Honduras, svensk media, och den uteblivna nyckeln till att förstå kuppen

I Honduras verkar nu Zelayas och de som avsatte honom nu sätta sig ner i förhandlingar för att lösa krisen. Men intressant nog saknas en viktig information i just svensk media, som gör hela situationen helt oförstående för oss. I exempelvis the Economist är man noga med att poängtera att Zelayas är genuint impopulär hos befolkningen i Honduras (trots att tidningen är emot kuppen), och att kuppmakarna i form av en enig kongress, alla ledande partiers (inklusive det Zelayas påstår sig företräda), en högsta domstol, samt militär, åtnjuter ett brett stöd bland folket. Förutom opinionsmätningar exemplifieras detta av tidningen att i demonstrationer för regimskiftet har dragit enorma folksamlingar, mot de relativt fåhövdade protesterna för Zelayas. Ja eftersom Zelayas dessutom ändrade sin politik markant efter att han blivit president, så måste man undra ifall han hade kunnat få folkets förtroende om de visste vad han skulle göra med det.

I Svensk media däremot skrivs det i princip uteslutande om att Honduras skulle styras av eliter, som kyrka, militär och ett par familjer som dominerar politiken. Men att majoriteten tycks föredra dem framför en Chavez-wannabe i form av Zelayas verkar inte bekomma dem så mycket. Ett typexempel är DNs Erik de la Reguera som gärna droppar påståenden om bondeorganisationer, fackföreningar, så kallade sociala rörelser för fattiga som stödjer Zelayas. Men samtidigt måste man ju undra hur många ur denna samhällsgrupp som inte gillar honom, i ett land med ca 50 % fattigdom när han bara har förtroende i 30 % av befolkningen?

I och med denna uteblivna information ter det sig helt ofattbart för oss varför en bunt kuppmakare ett litet land som Honduras kan stå emot en enig omvärld, eller varför Obama och Clinton manar Zelayas till att inte huvudlöst försöka åka tillbaka in i landet. Hur krisen skall lösas blir ju avsevärt mer komplicerad då vi verkligen inte har att göra med någon klassisk avskydd junta i en bananrepublik, helt isolerad från folket. För hur skall Zelayas kunna återvända till makten som det regnar ifall han själv är avskydd av både befolkning och andra parlamentariska och juridiska struktur i landet? Det tåls att tänka på.

För övrigt är det ju fortfarande helfestligt att läsa vad svensk extremvänster skriver om kuppen. Nu är det tydligen bevisat att USA låg bakom alltihop för att en av generalerna som beordrades av Honduras högsta domstol att gripa Zelayas, minsann utbildades av amerikansk militär på 70-talet… Man kan ju undra hur Obama planerade generalens utbildning från kindergarten?

Uttröttande idioti…

Nu har DNs Svante Nycander gett sig in i dett formella getingbo av ubåtsprivatspanare som självsäkert påstår att ubåtskränkningarna på 80-talet i Stockholms skärgård härrörde från NATO och att svenska militärer mot bättre vetande försökte skylla på Sovjet. Men vad alla dessa förstå-sig-påare konsekvent undviker är att göra någon form av teknisk reality check. För sanningen är den att det inte fanns några NATO-ubåtar som hade kunnat utföra kränkningarna i Stockholms skärgård.

För att kunna utföra nämnda kränkningar från 80-talet skulle två viktiga egenskaper: 1. Vara tillräckligt liten för att kunna manövrera under ytan i den synnerligen grunda och trånga skärgården. 2. Ha tillräckligt lång räckvidd så ubåten kan ta sig från bas till skärgård. Problemet är att dessa två faktorer varierar åt motsatt håll. Större ubåtar har oftast längre räckvidd, vilket naturligtvis är logiskt då mer drivmedel kan förvaras ombord. Stockholms skärgård ligger nämligen en bra bit från varenda möjlig flottbas där NATO kan ha verkat från på 80-talat, och därmed är det en riktig bedrift att hitta något fartyg från väst som rent tekniskt skulle kunna utföra en kränkning där och det utan att gå på grund eller fastna.

