Satir? Glöm det.

Under avdelningen av ”ännu ett angrepp på tidningen Axess från någon tillhörande yttersta vänstern” så kritiserar Magnus Ullén i Aftonbladet-kultur tidskriftens nummer om feminisms. Det kan påpekas Ullén på något synnerligen krystat sätt lyckas påstå att Axess har gemensamma åsikter med massmördaren Breivik. Men vi som följt den senaste månadens debatt kan väl knappast vara förvånade. Däremot är det av visst intresse av att Magnus Ullén hävdar att Valerie Solanas SCUM-manifest ”är en satir”, och alla som inte förstår det är så pass korkade att de inte kan se skillnad på ”hjärta och lungor”.

Men jag har läst SCUM-manifestet, och jag hittar inte den minsta antydan till satir. Det är en förvirrad skrift som förespråkar mord på män och som är skriven av en förvirrad person som under samma epok av sitt liv försökte mörda och stalkade en man. Hon erkände mordförsöket och ansåg att det enda omoraliska i det hela var att hon inte hade övat pistolskytte innan vilket orsakade att Andy Warhol överlevde.

Så ligger bevisen för satir? Är det inte uppenbart att vänsterfeminister faktiskt har omfamnat ett hatiskt vansinnesverk som är på allvar?

Brevik-beskyllningar omöjliggör en enad front mot Sverigedemokraterna, vilket är bra

Den kulturdebatt som startades av Bengt Ohlsson och Maria Sveland har starkt polariserat åsikter mellan blocken på väldigt kort tid. Orsaken är Sveland, Aftonbladet och många andra vänsterdebattörers beskyllning mot inte bara Sverigedemokraterna, utan även invandringsförespråkande liberaler och konservativa (samt kritiker av vänsterfeminismen) för att ha skapat den miljö som gjorde massmördaren Breivik möjlig. Troligtvis hoppades Sveland & co att dessa absurda anklagelser och ointellektuell härskarteknik mot exempelvis Timbro och Axess skulle kunna tvinga alla osäkra in i vänsterns famn där mångkultur likställs med total kulturrelativism, och vänsterfeminismens könsmaktsordningsteorier inte får ifrågasättas. De som inte rätade in sig i ledet har anklagats för att vara en del i en fascistisk konspiration. Men det har, tack och lov, inte fungerat.

Resultatet av detta blir att några blocköverskridande samarbeten eller manifestationer mot Sverigedemokraterna omöjliga. Varför skall liberaler och konservativa göra gemensam sak med personer som anser att de är av samma skrot och korns som just Sverigedemokraterna? Varför skall borgerliga politiker gå hand i hand med de socialdemokrater som i sin valpropaganda envist proklamerar att Sverigedemokraterna är ett högerparti som alla andra? Varför skall liberaler och konservativa ha något formellt samarbete med dem som påstår att vi är i det närmaste personlighetsstörda massmördarwannabes? Varken västern eller högern kan med någon trovärdighet egentligen komma undan med en enad front efter så grova anklagelser. Men det är bra. Låt mig förklara varför.

Sverigedemokraterna är precis som många liknande partier i Europa sprunget ur en populistisk och främlingsfientlig ådra inom politiken som har många olika rötter. Det gör dem svåra att kategorisera. Men ett framträdande drag är anti-etablissemang. Väldigt många röstar på denna typ av partier som någon form av protest mot de övriga partierna. Att då bemöta dessa väljargrupper med en konstlad enad front över hela det politiska startfältet är rent ut sagt kontraproduktivt. Det är vatten på deras kvarn. SD kan med lätthet hävda att ett sådant samarbete över blockgränserna är till för att tysta de obekväma sanningssägarna, vilket då skulle vara de själva. Varför skulle annars oreformerade kommunister gå hand i hand med liberaler?

