Folkrörelsepartiernas död, och centerns chans

Innan De Nya Moderaterna förändrade det politiska landskapet dominerades det av folkrörelsepartier. Dessa partier kännetecknades av höga medlemssiffror. Orsaken har varit att dessa partier dominerade rent geografiska områden i Sverige och därmed också helt dominerade det civila livet i dessa områden. Det betydde att allt rörande det sociala på bygden eller bruket var helt eller delvis, direkt eller indirekt organiserat av politiska partier. Ville man idrotta gick det genom partiet, ville man träffa andra unga så gick man med i ungdomsförbundet, ville man träffa en partner gick man på den av partiet organiserade dansen, ville man umgås med vänner var man medlem i en bridgeklubb organiserad av partiet, och ville man bli något så internutbildades man inom partiet. Det gav trygga, starka partier med en förhållandevis demokratisk bas och man fick politiskt ointresserade att rösta. Det passade även det gamla politiska landskapet där det främst handlade om att företräda en klart utmejslad intressegrupp som arbetare, eller bönder, än att företräda vad man tycket var bäst för hela samhället. För inte så länge sedan (2006) var det som exempel en politisk realitet att LO-anslutna arbetare skulle få statligt subventionerade böcker, men ingen annan.

Men det fanns svagheter också. När vårt samhälle moderniserades och människor blev mer lättrörliga geografiskt och klassmässigt så fick folkrörelsepartierna det svårt att förbli relevanta för unga. Dessa partier var också ideologiskt spretiga och mycket svåra att förändra eller modernisera. För om man har en stor organisation och många medlemmar främst är med för att tillhöra någonting, så kommer politiken i andra hand. Många engagerade medlemmar hade lika gärna kunnat vara aktiva som kassör i en simklubb. De hade vant sig vid ett status qou, trots skilda åsikter medlemmarna emellan. Men när man skall förändra en sådan organisation så krävs större åsiktslikheter. Det förklarar de hårda ord som utbytts internt inom socialdemokratin och centern. Dessa partier är nämligen i en moderniseringsfas och dess spretiga åsikter inom medlemskåren kommer då till ytan.

Betyder det att det är fel att försöka förändra folkrörelsepartier, likt centern? Nej för den allvarligaste svagheten hos denna typ av partier, är att handskas med dagens verklighet och den nya konkurrensen om väljarna. Det var bara en tidsfråga tills att något parti skulle lösa puzzlet. Det blev moderaterna under Fredrik Reinfeldt och Anders Borg med ett ganska ideologiskt avskalat mittenparti som sade sig kunna förvalta (men inte omdana) efter några mindre reformer, vårt samhälle som bäst. Och bäst för alla oberoende vilken intressegrupp man må tillhöra eller var man bor i landet. Det har varit en ekvation som visat sig vara synnerligen attraktiv för många svenska väljare. Folkrörelsepartiernas reaktion har varit förlegad. Man har förlitat sig på väljarnas känslomässiga ådra, att se till det ”riktiga” arbetarpartiet, eller partiet som historiskt talat för bygden, eller som har ”liberal” i partinamnet. Mycket mer än så har inte dessa spretiga, självmotsägande partier kunnat mobilisera. Men i nya tider har det visat sig vara ett synnerligt dåligt motdrag, utan mycket till effekt. För socialdemokraterna har det inneburit att det forna väljarstödet på 50-45 % snarare nu är kring 30 %, folkpartiet är stadigt på ca 5-7 % utan chans till mycket mer och för centern har det förstärkt den demografiskt skapade nedgången via urbanisering från 20 % -parti på 70-talet mot dagens 4 %.

