Inga djurrättsaktivister i de djurförsöksetiska nämnderna!

Efter söndagens inlägg av forskare var det idag djurrättsaktivisterna att ta till orda på Brännpunkt i SVD, Deras åsikt är den sedvanliga, nämligen att de djurrättsetiska nämnderna egentligen inte granskar någonting, utan godkänner alla ansökningar om djurförsök. Men som jag skrivit förr så är det en banal kritik som inte tar hänsyn till de etiska nämnderna arbete, eller i den kontext de verkar:

"För det första innan en forskare skickar in sin skriftliga ansökan till nämnderna så måste ansökan godkännas och skrivas under av en utvald ansvarig föreståndare på universitetet. Dess tar sitt uppdrag på stort allvar varvid det sker en preliminär utgallring och dessutom uppstramning av ansökningarna. För det andra, 25 % av ansökningarna som når de djurrättsetiska nämnderna godkänns med villkor, som alltså måste åtgärdas och följas. För det tredje, det finns andra sätt som forskarvärden och samhället gallrar vad som anses vara lämpligt att forska på. För i dagens läge ges inte forskare något carté blanche, utan varje projekt kräver pengar som erhållas efter tidskrävande processer som ca 20-10 % av alla ansökningar belönas med. De djuretiska nämnderna är med andra ord blott en del av hur samhället godtar vad forskare får forska på "

Det upprörande är inte att de djurförsöksetiska nämnderna godkänner de mesta projekten, utan att djurrättsaktivister skall föra djurens talan. Det är absurt att ett sådant smalt och extremt politisk segment som djurrättsaktivister skall ha en sådan representation som är avgörande för sjuka människors välbefinnande. Försöksdjurens väl representeras mycket bättre av utbildad personal såsom veterinärer.

Patientorganisationer in i de djuretiska kommittéerna

Dagens ledare i Svenskan är något så ovanligt som kritik av att djurskyddslagar är för hårda. Vad författarna avser är att djurskyddslagar instiftade under miljöpartiets darling under Göran Perssons regering, Djurskyddsmyndigheten, fortfarande används och gör försök inom medicinsks forsning på tok för byråkratiska att få tillstånd till och i vissa fall också är för stränga. Eftersom jag själv ansökt om sådana tillstånd och även utfört otaliga djurförsök så anser jag mig ha visst expertkunnande i frågan.

I denna typ av diskussioner så tycker jag det är på plats att poängtera att djurskydd även är bra även för forskning. Om djur utsätts för onödigt plågsam eller osanitär behandling så blir också experiment svårtolkade och många djur måste undantas i studierna vilket ingen forskare önskar sig. När däremot djurskydd blir för aktivistisk och dess mål är att förhindra djurförsök i sig själv så skadas forskningen, och drabbar i dess förlängning de patienter forskningens resultat kan hjälpa eller rädda. Det är oerhört allvarligt då det inte idag och ej heller i överskådlig framtid kommer att finnas något alternativ till just djurförsök inom läkemedelsutveckling.

Vad författarna till debattartikeln hänvisar till är att det är förbjudet, eller åtminstone krävs besvärliga undantag för att göra vissa försök på djur som vi faktiskt använder idag som behandling av patienter. Det ter sig som en logisk anomali. Djurförsök skall naturligtvis behandlas så bra som möjligt, men behandling som är god nog för patienter bör också vara acceptabel på råttor och möss. Framförallt när vi betänker hur vi (oftast väldigt plågsamt) dödar råttor när de räknas som skadedjur. Som forskare har jag själv stött på byråkratiska regelsystem, och jag kan säga att det försenar eller förhindrar vetenskapen på ett oacceptabelt sätt. Det tar flera månader att få tillstånd för experiment som för forskaren kan vara överspelade på denna tid så man tvingas till sämre alternativ, eller helt enkelt inte utforska det berörda ämnet.

Idag har djurrättsorganisationer representation i de Djuretiska nämnderna som ger tillstånden. Det är ju fullständigt absurt att ett så extremt politiskt egenintresse skall ha ett sådant inflytande. Författarnas förslag är istället att patientorganisationer borde få inflytande i de Djuretiska kommittéerna. Det är något jag stödjer till fullo, framförallt om djurrättsorganisationerna även slängs ut.

