Risken med ett halvhjärtat ingripande

Svante Cornell skriver en väldigt bar artikel idag, med liknande farhågor som jag själv försökte förmedla för ett par dagar sedan. Ingripandet i Libyen är halvhjärtat, och det är även mandatet. Resultatet riskerar att bli ett långvarigt krig, kanske ett dödläge eller till och med en Gaddafi-seger. För oppositionens styrkor består till stora delar av ur militär synvinkel minimalt utbildade grabbar med Kalasjnikov i en pickup. Kommer verkligen dessa klara av att störta Gaddafis styrkor som har pansar och artilleri, endast med hjälp från luften? En hjälp som förövrigt är betydligt mindre i antal plan än NATO-ingripandet över Kosovo? Jag hoppas att oppositionen klarar det, och en del hopp ges åt att de intagit Ajdabiya, men det påminner på ett skrämmande sätt om de där no fly-zones som Bush den äldre påtvingade Saddam efter första Gulfkriget. Dessa förhindrade visserligen Saddams massaker av kurder i norr och shia i söder (precis som det pågående Nato-ingripandet förhindrade en massaker i Benghazi), men att omvärlden inte störtade Saddam då förlängde det irakiska folkets lidande med tio år. Risken är att vi får ett liknande utfall i Libyen. För att libyerna verkligen skall slippa förtryck, massaker eller vedermödor av ett långt krig så krävs troligtvis betydligt mer engagemang än vad väst uppbringat än så länge och mer långtgående manöverutrymme än vad FN-mandatet ger. Det behövs med andra ord en plan och en strategi för att avsätta Gaddafi. Dessvärre verkar Obama inte beredd att ta sig ann ett sådant åtagande, och knappats EU heller.

Med utgångspunkt i denna analys så är jag inte helt okritisk till den delen av svensk vänster som nu för en gång skull är positiv till en militär intervention av USA med västliga allierade. De har naturligtvis utvecklat sig från den delen av svensk vänster som är kritisk till ingripandet i Libyen. De sistnämnda är självutnämnda pacifister fast i den gamla antivästliga ståndpunkten att bara de som dör av amerikansk eller västerländsk militär räknas, men när diverse skurkar från tredje världen mördar och slaktar så räknas det tydligen inte. De primära offren i Libyen är ju inte Gaddafis hejdukar i radaranläggningar och stridsvagnar som angrips av Nato-plan, utan fredliga libyska demonstranter som massakreras av Gaddafis artilleri.
Men det verkar som den delen av vänstern som är för ingripandet, är det till stor del för att USA och väst i egentlig mening inte har varit så pigga på att göra något. För Gaddafi är ju i inte värre än varken Milosevic, Saddam eller talibanerna i Afghanistan, som vår vänster inte ansåg att väst skulle ingripa mot. Alltså, om Obama eller EU hade haft en uttalad strategi och plan för att avsätta Gaddafi och visat så med militärt eftertryck så undrar jag om vänsterns USA-hat övervunnit omtanken för libyerna. Exempelvis anser ju Andreas Malm att just faktumet att omvärldens reaktion är en flygförbudszon istället för en militär intervention (vilket kan innebära marktrupper) är en orsak till varför det kan stödjas av honom. Med andra ord är det viktigare att skeptiskt hålla koll på att väst inte sysslar med något som kan uppfattas som ”nykolonialism” än att stoppa Gaddafi. Så talar knappast någon som skulle vara Sveriges svar på Christopher Hitchens.

Kanske inte en fråga om barmhärtighetsmord?

