Folkrörelsepartiernas död, och centerns chans

Innan De Nya Moderaterna förändrade det politiska landskapet dominerades det av folkrörelsepartier. Dessa partier kännetecknades av höga medlemssiffror. Orsaken har varit att dessa partier dominerade rent geografiska områden i Sverige och därmed också helt dominerade det civila livet i dessa områden. Det betydde att allt rörande det sociala på bygden eller bruket var helt eller delvis, direkt eller indirekt organiserat av politiska partier. Ville man idrotta gick det genom partiet, ville man träffa andra unga så gick man med i ungdomsförbundet, ville man träffa en partner gick man på den av partiet organiserade dansen, ville man umgås med vänner var man medlem i en bridgeklubb organiserad av partiet, och ville man bli något så internutbildades man inom partiet. Det gav trygga, starka partier med en förhållandevis demokratisk bas och man fick politiskt ointresserade att rösta. Det passade även det gamla politiska landskapet där det främst handlade om att företräda en klart utmejslad intressegrupp som arbetare, eller bönder, än att företräda vad man tycket var bäst för hela samhället. För inte så länge sedan (2006) var det som exempel en politisk realitet att LO-anslutna arbetare skulle få statligt subventionerade böcker, men ingen annan.

Men det fanns svagheter också. När vårt samhälle moderniserades och människor blev mer lättrörliga geografiskt och klassmässigt så fick folkrörelsepartierna det svårt att förbli relevanta för unga. Dessa partier var också ideologiskt spretiga och mycket svåra att förändra eller modernisera. För om man har en stor organisation och många medlemmar främst är med för att tillhöra någonting, så kommer politiken i andra hand. Många engagerade medlemmar hade lika gärna kunnat vara aktiva som kassör i en simklubb. De hade vant sig vid ett status qou, trots skilda åsikter medlemmarna emellan. Men när man skall förändra en sådan organisation så krävs större åsiktslikheter. Det förklarar de hårda ord som utbytts internt inom socialdemokratin och centern. Dessa partier är nämligen i en moderniseringsfas och dess spretiga åsikter inom medlemskåren kommer då till ytan.

Betyder det att det är fel att försöka förändra folkrörelsepartier, likt centern? Nej för den allvarligaste svagheten hos denna typ av partier, är att handskas med dagens verklighet och den nya konkurrensen om väljarna. Det var bara en tidsfråga tills att något parti skulle lösa puzzlet. Det blev moderaterna under Fredrik Reinfeldt och Anders Borg med ett ganska ideologiskt avskalat mittenparti som sade sig kunna förvalta (men inte omdana) efter några mindre reformer, vårt samhälle som bäst. Och bäst för alla oberoende vilken intressegrupp man må tillhöra eller var man bor i landet. Det har varit en ekvation som visat sig vara synnerligen attraktiv för många svenska väljare. Folkrörelsepartiernas reaktion har varit förlegad. Man har förlitat sig på väljarnas känslomässiga ådra, att se till det ”riktiga” arbetarpartiet, eller partiet som historiskt talat för bygden, eller som har ”liberal” i partinamnet. Mycket mer än så har inte dessa spretiga, självmotsägande partier kunnat mobilisera. Men i nya tider har det visat sig vara ett synnerligt dåligt motdrag, utan mycket till effekt. För socialdemokraterna har det inneburit att det forna väljarstödet på 50-45 % snarare nu är kring 30 %, folkpartiet är stadigt på ca 5-7 % utan chans till mycket mer och för centern har det förstärkt den demografiskt skapade nedgången via urbanisering från 20 % -parti på 70-talet mot dagens 4 %.

Förändring krävs av alla folkrörelsepartier för att anpassa sig. För socialdemokraterna kan det handla om att överge det socialistiska bagaget, som hur som helst endast varit en ovärdig kuliss, som passat mycket illa med den förda politiken sedan mitten av 80-talet. Röda fanor och snack om att förändra samhället på 1:a maj har kombinerats med att Rörelsens företrädare återgått till att delta i styrelsemöten med företagsledare den 2:e maj. Lösningen för S är alltså mindre ideologi som också verkar vara Löfven och Magdalena Andersson melodi, för att ge sig in i kampen med moderaterna om att vara bäst på att förvalta staten.  Men hittills har socialdemokraterna inte lyckats med det. För partiet som utsåg den mest okunnige finansministern någonsin, katastrofen Bosse Ringholm, så är det en bit kvar till att kunna vara bäst på att förvalta. Men det är troligtvis bättre strategi än att göra sig omöjlig för många mittenväljare med vinstförbud i välfärden.

För centern (och folkpartiet) är det en annan femma. Mitten inom svensk politik är nu tagen av främst moderater och socialdemokrater, men även ett mer sansat miljöparti och de där Sverigedemokraterna som drar till sig svårdefinierade anti-etablissemangröster. Det blir otroligt svårt att ta nya röster där, eller ens försvara de man har. Småpartier kan inte slåss mot stora partier om regeringsduglighet. Annie Lööf kan inte bli bättre än Anders Borg på att vara Anders Borg. Samtidigt är de som röstar på socialdemokraterna idag är en mindre skara som inte är benägna att byta till ett borgerligt mittenparti, och det kommer aldrig att gå för ett politiskt parti som vill vara ekonomiskt ansvarstagande att övertrumfa miljöpartiet i miljöfrågor.

En möjlighet för småpartierna är att göra sig politiskt och ideologiskt tydligare. Här finns det en lucka. När moderaterna inriktade sig på förvaltandet så var de tvungna att överge den mer visionära och modiga borgerliga politiken som det finns ett sug efter. Den uppenbara ideologin bakom denna vision är liberalism.  Det är en ideologi som stämmer väl överens med centerns iver för självbestämmande, borgerliga kärnväljares åsikter, samt till någorlunda stor del den politik partiet för i regeringsställning. Dessutom är det både en tydlig ideologi med en tydlig riktning, men där slutmålet är valfritt. Exempelvis, staten skall vara så liten som möjligt och skatter så låga som möjligt, men hur liten staten är och hur låga skatter skall vara är helt upp till betraktaren. Man kan helt enkelt välja hur liberal man vill vara. Och vad är alternativet? Socialliberalism? Dels är definitionen av denna ideologi på tok för flummig och kan innehålla vad som helst inom ett normalt politiskt spektrum. Dessutom är det ju den förhärskande ideologin som styrt vårt samhälle de senaste hundra åren och är därmed ett dåligt verktyg för att förbättra samhället. Det är förvaltarnas ideologi. ”Ekohummanism” skanderar någon gammal partiveteran. Men vad är det, och vem vet vad det är? Man kan inte ha hemmasnickeri till ideologi som grund för ett parti. Då blir man verkligen otydlig och ointressant.

