Sossigt sten i glashus

Som synes verkar vissa på vänsterkanten ha blivigt en anings nervösa nu när skillnaderna i opinionen mellan blocken håller på att försvinna. Ja då är det naturligtvis dags att ta fram tjuvnypen och slagen under bältet. Nu hävdas det bla att en röst på Reinfeldt är en röst på Jimmie Åkesson. Och den sakliga uppbackningen till det här fantastiska påståendet är (taa-daa) ingenting…ja exakt ingenting. För det bygger på vad Reinfeldt INTE sagt om Sverigedemokraterna.

Men sorry sossar, ni bara kan inte vinna den här matchen. För då kör vi med samma mynt:

En röst på Sahlin är en röst på Eva Björklund, f.d. ordförande i Svensk-Kubanska föreningen. Ja ni vet den där organisationen som tycker att diktaturen på Kuba är höjden av demokrati, och att dissidenterna och bibliotekarier som kastas i fängelse på ön är CIA-agenter allihop. Så vilken ministerpost skall Eva få? Utrikesminister? Justiteminister?

Märk väl, min respons till Magnus är faktiskt korrekt till skillnad från Magnus påstående. Eva Björklund sitter i vänsterpartiets partistyrelse.

Visst ja Ingerö besvarar magnus liiiite mer sofistikerat här.

Släcks ljusen med de rödgröna?

Ja då var det dags för mitt tredje inlägg i serien om nya konfliktytor mellan alliansen och den nya rödgröna oppositionen. Det skall handla om energifrågan. Rent historiskt så brukade det vara de borgerliga som fick huvudvärk av energipolitik. Orsaken var främst det parti (ähum…) jag själv valt de senaste åren, nämligen centern och dess kärnkraftsmotstånd. Men någonting har dock hänt i frågan både i partiledningen och i gräsrötterna som idag är överlag betydligt mer positiva till kärnkraft. Ett bra exempel är ju Johan Hedins eminenta motion till årets stämma(GO GO!). Därmed är energipolitiken inte en så het potatis för alliansen längre. I alla fall inte när det gäller risk för splittring.

Men oavsett allians så lär energi kräva en hel del omställning i framtiden. Detta behöver man inte bara ha miljö i huvudet för att tycka. Att naturgas och olja kommer från länder vars leveranser möjligen blir osäker eller politiskt kan villkoras är en tankeställare för oss alla.

Men hur står det då till med de rödgröna? Som vanligt är socialdemokraternas linje föga skild från de borgerliga partierna. Det är däremot vänsterpartiets och framförallt miljöpartiets. Låt oss koncentrerar oss på miljöpartiet då deras program är en aning mer radikalt än vänsterpartiet. De gröna vill börja avveckla kärnkraften ”snabbt med början omedelbart” trots att den står för ca 45 % av Sveriges energiproduktion. Kärnkraften skall vara avvecklad på 10-12 år, inga älvar byggas ut, samtidigt som fossila bränslen inte längre används till el och uppvärmning, och den totala koldioxidförbrukningen skall upphöra på 15 år. Det senare betyder alla bilar, lastbilar och bussar till stor del även kommer att gå på el.

Men hur i hela världen skall detta gå att genomföra? Det handlar alltså om att på 12 år skära ner Sveriges elproduktion med minst 45 % samtidigt som bilar använda just el istället för bensin. Det skulle snarare innebära en otroligt stark ökning av elenergiförbrukningen. Den i princip enda alternativa energikälla som fungerar idag i Sverige är vindkraft. I dag producerar vindkraft 2 TerraWattimmar (TWh) årligen. Man hoppas inom energimyndigheten (med eftertryck på hoppas) att kunna uppnå 30 TWh till år 2020. Det skulle innebära en utbyggnad med 40 % per år, vilket alltså är otroligt extrema beräkningar, som vi är eoner ifrån med dagens byggtakt, samt planerade byggen. Men om miljöpartiet får bestämma och avvecklar svensk kärnkraft på tio år så måste vi få fram 64TWh som svensk kärnkraft idag producerar, vilket är mer än det dubbla. Till det kommer efterfrågeökningen på all biltrafik som skall gå på el istället på bensin.