Förändring krävs av alla folkrörelsepartier för att anpassa sig. För socialdemokraterna kan det handla om att överge det socialistiska bagaget, som hur som helst endast varit en ovärdig kuliss, som passat mycket illa med den förda politiken sedan mitten av 80-talet. Röda fanor och snack om att förändra samhället på 1:a maj har kombinerats med att Rörelsens företrädare återgått till att delta i styrelsemöten med företagsledare den 2:e maj. Lösningen för S är alltså mindre ideologi som också verkar vara Löfven och Magdalena Andersson melodi, för att ge sig in i kampen med moderaterna om att vara bäst på att förvalta staten.  Men hittills har socialdemokraterna inte lyckats med det. För partiet som utsåg den mest okunnige finansministern någonsin, katastrofen Bosse Ringholm, så är det en bit kvar till att kunna vara bäst på att förvalta. Men det är troligtvis bättre strategi än att göra sig omöjlig för många mittenväljare med vinstförbud i välfärden.

För centern (och folkpartiet) är det en annan femma. Mitten inom svensk politik är nu tagen av främst moderater och socialdemokrater, men även ett mer sansat miljöparti och de där Sverigedemokraterna som drar till sig svårdefinierade anti-etablissemangröster. Det blir otroligt svårt att ta nya röster där, eller ens försvara de man har. Småpartier kan inte slåss mot stora partier om regeringsduglighet. Annie Lööf kan inte bli bättre än Anders Borg på att vara Anders Borg. Samtidigt är de som röstar på socialdemokraterna idag är en mindre skara som inte är benägna att byta till ett borgerligt mittenparti, och det kommer aldrig att gå för ett politiskt parti som vill vara ekonomiskt ansvarstagande att övertrumfa miljöpartiet i miljöfrågor.

En möjlighet för småpartierna är att göra sig politiskt och ideologiskt tydligare. Här finns det en lucka. När moderaterna inriktade sig på förvaltandet så var de tvungna att överge den mer visionära och modiga borgerliga politiken som det finns ett sug efter. Den uppenbara ideologin bakom denna vision är liberalism.  Det är en ideologi som stämmer väl överens med centerns iver för självbestämmande, borgerliga kärnväljares åsikter, samt till någorlunda stor del den politik partiet för i regeringsställning. Dessutom är det både en tydlig ideologi med en tydlig riktning, men där slutmålet är valfritt. Exempelvis, staten skall vara så liten som möjligt och skatter så låga som möjligt, men hur liten staten är och hur låga skatter skall vara är helt upp till betraktaren. Man kan helt enkelt välja hur liberal man vill vara. Och vad är alternativet? Socialliberalism? Dels är definitionen av denna ideologi på tok för flummig och kan innehålla vad som helst inom ett normalt politiskt spektrum. Dessutom är det ju den förhärskande ideologin som styrt vårt samhälle de senaste hundra åren och är därmed ett dåligt verktyg för att förbättra samhället. Det är förvaltarnas ideologi. ”Ekohummanism” skanderar någon gammal partiveteran. Men vad är det, och vem vet vad det är? Man kan inte ha hemmasnickeri till ideologi som grund för ett parti. Då blir man verkligen otydlig och ointressant.

Men även om centerpartiet lyckas profilera sig som det liberala partiet i svensk politik så innebär det förändringar. De nya väljarna lär inte bry sig nämnvärt om partiets historia, utan kan till och med anse det som en black om foten. Det är naturligt. Politik är en färskvara, och vad som gjordes och tycktes för 50 år sedan är oftast inte gångbart längre. Ej hellre lär folkrörelseaspekten vara särskilt tilldragande för någon i detta århundrade. Det blir bara politik som blir fokus, och de nya väljarna lär egentligen endast vilja ha ett parti som för bäst liberala politiken. Jag vet för jag är en av dem (lite tidigt ute kan jag erkänna). För mig är kärnkraftsmotståndet under 70-talet en politisk parentes som inte passar dagens verklighet med ny kärnteknik och växthuseffekt. Olof Johanssons oresonliga motstånd mot Öresundsbron är för mig absurt och var en direkt krigsförklaring mot mitt Malmö som suktade efter denna livlina in i framtiden. Jag var moderatväljare tills dess att centern började bli allt mer liberala och moderaterna blev allt ideologiskt försiktigare och mindre spännande. Det är min typ som partiet kan vinna, och inte många andra. Allt tal om att dra till sig nygamla väljare genom att locka med ”gamla centern” är hopplöst. Borg och Reinfeldt spärrar den vägen med att vara bäst på att förvalta.

