USA och bara USA är på måltavlan

Både DN och Sydsvenskan har idag grävt ner sig djupt i den rödgröna utrikespolitiska överenskommelsen som Svenskan skrev om tidigare i veckan. Och kritiken är detsamma, men något djupare och mer sofistikerad än tidigare då texten nu analyseras mer i sin helhet. Slutsatsen är fortfarande att överenskommelsen är en karbonkopia på Ohlys och vänsterpartiets antiamerikanska politik. Socialdemokraterna har lagt sig platt. Förutom att de rödgröna kommer att kräva att just USA stänger sina militärbaser utan för det egna landet, så är språket även övrigt riktat mot just USA och ingen annan genom hela texten. Exempelvis skall de rödgröna verka för att USAs blockad av Kuba upphör, men det står inget om att Kuba skall demokratiseras. Jag gissar att Eva Björklund, vänsterpartistisk partistyrelseledamot och tillika propagandamegafon åt Castros stalinistiska diktatur är mycket nöjd. När det gäller teokratin i Iran så ämnar de rödgröna ”att motsätta sig folkrättsvidriga angrepp på Iran”. Men det står inget om hur de rödgröna tänker förhålla sig till mullornas förtryck av sin egen befolkning. De rödgrönas prioritering är därmed klar. Mullornas regim är tydligen viktigare att försvara än den demokratiseringsrörelse som nu krossas av revolutionsgardet. Vidare tänker de rödgröna verka för att just USA ansluter sig till Internationella brottmålsdomstolen, men inget nämns om vare sig Ryssland eller Kina.

De rödgröna har alltså anammat den vänsterpartistiska ideologin, att all världens problem härrör utifrån USAs agerande. Vare sig det handlar om mullor i USA, stalinistisk förtryck på Kuba, Chavez inskränkningar av yttrandefriheten i Venezuela, Putins hot och angrepp på sina grannar, talibaner i Afghanistan eller nordkoreanska aggressioner mot omvärlden. De är tydligen alla simpla reaktioner på USAs agerande. Om bara jänkarna försvann från jordens yta så skulle all världens diktaturer vara frihetsälskande mönstersamhällen. Terrorister och självmordsbombare skulle sitta ner och undervisa världen medborgare om gulliga ting som delad föräldraförsäkring och växthuseffekten. Och det skulle regna choklad…

Det är fascinerande och skrämmande att socialdemokrati ställer sig bakom sådant trams. Men hur kan det komma sig? Som jag skrev tidigare är en del av förklaringen, att utrikespolitik är otroligt viktigt för just vänsterpartiet. Men det kan inte vara hela förklaringen. Men en orsak kan vara den interna vänsterfallangen inom socialdemokratin. SAP rymmer ju allt från pragmatiska högersossar exemplifierat av Göran Persson, till en vänsterfallang som i vissa fall inte ens backar från att använda sig av gamla dammiga marxistiska slagord. De senare exemplifieras av den socialdemokratiska broderskapsrörelsen som inte är det minst intresserade av Vilks yttrandefrihet, och som med Ulf Bjereld helt ställer sig bakom den rödgröna utrikespolitiska överenskommelsen. Innan kunde högersossarna utan större problem hålla koll på revolutionsromantikerna och USA-hatarna inom den egna vänsterfallangen. Men det är värre nu när de samtidigt har med Ohlys vänsterpartister att göra. Det blir ett tvåfrontskrig, där Mona och Urban Alhin tydligen har dragit det kortaste strået.

Valsamarbetet mellan sossarna och vänsterpartiet riskerar alltså inte bara att vänsterpartiets tossiga politik får spelrum i en regering. Samarbetet för tyvärr också fram de sämsta sidorna inom socialdemokratin i ljuset.

Opinion och sunda statsfinanser hänger ihop

Samtidigt som Alliansen har gått om de rödgröna i Synovates opinionsundersökning, så kommer det glada ekonomiska nyheter. Sverige leder tillväxtligan i Europa och har förvånande stora överskott i statskassan. Det är säkerligen ingen slump att dessa två nyheter kommer samtidigt. Anders Borgs nogsamma hanterande av våra skattepengar har blivit till en succé. Vidare har de länder som de evigt klagande socialdemokraterna lyfte fram som föredöme i krisen (exempelvis Spanien) gått på pumpen efter att ha bedrivit en allt för slösaktig politik.