Man behöver inte vara någon matematikprofessor för att inse att ekvationen inte går ihop. Ökad eller ens bibehållen välfärd på acceptabel nivå är omöjlig om man följer miljöpartiets och vänsterpartiets program. Vidare så skulle den energikrävande industrin i Sverige tvingas avveckla på samma tid, vilket innebär att det tunga LO-facket metall med ca 400 000 medlemmar skulle gå upp i rök.

Hur skall socialdemokraterna kunna samarbeta med två partier som har så extrema energiprogram? Det skulle innebära ett enormt skift i SAPs miljöprogram. Och hur skall socialdemokraterna kunna förena LOs intressen med miljöpartiets? Och om vi vänder på frågan, hur skall främst miljöpartiet (men även vänsterpartiet) hantera sin energipolitik vid makten när det är uppenbart att den både är väsensskild från socialdemokrater och framförallt verkligheten. Kan då miljöpartiet backa i denna fråga? Är det acceptabelt för de mer radikala gräsrötterna? Jag är skeptisk.

En värdig minnesstund

Jaha då var jag hemkommen från minnesstunden i Malmö Synagoga. En värdig och vacker föreställning där Göran Skytte gjorde ett bejublat framförande. Han betonade att Israels vänner inte får vara okritiska mot Israel. Då är man ingen riktig vän. Men samtidigt är man ingen vän alls med Israel om man går i demonstrationståg med Hamas- och Hezbollah-flaggor, likt vissa ledande socialdemokrater.

Det största intrycket på mig var dock den bestörtning som många av dem som deltagit i söndagens fredsdemonstration i Malmö förmedlade. Det är ju en hel del på vänsterkanten som försökt framhålla att det minsann inte kan ha varit så himla illa. Men de jag träffade tyckte något annat. Att en fredsdemonstration där majoriteten av deltagarna var judar störs av en antisemitisk pöbel som kastar flaskor och ägg går inte att hymla bort. Framförallt inte för dem som minns. Än värre tycktes det vara att det var demonstranterna som tvingades lämna platsen medan pöbeln stod kvar, trots polisens närvaro. De som undrar över paralleller till 30-talet så är nyckeln att polis och samhälle inte gör någonting, det till synes mest skrämmande.

Visst ja, i eftermiddags på P1 debatterade ju Andreas Malm (ett jäkla val av debattör denna dag) mot Dilsa Demirbag-Sten. Tänk vad svårt denna Malm skall ha med verkligheten. Han påstod angående likställning av davidsstjärnan med hakors som återfunnits vid demonstrationer på senare tid att ”hon [Dilsa Demirbag-Sten] ser och hör väldigt mycket som hon vill se och höra som inte vi andra har sett och hört i verkligheten”. Sydsvenskan kan tydligen också se..

Är kritik av Hamas per definition antimuslimsk?

Fortfarande en vecka efter att det att striderna mellan Israels armé och Hamas har avslutats så fortsätter i Sverige striden om tolkningsföreträde över konflikten. De hårdaste bataljerna är över ordens betydelse. Tyvärr går det knappast åt rätt håll. Svenska dagbladets Per Gudmundson presenterade en video över hur Hamas hjärntvättar barn till att bli terrorister. Man kan ha synpunkter på hur smakfull videon är som har en viss raljerande ton som kontrasterar tragedin av ett sådant flagrant utnyttjande av unga, och de offer det medför. Men jag har väldigt svårt att förstå hur kritik av att Hamas utnyttjar barn är fascistiskt eller antimuslimskt, som vissa extremvänsterdebattörer och en stycke sosse påstår.

Var är vi på väg om kritik av Hamas per definition är antimuslimsk eller fascistoid?

Var tog dårfiltret inom vänstern vägen?

Dilsa Demirbag-Sten, Charlotte Wiberg och Jonatan Leman har tagit upp ett ämne som jag själv funderat på en del. Det handlar om det här med till synes seriösa politiker (nåja..) likt vänsterpartiets Ali Esbati och Hanna Löfqvist som utan några skrupler rekommenderar rasist-bloggen ”Jinge”, samt att just antisemitism i dåligt förtäckta former har blivigt allt mer accepterat inom delar av vänstern.

