Så går det i mötet mellan Reepalu och Löfven

På måndag skall partiledaren Stefan Löfven ta Ilmar Reepalu i örat för hans senaste osakliga påhopp mot Malmös judiska minoritet och även Skånepampen Heléne Fritzon är nu upprörd.
Nja, så låter det i media, och så hoppas socialdemokratiska partiledningen att det skall låta. I den drömvärlden så har socialdemokratiska partiledningen styrka nog att tala Ilmar tillrätta och Ilmar är villig att ändra sitt beteende. Men verkligheten är något annan:

För det första så är Ilmar Reepalu inte villig att bättra sig. Han har gång på gång getts chansen till att be om ursäkt, ta tillbaka eller åtminstone hålla tyst i ämnet och sluta producera flera antijudiska grodor. Men det har inte gjort, inte heller nu senast. Efter sitt barocka anklagande om SD-infiltration så tog han visserligen tillbaka ”formuleringen” men han krävde samtidigt en förklaring varför en SDare hade tillåtit öppna munnen på ett öppet möte organiserat av judiska församlingen. Det är ingen ursäkt, utan att avkräva en ursäkt. Ilmars anklagelser mot Malmös judar fortsätter alltså. Han ger inte minsta vink av att han tänker bättra sig.

För det andra så måste man ifrågasätta åtminstone Heléne Fritzon engagemang i frågan. När hon först ställdes inför Ilmars anklagelser mot Malmös judar så svarade hon att ibland är han ”väl frispråkig”. Heléne Fritzon indignation kom först senare när hon läst utdrag av den mailstorm hon utsattes för av besvikna människor. Efter ett sådant vingligt beteende så talar Heléne Fritzon knappast med någon form av moralisk styrkeposition gentemot Reepalu. Snarare tvärtom, hon verkar liksom med fallet med Juholts partiledarskap vara en osäker vindflöjel som reagerar precis som omgivningen.

Stefan Löfven då? Då mannen är tyst som muren i allt som rör politiska sakfrågor så har han naturligtvis inte hunnit yttra några tokigheter i ämnet. Men frågan är om han egentligen kan påverka Ilmar Reepalu. Sanningen är att Stefan behöver Ilmar mer än Ilmar behöver Stefan. Reepalu har inga ambitioner som rikspolitiker, utan är nöjd med att vara Malmös starke man. Han har också en lokal stabil grund exemplifierat att en inte allt för liten väljargrupp i senaste valet lade en röst på Reinfeldt till Riksdagen, och kombinerade det med en röst på Reepalu till Malmö stadshus. I Malmö är Reepalu större en socialdemokratiska partiet. Stefan Löfven å andra sidan sitter inte på ett eget väljarmandat utan är vald av socialdemokratiska representanter från landet. Ifall opinionen börjar svänga behöver han stöd av exempelvis Reepalu mot rygghugg på Sveagatan 69.

Så vad som kommer att hända är att efter mötet hålls någon form av presskonferens där Stefan Löfven hävdar att han rätt ut alla ”missförstånd”. Ilmar Reepalu och Malmös sossar inrättar någon ny meningslös åtgärd som det där dialogcentrumet vilket inte kommer att betyda någon som helst skillnad för Malmös judar. Precis som efter Mona Sahlins tillrättavisning av Ilmar så biter sig Reepalu i läppen och håller tyst i sex månader tills han inte kan hålla sig längre och slänger nya anklagelser mot Malmös judar eller någon judisk lobby.

Alltså kommer ingenting att ändras med måndagens möte. Ilmar är en oförbätterlig lokal sossepamp som anser sig ha rätt till att göra vad han vill i sitt eget kungarike. Hans raseriutbrott i stadshuset är väl kända. Vill vi malmöbor få ett slut på att stadens ledare kommer med antijudiska grodor mot en liten utsatt minoritet och skämmer ut vår stad, så måste vi malmöbor tvinga bort Ilmar Reepalu från makten. Från Sveavägen har vi inget att förvänta oss. Antingen gör vi det genom att media och med demonstrationer visa stadens socialdemokrater att Reepalu är en belastning, inte bara för staden, utan även för Malmös socialdemokrater. Eller så kraftsamlar vi inför nästa val då vi röstar bort socialdemokraterna och Ilmar från makten. Jag röstar för det senare.

