Valet i Honduras, lösning på konflikten eller eskalering av krisen?

Då har Honduras hållit presidentval och den konservativa kandidaten Porfirio "Pepe" Lobo Sosa vann. Men den stora konflikten är inte vem som segrade, utan om valet i sig själv är legitimt.

Att detta presidentval genomförts är utan tvekan en triumf för den nuvarande regeringen under Roberto Micheletti. Denna regim tog makten efter en Högsta Domstols-, och Kongress-stödd kupp där den dåvarande presidenten Zelayas slängdes ut ur landet för att han försökt genomföra en folkomröstning utan uppbackning av andra demokratiska instanser i landet (vilket var ett flagrant brott mot landets konstitution). Visserligen verkar Zelayas ha varit genuint impopulär hos folket och den nya regeringen hade ett ganska brett stöd i landet, men Michelettis ministär stötte på ett kompakt motstånd från en omvärld trött på sydamerikanska kupper. Micheletti har försökt vänta ut sina internationella kritiker och hoppats på att detta presidentval skulle presentera omvärlden med ett demokratiskt fait acompli.

Frågan är om det blir så. Visserligen har Obama mjuknat och USA har redan erkänt valet. Men flera länder i Sydamerika kommer inte att göra det. Det handlar inte bara om Latinamerikas motsvarighet till bröderna Marx i dubbel bemärkelse (både i dråplighet och ideologi) med Chavez, Castro och Noriega, utan även balanserade ledare som Brasiliens da Silva. Lägg därtill att FN vägrat skicka några valobservatörer och det verkar knappast som om det finns någon lösning i sikte.

Däremot kommer kritikerna av valet ha det ganska skralt med argument. Alla presidentkandidater som deltog i valet, samt den valkommission som organiserat valet, var utsedda och godkända redan innan kuppen. Anklagelser om riggat val ter sig därmed synnerligen långsökt, liksom krav på omval med samma kandidater. Valdeltagandet verkar även ha även det varit stort för Honduras, någonstans mellan 48 till 60 %, trots att Zelayas grälsjukt manade sina anhängare till bojkott. Detta om något torde ge en fingervisning om att det är Lobo och inte Zelayas som har folket bakom sig. Det visar även att många av de som är kritiska till Micheletti och kuppen, faktiskt stödjer valet. Framförallt borde det avliva den svenska mytbild om att det skulle vara en elit i landet som styr. Att då fortsätta denna dispyt blir svårförklarat och komplicerat för sydamerikanska ledare som påstår sig omfamna demokrati.

Därtill måste Da Silvia och övriga fråga sig vad är deras alternativ? Anser de att Zelayas skall återinsättas och valet ogiltigförklaras? Det innebär för det första att man tvingar på ett land en ledare som är genuint impopulär och direkt avskydd av andra demokratiska instanser i landet, såsom Högsta domstolen och den folkvalda Kongressen. För det andra innebär det att man tvingar på ett land en ledare som inte har något mandat. Zelayas ämbete går ut i januari, han hade inte ens ansökt om att få ställa upp i gårdagens presidentval, och hade inte ens fått det då det skulle vara ett brott mot landets konstitution. En återinsatt Zelayas på obestämd tid är knappats ett recept som andas demokrati eller leder till succé.

Den bästa lösningen är troligtvis fortfarande att en maktmässigt vindklippt Zelayas får sitta på presidentposten i de två kvarvarande månaderna av hans ämbete, där hans agerande i god demokratisk ordning skall fattas i samförstånd med den nyvalda presidenten Lobo, som därmed borde accepteras av alla. Det skulle det vara en symbolmarkering att kuppmakarnas agerande inte var acceptabelt. Att avsätta Zelayas var det visserligen inget fel på. Han bröt mot landets konstitution. Däremot skulle det hela ha skett enligt juridiskt regelverk. Ingen demokrati byter ledare genom att sätta dem på ett plan iförd pyjamas ut ur landet. Dessutom skulle en sådan förhandlingslösning med all säkerhet innebära att glappkäften Zelayas gör bort sig, varvid hans seriösa internationella vänner vänder honom ryggen, vilket skulle underlätta att Lobos erkännande blir totalt.

