ha råd med när skatten på arbete sjunker tack vare regeringen.

Bistånd skapar talibanterror i Afghanistan

Den svenska militära närvaron i Afghanistan har åter kommit i strålkastarljuset efter våra soldater fick ett bejublat kungligt besök, samt Expressen skall öppna en redaktion på plats. Just svensk närvaro kan mycket väl bli en valfråga i år då den belyser skillnaderna mellan blocken. Orsaken är att alliansen är fullständigt enig i frågan medan de rödgröna uppvisar en lika fullständig oenighet. Det är allt ifrån en socialdemokrati som är helt samstämmiga med de borgerliga partierna om det nödvändiga med militär närvaro för att möjliggöra civil uppbyggnad av landet, till ett vänsterparti som verkar se våra soldater som en ren ockupationsmakt. Jämför den socialliberale sossen Johan Westerholm, med vänsterpartiets Ali Esbati och det står klart att det är två åsikter man aldrig kan jämka ihop, varken med kofot eller vaselin. Däremellan står ett veligt miljöparti som inte vet vad de vill, splittrad mellan pacifistiska gräsrötter och proffspolitikernas vilja att sitta i en regering.

Kritiken mot svensk militär närvaro i Afghanistan har i mellan gått över gränsen till anklagelser att våra soldater skulle vara legoknektar i den stora Satans ockupationsmakt (alltså allmänna amerikahatares benämning av USA), vilket har kombinerats med påståenden om att talibanerna skulle vara en befrielserörelse. Bland annat Lars Ohlys favoritblogg har framfört dessa åsikter. Något mer balanserade kritiker brukar framhålla att militär närvaro förhindrar det civila biståndet. Orsaken är, enligt kritikerna (bla DN-kultur), att motståndet ökar i takt med ökad västlig militär närvaro. Men jag anser att detta är ett logiskt felslut som är väldigt typiskt för vår egen väst-hatande vänster. Den går ut på att man aldrig tillskriver västs fiender några egna övertygelser eller initiativförmåga. Nej allt från talibanattacker i Afghanistan, 9/11, London- och Madrid-attentaten, eller attentat och hot mot enskilda konstnärer, påstås vara simpla reaktioner på vad vi gör i väst. Om inte USA eller väst hade funnits, verkar vår vänster tro att dessa terrorister hade varit fredliga bönder eller småskollärare som undervisar barn i demokrati, mänskliga rättigheter och delad föräldraförsäkring. Att talibaner och Al Qaida har en egen agenda och egna ideologiska mål tycks vara uteslutet.

Men mycket tyder på att det är precis tvärtom, nämligen att de civila bistånden skapar ökat motstånd mot den militära närvaron. En vän tipsade mig under Julhelgen om en intressant artikel i Time av Aryn Baker. Där beskrivs det hur talibanerna lokalt snarare fungera som en kvartersmaffia. Det är tämligen långt från den ädla motståndsrörelse som vissa svenska kommunister vill beskriva dem. Visserligen verkar den nationella talibanorganisationen leva på knarkhandel (ca 70 miljoner USdollar/år), men lokala grupperingar försörjer sig snarare på utpressning, kidnappning och beskyddarverksamhet. Förutom lokala bönder och affärsidkare så är alla de civila byggprojekt, med vägar, skolor och sjukhus initierade av biståndsorganisationer givna mål. Orsaken är att i jämförelse den annars söndertrasade Afghanska ekonomin, så är biståndspengarna en synnerligen dominant del. Det har därmed blivit mer regel än undantagg att civila entreprenörer som bla FN använder sig av, betalar en given beskyddaravgift till den lokale talibanledaren som sedan använder pengarna till att avlöna sina gangstrar och självmordsterrorister likt den som slog till mot en amerikansk bas nyligen.