Men även om centerpartiet lyckas profilera sig som det liberala partiet i svensk politik så innebär det förändringar. De nya väljarna lär inte bry sig nämnvärt om partiets historia, utan kan till och med anse det som en black om foten. Det är naturligt. Politik är en färskvara, och vad som gjordes och tycktes för 50 år sedan är oftast inte gångbart längre. Ej hellre lär folkrörelseaspekten vara särskilt tilldragande för någon i detta århundrade. Det blir bara politik som blir fokus, och de nya väljarna lär egentligen endast vilja ha ett parti som för bäst liberala politiken. Jag vet för jag är en av dem (lite tidigt ute kan jag erkänna). För mig är kärnkraftsmotståndet under 70-talet en politisk parentes som inte passar dagens verklighet med ny kärnteknik och växthuseffekt. Olof Johanssons oresonliga motstånd mot Öresundsbron är för mig absurt och var en direkt krigsförklaring mot mitt Malmö som suktade efter denna livlina in i framtiden. Jag var moderatväljare tills dess att centern började bli allt mer liberala och moderaterna blev allt ideologiskt försiktigare och mindre spännande. Det är min typ som partiet kan vinna, och inte många andra. Allt tal om att dra till sig nygamla väljare genom att locka med ”gamla centern” är hopplöst. Borg och Reinfeldt spärrar den vägen med att vara bäst på att förvalta.

Jag gissar att det finns en del gamla medlemmar som inte vill dela parti med sådana som mig. Det innebär ofrånkomligt att en del politiskt främmande ställningstagande måste accepteras. Troligtvis skruvar sig Hans Lindqvist, Stefan Hannes, Lars-Göran Winberg, Bertil Böhlin, Per Schöldberg och Håkan Larsson obekvämt inför detta, medan Lars Vikinge redan visat sin totala avsky mot sådana som mig. Men vill ni kunna påverka inom politiken så föreslår jag att ni vänjer er. För ni får ingen annan. Alternativet är att centern långsamt förflyttas till historieböckerna när den gamla politiken blir allt mer omodern och folkrörelsen blir ett minne blott. Är det ett bättre alternativ?

Media: Ex1, Aft1, Aft2, SVD1, SVD2, Sydsv, Skånskan1, Skånskan2

Blogg: PA, SD, JS, HL, OJ, MH, MM, OM

Platt eller plattare skatt med centern

Förslagettill centerns idéprogram har som sagt producerat en livlig debatt senaste veckan. Det är i sak positivt, och just vad ett idéprogram skall åstadkomma. Men en del påståenden och invektiv som sjösatts har varit direkt verklighetsfrämmande och utan grund i idéprogram. Bland annat har det florerat påståendet att centern vill införa ”platt skatt” och därefter har det hela eskalerat till anklagelser om att centern nu är ”nyliberalt” och vill införa en så kallad ”nattväktarstat”.

Men ordkombinationen ”platt skatt” finns inte i idéprogrammet. Där står däremot ”plattare skatt”. Detta innebär snarare sänkt marginalskatt och avskaffad värnskatt som många borgerliga väljare suktat efter i decennier. Ej heller kan det kallas extremt, eller särskilt nyliberalt då Sverige har världens näst högsta skattetryck, och troligtvis även världens näst högsta marginalskatter efter den som Frankrike nyss infört på 75 %. Att sänka skatt i Sverige kan helt enkelt inte vara fanatiskt. Det finns heller inget i idéprogrammet som tyder på att partiet vill avskaffa offentligt finansierad välfärd, eller några andra trygghetssystem. Vad man kan utläsa är att arbetsmarknadens regleringar måste förändras för att möta framtidens omständigheter och för att göra invandring mer produktiv. Men det betyder inte en raserad välfärd. Men står det inte också att ”staten bör vara så liten som möjligt”. Ja, men borde inte alla partier som bryr sig om skattebetalarnas pengar tycka det ? För vad är alternativet? Att staten skall var så stor som möjligt, eller att den skall vara onödigt stor? Inget av dessa alternativ är särskilt attraktiva.

Men trots detta väljer många att missförstå, eller att döma, i vissa fall uppenbarligen utan att ha läst idéprogrammet. Om socialdemokratiska debattörer och demagoger väljer att missförstå är väl sin sak. De är ju centerns politiska fiender och vinner på att partiet försvagas. Det är en del av politiken. Men att centerpartister och i vissa fall förtroendevalda centerpartister väljer att feltolka idéprogramet, eller hätskt kritiserar det utan att ha läst igenom det ordentligt är inte bara uppseendeväckande, utan samtidigt djupt sorgligt. Längst går kommunpolitikern Lars Vikinge som påstår att hans egna partikamrater har ”förakt för svaga”. Är det här verkligen en värdig interndebatt? Är det en intellektuell debatt? Är det något som gynnar centerpartiet?

Svaret på dessa frågor är givet, men låt mig ge ett mer avskräckande och målande exempel. Se till hur den socialdemokratiska interndebatten om vinst i välfärden har utvecklats. Den har utvecklats till att vissa socialdemokrater anklagar sina partikamrater för att vara quislingar och gå andras ärende för att skada partiet. Men vad som skadar socialdemokraterna är denna form av anklagande retorik. Vem vill gå med i ett parti där du kan bemötas med den typen av anklagelser för ditt partipolitiska engagemang och i vissa fall slit? Jag skulle gissa att det rör sig om en allt mer krympande skara masochister, medan framtida politikerfenomen väljer andra partier. Som kritiken mot centerns idéprogram har utvecklats skulle jag vilja påstå att centern är på väg mot något liknande, såvida inte vissa inblandade sansar sig.

Media: Newsmill, SVD1, SVD2, SVD3

Blogg: MP, MM, JB, CD, PA, SD, HLE, DHE, HT, MM

Nyliberalt? Pyttsan!

Annika Lillemets, Riksdagsledarmot för Miljöpartiet, menar att rasismen i Sverige beror på ”nyliberal politik”. Men Sverige har världens näst högsta skattetryck, på 44 % av BNP. Alltså nästan varannan krona som produceras i Sverige går till staten. Hur kan det vara en nyliberal politik? Är alla andra länder i världen nyliberala då också? Och vad är inte nyliberalt? Hur mycket skattetryck skall ett land ha för att inte vara nyliberalt? 100 % à la Sovjetisk planekonomi? Miljöpartiet är tydligen fortfarande ett oseriöst parti.