Ett exempel på hur denna reality check undvikits var når någon av dessa ubåtsprivatspanare, (jag tror det var Ola Tunander), påstod att kränkningarna i Hårsfjärden 1980 utfördes av en amerikansk attackubåt av klassen Los Angeles, eller möjligen någon form av miniubåt som hade Los Angeles som bas. Problemet är bara att Los Angeles är över 100 meter lång och över tio meter höga, varvid de inte ens kan ta sig in i Östersjön i annat än i ytvattensläge, och än mindre kunna vara i närheten av skärgårdens grunda och trånga vatten. Alltså skulle risken för att någon såg detta monster baxande in eller ut i Östersjön vara ganska stor, varvid riskerna för hela projektet naturligtvis skulle vara oacceptabla.

Mossberg som skrivit boken Svante Nycander recenserar ,ansluter sig till den skara som framhåller möjliga västtyska ubåtar som de troliga förövarna. Men även detta är synnerligen otroligt. Dessa hade nämligen tvingats verka från baser i norra Tyskland som ligger mer än 700 km från Stockholm (fågelvägen, vilket knappast är den rutt de kunnat ta). Dessa fartyg var dock inte byggda för att ta sig så långt, utan snarare för att ligga och lurpassa på sovjetiska eller polska landstigsfartyg utanför Bornholm. De har nämligen blott 420 km räckvidd under ytan och den blygsamma hastigheten av 7 km/h. Visst, de hade kunnat gå i övervattenläge, men är det troligt att en ubåt hade kunnat ta sig utmed hela svenska kusten, och Gotland utan att upptäckas vid flera tillfällen av den svenska radar som då satt och väntade på ryska flottan? Vidare var båtarna ca 50 meter långa och man måste ju fråga sig om det överhuvudtaget går att manövrera med en sådan best under ytan i en fjärd? Vad är tex radien för att göra en u-sväng under vatten vid 5 knop? Ur många fjärdar är så pass stora att en 50 meter lång och fem meter hög ubåt kan svänga där på periskopdjup?

Om Sveriges kår av konspirationsteoretiker ställde sig dessa frågor INNAN de skrev böcker och skrattretande ”dokumentärer” som tex Uppdrag granskning, så hade inte ens den här diskussionen ägt rum. Vidare kan man ju fråga sig varför Nato skulle spionera på oss, när de hur som helst skulle kunna fråga oss rakt ut om allt vad de behövde veta. Palme höll ju NATO-samarbetet som prio 1, trots propagandatugg om Vietnamkrig och neutralitetspolitik.

En kupp, en enad värld och en skränig vänster

Ingen kan väl ha missat att Chavez allierade i Honduras, Zelayas, avsattes i en kongress- och Högsta domstols-initierad kupp här tidigare i veckan då presidenten väcktes och skickades i pyjamas till grannlandet Costa Rica. Trots att statskupper var återkommande vardag i denna del av världen för bara 20-30 år sedan, så är det faktiskt idag något extremt även i Latinamerika. Ett tecken på det är att nyheten har bemöts internationellt av ett unisont fördömande, både från token Chavez, och brödratyrannerna på Kuba, men även EU och USA. Ja förutom i Honduras då där revolten verkar ha starkt folkligt stöd.

Med detta i åtanke är det rätt komiskt att läsa hur svensk Chavez-gullande vänster har reagerat. ”Högerns våld” förkunnar en trotskist, men hittar knappast någon borgerlig som försvarar kuppen. Det måste kännas trist. Andra försöker desperat finna någon länk till USA, trots att Obama är synnerligen kritisk och Pentagon avbrutit samarbeten med Honduras armé. Man kan verkligen känna vår USA-hatande vänsters besvikelse i luften. På partinivå har några ledande vänsterpartister krävt något av Bildt. Vaddå kan man ju undra när EU under svenskt ledarskap redan tagit avstånd från statskuppen. Effektsökeri på lägsta politiska nivå. Nej Esbati och gänget har fått nöja sig med att söndertolka svenska journalisters ordval, vilket måste ge en fadd smak i munnen.

