Äntligen ett sekulärt, demokratiskt alternativ i muslimska världen

Revolutionsvågen som kanske, äntligen, ger demokrati värt namnet till den muslimska världen sprider sig från Tunisien. Egyptens städer står i lågor och än så länge verkar militären tveka om vem den skall stödja. Intressant nog borde vi ha kunnat förutse detta. I ett av de få tänkvärda avslöjanden Wikileaks har kommit med var illavarslande depescher från amerikanska diplomater stationerade i Nordafrika. Ledargarnityret i Marocko och Tunisien hade uppträtt likt Nero på sina undersåtars bekostnad, med influgna desserter från St Tropez och vita tigrar som husdjur, medan befolkningen blir allt mer missnöjda. Att det sedan länge varit god tid för byte på toppen i flera muslimska diktaturer råder det alltså ingen tvekan om. Vad som däremot är förvånande är vilka som driver på denna förändring och är dess möjliga efterträdare.

Länge var den enda synbara oppositionen i dessa länder islamistiska rörelser likt muslimska brödraskapet i Egypten eller de monstren som massakrerade allt i sin väg i Algeriet för tio år sedan. Just för att moskén varit den enda semi-fristad i dessa diktaturer där kritik har kunnat framföras utan blodig repression så var det just kring religiösa extremister som en opposition kunde utvecklas. Därmed har också demokratistödet från väst länge varit minst sagt ljummet. Varför stödja demokrati när enda möjliga förändring det kan skapa var ett islamistiskt ledarskap som hur som helst kommer att införa diktatur, och dessutom vara mer fientliga mot väst än dagens härskare i dessa länder? Demokrati innebär en person, en röst, men mer än en gång.

Men med moderna teknik, internets betydelse, Twitter, facebook, sms så har även en mer sekulär opposition kunnat formera sig. Det var dessa krafter som jagade bort Tunisiens president. Av allt att döma är det liknande grupperingar som utmanar Mubarak. I demonstrationerna återfinns ju även kristna kopter, och muslimska brödraskapet beordrade ut sina stödtrupper på gatorna dagar efter allt hade börjat i Egypten.
Denna demokratirörelse är därmed det mest hoppfulla som har hänt i mellanöstern på mycket länge, även om utgången ännu kan blir riktigt, riktigt dålig. Ett bra utfall kräver dock att väst välkomnar och uppmuntrar den sekulära oppositionen och dess kamp. Det kan möjligen hindra maktens män att våga beordra de massakrer på demonstranter som troligtvis krävs för att kväsa upproren och att de möjliga nya (demokratiska) ledarna blickar mot väst. Väst behöver inte stödja skurkar for the greater god, framförallt inte när det verkar finnas alternativ. USA har trevande och försiktigt börjat, vilket är en välkommen förändring från Obamas ord vid hans besök vid Kairos universitet 2009 (*se nedan) vilket då kunde tolkas som om att demokrati minsann inte behöver vara bäst för alla. Det är däremot betydligt bättre än skurken Sarkozys förfrågan till Tunisiens avsatta diktator om han ville ha hjälp från franska kravallpoliser för att hålla folket på mattan bara några dagar innan han störtades. Med ens så fick vi ännu ett bevis för varför gemensam europisk utrikespolitik knappast är något eftersträvansvärt.

* Each nation gives life to this principle in its own way, grounded in the traditions of its own people. America does not presume to know what is best for everyone.

Centern kan existera både i staden och på landet

Svenskan har något sällsynt på ledarplats idag, nämligen en artikel jag inte håller med om. I likhet med andra femöresanalyserna om varför det gick dåligt för Centerpartiet i Riksdagsvalet så skriver ledarredaktionen att partiet tappat sina rötter på landsbygden för att man blivit mer urbant inriktade. Som argument använder sig tidningen av faktumet att Centern gick framåt i Storstockholm, men bakåt i Norrland och på Gotland. Jag har skrivit om denna slutsats förr och jag ger inte mycket för den. Orsakerna är två. Om nu Centerpartiet skulle vara så storstadsfixerat hur kommer det sig att partiet knappt existerar i Malmö och är väldigt litet i Göteborg? Det är helt enkelt en analys skriven av någon innanför vår huvudstads tullar, utan mycket till tanke på att Sverige har fler städer än den skribenten befinner sig i. För det andra, om det nu var ett landsbygdsparti som de förlorade landsbygdsväljarna ville ha, varför röstade dessa främst på det parti som förknippas mest med Stockholm, nämligen moderaterna?