Jag anser att det här är ett betydligt vidare problem som sträcker sig långt in i det socialdemokratiska partiet. Det finns inom stora delar av den demokratiska vänsterns gräsrotsrörelse ingen form av självreglering av hur långt ut i floran av vänsterextremister som man kan, eller möjligen inte bör associera sig med. Om man utgår från länkar från hemsidor och bloggar så är Svensson, aktiv inom en trotskistisk sekt, svensk bloggvänsters nestor. Till honom länkar till och rekommenderar flertalet aktiva socialdemokrater, samt andra uttalade demokrater på vänsterkanten. Det finns flera andra trotskistbloggar, som socialdemokrater med jämna mellanrum rekommenderar. Ja det gamla stalinistpartiet SKP har även de en blogg som sossar utan några betänkligheter associerar sig med.

Märk väl, det här handlar alltså inte något utbyte med demokratiska partier som må ha seglat en bit ut på vänsterkanten. Utan aktiva inom Sveriges största parti, Socialdemokraterna, beblandar sig med och legitimerar rena rama sekter som öppet hyllar Ryska revolutionen och det fruktansvärda Sovjetimperiet som uppstod därefter. Med andra ord är dessa vänsterextremister apologeter för en diktatur som delade ut nackskott och GULAG-domar till inte minst socialdemokrater, som påstår att utrensningar aldrig ägt rum, som hyllar massmord på oliktänkande och som vill införa en planekonomi som per definition har orsakat svält och miljökatastrofer.

För trotskister och stalinister betyder denna associering naturligtvis en legitimisering. Men på vilket sätt behöver sossar några få trotskister och stalinister? Är det inte lite skämmigt med tanke på sossarnas historia som en garant för svensk demokrati, framförallt mot ett hot från vänster? Själv tror jag det beror på en kombination av historielöshet och att partiet gjort det till ren slentrian att associerar sig med allehanda vänsterextremister och diktaturapologeter via ABF, Socialistiska forum och European Socialist Forum. En form av ryggradsmässigt samröre med partiets radikala ursprung. Lustigt nog har alltså partiet valt ett ideologsikt samröre med förespråkare för planekonomi, samtidigt som man själv bla har sålt ut Telia och låtit tidningen Arbetet konka. Det har skapat en kultur inom de socialdemokratiska gräsrötterna där anything goes så länge det är retorik. Jag påpekade just detta innan när jag gästskrev hos en liberal misantrop. Jag fick då mothugg från två hugade unga sossar som inte ens verkade förstå problematiken.

Själv tror jag att associationen med extremvänster går hand i hand med att antisemitiska strömningar når in i det politiska finrummet från vänster. Hoppet från rå klasskampsretorik, till ren rasism är knappast särskilt långt. Så länge den demokratiska vänstern inte tar fasta på att den stora skiljelinjen inom politik knappast är mellan blockgränserna, utan mellan demokrater och ickedemokrater, så lär detta problem bestå.

Konst i diktaturens tjänst

Idag avslutade Malmö konstmuseum sin lysande utställning ”Under de röda fanorna” där propagandakonst från det sovjetockuperade Estland visades upp (Utställningen har uppmärksammats av aftonbladet och sydsvenskan) . Jag pallrade mig dit med en stycke bakfull liberal misantrop. Själv har jag alltid varit fascinerad av sovjetisk konst. Det är likt en ruskig trafikolycka som man inte kan sluta titta på, trots att det hela är rent ut sagt makabert. Konsten var ju en del i en fruktansvärd apparat som förtryckte människor.

Tavlorna är stora målningar som visar upp engagerade, vackra, beslutsamma muskel-människor som är överlyckliga i att vara en kugge i det kommunistiska maskineriet genom att bygga fabriker/ skörda vete/ fiska/ gjuta något i en masugn/ organisera sig i kommunismens namn, eller något annat stordåd åt staten. Vi har också en bunt energiska superbarn som tävlar i att bygga det perfekta modellglidflygplanet. Med andra ord så är det kitch på crack. De är fantastiska hantverk målade som om de vore fotografier med otroliga detaljer. Men häri ligger ju också en motsägelse. Det som konstnärerna ”ritade av” fanns ju inte. Det var ju en utopi. Egentligen var människorna hungriga, förtryckta och fientligt inställda till den kommunistiska ockupationen i vidriga miljöer skapade av en dysfunktionell planekonomi.

En tavla avböjde dock frön mönstret. Den hette tvivlarna (se nedan) och är en bunt rätt normalfula och till synes sorgsna människor som sitter i ett café, medan det pågår någon form av demonstration med otaliga röda flaggor utanför, vilket cafébesökarna verkar må direkt dåligt av. Den tavlan ger mer eftertanke om hur verkligheten var.