GMO är framtiden, inte miljöpartiet

Forskare i Sverige är befogat oroade över att Sverige och EU kommit på ordentlig efterkälke när det gäller GMO (genetisk modifierade organismer). Detta beror inte på att europeisk forskning skulle ha förhållandevis bristfällig kvalité i ämnet. Nej snarare beror det på att hela EU har valt att gå på Frankrikes linje i frågan vilket innebär att vi européer skickar allt mer bidrag till franska ineffektiva bönder, och via lagar och förordningar i princip omöjliggör utveckling inom jordbruksnäringen via GMO. Det har lett till att GMO-företag flyr Sverige och Europa varvid vi går miste om både jobb och den fantastiska utvecklingspotential denna teknik kan ge vårt jordbruk.

En politiker som gillar att forskningen flyr Sverige och Europa är miljöpartiets Carl Schlyter. Hans naiva syn på ett jordbruk utan de traktorer, den monokultur och storskalighet som utrotat svält i västvärlden, passar inte GMO in. I hans korståg mot forskning slängs sanningen överbord och har ersatts av den barocka beskrivningen som extrema stenåldersförespråkare ger av teknikutveckling. Enligt Carl ger GMO bara mer tålighet till bekämpningsmedel och tekniken handlar om att ”blanda ishavstorskar med tomater eller bakterier med raps”. Båda dessa påståenden är så fullständigt felaktiga att vi läsare har att välja på att Carl är totalt okunnig inom ämnet, eller ljuger för att ta billiga politiska poäng. Den nya generation av GMO-grödor som idag finns färdiga i laboratoriernas växthus är grönsaker, grödor och frukt med förstärkt smak, tillsatta näringsämnet vilket exemplifieras med succén ”det gyllene riset” eller grödor som är betydligt mer resistenta för torka, värme eller kyla. Inte heller handlar det om att trycka in fiskgener i träd. Det har forskare med ny teknik kunnat överge då senare forskning med sekvensering av flera arters genom påvisat att det finns en betydande variation av gener inom en art. Modern GMO handlar alltså snarare om att överföra gener från samma art eller från närliggande arter, vilket ger en betydligt mer överskådlig konsekvensanalys.

Carl Schlyter påstår att genmodifierade grödor inte testas tillräckligt. Men det stämmer inte. Flera GMO-grödor har använts i flera länder i mer än 15 år, men utan att några människor farit illa och utan synbara skador på miljön. Alltså är testningen adekvat, eller snarare för tilltagen. Eftersom GMO-grödor många gånger använder gener som naturligt existerar inom arten så kan alltså en GMO-gröda ha identiskt genetisk uppsättning som en framavlad gröda. Den framavlade grödan kan då börja odlas med detsamma, medan GMO-grödan måste testas under flera år i kontrollerade former, vilket kostar. Denna överdrivna försiktighetsprincip har tvingat bort många företag från branschen. Så när Carl Schlyter klagar på att GMO leder till att bönder måste köpa patentskyddat utsäde så är faktiskt orsaken reglerande politiker som Carl Schlyter. Med något mer balanserade krav på testning från politikerna så hade det funnits fler GMO-företag , flera GMO-grödor och även en ökad konkurrens och billigare priser.

Vi är i stort behov av en politisk motkraft åt den vetenskapsfientlighet som miljöpartiet ger uttryck för i denna och i andra frågor. En kraft som ser en positiv potential i hur vetenskap och forskning kan förbättra och utveckla hur vi lever på land och i stad, istället för att hela tiden sträva tillbaka i tiden bort från maskiner och teknik med politiska regleringar och förbud. För att utveckla vårt jordbruk till en framtida potential som ger mindre avtryck på vår planet samt utveckla vårt samhälle krävs nya grödor som även kan framställa ämnen för vår framtida industri eller minska växthusgaser. Tekniken för det är GMO. Min förhoppning är att centern intar en mer aktivt positiv syn på GMO. Det krävs av ett jordbruksvänligt parti med sikte på framtiden.

Utmärkt att Hatt stoppar EUs regleringsiver

Jag har här på prärietankar många gånger skrivit och kritiserat och drivit på Centern till att bli mer EU-skeptisk. Vad jag själv vill ha är ett EU som fungerar som en renodlad frihandelszon vilket underlättar rörelse av varor, tjänster och människor. Men inte dagens bidragsunion som mest transferera pengar via Bryssel mellan länderna, och dessutom där EU-kommissionen försöker ta över allt mer makt från våra nationella parlament i frågor som inte har med själva samarbetet att göra.