Som en liten notis här på slutet av inlägget vill jag tillägga att svensk vänster inte förvånar någon. Precis som när det gäller Irak och Afghanistan så anser svensk vänster att val ej kan accepteras så länge någon annan än en vänsterkandidat vinner.

Grisigt balanserat tack.

Igår hängde alla på drevet mot svenska svinbönder efter den så kallade undersökningen gjord av Djurrättsalliansen. En veganklubb som stödjer våld som metod, har använt sig av fejkade bilder förr och vill förbjuda alla djurförsök och köttätande. Kanske något naivt och sensationslystet? Men idag då den värsta krutröken lagt sig börjar en mer nyanserad bild skönjas. Sydsvenskan visar att åtminstone vid anklagelserna mot en av bönderna, så har djurrättsalliansen använt sig av förfalskade bilder, och 12 andra tillfrågade (av 13) Skånebönder anser att bevisen mot dem är förvanskade. Göteborgsposten gjorde ett oanmält besök hos en annan av de anklagade bönderna utan att hitta något att anmärka på. Visserligen hittade Länsstyrelsen igår brister hos den utpekade bonden Lars Hultström, och sjuka grisar avlivades. Men det rörde sig enligt inspektörerna inte ”om någon vanvård”, till skillnad från den film vi alla kunde se igår. Även om brister inte skall accepteras så är det en uppenbar skillnad. Svenska Dagbladet drevar visserligen vidare men på ledarplats är man åtminstone kritisk mot Djurrättsalliansen, och detsamma gäller Katrineholmskuriren. Därmed verkar det ha uppstått sprickor i romansen mellan naiv gammelmedia och grönsaksfascisterna. Vissa journalister är tydligen betydligt mer kritiskt lagda till sina källor än Ekot som svalde allt med hull och hår.

Så vad som är en rättvis bild av svensk grisskötsel över lag återstår att se. Men det vi ser i media idag är mer trovärdig än igår då alla okritiskt svalde Djurrättsalliansens uppgifter. Troligtvis kommer bilden vara än mer underbyggd och än mer balanserad om några dagar. Det är då vi skall göra vår bedömning.

Men sak är säker, och det är att Djurrättsalliansen inte är en trovärdig partner åt media. Men det borde vi som sagt ha vetat innan. Det finns dock de som ej håller med mig utan anser att våldsförespråkarna i Djurrättsalliansen visst är trovärdiga. Vem tror ni det är? Jo politiker i samma miljöparti som svenska liberaler tåflörtat med en tid. Det är naturligtvis inte förvånande. Miljöpartiet har starka band till djurrättsgräsrötter och förespråkar även ett avskaffande av djurförsök. Det kanske kan få vissa latteliberaler att vakna till…

Det har även kommit krav på att Djurrättsverket skall återupprättas. Samma Djurrättsverk som ville inhysa Revinge-kor och Gotlandskreatur i stallar trots dessa djur levt utomhus i decennier (eller sekler), samma Djurrättsverk som nästan lyckades torpedera svensk medicinsk forskning med heltokiga aktivistiska lagförslag, och samma Djurrättsverk vars nedläggning orsakade omfattande champagnefirande på biologiska institutioner på svenska universitet. Nej tack..

Uppdatering: Sydsvenskan gör tydligen sitt yttersta för att ge anklagade grisbönder chans till att svara för sig mot djurrättsaktivisternas anklagelser med hela tre artiklar till. Det är modigt och stort att ställa sig i motvind när drevet går. Liknande beröm kan man verkligen inte ge åt sossarna som med Anders Yngman okritiskt sväljer Djurrättsalliansens version och drömmer sig tillbaks till en dysfunktionell Djurskyddsmyndighet, bara för att få in några billiga poänger mot regeringen.

Journalister, kan jag få be om en gnutta källkritik?

