Jo Amelia, du är fortfarande medicinpatent-kommunist

Piratpartiets främste förespråkare för att avskaffa medicinpatent, Amelia Andersdotter, har nu 3 och en halv månad efteråt, skramlat ihop ett svar på min sågning mot hennes och piratpartiets syn på just läkemedelspatent. Det tog sin lilla tid, men tyvärr verkar det inte ha gjort kvalitén på svaret bättre. Hennes argument, vilka är flugviktsklass bemöter jag här nedan i punktform. Men det mest uppseendeväckande är vad Amelia inte klarade av att bemöta, och där hon inte lyckades presentera några argument alls. Exempelvis klarar hon inte av att bemöta huvudinnehållet i mitt inlägg, nämligen att akademisk grundforskning och läkemedelsforskning är helt väsensskilda företeelser och att universitet inte skulle kunna utveckla mediciner då forskningen där bedrivs av väldigt små enheter vilket är helt beroende av enskilda nyckelpersoner kunnande och engagemang. Bara för att Amelia påstår motsatsen, då utan någon som helst grund, gör inte saken mer möjlig. Jag har även gång på gång hävdat att medicinpatent är essentiellt som incitament inom en bransch där det tar ca 15 -20 år och kostar 1 miljard att utveckla en ny medicin. Amelia hävdar helt löst utan minsta argument eller citat att ”Sett som incitament för forskning är nog också de flesta bedömare överens om att patent idag inte främst fungerar som uppfinningsincitament”. Det säger en hel del om hur skralt det står till i Piratpartiet, när deras främsta förespråkare i en av centralfrågorna för partiet inte ens har några argument att komma med. Men låt oss gå vidare på de frågor där Amelia kommer med argument:

1. Amelia påstår att jag missförstått att patent bara tas på kemiska föreningar som genomgår kliniska prövningar. Det är naturligtvis strunt. Något sådant har jag aldrig påstått, eller trott. Snarare har detta faktum varit en viktig del i mitt argumenterande. För patentet gäller ifrån den dag patent registrerades och inte tidpunkten då medicinen släpptes på markanden, vilket kan vara 10-15 år senare efter kliniska tester. Därför skulle ett förkortande av giltighetstiden för läkemedelspatent var synnerligen skadligt.
   Vad däremot Amelia totalt missar, och troligtvis inte vet om är att det spelar mindre roll att man även tar patent på molekyler som aldrig kommer att användas. Orsaken är att patent endast hindrar andra aktörer att använda sig av patent i kommersiellt syfte. Därför är det är helt i sin ordning att använda sig av andras patent inom forskning. Jag har själv, inom akademisk forskning, använt mig av företags befintliga patent.
2. Amelia påstår även att den främsta skillnaden mellan grundforskning och läkemedelsbolag skulle vara att företagen i princip endast (?) skulle ägna sig åt att göra minimala strukturella förändringar på existerande patenterande molekyler för att förlänga befintliga patent. Detta är en ren grotesk anklagelse, som inte har den minsta logik. Ifall en strukturförändring inte skulle göra någon större nytta så skulle ju den nya molekylen vara fullständigt värdelös då den ursprungliga molekylen hur som helst utsätts för generika-konkurrens då patentet går ut. Det skulle vara pengar i sjön. Vad som ligger bakom Amelias påstående är att grundforskningen naturligtvis är mer barnbrytande. Men det finns även en baksida då den är betydligt mer riskfylld då avsevärt större andel av projekt inom akademisk forskning aldrig någonsin kommer att ge någon medicinsk vinst åt patienter. Läkemedelsforskningen är också betydligt mer strukturerad och fokuserad på att skapa just säkra och effektiva läkemedel. Väldigt förenklat är det ett system vilande på två pelare, där akademikerna kommer med de nydanande och ibland tokiga idéerna, medan läkemedelsföretagen genom mer struktur och repetition gör medicin av de idéer som fungerar. Intressant nog har vi just i Sverige en fascinerande bro mellan dessa pelare då den akademiska forskaren i vårt land äger sina egna upptäckter och kan starta egna småföretag med sina patent som bas. Amelia ser inte detta som en framtidsbransch och otrolig möjlighet, utan är endast förskräckt över att våra universitet nu vaknat upp och gör allt mer för att våra forskare skall bli bättre av att slå mynt av sina upptäckter. Ett tydligare exempel på hur okunskap ger fel slutsatser är svårt att finna.
3. Amelia försöker via ett exempel påstå att kliniska tester inte alls skulle vara särskilt dyra för företagen, utan att de endast parasiterar på skattefinansierad sjukvård. Problemet är bara att Amelia använder sig av ett rent extremfall som inte kan användas som exempel. Huntingtons sjukdom (som alltså är Amelias exempel) är en ovanlig genetisk hjärnsjukdom som ofrånkomligen leder till döden inom 15 efter det att symptom uppenbarats (vilket sker i 30-40 års ålder). Inte konstig då att en patient som diagnostiserats med denna fruktansvärda sjukdom, och läkaren, tar till alla buds stående medel, även om det innebär att pröva mediciner i kliniska testningsfaser. Men de flesta mediciner vi utvecklar är inga extremfall, utan läkare och patienter föredrar befintliga mediciner (trots möjligt tillkortakommande), och därmed krävs otroliga investeringar av företag på 1 Miljard dollar, som de många gånger aldrig får tillbaka.