Det hela får mig att tänka på vad min estniske polare Anton berättade om sin uppväxt. Han kom från staden Paldiski, som var en sovjetisk flottbas med ett ubåtsvarv. De hade bland annat en övningsreaktor som stod och puttrade mitt inne i stan utan minsta skydd för invånarna. Ubåtarna byggdes av det titan som det därmed fanns i överflöd av i varvet. Som upplysning så är titan en svindyr metall, vilken är lätt, stark och rostar inte. Den brukar användas till kirurgiska verktyg eller medicinska implantat. Men i Sovjet gjorde man jätteubåtar av dem. Samtidigt, i god sovjetisk ordning, kunde inte planekonomin förse Paldiskiborna med konsumentartiklar eller hemartiklar av värde. Det fanns varken spik, bestick, tallrikar, snöskovlar, gångjärn eller dörrknoppar att få tag på. Men det fanns ju en jäkla massa titan, som den korrupta varvsledningen inte hade någon koll på. Därmed smusslades den dyra metallen undan och i varenda hushåll fanns det hemmagjorda titanspik, titanknivar och titangafflar, titansnöskovlar, titandörrknoppar, etc, etc.
Ja ett rätt bra exempel på varför planekonomi är ett så uruselt system. Men trots det så finns det några envisa själar i Sverige som fortfarande tror på planekonomi… suck

Sverige 2010, den demokratiska pariastaten?

Hur skulle synen på Sverige förändras med en rödgrön regering där Vänsterpartiet har inflytande? Troligtvis skulle resultatet bli riktigt illa, och Sveriges ställning bland grannar, världens demokratier och EU försämras radikalt.

I partiledardebatten härom veckan kunde man skönja ett mönster. De borgerliga partierna och socialdemokraterna kritiserade alla båda sidorna i den pågående Gazakonflikten. Båda Hamas raketattacker mot civila och Israels markoffensiv fördömdes. Dessutom var kritiken mot Israel främst att försvaret var ”oproportionerligt”. En sådan formulering utgår från att Israel har en rätt till att försvara sig. Samtidigt stack Lars Ohly betänkligt ut från denna samsyn. Hamas roll nämndes snabbt i förbifarten, medan Israels markoffensiv kallades för massaker, Israel ensamt skall bojkottas, dess demokratiska ledare arresteras ifall de besöker Sverige, medan varenda litet krav från Hamas skall uppfyllas.

Nu kan man undra om man verkligen skapar en varaktig fred i området ifall man skulle belöna Hamas för deras raketbeskjutning med eftergifter. Något säger mig att det skulle orsaka ett intensifierat missilregnet över Israel. Men eftersom ett svenskt gammal kommunistparti aldrig kommer att ha något inflytande i mellanöstern så förblir dessa frågor av rent akademisk karaktär. Däremot skulle vänstern kunna förändra svensk utrikespolitik, och därmed Sveriges internationella anseende.

Det är tydligt att vänsterpartiet står för en helt annan utrikespolitik än de borgerliga, samt socialdemokraterna (förutom SAPs fnoskiga vänsterfalang). Även miljöpartiet är en bit ifrån konsensus med sitt drömmande där total-nedrustning av Sverige och övriga västländer på något sätt skall kombineras med att massivt antal FN-soldater placeras ut i varje konflikthärd. Men miljöpartiet är inte lika obstinata som vänsterpartiet. Det finns i Sverige inget parti där just utrikespolitik är så viktig för de egna gräsrötterna än vänsterpartiet. Exempelvis omnämns USA en gång i miljöpartiets partiprogram, ingen gång i det socialdemokratiska men hela nio gånger i vänsterpartiets partiprogram där USA diskuteras sida efter sida. Rätt uppseendeväckande för ett 5-10 %-parti i ett fjutteland långt från rådande konflikter. Så hur skall de rödgröna kunna enas om någon utrikespolitik, utan att det blir ett kraftigt brott med socialdemokartisk utrikespolitik från Göran Persson och Ingvar Carlssons tid?