Aftonbladet önskar Europeisk hyperinflation

Allt medan det växer fram en interndebatt inom det borgerliga läget om EUs förträfflighet eller otroliga brister, så går sossarna i motsats riktning. De ställer allt mer upp på att EU är oantastbart vilket ju är logiskt med tanke på unionens utveckling i vänsterled. Se exempelvis Katrine Kielos ledare i aftonbladet. Där ställer Katrine helt upp bakom Sarkosys problembeskrivning av Europas kris. Det hela kan, enligt Katrine, bara lösas med att Europa slutar spara och börjar slösa. Detta skall sedan betalas med euroobligationer vilket i princip betyder att Tyskland och andra skötsamma länder skall stå för notan, samt att låta Europeiska Centralbanken ” agera som en vanlig centralbank”. Det senare är en vänsteromskrivning av att släppa loss sedelpressarna på högvarv och därmed släppa lös inflationsmonstret som skulle bestraffa varenda sparare i eurozonen.

Detta är uppseendeväckande på två sätt. För det första så belyser det att okritiskt EU-kramande borde vara främmande för liberaler, utan snarare passar vänsterrörelsen med deras förkärlek för social ingenjörskonst och allmänt statskramande. För det andra så tydliggör Katrine Kielos ledare vilka dubbla måttstockar EU-kramare har mot Bryssel i jämförelse mot Rosenbad. Om sossarna hade följt Katrines förslag när det gäller svensk politik, så hade det betytt att de övergivit de synnerligen nödvändiga reformer med Riksbankens självständighet och utgiftstak som varit en central del i den moderna socialdemokratins ekonomiska politik de senaste 25 åren. Det skulle betyda ett återvändande till 70 och första halvan av 80-talets destruktiva devalveringspolitik (vilket visserligen verkar vara Juholts vilja), som vänsterpartiet av goda skäl varit ensamma om.

Socialkonservativ eller Socialistkonservativ

Då var det dags för årets roligaste TV-event. Sverigedemokraterna skall hålla sina landsdagar, där vi igen lär få se intressanta gräsrötter som inte riiktigt anammat partiledningens mer slipade yttre, hålla tal om de dära himska invandrarna. Nåja i år kanske det blir annat ljud i skällan. Efter några år i Riksdagens finrum så står alla nya protestpartier inför problem när ledningen har anpassat sig till det nya, men inte riktigt alla gräsrötter hängt med i svängarna. Avhopparen William Petzälls extrema taxinotor påvisar ju att partiet som delvis är en protest mot ett politikeretablissemang med höga löner och förmåner, faktiskt själva berikar sig på systemet, och med just fallet Petzäll har skapat en av Sveriges dyraste bidragstagare. Vi får se hur Jimmie Åkesson tacklar internkritiken. Gissningsvis klarar han det ganska lätt, för han har ju lyckats med sin uppgift att få partiet in i Riksdagen.

I övrigt har det varit mycket tal om att Sverigedemokraterna skall bli socialkonservativa. Men imorse när Jimmie Åkesson frågades ut i SVT-morgon, så fick jag snarare intrycket att de skall bli socialistkonservativa. Jimmie har nämligen anammat vänstertesen om lönedumpning, men naturligtvis anpassat den till Sverigedemokraterna och skyller på utlänningarna. Med andra ord, reformen om arbetskraftsinvandring, Lavallagen, står i fokus i SDs kritik mot regeringen. Jimmie skruvar upp kampen om de LO:are som skrek ”Go home” under demonstrationerna på Vaxholm för några år sedan.