Risken finns att biståndskulturen i samklang med en svag och korrupt centralmakt cementerar talibanerna som en maktfaktor i landet likt maffian på Sicilien, fast då betydligt värre. "It becomes a self-sustaining war, a self-licking ice cream" beskriver en rådgivare till afghanska regeringen. Snarare poängterar detta faktum hur viktigt en parallell militär och civil närvaro balanserade mot varandra, behövs för att ta landet ur dess avgrund. Det fattar vår nuvarande regering i alla fall. Hur de rödgröna skall positionera sig i frågan är ett svar vi lär få vänta på… om vi nu någonsin får ett svar

Även liberala hjältar kan tappa sin gloria, Henrik Alexandersson och läkemedelspatent.

Även de modigaste kan tydligen rätta sig efter partipiskor. Henrik Alexandersson har tydligen fullständigt kapitulerat inför piratpartiets katastrofala partilinje när det gäller att vilja avskaffa Läkemedelspatent. Med sorg läser jag ett inlägg från honom där han gillande hänvisar till Rick falkvinges argumentsfria och synnerligen konspiratoriska serieinlägg om patent, som jag bemött och sågat här och här.

Lika sorgligt är det att HAX verkar basera sin syn på läkemedelspatent på den gamla vänsteråsikten att läkemedelspatent måste avskaffas för att de fattiga skall kunna få tag på mediciner, återanvända av piratpartiets Christian Engström. Dessutom stödjer Henrik Alexandersson numera Piratpartiets vilja i att göra läkemedelsforskning till ett statligt planekonomiskt system skött av statliga Universitet (som varken vill det eller har kunnande till det).

För det första, detta är helt fel. Som Amir Attaran vid the Royal Institute of International Affairs påvisar så har patent väldigt liten inverkan på de mediciner som World Health Organisation anser är de viktigaste (endast 17 av de 319 viktigaste är patenterade). Patenten är nämligen överlag inriktade på de största marknaderna som är rika länder. För det andra (som jag redan skrivit om här) så är det inte läkemedelspatent som hindrar att fattiga inte kan köpa läkemedel, det är fattigdom. Människor svälter också på vår planet, men jag gissar att Henrik Alexandersson inte tänker föreslå att staten skall konfiskera böndernas produkter och börja med statlig matproduktion för det. Men tydligen tror han att det skall fungera när det gäller forskning. För det tredje så finns det flera statliga samarbetsprojekt (som jag också skrivit om här) med företag för att ta fram mediciner mot klassiska u-landssjukdomar. Det är nämligen bättre att hjälpa läkemedelsbranschen att skapa en profiterbar efterfråga på u-landsmediciner, än att straffa de som lägger pengar på att utveckla mediciner.

Men det sorgligaste är att Henrik Alexandersson så tydligt har anslutit sig till Piratpartiets linje i frågan, som även går ut på att man inte ens försöker diskutera motargument, förutom rent symboliskt, och sedan återanvänder redan överbevisade argument och felaktiga siffror. Jag har i inlägg efter inlägg påvisat brister och felaktigheter i Piratpartiets åsikter, argument, slutsatser samt inte minst faktaunderlag. Trots det har jag inte sett att partiet rubbat ett tum i frågan.

Och Henrik, läkemedelspatent är inte monopol. Vartenda läkemedel är konkurrentutsatt av andra läkemedel baserade på andra patent.

von Oben socialism à la Olle Svenning

Socialister och socialdemokrater påstår sig tala för underklass och arbetarklass. Men om det nu någonsin varit fallet, så är det i alla fall inte så längre. Ta till exempel Olle Svenning, ledarskribent på aftonbladet och tidigare medarbetare i socialdemokratiska regeringar. Inte så mycket arbetarklass själv, vilket förövrigt understryks med att han är gift med Maria Schottenius, kulturchef på Dagens Nyheter. Nej mer cementerad i svensk intellektuell adel går det knappast att vara.