Det är inte bara i Palestina-konfliket där Vänsterpartiet sticker ut. I Irak anser partiet att den sittande demokratiskt valda regeringen är ”illegitim” men anser att det så kallade motståndet är legitimt. Av detta utgår alltså att vänsterpartiet anser att det så kallade motståndet bestående av Saddams gamla bödlar, shiitisk maffiamilis och Al Qaida har mer legitimitet att företräda det irakiska folket än den demokratiskt valda regeringen. Partiets syn på Afghanistan är liknande. Sverige skall tydligen ta hem de svenska soldaterna bums för att man inte vill stödja kriget mot talibanerna, som förövrigt är ”folkrättsvidrigt”, trots att de utländska militärer är där både på FN-mandat och den demokratiskt valda regeringen. Detta är väsenskilt från tex socialdemokraterna som inledde den svenska närvaron i landet och dessutom vill utöka den. Till det kan man tillägga att vänsterpartiet naturligtvis avböjer allt samarbete med Nato och partnerskap för fred som Sverige samarbetat med i decennier.

Sammanfattningsvis så skulle en rödgrön allians ofrånkomligt leda till socialdemokratiska eftergifter till vänsterpartiet inom utrikespolitik. Annars lär det inte bli något samarbete. Detta skulle leda till en utrikespolitik som skulle distansera Sverige från övriga västliga demokratier i EU, Europa och naturligtvis USA. Med andra ord så skulle Sverige förvandlas till en pariastat bland världens demokratier.

Inga djurförsök, ingen medicinsk forskning.

Lars Ohly visade i partiledardebatten i veckan stor omtänksamhet över den ekonomiska situationen för en kvinna som lider av sjukdomen Multipel Skleros. Men vad är egentligen effekterna av en rödgrön regering på den medicinska forskningen, och de sjuka som är beroende av den?

Medicinsk vetenskap har länge varit en politisk icke-fråga. Meningar har gått isär mellan socialdemokrater och borgerliga över hur mycket som skall satsas på akademisk forskning, men grundpremisserna har varit oantastbara. Framför allt har djurförsök som är essentiell för medicinsk forskning varit en självklarhet. Visserligen har miljöpartiet och vänsterpartiet länge varit kritiska, men de har varit på behörigt avstånd från inflytande och spelat lika obetydlig roll i frågan som de få borgerliga politiker som Birgitta Ohlsson, med samma agenda. Men detta ändrades det på under de sista åren av Göran Perssons regering. I och med det ökade samarbetet med miljöpartiet krävdes det eftergifter. Utfallet blev Djurskyddsmyndigheten år 2004 med miljöpartisten Matz Hammarström som chef. Myndigheten gick snabbt i aktivisternas tjänst och började omtolka lagtexter om djurförsök på ett sätt som hotade akademisk och läkemedelsforskning i Sverige. Tack vare domstolar och klagomål från patientgrupper, företag och forskare kunde dock skadan då minimeras.

Hur blir det om de rödgröna vinner valet 2010? Vilka eftergifter kommer SAP att tvingas till? Både vänsterpartiets och miljöpartiets hemsidor angående djurförsök är ett veritabelt frossande i vetenskaplig mumbo jumbo. Tydligen har djurförsök flera ”vetenskapliga brister” trots de massiva medicinska framsteg de gett oss. Djurförsöken kan enligt partierna ersättas av ”datormodeller” (vilket är trams, vad baseras modellerna på om inte djurförsök?), ”odlade celler” (så celler i provrör är bättre modeller av människan än djur?…please) och ”laboratoriebaserad teknik” (vad det egentligen innebär förklaras inte).

Detta kanske låter genomtänkt och vetenskapligt, men är inget mer än tomma fraser.
Parkinsons sjukdom är ett bra exempel på hur viktiga djurförsök är. Det är en sjukdom som vi inte vet orsaken till, utom i vissa speciella fall. Däremot har vi tack vare djurförsök kunnat finna de cellulära orsakerna till flera av sjukdomens symptom, och dessutom upptäckt mediciner som lindrar symptomen. Även framtida och bättre behandlingar av Parkinson kan idag forskars fram för att vi har väldigt bra djurmodeller. Här kommer inte några datormodeller göra någon nytta, och celler odlade i provrör kan möjligen fungera som komplement men aldrig ersättning av djurförsök. Till det kommer naturligtvis också att varje färdigt läkemedel måste testas också, och då är djur att föredrar framför att man ger det till patienter med det samma.