Media rapporterar om vanskötta grisar och kannibalism på en gård ägd av ordförande för köttböndernas organisation Swedish Meat. Stämmer det så är det onekligen ett brott mot djurskyddslagen som skall beivras.

Men, (och detta är ett stor MEN) filmen och informationen kommer från Djurrättsalliansen. Det är ingen gullig organisation för stickande tanter som gillar katter. Nej det är en synnerligen rabiat veganklubb som vill förbjuda allt köttätande, förbjuda alla djurförsök oavsett vad det gagnar människor och som trakasserar kunder i butiker där det säljs läderskor. Djurrättsalliansen stödjer även våldsamma djurrättsgrupper såsom fascisterna i Djurens befrielsefront.

Dessutom är Djurrättsalliansen totalt skrupelfri och ljuger besinningslöst när det passar deras egen absurda agenda. För något år sedan tapetserade organisationen mer eller mindre Malmö med affischen av den typ jag har på bild nedan till vänster. Att den är effektfull kan man hålla med om och skall alltså bevisa olika former av djurplågeri i vårt samhälle med bildbevis. Men åtminstone en av bilderna på affischen är en förfalskning, och dessutom en rätt dråplig sådan. Den som påstås visa djurförsök på en apa (Inringat i rött), är nämligen hämtat från den amerikanska skämttidningen The Onion (originalet från The Onion till höger), och är ifrån en ironisk artikel om en apa vid namn Captain Bananas som en bunt forskare gör plågsamma djurförsök på, för skoj skull. Djurrättsalliansen hittade alltså ingen riktig bild på hemska djurförsök, utan snodda istället en riggad skämtbild från USA och hoppades komma undan med det. Trovärdigt? Djurrättsalliansens poster till vänster och Skämtbilden från The Onion till höger

Skall vi verkligen lita på en bunt lögnare, och dessutom så kassa lögnare? Sveriges radio tycker onekligen det. När man lyssnar på Ekots Daniel Öhmans om grisplågeri, så är det tydligt att han själv inte varit inne och bevittnat grisfarmen där det hela skall ha ägt rum själv. Han väntade utanför i mörkret medan djurrättsaktivisterna gick in och påstod sig filma. Alltså två personer ur samma organisation som inte har visat sig främmande för bildmanipulationer förr. Ser man filmen, så visar den onekligen riktiga och oacceptabla missförhållanden. Men det är svårt att utifrån filmen veta VAR den filmats. Den döda grisen kan även ha placerats där av aktivister.

Ekot spinner även vidare och sväljer reservationslöst påstående från Djurrättsalliansen om hur vanligt dessa brister skulle vara hos svenska grisbönder. Formuleringarna som denna visar inte ett spår av källkritik mot veganfascisterna: ” Organisationen Djurrättsalliansen har besökt ett hundratal gårdar runt om i landet och funnit brister hos nästan samtliga”. Hmm jovisst men djurrättsaktivister tycker ju å andra sidan att blindhundar skall jämställas med slaveri… Kanske lite andra referensramar än 99,99% av jordens befolkning?

Visst Sveriges journalister, gräv gärna vidare i ämnet. Men uppvisa då åtminstone ett försök till källkritik. Dem ni lyssnar på nu har knappast visat något större intresse av att hålla sig till sanningen.

Vattenfall, en påhittad kris av nationalromantiker inom oppositionen

Den senaste veckan har den så kallade krisen för Vattenfall också spillt över på Maud Olofsson. Men i ärlighet har jag, liksom andra otroligt svårt att förstå varför det blev en kris av det överhuvudtaget, och än mindre varför det skall fälla en minister. Problematiken beror på att cirkusen berör tre frågor:

1. För det första rörde det sig om att Vattenfall, på VD:n Lars G Josefsson initiativ, ville köpa brittisk kärnkraft, och möjliggöra köpet genom att sälja Vattenfalls svenska elnät nästa år. Detta må man tycka vad man vill om. Själv har jag svårt att bli upprörd då andra aktörer med större svenskt elnät än Vattenfall är utländskt ägda. Hur som helst, VD:n hade inte hela företagsledningen med sig eller regeringen, och i med att VD:n fick kicken så är detta inte längre aktuellt. Därmed torde frågan om att ”sälja ut svenska elnät” vara löst, utan att det egentligen har med regeringen, eller Maud att göra.