Ekvationen stämmer helt enkelt inte. Om jag skall ge min egen alternativa åsikt så anser jag att Stockholmscenterns framgång beror på att den gör något rätt som andra Centeravdelningar inte gör. Den diskuterar, debatterar, organiserar möte och har hög profil. Centerpartiet har heller inte övergivit landet för staden. Vad Centern har övergivit är den 70-talssyn på glesbygdspolitik som partiet tyvärr haft gemensamt med Socialdemokratin. Nämligen att enda sättet som landsbygden kan överleva är med allmosor från Stockholm, genom geografiskt fördelat skattesystem, Robin Hood-skatt och tvångskommendering av statliga arbeten ut till småstäder i Norrland. Det är en glesbygdspolitik som bygger på en förklenande syn på landsortens befolkning. Istället har Centern tagit till sig den ingivelse som ligger i tiden. Nämligen att förverkligande av människors drömmar inte längre går via bidrag och allmosor från myndigheterna, utan med mer frihet, självbestämmande och lägre skatt oavsett om personen bor i Ånge eller på Södermalm. Det innebär att Centern faktiskt kan vara ett parti för landet utan att vara mot staden. Det är skillnaden.

Varför har det då gått så dåligt? Denna förändring smärtar naturligtvis. När väljarna är vana vid att höra löften om glesbygdsstöd så saknar de något när löftena försvinner. Vidare så har partiets fiender i form av socialdemokraterna gjort sitt bästa för att kritisera denna förändring. Men centerväljarna verkar faktiskt inte vilja ha tillbaks det gamla. I så fall borde de ju inte ha lagt sin röst på moderaterna som aldrig har varit intresserade av att transferera skattemedel från Stockholm till landet och som alltid varit för kärnkraft (Sug på den K-G Bergström). Snarare verkar de sakna själva debatten om glesbygden oavsett vilka lösningar det leder till. Medan Maud diskuterat Vattenfall och Carlgren om ett tiotal vargar, så verkar de gamla centerväljarna snarare vilja ha en diskussion om hur jobben skall komma till bygden och hur välfärden skall kunna lösas för de som bor där.

Vad som behövs inom centern är debatt och diskussion om att glesbygdspolitik inte behöver vara synonymt med geografisk fördelningspolitik á la 70-talet. Jag tror gamla centerväljare skulle gilla det. De är många gånger hårt arbetande entreprenörer som har mycket att vinna på det nya informations- och tekniksamhället. Och de röstade inte på de bidragskramande socialdemokraterna, utan på Borg, Reinfeldt och jobbskatteavdraget i senaste valet.

Konsumtion för frihetens skull

I eftervalsdebatterna har ideologi blivit allt viktigare, inte minst i centerpartiet, vilket är roligt. Ett tråkigare inslag är att så få på båda sidorna om blockgränsen verkar ha förstått meningen med vårt nuvarande samhälle med all dess välfärd och välstånd. Oftast nedsättande menat avfärdas det som ett modernt Gomorra med benämningen ”konsumtionssamhället”. Detta samhälle är tydligen ”nyliberalt” trots skattetryck kring 50 %. Att attackera ”rå nyliberalism” är på modet igen, inte minst för att kasta skit på 54 själar inom Stureplanscentern. Denna gång är denna kritik inte isolerat till globaliseringskritiker inom vänsterpartiet och troglodyter inom socialdemokratin. Naturligtvis har miljöpartisterna anslutit sig till sina nyligen övergivna rödgröna vänner, men även inom vissa borgerliga kretsar kan man höra sådana åsikter. Exempelvis tycker Robert Persson från Linköpingscentern att ” Ett utpräglat konsumtionssamhälle är på sikt varken bra för oss som individer eller för klimat och miljö” och att ”meningen med livet” inte handlar om att ”skaffa sig så många prylar som möjligt”.