Det är därför inte konstigt att detta avspeglar sig i opinionen. Väljare är inga idioter. De förstår att alternativet till Alliansens återhållsamhet med skattemedel är en givarpolitik som riskerar att leda till drakoniska nedskärningar i framtiden då notan skall betalas. När sedan det förs fram huvudlösa krav på miljöpartiets och vänsterpartiets kongresser som minskad arbetstid med bibehållen lön, starkt belånade infrastruktursatsningar och en katastrofal energipolitik där kärnkraften skall avskaffas så får grekisk populism ett svenskt ansikte. Detta ansikte är rödgrönt. Följden blir att en nationalekonom med synnerligen teknokratiskt språk blivit Alliansens främsta men ganska oväntade vallokomotiv.

Man kan undra hur sossarna bäst bemöter situationen. Själv tror jag att de skulle vinna på att för en gång skull ge regeringen beröm. För hur trovärdig är det att klaga oavbrutet oavsett vad som händer? Ta Östros eller den socialdemokratiska riksdagsmannen Fredrik Olovsson som båda högljutt klagade över påstått regeringsmisslyckande när OECD i februari rapporterade att Sverige tappat något i välståndsligan (vilket snarare berodde på att vi som ett exportberoende litet land är extra konjunkturkänsliga). Borde inte de idag kunna komma med någon form av beröm, när tillväxtsiffrorna för 2009 reviderats upp och Sveriges statsfinanser är stabilast samt Sveriges tillväxt i vår är högst i Europa Men nej, Östros klagar i radion och ”Sverige halkar efter och Reinfeldt är ansvarig” skriver Fredrik en dag som denna. Sådant konstant gnäll i medvind som motvind är knappast trovärdigt.

Nu är inte Alliansens prövningar över. Om omvärldens tillväxt blir lidande pga vissa länders urusla finanser så lär även vi få lida då vi är så pass exportberoende. Därför bör regeringen hålla fast vid Borgs framgångsrecept. Sedan finns det andra uppgifter att lösa, främst jobben. Det är dags för regeringen att göra det som regeringen Persson misslyckades med, nämligen kombinera tillväxt med låga arbetslöshetssiffror. I början av mandatperiod såg vi prov på att Allianens var på rätt väg, innan den globala finanskrisen slog till. Efter en sådan ekonomisk käftsmäll så bör regeringen göra mer för att sätta fart på skrämda arbetsgivare. Bland annat måste Alliansen bli bättre på att göra det lättare för företagare i den byråkratiska djungel av regelverk som socialdemokratisk hegemoni vid makten skapat. Dessutom måste det bli lättare att anställa. Här borde regeringen lyssna mer på centerpartiet, med dess företagspaket, samt folkpartiet och deras lärlingsjobb.

Sossarna har förhandlat bort seriös utrikespolitik för att nå makten

När jag startade den här bloggen var en av mina första inlägg att en rödgrön regering troligtvis skulle föra en rent haveristisk utrikespolitik, fjärran från Göran Perssons stadigt västvänliga kurs. Nu, sisådär ett år sedan har vi väljare fått en intressant inblick i hur detta kan komma att utveckla sig ifall de rödgröna vinner valet. Svenskan avslöjade i veckan att en möjlig rödgrön regering kommer att kräva att USA stänger sina utländska baser och avvecklar sina kärnvapen (samtidigt exempelvis som Rysslands baser i maffia-staten Sydossetien inte nämns, eller den synnerligen impopulära ryska flottbasen på Krim). Detta i sig är naturligtvis anmärkningsvärt, att revolutionsromantikerna och USA-hatarna i Ohlys vänsterparti totalt kört över sossarna. De rödgröna verkar tex inte bry sig det minsta om att amerikanska baser är där för att regeringen i dessa länder vill ha dem där. Och det tyder knappast på det minsta verklighetsanknytning över hur global säkerhetspolitik fungerar nu när Sydkorea dagligen hotas av vansinnesstaten Nordkorea. Skulle Kim Jong-Il varit sjystare och struntat i att utveckla kärnvapen ifall USA inte hade någon bas i syd eller om amerikanarna hade skrotat alla sina kärnvapen? Please….