2. För det andra äger Vattenfall några tyska kärnkraftverk, som kom i det svenska statliga företagets ägo när Hamburgische Electricitäts-Werke köptes upp 2001, under Göran Perssons regering (vilken Sahlin ingick i och miljöpartiet stödde). Enligt tysk lag så är företag som äger kärnkraftverk totalt skadeståndsskyldiga vid en kärnkraftsolycka, och Vattenfall är inget undantag. Egentligen borde det inte uppröra någon, framförallt inte kärnkraftsmotståndare. Ifall ett företag driver ett kärnkraftverk så pass klantigt att de orsakar den första olyckan i ett västland, vilken är så pass allvarlig att den smutsar ner omgivning, så har detta företag inget existensberättigande, oavsett om det är svenskt och statligt ägt. Och om man som företag inte är beredd att skriva under ett sådant avtal så verkar man ju inte själv vara säker på sin egen kompetens.

3. Nu hör till saken att Vattenfall strukturerades om 2008. Detta gjordes för att koncernen överhuvudtaget skulle kunna använda sig av de pengar som var låsta i det tyska dotterbolaget. Med andra ord, ifall omstruktureringen inte hade genomförts, så skulle det inte finnas någon mening med att äga de tyska kärnkraftverk som köptes upp under den tidigare socialdemokratiska regeringen. Detta innebar också att ett eventuellt skadeståndskrav inte bara omfattade det tyska dotterbolaget, utan hela Vattenfall, inklusive svenskt elnät. Men än sen? Tycker kritikerna att vattenfall skall kunna smita undan sitt ansvar utomlands, och gömma sig bakom Öresundsbron?

Vad den påstådda skandalen rörande Maud gäller, är när hon visste vad Vattenfalls omstrukturering innebar, och vad hon tyckte om den. Det var klantigt av henne, JA. Men det hela rör en ren formalitet, som hon inte kunde påverka och som sattes i rullning när Vattenfall köpte de tyska kärnkraftverken, under den förra socialdemokratiska regeringen. Dessutom är själva avtalet en självklarhet om man anser att Vattenfall skall få driva kärnkraftverk, i Tyskland eller i Sverige. Så visst har Maud agerat felaktigt, men av vilken dignitet var denna groda egentligen? Tillräckligt för att fälla en minister? Nej naturligtvis inte. Om Maud skall kritiseras så är det att hon själv hängde på drevet mot Vattenfall initierat av mindre nogräknade media-aktörer (Niklas Svensson på TV4) och de rödgröna. Oavsett om Maud hade annan behövlig kritik mot Vattenfalls ledning, som dess lönsamhet, så måste allianspolitiker vara modigare och stå upp mot oppositionens national-populistiska utspel.

För det drev som pågår nu är framförallt pinsamt för de sossar och miljöpartister som skriker högst. Det är populistiskt och ologiskt för att:
1. Er S-regering köpte kärnkraftverken, punkt slut.
2. Vattenfall även ska ta säkerhetsansvar utanför Sveriges gränser.
3. Icke-svenskar bevisligen klarar av att äga infrastruktur i vårt land.
Men när billiga politiska poänger är inom greppbart avstånd backar alltså inte sossar från nationalromantiska fördomar eller sådana petitesser som sanningen.

Uppdatering kl 21.00, 17 nov: Då Alliansfritt Sverige har varit storsinta nog att rätta sin post angående när Vattenfall köpte tyska kärnkraftverk, så stryker jag mitt negativa omnämnande av dem.

Socialist-talibaner?