Men om Robert Persson eller allehanda miljöpartist tror att min egen vurm för konsumtionssamhället bygger på att jag själv skulle ha en enorm längtan att hänga på köpcentra så har de fel. Nej det är snarare en vurm för frihet. Konsumtionssamhället bygger på frihet att konsumera eller att inte konsumera. Vill du köpa kan du göra det, men vill du inte köpa kan du avstå. Vill du inte vara en del i en global ekonomi så kan du slå dig ner med likasinnade i självförsörjande jordbrukskorporativ och leva på egenproducerad vegankost och klä dig i egenproducerad ull. Alltså, gillar man inte konsumtionism i dagens Sverige så kan man själv göra något åt saken utan att dra in andra i det.

Denna valfrihet gör konsumtionssamhället till en samhällsform skild från andra. I andra typer av länder där konsumtion inte accepterat finns inte konsumtion som ett val. De är därmed ofria samhällen. Detta är visserligen en sanning med viss modifikation för ett fåtal. Bekvämligheter och överflöd har alltid varit nära till hans för kungar, grevar eller kommunistisk nomenklatura. Men i alternativen till konsumtionssamhälle har endast dessa eliter har haft den tillgången medan majoriteten av befolkningen varit begränsad till armod. Överlag har också alternativen till konsumtionssamhällena varit väldigt fattiga stater. Det har även fått den intressanta effekten, att konsumtionskritik faktiskt är något som skapats i och med att konsumtionssamhället växte fram. Orsaken är att det breda välstånd som då alstrats, också har gett oss de möjligheter som konsumtionskritikerna gillar. Nämligen kortare arbetstid, pensionssystem, allmän sjukvård, vilket tidigare var en lyx förunnat ett fåtal. Medan det stora flertalet arbetade långa plågsamma skift för låg lön var snarare möjligheten till mer konsumtion något man strejkade och kämpade för.

Politisk konsumtionskritik är därmed en anomali. En ideologi som bygger på att bita den hand som fött den. Det är även politisk riktning mot frihet för individen. Därför borde konsumtionskritik inte vara en politisk fråga för de med frihetspatos, utan en privat livsstilsfråga. Men det är det väldigt sällan. Konsumtionskritiker vill tvinga med alla oss andra också på deras resa, oavsett vad vi vill. Därmed blir det rent ut sagt skrattretande när Gustav Fridolin flörtar med den politiska mitten och utnämner sig till liberal. Han gör det som företrädare för ett parti som vill stoppa inrikesflyg söder om Dalälven, förbjuda köpcentra och reklam som kallas föroreningar. Miljöpartiet är med andra ord ett parti från den sidan om den ideologiska planhalvan där politik, via lagar, förbud och regleringar skall styra vårt privatliv. De vill reglera hur vi reser och konsumerar på en mikronivå som förutsätter ett ofritt samhälle. Det är långt ifrån den politiska mitten, en bit åt vänster förbi socialdemokraterna där sådana åsikter kommer ifrån.

Men jag är inte bara motståndare till de såsom miljöpartiet som ganska tydligt visar upp vad deras alternativ till det Sverige vi har idag där du och jag kan köpa och resa vad vi vill. Jag är också djupt skeptisk mot borgerliga politiker, likt Robert Persson från Linköpingscentern som klär sina politiska ideal mer vaga termer såsom ” konsumtionssamhälle är på sikt varken bra för oss som individer eller för klimat och miljö”. Vad menar Robert, och vilka politiska förslag kommer att utmynna ur denna mening? Vilka förbud som inskränker vanliga människors liv kommer denna mening att leda till? Jag tycker att alla konsumtionskritiska politiker är oss svaret skyldiga.

Ett försvar av djurförsök

Miljöpartister, tillika veganen och djurförsöksmotståndaren Veronika Ekström vill att jag förtydligar mina argument till varför jag menar att djurförsök inte kan ersättas inom medicinsk forskning. Veronica själv tycker att ”odlade celler, datormodeller, tekniska lösningar och kemiska analysmetoder” skulle kunna ersätta djurförsök. Veronica hänvisar till organisationen ”forska utan djurförsök”. Detta anser jag är en hopplös förhoppning utan någon som helst förankring inom vetenskapen. Jag grundar mitt påstående på att jag själv har forskat inom medicinsk vetenskap under tio år. Men låt mig förklara varför.