Frågan är om dessa partier vid eventuell regeringsmakt kan distansera sig från dessa synnerligen ovetenskapliga ståndpunkter. Framförallt i miljöpartiet verkar djurrätt vara något av en helig ko för gräsrötterna. Det är inte bara utopiskt drömmande, de har färdiga förslag. Båda partierna har krävt att djurrättsorganisationer skall få ett stort inflytande över vilka djurförsök som godkänns. I praktiken innebär det att lobbygrupper för en ytterst smal och extrem politisk åskådning, vilka representerar mindre än en promille av folket skulle ha makt över vilken medicinsk forskning som skall få genomföras i Sverige. Intressant nog är dessa gruppers åsikter viktigare för vänsterpartiet och miljöpartiet än att de MS-sjuka vars ersättningsnivåer Ohly visade sig vara så berörd över i partiledardebatten, skall få nya mediciner.

En viktig fråga från väljarna i valet 2010 blir ifall de rödgröna lyckas komma överens om djurförsök, och naturligtvis VAD de kommer överens om. Klarar de av det? Jag är tveksam.

Man kan naturligtvis se det ur ett rent borligt taktiskt perspektiv. Enligt en undersökning av Vetenskapsrådet så är 7 av 10 svenskar positiva till djurförsök, och av de kritiska 30 % så kunde trots allt 3 av 10 inse att det finns vissa tillfällen där djurförsök är acceptabelt. En kvalificerad gissning är att den kritiska minoriteten aldrig kommer i närheten av att rösta borgerligt oavsett vad. Därför har de borgerliga allt att vinna med att göra detta till en konfliktfråga.

Inlägg numero uno

Ah, mitt första inlägg, härligt. Tänkte börja med lite om de rödgröna. Majoriteten av diskussionen kring den rödgröna alliansen har hittills mest fokuserat på vänsterpartiets trovärdighet i ekonomiska och demokratiska frågor. Såsom ett oreformerat kommunistparti som så sent som 1989 skickade hyllningstelegram till Honecker, med en partiledare som fortfarande kallar sig kommunist, och som fortfarande idag har tidigare ordföranden för Svensk-Kubanska föreningen, Eva Björklund, invald i partistyrelsen så är det naturligt. Vänsterpartiet är idag inte ett seriöst parti. De kommer i svensk politik undan med att ha diktaturhyllare på tunga förtroendeposter, vilket skulle vara totalt otänkbart för våra andra Riksdagspartier.
Men jag skall försöka göra denna analys något djupare. I och med den rödgröna alliansen får vi i svensk politik nya konfliktfrågor som egentlig mening inte har varit aktuella innan. Så länge SAP regerade, enbart med stöd av mp och v, så kunde socialdemokraterna få stöd för av dessa partier i att genomföra en rätt borgerlig politik. Enligt dessa partier var en SAP-regering i alla fall bättre än en borgerlig. Att då socialdemokraterna sedan 1984 i realpolitik har legat betydligt närmare de borgerliga partierna än vp och mp spelade en underordnad roll. Men nu är spelplanen annorlunda. En rödgrön allians kräver eftergifter från alla. Hittills har det främst fokuserats på de vad Ohly initialt har tvingats acceptera ekonomiskt. Men på sikt innebär det här i förhållande till både Ingvar Carlssons och Göran Perssons epok stora förändringar då även socialdemokraterna får göra eftergifter. Och det är dessa s-eftergifter som väljarna måste ta ställning till 2010. En röst på socialdemokraterna 2010, är inte bara en röst på socialdemokraterna. Det är även en röst på allehanda förslag ur vänsterpartiets och miljöpartiets partiprogram. Det är främst det som kommer att göra skillnad i valet mellan en borgerlig och en rödgrön allians.

Detta tänkte jag gå igenom med viss fördjupning här. Frågorna jag tänker behandla är:
1.”Inga djurförsök, ingen medicinsk forskning.” Hur socialdemokraternas allians med vänstern och miljöpartiet hotar forskning, svenska jobb och vår framtida hälsa.
2. ”Sverige, den demokratiska pariastaten” Hur socialdemokraternas allians med vänstern och miljöpartiet riskerar att förändra svensk utrikespolitik.
3. ”Släcks ljusen med de rödgröna?” Vad blir utfallet i svensk energipolitik av en rödgrön allians?
Det första inlägget kommer imorgon…