2011, min reflexion

Året går mot sitt slut och det finns mycket att välja bland som kommer att göra 2011 värt att komma ihåg. Vi har den arabiska våren med dess positiva och negativa exempel, skuldkrisen med Grekland i stormens öga, samt på hemmaplan socialdemokratin och Håkan Juholts kris. Men jag tänkte lyfta fram något annat som hänt i år, inte för att det är viktigare (tvärtom!) utan snarare för att det är roligare att skriva om. Nämligen Venezuelas och Hugo Chavez kommande detronisering av vänstern.

Går vi tillbaka ett, två år så haglade det beröm över Chavez från svensk vänster. Kajsa Lisa Ekman, för övrigt mottagare av jan Myrdals Robspierrepris, hyllade honom i DN. Glädjetexterna om honom har avlöst varandra på Aftonbladets kultur- och ledarsidor, vänsteraktiva med bla America Vera-Zavala i täten stödde Chavez när han stängde ner oppositionell media, Ung vänster firade hans valseger och även Ali Esbati har strött superlativ över honom både när det gäller ekonomi och frihet .

Men sedan dess har Hugo Chavez lyckats med att stödja teokratin i Iran när Revolutionsgardets synnerligen hänsynslöst slog ner den iranska oppositionen, han stödde Gaddafi i sitt krig mot sitt eget folk i vår, och han är en av Assads sista vänner på jorden (tillsammans med Hizbollah) nu när den syriske despoten hunnit med att mörda ca 6000 av sina motsträviga undersåtar. Det har även börjat läcka ut fakta om det socialistiska utopia i Venezuela, som hur bilarbetare i landet behandlas synnerligen hårt och att landet är Sydamerikas våldsammaste med 19336 mord under 2011 vilket är betydligt mer per capita än maffiakrigets Mexico eller det så endemiskt våldsamma Colombia. Mordfrekvensen i Chavez lyckorike består till viss del av så kallad ”extrajuridical killings” av dödspatruller bestående av poliser. Dessutom blir karlens utspel mer vansinniga för varje år, med canceranklagelserna mot USA som kronan på verket. Sammanlagt betyder att till och med Sveriges vänster tvingas överge Chavez som favorit, och bege sig ut för att leta efter ett nytt utopia på jorden som skall höjas till skyarna. De som väljer att inte ersätta honom riskerar att bli en ny Jan Myrdal som ensamt hyllar gamla massmördare när alla andra slängt in handduken.

Spelar det någon roll? Jag skulle vilja påstå att det har varit synnerligen viktigt för vänstern att ha ett alternativ, ett socialistiskt Mecka att tillbedja på jorden. För ifall man skall syssla med systemkritik i ett samhälle, så är det svårt att tydliggöra alternativen ifall de bara finns i fantasin. Se exempelvis på Carema-skandalen där en av många privata vårdgivare uppenbart missköts sig. Om man som vänstern vill slå politiskt mynt av denna skandal så vill man ju kunna påvisa ett alternativ. I deras fall en sjukvård utan privata alternativ, styrt enkom av staten utan konkurrens. Men eftersom även kommunala vårdgivare i vårt system har ertappats missköta sig så krävs det att man kan påvisa under ett annat system så finns inga fel. Därmed krävs alternativ. Inte bara vänstern är i behov av föredöme. Under 80-talet vände sig liberala krafter utomlands för att påvisa att man faktiskt kunde ha en välfärdsstat utan världens högsta skatter.

För svensk vänster har detta sökande efter utopia på jorden varit en långdragen, plågsam och framförallt pinsam affär. Trots det kritiska tänkande som många vänsterdebattörer begåvats med när de analyserade Sverige och väst så har detta totalt varit som bortblåst när de letat efter favoriter utomlands. Förts ut var det Sovjetunionen som motsträvigt ratades efter det militärt angripit bröder som inte var tillräckligt kommunistiska (Ungern och Tjeckoslovakien). Därefter var det Maos Kina (förövrigt betydligt värre än dagens Kina) som idoliserades tillsammans med Albanien och Kambodja. Men den fattigdomsromantiken i kombination med frikyrklig hjärntvätt gick inte att upprätthålla med en allvarlig min. Samtidigt idoliserades även två sovjetiska satelliter i luven på USA, nämligen Kuba och Vietnam. Men veritabla exodusar av befolkningen under 70 och 80-talet från dessa länder gjorde det uppenbart att de inte var några idealsamhällen. Så kom murens fall och kandidatländer för att bli förebilder började försvinna.

Men så dök Chavez upp och möjligheterna för en vänster efter Sovjet att hitta ett moderskepp på jorden blev åter möjligt. En ledare som kom till makten i val och med olje-miljarder i statskassan borde kunna undvika de sedvanliga socialistiska fallgroparna. Men så blev det alltså icke. Svensk vänster är igen hemlös. Frågan är var man skall vända sig nu?

Får jag föreslå en nygammal favorit, nämligen det ständigt photoshopande Nordkorea med ny kung.. jag menar ledare? Landet ligger ju mer i tiden än Chavez miljöförstörande oljeutvinning, genom sitt blygsamma koldioxidavtryck. Visserligen är befolkningen svältfödd, men det borde skickliga skribenter likt Kajsa Lisa Ekman kunna formulera om till ett modernt alternativ till USAs superzise-konsumtionssamhälle utan barnfetma...

Palmes politik blev omodern med Sovjets fall

Vi närmar årets slut som även är tjugoårsjubileum av Sovjetunionens upplösning. Om vi ser det med det perspektiv som 2010-talet medger så var Sovjet en historisk anomali. Det borde inte ha existerat. Om vi hade kunna köra om 1900-talets historia hundra gånger så hade inte detta realsocialistiska imperium uppstått en enda gång. Förutom de nationalistiska ryssar som föredrog när deras ledare förtryckte grannfolk så är det endast enstaka kommunister och nostalgiska kulturskribenter som idag saknar detta ondskans imperium. Dessutom spelar dessa personers saknad av Sovjet föga roll. Det är som att fråga greker om de föredrog politiken som fördes innan krisen. De må de alltså ha gjort men det är ju inget alternativ då regimen inte kunde betala notan för sin existens. Så absurt var Sovjet.

Men det var väldigt få som insåg detta så länge Sovjet existerade. Visst kunde kommunismens extremare excesser fördömas av de flesta, likt Stalins utrensningar och tvångskollektiviseringar, men inte hela systemets existens. Ett talande exempel är det hopp och den hjältegloria som gavs Gorbatjov (vilket lever kvar inom vissa kretsar i väst). Det dåvarande politiska etablissemanget och mittpunkten i dåtidens politik var alla Gorbatjov-frälsta. Att likt Carl Bildt demonstrera varje måndag mot ockupationen av Baltikum var då extremism, medan Pierre Schoris accepterande av samma ockupation var statsmannamässig normalitet.

De Gorbatjov-frälsta
För att sätta mig in dåtidens syn på världen har jag läst Martin Walkers ”Jätten vaknar, Sovjetunionen under Gorbatjov” från 1986. Walker var då sedan länge The Guardians Moskvakorrespondent, och hans politiska åsikter var ungefär i paritet med en svensk socialdemokrat. Boken är en blandning av kritik av Sovjets rådande system, samtidigt som det är en ytterst naiv relativisering av de identifierade problemen. Slutsatsen var att om bara Gorbatjov skulle få igenom sina idéer så skulle Sovjets riktiga potential att frisläppas varvid fullständig demokrati och ekonomiskt välstånd skulle utvecklas.

I boken identifierar Martin Walker problematiken med den enorma korruptionen, planekonomins ofantliga inbyggda brister vilket får producenter att tillverka värdelösa produkter hur än Gosplan försöker styra, och det sovjetiska jordbrukets oförmåga att tillverka tillräckligt med mat åt sina medborgare. Men detta lyckades Walker på något sätt göra till en styrka. Det är ju potentiella förbättringsområden om nu bara den rätte ledaren gör det möjligt med rätt reformer. Vidare förminskar han Sovjets problem i verklighetsfrämmande jämförelser med problem i väst, utan att upptäcka att det rörde sig av systemskillnader mellan öst och väst, istället för gradskillnader. Exempelvis nämner Walker att den procentuella produktionsökningen i jordbruket översteg den i väst (vilket inte berättar hela sanningen nämligen hur otroligt lite som faktiskt producerades av ryskt jordbruk). Det blir riktigt absurt i kapitlet om Tjernobyl där Martin hävdar, trots de enorma systembrister som olyckan blottlade med rudimentär teknologi, obefintliga säkerhetsrutiner och diktatoriskt hemlighetsmakeri, att ” kärnkraftsteknologin i väst knappast [kunde] hävda att den var överlägsen den sovjetiska”. De trasor som tätade reaktorerna i Ignalinareaktorerna bevisar motsatsen.

Historikern mot strömmen

Det fanns ock de som inte höll med i dessa framtidsutsikter. En av dem var historieprofessorn Martin Maila som förutsåg Sovjetunionens sammanbrott i en artikel (”To The Stalin Mausoleum”) vilket han publicerade anonymt, med underskriften ”Z”. Däri ger han en förödande kritik mot det sovjetiska systemet. Han menade att den socialism som skulle ersätta kapitalismen endast kunde åstadkomma dåliga kopior av 1930-talets kapitalism. Planekonomin kunde bara åstadkomma primitiv utveckling, exempelvis ökning av stålproduktionen genom att använda enorma kvantiteter kapital och människor (utan hänsyn till kostnaderna). Men systemet med sin inbyggda aversion mot entreprenörer och nytänkande var oförmöget till ytterligare utveckling vilket kräver ökning av kvalité och teknisk förfining i produktionen. Sovjet kunde alltså bygga rudimentära kopior av Pittsburgh och Ruhrområdet. Men de kunde aldrig utveckla dessa kopior vidare utan bara upprepa kopieringen sex, sju gånger. Därmed etablerades ett sovjetiskt rostbälte samtidigt som väst och Japan nedmonterade sina Ruhr och ersatte dem med en datordominerad industri. Alltså var Sovjet förlegat samtidigt som det uppnådde sitt zenit. Knappt något som producerades i dessa sovjetiska Ruhrområden kunde konkurrera på den internationella marknaden (förutom vapen). Detta förvärrades av att de enorma resurserna av människor och billiga naturresurser Sovjet hade, började sina beroende på enormt slöseri och brist på miljöhänsyn. Vidare påvisade Taiwan, Sydkorea och Xiaopings Kina att det gick att industrialisera länder utan Stalinismens oerhörda kostnader i frihet och människoliv. Sovjetsystemet var därför omöjligt att reformera och moraliskt bankrutt. När befolkningen väl insett att de levde i en lögn fanns det bara en lösning. Det var att avskaffa Partiets särställning liksom Gosplans planerande, och då fanns inget kvar av Sovjet. Den mjuka kommunism som Gorbatjov försökte skapa var en omöjlighet, då det endast kunde leda till större krav på frihet vilket ifrågasatte hela systemets existens.