Djurförsöksmotståndare brukar hänvisa till en studie som påvisar att djurförsök inte är så bra på att förutse hur ämnen fungerar på människor. Det är visserligen delvis sant, även om djurförsök har varit en essentiell del i den medicinska revolution som gjort att vi lever mer än 20 år längre och är allt friskare. Vad djurförsöksmotståndarna också glömmer att påpeka är att det inte finns några motsvarande studier på eventuella mediciner som uteslutande använt sig av djurfria metoder, då det aldrig skulle tillåtas av världens regeringar för omsorg för patienters säkerhet. Djurförsöksmotståndarna tror väldigt självsäkert, att djurförsökens begränsningar bero på skillnader mellan djur och människor (vilket veganer i andra fall brukar ignorera). Det är fel. Svagheten ligger snarare att det är svårt att skapa tillräckligt bra sjukdomsmodeller. De sjukdomar vi idag är intresserade av är nämligen komplexa, likt schizofreni, depressioner, Alzheimers etc. I många fall vet vi inte vad de beror på. Symptomen på dessa sjukdomar är också många gånger komplicerade, likt Alzheimers minnesrubbningar och personlighetsförändringar. Det är väldigt svårt att hitta motsvarande sjukdomar i djur. Därför måste forskare efterlikna sjukdomar och dess symptom i djur, vilket är invecklat. I och med genteknik har en hel del framsteg gjorts, men också dessa genmodifierade möss är långt ifrån perfekta. Låt oss nu jämföra djurförsök med alternativen.

Odlade celler brukar lyftas fram som framtidens melodi. Djurförsöksmotståndarna hänvisar att de odlade cellerna kan var människoceller och menar då att de skall bli bättre än djurförsök. Problemet är bara att de medicinska frågor vi kan lösa genom att titta på enskilda celler är starkt begränsade. Våra kroppar består av otaliga organ vilka i sin tur består av en otrolig massa celltyper som är specialiserade. Dessa celler reagerar på ett visst sätt på grund av sin omgivning, sina grannceller och otaliga andra stimuli som idag är okända. Därmed är möjligheterna till att exakt efterlikna cellens miljö i en petriskål omöjligt. Och hur skall vi kunna studera symptom i en cell? Låt oss ta ett exempel. Jag har själv forskat i Parkinsons sjukdom. Det är en sjukdom som beror på att en speciell population celler i hjärnan av en okänd anledning kontinuerligt dör. Detta orsakar en mängd symptom som ibland börjar med förlorat luktsinne, senare minskad rörelseförmåga, skakningar och till slut mer komplicerade yttringar såsom depression och nedsatt mental förmåga. Idag forskar man på råttor och möss där dessa celler antingen dödats kemiskt, eller via genetiska mutationer. Men hur skall vi kunna forska på Parkinson med enbart odlade celler? Dopamincellerna som dör reagerar på ett speciellt sätt beroende på sin omgivning, samt vilka andra celler över hela hjärnan som dessa celler (via långa axon eller kortare dendriter) har kontakt med, och vilka molekyler som dessa celler använder för kommunikation. Vi kan inte till fullo simulera denna miljö eller dessa dopaminceller i en konstgjord miljö. Dessutom ger påverkan på dessa celler ett symptomutfall som är beroende på av andra annorlunda celler på helt andra platser i hjärnan. Hur skall vi kunna mäta symtombortfall i försök med odlade celler? (Ps, kemiska analysmetoder är en än mer förenkling av verkligheten i en männsikokropp och har än mindre möjligheter att ersätta djurförsök).