Men om jag skulle sticka ut hakan som liberal bloggare, vad kan man egentligen säga om kuppen i Honduras?
För det första, vi skall vara på det klara med att Zelayas är en riktig sopa. Han valdes som en mittenkandidat som skulle bekämpa brottslighet, men metamorferade sig under tiden som president till en USA-hatande socialistisk Chavez-wannabe, vars ämbete kantades av korruptionsskandaler och vars ekonomiska populism drivet landet till ruinens brant. Knappast vad väljarna valde, vilket förklarar varför Zelayas stöd hade sjunkit till ca 30 % av befolkningen precis innan kuppen. Han är ej någon demokratisk förkämpe vilket bevisas av att han anslöt ett motvilligt Honduras till Chavez och Castros antiamerikanska allians. Med vänner som den stalinistiska diktaturen på Kuba, och en Chavez som inte backar att beordrar armén att skjuta på obeväpnade demonstranter, då är man verkligen inget frihetligt hopp oavsett vad som skrivs i DN. Vidare måste man ju undra vilka mål en president har som visar ett sådant förakt för sitt lands konstitution och ingen respekt för andra demokratiskt valda ämbeten. Till slut är Zelaya en idiot. Att ansluta Honduras till en USA-hatarklubb när landet är totalberoende av handel, och även bistånd från jänkarna, är rent ut sagt debilt.

Men oavsett detta, är kuppen helt oförsvarbar. I en demokrati byter man inte president med gevärsmynningar, utan med röstsedlar, eller möjligen juridiska processer, punkt slut. Framförallt sätter kuppen ett fruktansvärt exempel i en region som under sekler lidit av demokratiskt underskott, politiskt klåfingriga militärer och ickeexisterande stabilitet. Ett tag verkade det ju räcka med fyra grönklädda män i en jeep för att initiera ett regimskifte. Med denna typ av agerande förblir befolkning, politiker och investerare nervösa vrak i Latinamerika, istället för framtidsoptimister. Så oavsett om en inkompetent president med dubiösa politiska mål har mist jobbet och möööjligen blivit ersatt av någon som är mer duglig, så är den politiska skadan av själva kuppen än större.

Vidare kan man ju undra om Zelayas skulle kunna göra så mycket mer skada. Hans ämbete skulle hur som helst avslutas om 6 månader, han var genuint impopulär i landet, i princip alla politiska partiet var mot honom, liksom en enig kongress, Högsta domstol, och att han var utan vänner inom armén. Skulle han ens kunna vinna sin folkomröstning för att göra det möjligt för honom att ställa upp i nyval? Och skulle han ha någon chans att vinna själva presidentvalet? Knappast.

Därmed måste man ju undra hur det står till i knoppen på kuppmakarna. Nu kan Zelayas spela rollen som underdog och offerlamm med internationell uppbackning, samtidigt som pajasen Chavez får än mer diplomatiskt luft under vingarna. Kuppmakarna har försatt sig själva i en riktig soppa och är helt utan vänner. Nja, förutom befolkningen i Honduras förstås, där majoriteten verkar backa dem.

Därför blir det hela en rejäl nöt att knäcka. Det bästa vore troligtvis att Zelayas kan återvända till sin post, men samtidigt lovar och bedyrar att han inte ställer upp till omval i januari och ger kuppmakarna amnesti. Det är ju också vad seriösa krafter världen över verkar anse, liksom vår svenska regering. Men det är väl ståndpunkter som inte är så sexiga i debattartiklar och bloggar, varav den svenska tystnaden.