Högskolepoäng i Marxism-leninism

Vad var det då som fick Martin Walker och större delen av det politiska etablissemanget att frånse Martin Maila, och tro på Sovjetsystemets förmåga till reformering? Vad Walker lägger otroligt stor vikt vid är att Sovjet hade en hög andel universitetsutbildade i jämförelse med väst. Likaså beundrade han stora läsarkretsar av kulturmagasin i Ryssland, vilket enligt honom var ett bevis på hur intellektuellt utvecklat detta imperium var. Men vad Walker glömde var att analysera den sovjetiska utbildningens kvalité. En förhållandevis stor del av en ingenjörernas utbildning var direkt eller indirekt skolning i marxism-leninism. Man kan ju då gissa hur mer politiska utbildningar var upplagda, tex ekonomi. Detta exemplifieras med all sin tydlighet i en av Sovjetunionens satellitstater, DDR. Trots på pappret hög skolning så har än idag arbetare i östra Tyskland lägre produktivitet än sina kollegor i väst. Dessutom var Walker och hans sort, trots kritiskt tänkande så pass välvilliga mot Sovjet att man trodde på dess potemkinkulisser. Walker skriver lyriskt om ett kulturpalats mitt ute i Sibirien där man spelar Svansjön. Det var enligt honom ”heroiskt” civilisationsbygge med att sätta upp teaterföreställningar där bara vargar ylat innan. Men frågan är om det är rättanvända pengar i ett imperium som uppvisar så stora brister på andra områden? Tyder det inte snarare på ett system som trots endemisk ekonomisk kris inte kan anpassas till de verkliga förhållandena?

Det omoraliska med att acceptera Sovjet

Men det var inte bara inom den ekonomiska sfären som Martin Walker har blivit otidsenlig, utan även i den moraliska. Sovjetunionens existens var nämligen enligt honom att föredra framför alternativen. Han berörde knappt faktumet att balterna ville ha självständighet, främst beroende på att denna strävan drevs av något så omodernt som nationalism. Walker omyndigförklarade i boken även Östeuropas folk som enligt honom skulle hamna i luven på varandra ifall de inte hölls på plats av sovjetiska tanks. Det återförenade Tyskland skulle naturligtvis också bli ett militärt hot mot omvärlden. Intressant nog så har knappt någon av dessa dystopiska spådomar slagit in. Det främsta inbördeskrig Europa genomled efter murens fall var i Jugoslavien som aldrig var kontrollerat av Sovjet. Där berodde det dessutom på att just de som skulle hålla nationalistiska grupper Jugoslavien i schack, nämligen Milosevics kommunistparti, degenererades till någon form av nationalistiskt fascistparti som angrep sina frihetssträvande grannar. I övrigt så har Sovjets fall inneburit enorma framsteg i demokrati och frihet i Europa och endast framkallat krig i Moldavien och Georgien.

Epilog
Vad jag försöker hävda med detta långa inlägg är, inte bara att Sovjetunionens fall var både logiskt och efterlängtat. Likaså blev den tredje vägen mellan kommunism och kapitalism förlegad, exemplifierat av svenska socialdemokratin under Palme. Denna tredje väg hade inte bara totalt missbedömt och överskattat Sovjetsystemets vilket även kunde skönjas i 70-talets regleringsiver av ekonomin i länder som Sverige och Storbritannien. Dess utrikespolitiska moral där förtryck av grannfolk accepterades för självisk realpolitisk hänsyn är totat förlegad och idag förkastad. Martin Malia fick rätt medan Martin Walker tvingades revidera sina åsikter likt många andra i maktens korridorer i Europa.

Och Gorbatjov? Historien visar att han hade fel. Det Sovjetunionen som han ville förändra (men inte förinta) finns inte länge. Dessutom var hans frihetspatos minst sagt begränsat. När massorna ville något annat än han själv tvekade han inte att använda våld. Glöm inte att det var under Gorbatjov som Sovjet skickade tanks mot civila i Vilnius och Riga.

Vissa lobbyintressen är finare än andra

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg efter det att Erik Laakso lämnat Socialdemokraterna. Mitt perspektiv var det fullständigt tokiga i att det är norm inom socialdemokratin att kalla partivänner för ”lakejer”, ”förrädare” och ”köpta”. Att sådant existerar i rasistiska eller kommunistiska sekter är en sak, men i det parti som närmast monopoliserat regeringsmakten i vårt land fram till 2006? Det är inte klokt.

Nu kan vi skriva ett nytt kapitel i ämnet. LO-bloggen har skrivit ett inlägg angående att ”lobbyintressen tar större plats i debatten”. Det är inte så lite komiskt att Sveriges främsta lobbyintresse (alltså LO), som via socialdemokraterna lyckades dominera debatt och politik i vårt land i några decennier, gnäller när nu andra lobbyintressen också får delta i debatten. Men LO-bloggens infallsvinkel är inte de sedvanliga anklagelserna mot påstått mäktiga krafter skulle styra moderaterna och andra borgerliga partier bakom kulisserna. Det är snarare ytterligare ett kapitel där sossar brännmärker andra sossar som förrädare.

LO menar att ”Primesossarna” var ”trojanska hästar” som inte framförde sina egna åsikter, utan vad dess ”uppdragsgivare” ville inom svenskt näringsliv. Alltså är dessa individer förrädare som var köpta. Men man kan ju fråga sig hur LO vet att dessa Primesossar inte håller med sina påstådda uppdragsgivare i sakfrågan? För att vara förrädare eller trojansk häst så krävs det ju att man talar mot bättre vetande för exempelvis pengar. Hur vet LO att så är fallet?

Slutsatsen är alltså när LO försöker påverka socialdemokraterna efter sina egna riktlinjer så är det accepterat och helt enligt rörelsens riktlinjer. Men om någon har mage att försöka påverka partiet i annan riktning, säg försöka göra det mer tillväxtorienterat, ja då är vederbörande förrädare per definition. LO äger tydligen partiet.

Om socialdemokratin någonsin skall kunna bli ett öppet och föränderligt parti som anses relevant för de redan övertygade 25 % krävs uppenbart att det kirurgiskt skiljs från LO. Tills dess är medelklassen välkommen in i de borgerliga partierna.

Årets Julskratt

Att Nordkoreas diktator dog i veckan har knappast undgått någon. Inte heller de bisarra sorge- och hyllningsyttringar vi får höra från denna isolerade kommunistiska enpartistat. Men det finns faktiskt en svensk tidning som följer Nordkoreas medier i hyllningarna. Naturligtvis rör det sig om kommunistiska Proletären. Det i sig är visserligen inget nytt under solen. Västerländska socialister har det senaste seklet gjort lag av att sympatisera och berömma mordiska socialistiska enpartistater. Vi har ju vår egen Mikael Wiehe som fortfarande är Castro-förtrycket främsta megafon i Sverige, och den ideologiska jätten Jean-Paul Sartre var en stalinsympatisör.

Men Proletären tar ett steg till. Den ursäktar och hyllar Nordkoreas ärftliga successionsordning där den ”legendariske” ”landsfadern” Kim Il Sung ersattes av Kim Jong Il som i sin tur nu efterträdes av Kim Jong Un. Dessutom gör den det med rent etniska ursäkter då arvrike är ” i Asien alls inte ovanliga familjelösningen”.

För hundrafemtio år sedan ansågs marxism vara höjden av modernism. Det skulle ersätta de påstått efterblivna borgerliga värderingarna i samhället och skapa något nytt modernt och demokratiskt vilket skulle frigöra människan. Men vad är det idag? Jo ett hyllande av ett rent medeltida samhälle som under 1950-talet har skapat en förlegad successionsordning som alltså har används på vår planet sedan urminnes tider. Samt har mage att ursäkta denna antika struktur med etniska förklaringar vilket skulle kunna översättas till ”Vi kan inte vänta oss något annat av gulingar” (säg det till invånarna i demokratiska Sydkorea). Socialismen har med andra ord blivit mossig, antik och inte så lite rasistisk, och hör hemma på historiens soptipp. Det är vad realsocialismen gjort med denna ideologi.

På tal om kommunister och Mikael Wiehe så tar jag tillfället i akt att länka till Slussen-sången som det blivit så mycket rabalder om sedan nämnda Wiehe just funnit ett starkt intresse av äganderätten:

Varsågod

Trots friande dom ett förstört liv

Någon gång då och då läser jag den där artikeln som gör mig riktigt upprörd. Vinterns blodtryckshöjare hittade jag i Läkartidningen där läkaren från Astrid Lindgrens barnsjukhus, som åtalades för barmhärtighetsmord på den svårt hjärnskadade Linnea, ger sin bild av de senaste två åren. Hen hel del av vad hon berättar är styrkta fakta, men andra delar är helt enkelt hennes version.

För det första, varför blev hon överhuvudtaget åtalad? Föräldrarna till Linnea begärde en obduktion för att förklara hjärnskadan (men inte dödsförloppet). Därefter var det en kemist på RMV som drev fallet till åtal. Problemet var att rättskemisten hade fått ett blodprov på 3 ml taget 3 veckor efter flickan död. Bara där borde man bli smått skeptisk till möjligheterna att få fram säkra data. Det första provet gav skyhöga doser av tiopental som alltså är ett krampnedsättande ämne som också kan döda. Men dosen var så pass hög att man borde ifrågasätta dess trovärdighet. Problemet var bara att RMV inte hade mer prov för att göra ett konfirmerande test och kund inte ta ett nytt blodprov. Därför spädde man det kvarvarande provet på ett sätt som knappast anses lämpligt och som kan orsaka felaktiga svar. Det var också positivt. Det intressanta är att ingen läkare skulle godta en sådan analys som underlag för en behandling av en levande patient. Det finns på tok för mycket uppenbara felkällor, och det är väldigt svårt att dra slutsatser om koncentrationen av ämnet i kroppen. Men i vårt Sverige så anser vårt juridiska system att ett sådant prov, utan några andra styrkande omständigheter, räcker till arrestering och åtal för mord.

Det tyder på att vårt juridiska system är på tok för tunt på kunskap, och i händerna på några få medicinskt sakkunniga vars utlåtande och kunnande inte ifrågasätts. Det understryks dessutom att förhörsledare och åklagare i fallet var så pass okunniga i ren allmänbildning att de trodde att natriumklorid (koksalt) var ett gift. Det är otroligt allvarligt, och är ett systemfel som urholkar rättsäkerheten. I det här fallet var tack och lov den åtalade medicinsk kunnig och med ren envishet tvingade fram oberoende expertutlåtande om analyserna som även sågade dem vid fotknölarna.