Jag gissar att det finns en del gamla medlemmar som inte vill dela parti med sådana som mig. Det innebär ofrånkomligt att en del politiskt främmande ställningstagande måste accepteras. Troligtvis skruvar sig Hans Lindqvist, Stefan Hannes, Lars-Göran Winberg, Bertil Böhlin, Per Schöldberg och Håkan Larsson obekvämt inför detta, medan Lars Vikinge redan visat sin totala avsky mot sådana som mig. Men vill ni kunna påverka inom politiken så föreslår jag att ni vänjer er. För ni får ingen annan. Alternativet är att centern långsamt förflyttas till historieböckerna när den gamla politiken blir allt mer omodern och folkrörelsen blir ett minne blott. Är det ett bättre alternativ?

Media: Ex1, Aft1, Aft2, SVD1, SVD2, Sydsv, Skånskan1, Skånskan2

Blogg: PA, SD, JS, HL, OJ, MH, MM, OM

Platt eller plattare skatt med centern

Förslagettill centerns idéprogram har som sagt producerat en livlig debatt senaste veckan. Det är i sak positivt, och just vad ett idéprogram skall åstadkomma. Men en del påståenden och invektiv som sjösatts har varit direkt verklighetsfrämmande och utan grund i idéprogram. Bland annat har det florerat påståendet att centern vill införa ”platt skatt” och därefter har det hela eskalerat till anklagelser om att centern nu är ”nyliberalt” och vill införa en så kallad ”nattväktarstat”.

Men ordkombinationen ”platt skatt” finns inte i idéprogrammet. Där står däremot ”plattare skatt”. Detta innebär snarare sänkt marginalskatt och avskaffad värnskatt som många borgerliga väljare suktat efter i decennier. Ej heller kan det kallas extremt, eller särskilt nyliberalt då Sverige har världens näst högsta skattetryck, och troligtvis även världens näst högsta marginalskatter efter den som Frankrike nyss infört på 75 %. Att sänka skatt i Sverige kan helt enkelt inte vara fanatiskt. Det finns heller inget i idéprogrammet som tyder på att partiet vill avskaffa offentligt finansierad välfärd, eller några andra trygghetssystem. Vad man kan utläsa är att arbetsmarknadens regleringar måste förändras för att möta framtidens omständigheter och för att göra invandring mer produktiv. Men det betyder inte en raserad välfärd. Men står det inte också att ”staten bör vara så liten som möjligt”. Ja, men borde inte alla partier som bryr sig om skattebetalarnas pengar tycka det ? För vad är alternativet? Att staten skall var så stor som möjligt, eller att den skall vara onödigt stor? Inget av dessa alternativ är särskilt attraktiva.

Men trots detta väljer många att missförstå, eller att döma, i vissa fall uppenbarligen utan att ha läst idéprogrammet. Om socialdemokratiska debattörer och demagoger väljer att missförstå är väl sin sak. De är ju centerns politiska fiender och vinner på att partiet försvagas. Det är en del av politiken. Men att centerpartister och i vissa fall förtroendevalda centerpartister väljer att feltolka idéprogramet, eller hätskt kritiserar det utan att ha läst igenom det ordentligt är inte bara uppseendeväckande, utan samtidigt djupt sorgligt. Längst går kommunpolitikern Lars Vikinge som påstår att hans egna partikamrater har ”förakt för svaga”. Är det här verkligen en värdig interndebatt? Är det en intellektuell debatt? Är det något som gynnar centerpartiet?