Fallet med läkaren som misstänkt ha förkortat livet (med några minuter) på en gravt hjärnskadade nyfödda flickan på Astrids Lindgrens sjukhus verkar bli en fråga för rätten. Jag har skrivit en del om saken och jag måste erkänna att det hela har intresserat mig. Bland annat för det irrationella läkarhat som blottats i vårt avlånga land i spåret av detta sorgliga drama, och som förövrigt är blocköverskridande. Det kan exemplifieras av moderaten norah4you och den socialdemokratiska ombudsmannen Krassman. Intressant nog verkar läkarhatet hos dessa två grunda sig i något närmast religiöst och allmän skepsis mot läkekonsten som en vetenskap. Jag debatterade nämligen ämnet med båda två för ca ett år sedan, och båda ifrågasatte det medicinska faktumet att flickan ifråga var så pass hjärnskadad att hon hur som helst hade avlidit inom timmar efter det att respirator stängts av och alltså utan räddning. Båda debattörerna är snarare upphetsade att en läkare kan hamna i fängelse, än någon omsorg om flickan ifråga. Både sorgligt och förvånande att personer som annars verkar vara vid sina sunda sinnen blottar ett sådant irrationellt hat utan att ens blinka eller skämmas.

Men grunden till hela denna hetsiga debatt har haft sin utgångspunkt i att läkaren ifråga skall ha begått någon form av barmhärtighetsmord genom att förkorta de sista plågsamma ögonblicken i denna flickas liv. Men jag undrar om det verkligen är frågan. Det har nämligen läkt en hel del detaljer i fallet som får en att undra. 1. Den anklagade läkaren har aldrig antytt om att det rör sig om ett barmhärtighetsmord, utan att hon själv inte injicerat något i barnet. 2. Det står inget i journalen om tiopental-injektion och barnet dog tidsmässigt ganska lång tid efter det att respiratorn stängts av vilket snarare tyder på en naturlig död. 3. Koncentrationen tiopental som uppmätts vid obduktion har varit absurt höga och även halterna morfin har varit långt högre än förväntat. Så höga att man (a) kan ifrågasätta om någon medicinsk kunnig injicerat barnet eller (b) ifall injektionen kan ha skett efter barnet avlidit (c eller båda). 4. Det har förekommit uppgifter om att” Sprutor med morfin, tiopental och stesolid” skall ha funnits i sjuksalen där barnet låg, men läkaren hävdar att tiopental aldrig användes 5. Lägg där till att ”Föräldrarna vädjade flera gånger att flickan skulle få någonting för att slippa lida”, att rummet där flickan låg i skall ha varit fullt av släktingar till barnet och familjen skall ha varit ganska bitter och hatisk mot personalen.

För min del låter det som att försvaret, utan att säga det rent ut, försöker peka på att någon annan skall ha utfört dessa injektioner. Kanske en förkrossad och förtvivlad familjemedlem fann kramperna i dödsögonblicket olidliga och tog saken i egna händer? Det var möjligen kaotisk och något hotfull stämning under dessa ögonblick och personalen tappade kontrollen eller varvid någon kunde injicera barnet utan att sjukvårdspersonalen kunde göra något, eller ens upptäckte det. Möjligen skedde denna injektion efter det att flickan avlidit. Men det kanske inte ingår i läkarpraxis att skylla på patienters släktingar, varför dessa indirekta antydningar istället kommer ut.

Ett svajigt prejudikat är en björntjänst till västs vänner

Det har varit en hel del glada tillrop för att FN och väst äntligen har fått nog och försöker stoppa Gaddafis massmord på Libyens folk med militära medel. Även om jag stödjer ingripandet helhjärtat så är jag inte lika positiv till vad det betyder. För min del vill jag nämligen ha ett globalt aktivt väst som gör allt i sin makt för att göra sig av med tyranner likt Gaddafi. Men omständigheterna som har lett fram till Nato-planen över Libyen snarare påvisar en motvilja från väst att spela en sådan roll, och en västlig impotens mot omvärlden.