Men det totala haveriet är ju hur de rödgröna har reagerat när denna rödgröna överenskommelse kom fram i ljuset. De har ju knappast visat upp det minsta enighet. Urban Ahlin har fäktat desperat för att försöka ge sken av en fortsatt serös socialdemokratisk utrikespolitik. Enligt Urban handlar det inte om alla baser och bara att USA borde påbörja avrustningen av kärnvapen. Men samtidigt trummar vänsterpartiet på genom Hans Linde på och betonar att överenskommelsen skall tolkas ordagrant, alltså bort med alla amerikanska baser och kärnvapen. Och Sahlin då? Som vanligt svarar hon med glättiga one-liners som kan tolkas lite hur som helst. Mona backar ju knappast upp sin partikollega när hon kallar dessa krav på USA för ”ansvarsfullt”. Vad vi väljare skall dra för slutsats av denna ovärdiga cirkus är en öppen fråga. Men är detta ett tecken på regeringsduglighet? Nix-pix.

Det är väl troligtvis det här vi har att vänta av en rödgrön regering. Oavsett om sossarna till slut lyckas kämpa sig till utrikesministerposten, så är utrikespolitik på tok för viktigt för vänsterpartiet och dess gräsrötter för att förhandla bort den. Det handlar överlag om partiets flagranta västhat men framförallt om dess hetsiga amerikahat. USA är (negativt) omnämnt hela nio gånger i vänsterpartiets partiprogram vilket är direkt extremt av ett 5 %-parti i ett land som har varit fjärran från konflikthärdar.

Med en eventuell rödgrön regering kommer detta att innebära en blandning pinsamma socialdemokratiska reträtter som denna, i kombination med ett direkt vänsterpartistiskt krypskytte mot den egna rödgröna regeringen i frågor där Ohly officiellt har gett efter. Sossarna kommer att slå dövöra till och låtsas som vänsterpartiets svekfulla agerande aldrig hänt, samtidigt som seriositeten och det internationella anseendet i svensk utrikespolitik undergrävs undan för undan. Det enda vi kan hoppas på är att det blir en nyttig läxa för socialdemokraterna i det penibla med att samarbeta med ett parti som vänsterpartiet, som står så otroligt långt från övriga riksdagspartier och långt ifrån seriös politik. Men det är ett högt pris för att bli utskrattad utomlands. Alternativet är att inte ge de rödgröna det förtroendet.

Oxymoroner kritiserar Vilks

Det har knappast varit ont om personer som misslyckats med att ställa upp bakom Vilks yttrandefrihet utan brasklappar. Förutom Peter Weiderud från socialdemokraterna, Ohly och miljöpartiets Peter Eriksson så går priset för tokigaste uttalandet (tadaaa) till mediastudenten Victoria Thoors . Hon påstår att problemet ligger i att Vilks med flera bara skjutit in sig på Muhammed. Precis som om det skulle vara brist på elak kritik mot andra religioner. I exempelvis Southpark-episoden där Muhammed passivt figurerar iförd heltäckande björnkostym eller medvetet täcks av en svart rektangel, så porrsurfar Jesus och Buddha snortar kokain. Man kunde ju tro att mediastudenter hade koll på sånt.

Men sen finns det ju även dem som utan krusiduller ställer sig på andra sidan, och utan vare sig brasklapp eller återhållsamhet är emot vår allas rätt att säga vad vi vill. De här sju glada laxarna gjorde i eftermiddags något så motsägelsefullt som att demonstrera mot yttrandefrihet. Jag träffade på dem på Gustav Adolfs torg i Malmö, men de verkade inte för sugna på att förklara detta ologiska uppträdande. Men jag är glad att även de har rätt att yttra och demonstrera sin åsikter.