Aft1, SVD

Personliga reflektioner över centerns idéprogram

Så kom då äntligen centerns nya idéprogram. Nu skall den granskas av partiledningen, och sedan eventuellt godkännas av partiet. Men redan nu har reaktionerna blivit starka. Centerns belackare på extrema vänsterkanten (läs:Aftonbladet) har redan dödförklarat partiet för femtioelfte gången i ordningen, före detta centerpartister likt bromotståndaren Olof Johansson har på ett ganska ovärdigt sätt muttrat över att statsliberaler tar över partiet, vissa borgerliga debattörer anser att fri invandring är lika med självmord och rasisterna på ytterlighetskanten kallar lustigt nog partiet för ”extremistiskt”.

Visst finns de det som har berömt idéprogrammet också. Men det ter sig ganska barockt att centern idag är ett av de få partier som nästan helt i debatten tillåts definieras av partiets fiender. Så som en flugviktad motvikt tänkte jag nu beskriva mina tankar om detta idéprogram och hur jag uttolkar det.

För det första får man inte glömma vad ett idéprogram är. I demokratiska partier som inte önskar förändra samhällen med en irreversible revolution så är ett idéprogram en riktning, inte en position. När en fullfjädrad kommunist beskriver utopia så är det en position som vi aldrig kan ta oss tillbaka ifrån. Men demokratiska processer är reversibla, varvid långtgående mål snarare blir en utstakad kurs i mer sansade parlamentariska partier.

Med det i bakhuvudet så ter sig många förslag betydligt mer modesta än vad partiets kritiker försöker utmåla av det hela. Hur kan tex en strävan mot ”en plattare skatt” anses vara extremism i Sverige, som är det land i världen med näst högst skattetryck? Det faller på sin egen orimlighet. Snarare borde de som förespråkar högre skattetryck avisas som verklighetsfrämmande galningar. Detsamma gäller visionerna om arbetsmarknaden. I en verklighet där ungdomar och invandrare har betänkliga problem med få ett jobb så borde försvararna av status quo avfärdas som besuttna egenintressen. Det betyder inte att centern är fackföreningarnas svurna fiende. För även fackföreningar kan ändras och omfamna verkligheten, och måste spela en roll i en flexiblare arbetsmarknad.

Den främsta kritiken har hittills riktats mot centerns vision om fri invandring, troligtvis pga Sverigedemokraterna rider på en opinionsvåg. Men vi skall komma ihåg att detta är en riktning som om den skall lyckas, kräver parallella förändringar av arbetsmarknaden. Och för att förtydliga: Om vi ser till dagens Sverige så finns där en gräns för hur lite invandrare vår ekonomi klarar av att ta emot, och en maxgräns hur många invandrare vi klarar av att ta emot. Tar vi emot för lite så lider vår ekonomi i brist på nyckelpersoner och influenser utifrån. Tar vi emot för många blir kostnaderna i dagens system för stora. Fast gränserna för detta beror egentligen inte på själva mottagandet i sig. Det må vara besvärligt för kommuner och länsstyrelser att hosta fram platser för nytillkomna i den nuvarande flyktingvågen från krigets Syrien. Men det är inte det akuta mottagandet som är den stora kostnaden i dagens system. Det är snarare bristen på integration och barriärerna för att ta sig in på arbetsmarkanden, eller att starta eget. Det betyder att mängder av potentiella skattebetalare och entreprenörer går sysslolösa och kostar pengar. Så logiken råder, om vi kan skapa en mer flexibel arbetsmarkand som ge nytillkomna chansen att ta sig in på arbetsmarkanden snabbt, så kommer gränsen för hur många Sverige kan ta emot att växa radikalt. Och än bättre, det blir inte bara ”vad vi kan ta emot”, utan ett rent plustillskott i kassan. Det är visionen. För att uppfyllas så krävs det en hel del.

Styrkan i programmet är att det ger en konsekvent riktning. Centern har i undersökning på undersökning utnämnts till det otydligaste partiet. Men med ideologisk bas blir det tydligare att följa en röd tråd i partiet. Det blir naturligtvis också lättare för partiet också att hålla sin kurs. Problemet som jag ser med Centern de senaste åren är att man har kombinerat fantastiskt nytänkande med svårförklarliga sidosteg, som när partiets representant i Europaparlamentet röstade ja till kommissionens förslag på EU-budget. Med ett idéprogram i ryggen blir det lättare för partiledning att hålla riktning och att internt debattera fram en konsekvent hållning i de flesta frågor. Det blir även lättare att stå ut när det blåser motvind. För vacklar man i stridens hetta så framstår man politisk som ett parti utan självförtroende. Det belönas sällan.

Jag kan inte sticka unders stolen med att jag är främst är nöjd med partiets visioner om EU. Det är otroligt uppfriskande med att centern blir första seriösa Riksdagsparti som tar bladet från munnen och antar en kritisk hållning till EUs växande maktfullkomlighet och teknokratistyre, som har föga med den frihandelsunion vi gick med i. Häri är jag övertygad att partiet dessutom har ett starkt stöd i opinionen. Jag hoppas att detta följs upp med både polemik och direkta lagförslag.

Men till idéprogram interna kritiker vill jag slutligen ställa en fråga. Ni som anser att centern överger landsbygden, vad menar ni konkret? Vad är landsbygdspolitik för er? På vilket sätt är ökad medborgarinflytande och mindre skatter inte bra för de som bor på landet? Varför måste glesbygd stå i motsatsförhållande till staden? Måste det verkligen kombineras med Olof Johanssons Åsa Nisse-marxism och ett svårförståeligt hat av Öresundsbron? Tänk på det innan det där odefinierade och flummiga utrycker att ”centern ha övergett sina rötter” faller på era läppar. Förövrigt är det någonting som främst socialdemokrater muttrar….

Media: DN, SVD1, SVD2, SVD3, SYDSV, Aft1, Aft2, HH, Aft3

Blogg: MP, CO, MA, CE, HÅ, HLE, SD, MM

Idag ingen mentol i snuset, imorgon ingen abort

Jag förstår inte det här. EU-kommissionären Tonio Borg menar att det är EU som skall bestämma vilken smak snus som säljs i Sverige skall ha. Mig veterligen så har vi en Riksdag i Stockholm som är ensamma om att fatta lagar i Sverige. Att den icke valbara EU-kommissionen ens tror att de kan fatta beslut över våra folkvaldas huvuden är ett bevis på att EU är på fel väg. Ej heller kan EU-kommissionens klåfingrighet ursäktas med att beslutet skall tas av EU-parlamentet. Nej beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt. Därmed står Riksdagen över EU-parlamentet. Den som missat det kan slänga ett getöga på valdeltagande i riksdagsval i jämförelse med EU-parlamentsval. Det bevisar vilken av dessa institutioner som folket ger sitt mandat.