Just när Berlinmuren uppmärksammats börjar svensk vänster leta efter nya fiender till västerlandets demokrati och kapitalism, som de kan alliera sig med. Denna gång är det de talibaner som krigar mot svenska soldater i Afghanistan, för inrättandet av en islamistisk teokrati, som är mottagare till denna typ av bisarra kärleksförklaring.

En av initativtagarna i detta korståg rakt ner i etikens avgrund är Ohlys favoritbloggare Jinge. Enligt Jinge så är de monster som genomför attentat mot svenskar och dess afghanska allierade ”frihetskämpar”. Därefter följer ett mystiskt argumenterande, utan minsta bevis eller referens, att alla dessa ”frihetskämpar” inte är talibaner. Andra går längre, likt den socialistiska bloggaren Kristoffer Ejnemark som rakt av kallar talibanerna för en ”befrielserörelse”, Dessa borde vi enligt Kristoffer stödja istället för de svenska soldater vilka riskerar liv och lem när de försöker göra tillvaron fredligare och säkrare för den afghanska civilbefolkningen.

Hur långt denna nya version av ”socialister söker allierade på kloak-nivå” kommer att sprida sig är svårt att säga. En tragisk och oroande fingervisning är dock att den f.d. EU-parlamentarikern för vänsterpartiet och riksdagskandidat (samt uttalad icke-hard liner inom partiet) Jonas Sjöstedt gillande refererar till Jinges inlägg om dessa ”frihetskämpar”.

I bästa fall förblir det en vänsterextrem susning över nätet, i värsta fall har socialdemokraterna en tuff förhandling framför sig inom den Rödgröna valplattformen VEM som skall få helikoptrar i Afghanistan, svenska soldater eller den så kallade ”befrielserörelsen”..

Ett klent sosseförsvar av vänsterpartiets sovjetism

Det har varit smått underhållande att följa de politiska svallvågorna i Sverige efter 20-årsjubileet av Berlinmurens fall. Inte minst som Centerpartiet tog tillfället i akt att påminna oss alla om Socialdemokraternas valsamarbetar med DDRs gamla fanclub, vänsterpartiet.
Detta orsakade naturligtvis en del ilskna, men ganska futtiga motreaktioner från dagens demokratiska vänster.

Bloggen ”utsikten från höjden” som har ett frihetligt vänsterperspektiv körde lika-goda-kolsupar-argumentet. Detta genom att referera till en leninist-trotskistisk blogg som bland annat förkunnar att det USA som många borgerliga gillar, försvarade Korea mot stalinistisk invasion 1950-53, bombade Jugoslavien för att få ett slut på Milosevics mördande i Bosnien och Kosovo, samt befriade Kuwait från Saddams invasion 1991, etc, och på något sätt menar att det var lika illa som att stödja Sovjet…

Kaaanske inte det mest övertygande jag läst. Om den demokratiska vänstern skall försöka tvätta bort DDR-stämpeln från vänsterpartiet, så gör man troligtvis inte det med att anamma argument från kommunister som står till vänster om vänsterpartiet.

Den socialdemokratiska bloggen Alliansfritt Sverige går även de till försvar åt sina rödgröna kamrater i vänsterpartiet med brösttoner genom att anklaga centerpartiet för guilt-by-association.

Ifall vänsterpartiet verkligen klippt alla band med sin historia så hade det varit ett fungerande argument. Det finns andra demokratiska partier i Sverige och i andra länder som har utvecklats ur mindre demokratiska rörelser och samhällskrafter, även om det förflutna i dessa fall existerade längre bak i tiden än 2004 (alltså då Olhy slutade kalla sig kommunist).

Men (för femtioelfte gången) vänsterpartiet har inte klippt sina band till sovjetismen. I deras partiprogram står fortfarande avskaffandet av kapitalismen som ett mål, och fortfarande idag har vänsterpartiet Eva Björklund som suppleant i partistyrelsen. Samma Eva Björklund som är redaktör på castro-trogna svensk-kubanska föreningens tidning som hurrar när kommunistregimen på ön slänger bibliotekarier i fängelsehålor.