Svaret på dessa frågor är givet, men låt mig ge ett mer avskräckande och målande exempel. Se till hur den socialdemokratiska interndebatten om vinst i välfärden har utvecklats. Den har utvecklats till att vissa socialdemokrater anklagar sina partikamrater för att vara quislingar och gå andras ärende för att skada partiet. Men vad som skadar socialdemokraterna är denna form av anklagande retorik. Vem vill gå med i ett parti där du kan bemötas med den typen av anklagelser för ditt partipolitiska engagemang och i vissa fall slit? Jag skulle gissa att det rör sig om en allt mer krympande skara masochister, medan framtida politikerfenomen väljer andra partier. Som kritiken mot centerns idéprogram har utvecklats skulle jag vilja påstå att centern är på väg mot något liknande, såvida inte vissa inblandade sansar sig.

Media: Newsmill, SVD1, SVD2, SVD3

Blogg: MP, MM, JB, CD, PA, SD, HLE, DHE, HT, MM

Nyliberalt? Pyttsan!

Annika Lillemets, Riksdagsledarmot för Miljöpartiet, menar att rasismen i Sverige beror på ”nyliberal politik”. Men Sverige har världens näst högsta skattetryck, på 44 % av BNP. Alltså nästan varannan krona som produceras i Sverige går till staten. Hur kan det vara en nyliberal politik? Är alla andra länder i världen nyliberala då också? Och vad är inte nyliberalt? Hur mycket skattetryck skall ett land ha för att inte vara nyliberalt? 100 % à la Sovjetisk planekonomi? Miljöpartiet är tydligen fortfarande ett oseriöst parti.

Aft1, SVD

Personliga reflektioner över centerns idéprogram

Så kom då äntligen centerns nya idéprogram. Nu skall den granskas av partiledningen, och sedan eventuellt godkännas av partiet. Men redan nu har reaktionerna blivit starka. Centerns belackare på extrema vänsterkanten (läs:Aftonbladet) har redan dödförklarat partiet för femtioelfte gången i ordningen, före detta centerpartister likt bromotståndaren Olof Johansson har på ett ganska ovärdigt sätt muttrat över att statsliberaler tar över partiet, vissa borgerliga debattörer anser att fri invandring är lika med självmord och rasisterna på ytterlighetskanten kallar lustigt nog partiet för ”extremistiskt”.

Visst finns de det som har berömt idéprogrammet också. Men det ter sig ganska barockt att centern idag är ett av de få partier som nästan helt i debatten tillåts definieras av partiets fiender. Så som en flugviktad motvikt tänkte jag nu beskriva mina tankar om detta idéprogram och hur jag uttolkar det.

För det första får man inte glömma vad ett idéprogram är. I demokratiska partier som inte önskar förändra samhällen med en irreversible revolution så är ett idéprogram en riktning, inte en position. När en fullfjädrad kommunist beskriver utopia så är det en position som vi aldrig kan ta oss tillbaka ifrån. Men demokratiska processer är reversibla, varvid långtgående mål snarare blir en utstakad kurs i mer sansade parlamentariska partier.

Med det i bakhuvudet så ter sig många förslag betydligt mer modesta än vad partiets kritiker försöker utmåla av det hela. Hur kan tex en strävan mot ”en plattare skatt” anses vara extremism i Sverige, som är det land i världen med näst högst skattetryck? Det faller på sin egen orimlighet. Snarare borde de som förespråkar högre skattetryck avisas som verklighetsfrämmande galningar. Detsamma gäller visionerna om arbetsmarknaden. I en verklighet där ungdomar och invandrare har betänkliga problem med få ett jobb så borde försvararna av status quo avfärdas som besuttna egenintressen. Det betyder inte att centern är fackföreningarnas svurna fiende. För även fackföreningar kan ändras och omfamna verkligheten, och måste spela en roll i en flexiblare arbetsmarknad.