För det andra påstår läkaren ha blivit behandlad i Solna arrest på ett fullständigt lagvidrigt sätt. Hon fick inte vet vad hon åtalades för, hon förvägrades i början juridiskt ombud, hon förvägrades mat de första 24 timmarna, och en vakt envisades med att väcka henne en gång i halvtimmen de första nätterna. Det låter snarare som ett utdrag ur Artur Koestlers ”Natt klockan tolv på dagen” som handlar om skådeprocessen i Sovjetunionens 30-tal. Men det är alltså Sverige 2009. Om bara något av dessa påståenden stämmer så är det en skam.

För det tredje är det beklämmande att läsa hur hon har blivit behandlad av drevande journalister som förföljt henne, galningar som har mordhotat henne och vandaliserat hennes bil, samt ett system förvägrar henne att undervisa och forska. Det tyder på ett osunt läkarhat som bubblar under ytan i många delar av samhället. Tyvärr finns det även inom bloggosfären (exempelvis Krassman och Nora4you). Barnläkarens liv har trots det friande utslaget i rätten slagits sönder. Hennes karriär som läkare, forskare och universitetslärare är i bitar. Hon har tvingats flytta ut på landet och är allmänt skygg och rädd, bla för poliser, samt dårarna som mordhotat henne. Hon är ett sorgligt exempel på att trots friande dom, så döms man i Sverige. Samt att poliser och drevande journalister kan skada en människa utan att någon kan stoppa eller straffa dem. Är det rättsäkerhet?

En stilla undran är om några av de inblandade i rättsprocessen eller drevet skäms idag. Men det skulle jag inte tro.

Andra upprörda: Staffan Danielsson,

Ps, ni som nu anser att detta är en partsinlaga för en del av ett läkarkollegiet så kan jag informera att jag inte är läkare. Jag är doktor i medicinsk vetenskap som inte är samma sak.

PS 2 nu har även DN uppmärksammat artikeln i Läkartidningen

Dolkstötslegenden om regeringen och SAAB

Då gick det inte längre för SAAB. Victor Muller kunde inte trolla med knäna längre. Hans favoritkandidat Antonov blev aldrig accepterad av EU, och nu i efterhand har vi förstått varför. Sedan vägrar GM att släppa iväg de GM-patent som är inbakat i SAAB till en kinesisk konkurrent. Där tog det slut. Konkursen är ett faktum.

Men vi får inte glömma att konkurs alltid har varit det mest troliga resultatet. Oavsett vem man vill skylla på så har huvudproblemet varit att SAAB alltid sålt för få bilar. Bilmärket har inte varit lönsamt, och under dess långa svanesång har ingen kommit med någon trovärdig plan över vilka förändringar som skulle göra SAAB lönsamt.

Men naturligtvis finns det dem som inte bryr sig om realiteter utan främst vill hitta en orsak att gnälla på vår regering, exempelvis Aftonbladet, Ohly och Håkan Juholt. Men det intressanta är att ingen av dessa någonsin har presenterat en trovärdig plan hur skattepengar skulle kunna göra SAAB lönsamt. Varken GMs eller Scanias miljarder hjälpte ju. Nu finns det någon som kan formulera detta betydligt bättre än jag. Normalt sätt brukar jag inte hänvisa till Expressens Johannes Forsberg i positiva ordalag, men dagens ledare är helt fantastisk. Johannes skriver om ”Dolkstötslegenden” som ”Bilvänstern” formulerat där regeringen ”satte kniven i ryggen på bilföretaget” för att ”förvandla stolta industriarbetare till tjänstehjon”. Superb!

Aktivism mot nassar är kontraproduktivt

Efter förra helgens nazidemonstration i Stockholm, med dess sedvanliga våldsamma motdemonstration har det utbrutit en debatt. Egentligen är det inte så mycket till debatt för den har varit väldigt ensidig. Det är Aftonbladets bolsjevikiska kulturredaktion som anklagat regeringen och ”liberaler” för att inte delta i kampen mot fascismen. Orsaken är att EU-minister Birgitta Ohlsson meddelat att nazidemonstranter och de våldsamma motdemonstranterna är av samma skrot och korn. Samt att liberaler inte velat ansluta sig till den vänster som anser att nazismen bäst motarbetas med att störa och viss mån attackera högerextremister när de använder sig av sin mänskliga rättighet att demonstrera.

Återigen gör alltså vänstern självmål. För det första avslöjar det en hel del om deras bristande demokratiska patos. Tydligen finns det enligt vänstern de i vårt demokratiska samhälle som skall undantas från den universella yttrandefriheten och mötesfriheten. För just fascisters ord bemöts tydligen bäst genom att tysta dem med vuvuzelor, och i vissa fall smällare och stenar. Det är en syn på samhället där de röststarka och månghuvade alltså skall kunna tysta små grupperingar som inte kan skrika lika högt. För min del låter det rätt mycket som den starkes rätt vilket förövrigt ju är hur vi oftast beskriver fascismen. Vänstern blir med andra ord allt mer snarlik de fascister de påstår sig vilja bekämpa. För min del anser jag att fascism och rasism bäst motarbetas med argument och upplysning.

För det andra påvisar dessa tirader på Aftonbladet-kultur en omogen historiesyn. För varenda av dessa artiklar har haft glorifierande referenser tillbaka till 20-talet gatukravaller mellan brunskjortor och kommunister i Tyskland, vilket enligt Linderborg påvisar att det (” då som nu”) var det arbetarrörelsen som ensamt slogs mot nazismen. Lustigt nog hör man från dessa håll nästan aldrig något om hur Ribbentrop-Molotovpakten försatte Europas kommunister i neutral passivitet i kriget mellan Nazityskland och Storbritannien fram till 1941. Fast om vi återgår till 30-talets Tyskland så var inte framgångar med gatstenar som satte Hitler på makten. Det var snarare framgångar i tyska Riksdagen där Hitler och hantlangare gick i koalition med landets aristokratiska elit som hade styrt Tyskland fram till 1917.

Eftersom Linderborg och kompani drar fel slutsatser av historien så klarar de heller inte av att bedöma den mer samtida frågan över hur vi bekämpar nynazismen i dagens Sverige. Det görs inte med aktioner mot högerextrema demonstrationer. Framförallt inte om motdemonstrationerna lyckas med konststycket att sänka sig till en lägre nivå än nassarna. Det är snarare ett recept som ger nynazistiska grupperingar fler anhängare då de kan leva på det martyrskap som kommer med sådana kravaller. Dessutom finns det alltid den skara av ganska vanliga medborgare som reagerar mot det vänsterextrema våldet genom att åtminstone i det tysta börja sympatisera med nynazisterna som i jämförelse med det svarta gardet verkar kunna uppföra sig någorlunda väl. Det är ju knappast en tillfällighet att Sverigedemokraterna växt med antalet aktioner mot partiets demonstrationer och hot och misshandel av dess aktiva.

Så låt oss tala klarspråk. Vänsterns antinazistiska aktioner är idag inget annat än ett egoistiskt självförverkligande, ett sätt för marxistiska sekter att känna sig viktiga. Ungefär som när fotbollshuliganer vill tro att deras slagsmålsuppgörelser hjälper laget. Men i kampen mot högerextremism är det mer till skada än nytta.

Torbjörn har kommit med liknande slutsatser.

Den ende marxisten som var värd att lyssna på.

Till slut tystade något Hitch, naturligtvis inte en debattmotståndare. Christopher Hitchens blev aldrig mållös, och mig veterligen förlorade han aldrig en debatt. Istället var det cancer som till slut besegrade denne vältalige, hårdhudade och evigt rökande/spritdrickande journalist. Det är en stor förlust att detta geni inte längre kommer att kunna skriva fler böcker, eller fler artiklar. Han var något så ovanligt som en logisk marxist som tog steget fullt ut att försvara västerländsk sekulariserad demokrati och frihet, när marxismen inte kunde göra detta. I och med det har han inte bara kritiserat den vänster som gjort det till regel att ställa sig bakom varje despot eller terrorist så länge despoten eller terroristen också var USA-fientlig. Han gav likaså liberaler och amerikanska republikaner en välbehövlig känga när deras stöd åt frihet tystnade i realpolitikens namn. Hans frihetspatos var universal, vilket är ytterst ovanligt i något politiskt läger. För de som saknar honom rekommenderar jag varmt antingen hans lysande memoarer Hitch-22, hans resonerande varför moder Theresa knappast var ett föredöme, varför Chomsky kritik av dödandet av Bin Laden är trams eller varför inte något youtube-klipp där Hitch försvarar Irakkriget?

EU-bidrag verkligen enda vägen framåt?

Olika tidningar reagerar med all sin tydlighet olika på EUs och eurons pågående kris. Svenskan har växt i uppgiften bland annat med Roger Älmebergs artikel på Brännpunkt som åtminstone ger Cameron delvis rätt i sitt kallsinne till Merkozys räddningsplan.

De mest absurda inläggen däremot verkar nå tryck, sorgligt nog, i södra Sveriges stolthet, Sydsvenskan. Eller vad sägs om Ian Burumas artikel där Europas enda räddning är att rika nord betalar än mer för syds slöseri? Jag vet inte vem Buruma skall försöka övertyga, men inte kan det vara liberaler. För det första, exempelvis Grekland har redan varit netto-mottagare i några decennier från det eviga bidragsmaskineriet i Bryssel. Det har knappast fungerat som positiv påverkan på budgetdisciplinen i någon grekisk regering. För det andra, vi vet nu även att bidrag mellan länder, exempelvis u-landsbidrag väldigt sällan fungerar för att öka produktiviteten i mottagarländer som Fredrik Segerfeldt påvisat gång på gång. För det tredje knappast någon till höger om de rödaste vänstersossar anser att bidrag skulle kunna göra fattiga rikare, nej det fixar naturligtvis bara jobb. Om det inte fungerar på människor, varför skulle det fungera på länder? Alltså om vi vill skapa ett EU där de fattigare länderna skall utvecklas så är det knappast via bidrag vi når dit, snarare genom handel och mer frihandel.

EUs problem nu är snarare att EUs mest ivriga försvarare snarare gör unionen sämre. Orsaken är att de ser enda lösningen på alla EUs problem är en tajtare, mer byråkratisk och mäktigare union. Alla som inte håller med brännmärks som EU-motståndare, när de flesta snarare är skeptiker till var EU är på väg. Men fortsätter det så här så lär många fler bli riktiga EU-motståndare.

Köpta eller självständiga sossar?