På samma sätt kräver retorik riktat mot Sverigedemokraterna stringens och sakliga argument. Ointellektuella påhopp eller skrikiga slagord som tyvärr har blivit legio för vänstern att bemöta SD kan även de avfärdas som etablissemangets förljugenhet. I mångas ögon innebär det att SDs påstående som visserligen står på minst sagt skakig grund, synas in i sömmarna, men att allsköns osakliga påhopp på SD accepteras. Som ett exempel kan det nämnas att den pågående smutskastningskampanjen mot Hägglund, Axess, Timbro, Per Ström och Pelle Billing med att massmördarassociationer. Snarlika Brevik-beskyllningar har sedan i somras haglat mot Sverigedemokraterna från flera opinionsblidare på vänsterkanten och socialdemokratiska bloggar. Och vill jag tillägga, det har inte påverkat opinionen det minsta utan SD har stabilt legat kvar på sina 5- 6% senaste halvåret. Alltså har väljarkåren bestämt genomskådat dessa beskyllningar.

Slutsatsen jag kan dra av det här är att borgerliga politiker och liberala opinionsbildare har allt att vinna på en polariserande syn på både feminism och vad försvar av öppenhet egentligen handlar om, som gör en enad front mot Sverigedemokraterna omöjlig. Liberaler och konservativa kan från och med nu ta debatten med SD utan att behöva ta ansvar för vad vänstern påstår. Det är att slippa ett betydande bagage av åsikter som total kulturrelativism vilket omöjliggör ett totalt försvar av individen mot kulturella sedvänjor. På samma sätt tillintetgörs SDs ständiga försvarsställning av att vara anti-etablissemang och under-dog. Det finns ju uppenbart inte någon samsyn över blocken i dessa frågor. Vi kan äntligen motarbeta Sverigedemokraterna med att snacka politik. Vad vänstern tycker kan och bör vi strunta i. Ingen köper deras ointellektuella Breivik-beskyllningar.

Andras tankar: Motpol, Axess

Vänsterns intellektuella åderlåtning

Debatten om vänsterns likställande av liberaler, kritiker av vänsterfeminismen och konservativa med massmördaren Breivik har fortsatt i veckan. Men det mest intressanta är skillnaden mellan sossen Bo Rothsteins vädjan till besinning och den fortsatt aggressiva attityden från Anders Lindberg, Anna Ardin & co.

Bo Rothstein försöker lägga band på sina partikamrater av taktiska skäl. Han menar att den överdrivna retorik som blommat fram inom socialdemokratin (men som faktiskt alltid existerat inom vänstern utanför sossarna) där motståndare (ibland även inom partiet) brännmärks som utsugare, eller massmördare knappast ger någonting för sossarna själva. Man kan ha olika åsikter om Rothsteins inlägg. Jag vet att Expressen menar att han vill att sossarna anpassar sin politik efter Sverigedemokraterna. Men jag tycker att det är att läsa in för mycket i hans inlägg. Det blir nästan som att likt Anders Lindberg påstås att Alliansen är lika med SD. Men jag inte heller att så många sossar och än mindre andra delar ur vänstern kommer att lyssna på Bo Rothsteins vädjan.

Orsaken är att det för de flesta inblandade inte är taktik utan blodröd övertygelse. Det må vara hänt att möjligen Anders Lindberg luftar sådana anklagelser från aftonbladet i ren taktik, trots bättre vetande. Han har ju i egenskap av socialdemokratisk valarbetare i senaste valet just utarbetat en taktik som gick ut på att försöka smutskasta Alliansen med SD-associationer. Detta gjorde snarare SD mer rumsrena i många ögon vilket gjorde Anders Lindberg till en förstklassig valarbetare åt Jimmie Åkesson. Men förutom detta undantag så blottlägger Breivik-anklagelserna snarare en absurd världsbild inom stora delar av vänstern. De är övertygade om att alla till höger om Göran Greider är hin håle på jorden. Blogginlägg efter blogginlägg samt otaliga ledar- och kulturartiklar påstår att Sverige har utvecklats som på några år till den omänskligaste platsen på jorden, eller rent ut sagt helvetet pga ersättningsnivåer har förändrats några kronor hit eller dit (trots att Sverige har världen näst högsta skatter). Att det finns en tidning som kritiserar vänsterfeminismens dogm ses som ett bevis på att tysklands 30-tal minsann har materialiserats i dagens Sverige. Vänstern och vänsterfeministerna har i dess egna ögon blivit demokratins messias, varvid varje kritik mot dem kan avfärdas som ett angrepp på demokrati och mångfald. Därmed kan pluralism i debatten likställas som ett hot mot demokratin, vilket om något är omvänd logik. Det får mig att undra om dessa personer inom vänstern verkligen lever i samma land som mig, eller ens på samma planet eller samma dimension.