Hur står det till med datormodeller då? Jo de kan vara användbara på otaliga sätt inom forskning. Men kan det ersätta djurförsök? En datorsimulering är ju bara ett försök att efterlikna verkligheten, en avancerad gissning. Ju fler okända parametrar vi har desto sämre blir gissningen. Tyvärr är forskning just att utforska det okända. Och vi har vi idag väldigt många okända parametrar. Receptorer utan kända signalämne, signalämnen utan receptorer, och cellulära förändringar och celldöd som sker av okända anledningar. Så länge stora delar av vår molekylära fysiologi och våra sjukdomars fysiologi förblir okända för oss så förblir datormodeller synnerligen veka. Jag har även ett exempel här. I ett grannlabb till där jag var verksam studerade några kollegor signalering och nervnätverk i ryggraden på nejonöga. Genom att studera detta primitiva ryggradsdjurs simteknik hoppades dessa forskare kunna förstå vår ryggrads signalering vid gång som skulle vara till hjälp vid ryggradsskador. När man trodde sig veta tillräckligt så tog man sig i kontakt med några kollegor vid KTH som byggde ett simuleringsdataprogram över detta djurs simteknik. Det hela användes flitigt i undervisning. Men sedan satte sig en av forskarna ned och försökte finna varenda litet neuron i nätverket. Det gick inte något vidare, utan det neuronala nätverket visade sig vara betydligt mer komplicerat. Hela simuleringen fick stryka på foten när den inte stämde överens med verkligheten. Det är just därför vi använder djurmodeller då det är en fungerande modell lik oss, som fungerar trots att vi inte vet allt om dem. Varje råtta eller mus är en någorlunda fungerande svart låda som fungerar trots att vi inte vet allt dess innehåll.

Alltså, djurförsök är långt ifrån perfekta. Men dess svagheter kan inte fyllas av vare sig odlade celler eller datormodeller (förutom i enskilda fall). Dessa alternativ faller för exakt samma svagheter (fats djupare) som djurförsök, vilket är det komplicerade med att skapa en konstgjord sjukdomsmodell utanför en patient när vi inte har alla kända parametrar. Däremot är både odlade celler och datormodeller värdefulla komplement som kan göra djurförsök betydligt mer effektiva. Odlade celler kan svara på frågor som bäst undersöks i väldigt förenklade modeller, där man slipper ta hänsyn till många parametrar som kan störa. Datormodeller är otroligt värdefulla när många olika möjligheter skall simuleras på kort tid, tex bindningstudier mellan molekyler. Men vill vi ha nya mediciner så måste vi även använda oss av djurförsök. Det handlar om råttor eller patienter. Jag har en bestämd mening om vilka jag tycker är viktigast. Det har miljöpartiet också, men det är inte patienterna.

Snarlik ideologisk debatt inom S och C

Jag efterlyste en djupare ideologisk debatt inom C och fp som svar på förhoppningarna att slå ihop de båda partierna till ett liberalt block. Orsaken till detta är att jag anser att liberalismen inte är ohotad inom något av dessa partier. Magnus Andersson hade tydligen liknande åsikter som mig i vad som behövde göras. Han har verkligen lyft den ideologiska debatten inom centern. Frihet för den enskilde anser Magnus borde bli partiets ledstjärna in i framtiden. Men han är inte oemotsagd. Centernestorn Håkan Larsson är otroligt kritisk mot Magnus och Stockholmscentern som har mage till att vara positiva till att Stockholm växer. Enligt Håkan kan nämligen inte centerpartister gilla städer, utan skall snarare använda politik till att landsbygden skall leva på storstadsbornas bekostnad. Håkan anser självklart att hans politik i jämförelse med Magnus är en kamp mellan stad och land där centerpartiet borde stå på landsbygdens sida. Men det är det inte. Det är en kamp mellan Magnus Anderssons frihetliga liberalism, och Håkan Larssons kommandoekonomi där individen skall styras av regleringar och lagar. Medan Magnus vill skapa ett samhälle där vi individer själva skall kunna leva där vi vill, så är Håkans alternativ att politiken skall reglera var vi skall bo. Håkan tycker att statliga jobb skall tvångskommenderas ut på landet, medan arbetsgivaravgiften skall ”differentieras” så jobben i Stockholm betalar jobben i Pajala. På så sätt skall Stockholms tillväxt minimeras, trots att den beror på att vanliga människors vilja att flytta dit. Det här är utom tvekan en generationsfråga. Magnus frihetliga patos är framtidens centerparti som skall kunna föra frihetliga väljares talan oavsett om de bor på landet eller i staden. Håkans politiska ingenjörskonst är en zombie från 70-talet där politiker på hybris trodde sig kunna skapa den värld de själva ville ha över huvudena på befolkningen, med stålverk 90 och den socialdemokratiska drömmen att skapa en storstad i Norrland.