Vilket annat Riksdagsparti i vårt land låter uttalade antidemokrater husera på höga förtroendeposter inom partiet? Kan Alliansfritt Sverige svara på det?

Muren, friheten och det tredje alternativet som aldrig fanns

Om någon hoppat fram och frågat mig om TV-stunder som gett mig gåshud av glädje, så hade jag, likt många andra, nio dagar av tio troligtvis bara kunnat stamma fram något om OS-finalen i Hockey i Turin. Men en sådan här dag ger milt sagt orsaker till eftertanke. Trots att jag har ett rätt utvecklat sportintresse så slår naturligtvis inget bilderna från när muren föll, och då sovjetimperiet rämnade. Det var verkligen demokratin, friheten och kapitalismens vinst på walk over över kommunismen, realsocialismen eller vad man nu vill kalla skiten för. Balter, polacker, östtyskar, tjecker, rumäner, georgier med flera kunde äntligen njuta av frihet.

Men i Sverige, idag, är denna utskåpning av det röda laget långt från vedertagen. Den där B-skådisen Reagan och järnladyn Thatcher kan tydligen omöjligen ha haft rätt. Vad jag nu försöker beskriva är inte primärt de åsikter som fortfarande grasserar i vänsterpartiet. Denna gamla DDR-fanclub går ju än längre, då det än idag är acceptabelt av förtroendevalda vänsterpartister att heja på förlorarna i Kalla Kriget med planekonomi och stalinism. Nej ett sådant flagrant vansinne är ju så absurt och behöver inte bemötas.

Vad jag tänker på är snarare den där envisa svenska sosse-föreställningen om att det fanns ett tredje alternativ mellan västerländsk kapitalism med demokrati och den realsocialistiska kontrollstat som krävde murar för att stänga inne sin egen befolkning. Och trots att Östeuropa (oavsett finanskris) idag lever i frihet och levnadsstandard som var omöjligt att föreställa för 25 år sedan är detta tredje alternativ den förlorade möjligheten till ett nytt mönstersamhälle.

Denna eviga föreställning av en tredje väg tar sig många uttryck. I sin värsta form av Björn Elmbrant som inte verkar se så mycket skillnad på ett diktatoriskt system som skapade GULAG, Berlinmur och otaliga miljökatastrofer, samt ett demokratiskt system där man faktiskt kan förlora jobbet. Men det finns fler mer subtila tecken, som att Gorbatjov fortfarande idag idoliseras, trots att han i realiteten misslyckades fatalt med att skapa ett fungerande socialistiskt system med ett mänskligt ansikte (och att han sände stridsvagnar mot frihetssträvande balter). Men också att Sveriges största tidning lyfter fram detta tredje förlorade alternativ i böcker och intervjuer, samma dag som resten av Europa och tyskarna firar DDRs kollaps med buller och bång.

En orsak till detta intellektuella haveri är enligt mig att fel historiker i månt och mycket har dominerat beskrivningen kommunismens fall här i Sverige där en icke-existerande nyliberalism har fått skulden för varje ryskt eller östeuropeiskt bakslag sedan 1989 . Två böcker som hade behövt läsas av fler svenskar är the ”Commanding heights” av Daniel Yergin, och ”The Soviet tragedy” av Martin Malia. Framförallt den andra boken, skriven av Martin Malia, historikern som förutsåg sovjets kollaps borde ha ges uppmärksamhet och åtminstone ett minimum av uppskattning. Enligt Maila kunde inte sovjetsystemet reformeras, då Stalinism är den logiska följden av kommunism. Reformer kan endast göra skillnaden mellan kommunistisk teori och realsocialism än tydligare, vilket snarare underblåser kollaps.