Låt oss först begrunda impotensen. Både USA och EU ställde som krav för ingripande att arabförbundet och FN skulle ge sitt godkännande. Nu hände det mirakulöst nog. Men vad hade hänt ifall Marockos kung eller despoten av Syrien hade ansett att omvärldens ingripande i libysk inrikespolitik (även om ”politik” i det här fallet handlar om massmord) skulle vara ett olycksbådande prejudikat och ett hot mot den egna absoluta makten? Vad hade hänt ifall Putin ansett att ”korståget” mot Gaddafi måste förhindras och Ryssland använt sitt veto i säkerhetsrådet? Hade då Obama och EU låtit Gaddafis mördarpack obehindrat fortsätta sitt vidriga arbete? Vad innebär detta lama prejudikat nästa gång i nästa land då världens alla ledare inte håller med? Och vad kommer att hända i Libyen om omvärlden trångsynt följer ännu ett halvhjärtat FN-mandat som visserligen ger rätt att hindra regimens mord på egna befolkningen, men inte ger rätt att göra sig av med roten till detta onda som är regimen?

Västs motvillighet oroar även, både i detta specifika fall och i andra närliggande fall. Barack Obamas utrikespolitik har visat sig vara kliniskt fri från visioner. Den kan sammanfattas med ”I am not Bush”. Det räcker inte för världens enda supermakt. I vartenda land där det korrupta ledarskapet utmanats av folket så har Obama stått fullkomligt handfallen. I just Libyen vilket varit en fiende till USA sedan länge, så verkar det inte ha funnits någon form av amerikansk kontakt med oppositionsrörelser eller amerikanska drömmar om ett demokratiskt Libyen post-Gaddafi. Hur är det möjligt? Hårt trängd av de vänsterdemokrater som engagerade sig intensivt i hans presidentkampanj så är nu Obama synnerligen motvillig till att agera i Libyen och verkar vilja avsäga sig ledarskapet för koalitionen så fort som möjligt.

Och EU då? Tja det har ju inte gått snabbt direkt att komma fram till ett militärt ingripande. Istället för att bli den demokratiska supermakt som kan ta vid då USA sviker och vara en garant för frihet, så verkar snarare vår union söla ner hela processen och låter de mest pessimistiska bestämma farten. Bara för att Angela Merkel inte hare varit intresserad så har nu hela EU väntat på tok för länge på ett ingripande och därmed kommer många fler libyska oppositionella betala med sitt liv, än om Cameron och Sarkozy hade fått köra sitt eget race.

Osvikliga FN-entusiaster likt Pierre Schori må gilla denna tvekande lösning där omvärlden får ingripa för att förhindra blodbad, men inte avsätta regimen som utför blodbadet. Men vi andra borde se på det med mer skepsis. Ett halvhjärtat involverande i Libyen riskerar att skapa ett långt krig eller en hopplös förhandlingsfred med den galne diktatorn. Och prejudikatet då? Nja, om jag hade varit oppositionell i exempelvis Iran, så hade jag nu vetat att väst inte kommer att vara mycket till hjälp. Om jag hade varit georgier och oroad av Putins maktambitioner så skulle jag nu veta att väst inte kommer att vara mycket till hjälp. För USA och EU ingriper från och med nu bara när alla håller med.

Ps, intressant att ytterlighetsvänstern internt bråkar om man skall stödja krig mot en mordisk diktator eller vara mot västs militarism som kan stoppa en mördare

Skärskåda kärnkraftsmotståndarnas påståenden

Den pågående tsunami-orsakade kärnkraftsolyckan i Fukushima är mer än en vecka gammal och läget verkar stabilisera sig något dag för dag. I princip kan man säga att varje dygn som arbetarna håller stånd mot olyckan så minskar risken för radioaktiva utsläpp. Orsaken är att det som vållar problem är någorlunda kortlivade radioaktiva ämnen som bildas under kärnklyvningen. Då reaktorerna varit avstängda nu i en vecka så minskar förekomsten av dessa ämnen. Det avgörande skedet är om ingenjörerna på plats lyckas få igång extern elförsörjning, och om det kan starta reaktorerna egna vattenpumpar. Worst case scenario är en brand då viss radioaktivitet sprids via väder, ganska lokalt (alltså inte i närheten av Tjernobyl).