Intressant nog pågår en snarlig debatt inom socialdemokratin. Erik Laakso skriver tillsammans med en representant från timbro att vi alla borde få mer makt över vår egen inkomst så att vi slipper stå med mössan i handen inför ”välfärdens patroner” (med andra ord, politiker). Det är minsann uppseendeväckande åsikter från en sosse. Partiet byggde ju länge sin makthegemoni på att väldigt stora delar av Sveriges befolkning (alltså inkluderat medelklassen) just var i välfärdens klor och därmed var köpt röstboskap. Drakoniska skatter i kombination med höga bidrag åt fullt friska medborgare med jobb innebar att nästan alla i detta land var beroende av politiker för att få månadsbudgeten att gå ihop och därmed tenderade att belöna de som gav högts bidrag med en röst. Att det finns sossar som ser förbi denna gamla taktik skapar förhoppningar att det någon gång kan komma något gott ur den soppa av inre stridigheter och fatalistisk internkritik som partiet är idag. Men inte heller Laakso står utan kritiker. Likt en vålnad från 70-talet vill den före detta ministern Lena Sommestad att sossarna skall överge alla de markandsreformer som partiet faktiskt genomförde från mitten av 80-talet då de tog sig ur det träsk som 70-talets fondsocialism var med ineffektivt och kundfrånvänt televerk, varvsstöd och devalveringar vilket fick investerare att fly landet.

Det är rätt intressant att dessa åsikter från förr förs fram i två partier som minskade betänkligt i senaste valet. Men väljarna gick ju inte till något parti som står för 70-talets socialism och kommandopolitik. Väljarna har ju gått till moderaterna. Frihet är med all säkerhet en betydligt bättre väg att gå för båda partierna, även om vissa gräsrötter lär sparka bakut.

Likhet inför lagen, även för de vulgära som bryter?

När jag fick reda på att Magnus Hedman blivit dömd i domstol så trodde jag att hade blivit fälld för att vara kriminellt dålig på att vara fotbollskommentator eller för att ha tagit plats från dunderegot Björn Ranelid i vår pinsamma tabloidpress med sina gräl med X-frun. Fullt så tarvligt är nu inte detta rättsfall, men nästan. Magnus Hedman har blivit dömd för sexköp. Han har alltså blivit dömd för att haft sex trots att båda valt detta umgänge frivilligt. Men låt oss frångå den ideologiska diskussionen till något mer jordnära.

Jag gissar att vi flesta vill ha lagar som när de implementeras innebär likhet inför lagen. Men följer sexköpslagen denna grundläggande princip? Magnus Hedmans fall är ett intressant exempel. Att Hedman har pippat med någon böna är tydligen utan tvivel. Men det borde ju krävas mer för en fällande dom i sexköp, nämligen en koppling till en transaktion. Men så är ej fallet. För det verkar inte finnas tillstymmelse till bevis för att Magnus skall ha betalat för sex. Magnus Hedman fälls snarare för att domstolen anser att det är självklart att kvinnorna är prostituerade för deras ”utmanande sminkning och klädsel och den omständigheten att de talade engelska med kraftig brytning” och de anser att Magnus Hedman borde ha dragit samma slutsats också. Därmed döms han. Oavsett om det hela nu var ett sexköp, oavsett om kvinnorna var proffs, oavsett om Magnus Hedman visat brist på omdöme så får formuleringen en hel del konsekvenser som knappast kan vara önskvärda.