Dags att göra som liberala misantroper med andra ord…

Eftergiften en centerpartistisk kärnkraftskramare kan leva med

Alliansregeringen har enats om att skjuta upp datumet då det blir lagligt att bygga nya kärnkraftverk i Sverige från augusti 2010, till januari 2011. Orsaken är att alliansen vill blidka en kärnkraftkritiker inom centern, Sven Bergström, och därmed undvika att denna upplaga av borgerlig regering riskerar att hamna i liknande penibla situationer som Bildts och Fälldins regeringar.
Som centerpartistisk kärnkraftskramare så finner jag dessa 6 ynka månaders uppskjutning av energiuppgörelsen som en ren seger. Det är ju knappast så att byggande av någon reaktor är i faggorna och därmed försenas. Dessutom är det ännu ett tydligt tecken till väljarna att centern har växt ifrån Olle Johanssons ambivalens och naiva syn på energi, och är nu ett alliansparti som inte har i avsikt att svika sina borgerliga vänner. Vidare ligger det ett demokratiskt värde i att kärnkraftsfrågan lyfts upp som en valfråga. Väljarna kommer att få två tydliga alternativ till höstens val; alliansens långsiktiga energipolitik där kärnkraft är ett möjligt alternativ, och de rödgrönas mulle-populism där man påstår sig kunna avskaffa kärnkraften väldigt snart utan att det finns några fungerande alternativ.

Det märks att socialdemokraterna inte är sugna på att energi blir en miljöfråga. Mona Sahlins hysteriska reaktion på dagens överenskommelse är ett gott exempel på i vilken logiskt ohållbar position socialdemokraterna har hamnat i. De har fjättrat sig till två kärnkraftshatande partier medan många av sossarnas egna gamla kärnväljare jobbar inom elintensiv industri som kräver kärnkraft. Bland annat påstod Sahlin att dessa ynka 6 månaders uppskjutning av implementeringen av energiuppgörelsen ”är en katastrof för långsiktigheten i svensk energipolitik och för svensk industris behov av långsiktiga besked”. Vem går på den finten? Framförallt när de rödgrönas alternativ är en kärnkraftsfri framtid utan alternativ? Det är visserligen ett säkert besked åt hushåll och industri, men knappast vad de vill höra. Med Sahlin & co så lär vinterns plågsamma energipriser bli normalitet. Sahlin påstod även att satsningar på framtida reaktorer är uteslutet med de rödgröna då ”det är osäkert och det är farligt”. Men intressant nog tycker samma Sahlin att investeringar för att hålla gamla reaktorer vid liv är ok. Hennes resonerande är alltså att 40 år gamla reaktorer är säkra, medan nybyggda reaktorer med modernare teknik skulle vara farliga. Finns det överhuvudtaget någon logik i ett sådant påstående?

Jag vill återigen slå ett slag för kampanjen ”Nätverk för framtidens energi” där Metall, Pappers och oroade socialdemokratiska lokalpolitiker gjort gemensam sak med näringsliv i att argumentera för kärnkraft i Sverige. Förhoppningsvis tar även medlemmarna i dessa fack det logiska beslutet att rädda sina jobb genom att rösta på alliansen.

Andra bloggare: Kent Persson, Per Altenberg

Bra betyg åt Borg, då vill de rödgröna ta bort betygsättarna

När Alliansregeringen instiftade det Finanspolitiska rådet var det säkerligen en och annan som gäspade. Andra, framförallt politiska motståndare skrockade säkerligen förnöjt något om att väljare knappast lyssnar på akademiker eller ekonomer när de röstar, och då rakt inte en kombination av de två. Dessa kritiker har anledning till att ompröva sina åsikter. I och med Greklandskrisen har vanligt folk börjat lyssna på räknenissarna. Det är tydligare än någonsin vilka enorma och plågsamma nedskärningar i offentlig sektor som väntar det land där politiker struntar i ekonomers varningar och hänger sig åt ekonomisk populism.