Men kritik bör varvas med beröm när det förtjänas. Idag förtjänar Anna-Karin Hatt, Centern och övriga Alliansens beröm. Orsaken är att Hatt sågar det förslag där EU skall kunna tvinga medlemsländerna till att minska sitt energianvändande som härrör från den danska socialdemokratiskt ledda regeringen. Vår energiminister menar att ett sådant tvingande EU-direktiv kan slå mot Sveriges elintensiva industri, och därmed också bli ett hot mot svenska jobb. Det är relevanta invändningar.

Nu menar jag att vi även bör lyfta fram rent principiella invändningar mot ett sådant EU-direktiv. För varför skall EU ha med att göra hur mycket energi vi i Sverige använder? På vilket sätt blir Europa eller Sverige bättre om svensk energipolitik avgörs av kommissionärer i Bryssel utan väljarmandat, istället för av svenska politiker i Sveriges Riksdag eller för den delen utbud och efterfråga? Jag måste erkänna att jag inte kan finna någon vinst alls med att flytta över detta ansvar på EU-nivå. Denna fråga har ingen som helst förgrening med ämnen om fri rörlighet av varor, tjänster och människor inom unionen. Om vi överlåter även energipolitiken till EU så kommer vi inom det området få direktiv likt det om datalagring som våra riksdagsledamöter måste godkänna enligt EU-lag, trots att det kanske inte passar Sverige alls. Därför är bra att Hatt och övriga regeringen sätter ner foten.

Några som däremot förtjänar rejält med kritik är miljöpartiet och dess lobbyorganisation Naturvårdsföreningen. De är nämligen båda djupt kritiska till regeringens åsikt i frågan utan vill att EU skall kunna tvinga Sverige till att använda mindre el och mindre energi (oavsett om den är ren eller skadlig för miljön). Tydligen har miljöpartiet i konkurrens med folkpartiet omvandlats till de mest energiska förespråkarna för överstatlig EU-styrning på medlemsländernas bekostnad. Miljöpartiet är dessutom ett av två svenska partier som är för EU-kommissionens Tobinskatt, som i princip varenda kunnig instans har sågat som ekonomiskt skadlig. Det är en mäktig omvandling av miljöpartiet från att för några ynka år sedan var helt emot EU. Partiet har under Åsa Romson och Gustav Fridolin gått från att vara de koftklädda miljömupparnas röst till att bli kostymklädda EU-byråkraternas bästa vänner.

Hur många antijudiska grodor får Reepalu producera innan han måste avgå?

Ilmar Reepalu har gjort mycket gott för mitt Malmö. Genom att neutralisera de röda inom sitt eget parti har han lyckats utveckla staden bort från en industristad på dekis till en modern tjänsteekonomi. Stadsarkitektiskt är Västra hamnen med turning torso en succé som har gett gott avtryck även internationellt för Malmö.

Men det går helt enkelt inte att blunda längre för Reepalus upprepade snedsteg. Förutom att han är operativt ansvarig för Malmös skolor, vilket har visat sig vara en segregerande katastrof vilket troligtvis skapad mycket av den brottsvåg som staden lider av just nu så är hans återkommande anklagelser mot stadens judar djupt stötande.

Dessa ynka 650 själar har troligtvis blivit en av den mest utsatta minoriteten i Malmö. Vissa av dem utsätts nästan dagligen för våld, hot och trakasserier. Den vanligaste adressen för hatbrott i staden är på Föreningsgatan utanför Malmös synagoga. Flera judiska familjer har också valt att flytta ifrån staden.