Ett talande exempel är sossen Anna Ardin som nyligen likställde ett omslag på Axess med nazisten Julius Streichers judehatande propaganda i Der Stürmer. Orsaken verkar vara att Axess-omslaget uppvisar en kvinna, troligtvis ur någon gammal Bibelinspirerad bild, med ett manshuvud på ett fat. För min del anser jag det vara en synnerligen träffande bild på vad SCUM-manifestet förespråkar, men det får Anna Ardin att ropa på censur. Att likställa en svensk kulturtidning med Hitlertysklands mest urspårade judehat kan omöjligen vara taktik. Det är så pass verklighetsfrämmande att vi andra baxnar.

Det hela kommer troligtvis som ett resultat av den allmänna urlakningen av mittenorienterade sossar ur partiet. Jag har skrivit om det här många gånger. Sossarnas framgångsrecept var att kombinera enorma engagerade ideologiskt intresserade gräsrötter, med mer karriärinriktade mittensossar, som lugnade sina mer hetsiga partikamrater. Det gjorde under decennier socialdemokraterna till medelklassens och akademikernas val. Men nu när partiet och rörelsen varit skild från makten går de potentiella högersossarna till andra partier. Det i sin tur ledar till att den mildrande effekt som dessa hade på vänstersossarna försvinner varvid retoriken skruvas upp med mer klasskamp och klasshat, varvid än fler högersossar överger partiet. Vad vi ser idag är resultatet. Anna Ardin & co lever i sin egen lilla bubbla av likasinnade som bara håller med varandra, där Primesossar är köpta femtekolonnare, Timbrodebattörer är kamouflerade fascister, Alliansväljare är potentiella Breivikare och de som inte köper vänsterfeminismens köns-diskurs alla är mordhotande Internet-troll. De blir allt mer skilda från vi andra i omvärlden, eller för den delen verkligheten.

Från oss på andra sidan den politiska planhalvan är det bara att hålla huvudet kallt. Låt vänstern fula ut sig själv. Däremot tyder det på att det faktiskt blir upp till liberala krafter att bekämpa Sverigedemokraterna med argument. För i ärlighetens namn, Breivik-argument är inte ens särskilt ärligt eller fungerande på Sverigedemokrater. Även politikens fula fiskar skall bekämpas med argument.

Vänstern är ointellektuell och lat

Maria Sveland och hennes fan Anders Lindberg har skrivit förfärat över hur det har blivit okej att kritisera någon för att vara PK, det vill säga politiskt korrekt. De menar att det är ett ointellektuellt angrepp på vänstern (dvs PK är lika med vänsteråsikter) i en allt mer dystopisks värld av främlingsfientlighet och antifeminism. Men jag skulle vilja påstå att det är vänstern och Maria Sveland & co som är skyldiga till det. För man bör kunna försvara alla sina åsikter, även de mest självklara med argument. Exempelvis, hur förklarar vi att män och kvinnor skall ha samma rättigheter? Enkelt, män och kvinnor är enligt en enig forskning lika intelligenta och bör därför ha samma rättigheter. Om något av könen hade haft betydligt lägre neuronal kapacitet än den andra så hade inte så varit fallet. Det var väl inte så svårt?