Finanspolitiska rådet ger även massivt stöd åt den förda politiken i Sverige. Alliansregeringens hantering av krisen med statens finanser intakta gör att Sverige har möjlighet att klara av ytterligare eventuella bakslag i konjunkturen. Jobbskatteavdraget får tummen upp, liksom RUT-avdraget, och den tidigare åtstramningen av a-kassan, vilka alla anses vara medel som ger fler jobb. Den reform som fått mest ris under dessa fyra år, sjukförsäkringsreformen anses visserligen ha varit hafsigt genomförd, men också ”modig” och har angripit ett svårt problem i vårt land. Ordföranden Lars Calmfors varnar även för att stöd till kommuner och utjämning av jobbskatteavdrag mot pensioner, OM de skall ges, måste de vara tydligt icke-permanenta åtgärder. Dessutom kritiseras de rödgrönas hot om att avskaffa jobbskatteavdraget för dem med mer än 40.000 kr i månadslön, då det skulle vara direkt skadligt för ekonomin.

Naturligtvis finns det punkter där regeringen får viss kritik, såsom att AMS-åtgärder som rådet ansåg var på tok för talrika under sossarnas tid, har skurits ner för mycket och ersatts av jobbsökaraktiviteter under krisen. Men i princip går det knappast för en regering att få bättre betyg av evigt kritiska akademiker. Detta exemplifieras väl av att rådets mest framträdande kritik är att alliansen inte berättat tydligt nog hur bra jobbskatteavdraget faktiskt är, även för företag.

De rödgrönas reaktioner på rapporten har varit synnerligen oroande. Östros har i princip inget att säga medan vänsterpartister och vissa socialdemokrater försöker ifrågasätta Finanspolitiska rådets trovärdighet. Enligt dessa består rådet av utsugare vars åsikter är färgade av egoistiska egenintressen, som att ha billiga ”pigor”. Men en sådan trångsynt syn på andra människor som dessa vänsterröster ger prov på avslöjar mer om avsändaren än de anklagade. Med tanke på att en av rådets medlemmar är en före detta socialdemokratisk finansminister så exemplifiera det även svårigheter det rödgröna samarbetet står inför, och fog för väljarnas oro. Kommer liknande anklagelser hagla mot eventuella socialdemokratiska ministrar under rödgröna budgetförhandlingar?

Däremot ger det en tydlig signal i att Finanspolitiska rådet inte kommer att finnas kvar ifall de rödgröna vinner valet 2010, som förövrigt vänsterpartiet krävt år efter år. En kritisk granskande röst bestående av pålästa akademiker som ser till trovärdigheten i den ekonomisk politik faller knappast Sahlin, Wetterström eller kommunisten Ohly i smaken. Med tanke på hur oroad Lars Calmfors och de andra är över ansvarslöst valfläsk så kan vi bara fantisera i hur rådet skulle reagera på sådana tokerier från vänsterpartiet och miljöpartiet som 30 eller 35 timmars arbetsvecka med bibehållen lön, eller direkt skadliga skattehöjningar som införande av förmögenhetskatten och höjning av elskatt. Även sossarna skulle få sina fiskar varma med det ideologiska valfläsket att deltidsarbetande skall kunna kräva heltid, vilket lär bli en konkursskapande mardröm för mängder av småföretag som leder till fler uppsägningar.

Gissningsvis skulle Finanspolitiska rådets granskande av en rödgrön regering innehålla beskrivande formuleringar som ”Grekisk populism”.

Andra bloggare om Finanspolitiska rådet: Danne Nordling, Kent Persson

Miljöpartiet är ett hot mot glesbygden

Då var det dags för miljöpartiet att kongressa i Uppsala. Partiet har på senare tid skjutit in sig på medelklassväljare i storstadsområden, även om partiets aversion mot nödvändiga infrastruktursatsningar i Stockholm, RUT-avdrag, samt deras kvoteringsiver borde straffa sig. Men hur blir livet på landsbygden med Maria Wetterström och Peter Eriksson som ministrar?