Men oavsett vad denna utsatta minoritet råkar utför så verka Malmös starke man anse att de själva är ansvariga för det. När Malmös judar demonstrerade under Gazakonflikten 2009 på Stortorget för alla offer i detta krig (obs, jag var där, det var inget ensidigt demonstrerande för Israels militär) så angreps de av en arg rasistisk mobb. Men enligt Ilmar så fick de skylla sig själva då det tydligen är provocerande när judar demonstrerar. Han har inte påstått att någon annan minoritets demonstrationsfrihet är utmanande. Därefter har det fortsatt i samma stil. När judiska organisationer lyfte fram de ökande trakasserierna mot Malmös judar ansåg Reepalu att han var utsatt för en sionistisk konspiration från en ”Israelisk lobby”. Sedan, efter det att svensk media tvingade fram en reaktion från Malmös styre på dessa antijudiska trakasserier så inrättades ett ”dialogcenter”. Detta implicerar återigen att judarna igen på något sätt var delansvariga i dessa synnerligen ensidiga förföljelser. Mig veterligen har nämligen ingen hävdat att några judar gjort en fluga för när i staden. Sedan blev det tyst ett tag tills Ilmar inte kunde hålla sig ifrån nya judiska konspirationsteorier. Då han nyligen ställdes mot Paulina Neudings skickliga frågor om vad han tyckte om några exempel på våld mot judar i Malmö så reagerade Ilmar på samma störande sätt. Han påstod helt utan bevisning och grundat på uppenbart felaktiga påståenden att Sverigedemokraterna skulle ha infiltrerat den judiska församlingen i Malmö för att driva en antimuslimsk kampanj. Naturligtvis kunde Ilmar inte styrka dessa anklagelser med något exempel på denna kampanj härrörande från malmöitiska judar. Att judar är offer och inte förövare i denna konflikt finns inte i Ilmars sinnesvärd.

Nu har Ilmar Reepalu åtminstone delvis och en aning vagt tagit tillbaka dessa absurda påståenden. Men igen är inte ursäkten falsk, och innehåller igen en ny anklagelse riktat mot Malmös judar. För Reepalu tänker inte försöka göra något för att normalisera förbindelserna med den judiska församlingen efter sitt uttalande.
” – Nej, vad kan jag göra? De lyssnar ju inte.” säger Ilmar. Det är tydligen judarnas fel att de blir upprörda när Ilmar anklagar dem för att driva rasistiska kampanjer. Vidare så fortsätter han med absurda anklagelser om att judar kräver särbehandling i P1 efter den falska ursäkten. Är det verkligen en ursäkt? Naturligtvis inte.

Denna ovärdiga cirkus från Malmös starke man måste få ett slut. Förutom vidriga påhopp på en av stadens minoriteter, så är det samtidigt ett raserande av Malmös varumärke som till slut kommer slå tillbaka mot vår stad. Tyvärr verkar det inte som att Ilmar Reepalu tänker upphöra med dessa antijudiska grodor. Han har fått upprepade chanser att ta tillbaka, ursäkta eller åtminstone bara sluta ställa till pinsamheter. Men han återvänder till ämnet gång på gång. Hur länge tänker Malmös socialdemokrater, eller för den delen Skånes eller Sveriges socialdemokrater låta honom fortsätta? Hur länge tänker Miljöpartiet vara ett tyst lydparti åt Reepalu så länge han kommer med denna typ av rasistiska konspirationsteorier. Ända sättet att stoppa honom är att avsätta honom. S, avsätt Reepalu nu! Miljöpartiet, ta ert ansvar!

Andra bloggar: Tokmoderaten (även om jag tycker påpekandet av Ilmars estniska ursprung är osakligt), Rickard, DHE, Maria H, Anna E, Niels

Gammelmedia: Paulina Neuding igen

Datalagringsdirektivet bekämpar vi inte i Riksdagen utan i EU

Vissa centerpartister har valt att kämpa in i det sista mot datalagringsdirektivet in i det sista. Det är naturligtvis beundransvärt. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det har blivit en rätt fruktlös kamp. Låt mig förklara varför:

Datalagringsdirektivet lades fram av bland annat den svenska socialdemokratiska regeringen 2005 (med de dåvarande regeringarna i Storbritannien, Spanien, Irland och Frankrike) som svar på bombdådet i Madrid 2004. Trots stark kritik från flera olika undersökande instanser samt att flera medlemsländers motstånd som menade att det var integritetskränkande röstades förslaget igenom i Europaparlamentet 2006. Det enda svenska partiet som var för det då var socialdemokraterna (kom ihåg det!).