Egentligenhar inte den här frågan som inte handlar om snus. Jag snusar inte, äger inga aktier i Swedish match och kommer aldrig att arbeta för något tobaksbolag. Det här handlar om principer. I sin maktfullkomlighet är EU-kommissionen och hela EU på fel väg. Idag är det snuset, imorgon kan det vara abortlagstiftning, eller skattepolitik som Bryssel försöker tvinga på oss. Låt oss mota Olle i grind.

Media: DN, SVD

Blogg: GH, SH, CE

Vem låter vi föra vår talan?

Nu är vi snart bara några timmar från den där hemska högtiden när barn spökas ut till mörkhyade i ett bisarrt skådespel, enbart till för att samhällets rasistiska strukturer skall bibehållas. Alltså Luciatåget med pepparkaksgubbar.

Naturligtvisvar detta ironiskt skrivet av mig. Men det finns faktiskt de som tycker så, exempelvis författaren Johannes Anyuru. Från mitt perspektiv har jag svårt att se luciatåg som en rasistisk struktur. I min värld ville föräldrarna till oss halvnördiga grabbar att vi skulle se söta ut, vilket vi tydligen gjorde med strut på huvudet och ett gammalt vitt nattlinne, sjungandes om Staffan, varvid vi blev stjärngossar. Detta gillade i alla fall inte jag då jag såg det som att jag tvingades bära klänning. Min dröm var att någon gång bli tomte eller pepparkaksgubbe. De som blev tomtar eller pepparkaksgubbar var de där grabbarna som satte sig lite på tvären eller inte kunde sjunga. Alltså de tuffa grabbarna, som därmed slapp bära klänning och lite revolterande fick gå sist i tåget. Hudfärg fanns inte med i ekvationen, varken för mig eller för mina föräldrar.

För min del har Johannes Anyuru med flera en fullkomligt absurd syn på ett Luciatåg. Orsaken är att hans tolkning kräver att författaren till åsikten påstår sig kunna läsa alla andras tankar som deltar, organiserar eller gillar luciatåget. Men det går faktiskt inte. Vi har alla våra högst personliga bevekelsegrunder. Bara för att vissa personer i vårt samhälle tolkar vissa företeelser som ständiga kränkningar så kan vi inte ge dessa ett totalt tolkningsföreträde. Eller för att citera min invandrade fru, ”pepparkaka är en kaka, precis som kladdkaka och chokladmuffins, inget annat.”

Problemet är bara att så få sansade krafter debatterar mot denna typ av åsikter. Det hade tex varit uppfriskande om någon socialdemokratisk, eller miljöpartistisk debattör gick ut och bemötte Johannes Anyuru. Men det kommer inte att hända. Vi får nöja oss med enstaka (men alldeles för få) borgerliga debattörers inlägg. Uppenbarligen anses denna typ av åsikter, oavsett hur verklighetsfrämmande de är, vara på den rätta sidan i debatten. Mot de misogyna, främlingsfientliga och trångsynta. Men vad det egentligen betyder är att vi inte ställer några krav på de som debatterar mot exempelvis rasism. Vilken dåre som helst får för det öppna samhällets talan mot de trångsynta, utan att någon protesterar. Det innebär dock att vi alla ser ut som fullkomliga idioter.

Nu skall vi dock komma ihåg att inflytandet dessa lättkränkta i vårt samhälle har är att få utskrattade artiklar publicerade i media och att en eller två skolor stoppar pepparkaksgubbar. Rätt skralt med andra ord. Men skadan är på trovärdighet hos de etablerade partierna. De verkar räddhågsna och sakna självförtroende när de låter ufon föra deras talan mot populister som porträtterar sig för att föra fram obehagliga sanningar och bondförnuft. När sedan en Johannes Anyuru en Maria Sveland eller en Åsa Linderborg blir utskåpade i debatt mot en Sverigedemokrat, ja då står vi alla där med byxorna vid anklarna.

Blog: SM, MH,

Media: SVTdebatt, Corren

Skandalerna och den ologiska opinionen

Sverigedemokraternas uppgång i opinionen verkar inte påverkas av vare sig järnrör eller andra skandaler med partiets folkvalda som nu växer upp likt svampar ur marken. Hur kan det komma sig?

För min del anser jag att det beror på media. Det betyder inte att jag håller med Soran Ismail, Aftonbladets Karin Pettersson, eller Expressens Ann Charlotte Marteus om att viss media ”gullar” med SD. Snarare skulle jag vilja påstå att orsaken är nästan det motsatta

Men missförstå mig rätt. Jag kan inte finna något fel Expressens artikelserie om den famösa järnrörsfilmen, eller gårdagens avslöjande om riksdagsledamoten som brottsanklagar (synnerligen hjälpsamma) invandrare när att han själv supit bort en väska.

Ej heller anser jag att SD är utsatt för någon form av konspiration av mediabolag, eller någon ”elit” bestående av femtekolonnare som sålt Sverige till en förhatlig mångkultur. Det är myter som alla politiska outsiders odlar, för att vinna röster.

Jag ser heller inget fel i att tidningar, TV eller annan media kallar SD för ett fascistisk, rasistisk eller för den delen främlingsfientligt parti. Problemet är snarare att det oftast görs så slarvigt av media. Man kan inte skriva ett ledar-stick och lösryckt kalla SD för rasister utan att presentera grundligt med argument, och samtidigt tro att någon skulle ändra uppfattning. Så fungerar det inte. Orsaken är att de flesta av oss inte ändrar uppfattning så lätt efter vad vi läser. Vi tenderar att gillande läsa det vi håller med, och helt ignorera eller direkt förkasta artiklar med ett annorlunda budskap. Media har helt enkelt inte total makt över oss.

Så efter några års bombardemang från tidningar som främst skriver för redan övertygade om hur hemska SD är, så har en ganska ansenlig minoritet skapats som är förvissade om att media ljuger om allt som har med SD att göra. De lever sitt eget mediala liv och nickar snarare instämmande med bloggar som vi andra aldrig skulle besöka och läser troligtvis inte ens ledarsidor i de stora dagstidningarna. Att även andra partier och folkvalda attackeras lika slarvigt av viss kvällspress bryr sig inte denna minoritet om. De ser vad de vill se. Bland alla artiklar har det naturligtvis även funnits många välunderbyggda, välartikulerade och faktabaserade anklagelser mot SD. Men frö denna minoritet bleknar de bland alla de artiklar och program likt aftonbladets webb-TV där man på ett totalt osakligt sätt gjorde sig lustiga över Åkessons presentation av SDs nya talesmän, samt de enskilda journalisterna på samma presskonferens som valde att ta tillfället i akt att komma med rent ut sagt häcklande frågor. Eller för den delen alla de där intervjuerna i nyhetsprogram och samhällsmagasin där den utfrågande programledaren har visat sig vara nära nog totalt oförberedd och icke påläst på att bemöta en medialt mycket skicklig Jimmy Åkesson. Ett avskräckande exempel är Anna Hedenmo i Agenda som förra veckan fastnade i semantiska diskussioner som ingen blev klokare av. Det har vaccinerat många SD-sympatisörer från även synnerligen saklig kritik mot SD.