Vi storstadsbor kan ju ha en något kitschig syn på glesbygdsbor. Ungefär ett år under min tid på universitetet pluggade jag något motsträvigt grön biologi, med andra ord ekologi, växtfysiologi etc. En av mina mer entusiastiska kursare, som var en riktigt trevlig prick, utstrålade biolog från varje fiber kroppen. Han hade tagit över sin farmors hus på landet, och där tillbringade han så mycket tid som möjligt. Det innebar en 45-60 minuters färd med Pågatåg, och sedan ungefär lika lång cykelfärd från stationen. Väl där var ett av hans huvudintressen att göra stugan så ekologisk som möjligt. En av hörnstenarna var att låta gräsmattan växa så vildvuxet som möjligt. Orsaken var att det tydligen innebär en helt annan fauna av småkryp mattan i jämförelse med om man låter gräsklipparen göra sitt jobb.

Min före detta kursare passar som handen i handsken på miljöpartiets program, med hans förkärlek till ekologism, cykla och kollektivtrafik. Men han är inte en typisk glesbygdsbo, även om Aftonbladet tror det. Den typiska glesbygdsbon är snarare hans klagande och oförstående grannar som inte ville bo bredvid någon vars trädgård såg fullkomligt förskräcklig ut. Grannar som inte var det minsta intresserade av min väns utläggning om småkryp i gräsmattan, utan gärna använder elgräsklipparen för att hålla trädgården fin. Grannar som gärna tar bilen istället för cykel och tåg. Dessa passar då rakt inte in i Erikssons och Wetterströms gröna folkhem. Det är främst dom som lär få betala dyrt vid rödgrönt makttillträde.

För det första får vi inte glömma att fler på landet än i staden bor i villor. Som jag skrev i mitt förra inlägg lär vinters förhöjda elpriser (6000 kr per villa) bli permanenta med de rödgrönas skatt på elbolag och avveckling av kärnkraften. Lägg därtill bensinskatten. Miljöpartiet har gjort en stor sak av det endast skulle innebära en kostnadsökning med 49 kr för en medelbilist. Problemet är ju att i det medlet ingår en hel del storstadspensionärer som använder bilen till att köra och handla eller besöka släkt och vänner då och då. Denna grupp kör betydligt mindre än medlet. Landsortsborna kör betydligt över medel. De har långa sträckor till och från arbetet eller använder förbränningsmotor i arbetet (exempelvis jordbruk), och dessutom måste använda bilen vid nästan varje tillfälle i privatlivet. Det lär inte ändras med att man bygger höghastighetståg mellan storstäderna, eller miljöpartiets aviserade satsning på cykelbanor. Därmed lär hundralapparna, ja till och med tusenlapparna rasa iväg varje månad för ett hushåll på landet. För det tredje planerar de rödgröna lägga en kilometerskatt på tung transport på vägar. Det låter säkerligen som en lysande idé, så länge man bor utmed Sveriges stråk av järnvägar. Men för en rätt stor portion av företagare i vårt avlånga land så finns det inget alternativ till lastbilstransporter, till exempel vår skogsindustri. Med kilometerskatt det innebär färre jobb på landet och dyrare priser i butiker på landet.

Med andra ord är miljöpartiets politik ett hot mot just de som valt att bosätta sig närmast naturen. Billig el och bil är nämligen en nödvändig förutsättning för ett liv utanför Stockholms tullar. Vill man att hela Sverige skall leva så gäller det främst att inte sönderbeskatta glesbygden.

Ps, läs gärna Johan Hedins försvar av bilismen från ett grönt perspektiv

Miljöpartiets kärnkraftshat borde avskräcka facket.

Ibland är det där med tidsmässiga sammanträffande en besvärlighet för skribenter. Samtidigt som Aftonbladet förkunnar att miljöpartiet blivit ett erkänt regeringsdugligt parti så faller samma partis förtroende i opinionen. Och det innan miljöpartiets kongress i Uppsala där vi säkerligen lär får se nya exempel på dårpippiförslag såsom att det skall vara omöjligt att äga skog, förbud mot räntor på lån, samt cementerande av partiets forskningsfientliga syn på djurförsök etc.