Den främsta kritiken har hittills riktats mot centerns vision om fri invandring, troligtvis pga Sverigedemokraterna rider på en opinionsvåg. Men vi skall komma ihåg att detta är en riktning som om den skall lyckas, kräver parallella förändringar av arbetsmarknaden. Och för att förtydliga: Om vi ser till dagens Sverige så finns där en gräns för hur lite invandrare vår ekonomi klarar av att ta emot, och en maxgräns hur många invandrare vi klarar av att ta emot. Tar vi emot för lite så lider vår ekonomi i brist på nyckelpersoner och influenser utifrån. Tar vi emot för många blir kostnaderna i dagens system för stora. Fast gränserna för detta beror egentligen inte på själva mottagandet i sig. Det må vara besvärligt för kommuner och länsstyrelser att hosta fram platser för nytillkomna i den nuvarande flyktingvågen från krigets Syrien. Men det är inte det akuta mottagandet som är den stora kostnaden i dagens system. Det är snarare bristen på integration och barriärerna för att ta sig in på arbetsmarkanden, eller att starta eget. Det betyder att mängder av potentiella skattebetalare och entreprenörer går sysslolösa och kostar pengar. Så logiken råder, om vi kan skapa en mer flexibel arbetsmarkand som ge nytillkomna chansen att ta sig in på arbetsmarkanden snabbt, så kommer gränsen för hur många Sverige kan ta emot att växa radikalt. Och än bättre, det blir inte bara ”vad vi kan ta emot”, utan ett rent plustillskott i kassan. Det är visionen. För att uppfyllas så krävs det en hel del.

Styrkan i programmet är att det ger en konsekvent riktning. Centern har i undersökning på undersökning utnämnts till det otydligaste partiet. Men med ideologisk bas blir det tydligare att följa en röd tråd i partiet. Det blir naturligtvis också lättare för partiet också att hålla sin kurs. Problemet som jag ser med Centern de senaste åren är att man har kombinerat fantastiskt nytänkande med svårförklarliga sidosteg, som när partiets representant i Europaparlamentet röstade ja till kommissionens förslag på EU-budget. Med ett idéprogram i ryggen blir det lättare för partiledning att hålla riktning och att internt debattera fram en konsekvent hållning i de flesta frågor. Det blir även lättare att stå ut när det blåser motvind. För vacklar man i stridens hetta så framstår man politisk som ett parti utan självförtroende. Det belönas sällan.

Jag kan inte sticka unders stolen med att jag är främst är nöjd med partiets visioner om EU. Det är otroligt uppfriskande med att centern blir första seriösa Riksdagsparti som tar bladet från munnen och antar en kritisk hållning till EUs växande maktfullkomlighet och teknokratistyre, som har föga med den frihandelsunion vi gick med i. Häri är jag övertygad att partiet dessutom har ett starkt stöd i opinionen. Jag hoppas att detta följs upp med både polemik och direkta lagförslag.

Men till idéprogram interna kritiker vill jag slutligen ställa en fråga. Ni som anser att centern överger landsbygden, vad menar ni konkret? Vad är landsbygdspolitik för er? På vilket sätt är ökad medborgarinflytande och mindre skatter inte bra för de som bor på landet? Varför måste glesbygd stå i motsatsförhållande till staden? Måste det verkligen kombineras med Olof Johanssons Åsa Nisse-marxism och ett svårförståeligt hat av Öresundsbron? Tänk på det innan det där odefinierade och flummiga utrycker att ”centern ha övergett sina rötter” faller på era läppar. Förövrigt är det någonting som främst socialdemokrater muttrar….

Media: DN, SVD1, SVD2, SVD3, SYDSV, Aft1, Aft2, HH, Aft3

Blogg: MP, CO, MA, CE, HÅ, HLE, SD, MM

Idag ingen mentol i snuset, imorgon ingen abort

Jag förstår inte det här. EU-kommissionären Tonio Borg menar att det är EU som skall bestämma vilken smak snus som säljs i Sverige skall ha. Mig veterligen så har vi en Riksdag i Stockholm som är ensamma om att fatta lagar i Sverige. Att den icke valbara EU-kommissionen ens tror att de kan fatta beslut över våra folkvaldas huvuden är ett bevis på att EU är på fel väg. Ej heller kan EU-kommissionens klåfingrighet ursäktas med att beslutet skall tas av EU-parlamentet. Nej beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt. Därmed står Riksdagen över EU-parlamentet. Den som missat det kan slänga ett getöga på valdeltagande i riksdagsval i jämförelse med EU-parlamentsval. Det bevisar vilken av dessa institutioner som folket ger sitt mandat.