Detta gör inte vänstern. Istället har vänstern formulerat sitt ramverk av åsikter, och håller man inte med dem så skall man avfärdas utan spår av argument som fascist, utsugare, kvinnohatare och Breiviks kumpan. De har indignationsprivilegiet som Lena Andersson skriver i DN. Vi kan se otaliga exempel på det i Maria Svelands artikel. Hon anser att kritiker av vänsterfeminismens agenda med kvoteringar och könsmaktsordningsanalyser är detsamma som ”kvinnohat” och ”hatet mot muslimer, judar, svarta och homosexuella”. Hon ser ingen skillnad på å en a sidan vi liberaler som är kritiska till att skattemedel används till att sätta upp hatpjäsen SCUM-manifestet, och å andra sidan de näthatare som snarare vill hindra yttrandefriheten och rätten att sätta upp vilken pjäs man vill. Vidare menar hon att högerkonservativa och liberaler på Timbro har samma hat mot mångfald som massmördaren Breivik. Maria Sveland och Anders Lindberg är inte ensam, även Aftonbladets Åsa Linderborg har anklagat Göran Hägglund för att vara medansvarig för massmordet på Utöya.

Detta visar på hur lat och ointellektuell vänstern är. De klarar inte av att försvara och resonera kring sina åsikter utan sätter Breivik, eller nazi-stämpel på alla som inte tycker som dem. De försöker inte ens sätta sig in i sina åsiktsmotståndares argument eller åsikter, utan av egen lättja avfärdar de Timbro, alliansen, SD, Brevik, Axess och franska Front National som en enad högerkonspiration. Att vara för inkomstspridning jämställs med att vara rasist, att vara mot vänsterfeminism jämställs med att vara massmördare. Det är så fruktansvärt oärligt debatterande och även ofantligt okunnigt om man tex vägrar se skillnad på en liberal och en fascist, eller för den delen en massmördare

Alltså, orsaken varför det finns en resonans i debatten mot att vara PK, beror på att det finns många debattörer som anser att deras åsikter inte behöver försvaras, för de är självklara. När de nu utmanas är de chockade och indignerade. ”Anständighetens gräns har flyttats” proklamerar Anders Linberg för att slippa argumentera. Det är vänstern som står för denna självdestruktiva lättja.

Denna lättja anser jag vara allenarådande och dominerande inom åtminstone svensk vänster som blivit van vid att kunna debattera med enkla slagord och invektiv. Men sedan Marx skrev ner sina teser för 150 år sedan så har verkligheten påvisat att hans förutsägningar aldrig har fallit in. Monokapitalismen har aldrig utvecklats, då vi har lika många företag nu som för 100 år sedan. Reallönerna har med vissa lokala och tidsmässigt isolerade undantag stigit de senaste 150 åren så fler och fler lyfts ur fattigdom. Vidare så har alla stater som prövat på ett alternativt ekonomiskt system skilt från kapitalismen degraderats till fattigdom och förtryck.

Men trots det vägrar svensk vänster att överge Marx. Istället låser man sig vid förhoppningar likt Johan Lönnroth, att försöka omtolka Marx för femtioelfte gången så att hans teser på något sätt skall kunna passa in i verkligheten, Eller så ignorerar man totalt skillnaden mellan verklighet och förhoppning. Robespierrepristagaren (folkmordsapologeten Jan Myrdals pris) Kajsa Ekis Ekman som tidigare skrivit hyllande texter åt Hugo Chavez, verkar inte reflektera över att hennes tidigare hjälte är en av Syriens presidents kvarvarande vänner, och ännu ett av raden av socialistiskt mönsterland inte har uppfyllt de högt ställda förväntningarna. Istället har hon förhoppningsfullt parkerat sig i Aten för att bevittna ”kapitalismens kris” som alltså är hennes definition av en statsbankrutt beroende av korrupta politiker spenderar pengar som de inte har (nyspråk någon?). Så kargt står det till med analyskraften och självkritiken hos vänsterns senaste stjärnskott.

Vänstern med dess marxism i olika former uppträder allt mer som en religiös sekt, istället för den grupp självständiga och intellektuella människor som de själva tror sig vara. De vägrar utveckla sin syn på världen då det skulle vara ett brott mot deras invanda religiösa påbud. De påminner snarare om en skock konservativa överpräster som chockat ser på när världen springer ifrån dem.

Andra kommentarer: Fredrik Segerfeldt, Thomas Böhlmark, Pelle Billing

Miljöpartiet och folkpartiet i samma båt?