Dels innebär det att före detta prostituerade riskerar en hel när vederbörande skaffar sig en partner då denna person kan misstänkliggöras och dömas i domstol utan mer bevis än kvinnans rykte. Likaså är tydligen vulgär klädsmak och utländsk härkomst i kombination med dåliga språkkunskaper hos kvinnor tillräckligt för att en flört leder till att en intresserad kille hamnar bakom lås och bom. Det är illa nog då det tydligt frångår principen lika inför lagen. Men att tillåta sådana vaga tolkningar i domslut öppnar även dörrar för ett samhälle där myndigheter och andra medborgare kan trakassera och utpressa både kvinnor och män vilket undergräver rättsäkerheten. Ja jag skriver även kvinnor, även om lagstiftningen är inriktad mot män. För hur kul skulle det vara för en kvinna om vänner eller pojkvänner ständigt skulle anklagas för att vara torskar?

Lagar borde finnas till för att minska möjligeter till brott, inte möjliggöra nya sorters brott.

Sammanslagning av vaddå?

De senaste dagarnas diskussion om att slå ihop centern och folkpartiet till ett liberalt parti har varit synnerligen intressant. Det är en god förhoppning om framtiden som skvallrar om att i ungdomsförbundens skarpa hjärnor tillhör individer med större tankar om svensk politik än sina egna karriärer i respektive parti. Det finns även gott om liberala eldsjälar inom båda partierna. Men det finns andra åsikter representerade också. Det stora problemet som jag ser är att det inte är avgjort att en sådan fusion skulle skapa något liberalt alls, utan risken finns att det blir en socialliberal statskramande röra. Och det behöver man inte se i backspegeln likt Per T Ohlsson för att upptäcka. Inom båda partierna är nämligen klassisk liberalism långt ifrån självklar som bärande ideologi.

Det var ganska så avslöjande i Adam Cwejmans debatt i fredagens studio ett, där reaktionen från en centerpartistisk riksdagsledamot var negativ till fusion, men han ville gärna ha ”ett mittenblock i svensk politik”. Om jag får gissa, troligtvis med en statskramande paternalistisk statsvurmande socialliberalism som ledstjärna som ser fria marknadskrafter och vänsterns planekonomi som lika illa. Dessa politiska åsiktsyttringar finns det gott om inom både C och Fp. Exempelvis Stefan Hannas exposé i hur samhället skall tackla fetma må ha varit dråpligt och visst kom karlen med en efterlängtad pudel. Men i detta, och många andra inlägg på Hannas blogg kunde skönjas en vilja till att politik skall in i våra privataste vrår och lösa alla våra problem, oavsett om vi själva vill det. Han fick även medhåll från andra centerpartister som tex Karin Ericsson och Johan Örjes som båda verkar vara riktigt folkhälsokramare med nya skatter, regleringar och andra politiska styrmedel för vår egen skull på önskelistan. Det samma kan man säga om denna vilja inom delar av folkpartiet att använda staten till att tvinga oss medborgare till att utnyttja föräldraledighet exakt fifty-fifty eller kvotera legobitar. Staten, eller snarare våra politiker, påstår att de vet vad som är bäst för oss och vill använda statens maktmedel för att tvinga in oss i fållan.

Hur grasserande dessa åsikter är inom Fp och C, kan man lätt kolla, även om det är en smula plågsamt. Jag har själv deltagit på ett landstingsmöte i Skåne för centerpartiet, vilket är långt ifrån det roligaste jag gjort. Det är visserligen mer jordnära politiskt möten än de rikstäckande där ideologi har en större plats. Men det fanns inte tillstymmelse till debatt över hur medborgarna skulle få mer makt över sina egna liv och hur politiken skall retirera från våra sängkammare. Nej den politiska dagordningen dominerades av hur mycket det borde kosta att åka buss från Oxie till Jägersro. Att använda politik som lösning på alla våra problem är en ryggradsreflex hos allt för många politiska aktiva oavsett partifärg.

Nu kommer det knappast som någon överraskning att undertecknad inte har så mycket till övers för politiskt statsvurmande, oavsett om avsändare är en feministisk folkpartist, en fettskattsförespråkande centerpartist, eller en vänsterpartistisk planekonom. Statsvurm är statsvurm, och därmed ett hot mot individens frihet. Men det är även ett taktiskt svårförklarligt politisk positionering för C och FP. Orsaken är att de nya moderaterna redan invaderat den politiska mitten och lockat över horder av socialdemokratiska väljare till sig som aldrig Olof Johansson eller Bengt Westerberg var i närheten av. Den positionen är alltså upptagen av någon som gör det mycket bättre än Centern och folkpartiet och har lyckats bättre än vad dessa partier gjort åtminstone de senaste 30 åren. Orsaken tror jag är att klassisk socialliberalism i Bengt Westerbergs anda inte är särskilt populärt. Vad moderaterna lyckats med är att kombinera det med skattesänkningar för vanligt folk och avregleringar som vanligt folk drar nytta av.