Jag vet inte om det här faktumet går att ändra på. Möjligen är den här minoriteten av medialt misstroende SDare för evigt förlorade för att övertygas. Möjligen sitter SD säkert ovanför 4 % oavsett hur många liknande skandaler vi lär få se. Men man kan i alla fall försöka. Tyvärr kräver det att många aktörer i media måste ändra sitt beteende. Ledarskribenter likt Ann-Charlotte Martues, Johannes Forsberg, samt varenda kotte på både ledar- och kulturredaktionen på Aftonbladet måste börja skriva sina artiklar i betydligt sakligare ton med vattentäta argument. De kan inte fortsätta mässa för redan frälsta, utan börja utgå att de som läser artikeln inte nödvändigtvis håller med dem. Många programledare i TV måste börja ta sitt arbete på betydligt mer allvar, eller alternativt ges möjlighet att läsa på innan en intervju. Då kanske, kanske långsamt medias förtroende kan spridas till SDs led.

Men det kommer som sagt aldrig att inträffa då de inblandade är säkra på sin egen förträfflighet och rör sig på redaktioner bland likasinnade med identiska åsikter.

Media: Aft, SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, Ex

Blogg: HLE, MM, SK, MP, HT

Centerpartiets linje skall vara den samma i Rosenbad och i Bryssel

Lite som en slentriannyhet dyker det upp att statsminister Fredrik Reinfeldt kritiserar de svenska EU-parlamentariker som i Bryssel röstat ”ja” till utökad EU-budget, trots att deras partier i Svenska Riksdagen vill ha ett mindre och slimat EU. Att socialdemokraternas Anders Färm som i debattinlägg uppvisat sin tro på att vägen ur Europas ekonomiska kris är att investera pengar i Sydeuropas motsvarighet till tillväxtverket, är kanske ingen kioskvältare. Inte heller blir jag förvånad att folkpartiets parlamentariker främst är lydiga sin EUrophori, framför regeringens stramare ekonomiska politik och därmed röstade för kommissionens budget.

Men sorgligt nog slår kritik också mot Lena Eks ersättare, Kent Johansson som representerar centerpartiet i EU-parlamentet. Det gör mig bestört och mycket besviken. Jag undrar, var någonstans i centerns partiprogram det står att vi skall verka för ett EU med större makt på medlemsländernas nationella parlaments bekostnad. Ett parti som i Riksdagen verkar för att beslut skall tas så nära individen som möjligt, kan naturligtvis inte verka för dess politiska motsats i Bryssel. Ett parti som är drivande i regeringen för en ansvarsfull ekonomisk politik med ordning i finanserna, kan inte driva en politik i EU-parlamentet som anser att än mer pengar skall slösas bort i EUs mellanstatliga transfereringssystem där miljarder försvinner utan synbar vinning.

Kent Johansson hade visserligen ett eget budgetförslag som röstades ner. Därför skall han ha valt att rösta för EU-kommissionens budget för att värna om ”forskning och innovationer”.  Det ligger visserligen något i det resonemanget. När det blåser snålt så brukar Europas makthavare värna om jordbrukssubventioner och liknande vansinne på bekostnad av nyttigare ting. Just så utformade tex Herman van Rompuy sitt reviderade förslag när han ställdes mot kritik under senaste toppmötet.

Men det försvaret håller inte. Det är just den typen av taktik som här uppvisats av Kent Johansson som har gett oss ett EU som utvecklats till en bidragsunionen istället för den frihandelsunion jag röstade ja till. Svenska parlamentariker har nämligen allt sedan inträdet i unionen haft en naiv syn på samarbetet. Även om deras vilja har varit att endast ge EU mer att göra i deras egna nyckelfrågor, så för att få igenom det, har de även röstat ja till massa andra förslag från den egna gruppen i parlamentet. Så skapas ett byråkratiskt slösaktigt monster. Det eviga kohandlandet har gett oss ett EU som hela tiden har höjt sin egen budget, och aldrig någonsin tvingats skära ner i något.

I ett trovärdigt centerparti så gäller det att hålla EN och SAMMA politiska linje, i både Rosenbad och i Bryssel.  Låt mig föreslå att vi går på riksdagsgruppens linje. Målet bör vara ett liberalt Sverige, men också ett liberalt EU-samarbete byggt på subsidaritetsprincipen. Det kräver att partiledningen ger en tydlig bild åt Kent Johansson vad det parti han representerar i EU-parlamentet egentligen vill. Ett bättre EU kräver betydligt mycket mer än ett symboliskt underkännande av en abortmotståndare till kommissionär.

Det kräver att man vågar vara den där EU-parlamentarikern som röstar för att parlamentet skall ha mindre pengar att röra sig med. Det kan ge temporära bakslag i tex mindre anslag till viktigare ting likt forskning. Men om det på längre sikt innebär att mindre pengar slösas bort av EU så är det ett slag värt att förlora.

Media: SDB, SMP, Aft, SVT, HD, Politico, SVD1, SVD2, SVD3

Vi är på rätt väg, men har en bra bit kvar.

Något måste vi göra rätt. Annars hade vi inte blivit översköljda av alla dessa upprörda debattinlägg från EU-potentater. I tisdags var det EU-parlamentets talman, igår ordförande för EU-myndigheten ”Europeiska ekonomiska och sociala kommittén”, och idag följer svenska socialdemokraternas ledande röst i EU-parlamentet Göran Färm som läxar upp motståndarna. Jag skulle vilja påstå att denna nyvaknade debattiver ber på att de borgerliga partierna så sakta har börjat ta sitt förnuft till fånga. De har börjat bli kritiska, mot vänsterpolitik även när en härrör från Bryssel, och alltså inte som tidigare, bara då den kom från Sveavägen 68. jag är även övertygad om att opinionen i stort håller med. 

Det rör sig inte om några extrema krav som att lämna EU-sammarbetet. Nej, det handlar om att när EU lägger sin budget så måste unionen,  precis som de nationella parlamenten, ta hänsyn till det ekonomiska läget. I kristider som nu, när skattebasen minskar, så kan man inte köra på som det vore solsken och spendera upp över öronen. Då krävs det att politiker kan fokusera på det viktigaste, medan de skär ner andra utgifter vars effekter är små, eller kanske inte ens fördelaktiga. Att borgerliga politiker kommer med denna typ av krav på EU är rent nödvändigt för trovärdigheten. Man kan inte ha en riktning på politiken i Sveriges Riksdag, men driva en helt annan linje i EU. Arbetslinje i Stockholm kan inte kombineras med en bidragslinje i Bryssel.