Det är alltså fullständigt tydligt Amelia Andersdotter, precis som alla andra Piratpartister som gett sig på läkemedelspatent har otroligt dålig insikt i medicinsk forskning. Detta är än mer anmärkningsvärt med tanke på att det är en av få frågor som partiet tagit ställning till. Det är även i Amelias inlägg fullkomligt tydligt att hon själv inte ser någon som helst skillnad på när staten som idag reglerar patent som en domstol, med att staten rent praktiskt skulle styra all medicinsk forskning i ett rent planekonomiskt system (vilket alltså är piratpartiets förslag). Detta är synnerligen graverande och förvånande med tanke på att Amelia delar parti med några av Sveriges tydligaste liberaler såsom Henrik Alexandersson och Marcus Fridholm, vilka normalt brukar vara rena megafoner mot allt som luktar kommunism och planekonomi. Hur går det ihop? Det är med andra ord dags sedan länge att liberalerna inom piratpartiet vaknar upp från festyran från EU-valet och internt vågar ta debatten (även om någon enskild försöker). Annars försvinner partiets trovärdighet hos liberala väljare lika snabbt som forskningen hade försvunnit från Sverige ifall Piratpartiet skulle få det minsta makt.

Kulturradikal gratispass till KD

Det verkar som Göran Hägglund har fått hjälp från oväntat håll i tider av opinionsmässig snålblåst kring 4 %, och efter ett EU-val där KDs framtidsnamn floppade med hjärtefrågor som nej till snus och mindre införselkvoter av sprit (Vad tusan tänkte de på!). Aftonbladets röde tsar, Åsa Linderborg, har nämligen kladdat ihop Göran Hägglund med Hitler och Weimarrepublikens hyperkonservativa junkrar, för att KD-ledaren inte gillar konst i form av demolerade tunnelbanevagnar och konstfackselever som tar sjukvårdens dyrbara tid i anspråk genom att leka psyksjuk. Tacka tusan för att KDs ungdomsförbund gör allt för att hålla diskussionen vid liv. Om det är något som kan vända KD-skutan på rätt köl iför valet 2010 så är det att vara motpol mot en kommunistapologet som talar i kulturradikalismens namn.

För visst är associeringen absurd. Hägglund är naturligtvis ingen Goebbels som planerar konstförbud och utställningar om degenererad konst. Han kan självklart inte jämföras med Weimartysklands konservativa som bla avskaffade giljotinen i förmån för halshuggning medels yxa vid dödstraff (för att giljotinen associerades med franska revolutionen, antirojalism och modernism). Det fattar alla utom extremisterna som står till vänster om vänster. Dessutom är knappast kulturradikalism populärt ute bland stugorna, lika lite som strandvägskommunister från kulturredaktionerna på Stockholms tidningar. Ju mer Linderborg skriver om Hägglund, ju fler lär rösta KD.