Men som jag skrev för ca ett år sedan (då kritik riktat mot sossar) så är tesen om lönedumpning en inget annat än en rutten marxistisk rest som helt saknar verklighetsanknytning. Det finns inga som helst bevis för att invandring eller globalisering skulle skapa ett ”race to the bottom”:

”Sedan de senaste 30 åren har svensk ekonomi blivit allt mer frihandelsvänlig och globaliserad. Det betyder att de flesta varor och tjänster som vi i Sverige använder, och som tidigare var protektionistiskt skyddade från omvärlden, nu produceras och utförs på en global marknad där svenska arbetare konkurrerar med utländska arbetare som har lön efter sina hemländers lagar. Men trots att de flesta svenskar sedan länge konkurrerar med arbetare i låglöneländer utan kollektivavtal har svenska reallöner marscherat upp i en stadig takt de senaste 30 åren. Det blev aldrig något race to the bottom. Snarare har det blivit ett race to the top då flera tidigare fattiga länder har blivit rikare. Frågan är om något race to the bottom någon sin inträffat i en markandsekonomi, förutom under extrema kortvariga perioder där politikers maktmissbruk bla lett till hyperinflation. ”

Alltså även om utländsk arbetskraft först nu kommer hit så har de i andra branscher redan konkurrerat med svenska arbetare under decennier. Trots det har svenska arbetare bara fått högre och högre reallöner. Lönedumpning är lika mycket ett påhitt när det kommer från Jimmie som när det kommer från en kommunist. Däremot avslöjar det att SD egentligen inte bryr sig om invandringens kostnader. De gillar bara inte invandrare oavsett om de jobbar och betalar skatt.

Ps: Det har tillkommit en del nyheter i frågan. Ja Jimmie Åkesson stod pall för kritiken från mer extrema gräsrötter som ogillar toppstyre, ny inriktning och de förmåner partitoppen innehar. Men han kan inte längre påstå att kritikerna är några enskilda förvirrade själar.

Hamiltons två kvarvarande argument

Folkpartiets annars så kloka Carl B Hamilton skriver idag ett inlägg i SVD som påstås handla om att ”Vi måste ställa upp för krisländerna [ i eurozonen]”, men vars riktiga innebörd är ”låt oss gå med i eurosamarbetet”. Men Hamilton kan inte dölja att det råder ett fasligt inflationstryck på argument för hans åsikt. Ett av hans två (!) kvarvarande skäl är att det faktiskt kan gå lika illa för länder utanför eurosamarbetet som de innanför. Det är ju liktydigt med att säga att vi inte behöver förlora på att införa euron, vilket knappast är övertygande. Sedan är det ju så att vi idag inte vet om det är sant. Det finns ju en stor möjlighet att de skötsamma euroländer inte får tillbaka de pengar de lånat ut till Grekland. I så fall får även Tyskland och Finland betala för andra länders misslyckande på ett betydligt mer direkt sätt än att konjunkturen går ner. Det slipper vi nu. Dessutom, om ett sådant scenario infaller där tex Grekland går i konkurs, gör Sveriges deltagande från eller till för Europa? Jag tror inte det, däremot skulle det naturligtvis vara kännbart för Sverige att låna ut pengar som bara försvinner.

Det andra skälet Hamilton framför är att utanför eurosamarbetet riskerar Sverige att bli ”en randstat” utan makt inom EU. Men som jag påpekade häromdagen, har verkligen Österrike mer makt och inflytande i EU än Sverige? När Sarkosy och Merkel sätter agendan hör man inte ett smack om vad småstaterna tycker eller säger. Snarare är det ju så att i två euroländer (Grekland och Italien) har just Tyskland och Frankrike tvingat bort regeringarna utan att greker och italienare har haft något att säga till om. Vi skulle även få mindre motståndskraft mot andra Bryssel-diktat med EMU-medlemskap. EU-kommissionens förslag om att införa Tobinskatt, röstades ner i EU där fullständig enighet krävs. Men Tyskland och Frankrike har flaggat för att man därmed tänker inför det i eurozonen, där maktspråk och övertalningar går efter mer okända mönster, och där det är möjligt att småländerna inte klarar av att stå emot. Därmed verkar det snarare vara så att EMU-medlemskap inte ger ökad makt i Bryssel, men snarare mer Brysselmakt i Stockholm. När Hamilton skriver att ökat samarbete är ”en försäkringspremie.. i händelse av framtida egna problem” visar han snarare att han har fastnat i borglig retorik från 80-talet då EU-medlemskap sågs som en försäkran mot befängda socialistförslag från socialdemokraterna i blandekonomins Palme-Sverige. Men vad vi främst behöver idag är en försäkran mot minst lika befängda och socialistiska förslag från Bryssel.