Men sådant bryr sig inte socialdemokraten Göran Färm om. Trots att sossarna i Sverige under Stefan Löfven försökt lägga sig allt närmare Alliansen, så trummar Göran på i gamla hjulspår. Han påstår att enda vägen ur krisen är att spendera, spendera, spendera…på EU-nivå.  Till detta pekar han på uppgifter från IMF som kritiserar för extrema åtstramningar (som dock visat sig vara en skakig extrapolering av att bara titta på Tyskland och Grekland, och inga andra länder). Fast IMFs kritik rör nationella budgetar, och inte EU-budgeten.  Det finns mig veterligen ingen studie som visar att en avsevärd minskning i EUs budget skulle orsaka ekonomiska problem, förutom i korridorerna i EU-parlamentet. Orsaken är att majoriteten av EUs budget inte går till något livsviktigt, utan snarare utgiftsposter som är skadliga för EUs ekonomi. Både jordbrukssubventioner och regionstöd är bidrag som leder till att EU inte anpassar sig till ekonomiska realiteter, utan bidrar till att stora ekonomiska sektorer och regioner inom Europa dröjer sig kvar inom företag och branscher som antingen behöver förändras eller läggas ner. Det bidrar till att länder som Grekland, Italien och Spanien har allt sämre internationell konkurrenskraft.  EU-budgeten är en del av problemet, inte lösningen på Sydeuropas prekära läge. De obetalda räkningar för forskningsprojekt och studentutbytesprogram som Färm är så intresserade av, kan EU betala om de skär ner i annan, skadlig verksamhet.

Staffan Nilsson, ordförande i EU-myndigheten ”Europeiska ekonomiska och sociala kommittén” har en liknande synvinkel på EUs budget och svenska regeringens krav som Göran Färm. Men han verkar mer upprörd över att svenska regeringen har mage av att vara kritisk till bankunionen och därmed sinkar ett projekt som skulle ge ökad koordinering mellan medlemsstaterna.

Men har inte vår regering skäl för att vara skeptisk? Förra liknande projektet som EU sjösatte, Euron, har ju knappast visat sig vara någon succé, utan snarare ett recept för minskat ansvarstagande och därmed krisskapare i medlemsländerna. Det är snarare sunt att man från svensk borgerlighet faktiskt uppvisar sakligt tvivel även från förslag från Bryssel? Varför skall vi okritiskt svälja allt med en EU-stämpel?

För egen del är jag övertygad om att EU skall överleva så krävs det att EU gör mindre. EU måste fokusera på den fria rörligheten. Men omfördelningen av skattepengar inom EU av regionstöd, jordbukssubventioner eller fiske som förstör natur undergräver unionens legitimitet. Det betyder att skattebetalarnas pengar går till utvalda egenintressen, på bekostnad av vad som är bäst för hela unionen. På så sätt har EU utvecklats till en u-landsdemokrati där många politiker håller sig kvar vid makten endast genom belöna enskilda väljargrupper med bidrag, istället för att överlag visa sig vara kompetenta. Det är en form av korruption som inte kan fungera som fundament för en stabil politisk enhet.

På liknande sätt har inte EU råd med några nya storslagna projekt likt bankunionen, men vars effekt i realiteten är förstörda av eftergifter åt höger och vänster. Euron är ett tydligt exempel på vad som är risken med denna typ av hopplösa förhandlingsskapelser. Lösningen är att hålla sig borta från denna typ av mastodontprojekt, då vi vet att de aldrig blir som de skimrande ritningarna på bordet som de en gång utgick ifrån.

Men jag gissar att det är lätt att bli fartblind i korridorerna i Bryssel där många EU-politiker och EU-byråkrater i stort sätt bara möter likasinnade. Lösningen på det problemet är att vi väljare inte skickar fler Göran Ferm till parlamentet och att svenska regeringen utser sunda skeptiker till de positioner inom EU-byråkratin som man har inflytande över. Den typen av tjänstemän likt Staffan Nilsson, som per automatik ser allt från EU som något positivt, har dåliga förutsättningar för att göra ett bra jobb bland alla andra ja-sägare.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6

Bloggar: HLE, HA

Slösare söker mandat

När politiker bedyrar hur viktiga deras bidrag med våra skattepengar är för tillväxt så bör vi skattebetalare vara synnerligen skeptiska. Ett bra exempel som bevisar denna tes är debattartikeln skriven av Europaparlamentets talman Martin Schulz och regionkommitténs ordförande i Europaparlamentet Ramón Luis Valcárcel Siso.

De båda bedyrar att stopp på den eviga ökningen av EUs budget skulle få fruktansvärda, ja rent ut sagt katastrofala konsekvenser. Därefter får vi höra hur EUs budget går till livsviktiga investeringar i infrastruktur, strukturomvandlingar i länder som förlorat konkurrenskraft, forskning och innovationer.

Men det står i stark kontrast till verkligheten där majoriteten av budgeten går till jordbrukssubventioner, som om något måste ses som antitesen till strukturanpassning i Europa. Post nummer två går till regionstöd som delas ut av Europas varianter av tillväxtverket. Och det har ju uppvisats på senare tid att det knappast gett någon alls i tillväxt, eller några bestående jobb. Konkurrenskraftiga företag söker oftast inte rena bidrag. Sedan betalar även EU infrastrukturprojekt som gett Athen en tunnelbana och Spanien ett halvt dussin flygplatser som inte hjälpt det minsta i krisen. Om det hade varit riktigt viktiga investeringar så hade troligtvis de involverade länderna lagt av pengar till det själva. Någonstans där på fjärde plats kommer forskning som är inlåst bakom ett genombyråkratiserat och långsamt ansökningssystem för att säkerställa att minst lika många byråkrater skall anställas som de forskare som tilldelas stödet.

Om Schulz och Siso skall försöka påvisa hur en evig ökning av EUs budget ger någon annat än tillväxt i storleken på räkningarna till medlemsländerna, så får de allt pröva lite hårdare än så här. Det är nästan lite för tydligt att dessa gentlemän står på tok för långt ifrån väljarnas mandat. Vi sväljer faktiskt inte påståenden utan argument och fakta.

Media. SVD1, SVD2, SVD3

Bloggar: DHE, MA, C

Ris och ros till media

Det är en del läsvärt och en del icke-läsvärt trycks i skuggan av Sverigedemokraternas järnrörsskandal. I Sydsvenskan kan man idag läsa Per T Ohlsson när han är som bäst. Han jämför där de amerikanska republikanernas kris med socialdemokraternas kris.  I den mest slående liknelsen jag stött på, så likställer Per, Rush Limbaugh med Göran Greider.  Det svider säkerligen för den socialdemokratiske marxisten, men är ack så träffande.