Sedan är ju Åsa Linderborgs artiklar fascinerande i sig själv, ungefär som en bilkrasch. Hon skriver i artikeln ” Socialdemokratins historiska misstag var att man 1918 höll revolutionen tillbaka och inte gjorde upp med sin arvfiende.”.

Med andra ord anser Åsa Lindeborg att socialdemokratin skulle ha gjort gemensam sak med de bolsjeviktrogna spartakisterna. Tänk, det sitter alltså en förespråkare för leninism och sovjetism, som chef på en av Sveriges största tidningars kulturredaktioner år 2009, tjugo är efter att Berlinmuren föll. Det är rätt komiskt.

Juridik mot läkarpraxis, fighten där patienterna blir förlorare

Fallet med överläkare som anklagas på dråp på ett döende spädbarnet från i våras, börjar närma sig sitt avgörande. Socialstyrelsen har nu styrkt Rättsmedicinalverket utlåtande i fallet och därmed gett råd i ryggen på åklagare, vilket lämnar fritt spelrum för en fight mellan juridiken och sjukvården. Det bådar inte gott.

För er som har vaga minnen av fallet kan jag summera följande. Ett förtidigt fött barn med grava hjärnskador vilket uteslöt något som helst medvetande och överlevnad, vårdades på Astrids Lindgrens sjukhus. Läkare och föräldrar beslöt gemensamt att livsuppehållande åtgärder skulle avslutas, vilket hur som helst hade lett till att barnet hade dött ganska omgående. Men som är brukligt i vård i livets slutskede så har någon (oklart vem) gett barnet injektioner av morfin i en blandning av tiopental. Detta ges dels för att minska smärta och lidande i de sista livsögonblicken, men även för att döden skall bli mindre skräckinjagande för anhöriga (en kropp som krampaktigt letar efter syre kan lämna än värre ärr hos en redan bräcklig förälder). Men dessa ämnen är även letala i höga doser. Och enligt rättsmedicinalverket så var halterna i kroppen på flickan så pass höga att de troligtvis orsakade dödsfallet innan hon dog av sig själv. Detta i kombination med en övernitisk åklagare har alltså lett till en av landets mest bisarra mordåtal.

För centralt i detta rättsfall är ju fortfarande att det inte finns något offer, och ur medicinskt hänseende, ingen som har blivit felbehandlad, vilket naturligtvis inte hindrar Sveriges bokstavstroende på att kräva blodshämnd. Flickan skulle ha varit död oavsett dos av tiopental på några minuter, och då är det snarare läkarens ansvar att minimera lidande. Att denna uppgift fullgjorts finns det ingen som bestrider.

Vi har troligtvis ett rättsfall framför oss där en läkare kan hamna bakom galler för en lång framtid, trots att hon ur patientsynpunkt inte begått något fel. Detta är utan tvekan det värsta med att juridiken i detta fall utmanar medicinsk praxis. Men risken finns också att det får stor åverkan mer generellt, både på läkare, samt de patienter i slutskedet av livet som behöver smärtlindring. Kommer cancerläkaren tveka innan han höjer dosen av morfin hos en plågad patient i dödsögonblicket? Hur effektiva kommer våra läkare att bli i fortsättningen om deras beslut kan leda till att de får skaka galler trots att de inte felbehandlat någon? I ärlighetens namn är det inte ett land jag spendera mina sista ögonblick i. Risken för en smärtsam och ovärdig slutfas av livet blir desto större.

En faktor som kan hindra en fällande dom och dess horribla konsekvenser är att det hela utmynnar i ett medicinskt gräl i rättssalen mellan expert huruvida dosen av tioptental orsakade flickans död. Socialstyrelsen har med vissa reservationer främst gett Rättsmedicinalverket rätt i att deras analys har utförts rätt. Det skall dock kommas ihåg att den dos som åklagare påstod var 1000 gånger för hög (tror inte ens det går att injicera så stora volymer i ett barn) nu är nere på 20-60 gånger för hög. Men denna siffra kan sjunka betydligt mer med tanke på att doser för dessa ämnen varierar betänkligt mellan individer och spädbarns upptagningsförmåga kan vara avsevärt skiljd från vuxnas (vilket är den som studerats). Så än är loppet inte kört.