Socialdemokratins kris har det skrivit spaltmeter om och den handlar om betydligt mer än Håkan Juholts slarviga och hoppiga utspel. Grunden menar jag består i att partiet rent historiskt har kunnat kombinera röda gräsrötter, med mer mittenorienterade karriärister. Men nu när partiet under 8 år är bortkopplat från makten så väljer karriäristerna något annat och de röda gräsrötterna får mer svängrum som jagar bort än fler mittenväljare (som dessutom förstärks när partiledaren går vänsterut). Ett talande exempel är debatten efter det att den synnerligen frihetlige Erik Laakso lämnar socialdemokraterna (se kommentatortråden under inlägget). Erik betonar det fullständigt oacceptabla i att personer inom det egna partiet blir brännmärkta som ”lakejer”, ”förrädare” och ”köpta”, utan att partiledningen tar det minsta notis. Intressant nog verkar få inom socialdemokratin förstå allvaret i Eriks kritik. Det socialdemokratiska stjärnskotten Anna Ardin (som förövrigt själv har blivit anklagad av kommunister för att vara köpt av CIA efter att hon anmält Julian Assange för våldtäkt) svarar att ”jag inte kallar folk för köpta, jag kritiserar dem som är köpta”. Med andra ord, att anklaga någon för att ta emot pengar för att driva åsikter som de egentligen inte står för skall enligt Anna vara norm i den socialdemokratiska interndebatten. Jag vill påstå att den Anna Ardins hållning är ett tydligt tecken på den intellektuella utarmning som drabbat socialdemokratin. Låt mig förklara:

Jag förstår att anklagelser som att vara köpt, egentligen faller sig naturligt inom arbetarrörelsen som har sin grund i marxistisk teori. Eftersom personer förväntas ta beslut efter sina klassintressen, så vill man gärna hitta enkla förklaringar när det ter sig som att så inte blir fallet, alltså när någon som borde vara arbetarklass inte har socialistiska åsikter. En enkel förklaring är att personen får pengar av en annan klass och därmed intar en onaturlig åsikt. Men egentligen är sådant klander ytterst intellektuellt svagsint. För beskyllningarna är främst en härskarteknik för att slippa bemöta den anklagades ståndpunkter. De kan ju avfärdas för att de inte är äkta. Så har just Niklas Nordströms åsikter i det så kallade ”Primegate” ogiltigförklarats.

Vidare så är anklagelserna helt omöjliga att bevisa eller bestrida. För det räcker inte med att bevisa att en transaktion har ägt rum i kombination med presentation av ståndpunkter, oavsett vem som betalar. Det måste ju även bevisas att den påstått köpta personen egentligen inte har de åsikter han eller hon påstås torgföra för pengar. För det krävs att man kan gräva sig in i denne persons huvud, vilket naturligtvis är omöjligt.

Alltså att anklagelser om förräderi grasserar inom vänsterpartiet och västerut i allehanda socialistiska sekter är knappast förvånande. Inte heller att det är norm inom högerextrema och rasistiska partier (då i form av så kallade ”rasförrädare” istället för ”klassförrädare”). Jag förväntar mig inget annat. Båda dessa ytterligheter är baserade på ideologier som är totalitära och därmed påstår sig ha enkla svar på allt. När något inte passar mallen är det en enkel väg ut att anklaga personer för att vara ”köpta”. Men socialdemokraterna har varit statsbärande parti under större delen av det förra seklet och tvingats till många reformer som varit väsenskilt från dess ursprungliga ideologi. Anklagelser om förräderi och att partivänner skulle vara köpta borde vara främmande i ett sådant parti. Där borde ståndpunkter bemötas med argument, inget annat. Att så inte är fallet är inget annat än ett intellektuellt svaghetstecken. Sossarna klara helt enkelt inte av den fria och öppna debatt som blev norm inom borgerliga partier efter Timbros inträde. Det gör sossarna oviktiga både för väljare och många politisk aktiva och förhindrar modernisering.

SCUM som teater är början till slutet för skattefinansierad kultur

Den senaste månadens diskussion och debatt om SCUM-manifestet i teaterform har aktualiserat kulturens finansiella ställning i vårt samhälle. Jag läste nyligen en ganska heltäckande bok om den historiska epoken mellan Westfaliska freden och Waterloo, med titeln Pursue of Glory. I kapitlet om kultur påvisade författaren att under denna tid skedde en enorm omvandling. Innan dess hade målare, författare och artister främst varit i maktens händer. Det var i princip bara som hovmålare, hovgycklare som det gick att överleva inom dessa yrken. Men med framväxten av en icke-aristokratisk köpstark grupp i samhället så släpptes kulturen fri. Det gick plötsligt att leva på att vara artist, utan att vara direkt beroende av en kung eller hertig, genom att sälja sina tjänster eller varor till andra icke-blåblodiga.

Men vad har hänt sedan dess? Den kultur som intresserar allmänheten, i form av musik, film, mode och böcker är fortfarande ekonomisk sammanlänkad med vad vi övriga i samhället vill ha, och blommar. Men den kultur som är oförmögen att hitta tillräckligt med publik har åter blivit beroende av makten via skattebetalarnas medel. Dock finns det en pikant skillnad. Istället för att makthavarna direkt bestämmer över hur dessa pengar skall fördelas så har det moderna Sverige, där ministerstyre ses med oblida ögon, utnämnt andra kulturarbetare att fördela pengar efter deras tycke och smak till kollegor. Det har skapat en ankdamm av kulturarbetare som utvecklas främst med stimuli inom den egna gruppen, men som stänger ute nykomlingar och influenser från andra. Det är bara de som torgför idéer och åsikter som är legio inom denna kultursfär som gynnas, vilket har skapat en instäng och unken finkultur i Sverige. Den må vara samhällskritisk, men den är alltid samhällskritisk ur exakt samma perspektiv.
Under det senaste decenniet har dessutom den enorma teknikutvecklingen inom media skapat stora förändringar. Förlorarna är kulturredaktionerna på våra tidningar. För några decennier sedan skedde den mest uppseendeväckande och djupare idé- och ideologidebatten på DNs och Aftonbladets kulturdel. Idag väljer intressanta och nyskapande debattörer andra tidningar och många gånger andra medier. Kvar på kultursidorna återfinns en marginaliserad marxistisk rest som en levande dinosaur som för en debatt med ett bäst-före-datum från 70-talet. Förutom de närmast sörjande ur samma marxistiska rest som skribenterna, och vi fåtaliga som har ett mer intensivt än sunt förhållande till att skadeglatt studera socialismens dödsryckningar, så är det i princip ingen som läser det.

Vad innebär detta i den rådande SCUM-debatten? För oss som ej är radikalfeminister och genusforskare så ter sig en föreställning baserad på Valerie Solanas manifest som rent vansinne. En person som skriver ganska osammanhängande hur hemska och värdelösa män är och att de borda mördas, men som dessutom försökte mörda en man och spenderade rätt lång tid i sinnessjukhus, denna författare använder sig troligtvis inte av parodi. Trots det väljar alltså Turteatern (som ekonomiskt hålls flytande av skattepengar från Statens Kulturråd, Stockholms Kulturförvaltning och Stockholms Läns Landsting) att sätta upp SCUM-manifestet som pjäs.

Själva kallar det för en succé. Men utanför dinosaurierna (alltså kulturredaktionerna) och den lilla klick av Sveriges samhälle som anser sig vara radikalfeminister så har applåderna fullständigt uteblivit. i vissa fall av ren opposition men främst av ointresse. Den enda kontakt denna ensembles arbete har med de utanför den egna klicken är ditkommenderade skolbarn. Jag kommer själv ihåg likande upplevelser (med mindre extrema föreställningar) då min egen klass tvingades genomlida på ”kvarteret Korpen” på någon mindre Malmöteater vilket var en föreställning tolkad i klasskampens tecken om en blivande författare från Malmös arbetarkvarter under 30-talet. Niondeklassen jag gick var så extremt uttråkad att vår lärare tvingades avbryta föreställningen mer än en gång för att hålla oss i schack. SCUM-föreställningen påverkar med all säkerhet 99 % av skolungdomarna på ett liknande sätt som min klass, nämligen gör dem synnerligen övertygade om att teater är för någon annan, trots att mina skattepengar betalar lönerna.

Min poäng är att Sveriges kulturarbetare kanske inte gräver sin egen grav. Däremot säkerställer de att i framtiden så kommer skattefinansierad kultur vara ett minne blott. Orsaken är att de kulturarbetare som lever på skattebetalarnas pengar är en isolerad grupp vars värderingar och samhällssyn blir allt mer apart från skattebetalarna. Genom att med skattepengar producera allt mer extrema pjäser och konstverk så gör de sig själva fullständigt oviktiga. Dessutom är deras beskyddare inom media (kulturredaktionerna) en allt mer tandlös gammal krokodil som ingen är rädd för längre. Kultur-Sverige må ha jagat bort Cecilia Stegö Chilò från posten som kulturminister. Men det lär bli deras sista seger. Snart blir det en opinionsmässig mardröm för varje regering att behålla dagens kulturpolitik.

Skall EU-byråkrater tillåtas ta Borg i örat?

Sarkozy och Merkel har enligt dem själva kommit fram till lösningen på som skall undvika att EU och euron kan hamna i de problem som de idag står inför. Nämligen att länder inte sköter sin ekonomi skall kunna straffas av EU. Visst låter det bra att slösaktiga greker skall kunna bestraffas?

Men det kräver ju en hel del förändringar inom EU som knappast är i rätt riktning. Nämligen att EU som redan lider av enormt demokratiskt underskott får möjligheter att idka utpressning mot medlemsländernas nationella regeringar ifall EU ogillar de nationella budgetarna. Man kan ju fråga vem som skall hålla i detta svärd riktat mot medlemsländernas regeringar. EU-kommissionen vars kommissionärer är helt frikopplade från politisk bedömning av väljare? Eller någon grå byråkrat i Bryssel som är än mer omöjlig att nå för väljarna? För min del är det en riktning där EUs byråkratiska maskineri, vilket förövrigt knappast framstår som särskilt ekonomiskt effektivt eller okorrumperat, skall ges än mer makt på Rosenbads bekostnad. Dessutom skall detta ske via en fördragsförändring vilket jag gissar även denna gång kommer att ske ovanför européernas huvud. Vore inte en bättre lösning att EU baseras mindre på att dela ut bidrag så att medlemsländerna tvingas ta mer ansvar över sina egna budgetar och inte bara kan slippa ansvar och peka finger mot Bryssel.

Förövrigt måste jag tillägga att ett av de mest intressanta inläggen från någon socialdemokrati i någon debatt har presenterats i just EU-frågan. Det är Johan Westerholm som angriper Tommy Waidelich (och naturligtvis folkpartiets Birgitta Ohlsson) för att just förespråka att makt överförs från det nationella planet till EU. Vad som gör artikelns så intressant är att den faktiskt inte är avfyrad från en extrem vänsterposition där EU brännmärks som en nyliberal skapelse. Så har annars all EU-kritik varit utformad från vänstern vilket totalt har förstört trovärdigheten för alla med någon form av opposition mot unionen. Ifall partiet skulle välja Johans åsikter i frågan skulle det innebära att sossarna skulle infinna sig i en position som det finns stor resonans bland ganska opolitiska mittenväljare. Det innebär också ett aktualiserande i frågan vilket borgerligt parti som vågar ta ledartröjan i att representera liberala EU-skeptiker. Det kan nämligen bli en intressant kamp om många väljare med sossarna.