Det icke-läsvärda (som jag smått självmotsägande länkar till) kommer från aftonbladet-kultur. Redaktionen försöker sig där på att genom lögner tvätta sin eget smutsiga byk. För några år sedan blåste det snålt om kulturredaktionen efter att de publicerat Donald Boströms artikel som påstod att en judisk-Israelisk världomspännande konspiration ägde rum där palestiniers kroppar från Gaza och västbanken länsades på organ och sedan såldes vidare med den Israeliska statens goda minne  i ett nätverk med förgreningar till rabbiner på Brooklyn för transplantation. Föga förvånande och synnerligen rättvist så anklagade andra tidningar aftonbladet både för att vara antisemitiskt och dessutom oseriös för att de spred ovetenskapliga påståenden då det knappats går transplantera organ från ihjälskjutna offer. Det antisemitiska i artikel var egentligen inte själva anklagelserna mot Israel, utan Bodström band ihop det med andra judar runt om i världen, utan bevis.

Sedan briserade en skandal i Israel där en israelisk rättsläkare för sitt hade otillåtet behållit likdelar från avlidna och sålt dem till andra universitet. Alltså ej för transplantation, då det icke är medicinskt möjligt, naturligtvis utan myndigheternas vetskap och inte till något judisk nätverk. De bevisade fallen handlade om ben och hjärtklaffar från israeliska medborgare och några turister, men inga palestinier som hade blivit länsade på sina njurar, lungor eller lever. Då försökte Aftonbladet påskina att denna skandal påvisade att Donald Boström hade haft rätt. Jag skrev om det redan då och påvisade att det var fel, utan snarare en jämförelse mellanäpplen och päron. Övrig media läts sig heller inte luras då. Nu igen försöker aftonbladet-kultur sig på knepet att skriva om saken då alla andra har tystnat i frågan, och därmed på walk-over ge sig själv den moraliska segern. Det är det inte alltså, utan snarare än mer lögner från Åsa Linderborg och Oisin Cantwell.  Aftonbladet är helt enkelt ingen tidning med journalistisk integritet. Det är ett kampanjmaterial där ledarsidan skriver exakt vad socialdemokraterna vill och kulturdelen för extremvänsterns åsikter. Men det vet vi redan. I veckan påvisade Adam Cwejman hur Martin Aagård på just Aftonbladet-kultur karaktärsmördar Per Brinkenmo.

För intresserade så föreslår jag att man läser Wikipedias version av vad som hände på Abu Kabir Institute for Forensic Medicine, och jämför det med Donald Boströms artikel.

Sverigedemokraternas kris och firman SDU

Så har Sverigedemokraternas första allvarliga politiska skandal briserat. De med insyn anser att det vara bara en fråga om tid tills något av den här stilen uppdagades. Om vi bortser från att göra direkt politisk polemik av det så är det även rent strategiskt synnerligen intressant. Krisen har försatt Jimmie Åkesson i en liknande situation som Stefan Löfven med vinst i välfärden (utan att göra några paralleller i övrigt). Gräsrötter som av ideologiska skäl kräver politisk renhet, står mot partiledningens vilja att vända sig till större väljargrupper som vill ha mindre extremism. I SD-skandalen försöker partiledningen (åtminstone utåt) sig på en nolltolerans mot den typen av beteende som de tre nattsuddande toppolitikerna uppvisat, medan gräsrötterna tycker att åtminstone en del av detta beteende inte bara är försvarbart, utan till och med önskat. Frågan för partiledningen är hur man lotsar sig genom krisen utan att förlora radikala gräsrötter och samtidigt tilltalar fler väljare.  Det är en betydligt knivigare fråga för SD än om något liknande skett ett annat parti (men det är ganska otroligt ATT något liknande skulle ske i ett annat parti..). Orsaken är att näst intill hela partiet ser media som en fiende och konspiratör mot SD, varvid sådana här avslöjande möts med en ryggradsreflex bestående av enorm skepsis.

Alltså, oavsett hur mycket gemene man i Sverige är direkt äcklad av filmernas avslöjande, så berör det inte övertygade SDare särskilt mycket, vilket även påvisats i opinionsundersökningar. Det verkar till och med vara så att SD-ledningen inte står unisont i frågan, där tex Björn Söder påstås stå vara mer ursäktande  mot de inblandade, och internt ha kritiserat Åkesson. Det är med andra ord ett ytterst ointresserat parti som partiledaren skall försöka dra igenom denna kris. Men det är inte bara dåliga nyheter för SD. Eftersom många SD-väljare inte bryr sig att ledande företrädare för partiet gör bort sig på detta sätt, så innebär det att partiet står sig säkert för att åka ur Riksdagen pga av denna, eller eventuella framtida skandaler. Det kan hindra partiet från att växa, men inte orsaka för stora minskningar.

Men vem vinner kampen, partiledarna, eller de mer extrema gräsrötterna? Enligt mig så har Jimmie Åkesson två parallella frågeställningar att ta hänsyn till. Den första är rasismen.  När Erik Almqvist använder smädelser som ”blatte-lover”, ”babbe” (som är en förkortning på babian som högerextrema använder för att betona att icke-svenskar är halvapor) eller hävdar att en invandrad folkkär komiker inte kan vara svensk så är det något som upprör många av oss icke-SDare. Men SDs kärnväljare ursäktar inte bara sådana smädelser, utan vill att deras folkvalda skall uttrycka sig likt Erik Almqvist. Här står troligtvis partiledaren ganska ensam i partiet.

Vad som borde avgöra krisen för Jimmie Åkessons fördel är den andra frågeställningen, nämligen dessa tre SD-politikernas bristande omdöme. För även om många SDare kan svälja rasismen så är det svårare att släppa att partiets kandidat till finansminister och justitieminister uppför sig som påtända fotbollshuliganer. Att mucka gräl och putta tjejer, kalla tjejer för hora och beväpna sig med järnrör helt enkelt ett ovärdigt beteende.  I ett politiskt klimat där Reinfeldt och Löfven kämpar om att vara mest statsmannamässig, och där Jimmie Åkesson gjort bra ifrån sig i ämnet så är denna typ av dräggbeteende av den närmaste kretsen kring partiledaren, ytterst graverande. Lägg därtill de återkommande lögnerna. Glöm inte att SD själv hade redigerat denna film och använt den för egna syften, men nu minns man inget. Även de mest övertygade gräsrötter, utom möjligen SDU, borde inse att Erik Almqvist och Kent Ekeroth kommer att förbli politiska belastningar oavsett hur de används.