Tidigare inlägg om fallet:
Måste läkare skyddas från rättsystemet?

Patientorganisationer och pengar

I DN skrivs det nu indignerat att läkemedelsbranschen inte längre riktar in sig på läkare, utan nu ger mångmiljardbelopp till patientföreningar. Som så många andra artiklar som berör medicin och sjukvård så verkar den vara skriven av människor som verkar tro att denna bransch skulle kunna fungera ungefär som när vi väljer tuggummi, alltså med glattig reklam och trail and error. Men det går inte, dels pga av vi talar om människoliv och inte godis. Att läkaren skulle välja vår cancerterapi efter ett urval av flashiga TV-reklam är naturligtvis uteslutet. Dessutom producerar läkemedelsindustrin en otrolig mängd nya produkter varje år i form av nya behandlingsmetoder och mediciner. Vår doktor har oftast inte tid att läsa igenom myriader av vetenskapliga publikationer, rapporter och kliniska tester för att komma fram till vad som är bäst för oss patienter. Och att någon myndighet skulle göra det åt läkaren är ju ännu ett sätt att steloperera sjukvård och medicinsk utveckling i en statisk och förändringsfientlig planekonomi. Nej, vad som hittills har fungerat bäst är att mediciner säljs av läkemedelskonsulenter som alltså presentera sin produkt och det vetenskapliga underlaget. Därefter är det upp till läkaren att använda sin kunskap och omdöme till att avgöra vems produkt är bäst. Visst, det har funnits exempel på när vissa enskilda företag agerat mot läkare och där även läkare agerat oetiskt. Men undantag är inte regel. Överlag fungerar systemet väl.

Att nu läkemedelsbolagen skapar mer och mer kontakt med patientföreningar behöver inte heller ses med medias och politikers endimensionella värld där all kontakt mellan konsument och producents måste betyda skumraskaffärer. I många fall handlar det inte så mycket om vad företag ger till föreningarna, utan snarare vilken enorm information patientföreningarna sitter på. De har sina medlemmar som dagligen lever med en sjukdoms plågor. De vet vilka symtom som skapar mest lidande av en sjukdom, eller vilka bieffekter av läkemedel som dess medlemmar mest avskyr och vilka som är lättare att tolerera. Sådan information är rent ut sagt vital för ett företag som vill utveckla morgondagens mediciner, och något som förhoppningsvis patienterna även kan dra vinning från. Vidare så lider företag enorm brist på villiga försökspersoner till de kliniska studier som krävs för att ett preparat någonsin skall bli en färdig medicin. Med ökad kontakt med forskningsföretag och kunskap så skulle viljan till att delta i sådana studier kunna öka. Mycket av detta samarbete sker även i form av projekt där patientföreningar ger företag en ren tjänst i att insamla värdefull men knappast särskilt känslig information. Med detta i åtanke kan man bara skaka på huvudet åt politikerskråets senaste spasmer i att försöka kontrollera detta ökade samarbete, nämligen att lägg alla bidrag från läkemedelsbolag i en fond. Ett sådant kontrollbehov skulle utarma just den vitala kontakt och informationsutbyte med sedvanlig byråkratisk pappersexercis. Dessutom är det ännu en björntjänst från politikerhåll i att misstänkliggöra medicinbranschen.

Nej om vi skall nämna något problem med dagens svenska patientorganisationer så är det att de är så pass maktlösa att ingen makthavare bryr sig om dem. Se exempel på djurrättsfrågan, både vänsterpartiet, miljöpartiet, SSU eller Birgitta Ohlsson kan utan minsta risk kräva avskaffande av djurförsök trots att det skulle innebära ett abrupt slut på framtagning av morgondagens mediciner. Men vad patientorganisationer tycker är det ingen som bryr sig om. Om man indignerat påstår att patientorganisationer kan förlora förtroende, så borde man lämpligen lyssna på dem idag.