Sedan dess har Alliansregeringen förhalat processen att införa direktivet i Sverige. Men eftersom EU-kommissionen drivit en rättsprocess mot Sverige i EU-domstolen och vunnit så är slaget förlorat. Orsaken är att om Sverige inte inför direktivet så väntar digra böter, och en regering vars starkaste kort är ordning i finanserna kan inte blunda för en sådan realitet. Därför kommer nu Alliansen att gå på socialdemokraternas linje och rösta för datalagringsdirektivet idag. Att centern i form av enskilda riksdagsledamöter röstar emot må vara beundransvärt, men vi får aldrig glömma att det tyvärr är symbolpolitik utan effekt.

Så vad skall vi göra istället? Det centrala i denna tragiska affär är att det kommer från våra folkvalda via en omväg från EU som ett påbud från Bryssel. Om socialdemokraterna hade presenterat detta direkt i svensk Riksdag och därmed själva tvingats stå för det, så hade de efter mördande kritik tvingats retirera, alternativt straffats i nästkommande val. Nu kan de gömma sig bakom EU-kommissionen och EU-parlamentet samt låta Alliansen integritetsvänner inom tex centern ta smällen för påstått svek. Vidare kan tex moderaterna gömma sig bakom det ekonomiska argumentet att slippa EUs böter. Med andra ord utan EU-direktiv så hade våra folkvalda själva tvingats ta ansvar för vad de röstar om.

Den andra frågan är varför EU överhuvudtaget skall bestämma över medlemsländernas parlament denna typ av frågor? Varför skall EU-parlamentet (framröstat i val med endemiskt lågt valdeltagande) och EU-kommissionen (utan något demokratiskt mandat alls) kunna övertrumfa nationella parlament? På vilket sätt är datadirektivet en EU-fråga? Detta är ett typexempel på att EU slukar allt fler frågor på nationella parlaments bekostnad som egentligen inte borde ha med unionen att göra.

Men strategin för att bekämpa denna typ av på bud från Bryssel finns även genom EU. Det går sedan 2009 en möjlighet att åberopa subsidiaritetsprincipen, vilket betyder att EU inte skall lägga sig i frågor som nationella parlament hanterar bättre. Dels kan ett land tvinga kommissionen till en subsidiaritetsprövning. Men ännu bättre är om man kan samverka med andra kritiska länder. Om 1/3 av de nationella parlamenten (1/4 inom straffrättsliga frågor) finner ett EU-direktiv inkräktande på dess egen makt så kan EU-kommissionen tvingas ompröva sitt förslag. Men det måste ske snabbt, inom åtta veckor. Vad som behövs är alltså att våra kritiska folkvalda reagerar som blixten och ser till att röstar igenom en subsidiaritetsförklaring. Men också att de tar kontakt med liktänkande folkvalda i andra länder så de gör detsamma i sina nationella parlament. Men eftersom tiden är absurt knapp i sådana här frågor så måste våra politiker formera politiska nätverk med åsiktsfränder i andra länder så att det också går att reagera snabbt.

När det gäller datalagringsdirektivet är även denna taktik omöjlig. Det är för sent för att åberopa subsidiaritetsprincipen (och var inte ens möjligt då datalagringsdirektivet är äldre än subsidiaritetsprincipen). Vad som gäller är att få det parlament som beslutat om det att ändra sig. Det är INTE svensk Riksdag, det är EU-parlamentet. Så låt oss se till att nästa EU-val inte blir samma sömniga affär som vanligt. Låt oss se till att inga förespråkare av datalagringsdirektivet kommer in i EU-parlamentet. Främst handlar det om att så få sossar som möjligt skickas till Bryssel.

SACO gör bort sig när de går röda LO-ekonomers ärende

SACO och LO har gjort ett gemensamt utspel och kräver en ny skattereform. Att LO har en ideologisk-politisk agenda är i sig inget konstigt då de är den fackliga grenen av socialdemokratiska partiet. Däremot är jag besviken på att SACO dels gör denna typ av politiska utspel överhuvudtaget, men även att de gör de tillsammans med LO. Låt mig förklara varför:

Vilket mandat ger egentligen en person ett fackförbund när vederbörande blir medlem? Jag själv är med i Naturvetarna som är ett SACO-förbund, för rådgivning och hjälp som rör mitt arbete och min karriär. Men jag är INTE med i naturvetarna för att ge SACO mandat att påverka rent politiska frågor likt skattepolitiken. Nej, mandat för att påverka skattepolitik ger jag det parti jag röstar på och är medlem i. I ärlighetens namn känner jag ingen som är medlem i ett SACO-förbund för att de skall bedriva politik, utan alla gör det som en hjälp i praktiska frågor i karriären. Därför tycker jag faktiskt inte att medlemmarna ger SACO ett mandat till denna typ av utspel. Att SACO trots allt gör det bekräftar det demokratiska underskott som finns inom fackföreningsrörelsen där ett fåtal aktiva driver politik i medlemmarnas namn, men egentligen gör det för att stilla deras egna privata ambitioner och korståg. Sådant sker också i politiska partier. Men där spelar det en relevant roll för att partierna finns till just primärt för att driva politiska frågor. Håller man inte med politiken kan man helt enkelt byta parti. Men när det kommer till fackföreningar som driver politik så är det inte lika enkelt, just för att medlemmarna primärt väljer fackförening på andra premisser än politik.

Sedan kan man också ha rent sakpolitiska invändningar i detta utspel. Att SACO överhuvudtaget väljer att göra ett gemensamt utspel med LO, vars ekonomer står synnerligen långt ut till vänster på den politiska skalan är sorgligt. När man ser till själva debattartikeln så verkar den enda skillnaden från LO-ekonomernas egna inlägg för några veckor sedan vara ”sänkt marginalskatt” som genast i samma mening avväpnas då ”med de fördelningspolitiska effekterna måste beaktas” och att ”omfördelande inslag” i skatten behövs enligt författarna. Snacka om skral utdelning frö SACO. I övrigt går det gemensamma utspelet helt på LOs linje om att skapa skatter på kapital, gåvor, arv och högre fastighetsskatt. Enligt författarna är dessa skatter mindre skadliga för ekonomin än skatt på arbete. Men vad de inte säger är att många av dessa indirekta skatter ger otroligt lite pengar som knappast gör från eller till i statskassan. Exempelvis var arvsskatten (avskaffad av Alliansen) knappast ens egenförsörjande. Den kostade i princip lika mycket att samla in som den tillförde statskassan. Orsaken till varför dessa förslag finns med i debattartikeln är inte ekonomiska, utan politiska. LO anser att tex drakonisk arvsskatt behövs för den ekonomiska jämställdhetens skull.

Att SACO ställer sig bakom ett så rent socialistiskt förslag är svårsmält. Man kan ju undra om majoriteten av fackföreningens medlemmar vilka är högskoleutbildade ingenjörer, civilekonomisk och liknande, varav en stor del är borgerliga väljare, håller med SACO-ledningen. Kan SACOs ledning förklara varför deras föräldrar skall förvägras ge sina barn vad de arbetat ihop? Medlemmarna håller med all säkerhet inte med.

Övriga bloggar: DHE, TB, KP, MM, AA.

EU-kommissionen använder vänsterfeminism för att roffa åt sig makt

Det har uppenbarligen blivit en vana för EU-kommissionärer att lufta kommissionens åsikter i svensk media. Varenda gång blir det lika tydligt att liberaler och borgerliga verkligen inte har en politisk allierad i kommissionen, utan snarare en fiende. Dagens artikel på Brännpunkt av Viviane Reding är inget undantag. Kommissionen vill att länder, eller EU skall tvinga ägare i privata företag till kvotering i bolagsstyrelser. För min del anser jag det vara en fullständigt oacceptabel inskränkning i den privata äganderätten att någon stat eller organisationt tar sig den makten. Det tycker tydligen borgerliga partier också, inklusive liberala kvinnoförbund. Däremot skrev ledande socialdemokrater en nära på identisk artikel på Brännpunkt som också ville att EU skulle tvinga företag till kvoteringar för två månader sedan.

Detta, samt andra proklamationer från Bryssel som Tobinskatt och försöket att stämma banker som vågar säga att EU-länder har dålig ekonomi skvallrar om att EU-kommissionens politiska hemvist är med den statskramande vänstern. Liberaler och Alliansväljare gör bäst i att se till Bryssel med vaksam skepsis.

Men det här handlar inte bara om åsikter. Det är minst lika viktigt att vi drar en gräns över vad kommissionen och EU egentligen skall få ha inflytande över. Vill vi verkligen att kommissionen med dess kommissionärer utan något tydligt demokratisk mandat, skall ha sådan otroligt omfattande makt att de skall kunna underkänna sammansättningen av en styrelse i ett svenskt bolag? Det är nämligen det som Viviane Reding fiskar efter när hon konstlat ställer frågan om ”samordning eller rentav harmoniserande åtgärder på EU-nivå” kanske krävs för att kvotering skall fungera, Det innebär inte bara en inskränkning av individens frihet, utan även av vår Riksdags makt. Subsidiaritetsprincipen måste försvara mot en allt mer klåfingrig EU-kommission. Uppenbarligen vill inte socialdemokraterna det.