Jag är inte en EU-motståndare. Däremot vill jag ha ett EU som fungerar som en frihandelsunion, istället för dagens bidragsunion. Det får vi inte om vi likt folkpartiet fullständigt okritiskt säger ”ja” till allt från Bryssel.

Andra kommentar: DHE, Motpol

Det började som en skälvning…

I helgen skrev Isobel Hadley-Kamptz att det börjat uppstå en borgerlig och/eller liberal EU-skepsism. Jag var tydligen på tok för kritisk av Isobels uppskattning. Något börjar faktiskt hända. Johan Norbergs extremt välskrivna debattartikel om EU i Expressen är redan en klassiker uppskattad av många trots att den har mindre än ett dygn på nacken. Vad sägs om denna pärla till mening:

”Att som den europeiska eliten bara svara att det kräver "mer Europa" duger inte när ett skäl till folks raseri är att de redan har tvingats svälja en kraftig dos "Europa" som de inte röstat för - eller ombetts att rösta om igen tills de röstar rätt.”

Dessutom är Johan inte ensam. Liberalnestor, Carl Rudbeck skrev i förra veckan en kolumn där euron beskrivs som ett monster. En härlig motvikt mot de annars folkpartistiska ledarkrönikorna i sydsvenskan och DN som till och med mässar att vi borde ansluta oss till euron för att Sverige skall kunna få en ”central position i morgondagens EU” (Mmm visst, och Österrikes inflytande är så ofantligt stort i eurosamarbetet när jättarna Tyskland och Frankrike sätter rytmen?).

Det verkar vara upplagt för en försiktigt positiv hållning för oss liberaler som anser att EU är på fel väg, får på tok för mycket makt och baserat allt för mycket på att dela ut bidrag. Men jag vidhåller att något fortfarande saknas. För om en borgerlig EU-skepsis skall få genomslagskraft krävs partipolitisk förankring. Det är rent ut sagt sorgligt att parlamentarisk EU-kritik är begränsat till planekonomiska Castro-kramare och husvagnsrasister. För min del hoppas jag på att Centerns liberala idéutveckling landar i en sådan position. Det finns en hel del liberala stjärnor i laguppställningen som skall vara med i visionsutvecklingen, så möjligheten finns.

Jai Mahakali, Ayo Gorkhali!

Rubriken är de brittiska Gurkhasoldaternas stridsrop, och de senaste som lär ha fått höra det var de ca 30 talibaner som anföll en kontrollpostering i Afghanistan. De slogs tillbaka av en ensam Gurkha, korporal Dipprasad Pun, som när han fick slut på ammunition och kastat sina 17 (!) handgranater använde stativet till sin kulspruta i närstrid för att oskadliggöra de sista anfallarna. Det krävs en hel del inlevelseförmåga i TV-soffan för att inse vilken omänsklig situation korporal Pun utförde detta stordåd.

Men det är möjligt att det inte blir så många fler från motståndarsidan som lär få uppleva den tvivelaktiga äran att höra detta cri de guerre. För nu när vi alla koncentrerar oss på krisen i euro-området, så får vi inte glömma att även länder som har låtit offentliga utgifter rasa iväg, nu tvingas spara. Ett av dessa länder är Storbritannien där Cameron måste städa efter New Labours slöseri, och försvaret får ta sin del av detta. Även om brittiska armén bedyrar att Gurkhas kommer att finnas kvar så blir det färre. Fler av dem kommer att tvingas till avsked och allt färre nyrekryterats i krisens spår.

Det är en 200 år gammal symbios mellan Storbritannien och fyra bergsstammar i Nepal som nu tar stryk. En symbios som visserligen länge innebar skamligheter som att nepaleserna fick sämre pension än sina engelska kollegor och inget brittiskt uppehållstillstånd. Det hela började efter att British East India company led svåra förluster mot just Gurkhas i ett ganska misslyckat försök att invadera Nepal (1814-16). Ganska hastigt förhandlades ett fredsfördrag fram och engelsmännen började erbjuda de synnerligen modiga nepaleserna pengar för att gå i deras tjänst. If you can’t bet them, let them joint you.