När nu EU stadigt omvandlas till ett politiskt vänsterprojekt så är det väldigt intressant och ser hur det påverkar den svenska politiken. Reaktionerna på EU-kommissionären Algirdas Semetas debatterande för Tobinskatt i Svenskan (vilket jag kommenterade här) har bemötts av Karl Sigfrid, enligt mig moderaternas nya EU-politiska nestor. Karl menar (precis som undertecknad) att Semetas artikel är illa påläst populism och dessutom som oärligt debatterande då kommissionären inte berättar att EU-kommissionen vill lägga vantarna på pengarna från transaktionsskatten. Även Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har idag klarlagt att någon Tobinskatt inte är aktuellt från svensk sida. Det är välkommet. Jag skulle gärna vilja att mitt eget centerparti gjorde liknande uttalanden. Sedan skulle det även vara intressant om Carl B Hamilton och folkpartiet kunde klargöra om man kan vara mot EU-kommissionens Tobinskatt utan att vara så där ”äcklig” och ”självisk”? Är det enligt folkpartiet ok att vara EU-kritisk när EU kommer med vansinniga socialistiska påbud? Eller skall vi svälja Tobinskatten för ”fredens skull”?

Minst lika intressant är utveckling på vänsterfronten. Miljöpartiets Per Bolund kritiserar nu Anders Borg för att vara mot EU-kommissionens EU-budget (samma Bolund menar tillsammans med sossarnas Tommy Waidelich att staten via statliga SBAB skall pressa bolånemarknaden, precis som amerikanska politiker pressade sin bolånemarknad via halvstatliga Fannie Mae och Freddie Mac vilket orsakade finanskrisen 2008, men det är en annan historia..)

Det innebär att Miljöpartiet har slutfört en intressant ideologisk resa. Från att vara det där koftpartiet som var krävde svenskt utträde ur EU innan 2008 så har man nu blivit det svenska parti (vid sidan av folkpartiet) som mest omfamnar EUs överstatlighet. Miljöpartiet gillar Tobinskatten i EU-kommissionens regi då de förstått att EU har blivit ett vänsterprojekt, som precis som miljöpartiet menar att staten och EU skall styra människors val i vardagen via regleringar, subventioneringar och drakoniska skatter.

Miljöpartiet har gått från småskalighet till storskalighet i Bryssels anda, från miljömupparnas utanförperspektiv till EU-kommissionärernas ovanifrånperspektiv och från kofta till Gustav Fridolins välsittande kostymer som lär passa fint i Bryssels korridorer. Däremot är Miljöpartiet precis som förr väl förankrad på den oliberala vänstra planhalvan i svensk politik.

EU-kommissionen avslöjar Hamiltons felslut

EU-byråkraterna har stött på patrull från våra folkvalda politiker i Sverige angående en så kallad Tobinskatt. Därför försöker de nu gå förbi dem och snacka direkt till folket. Men trovärdigheten för Bryssel-politrukerna som vågar sig utanför maktens korridorer och champagne-bufféer är så pass lågt att det inte kommer att funka. Dessutom kan man tillägga att Algirdas Semetas argument för en socialistisk Tobinskatt är så pass faktamässigt illa underbyggda att man knappast kan ta honom på allvar. Är detta verkligen det bästa EU-kommissionen har att komma med?

För det första menar Semetas att det inte kommer att bli några negativa konsekvenser på tillväxt på skatten för att de 57 miljarder euro som EU-kommissionen menar att skatten kommer att dra in (vilket regering och Riksbank anser vara oseriösa glädjesiffror) kommer att användas till att ”konsolidera de nationella budgetarna, sänka andra skatter eller investera i offentliga tjänster och infrastruktur”. Men det Semetas inte säger är ju att EU-kommissionen vill ha makten över dessa pengar som enligt honom alltså inte skall gå till de nationella regeringarna. Då bör ju Semetas kunna bevisa att EU-kommissionens bidragsgivande till franska bönder, öar, Athens tunnelbana etc, ger tillväxt. Det kommer han inte att lyckas med. Att EU i kommissionens regi blivit en bidragsunion är en stark orsak till varför ekonomin i euroområdet går så trögt. Varenda krona som INTE ställs till EU-kommissionens förfogande ger mer tillväxt.