Men nu är extremfallen inom miljöpartiet inte det värsta, utan det är faktiskt den politik som partiledningen och partimajoriteten står för. Jag har tidigare skrivit en hel del om miljöpartiets verklighetsfientliga syn på kärnkraft som både är ett hot mot allas våra plånböcker, men även jobb inom svensk industri. Exempelvis pappers- och metallindustrin som kräver en hel del billig el för att existera.

Därmed är det intressant att Aftonbladet lyfter fram att just LO-bossen Wanja Lunby-Wedin gillar sossarnas samarbete miljöpartiet, och tar det som ett signum för tidningens åsikter. Men de gör det från ett starkt ideologiskt vänsterperspektiv, nämligen att miljöpartiet är ok för LO trots att partiet tidigare drivit igenom undantagsregler från LAS med Allianspartierna.

Men miljöpartiets problem med facket är ju snarare de åsikter miljönissarna har gemensamt med Ohlys vänsterparti. Nämligen avskaffa kärnkraft nu bums med detsamma och drakoniskt höjda elpriser för både medborgare och svensk industri. Eller saboterande av livsviktiga infrastruktursatsningar i Stockholm som förbifarten, samt höjning av bensinskatter. Det är knappast i linje vad industrifacken som Pappers står för, då det är ett hot både mot jobb och högre löner. Deras oro exemplifieras väl av kampanjen ”Nätverk för framtidens energi” där Metall, Pappers och oroade socialdemokratiska lokalpolitiker gjort gemensam sak med näringsliv i att argumentera för kärnkraft i Sverige.

Vad aftonbladet snarare påvisar är att Wanja Lunby-Wedin först och främst är en socialdemokratisk valarbetare, medan LO-medlemmarnas intressen är betydligt mindre viktiga. Miljöpartiet står för en stenålderspolitik där miljö ställs mot välfärd och jobb. Det är knappast något som svenskar arbetare skulle vinna på.

Ps, läs gärna DNs artikelserie om kärnkraft.

Vem bör regera om krisen kommer till Sverige?

I Grekland tilltar ett katastrofalt spektakel orsakat av att varken politiker eller väljare velat ta ett seriöst ansvar för ekonomin. Under decennier har befolkningen röstat fram oseriösa politiker som i princip har köpt röster genom höga och tidiga pensioneringar samt högt avlönade och övertaliga anställningar i offentlig sektor. Nu när det är dags att betala för det hela så verkar stora delar av befolkningen inte så intresserade att dra lasset. Någon annan skall tydligen hosta upp pengarna. I sin värsta form utrycks detta av de vänsterextrema (vilket bla inkluderar ett rent Stalinistparti med 8 % av rösterna), som troligtvis ligger bakom veckans attentat mot en bank vilket orsakade tre dödsoffer. Men vem skall då betala? Det finns ingen annan än just grekerna. Man kan skjuta upp eländet med lån från tex EU, men i slutändan måste notan trots allt betalas av landets invånare.

Frågan är nu ifall krisen kommer att sprida sig över Europa. Då det finns flera länder såsom Spanien och Portugal, som även de brottas med likartade problem. I ett sådant läge är det lättande att bo i Sverige. Tack vare Alliansens strama tyglar under den globala finanskrisen så är Sverige bäst i Europaklassen när det gäller statliga finanser. Sossarnas snack om ”låna till skattesänkningar” är med andra ord ren löja. Nej regeringens krishanteringar har fungerat mycket bra. En kombination av att premiera jobb framför bidrag (främst jobbskatteavdrag), ren krishantering genom tillfälligt tillskott av konjunkturstöd till kommuner, samt Maud Olofssons raka puckar mot vänsterns populism i tex SAAB-frågan. Till följd av krisen har dock arbetslöshet stigit, men intressant nog ligger den på samma nivåer idag som under Persson-regeringen. Märk väl, Alliansen har alltså samma arbetslöshetssiffror under global finanskris, som sossarna under galopperande högkonjunktur. Med tanke på att konjunkturen nu verkar vända som blixten i Stockholm, samt flera stora företag signalerar om ökad vinst så lär vi alltså även se betydligt färre arbetslösa med Alliansens politik.