“If in the end communism collapsed like a house of cards, it was because it had always been a house of cards.".
Spot on

Äpplen och päron och organhandel

Alla icke-frälsta individer ifrågasätter sina egna övertygelser. Det är nyttigt och en utvecklande process. För min del är det en skräckblandad upplevelse. Det börjar ofta med att jag läser någon rubrik som verkar kullkasta mitt universum. Men sedan så läser jag och begrundar vad som står med ett kritiskt öga och åtminstone hittills så håller mitt universum. Därför anser jag mig vara lyckligt lottad att jag har liberala övertygelser och en allmän tilltro till västerländska demokratier. Det gör att jag kan vara ärlig både mot mig själv och mot andra. Däremot får det mig då och då att undra hur tusan andra människor med helt andra övertygelser fungerar.

Jag fick just en sådan upplevelse idag när jag skummade igenom en rubrik av Aftonbladets Åsa Linderborg där hon skrev att nu minsann ”faller domarna i de israeliska organhärvan” . Det är en chockerande rubrik, och jag undrade liksom så många andra: Va, finns det något bakom Donald Boströms antisemitiska artikel om att staten Israel skulle vara inblandad i organiserad organhandel på palestinier där dessa skulle avrättas för att sedan skickas med helikopter till sjukhus så att deras kroppar kan tömmas på organ som sedan kan säljas till tranplantering?

Men efter att ha läst igenom det hela mer kritiskt och uppmärksamt så håller ännu mitt universum. Donald Boströms anklagelser håller inte mer nu än innan. Åsa Linderborgs avslöjanden handlar om en patolog i Israel som under obduktioner tagit ut ben eller vissa organ ur en israelisk soldat (och en skotsk turist) och placerat dem i någon formalinburk utan att informera familj eller anhöriga, eller i allmänhet brustit i hanterandet av lik. Möjligen har han sedan sålt vissa av formalinburkarna. Detta har alltså israeliska rättssystemet nu tagit i tu med.

Det är INTE vad Donald Boströms artikel handlade om. Det handlar INTE om någon organiserad organhandel som militär och stat är inblandad i. Det handlar INTE om beställningsmord för organinsamling och det handlar INTE om organhandel till transplantation. (Det senaste påståendet skäms jag över att jag ens övervägde att tro på då det är i princip medicinskt omöjligt att få ut något användbart organ ur en person som träffast av hög-hastighetskulor i kroppen och varit död i en smutsig omgivning).

Mitt universum håller än. Men däremot måste jag undra vad Åsa Linderborg tänker. Tror hon själv på vad hon skriver? Och hennes svans av marxistiska och israel-hatande debattörer, hur känner de sig egentligen efter att ha slagit sig för bröstet. Jag hoppas att de någonstans där inne skäms en smula.

På tal om dåliga artiklar i aftonpressen så skriver snutteliberalerna på Expressens ledarsida att vi skall sluta jämställa vänsterpartiet med Sverigedemokraterna. Visst de har en hel del poänger. Ett parti som anser det är ett politiskt problem att folk i Sverige vill halalkött och kan köpa det i butiker har en minst sagt mörk människosyn och samtidigt en skrämmande syn på vad som är politik. Att partiledningen dessutom har svårt att definiera vad nazistpartiet Nordiska enhetspartiet är för något gör knappast saken bättre.
Men det Johannes Forsberg totalt ignorera är att dagens vänsterparti valt in Eva Björklund som hyllar diktaturen på Kuba, till suppleant i partistyrelsen. Där sitter förövrigt även Kalle Larsson som stödjer marxist-leninistiska maoist-kollaboratörer i Nepal (ändrat från maositer), de har Riksdagsledamöter som demonstrerar mot Israel med Omars rasistiska gäng, och partiet är nedlusat med Hugo Chavez-fans. Om dessa vänsterpartister hyllar diktatorer eller tyranniska rörelser utomlands, varför skulle de vara bättre vid makten i Sverige? Att Johannes Forsberg inte nämner det i en artikel som berör demokrati och vänsterpartiet är ett direkt tjänstefel.