Egentligenhar inte den här frågan som inte handlar om snus. Jag snusar inte, äger inga aktier i Swedish match och kommer aldrig att arbeta för något tobaksbolag. Det här handlar om principer. I sin maktfullkomlighet är EU-kommissionen och hela EU på fel väg. Idag är det snuset, imorgon kan det vara abortlagstiftning, eller skattepolitik som Bryssel försöker tvinga på oss. Låt oss mota Olle i grind.

Media: DN, SVD

Blogg: GH, SH, CE

Vem låter vi föra vår talan?

Nu är vi snart bara några timmar från den där hemska högtiden när barn spökas ut till mörkhyade i ett bisarrt skådespel, enbart till för att samhällets rasistiska strukturer skall bibehållas. Alltså Luciatåget med pepparkaksgubbar.

Naturligtvisvar detta ironiskt skrivet av mig. Men det finns faktiskt de som tycker så, exempelvis författaren Johannes Anyuru. Från mitt perspektiv har jag svårt att se luciatåg som en rasistisk struktur. I min värld ville föräldrarna till oss halvnördiga grabbar att vi skulle se söta ut, vilket vi tydligen gjorde med strut på huvudet och ett gammalt vitt nattlinne, sjungandes om Staffan, varvid vi blev stjärngossar. Detta gillade i alla fall inte jag då jag såg det som att jag tvingades bära klänning. Min dröm var att någon gång bli tomte eller pepparkaksgubbe. De som blev tomtar eller pepparkaksgubbar var de där grabbarna som satte sig lite på tvären eller inte kunde sjunga. Alltså de tuffa grabbarna, som därmed slapp bära klänning och lite revolterande fick gå sist i tåget. Hudfärg fanns inte med i ekvationen, varken för mig eller för mina föräldrar.

För min del har Johannes Anyuru med flera en fullkomligt absurd syn på ett Luciatåg. Orsaken är att hans tolkning kräver att författaren till åsikten påstår sig kunna läsa alla andras tankar som deltar, organiserar eller gillar luciatåget. Men det går faktiskt inte. Vi har alla våra högst personliga bevekelsegrunder. Bara för att vissa personer i vårt samhälle tolkar vissa företeelser som ständiga kränkningar så kan vi inte ge dessa ett totalt tolkningsföreträde. Eller för att citera min invandrade fru, ”pepparkaka är en kaka, precis som kladdkaka och chokladmuffins, inget annat.”

Problemet är bara att så få sansade krafter debatterar mot denna typ av åsikter. Det hade tex varit uppfriskande om någon socialdemokratisk, eller miljöpartistisk debattör gick ut och bemötte Johannes Anyuru. Men det kommer inte att hända. Vi får nöja oss med enstaka (men alldeles för få) borgerliga debattörers inlägg. Uppenbarligen anses denna typ av åsikter, oavsett hur verklighetsfrämmande de är, vara på den rätta sidan i debatten. Mot de misogyna, främlingsfientliga och trångsynta. Men vad det egentligen betyder är att vi inte ställer några krav på de som debatterar mot exempelvis rasism. Vilken dåre som helst får för det öppna samhällets talan mot de trångsynta, utan att någon protesterar. Det innebär dock att vi alla ser ut som fullkomliga idioter.

Nu skall vi dock komma ihåg att inflytandet dessa lättkränkta i vårt samhälle har är att få utskrattade artiklar publicerade i media och att en eller två skolor stoppar pepparkaksgubbar. Rätt skralt med andra ord. Men skadan är på trovärdighet hos de etablerade partierna. De verkar räddhågsna och sakna självförtroende när de låter ufon föra deras talan mot populister som porträtterar sig för att föra fram obehagliga sanningar och bondförnuft. När sedan en Johannes Anyuru en Maria Sveland eller en Åsa Linderborg blir utskåpade i debatt mot en Sverigedemokrat, ja då står vi alla där med byxorna vid anklarna.

Blog: SM, MH,

Media: SVTdebatt, Corren