Sedan dess har Gurkhas tjänstgjort med bravur i vartenda krig Storbritannien deltagit i. Trots att de är utlänningar i ett annat lands tjänst för pengar så räknas de enligt internationell lag inte som legosoldater. Gurkhas är kända för att vara synnerligen orädda och disciplinerade, och springer med full utrustning snabbt upp för berg likt getter då de sedan födsel är vana vid minst sagt kuperad terräng. Den enda gång brittiska officierare skall ha blivit negativt överraskade av deras mod var när de fick få frivilliga, då de tänkte sätta upp ett fallskärmsregemente av Gurkhas under andra världskriget. Men det hela berodde på språkförbistringar då nepaleserna inte fått klart för sig att det handlade om att hoppa från flygplan med fallskärm. Därmed är det snarare anmärkningsvärt att de fick några frivilliga överhuvudtaget. Deras kännetecken är deras långa krokiga kniv, kukri som skrämmer slag på fienderna. Under Falklandskriget hände det att de argentinska förband bestående av dåligt tränade värnpliktiga som ställdes mot Gurkhas såg till att fly långt innan det förstående anfallet. Det var med all säkerhet ett bra val.

För de nepalesiska männen så är livet som soldat i brittiska armén troligtvis det bästa de kan få. Alternativet är knega på som bonde på de karga sluttningarna i Himalaya. Soldatlivet erbjuder ca 90 gånger högre lön som med lätthet kan försörja hela familjer. Dessutom ger anställning i brittisk tjänst möjligheten att se en rätt stor del av världen utanför byn de föddes i, och en hel del slår sig efter avsked ner i England (och är eftertraktade säkerhetsvakter). Det är därför inte ovanligt med självmordsförsök bland dem som inte klarar av de synnerligen hårda inträdesproven. Tydligen finns det nät under broarna runt rekryteringscentrumen.

Därför får västvärldens skuldkris via nedskärningarna i brittiska armén även ekonomiska följder i nepalesiska bergsbyar som till synes lever på självförsörjande jordbruk. En av få negativa aspekter av globaliseringen, men samtidigt ett tydligt exempel på att vi alla rent ekonomiskt sitter i samma båt. Å andra sidan så är Gurkhas existens är hotad från ett annat håll. Det nepalesiska Maoistpartiet som sorgligt nog kan få ett visst politiskt inflytande i landet har meddelat att ta värvning som legosoldat är förnedrande för nepaleser och kommer att förbjudas. Kommunister ogillar även på 2000-talet individens fria val. Dessutom skulle det innebära att vi i fria världen går miste om den bästa sortens soldater i kampen mot odjur likt talibanerna.

Vem axlar ledartröjan bland borgerliga EU-skeptikerna

Eurokrisen dundrar vidare med oförminskad styrka. Enligt Isobel Hadley-Kamptz har denna kris åtminstone fört med sig något gott. Nämligen att borgligheten inte är så delat EU-positiv längre, och hänvisar till en debatt i dagarna mellan Carl B Hamilton och Johan Norberg. Jag skulle vilja att Isobel har rätt. För om det är något jag skulle vilja se så är det borgerlig kritik av det EU (framförallt EU-kommissionen) som blir allt mindre demokratiskt styrt, allt mer socialistiskt i sin utveckling och är numera mer en bidragsunion än en frihandelsunion.

Men från en liberal interndebatt så är det långt till en riktig borgerlig EU-skepsis med genomslag i politiken. Svenskan (pappersutgåvan) hade en stor artikel idag där inflytelserika personer inom näringsliv och politik får svara på hur de tycker att EU skall byggas om. Alla intervjuade verkade på något sätt ense om att det behövs ännu mer samarbete och mer skattepengar till bla ECB (förutom Jonas Sjöstedt, men han vill å andra sidan ha EU-reglering av bank och finansbranschen). Till det kan tilläggas att den EU-debatt som fått medias uppmärksamhet den senaste tiden är mellan just vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och folkpartiets Björklund. Det ger en sorglig bild av att väljarna har att välja mellan ett borgerligt ja till Euron och ett vänsterpartistiskt nej till hela EU. Det hela understryks med att andra borgerliga tungviktare som Carl Bildt är trots allt som hänt för euron. Vad som saknas är att vi som vill ha ett EU som är en frihandelsunion, men utan jordbrukssubventioner, utan region- och ö-stöd och euro, får någon politisk företrädare. Det har vi inte idag, och utan ett politiskt ledarskap så förblir den liberala EU-skepsisen i Sverige svag och utan inflytande. Och utan inflytande i medlemsländer så blir naturligtvis det liberala avtrycket i Bryssel än svagare.