Sverigedemokraterna i Skåne gör en Ny demokrati

Det senaste året har Sverigedemokraterna inte gjort mycket väsen av sig. I och med Juholt-kris, Hägglund-kris och partiledarbyten i både miljöpartiet och centern så har Jimmie Åkesson & co tillbringat mesta tiden under medias radar. Det har varit bra för dem. Sverigedemokraternas värsta skräck sedan inträdet i Riksdagen är att de skall uppfattas som lika oseriösa som Nydemokrati. Ian och Berts 90-talsskapelse föll ju ihop i en orgie av pinsamma interna bråk så fort ledarduon lämnat skeppet. Men ju tystare det varit om SD ju mer seriösa och ju mindre lika Nydemokrati verka de vara. Nu har det inte varit helt knäpptyst på skandalfronten. William Petzälls avhopp var naturligtvis inte snyggt, utan rätt pinsamt. Men samtidigt får vi inte glömma att det varit rätt många oprövade kort inom SD som fått riksdagens kontokort och påtvingats göra reseräkningar. Att bara en av dem hittills föll igenom är faktiskt inte så dåligt. Om inte annat tyder det på att SD på nationell nivå styrs med en järnhand av den innersta kretsen.

Men det är en sak att hålla några riksdagsledamöter verksamma i samma hus i Stockholm på mattan. Det är en helt annan sak att hålla koll på partiet ute i landet. I Skåne har i princip alla skandaler som riksorganisationen varit förskonade från, infallit. Här har det varit bisarra interna stridigheter samt slöseri av både skattebetalarnas och medlemmarnas pengar. Just nu pågår nämligen öppna kontroverser mellan regionrådet i landstinget Skåne Jens Leandersson och SDs distrikt syds styrelse. Jens Leandersson var innan distrikt syds ordförande, men efter en maktstrid förra året avgick han och stora delar av styrelsen byttes ut. Enligt en intern rapport anklagas Jens Leandersson ha attackerat och örfilat den nuvarande ordföranden Mikael Eskilandersson, och ”agerat maktfullkomligt, genom att ha spridit lögner och skrämt medlemmar till tystnad”. Även ekonomiskt gick det dåligt. Prognosen var för i år var ett underskott på 600 000 kronor, vilket den nuvarande styrelsen skyller på Jens Leandersson.

Den interna rapporten som kritiserar Jens Leandersson har skrivits av riksdagsledamoten Tony Wiklander från Skåne som även yrkar på att Leandersson inte skall beviljas ansvarsfrihet för sin tid som ordförande, men att övriga styrelsen skall friskrivas ansvar då de skall ha varit i Leanderssons klor (vilket låter en aning barockt, var alla andra i styrelsen menlösa fån?). Att Wiklander även han kommer från Skåne gör det hela extra pikant då Jens Leandersson menar att hela rapporten är en partsinlaga i en intern konflikt mellan honom själv och Tony Wiklander. Samtidigt tvår partiledningen sina händer. Björn Söder verkar inte ha någon kritik mot den nya styrelsen, eller Wiklanders rapport. Men samtidigt menar han att Jens Leanderssons position som regionråd i Skåne län inte är ifrågasatt. Partiledningen försöker vara vänner med båda parter i konflikten. Det är ett tecken på ”lite olika viljeinriktningar” enligt Björn Söder, vilket jag skulle vilja påstå är en spektakulär underdrift.

Vad som är smått intressant är ju hur Stockholms-baserad media helt lyckats missa dessa interna stridigheter. Det säger en del om just hur Stockholms-fixerade många journalister är. Det har varit mer intressant att debattera med allehanda intellektuella om hur alla borgerliga egentligen tycker precis som Breivik.

Om tre veckor är det dags för ett nytt årsmöte för distrikt syd. Får se om partiledningen lyckats lägga locket på i konflikten till dess, eller om det blir en upprepning av samma kaos från förra året. Stockholm-medias självpåtagna dvala varar inte hur länge som helst.