Vad som däremot inte avklingar är den hetsiga kärnkraftsdebatt som startat här i Sverige. Visserligen anser jag att denna svenska debatt på ett rätt osmakligt sätt har satt den riktiga katastrofen i Japan i skymundan, jordbävningen och tsunami som orsakat över 10000 dödsoffer och gjort 100000-tals hemlösa. Men den har varit avslöjande. Vi har nämligen fått en chans att skärskåda de argument kärnkraftsmotståndarna lägger fram, framförallt Lars-Olov Höglund som jobbat med kärnkraft och Göran Bryntse från Folkrörelsen mot kärnkraft, och se hur de står sig i debatt mot välutbildade åsiktsmotståndare.

Lars-Olov Höglund medverkade i SVT-Debatt i veckan och kom där med sensationella påståenden. Han menade att Fukushima skulle bli värre än Tjernobyl bland annat på grunda av det handlar om ett äldre kraftverk med mer nedsmutsad reaktor och att en sådan olycka är oundviklig. Detta höll inte någon av de närvarande experterna från industri och akademi med om. De menade att reaktorns ålder inte förvärrar en olycka, utan snarare mängden bränsle i reaktorn och vilken effekt reaktorn gick på under olyckstillfället (med mera någorlunda kortlivade radioaktiva ämnen, se ovan). Då Tjernobylreaktorn var större med mer uran, gick på full effekt och exploderade utan inneslutande skal så är logiken att denna olycka inte går att överträffa av de mindre, avstängda och inneslutna reaktorerna i Japan. När Lars-Olov Höglund ställdes mot dessa motargument, kunde han tydligen inte bemöta dessa utan förolämpade sina åsiktsmotståndare och påstod att det var en debatt på första klass-nivå (samt påstod att de var del i en konspiration). Vid varje sådan här debatt som Lars-Olov Höglund medverkar i så blir bilden av honom som en rättshaverist som antingen inte har koll eller är fullständigt oärlig. En annan motståndare som medverkade var den före detta centerpartisten Solveig Tärnström vars minst vansinniga påstående denna afton var att ”kärnkraft är en manlig energiform”.

Göran Bryntse debatterade på Godmorgon Sverige mot Mattias Lantz från Nuclear Power? Yes Please påstod att CLAB där Sverige mellanlagrar använt kärnbränsle kan jämföras med bassängerna ovanpå reaktorerna i Fukushima, som har visat sig vara den svagaste länken i dessa drabbade kraftverk. Men bassängerna på CLAB ligger 50 meter under markytan insprängda i bergrum. Göran Bryntse påstod även Tjernobylkatastrofen ”orsakat en miljon döda” i cancer. Så avslöjande det då blev när toxikologiprofessorn Robert Nilsson skrev, med hänvisning från epidemiologiska studier, att Tjernobyl endast kan tillskrivas 28 dödsfall av akuta strålskador och 3000 cancerfall (varav långt ifrån alla haft dödlig utgång). Alltså har inte heller Göran Bryntse koll på grundläggande fakta i debatten.

Emil Shön redaktör på jordens vänners tidning skriver gillande på Helsingsborgs dagblad om en bok av en viss Paul Zimmerman som påstår att våra bedömningar av strålningens risker bygger på falska grunder och är underskattade, samt att detta är en konspiration. Problemet med Zimmermans påståenden är att han bygger dessa åsikter på anekdoter om missbildningar i Tjernobyl som står i stark kontrast till de epidemiologiska studier som Robert Nilsson (se ovan) citerar. Han använder liknande anekdoter från Basra Och Falluja där utarmat uran använts av USA:s styrkor, fast flera oberoende studier av bla FN, och eniga forskare menar att utarmat uran inte orsakar förhöjda strålrisker och missbildningar (om de skapar något överhuvudtaget så är det njurskador) .