För det andra menar Semetas att vi kan frånse att ”medborgare och företag skulle tvingas betala huvuddelen av skatten” för att ” de transaktioner som avses, sker 85procent enbart mellan finansinstitut”. Det är verkligen ekonomi på en populistisk lägstanivå. Finanssektorn gör ju så mycket mer än att spekulera. Finansinstitut lånar dagligen av varandra för att säkerställa att deras egna portföljer av lån och aktier inte skall vara för riskfyllda. Ju säkrare de känner sig ju billigare kan företag och medborgare låna. När de inte känner sig säkra och inte vågar låna av varandra får man en sådan finansiell härdsmälta som vi upplevde 2008, och som även innebär att icke-finansiella företag hade mycket svårt att låna vilket innebar att tusentals förlorade jobben. Så om vi lägger en skatt på finansinstitut transaktioner så kommer det även att slå mot företag och sedan mot medborgare. Att Semetas inte verkar förstå det, tyder på att han inte har vett nog att sköta sitt jobb.

För det tredje menar Semetas att Tobinskatten ej kommer att leda till ”en massiv flykt från Europas finansmarknader” just för att ”hemvistprincipen” även skall beskatta transaktioner utanför eurozonen som gör transaktioner med någon i eurozonen. Det är visserligen ett uppseendeväckande erkännande av en EU-kommissionär att skatten tydligen även skall gälla i länder där folk och folkvalda valt att stå utanför. Det synar en hel del av det demokratiförakt som florera i Bryssels korridorer. Men det påvisar också hur totalt hemmablinda EU-byråkrater är. Det är ”osannolikt” att finanssektorn flyttar. Så talar de som inte förstår att det finns andra dela av världen där investerare kan placera sina pengar såsom USA, Kina, Indien, Sydamerika, Japan.

Men skriver jag det här för att jag är rädd för att det finns risk för att Algirdas Semetas kan gehör? Nej främst skriver jag det för att påvisa hur falskt Carl B Hamiltons okritiska omfamnande av allt från EU är. EU är inte synonymt med demokrati och solidaritet och osjälviskhet. Det är snarare synonymt med en växande byråkrati, demokratiförakt av EU-kommissionen och en växande socialistisk bidragsunion som står i strid med den frihandelsunion som vi liberala EU-vänner trodde på.

Andra kommentarer: Mathias Sundin, Adam Cwejman, DHE, Motpol

Vänstern hatar Thatcher för att hon vann

I och med filmen ”Järnladyn” (som jag tyvärr inte har hunnit se än) så har debatten om Margaret Thatcher tagit fart. I början av denna diskussion så verkade allt utom det som faktiskt definierade Thatcher politik vara på tapeten. Hennes kritiker tog hellre upp hennes kommentarer angående Pinochet uttalat tjugo år efter hennes avgång och att hon misstrodde ANC än att lyfta hennes verkliga verk till eftervärlden. Nämligen att hon förändrade den ekonomiska politiken i Storbritannien. I dag blev det ändring på det. Både sossen Katrine Kieols och liberalen Johan Norberg har skrivit om essensen i hennes politik.