SDUs positionering i frågan förvånansvärt intressant. Det är inte bara att man är totalt ursäktande för både rasismen och det enorma bristande omdömet. Dessutom anser man att Erik Almqvist skall stödjas och inte uteslutas då han är en av de egna. Så reagerar inte politiska partier som är beroende av väljares förtroende. Så reagerar gäng. Det är träffande att jämföra det med när en överförfriskad tok sprang in under derbyt mellan MFF och HIF, och försökte lappa till Helsingborgs målvakt. Denna person var med i en så kallad ”firma”, alltså en sammanslutning av fotbollshuliganer som söker upp motståndarlagets firmor, och slåss. Tros att hela Malmö surrade av ilska av att en idiot hade förstört derbyt, så valde idiotens firma-kompisar att vakta utanför hans hus då han ju var en av dem.  Alltså, ungefär vad SDU gör nu. Lägg därtill att högerextremismen grasserar inom firma-kulturen, och att SDU verka ha anammat samma klädkod som är så viktig inom firma-kulturen, nämligen ”casual” med bla tätt åtsittande piketröjor. Min undran är om det parti som nu försöker positionera sig som partiet som står för lag och ordning har ett ungdomsförbund som är starkt förknippat med en våldsam firmakultur? Kanske något för en Wallraffande journalist att kolla upp kanske?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1,SVD2, SVD3, Ex1, Exp2, Af

Bloggar: SVD, Kb, AJH, JW, MM, 

Vem lär sig av sina misstag i USA?

Det gick som förväntat Barak Obama vann ett ganska jämt val.

Varför, frågar sig många? Vissa påstår att det var oväntat.

Jag tycker inte det. Sittande presidenter är svåra att utmana i USA då de har uppenbara fördelar. De slipper en uppslitande förvalskampanj där de tvingas förhålla sig till andra kandidater inom samma parti, och servera örongodis till partiaktivister som står långt ifrån de mittenväljare som till slut kommer att avgöra presidentvalet. Romney tvingades under premiärvalet att bli mot abort, mot sitt eget Obamacare i Connecticut, mot homoäktenskap och mot hans profil från guvernörstiden som en som jobbar över partigränserna. Och nu de senaste 6 månaderna så skulle han försöka erövra tillbaka den mittenprofilen som krävdes för att vinna "swing states". Tacka tusan för att Daily show med Jon Stewart och andra demokratiskt orienterade komiker hade julafton där de kunde skämta om Mitts motsägelsefulla kampanjande. Men glöm inte, liknande kritik hade lika väl kunnat riktas mot en demokratisk utmanare av en republikansk president.

Så trots att Obama har att tampas med höga arbetslöshetssiffror, ett endemiskt budgetunderskott och en extremt oroväckande statsskuld, så har han haft ett försprång i att verka trovärdig. Lägg därtill att den sittande presidenten har fördel av ett federalt maskineri runt omkring honom som gör honom mer trovärdig i bla utrikesfrågor. Han har pga det amerikanska valsystemet helt enkelt verkat mer statsmannamässig, medan utmanaren ofta faller i fällan att verka amatörmässig.

De som påstår att Obama rent logiskt borde ha förlorat, håller jag inte med. Det är snarare ett svaghetstecken att han inte vann än mer övertygande. Däremot anser jag de som ser det som en självklarhet att demokrater vinner val, är lika fel ute. De påstår att de unga, och växande minoriteter väljer demokrater. men det är ingen naturlag. För sju år sedan släppte två Economist-medarbetare boken "the right nation" som till skillnad från svenska observatörer, försökte beskriva republikaner utifrån en mer neutral synvinkel. Boken har visserligen 7 år på nacken, men har fortfarande bäring. Författarna menade att USA var mitt i en republikansk våg sedan 80-talet, som endast ett enastående politiskt fenomen likt mittendemokraten Clinton kunde besegra. Alltså var republikanska segrar normalitet. Demografiskt växer stater med förhållandevis många republikanska väljare, som tex Florida och Texas, medan de gamla rostbältets demokratiska fästen med starka fackföreningar, likt Pennsylvania står stilla. Den största minoriteten bestående av latinos har en logisk republikansk bäring pga av katolicism. En hel del talar för att vi fortfarande är i en denna våg trots Obama, nämligen att vallokalsundersökningar igår påvisade att 53 % av de som röstade tycker att den federala staten gör för mycket medan bara 41 % att den gör för lite.

Det betyder inte att jag tycker att de som tycker att än mer ”tydlig”, eller ”extrem” konservativ hade gjort så mycket bättre än Mitt Romney. Exemplvis Dick Erixonmenar att vallokalsundersökningen visar att om de som röstade vill ha mindre stat, så vill de som inte röstade ha än mindre stat, och orsaken för att så många stannade hemma var att Mitt Romney inte entusiasmerade konservativa kärnväljare. Men vallokalsundersökningen påvisar inte det. Den antyder snarare att en hel del som rent logiskt borde gett Romney presidentämbetet snarare lade sin röst på Obama. Alltså avskräckte Mitt Romney en hel del mittenväljare som annars borde vara potentiella väljare.

Jag skrev nyligen ett inlägg att en orsak till detta är värdekonservativa grupperingar som tar stor plats och ställer för stora krav på sina politiska företrädare. Men jag anser att den analysen egentligen bör utvecklas även åt andra håll. En lika stark gruppering med extrema åsikter är libertarianer likt Tea-partyrörelsen eller de som flockas kring den evige kandidaten Ron Paul. Även om jag själv rent politiskt skulle beskriva mig som liberal så har jag svårt att förlikas med dessa grupperingars åsikter. De är så pass radikala att de inte kommer att fungera i den verklighet de existerar.

Problemet med dagens republikaner är att de ger intrycket att vara extrema åt alla omöjliga håll. Men vad de skulle behöva är att extremisterna i alla dessa riktningar förstod att de inte kunde få allt, utan snarare små eftergifter i rätt riktning. För presidentkandidaten som republikanerna behöver för att utnytjja den våg som kan få dem att dominera amerikansk politik är fortfarande en återhållsam mittenpolitiker. Utan eftergifter till partiaktivister, med en mer mittenorienterad och tråkig politik så hade säkerligen Romney vunnit.

Frågan är om de hunnit lära sig läxan om fyra år. Då har de inte en sittande president mot sig, om Obama fortsätter på den inslagna vägen med dyra stimulanspaket utan mycket effekt, och utan ens försöka partiöverskridande samarbeten som USA behöver, så lär inte extremistfaktorn bara drabba republikaner. Den kan lika gärna slå mot demokrater.

Om fyra år kan det gå hur som helst. Men det beror på om republikanerna eller Obama kan lära sig sin läxa av de senaste fyra årens respektive misslyckande.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, Exp1

Blog; DHE, SVD, TH, HT, OT, RB