Se bara på vilken sorglig nivå EU-politiken ligger idag. Vi har en EU-kommission som kommer med det ena socialistiska eller enbart idiotiska förslaget efter det andra. Visserligen går inte alla vansinnigheter igenom, men det finns ju inga förslag från kommissionen i liberal riktning. Vilken politisk ideologi som har övertaget när EUs framtid diskuteras är tydligt, och det är inte liberalism. Snarare får vi skeptiker nöja oss med att EU-budgeten bara steg med 2 % till 129 miljarder euro. Några reella nedskärningar har det aldrig varit på tal om. Om vi nu skall lyckas vända denna skuta till något bättre så krävs det liberala opinionsstödda politiker i länder som Sverige, Storbritannien och Finland, för att möta det Frankrike och Tyskland som bara vill ha mer och mer pengar och makt till EU. Frågan är vilket svenskt borgerligt parti eller vilken svensk politiker som vill fylla detta tomrum? Jag skulle gissa att de kan bli rikligt belönade av väljarna. Kanske något för Centern?

Nyheterna påvisar brister i svensk EU-debatt

EU-kommissionens senaste Freudian slip är att kreditvärderingsinstitut skall kunna stämmas till tystnad ifall någon anser att de gett en för negativ värdering av ett land. Både Karl Sigfrid och min vän Martin bedömer detta som att EU-kommissionen tydligen är fullständigt ointresserad av yttrandefriheten. Det håller jag med om. Men jag vill tillföra att det påvisar att EU-kommissionen har en närmaste socialistisk syn på dagens ekonomiska kris. Nämligen att det egentlig mening just nu inte är en reell kris i Europa utan en påhittad av en anonym marknads rovdrift på svaga länder. Sådana röda vanföreställningar är ett ytterst dåligt riktmärke för lagstiftning. Ifall förslaget skulle gå igenom så innebär det att det blir än svårare för banker, investerare och småsparare att avgöra när ett land som Grekland missköter sig, varvid det blir än lättare att bli lurad av länder styrda av ekonomiskt oseriösa statsmakter. Vi bankkunder, småsparare och skattebetalare skulle än en gång få stå för fiolerna pga en lagstiftning som är anpassad åt fifflande regeringar.

Nu är inte det den enda EU-negativa nyheten som cirkulerat i media det senaste dygnet. Det har visat sig att det för 17 året i rad är stort svinn i EUs regionstöd. Det förvånar mig inte det minsta. Detta stöd utgår ju ifrån att pengar som betalas in av skattebetalare i vissa länder, sedan ges till andra länders regeringar att slösa bort. Det betyder (1) att de väljare som betalar kalaset är geografiskt långt ifrån för att kunna avgöra om användandet av dessa skattemedel är skäligt. Det betyder (2) också att mottagarlandet inte premieras att vara sparsam med dessa skattepengar. Om de skulle vara det försvinner dessa miljoner och miljarder iväg till något annat land. Så skapar man ett system som belönar slöseri och bestraffar återhållsamhet. Så länge EU primärt är en bidragsunion istället för en frihandelsunion så lär detta monumentala missbruk av skattemedel bestå.