Det mest slående är hur överens de är över att det som var innan Thatcher var betydligt värre än vad Thatcher skapade. Det är ett välkommet men revolutionerande erkännande av den demokratiska politiker i modern tid som har varit mest hatad. Innan Thatcher höll den näst intill planekonomiska brittiska ekonomin på att gå under. Under efterkrigstiden hade Englands bolag en efter en nationaliserats och/eller reglerats i allt större grad av Labour, och Tories följde efter visst tandgnissel efter i samma fotspår. I mitten på 70-talet var gruvorna, bilindustrin, sockerbolag, pubar, och resebyråer i statens ägo och totalt reglerade av politikernas nycker. Ministrar ringde till och med begravningsbyråer och gav dem order om vad en begravning skulle kosta. Detta i kombination med en ytterst militant fackföreningsrörelse ströp långsamt landets bolag och orsakade en katastrofal inflation som avskräckte privata investeringar i landet gjorde småsparare allt fattigare. Fackpampar orsakade otaliga strejker och politikern gav räddhågat efter för krav om högre och högre löner trots att bolagen gick allt sämre. Den brittiska bilindustrin förlorade marknadsandelar i allt snabbare omfattning samtidigt som det beroende på löneökningar blev allt dyrare att producera bilar. I den statliga gruvnäringen var många gruvor rena förlustaffärer då de kostade betydligt mer än vad producerade. Den brittiska industrin hade blivit ett rent AMS-projekt vars enda existensberättigande var att sysselsätta brittiska industriarbetare till ett allt dyrare pris. Landet hade likt dagens Grekland tvingats söka nödlån av IMF. Ett sorgligt facit av Labours politik i ett land som 80 år tidigare var världens supermakt.

Att detta faktum kan erkännas över nästan hela det politiska spektrumet innebär att till och med Thatchers kritiker ger henne åtminstone delvis rätt. Trots det menar Kielos att Thatcher hög av benet för att fingrarna var sjuka, samt att hennes krislösning gick ut över de fattiga.

Jag menar att båda punkterna är djupt felaktiga.

För det första, vad menar Kielos att Thatcher kunde ha gjort annorlunda? Skulle hon ha låtit statliga företag som gick med stadig förlust fortsätta urgröpa statskassan? Skulle hon tillåta inflationen fortsätta slå mot de fattiga? Skulle hon ha återvänt till en politik dominerad av nationaliseringar och subventioneringar? Vilket var det friska benen som Thatcher skall ha huggit av? Den som läser de otaliga artiklar snarliga det Kielos skriver får aldrig något svar. Orsaken är att det inte fanns några alternativ.

För det andra, när man ser till de negativa effekterna som tillskrivs Thatcher politik så är det svårt att vet om de berodde på hennes egna reformer, eller om det var oundvikliga effekter av den ekonomiska kris Storbritannien befann sig i efter tjugofem år av katastrofal Labour-politik. Kielos hävdar tex att många företag gick omkull under hennes första år vid makten, samt att industriproduktionen gick ner och att arbetslösheten var hög. Men de ökade lönerna utan produktionsökning som pågått genom hela 70-talet hade undergrävt många företags konkurrenskraft, exempelvis bilnäringen. Detsamma gällde gruvnäringen där fackpampar hade motsatt sig att man lade ner gruvor som gick back, så hade man inte heller möjlighet att utveckla och rationalisera de gruvor som faktiskt gick plus. Det orsakade att väldigt många företag i landet var ytterst bräcklig fot, så när Thatcher förklarade det självklara att staten inte längre hade råd att driva förlustföretag så gick de under. Thatcher må ha dragit ut kontakten, men dessa företag var dödsdömda sedan länge av socialistpolitik.

Dessutom var merparten Thatchers reformer ganska långsam natur. Många av hennes privatiseringar och avregleringar gick inte igenom förrän slutet på 80-talet. Det är konstlat att likt Kielos bedöma hennes politik efter ett till två år när vi faktiskt har facit efter tio år. Då hade hennes politik omvandlat Storbritannien åter till en ekonomisk stormakt som hade gagnat alla, fattig som rik.

Slutligen, slog verkligen Thatcher mot de svagaste? Eftersom Kielos & co inte har kunnat ge något alternativ till järnladyns medicin, mer än Labours socialistpolitik, så kan man ju undra vad som hade hänt ifall Labour tillåtits fortsätta. För till slut hade Storbritannien trots allt tvingats betala för sin icke-fungerande politik. Det hade inneburit än större nedskärningar i pensioner, och välfärd och än mer konkurser av företag som förlorat konkurrenskraft. Alternativet hade varit värre för de svaga.

Summerat är det fascinerande att se vänsterns konvulsioner så fort Thatcher förs på tal. Hur kan en demokratiskt vald ledare i en stabil demokrati skapa så mycket hat? Svaret är enkelt, Thatcher vann.