Fascism är inte högerextremism

Kära läsare, låter den här beskrivningen av ett samhälle särskilt höger?

”Infrastruktur och välfärdstjänster är kontrollerade av samhället. Bankerna är statliga, kapitalismen begränsad.”

”Bankgirighet och oreglerad kapitalism ses som hot mot nationen.”

Svaret är givetvis ”nej”, snarare idealsamhället för valfri vänsterpartists eller någon tjurig gubbe på S-info. Möjligen skulle man vilja ersätta ”nationen” i andra meningen mot ”samhället” för att få det att låta klockrent, men sådant är ju petitesser. Låt oss ta några till:

”Jag är emot kapitalism och girighet och jag sympatiserar med Occupy Wall Street. Jag har konservativa värderingar när det gäller familj och tradition, men ibland kallar jag mig socialist: jag är emot egoism, och för att fungera tillsammans.”

Fortfarande stark extremvänsterprägel på styckena, varvat med att vederbörande gillar mamma och svensk julafton. Lät oss ta den sista:

”Svenska företag ska ägas av etniska svenskar, ”man ska inte kunna sälja Saab till kineserna”. Vávra säger också att han gärna skulle se hinder mot att sälja mark, eftersom den ”inte bara tillhör en familj, utan även generationerna före och efter den”.

Okej, nu börjar meningarna flumma ut i snack om ”etniska svenskar” och någon form av etnisk kontakt mellan svensk jord och svenskar som normalt återfinns inom fascistisk ideologi. Men huvudtesen i meningen är att staten trots allt skall bestämma om och till vem individer skall få sälja egendom, företag och mark. Det är ett statskramande samhällssyn som är allenarådande inom vänstern och antitesen till högerns individualism.
Vad som däremot saknas i alla dessa meningar är något som kan definieras som politiskt ”höger” i term av omfamnande av marknadsekonomi, individualism, äganderätt eller kapitalism. Intressant nog kommer alla citat från DNs intervju med Vávra Suk, grundaren till nationaldemokraterna, Sveriges tydligaste rasistiska fascistparti. Men vad intervjun främst avslöjar är att högerextremism som en beskrivning av fascism, är synnerligen ogrundad. I princip står nationaldemokraterna och liknande partier för klassiska extremvänsteråsikter inom ekonomi i kombination med rasism. Orsaken till varför ”högerextremism” som term fått ett sådant genomslag beror på att fascismen är en av få politiska ideologier som helt och hållet har definierats av ideologins fiender, nämligen de tillhörande systerideologin ”socialism”.
Axess har en annan vinkling.

Inga djurrättsaktivister i de djurförsöksetiska nämnderna!

Efter söndagens inlägg av forskare var det idag djurrättsaktivisterna att ta till orda på Brännpunkt i SVD, Deras åsikt är den sedvanliga, nämligen att de djurrättsetiska nämnderna egentligen inte granskar någonting, utan godkänner alla ansökningar om djurförsök. Men som jag skrivit förr så är det en banal kritik som inte tar hänsyn till de etiska nämnderna arbete, eller i den kontext de verkar:

"För det första innan en forskare skickar in sin skriftliga ansökan till nämnderna så måste ansökan godkännas och skrivas under av en utvald ansvarig föreståndare på universitetet. Dess tar sitt uppdrag på stort allvar varvid det sker en preliminär utgallring och dessutom uppstramning av ansökningarna. För det andra, 25 % av ansökningarna som når de djurrättsetiska nämnderna godkänns med villkor, som alltså måste åtgärdas och följas. För det tredje, det finns andra sätt som forskarvärden och samhället gallrar vad som anses vara lämpligt att forska på. För i dagens läge ges inte forskare något carté blanche, utan varje projekt kräver pengar som erhållas efter tidskrävande processer som ca 20-10 % av alla ansökningar belönas med. De djuretiska nämnderna är med andra ord blott en del av hur samhället godtar vad forskare får forska på "

Det upprörande är inte att de djurförsöksetiska nämnderna godkänner de mesta projekten, utan att djurrättsaktivister skall föra djurens talan. Det är absurt att ett sådant smalt och extremt politisk segment som djurrättsaktivister skall ha en sådan representation som är avgörande för sjuka människors välbefinnande. Försöksdjurens väl representeras mycket bättre av utbildad personal såsom veterinärer.

Patientorganisationer in i de djuretiska kommittéerna

Dagens ledare i Svenskan är något så ovanligt som kritik av att djurskyddslagar är för hårda. Vad författarna avser är att djurskyddslagar instiftade under miljöpartiets darling under Göran Perssons regering, Djurskyddsmyndigheten, fortfarande används och gör försök inom medicinsks forsning på tok för byråkratiska att få tillstånd till och i vissa fall också är för stränga. Eftersom jag själv ansökt om sådana tillstånd och även utfört otaliga djurförsök så anser jag mig ha visst expertkunnande i frågan.

I denna typ av diskussioner så tycker jag det är på plats att poängtera att djurskydd även är bra även för forskning. Om djur utsätts för onödigt plågsam eller osanitär behandling så blir också experiment svårtolkade och många djur måste undantas i studierna vilket ingen forskare önskar sig. När däremot djurskydd blir för aktivistisk och dess mål är att förhindra djurförsök i sig själv så skadas forskningen, och drabbar i dess förlängning de patienter forskningens resultat kan hjälpa eller rädda. Det är oerhört allvarligt då det inte idag och ej heller i överskådlig framtid kommer att finnas något alternativ till just djurförsök inom läkemedelsutveckling.

Vad författarna till debattartikeln hänvisar till är att det är förbjudet, eller åtminstone krävs besvärliga undantag för att göra vissa försök på djur som vi faktiskt använder idag som behandling av patienter. Det ter sig som en logisk anomali. Djurförsök skall naturligtvis behandlas så bra som möjligt, men behandling som är god nog för patienter bör också vara acceptabel på råttor och möss. Framförallt när vi betänker hur vi (oftast väldigt plågsamt) dödar råttor när de räknas som skadedjur. Som forskare har jag själv stött på byråkratiska regelsystem, och jag kan säga att det försenar eller förhindrar vetenskapen på ett oacceptabelt sätt. Det tar flera månader att få tillstånd för experiment som för forskaren kan vara överspelade på denna tid så man tvingas till sämre alternativ, eller helt enkelt inte utforska det berörda ämnet.

Idag har djurrättsorganisationer representation i de Djuretiska nämnderna som ger tillstånden. Det är ju fullständigt absurt att ett så extremt politiskt egenintresse skall ha ett sådant inflytande. Författarnas förslag är istället att patientorganisationer borde få inflytande i de Djuretiska kommittéerna. Det är något jag stödjer till fullo, framförallt om djurrättsorganisationerna även slängs ut.

Aftonbladet önskar Europeisk hyperinflation

Allt medan det växer fram en interndebatt inom det borgerliga läget om EUs förträfflighet eller otroliga brister, så går sossarna i motsats riktning. De ställer allt mer upp på att EU är oantastbart vilket ju är logiskt med tanke på unionens utveckling i vänsterled. Se exempelvis Katrine Kielos ledare i aftonbladet. Där ställer Katrine helt upp bakom Sarkosys problembeskrivning av Europas kris. Det hela kan, enligt Katrine, bara lösas med att Europa slutar spara och börjar slösa. Detta skall sedan betalas med euroobligationer vilket i princip betyder att Tyskland och andra skötsamma länder skall stå för notan, samt att låta Europeiska Centralbanken ” agera som en vanlig centralbank”. Det senare är en vänsteromskrivning av att släppa loss sedelpressarna på högvarv och därmed släppa lös inflationsmonstret som skulle bestraffa varenda sparare i eurozonen.

Detta är uppseendeväckande på två sätt. För det första så belyser det att okritiskt EU-kramande borde vara främmande för liberaler, utan snarare passar vänsterrörelsen med deras förkärlek för social ingenjörskonst och allmänt statskramande. För det andra så tydliggör Katrine Kielos ledare vilka dubbla måttstockar EU-kramare har mot Bryssel i jämförelse mot Rosenbad. Om sossarna hade följt Katrines förslag när det gäller svensk politik, så hade det betytt att de övergivit de synnerligen nödvändiga reformer med Riksbankens självständighet och utgiftstak som varit en central del i den moderna socialdemokratins ekonomiska politik de senaste 25 åren. Det skulle betyda ett återvändande till 70 och första halvan av 80-talets destruktiva devalveringspolitik (vilket visserligen verkar vara Juholts vilja), som vänsterpartiet av goda skäl varit ensamma om.

Socialkonservativ eller Socialistkonservativ

Då var det dags för årets roligaste TV-event. Sverigedemokraterna skall hålla sina landsdagar, där vi igen lär få se intressanta gräsrötter som inte riiktigt anammat partiledningens mer slipade yttre, hålla tal om de dära himska invandrarna. Nåja i år kanske det blir annat ljud i skällan. Efter några år i Riksdagens finrum så står alla nya protestpartier inför problem när ledningen har anpassat sig till det nya, men inte riktigt alla gräsrötter hängt med i svängarna. Avhopparen William Petzälls extrema taxinotor påvisar ju att partiet som delvis är en protest mot ett politikeretablissemang med höga löner och förmåner, faktiskt själva berikar sig på systemet, och med just fallet Petzäll har skapat en av Sveriges dyraste bidragstagare. Vi får se hur Jimmie Åkesson tacklar internkritiken. Gissningsvis klarar han det ganska lätt, för han har ju lyckats med sin uppgift att få partiet in i Riksdagen.

I övrigt har det varit mycket tal om att Sverigedemokraterna skall bli socialkonservativa. Men imorse när Jimmie Åkesson frågades ut i SVT-morgon, så fick jag snarare intrycket att de skall bli socialistkonservativa. Jimmie har nämligen anammat vänstertesen om lönedumpning, men naturligtvis anpassat den till Sverigedemokraterna och skyller på utlänningarna. Med andra ord, reformen om arbetskraftsinvandring, Lavallagen, står i fokus i SDs kritik mot regeringen. Jimmie skruvar upp kampen om de LO:are som skrek ”Go home” under demonstrationerna på Vaxholm för några år sedan.