Hur kommer det sig att vi i Sverige som är ett netto-givarland till EU inte reagerar starkare på detta? Hur kommer det sig att svenska politiker nästan aldrig talar om det, och inte tydligare följer Camerons linje på en billigare lösare union? Alliansen har ju faktiskt vunnit två val i rad på att just fokusera på att skattemedel inte skall slösas bort. Orsaken är både enkel och beklämmande. I Sverige har det tyvärr varit vänsterns primärgren att vara EU-kritisk. Men vänstern har inget emot att drakoniska skatter betalas in till en statsmakt och sedan sprids i överdådiga slösaktiga bidrag. Det är enligt vänstern själva idén med politik. Därmed må vänstern kritisera EU, men inte för slöseri med skattemedel. De borgerliga å sin sida har sedan länge dominerats av EU-fanatiker som anser att bortslösade skattepengar varit ett okej pris för ett EU-samarbete. Utfallet är att seriös EU-kritik i det närmaste saknats i den svenska debatten, medan EU blivit ett allt mer blir ett byråkratiskt, odemokratiskt och ett socialistiskt misslyckande. Så kan det inte fortgå. Våra borgerliga politiker måste vakna upp och följa i Karls Sigfrids spår. Annars finns det snart ingen mening med att vara med i EU, alls.

Blir det verkligen bättre utan Berlusconi?

Den mest hatade företrädaren för sitt land i demokratiska Europa har kastat in handduken. Berlusconi avgick igår som han lovade efter att hans sparpaket godtogs. Det är många som väntat likt barn på julafton på detta, inte bara vänstern, utan även liberaler och konservativa som både varit oroade för hans populism och upprörda av mutor och hans allmänt korrupta beteende. Tidningen the Economist hade i början av 2000-talet en serie artiklar och omslagsbilder där de krävde att Berlusconi åtminstone skulle bemöta anklagelserna om mutor. Rykten säger att Berlusconi lät sina underhuggare köpa upp i stort sätt alla lösnummer av Economist i Italien just för att omslagsbilden skulle skada honom. Men trots att rikedom och eget mediaimperium naturligtvis varit till Berlusconis fördel så får vi inte glömma att kritiken mot honom alltid varit öppen och riklig i andra italienska medier. Italien har inte varit ett Ryssland där Putin-kritiska journalister helt sonika har mördats.

Men frågan är om vi har något att fira. Vänstern borde åtminstone tona ner sitt festande. Det var ju inte väljarna som tvingade bort Berlusconi. Det var marknaden. Marknaden har det senaste året allt mer visat sin skepsis mot ett Italien med enorm statsskuld, en slösande statsförvaltning, och en regering som i stort visat sig vara både oförmögen till kraftfulla reformer, och knappt beredd att ens inse sin prekära ekonomiska situation. Berlusconis fall påvisar nämligen att i dagens politiska klimat så sitter ingen regering säker som inte följer de grundläggande ekonomiska lagarna. Marknaden godtar inte att länder spenderar pengar som de inte har. Det betyder samtidigt att rätt få vänsteralternativ i Europa ens skulle överleva vid makten om de lyckades vinna val. Men låt mig gissa att vi inte kommer att höra något skanderande om ”marknadens diktatur” nu i dagarna.

Men det är inte bara vänstern som borde vänta med segerskålarna. Berlusconis överlevnadsförmåga genom åren har nämligen en logisk förklaring. Nej den handlar inte om hans mediaimperium. Det vore att överskatta Berlusconis makt och underskatta den italienska väljarkåren. För trots Berlusconis omfattande, ja i det närmaste monumentala brister så har han föredragits av de italienska väljarna. Orsaken är snarare att alternativen avskräcker. Italienska vänstern har varit splittrad och dessutom beroende av kommunistiska ytterlighetspartier. Italienska högern är utan Berlusconis förmåga att snickra ihop koalitioner en grälsjuk massa småpartier med tokiga förslag likt Lega Nords plan att dela Italien i nord och syd samt bygga en mur däremellan. Till detta tillkommer några EU-byråkrater (landets näste ledare Mario Monti är ett exempel) som visat sin oduglighet genom att skapa dagens Europeiska bidragsunion med stort ekonomiskt och demokratiskt underskott. Frågan är helt enkelt om Berlusconis efterträdare blir bättre, eller om de ens klarar av att styra Italien. Hotet mot Italiens ekonomiska existens kvarstår, och med det frågan om Euron verkligen kommer att överleva.