Olle Svenning knastertorra ledarinlägg på aftonbladet handlar inte så sällan om hans egna teoretiska diskussioner med franska socialistledare iförda gulnade vita skjortor i rökpyrda prylbelamrade kontor som jag mycket sällan lyckas läsa igenom utan att drabbas av akut narkolepsi. I sin senaste ledare, som jag nästan tar mig igenom, anklagar Svenning regeringen för att vara kulturfientlig, ja faktiskt den mest kulturfientliga regering Sverige haft i modern tid. Detta trots att alliansen 2009, spenderade MER i andel av statsbudgeten på kultur än någon annan regering. Så vad baserar Svenning dessa anklagelser på? Jo Fredrik Reinfeldt tänkte nämligen inte likt Olle och hans kulturkoftpolare använda julledigheten till att läsa en biografi om någon socialistpoet från Mexiko, lika lite som han tänkte släpa med sina barn på en expressionistisk pantomimteaters tolkning av den franska arbetarklassens prövningar. Nej vår statsminister tänkte göra det som miljoner andra svenskar gör på julafton, nämligen se på Kalle Anka och, också likt några miljoner svenskar, lyssna på någon form av rock/pop/wathever under sin ledighet. Det är tydligen inte tillräckligt fiiint eller snobbigt för Olle Svenning och räcker tydligen för att han skall klassificera regeringen som fiender till kultur.

Förutom det fascinerande i att en socialdemokratisk opinionsbildare utnämner ca 3,3 miljoner svenska Kalle Anka-tittare till att vara kulturfiender (varav en icke så liten andel troligtvis röstat på just sossarna) så måste man ju undra vad Olle Svenning tänker när han utnämner sig själv till någon form av överpräst i definierandet av kultur. Varför är inte Kalle Anka kultur? Varför är inte Magnus Ugglas musik kultur? Är det inte snarare olle Svenning som förklarar krig mot den sorts kultur som de flesta svenskar föredrar?

Med opinionsbildare som Olle Svenning förstår i alla fall jag varför ”verklighetens folk” blir ett politiskt användbart begrepp.

Inte bara Stasi.. Bokrecension med politiska reflektioner kring vår skola

I det första inlägget på det nya året så är det redan dags för en återblick. Jag har nämligen läst klart den viktigaste svenska boken utgiven 2009. Det är professor Birgitta Almgrens avslöjande verk ”Inte bara Stasi..” som handlar om hur den östtyska diktaturen försökte och till stor del lyckades influera Sverige och inflytelserika svenskar. Det hela skedde naturligtvis med tyranniets lydiga redskap i form av naiva eller ideologiskt övertygade svenskar. De som nu tror att jag skall skriva ännu ett långt inlägg om vänsterpartiet eller/och Lars Ohlys pinsamma förhållande med DDR lär bli besviken, alternativt lättad. Birgitta Almgren intresserar sig inte nämnvärt för svensk kommunister, i alla fall inte de som tillhörde kommunistiska partier. Orsaken var att de knappats hade någon makt att tala om.

Nej de svenskar som verkligen lyckades hjälpa DDR, var socialdemokrater, fackföringsaktiva, fredaktivister och i vissa avseende kyrkans folk. Den östtyska diktaturens flaggskepp i Sverige var utan tvekan den socialdemokratiska riksdagsledamoten Stellan Arvidson (förövrigt mannen bakom statliga livstidsstipendier till författare som dagens regering avskaffat) och hans sambo folkskoleinspektören och sekreterare i Lärarutbildningskommittén Britta Stenholm. En annan inflytelserik medlöpare var biskopen Lars Carlzon. Alla tre var medlemmar i vänskapsförbundet Sverige-DDR, vilket var en organisation som helt okritiskt förde den östtyska politbyråns talan i Sverige. Det handlade ensidigt om påstådda framsteg i den kommunistiska diktaturen, utan att ett kritiskt ord fick nämnas om varken mur, dödsskjutningar vid muren, politiska fångar, människohandel eller brist på konsumentvaror.