Jag tycker ungdomsförbundens förslag är bra. Däremot krävs det först en redig ideologisk interndebatt i båda partierna. Är liberalism verkligen vad partierna vill ha, och om så är fallet, vad betyder det i reell politik när någon svarar ”Ja”? Det behöver inte betyda orimliga krav som omfamnande av en nattväktarstat. Däremot ganska självklara frågor såsom om vi skall ha mer eller mindre individuell bestämmanderätt i samhället, om politik skall ges mer eller mindre utrymme i väljarnas liv. Här behövs mycket diskussion och att de liberala verkligen står upp för sina åsikter och vågar kritisera partikamrater som de inte håller med.

Att sabotera ett politiskt varumärke

Dagens pinsamma snackis har tyvärr en centerpartistisk avsändare. Det är Uppsalacenterns Stefan Hanna som vill ha en extraskatt på tjocka människor. Nu har visserligen vissa centerpartister reagerat och tagit avstånd från detta befängda och oliberala förslag. Men skadan är redan skedd. Det är också ganska typiskt att detta briserade samtidigt då eftervalsdiskussionen började ta fart bland framstående och kloka partimedlemmar. För det har skrivits mycket bra den senaste veckan varför och hur centern måste gå vidare i liberal riktning. Och vips så kommer ett förslag som är så långt ifrån liberala värderingar man kan komma och som förutsätter att staten stövlar in med måttband och våg in i vårt allra heligaste privata.

Detta är tyvärr ganska symptomatiskt för partiets ideologiska vandring de senaste fem åren. Det har stadigt gått åt rätt håll. Men så har det kommit små utspel här och där, oftast från den från perifera partimedlemmar men även någon gång ifrån partiet i stort, som pekar åt ett annat håll. Det har varit att män kollektivt har ansvar för att vissa män våldtar, att EUs jordbrukssubventioner skalla vara kvar, Solveig Ternströms förvirrade uttalanden om kärnkraft och nu tjockisskatt, men även debaclet vid FRA. De må vara enstaka avvikelser i en ström som går i rätt riktning. Men de förvirrar. Därmed undergräver de centerpartiets varumärke som liberalt parti. Ett varumärke som dessutom fick utså en hel del stryk från desperata sossar under den senaste valrörelsen. Jag har tidigare skrivit hur svårt det är att ta sig in i nya jaktmarker efter väljare, vilket alltså centern har gjort de senaste åren. Men det blir inte lättare om det finns små sprickor i den nya imagen som får dessa potentiella nya väljare att tveka.

Att skydda det egna varumärket är något som partiet måste bli bättre på i framtiden. Det handlar delvis om att putsa de egna förslagen så att de åtminstone går i någorlunda samma ideologiska riktning. Inga fler FRA, tack. Men det krävs också ett skydd mot enskilda medlemmars dåliga förslag. Jag menar då inte att centern skall bli en centralstyrd koloss med munkavel på medlemmarna. Men däremot skulle jag vilja att en mediatränad empatisk partisekreterare i sådana här fall skall kunna rycka ut likt en brandkår och snabbt avfärda Stefan Hannas förslag som inget annat än Stefan Hannas förslag vilket partiet är motståndare till. Även här kan vi lära en del av de nya moderaterna, där Per Schlingmann har haft denna brandkårsroll och bland annat skademinimerat när enskilda moderaterna ställt till det (exempelvis damen som ville ha mer blonda barn i TV). Detta är något som krävs i det nya medialandskap som alla partier verkar och där en enskild politisk aktivs förvirrade ord i förbifarten eller på bloggen skapar löpsedlar. Denna typ av småskandaler lär alla partier råka ut för. Det avgörande är snarare hur partierna reagerar på det.