Men som jag skrev för ca ett år sedan (då kritik riktat mot sossar) så är tesen om lönedumpning en inget annat än en rutten marxistisk rest som helt saknar verklighetsanknytning. Det finns inga som helst bevis för att invandring eller globalisering skulle skapa ett ”race to the bottom”:

”Sedan de senaste 30 åren har svensk ekonomi blivit allt mer frihandelsvänlig och globaliserad. Det betyder att de flesta varor och tjänster som vi i Sverige använder, och som tidigare var protektionistiskt skyddade från omvärlden, nu produceras och utförs på en global marknad där svenska arbetare konkurrerar med utländska arbetare som har lön efter sina hemländers lagar. Men trots att de flesta svenskar sedan länge konkurrerar med arbetare i låglöneländer utan kollektivavtal har svenska reallöner marscherat upp i en stadig takt de senaste 30 åren. Det blev aldrig något race to the bottom. Snarare har det blivit ett race to the top då flera tidigare fattiga länder har blivit rikare. Frågan är om något race to the bottom någon sin inträffat i en markandsekonomi, förutom under extrema kortvariga perioder där politikers maktmissbruk bla lett till hyperinflation. ”

Alltså även om utländsk arbetskraft först nu kommer hit så har de i andra branscher redan konkurrerat med svenska arbetare under decennier. Trots det har svenska arbetare bara fått högre och högre reallöner. Lönedumpning är lika mycket ett påhitt när det kommer från Jimmie som när det kommer från en kommunist. Däremot avslöjar det att SD egentligen inte bryr sig om invandringens kostnader. De gillar bara inte invandrare oavsett om de jobbar och betalar skatt.

Ps: Det har tillkommit en del nyheter i frågan. Ja Jimmie Åkesson stod pall för kritiken från mer extrema gräsrötter som ogillar toppstyre, ny inriktning och de förmåner partitoppen innehar. Men han kan inte längre påstå att kritikerna är några enskilda förvirrade själar.

Hamiltons två kvarvarande argument

Folkpartiets annars så kloka Carl B Hamilton skriver idag ett inlägg i SVD som påstås handla om att ”Vi måste ställa upp för krisländerna [ i eurozonen]”, men vars riktiga innebörd är ”låt oss gå med i eurosamarbetet”. Men Hamilton kan inte dölja att det råder ett fasligt inflationstryck på argument för hans åsikt. Ett av hans två (!) kvarvarande skäl är att det faktiskt kan gå lika illa för länder utanför eurosamarbetet som de innanför. Det är ju liktydigt med att säga att vi inte behöver förlora på att införa euron, vilket knappast är övertygande. Sedan är det ju så att vi idag inte vet om det är sant. Det finns ju en stor möjlighet att de skötsamma euroländer inte får tillbaka de pengar de lånat ut till Grekland. I så fall får även Tyskland och Finland betala för andra länders misslyckande på ett betydligt mer direkt sätt än att konjunkturen går ner. Det slipper vi nu. Dessutom, om ett sådant scenario infaller där tex Grekland går i konkurs, gör Sveriges deltagande från eller till för Europa? Jag tror inte det, däremot skulle det naturligtvis vara kännbart för Sverige att låna ut pengar som bara försvinner.

Det andra skälet Hamilton framför är att utanför eurosamarbetet riskerar Sverige att bli ”en randstat” utan makt inom EU. Men som jag påpekade häromdagen, har verkligen Österrike mer makt och inflytande i EU än Sverige? När Sarkosy och Merkel sätter agendan hör man inte ett smack om vad småstaterna tycker eller säger. Snarare är det ju så att i två euroländer (Grekland och Italien) har just Tyskland och Frankrike tvingat bort regeringarna utan att greker och italienare har haft något att säga till om. Vi skulle även få mindre motståndskraft mot andra Bryssel-diktat med EMU-medlemskap. EU-kommissionens förslag om att införa Tobinskatt, röstades ner i EU där fullständig enighet krävs. Men Tyskland och Frankrike har flaggat för att man därmed tänker inför det i eurozonen, där maktspråk och övertalningar går efter mer okända mönster, och där det är möjligt att småländerna inte klarar av att stå emot. Därmed verkar det snarare vara så att EMU-medlemskap inte ger ökad makt i Bryssel, men snarare mer Brysselmakt i Stockholm. När Hamilton skriver att ökat samarbete är ”en försäkringspremie.. i händelse av framtida egna problem” visar han snarare att han har fastnat i borglig retorik från 80-talet då EU-medlemskap sågs som en försäkran mot befängda socialistförslag från socialdemokraterna i blandekonomins Palme-Sverige. Men vad vi främst behöver idag är en försäkran mot minst lika befängda och socialistiska förslag från Bryssel.

Jag är inte en EU-motståndare. Däremot vill jag ha ett EU som fungerar som en frihandelsunion, istället för dagens bidragsunion. Det får vi inte om vi likt folkpartiet fullständigt okritiskt säger ”ja” till allt från Bryssel.

Andra kommentar: DHE, Motpol

Det började som en skälvning…

I helgen skrev Isobel Hadley-Kamptz att det börjat uppstå en borgerlig och/eller liberal EU-skepsism. Jag var tydligen på tok för kritisk av Isobels uppskattning. Något börjar faktiskt hända. Johan Norbergs extremt välskrivna debattartikel om EU i Expressen är redan en klassiker uppskattad av många trots att den har mindre än ett dygn på nacken. Vad sägs om denna pärla till mening:

”Att som den europeiska eliten bara svara att det kräver "mer Europa" duger inte när ett skäl till folks raseri är att de redan har tvingats svälja en kraftig dos "Europa" som de inte röstat för - eller ombetts att rösta om igen tills de röstar rätt.”

Dessutom är Johan inte ensam. Liberalnestor, Carl Rudbeck skrev i förra veckan en kolumn där euron beskrivs som ett monster. En härlig motvikt mot de annars folkpartistiska ledarkrönikorna i sydsvenskan och DN som till och med mässar att vi borde ansluta oss till euron för att Sverige skall kunna få en ”central position i morgondagens EU” (Mmm visst, och Österrikes inflytande är så ofantligt stort i eurosamarbetet när jättarna Tyskland och Frankrike sätter rytmen?).

Det verkar vara upplagt för en försiktigt positiv hållning för oss liberaler som anser att EU är på fel väg, får på tok för mycket makt och baserat allt för mycket på att dela ut bidrag. Men jag vidhåller att något fortfarande saknas. För om en borgerlig EU-skepsis skall få genomslagskraft krävs partipolitisk förankring. Det är rent ut sagt sorgligt att parlamentarisk EU-kritik är begränsat till planekonomiska Castro-kramare och husvagnsrasister. För min del hoppas jag på att Centerns liberala idéutveckling landar i en sådan position. Det finns en hel del liberala stjärnor i laguppställningen som skall vara med i visionsutvecklingen, så möjligheten finns.

Jai Mahakali, Ayo Gorkhali!

Rubriken är de brittiska Gurkhasoldaternas stridsrop, och de senaste som lär ha fått höra det var de ca 30 talibaner som anföll en kontrollpostering i Afghanistan. De slogs tillbaka av en ensam Gurkha, korporal Dipprasad Pun, som när han fick slut på ammunition och kastat sina 17 (!) handgranater använde stativet till sin kulspruta i närstrid för att oskadliggöra de sista anfallarna. Det krävs en hel del inlevelseförmåga i TV-soffan för att inse vilken omänsklig situation korporal Pun utförde detta stordåd.

Men det är möjligt att det inte blir så många fler från motståndarsidan som lär få uppleva den tvivelaktiga äran att höra detta cri de guerre. För nu när vi alla koncentrerar oss på krisen i euro-området, så får vi inte glömma att även länder som har låtit offentliga utgifter rasa iväg, nu tvingas spara. Ett av dessa länder är Storbritannien där Cameron måste städa efter New Labours slöseri, och försvaret får ta sin del av detta. Även om brittiska armén bedyrar att Gurkhas kommer att finnas kvar så blir det färre. Fler av dem kommer att tvingas till avsked och allt färre nyrekryterats i krisens spår.

Det är en 200 år gammal symbios mellan Storbritannien och fyra bergsstammar i Nepal som nu tar stryk. En symbios som visserligen länge innebar skamligheter som att nepaleserna fick sämre pension än sina engelska kollegor och inget brittiskt uppehållstillstånd. Det hela började efter att British East India company led svåra förluster mot just Gurkhas i ett ganska misslyckat försök att invadera Nepal (1814-16). Ganska hastigt förhandlades ett fredsfördrag fram och engelsmännen började erbjuda de synnerligen modiga nepaleserna pengar för att gå i deras tjänst. If you can’t bet them, let them joint you.

Sedan dess har Gurkhas tjänstgjort med bravur i vartenda krig Storbritannien deltagit i. Trots att de är utlänningar i ett annat lands tjänst för pengar så räknas de enligt internationell lag inte som legosoldater. Gurkhas är kända för att vara synnerligen orädda och disciplinerade, och springer med full utrustning snabbt upp för berg likt getter då de sedan födsel är vana vid minst sagt kuperad terräng. Den enda gång brittiska officierare skall ha blivit negativt överraskade av deras mod var när de fick få frivilliga, då de tänkte sätta upp ett fallskärmsregemente av Gurkhas under andra världskriget. Men det hela berodde på språkförbistringar då nepaleserna inte fått klart för sig att det handlade om att hoppa från flygplan med fallskärm. Därmed är det snarare anmärkningsvärt att de fick några frivilliga överhuvudtaget. Deras kännetecken är deras långa krokiga kniv, kukri som skrämmer slag på fienderna. Under Falklandskriget hände det att de argentinska förband bestående av dåligt tränade värnpliktiga som ställdes mot Gurkhas såg till att fly långt innan det förstående anfallet. Det var med all säkerhet ett bra val.

För de nepalesiska männen så är livet som soldat i brittiska armén troligtvis det bästa de kan få. Alternativet är knega på som bonde på de karga sluttningarna i Himalaya. Soldatlivet erbjuder ca 90 gånger högre lön som med lätthet kan försörja hela familjer. Dessutom ger anställning i brittisk tjänst möjligheten att se en rätt stor del av världen utanför byn de föddes i, och en hel del slår sig efter avsked ner i England (och är eftertraktade säkerhetsvakter). Det är därför inte ovanligt med självmordsförsök bland dem som inte klarar av de synnerligen hårda inträdesproven. Tydligen finns det nät under broarna runt rekryteringscentrumen.

Därför får västvärldens skuldkris via nedskärningarna i brittiska armén även ekonomiska följder i nepalesiska bergsbyar som till synes lever på självförsörjande jordbruk. En av få negativa aspekter av globaliseringen, men samtidigt ett tydligt exempel på att vi alla rent ekonomiskt sitter i samma båt. Å andra sidan så är Gurkhas existens är hotad från ett annat håll. Det nepalesiska Maoistpartiet som sorgligt nog kan få ett visst politiskt inflytande i landet har meddelat att ta värvning som legosoldat är förnedrande för nepaleser och kommer att förbjudas. Kommunister ogillar även på 2000-talet individens fria val. Dessutom skulle det innebära att vi i fria världen går miste om den bästa sortens soldater i kampen mot odjur likt talibanerna.