Respekt för åsiktsmotståndare är en naturlig del i de flesta debatter. Men i kärnkraftsfrågan blir det allt svårare när ledande debattörer på nej-sidan antingen är horribelt okunniga, eller oärliga och ständigt hänvisar till mystiska konspirationsteorier. Det sorliga är att Bryntses, Tärnströms, Höglunds och Shöns bristande argument tyvärr har smittat av sig på andra motståndare till kärnkraft som i andra frågor framstår som rätt vettiga. Sossen Johan Westerholm påstod i veckan ” "Att skjuta upp debatten i likhet med vad DN Ledare, ledande folkpartister och en och annan orolig centerpartist vill är att spotta japanerna i ansiktet." och hänvisade sedan i blint tro på rättshaveristen Höglund. På vilket sätt japanerna mitt i sin egen jordbävningskatastrof skulle bry sig om vi i lilla Sverige använder kärnkraft eller ej, ville han naturligtvis inte svara på. Sossen Nina Drakfors är även hon villig att tro på konspirationsteorier. En annan sosse skriver att det är ”gift i vattnet”, men beskriver naturligtvis inte halterna som är otroligt små. Nivån på argument har med all tydlighet nått botten.

Kan inte ni kärnkraftshatande sossar tänka lite länge? Om nu kärnkraft är en konspiration av den politiska eliten, i maskopi med kärnkraftsföretag och med strålforskare inom akademin, då borde ju även kärnkraftspositiva socialdemokrater ha varit inblandade. Exempelvis en viss Olof Palme eller en viss Håkan Juholt.

Uppdatering: jag glömde länka till Per Ankersjö som skriver att Fukushima inte får göra oss mer beroende av olja, och hur vissa socialdemokrater utnyttjar katastrofen för kortsiktiga poäng i debatten.

Skrämselpropagandan är en ologisk följd av Fukushima

I spåren av jordbävningen och den humanitära katastrofen i Japan så verkar de svenska kärnkraftsmotståndarna på ett minst sagt groteskt vis andas morgonluft. Orsaken är risken att det skett en allvarlig olycka, en så kallad härdsmälta, eller partiell härdsmälta i det drabbade kärnkraftverket Fukushima 1. Det vill tydligen svenska kärnkraftmotståndare utnyttja för sina egna ändamål i Sverige. Men låt oss för en gång skull se på det här med en gnutta eftertänksamhet.

1. Dessa möjliga tillbud har inträffat efter en av de 4 värsta jordbävningar som någonsin uppmätts med en magnitud på 9.0. Något liknande är inte möjligt i Sverige.
2. Även om det skett en härdsmälta i reaktor 1 vid Fukushima 1, trots den massiva jordbävningen och trots en explosion i överbyggnaden på reaktorn så har av allt att döma inte härden brustit. Reaktorn är fortfarande innesluten i sitt skal av betong och stål. Det betyder att även om det värsta möjliga scenariot har inträffat vid Fukushima 1 så är risken för omgivningen, utanför det mer extrema närområdet förhållandevis liten. En upprepning av Tjernobyl där hela reaktorn flög i luften, är inte aktuell just pga att de sovjetiska reaktorerna till skillnad från de japanska saknade (bland annat) ett rejält skal.
3. Det utsläpp som hittills har rapporterats, av små mängder radioaktiv gas, för att minska på trycket inne i reaktorn hade förhindrats exempelvis i de nu nedlagda Barsebäck-reaktorerna. Där hade man installerat en silo av makadam som den radioaktiva ångan hade filtrerats igenom och där de radioaktiva partiklarna hade fastnat.
4. Fukushima 1 må vara japansk, men den är lika gammal som våra svenska reaktorer. Den började byggas 1966 och skulle, även innan helgens tillbud, stängas ner pga av dess ålder snart, och ersättas av andra reaktorer som är under konstruktion. Reaktor 1 (och 3) vid Fukushima 1, är konstruerad med nästan 50 år gammal teknik och har inte mycket med framtidens reaktorer att göra som kan tillverkas för att omöjliggöra härdsmälta och med självcirkulerande kylningssystem.

Alltså, trots de mest extrema förhållanden som kan uppbådas på vår jord med en massiv jordbävning med åtminstone 10 000 dödsoffer så har det som redan kallats den tredje värsta civila kärnkraftsolyckan orsakat 1 dödsoffer, 4 skadade och utsatt 22 till 160 personer för olika nivåer av förhöjd strålning. I jämförelse med det totala antalet jordbävningsoffer så är det otroligt lite. Liknande tillbudsnivå vid ett kolkraftverk eller en kraftverksdamm hade med säkerhet kunnat orsaka betydligt fler offer. Att detta skulle avskräcka oss i Sverige från kärnkraft är ologiskt. Snarare visar det på hur säkerhetsbarriärer fungerar när även det värsta möjliga scenariot utfaller.