Ps läs gärna Martin Olsvennes galanta inlägg att ” Ett EU i kris måste bemötas ännu mer kritiskt”, samt Emil Källströms (Centern) debattinlägg ” En riktig EU-vän säger ifrån”. Detta är vad som behövs just nu i svensk politik. Nämligen en borgerlig EU-skepsism. Jag vill varken att min talan i EU-frågor skall föras av Björklunds Euro-kramande bara för att jag är Alliansväljare, eller för den delen av Jonas Sjöstedts EU-kritik från ett snävt vänsterperspektiv för att jag är skeptisk till EU som en bidragsunion.

Att urlaka begreppet antisemitism, eller att urlaka Förintelsen som historiskt faktum

Debatten om Gina Dirawi vägrar att dö trots att hon har tagit tillbaka åtminstone nazi-jämförel med Israel (troligtvis efter påtryckningar från sin arbetsgivare). För min del är själva debatten om Dirawi redan utraderad nu när allmänheten har fått reda på vad för vansinniga åsikter hon står för oavsett om det handlar om Förintelsen, 11 september eller vaccinering. Hon kommer i fortsättningen inte kunna yttra ett ord i en politisk fråga och bli tagen på allvar, utan lär få hålla sig till mer banal ting likt Melodifestivalen.

Däremot kan jag inte låta bli att diskutera ett inlägg i den här debatten. Historikern Fredrik Meiton menar att likställa Israel med tredje riket inte är antisemitism, utan bara ren okunskap eller ett retoriskt grepp. Jag håller inte med honom. Okunskap är inget försvar för idiotiska påståenden, lika lite som okunskap är ett försvar av att rösta på ett fascistparti. Ingen kräver att okunniga människor skall uttala sig självsäkert om tex Förintelsen. Man behöver inte skriva A4-långa inlägg om Israel och Förintelsen om man nu gissar att man inte är tillräckligt påläst.
Ej heller är jämförelsen Israels behandling av palestinier med Förintelsen något som kan viftas bort som ”ett retoriskt grepp”. Det är nämligen en proportionsvidrig jämförelse. Att göra proportionslösa jämförelser är ju ett känt grepp att just förringa något. Likställer vi tex mord med en ringa misshandel så förringar vi mord. Det är dessutom just proportionsvidriga jämförelser av Förintelsen som nynazister använt sig av för att förringa Förintelsen. Under hela 80 och 90-talet så var det David Irvings främsta taktik att likställa de allierades bombningar av Tyskland under Andra världskriget med Förintelsen. Därmed jämställde han legitim krigsföring för att försöka stoppa den nazistiska krigsmaskinen (som visserligen orsakade tiotusentals offer), med ett industriellt massmord på 6 miljoner människor, vars enda mål var att döda så många judar som möjligt. Det hela utmynnade i Lipstadt-rättegången där en enig historikerkår vittnade om att detta var en antisemitisk strategi, just för att hela taktiken gick ut på att förringa Förintelsen. Så varför skulle inte samma logik betyda att likställa Israels behandling av palestinier med Förintelsen är ett förringande av Förintelsen? Det måste helt enkelt vara möjligt att kunna kritisera Israel, utan för den delen dra in Hitler, Nazityskland eller Auschwitz .

En Diggelo-commie

Det är många som är kritiska till att Melodifestivalen i år skall ledas av en 20-årig vänsterextremistisk konspirationsteoretiker vid namn Gina Dirawi som bla tror att vaccineringen mot svininfluensan var en komplott av storföretag, 11 september-terroristerna var i maskopi med USAs regering och anser att Israel är liktydigt med Tredje Riket.

Men tänk på det så här istället. När vänstervågen gick under det galna 70-talet, då valde Gina Dirawis sort att organisera en alternativ melodifestival där proggare sjöng hur hemskt det var med profit, kapitalism och sionism. Idag finns melodifestivalen kvar men ingen vänstervåg och inga proggare. Tokvänstern kan inte utmana någon, inte ens Kicki Danielsson. Därmed kan man se Gina Dirawis medverkan i melodifestivalen som ännu en total kapitulation för denna politiska hemvist. Dirawas skall alltså leda en paljettprydd Svensson-tävling som främst handlar om att dra in deg åt Europas stora TV-bolag. Vilken rebell… Det är ungefär lika vänster som att köpa en märkes-T-shirt med Che Guevaras genomkommersialiserade nuna.