Vem axlar ledartröjan bland borgerliga EU-skeptikerna

Eurokrisen dundrar vidare med oförminskad styrka. Enligt Isobel Hadley-Kamptz har denna kris åtminstone fört med sig något gott. Nämligen att borgligheten inte är så delat EU-positiv längre, och hänvisar till en debatt i dagarna mellan Carl B Hamilton och Johan Norberg. Jag skulle vilja att Isobel har rätt. För om det är något jag skulle vilja se så är det borgerlig kritik av det EU (framförallt EU-kommissionen) som blir allt mindre demokratiskt styrt, allt mer socialistiskt i sin utveckling och är numera mer en bidragsunion än en frihandelsunion.

Men från en liberal interndebatt så är det långt till en riktig borgerlig EU-skepsis med genomslag i politiken. Svenskan (pappersutgåvan) hade en stor artikel idag där inflytelserika personer inom näringsliv och politik får svara på hur de tycker att EU skall byggas om. Alla intervjuade verkade på något sätt ense om att det behövs ännu mer samarbete och mer skattepengar till bla ECB (förutom Jonas Sjöstedt, men han vill å andra sidan ha EU-reglering av bank och finansbranschen). Till det kan tilläggas att den EU-debatt som fått medias uppmärksamhet den senaste tiden är mellan just vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och folkpartiets Björklund. Det ger en sorglig bild av att väljarna har att välja mellan ett borgerligt ja till Euron och ett vänsterpartistiskt nej till hela EU. Det hela understryks med att andra borgerliga tungviktare som Carl Bildt är trots allt som hänt för euron. Vad som saknas är att vi som vill ha ett EU som är en frihandelsunion, men utan jordbrukssubventioner, utan region- och ö-stöd och euro, får någon politisk företrädare. Det har vi inte idag, och utan ett politiskt ledarskap så förblir den liberala EU-skepsisen i Sverige svag och utan inflytande. Och utan inflytande i medlemsländer så blir naturligtvis det liberala avtrycket i Bryssel än svagare.

Se bara på vilken sorglig nivå EU-politiken ligger idag. Vi har en EU-kommission som kommer med det ena socialistiska eller enbart idiotiska förslaget efter det andra. Visserligen går inte alla vansinnigheter igenom, men det finns ju inga förslag från kommissionen i liberal riktning. Vilken politisk ideologi som har övertaget när EUs framtid diskuteras är tydligt, och det är inte liberalism. Snarare får vi skeptiker nöja oss med att EU-budgeten bara steg med 2 % till 129 miljarder euro. Några reella nedskärningar har det aldrig varit på tal om. Om vi nu skall lyckas vända denna skuta till något bättre så krävs det liberala opinionsstödda politiker i länder som Sverige, Storbritannien och Finland, för att möta det Frankrike och Tyskland som bara vill ha mer och mer pengar och makt till EU. Frågan är vilket svenskt borgerligt parti eller vilken svensk politiker som vill fylla detta tomrum? Jag skulle gissa att de kan bli rikligt belönade av väljarna. Kanske något för Centern?

Nyheterna påvisar brister i svensk EU-debatt

EU-kommissionens senaste Freudian slip är att kreditvärderingsinstitut skall kunna stämmas till tystnad ifall någon anser att de gett en för negativ värdering av ett land. Både Karl Sigfrid och min vän Martin bedömer detta som att EU-kommissionen tydligen är fullständigt ointresserad av yttrandefriheten. Det håller jag med om. Men jag vill tillföra att det påvisar att EU-kommissionen har en närmaste socialistisk syn på dagens ekonomiska kris. Nämligen att det egentlig mening just nu inte är en reell kris i Europa utan en påhittad av en anonym marknads rovdrift på svaga länder. Sådana röda vanföreställningar är ett ytterst dåligt riktmärke för lagstiftning. Ifall förslaget skulle gå igenom så innebär det att det blir än svårare för banker, investerare och småsparare att avgöra när ett land som Grekland missköter sig, varvid det blir än lättare att bli lurad av länder styrda av ekonomiskt oseriösa statsmakter. Vi bankkunder, småsparare och skattebetalare skulle än en gång få stå för fiolerna pga en lagstiftning som är anpassad åt fifflande regeringar.

Nu är inte det den enda EU-negativa nyheten som cirkulerat i media det senaste dygnet. Det har visat sig att det för 17 året i rad är stort svinn i EUs regionstöd. Det förvånar mig inte det minsta. Detta stöd utgår ju ifrån att pengar som betalas in av skattebetalare i vissa länder, sedan ges till andra länders regeringar att slösa bort. Det betyder (1) att de väljare som betalar kalaset är geografiskt långt ifrån för att kunna avgöra om användandet av dessa skattemedel är skäligt. Det betyder (2) också att mottagarlandet inte premieras att vara sparsam med dessa skattepengar. Om de skulle vara det försvinner dessa miljoner och miljarder iväg till något annat land. Så skapar man ett system som belönar slöseri och bestraffar återhållsamhet. Så länge EU primärt är en bidragsunion istället för en frihandelsunion så lär detta monumentala missbruk av skattemedel bestå.

Hur kommer det sig att vi i Sverige som är ett netto-givarland till EU inte reagerar starkare på detta? Hur kommer det sig att svenska politiker nästan aldrig talar om det, och inte tydligare följer Camerons linje på en billigare lösare union? Alliansen har ju faktiskt vunnit två val i rad på att just fokusera på att skattemedel inte skall slösas bort. Orsaken är både enkel och beklämmande. I Sverige har det tyvärr varit vänsterns primärgren att vara EU-kritisk. Men vänstern har inget emot att drakoniska skatter betalas in till en statsmakt och sedan sprids i överdådiga slösaktiga bidrag. Det är enligt vänstern själva idén med politik. Därmed må vänstern kritisera EU, men inte för slöseri med skattemedel. De borgerliga å sin sida har sedan länge dominerats av EU-fanatiker som anser att bortslösade skattepengar varit ett okej pris för ett EU-samarbete. Utfallet är att seriös EU-kritik i det närmaste saknats i den svenska debatten, medan EU blivit ett allt mer blir ett byråkratiskt, odemokratiskt och ett socialistiskt misslyckande. Så kan det inte fortgå. Våra borgerliga politiker måste vakna upp och följa i Karls Sigfrids spår. Annars finns det snart ingen mening med att vara med i EU, alls.

Blir det verkligen bättre utan Berlusconi?

Den mest hatade företrädaren för sitt land i demokratiska Europa har kastat in handduken. Berlusconi avgick igår som han lovade efter att hans sparpaket godtogs. Det är många som väntat likt barn på julafton på detta, inte bara vänstern, utan även liberaler och konservativa som både varit oroade för hans populism och upprörda av mutor och hans allmänt korrupta beteende. Tidningen the Economist hade i början av 2000-talet en serie artiklar och omslagsbilder där de krävde att Berlusconi åtminstone skulle bemöta anklagelserna om mutor. Rykten säger att Berlusconi lät sina underhuggare köpa upp i stort sätt alla lösnummer av Economist i Italien just för att omslagsbilden skulle skada honom. Men trots att rikedom och eget mediaimperium naturligtvis varit till Berlusconis fördel så får vi inte glömma att kritiken mot honom alltid varit öppen och riklig i andra italienska medier. Italien har inte varit ett Ryssland där Putin-kritiska journalister helt sonika har mördats.

Men frågan är om vi har något att fira. Vänstern borde åtminstone tona ner sitt festande. Det var ju inte väljarna som tvingade bort Berlusconi. Det var marknaden. Marknaden har det senaste året allt mer visat sin skepsis mot ett Italien med enorm statsskuld, en slösande statsförvaltning, och en regering som i stort visat sig vara både oförmögen till kraftfulla reformer, och knappt beredd att ens inse sin prekära ekonomiska situation. Berlusconis fall påvisar nämligen att i dagens politiska klimat så sitter ingen regering säker som inte följer de grundläggande ekonomiska lagarna. Marknaden godtar inte att länder spenderar pengar som de inte har. Det betyder samtidigt att rätt få vänsteralternativ i Europa ens skulle överleva vid makten om de lyckades vinna val. Men låt mig gissa att vi inte kommer att höra något skanderande om ”marknadens diktatur” nu i dagarna.

Men det är inte bara vänstern som borde vänta med segerskålarna. Berlusconis överlevnadsförmåga genom åren har nämligen en logisk förklaring. Nej den handlar inte om hans mediaimperium. Det vore att överskatta Berlusconis makt och underskatta den italienska väljarkåren. För trots Berlusconis omfattande, ja i det närmaste monumentala brister så har han föredragits av de italienska väljarna. Orsaken är snarare att alternativen avskräcker. Italienska vänstern har varit splittrad och dessutom beroende av kommunistiska ytterlighetspartier. Italienska högern är utan Berlusconis förmåga att snickra ihop koalitioner en grälsjuk massa småpartier med tokiga förslag likt Lega Nords plan att dela Italien i nord och syd samt bygga en mur däremellan. Till detta tillkommer några EU-byråkrater (landets näste ledare Mario Monti är ett exempel) som visat sin oduglighet genom att skapa dagens Europeiska bidragsunion med stort ekonomiskt och demokratiskt underskott. Frågan är helt enkelt om Berlusconis efterträdare blir bättre, eller om de ens klarar av att styra Italien. Hotet mot Italiens ekonomiska existens kvarstår, och med det frågan om Euron verkligen kommer att överleva.

Ps läs gärna Martin Olsvennes galanta inlägg att ” Ett EU i kris måste bemötas ännu mer kritiskt”, samt Emil Källströms (Centern) debattinlägg ” En riktig EU-vän säger ifrån”. Detta är vad som behövs just nu i svensk politik. Nämligen en borgerlig EU-skepsism. Jag vill varken att min talan i EU-frågor skall föras av Björklunds Euro-kramande bara för att jag är Alliansväljare, eller för den delen av Jonas Sjöstedts EU-kritik från ett snävt vänsterperspektiv för att jag är skeptisk till EU som en bidragsunion.

Att urlaka begreppet antisemitism, eller att urlaka Förintelsen som historiskt faktum

Debatten om Gina Dirawi vägrar att dö trots att hon har tagit tillbaka åtminstone nazi-jämförel med Israel (troligtvis efter påtryckningar från sin arbetsgivare). För min del är själva debatten om Dirawi redan utraderad nu när allmänheten har fått reda på vad för vansinniga åsikter hon står för oavsett om det handlar om Förintelsen, 11 september eller vaccinering. Hon kommer i fortsättningen inte kunna yttra ett ord i en politisk fråga och bli tagen på allvar, utan lär få hålla sig till mer banal ting likt Melodifestivalen.

