Roligast vinner, varför vi kommer ha kvar kungen och bröllop.

Jag läste två artiklar idag, om två helt olika saker. Men inläggen har några saker gemensamt. De är hetsiga, överdrivna, bedyrar vikten av principer och är rakt igenom jämmerligt tråkiga. Den ena är Lena Anderssons bedrövelse över att vissa svenskar tycker det är trevligt att kronprinsessan är gravid. Blotta tanken på att vår monarki överlever vår nuvarande festprisse till kung har fått henne att skriva en minst sagt verklighetsfrämmande kolumn där glättiga gratulationer till Viktoria likställs med vurm för genetisk överlägsenhet och varenda vidrighet som Sverigedemokraterna kan stå för. Det andra är en Newsmill-artikel av feminismen Lisa Magnusson där hon menar att äktenskap leder till att kvinnor förtrycks, varför det som princip är fel.



Det fick mig att tänka på att republikaner och (vänster)feminister egentligen har en hel del gemensamt. Båda beskriver en syn på verkligheten som de flesta svenskar inte känner igen sig i. Lena Andersson påstår att monarkin är ett odemokratiskt väsen, vilket naturligtvis implicerar att Sverige inte är en demokrati. Men vem känner sig hemma i den beskrivningen? Skulle Sverige vara märkbart mindre demokratisk än tex Frankrike? Snarare är ju Sverige med en hel del andra stabila europiska grannar bevis på att demokrati och monarki går alldeles utmärkt att förena.



På ett liknande sätt anser Lisa Magnusson att äktenskapet är könsförtryck. Men min egen erfarenhet är att en väldigt stor andel kvinnor verkar vilja gifta sig och verkar gilla att vara gifta. Skulle dessa tycka detta ifall nu äktenskap för kvinnor verkligen var liktydigt med att kasta sig in i ett fängelse?



Förutom dessa båda skribenters egenskap av att överdriva sina hatobjekt till det oigenkännbara, så står båda för något ganska tråkigt, i alla fall i jämförelse med det de kämpar mot. Konstitutionell monarki har förmågan att göra det där med statsskick till något som anses underhållande för en väldigt stor del av befolkningen. Med pompa, medaljer, kungabröllop och slott så blir det en välkommen motvikt mot våra allvarliga politiker i plenisalen. Mot det har vi Lena Anderssons principer där kungen skall bort för att hans farfarsfar var en tyrann. Detsamma kan sägas om äktenskap vis à vis Lisas feminism. Bröllop är kul, förlovningsringar är vackra och väldigt många män och kvinnor gillar att vara lagligt förenade i par. Mot det har vi Lisa Magnussons påstående om att ”äktenskap är politiserad kärlek”.



Detta är den främsta orsaken till att vår monarki kommer att bestå och Fi aldrig kommer att närma sig Riksdagen. Republikaner och (vänster)feminister tenderar att vara så otroligt överdrivna och så bottenlöst tråkiga. Då vinner man inte. När jag tänker på det så måste jag själv ha något masochistiskt drag eftersom jag läste båda artiklarna samma kväll.

Annie visar kompassriktningen

Igår var en dyster dag för mig som centerpartist. När jag läste debattartikeln i SvD av Fredrick Federley, Annika Qarlsson och de andra två att partiet borde stå för en individuell föräldraförsäkring så blev jag besviken. Tänk att även i det parti jag valt så finns det krafter som vill att politiker istället för föräldrar skall bestämma vem som skall vara hemma med barnen. Tänk att även i mitt parti finns det krafter som ser individer som schackpjäser som skall flyttas och ibland offras för att politikerna skall känna tillfredsställelse av att deras statistiska mål på exakt 100 % jämställdhet är uppnått. Tänk att i centerpartiet finns krafter som anser att alla familjer skall passa in i en mall, vilket då innebär att alla de där konstellationerna ignoreras där en förälder studerar, är egenföretagare, eller jobbar i Danmark vilket innebär att helt delad föräldraförsäkring är omöjlig. Jag håller med att det är tråkigt socialistiskt och fyrkantigt.



Därför var denna dag så mycket gladare. Annie har svarat och kritiserat detta förkastliga debattinlägg med ett frihetspatos som gör henne till en självklar favorit till partiledarposten i mina ögon. Hon visar sig ha ideologisk integritet och en medial lyskraft som är svår att slå.



Ps jag måste fråga mig varför politiker av olika hemvist, framförallt borgerliga envisas att försöka genomdriva denna fråga. Senaste gången förslagets popularitet granskades så var endast 15 % för en individuell föräldraförsäkring, och gissningsvis återfinns dessa lååångt ut på den politiska vänsterkanten. Qarlsson & co:s förslag framstår som ett rent politiskt kamikazeuppdrag. Den mer konspiratoriske kan ju undra om det är dessa centerpartisters försök att rädda KD? Genom att jaga väljare i armarna på Hägglund? Det är ju i så fall ganska vanskligt då vi själva inte är på direkt säker mark…



Ps. jag missade att polaren Martin Olsvenne har vaknat ur bloggdvalan och kommenterat diskussionen på ett lysande sätt.