Men vad händer om krisen i alla fall kommer tillbaks till Sverige, som en effekt av andra Euroländer tarvliga ekonomier smittar av sig, ekonomisk oro på börserna och den internationella efterfrågan minskar? Alliansens krisberedskap kan vi alltså lita på. Men vad händer om de rödgröna vinner valet? Tja Sahlin lyfta förre året fram Spanien med höga budgetunderskott som ett föredöme framför Sverige i krishantering. Samma Spanien som nu riskerar samma smärtsamma medicin av nedskärningar i offentlig sektor som Grekland för att klara sig. Men det är symptomatiskt. Med rödgrön politik anförda av ett påstått arbetarparti så skall allehanda bidrag höjas, medan intäkterna skall öka med en bunt förslag som antingen inte ger särskilt mycket i statskassan, eller är ekonomiskt rent skadliga för oss alla. Exempelvis fungerade det ju inte alls förra gången sossarna försökte sig på en höjning av tobaksskatten, och de senaste årens sänkning av spritskatten beror ju på att så många svenskar köper sina rusdrycker utomlands. Hur något av dessa förslagna höjningar skall ge mycket mer än ökad smuggling eller hembränning är svårt att se.

Detta är en rödgrön givarpolitik som kan stå oss dyrt ifall krisen återvänder. Då lär nedskärningarna i offentlig sektor verkligen bli plågsamma för oss alla.

Elen, hur vi alla förlorar på rödgrön politik.

Veckan som gått har dagligen gett oss intressanta reaktioner på de rödgrönas budget. Till skillnad från Alliansens tydliga ekonomiska politik med Anders Borg som fast roder och Maud Olofsson som stäv mot populistiska krav på ekonomiskt stöd till amerikanska bilföretag så lever de rödgröna på otydlighet. Otydlighet om vem som skall betala för kalaset. Det är enligt dem själva alltid ”de rika”, med andra ord ”någon annan” som skall ta notan för festen. Så hoppas man kunna köpa sig en majoritet till valet. Men sorry, så många rika svenskar finns det inte för att den ekvationen skall gå ihop. Det är ren populism av grekiska proportioner.

Men nu börjar det sippra fram hur vi alla, vanliga svennar kommer att få betala ifall Sahlin blir statsminister och arbetslinjen överges, bidragen höjs och allehanda ideologiska men ekonomiskt skadliga skatter återinförs. Låt mig ge ett exempel:

Årets vargavinter inföll samtidigt som två av landets kärnkraftsverk tvingades hålla stängt pga ombyggnad. Detta ledde till enorma elprisökningar som drabbat fattig som rik. Ca 6000 kr mer för villaägare, och något mindre för oss andra lägenhetsboende. Intressant nog anser miljöpartiet att vi har ett el-överskott i Sverige vilket innebär att alliansens energiöverkommelse skall överges och svensk klimatsmart kärnkraft skall avvecklas bums med detsamma (bort med just två reaktorer inom 4 år enligt Wetterström). Det är med andra ord en felaktig och för svenska skattebetalare en väldigt dyr övertygelse hos miljöpartiet. De rödgrönas skuggbudget ligger i linje med denna villfarelse. Vinters höga elpriser och elbolagens lika höga vinster, har lett till att de rödgröna föreslår en energiskatt på elbolag. Men vad kommer det att leda till? Jo att de höga elpriserna som vi alla svurit över denna vinter blir permanenta. Det blir alltså inte någon anonym krösus som betalar ifall Sahlin, Ohly och Wetterstrand flyttar in på Rosenbad, utan vi alla.

Förövrigt verkar det som att de som äger sitt eget hus lär få ta en hel del av smällen ifall de rödgröna vinner valet. Dels handlar det om en ren ny fastighetsskatt som naturligtvis Sahlin & co väljer att inte precisera än, samt en ny lika hemlighetsfull förmögenhetskatt som villaägare i storstäderna lär få punga ut duktigt för. Inte konstigt att miljöpartiet föreslår att husägare skall låna för att ha råd med skatten. Men vad händer år 2 med de rödgröna när samma husägare skall betala både skatt och amorteringar på skattelånet? Ta ännu ett lån, fast större eller? Och år 3?