Däremot kan jag inte låta bli att diskutera ett inlägg i den här debatten. Historikern Fredrik Meiton menar att likställa Israel med tredje riket inte är antisemitism, utan bara ren okunskap eller ett retoriskt grepp. Jag håller inte med honom. Okunskap är inget försvar för idiotiska påståenden, lika lite som okunskap är ett försvar av att rösta på ett fascistparti. Ingen kräver att okunniga människor skall uttala sig självsäkert om tex Förintelsen. Man behöver inte skriva A4-långa inlägg om Israel och Förintelsen om man nu gissar att man inte är tillräckligt påläst.
Ej heller är jämförelsen Israels behandling av palestinier med Förintelsen något som kan viftas bort som ”ett retoriskt grepp”. Det är nämligen en proportionsvidrig jämförelse. Att göra proportionslösa jämförelser är ju ett känt grepp att just förringa något. Likställer vi tex mord med en ringa misshandel så förringar vi mord. Det är dessutom just proportionsvidriga jämförelser av Förintelsen som nynazister använt sig av för att förringa Förintelsen. Under hela 80 och 90-talet så var det David Irvings främsta taktik att likställa de allierades bombningar av Tyskland under Andra världskriget med Förintelsen. Därmed jämställde han legitim krigsföring för att försöka stoppa den nazistiska krigsmaskinen (som visserligen orsakade tiotusentals offer), med ett industriellt massmord på 6 miljoner människor, vars enda mål var att döda så många judar som möjligt. Det hela utmynnade i Lipstadt-rättegången där en enig historikerkår vittnade om att detta var en antisemitisk strategi, just för att hela taktiken gick ut på att förringa Förintelsen. Så varför skulle inte samma logik betyda att likställa Israels behandling av palestinier med Förintelsen är ett förringande av Förintelsen? Det måste helt enkelt vara möjligt att kunna kritisera Israel, utan för den delen dra in Hitler, Nazityskland eller Auschwitz .

En Diggelo-commie

Det är många som är kritiska till att Melodifestivalen i år skall ledas av en 20-årig vänsterextremistisk konspirationsteoretiker vid namn Gina Dirawi som bla tror att vaccineringen mot svininfluensan var en komplott av storföretag, 11 september-terroristerna var i maskopi med USAs regering och anser att Israel är liktydigt med Tredje Riket.

Men tänk på det så här istället. När vänstervågen gick under det galna 70-talet, då valde Gina Dirawis sort att organisera en alternativ melodifestival där proggare sjöng hur hemskt det var med profit, kapitalism och sionism. Idag finns melodifestivalen kvar men ingen vänstervåg och inga proggare. Tokvänstern kan inte utmana någon, inte ens Kicki Danielsson. Därmed kan man se Gina Dirawis medverkan i melodifestivalen som ännu en total kapitulation för denna politiska hemvist. Dirawas skall alltså leda en paljettprydd Svensson-tävling som främst handlar om att dra in deg åt Europas stora TV-bolag. Vilken rebell… Det är ungefär lika vänster som att köpa en märkes-T-shirt med Che Guevaras genomkommersialiserade nuna.

Historierevisionismens okrönta drottning.

Veckan som gick anklagade vänstern med medhåll från DNs finliberaler för att ljuga om historien (min mening om bråket förklarade jag här). Fast alla fick sig en riktig lektion i hur man ljuger om historia från en person ur ett politiskt läger och en tidning som är expert på området, nämligen kommunisten Åsa Linderborg på Aftonbladet-kultur. Hennes artikel ”Gör avbön!” är troligtvis det mest osakliga utfall på moderater i modern tid och är snarare ett bevis på vänsterns fördomar mot moderater. De är enligt socialister misstänkta Palmemördare och presumtiva statskuppare, och att inte vänstern har tagit sig förbi dessa fördomar när väljarkåren inte längre sväljer lögnen är också en delorsak till varför vänstern har gjort sig själv politiskt överflödig likt en dront. Men samtidigt är det intressant att analysera metoderna som denna mästarinna i historierevisionism använder sig av:

1. Att kritisera någon för ett uttalande som är förkastligt idag, men inte var det vid tidpunkten det sades: Linderborg skriver: ” Det var på den tiden Ulf Adelsohn försvarade svenskt företagande i Sydafrika med argumentet att ”en neger är en neger och en svensk är en svensk”
Intressant fick Adelsohn medhåll från socialdemokraterna med Ingvar Carlsson som även han ansåg att handelsbojkott mot Sydafrika inte var att föredra. Så om moderaterna påstås vara för Apartheid för att de var mot handelsbojkott så måste de ha varit det ihop socialdemokraterna. Men användande av uttrycket ”neger” då? Igen, detta var 36 år sedan när det ansågs vara en acceptabel beskrivning av mörkhyade afrikaner söder om Sahara. I svenska butiker kunde man då köpa negerbollar.

2. Att tvinga på motståndaren sina egen världsåskådning och historieskrivning för att sedan kräva ursäkt: Linderborg skriver ”Det var Moderaterna som tyckte att USA skulle bomba ännu mer i Vietnam.”
Bomba och bomba. USA hjälpte en diktatorisk allierad (Sydvietnam) som attackerades av en kommunistisk enpartistat (Nordvietnam). Vänstern valde att stödja den invaderande kommunistiska enpartistaten (som även hade stöd från Kina och Sovjet), vilket kan likställas med att stödja Nordkorea i Koreakriget. Tyvärr förlorade USA Vietnamkriget vilket innebar att alla vietnameser sedan dess levt i en enpartistat, mer än 1 miljon har fått uppleva Vietnams version av GULAG och landets kinesiska minoritet (och många andra) på ca 2 miljoner tvingades bort i en rasistisk exodus där upp till 500 000 dog på haven. Är det verkligen de som inte höll med FNL-rörelsen som skall skämmas? Jag tycker inte det.

3. Att anklaga någon för ting som varken går att bevisa eller motbevisa: Linderborg skriver ” Det var deras väljare som hade kafferep på Östermalm med pengainsamling och strumpstickning till Tredje riket.”
Åsa Linderborg har inte hittat något pronazistiskt eller protyskt från dåvarande högern. Varför inte då påstå att vissa av högerns väljare må ha varit pronazistiska? Det går ju inte att motbevisa och inte heller kan ett parti ta ansvar för alla de som någon gång röstat på detta parti. Vem som helst kan ju komma med någon form av anekdotisk bevisföring att de kände någon virrig tant någonstans som sagt att hon röstat på högern och att hon stickade för Hitler. Visserligen klarar inte denna typ av förtal av granskning utan kan väldigt lätt sågas om man får tid och plats att utrycka sig. Men i skriven form i tabloidpressens smustkastningsdrev ställs väldigt sällan sådana kritiska frågor. Intressant nog finns det ett parti som faktiskt var pronazistisk på riktigt. Det var kommunisterna, dagens vänsterparti som förövrigt Åsa Linderborg har varit aktiv i. I och med Molotov–Ribbentrop-pakten så tvingades alla de kommunistpartier som tog order från Moskva att ställa sig på Tredje Riket sida mot England och Frankrike från 1939 till 1941 då Hitler anföll Sovjetunionen. Åsa borde granska sitt eget partiarkiv innan hon smutskastar något annat parti.

Historia värdelöst som röstmagnet

Jag har tidigare skrivit en hel del om socialdemokraternas bristande förnyelsemöjligheter. Vad jag då (och nu) anser vara partiets största hinder från att gå från att vara gårdagens parti till ett relevant val för fler än ca 30 % är partiets monstruösa bredd. Det finns nämligen väldigt lite i åsikter som håller ihop detta parti. Kittet är identiteten och en historia. Just därför var det så svårt för Mona Sahlin att politisk parera den utmaning för socialdemokrater som Alliansen är, och Reinfeldt genidrag att dra moderaterna mot mitten och ge dem namnet ”det nya arbetarpartiet”. Att förändra rörelsen inför denna nya skapelse visade sig vara en för stor utmaning för henne. Som vi har sett har Håkan Juholt hittills inte haft mycket större lycka som vi både kunna bevittna i de pinsamma turerna kring sossarnas skuggbudget, och senare i den efterföljande skandalen kring bostadsersättningen med mera. Drevet mot Juholt hade nämligen väldigt lite med ”borgerlig media” att göra (aftonbladet…borglig? Ha!) och betydligt mera med läckor inifrån det egna partiet, troligtvis från vänstersossen Juholts antidoter som ogillar SAPs nya politiska riktning.

I denna vecka har vi fått ytterligare ett bevis på att det just är identiteten och historia som är socialdemokraternas kitt. När nu moderaterna hade mage till att traska in även i detta sosserevir tog det hus i helvete. Det räckte med en försiktig mening i nya idéprogrammet där moderaterna proklamerade sig ha varit för rösträtt, mot apartheid (inte att de varit drivande eller kämpat hårdare än någon annan), för att reaktionerna skulle anta fanatiska proportioner. Hela s-info blev en eruption i hetsiga inlägg och DN-kultur likaså samt naturligtvis aftonbladets röda ledarsida. Moderaterna var nu enligt deras belackare FÖR apartheid och MOT rösträtt (enligt somliga troligtvis fortfarande). Den sista S-bastionen är hotad, alle man på barrikaderna!

Enligt mig gör moderaterna rätt i att snabbt retirera i frågan. Det beror inte på att jag tycker att de har fel i sak (vilket de inte har). Snarare beror det på att debatten om vem som har varit historiskt godast är endast är självgott godis för de egna redan övertygade politiska gräsrötterna. Några nya röster ger det inte för någon inblandad. Vem skulle rösta på ett parti för att de var för allmän rösträtt på 1900-talet början? Knappast någon då vi inte har haft något parti sedan dess som är mot allmän rösträtt. Denna debatt får snarare deltagarna att framstå som grälsjuka gamla gubbar från en svunnen tid, väl exemplifierat av de silverrävar på s-info som i god vänsteranda á la 80-talet verkar tycka att varenda moderat borde spärras in som misstänkt Palmemördare eller potentiell kuppmakare och som tycker det är relevant att diskutera huruvida ”högern” var för eller emot en misslyckad pensionsreform på 50-talet

Det är knappast opportunt för moderaterna att klättra ner i de politiska sarkofagerna efter sossarna. Moderaternas framgångsrecept är ju att de till skillnad från sossarna uppfattas som moderna och relevanta för en bred medelklass. Vad skall man då med historia till? Vad spelar gårdagens kamp för roll då? Nej låt sossarna behålla historia som sitt främsta valargument, för det tydliggör bara hur förlegade de är.

Men möjligen känner sig Reinfeldt & co tvingat till att göra partihistoria till något mer relevant när man försöker göra moderaterna till ett parti åt alla och därmed sudda ut allt som sticker ut eller kan uppröra. Det finns inte så mycket annat att komma med än gårdagens gärningar ifall visioner för morgondagen blir för ideologilösa. Risken med att bli för stor är nämligen att man på sikt tvingas bli lika ointressant som sossarna.