I början var vänskapsförbundet främst involverade i att DDR skull erkännas som stat, en fråga där de också uppbackades av SSU och en uppsjö av intellektuella som exempelvis den nu så uppmärksammade Sara Lidman. Hon engagerade sig i frågan 1969, ett ynka år efter Sovjet med allierade slagit ner Pragvåren. Efter erkännandet av DDR 1972, fortsatte Sverige-DDR med att sprida propaganda. Viktiga kuggar var ABF och Folkets hus-föreningarna. Det handlade om DDR-dagar och jubileum för statens grundande, och diverse andra jippo.

Tack och lov blev inte Stellan Arvidsson & co oemotsagd. Borgerliga ungdomsförbund kritiserade högljutt när kommuner samarbetade med diktaturen i lokalt anordnade DDR-dagar. Stellan Arvidsson miste också sin riksdagsplats 1968, efter intern kritik i partiet, men var fortfarande högt aktad. När Ingvar Carlsson 1989 skulle besöka Honecker briefades statsministern av just Arvidsson. Fast det fanns ett område där katastrofalt nog de socialdemokratiska DDR-kramarna fick fritt spelrum, och det var den svenska skolan.

Svenska skolpolitiker med Stellan Arvidson och Britta Stenholm i spetsen ansåg att DDR:s skola var ett progressivt föredöme, då den svenska enhetsskolan skulle skapas. Den enda kritik som de två hade mot den kommunistiska skolan där barn militaristiskt fostrade till klasskamp var från vänster (!), att den var för resultatinriktad. Dessa två personer hade ett rikt kontaktnät bland skolbyråkrater, på lärarutbildningar, pedagogiska institutioner och var delaktiga (och drivande) i diverse statliga skolkommissioner och skolutredningar vilket orsakade att de, och DDR, fick ett oproportionerligt stort inflytande. Det handlade delvis att man tog hela koncept från DDRs organisatoriska och pedagogiska utformning av skolan. Men det handlade även om att skolböcker ofta utformades så att de gav en god bild av DDR och socialism. För att uppnå detta skickade Skolöverstyrelsen läroboksförfattare på studieresor till Östtyskland organiserade av DDR. Britta Stenholm ledde även en lärobokskommitté som under 1970 och 80-talet granskade objektiviteten i läroböcker, och den fick ett stort inflytande. Även lärare skickades på DDR-organiserade fortbildningsresor i den omfattning att det statistiskt fanns i slutet på 80-talet en lärare per skola i Sverige som hade deltagit på en sådan resa. Dessa resor ansågs av DDR vara en viktig del i att sprida kommunismen till väst, varvid en stor del av dessa kurser var ideologisk skolning i marxism-leninism.

Skolpolitik är en långsam konst då lärare och annan skolpersonal ofta stannar länge på samma arbetsplats. Initialt på 60- och 70-talet kämpade DDR-kramarna därför i uppförsbacke mot flertalet lärare. Men med tiden blev deras avtryck allt mer dominerande till den grad att Arvidson än idag kallas enhetskolans fader. När då berlinmuren föll, så försvann naturligtvis möjligheten att skriva något positivt om DDR, eller för den delen att åka på ideologiskolningsresor. Men övrigt, i inriktning, utformning och pedagogik låg faktiskt kursen fast. Det gjorde den genom hela 90-talet ända fram till att dagens regering och allians, med Jan Björklund i spetsen började utmana den. Flumskolan skulle ersättas med kunskapsskolan. Men låt oss vara ärliga och kalla Flumskolan vid dess rätta namn, DDR-skolan.

Med tanke på att socialdemokraterna, trots partiledningens önskan, inte lyckats förnya sin skolpolitik, så blir även årets val, ett val mellan alliansens kunskapsskola eller de rödgrönas DDR-skola.

Och boken då? Jo första kapitlen som ger bakgrund till DDR, svensk politik vis á vis Östtyskland är något hackiga och torftigt akademiskt skrivna. När Birgitta Almgren (intervjuad här) däremot tar sig an hur DDR influerade svensk kultur- och skolpolitik, samt djupanalyserar olika kända DDR-kramare så blir det riktigt bra. En fyra av fem.