3 X naivitet

Efter en i nära nog politik-fri sommar är det nu dags för Prärietankar att stiga upp ur solstolen, släppa parasoldrinken och komma till in i verkligheten. Det har så smått börjat röra på sig omvärlden så jag tänkte börja med några reflektioner, ja snarare tre stycken, angående galopperande naivitet.

Den europeiska vänsterns nuvarande despotiska gullegris Hugo Chavez har på senare tid gjort det ännu svårare för hans fans att hålla fast vid honom. Inte nog med att svenska vapen har blivit ännu ett bevis på att Chavez militärt stödjer det marxistiska narkosyndikatet FARC (som förövrigt håller ett svårslaget rekord i kidnappning och användande av barnsoldater). Nu längre hymlar inte denna uniformsprydda president sina ambitioner att tysta kritisk media inom Venezuela med ren repression och beväpnade huliganer. Nu skall det bli olagligt att tolka nyheter fel eller snacka skit om landets myndigheter. Man kan ju undra vad hans anhängare inom västerpartiet, SSU och socialistiska partiet tycker om det. Hade dessa despotfans understött samma repression i Sverige?

I fallstudie nummer två så har djurrättsaktivister nu börjat angripa företagsledare inom medicinbranschen med mordbrand och mordhot. Aktivisterna uttrycker att striden mot pälshandlare nu är över, som de trakasserat bort marknaden, och att de gått in i fas två i deras kamp mot ett samhälle utan så kallat djurförtyck. Detta bevisar med eftertryck att dessa terrorister blivit betydligt mer sofistikerade än innan. Även om de just idag inte angriper synskadade för att använda blindhundar, eller själ cancermediciner från patienter, så är det bara tidsfråga. Dessa huliganer har endast lärt sig att prioritera motståndare som de faktiskt kan skada. Detta bevisar med eftertryck att vi som finner köttätande en självklarhet och mediciner en civilisatorisk dygd, även skall reagera när djurrättsaktivister attackerar pälshandlare, även om vi möjligen inte är så förtjusta i päls. Precis som vi skall opponera med avsky när företagsledare i läkemedelsbranschen attackeras, även om vissa med vänsteråsikter inte har mycket till övers för direktörer med höga löner. För den där undernärda glåmiga aktivisten som står utanför pälsaffären och trakasserar potentiella kunder, eller slänger en molotovcocktail genom rutan på en lyxkåk Schweiz, kommer med all säkerhet imorgon att hindra en forskare att utveckla en cancermedicin som kan rädda livet på ditt barn, eller en Alzheimersmedicin som gör din farmors tio sista år drägliga. Djurrättsaktivister försöker inte bara rädda fluffiga pälsdjur, utan kämpar även mot alla sjuka människors rätt till ett drägligt liv. Vi måste sluta vara så naiva. Dessa grupperingar är ett hot mot våra samhällen oavsett om de tar sig formen av naiva PETA-anhängare såsom Pamela Andersson och hennes lättklädda kollegor.

Det tredje exemplet rör den rosenrosa kampen mot världens kärnvapen som till och med Obama verkar ha anslutit sig till. Ja jag kan känslomässigt förstå motstånd mot kärnvapen, framförallt om är ifrån Hiroshima. Men även den mest godtrogna själ måste ju fråga sig om länder som Nordkorea eller teokratin Iran på något sätt skulle avsluta sina försöka att erhålla kärnvapen, oavsett om USA, Storbritannien och Frankrike avvecklar sina lager. Och vill vi verkligen ha en framtid där Nordkoreas sinnesjuka ledare med kärnvapen skulle kunna utpressa en avväpnad omvärld? Nej tack. Jag tror inte en sekund på att Obama stödjer sådant trams, utan att han håller på med rent oseriöst spel för gallerierna. Sorgligt och naivt.