Dessutom har detta skett vid ett 45 år gammal kärnkraftverk i ett jordbävningsområde. Att det skulle ge oss en fingervisning varför vi INTE skulle bygga nya reaktorer baserat på betydligt modernare teknik än Fukushimareaktorerna, i Sverige, är oförståeligt. Om det är något vi skulle lära oss, så är det snarare att det är säkrare att ersätta gamla kärnkraftverk med nya, byggd med ny teknik, än som i Sverige uppgradera gamla reaktorer in absurdum. För varken Sverige eller Japan kan idag ersätta kärnteknik med alternativa energikällor. Det är helt enkelt inte ett fungerande alternativ.

Uppdatering: Jag har nu fått både ros och ris för mitt inlägg. Ros från ”Nuclearpower? Yes please” som förövrigt är en väldigt bra och kunnig sida att uppdatera sig om vad som händer i Fukushima timme efter timme bättre än dagstidningarna. Ris från socialisten och vänsterpartisten Erik Berg. Han menar att kärnkraften riskbemötande bygger på att extrema situationer är just extrema, men över tid så menar Erik att det händer hur som helst. Därmed måste vi sluta med kärnkraft (och massbilism och industrisamhälle). Han menar också att min åsikt kan sammanfattas med ”Något liknande är inte möjligt i Sverige”. För min del tycker jag det är synd att Erik inte läste hela mitt inlägg. Jag skrev mycket mer än så. Nämligen att under de mest extrema förhållanden under en jordbävning som troligtvis dödat mer än 10000 personer, med det värsta scenariot tänkbart runt och i 3 reaktorer med åtminstone partiella härdsmältor så har väldigt lite radioaktivitet har släppts ut av tillbuden vid Fukushima och de mänskliga offren varit minimala. Det påvisar snarare att det här inte är någon lek med sannolikheter där länder ”prövas plötsligt på slumpens knivsegg”, utan att kärnkraft står pall vid värsta möjliga utfall. Eriks misstag som han delar med flera kärnkraftsmotståndare är att de gömmer sig bakom Tjernobylkatastrofen och menar att det var den logiska och absoluta följden av varje kärnkraftsolycka. Men det var en helt annan konstruktion med hopplösa sovjetiska brister som det inte finns motstycke av i västerländska reaktorer. Den logiska och absoluta följden av det värsta tänkbara scenariot i en västerländsk reaktor är dock något annat. Det skulle visserligen kunna gå värre än i Fukushima men fortfarande långt, långt ifrån Tjernobyl, med endast lokala strålningsskador.

Med det i bakhuvet så blir Erik Bergs försiktighetsprincip på crack en tvångströja som omöjliggör ett modernt välfärdssamhälle. För tänk om vi skulle ställa samma krav på andra byggnader, verksamheter där utfall kan uppstå vid extrema situationer där liv och natur kan vara i fara. Vi hade inte kunnat bygga dammar för de kan bombas i krig, vi kan inte bygga skyskrapor för extremister i flygplan kan flyga in i dem, vi kan inte utveckla mediciner då någon risk kan försummas som orsakar lidande hos tiotusentals patienter, vi kan inte åka färja för bogvisiret kan trilla av och vi kan ju inte ens ha ett utvecklat samhälle på platser som Japan då naturkatastrofer kan förstöra allt med tusentals människor som offer och möjliga miljökatastrofer som följd. Visserligen är vänsterpartiet öppet emot mycket av det jag räknat upp. Men det är också en anledning att 90 % av svenska folket inte ser dem som ett seriöst politisk alternativ. För om de hade fått styra så hade vi inte haft mycket till välfärd eller teknisk utveckling.