Journalist karaktärsmördar AIDS-forskare

Helgens absoluta journalistiska bottennapp stod Svds Inger Atterstam för. Hennes beskrivning av HIV in Europe konferensen (som pågår nu måndag – tisdag på Karolinska Institutet) är att det skulle vara ”ett pr-projekt betalt av läkemedelsföretag” och att organisationen i sig själv inte existerar utan endast består av en kommitté med tio personer, vilka hon därmed karaktärslustmördar som en bunt köpta fån. Inger Atterstam går vidare med att antyda att HIV in Europe skulle ha kapat EU-loggan, bondfångat ihop 150.000 svenska skattebetalar kronor och att vår handelsminister Ewa Björling skulle vara grundlurad till att hålla tal på deras konferens. Naturligtvis har sosse-bloggen Alliansfritt Sverige nappat på tråden, just för att en borgerlig minister kan kladdas ner av det hela.

Men om man går in på HIV in Europes hemsida så är det inte så mycket som tyder på att det finns fog för Inger Atterstams allvarliga beskyllningar. Visst, organisationen är blott två år och styrkommittén består endast av 12 pers. Men att organisationen är ung är knappats något den kan misstänkas för. Dessutom är inte vilka personer som helst med och dessa representerar fler än dem själva. Sju stycken är akademiska forskare/läkare specialiserade på HIV, som Anders Sönnerborg, adjungerad professor vid Karolinska Institutet, och professor Brian Gazzard från Imperial College School of Medicine. Andra är representanter från AIDS- och HIV-NGOs som Ton Coenen och Nikos Dedes. Slutligen finns det även politiker som är aktiva inom just AIDS-frågor i Europa såsom Jean-Luc Romero från Frankrike. Förövrigt har denna kommitté även med observatörer vilka är representanter från WHO och två EU-myndigheter.. Märk väl, ingen av dessa är anställda vid något läkemedelsbolag.

Så vad har HIV in Europé egentligen gjort för att förtjäna dessa beskyllningar? Jo de sponsras av en bunt läkemedelsbolag. Huva! Men oavsett vilken medicinvetenskaplig konferens Inger Atterstam hade brytt sig om att kolla upp, så hade hon även där funnit sponsrande läkemedelsbolag. Det är helt enkelt comme il faut, och inget bevis på att någon skulle vara köpt av mammon. Läkemedelsbolag sponsrar nämligen en hel del verksamheter av olika orsaker. Delvis är denna bransch otroligt beroende av att varumärkena förknippas med behjärtansvärda ting som tex HIV-organisationer. Dessutom är det i företagens intresse att både vara på god fot med akademiska forskare (som många gånger kan samarbeta med industrin till att finna nya kurer), samt NGOs för patientgrupper då dessa kan komma med otroligt viktig ( men egentligen inte särskilt känslig) information, som om det finns någon biverkning som är synnerligen avskydd av patienter och därmed behöver åtgärdas. Dessutom, vilket kanske chockar en del, så finns det en hel del inom läkemedelsbranschen som helt genuint brinner för det här med att kurera och mildra lidandet för sjuka människor

Så vad är det för något mystiskt som denna påstådda pr-organisation försöker smyga in i det politiska samtalet? Jo optimal testning för att finna HIV-positiva så tidigt som möjligt, samt tidig vård av HIV-positiva. Vilken djävulusisk plott…. Smått absurt då att samma Inger Atterstam och samma Svd har en artikel släppt samma dag om att svensk sjukvård måste bli bättre på att diagnostisera HIV-positiva tidigare för att dessa annars” riskerar därmed också att få en svårare sjukdom och att dö tidigare plus att de kan smitta andra”.

I rest my case

Uppdatering 3 nov: Skeptiska läsare kan nu även se på vartenda föredrag som hölls på HIV in Europe-konferensen på Karolinska Institutet. Och igen, inte en enda representant från läkemedelsbolag. Om någon mot förmodan hittar något som kan uppfattas som dold reklam, eller som kan kallas pr-jippo i dessa snustorra tal, så skriv gärna en rad och gör mig uppmärksammad på det.
Förövrigt invigdes mötet av KI:s rektor och flera politiker och aktiva inom HIV-frågor var där. Vår (fri)handelsminister Ewa Björling skriver även om mötet här.