Hög tid för liberalt exodus ur Piratpartiet

Det har gjort en intressant studie som visar att Piratpartiet inte är i synk med sina egna sympatisörer i deras vilja i att avskaffa patent, framförallt läkemedelspatent. Endast fem procent av piratsympatisörerna vill avskaffa patent, och hela 55 % är rent utav positiva till läkemedelspatent. Detta är naturligtvis goda nyheter tycker jag. Men det är även logiskt. Piratpartiets vilja att avskaffa medicinpatent, och ersätta det med ett planekonomiskt system där staten bestämmer vad som skall forskas på, är en sovjetisk vårta på ett annat frihetligt och ganska liberalt partiprogram.

Undersökningen visar att Piratpartiets ledning borde ta sitt förnuft till fånga och göra sig av med denna ologiska utväxt. Men av att döma på hur Henrik Alexandersson ett av Piratpartiets libertanska alibin, kommenterar studien så lär så inte bli fallet. HAX som tidigare försvarat läkemedelspatent, skriver nu, sorgligt nog att detta är en ” spännande process”, att Piratpartiet tvingar oss att ”tänka nytt och att ifrågasätta slentrianmässiga åsikter”, medan partier som är för patent är så för att de är ”fastlåsta vid tankar som snarare är hang ups än principer”

Jag kan i ärlighetens namn inte förstå HAX entusiasm överhuvudtaget. Och faktiskt har det i egentlig mening inte så mycket med sakfrågan i sig att göra. Nej snarare är jag totalt bedrövad över hur uselt pålästa och hur otroligt dåliga argument partiets företrädare har när det gäller läkemedelspatent. Som en och annan läsare troligtvis kommer ihåg har jag ganska tjatigt och enträget kan jag erkänna, debatterat denna fråga med piratpartister sedan i våras, och här även här i Prärieland fått påhälsning av både Rick Falkvinge, Christian Engström, med flera.

Tyvärr har de inte övertygat. Amelia Andersdotter gjorde en stor sak av att hon ansåg att de dyra kliniska studierna borde betalas av läkemedelsbolag istället för sjukhusen, efter att ha tittat på någon amerikansk såpa på TV. Men pinsamt nog betalas de redan idag av läkemedelsbolagen. Rick Falkvinge ansåg att läkemedelspatent är ”värdelösa för småföretagare”. Detta kan synas ett minst sagt kategoriskt och självsäkert uttalande. Framförallt då en väldigt hög andel av små forskningsföretag helt är uppbyggda kring ett eller flera patent, som alltså fungerar som en garant att företagets uppfinningar inte kan snos av någon annan.

Till skillnad från andra frågor som Piratpartiet valt att engagera sig i så är alltså det här lull-lull utan substans, byggt på hörsägen, flyktiga tankar och ett vänsterextremt tankegods. För min del räcker det inte med att ifrågasätta rådande åsikter. Det krävs att man kan bygga upp sin kritik och sina egna förslag med någon slags kunskap i ämnet och underbyggda argument. Men tyvärr räcker det för HAX.

Vad som även gör mig djupt besviken är att HAX anammat är Piratpartiets definierande av patent som ”statligt sanktionerat monopol”. Det må vara en definiering som gillas av en ideologisk teoretiker. Men det har inget med verkligheten att göra. Ett patenterat läkemedel är konkurrentutsatt av andra mediciner baserade på andra upptäckter och andra patent.
När piratpartiets mest liberala och även mest erfarne opinionsbildare har kapitulerat i kampen att vrida rodret i rätt riktning så är det kört. Det här är nämligen inte bara en fråga. Det är den enda frågan partiet engagerat sig i som inte direkt berör deras politiska kärntruppers eget yrkesområde och intresse, nämligen mjukvarupatent. Därmed visar att piraterna kommer att se på alla frågor ur sina egna snäva perspektiv och dess problemformuleringar. Medicinsk forskning ses bara utifrån ett perspektiv om mjukvarupatent, liksom troligtvis, banker, SJ, lokaltrafik och bibliotek endast intresserar partiet då de använder sig av kort med elektroniska chip som möööjligen, möjligen kan användas för någon form av övervakning. Därmed reducerar sig piratpartiet till att bli en snäv intresseorganisation åt mjukvarubranschen och diverse foliehattar. Men för partiets liberaler är det hög tid att lämna skeppet likt råttor. Piratpartiet enda möjliga påverkan på politiken är numera en rödgrön valvinst 2010.

Har fler diktaturer sponsrat Jan Guillou?

Jaha Jan Guillou avslöjad för att ha varit avlönad av Sovjetunionens blodiga verktyg KGB, i hela fem år. Kan det finnas ett bättre tillfälle att vakna upp ur min blogdvala?

Tyvärr skjuter naturligtvis svenska tidningar och socialdemokrater över målet. Inte tusan var Guillou sovjetspion, av den enkla anledningen att en 22-årig journalist på fibban inte vet något av värde. Nej att Sahlin och Sulan Karlsson kräver korten på bordet av Guillou är ren taktik. Så här visar nya socialdemokraterna att de tar i med hårdhandskar mot kommunister för ambivalenta högersossar som avskyr tanken på att samregera med Ohly. Det är ju bättre att leda ett innehållslöst 35 år gammalt gräl med en pösmunk till journalist, än att ta en seriös diskussion med de Castrokramare och gammelkommunister i vänsterpartiet som Sahlin tänker släppa in i Rosenbad.

Men samtidigt är ju även Jan Guillous bortförklaring rent trams. Både för oss lekmän och Jannes egna kollegor är fem är (ett halvt decennium) som betald av KGB, liiite väl länge för att vara Wallraffande research. Lägg därtill att han inte sade ett smack till sin arbetsgivare, samt att han inte sagt ett ord om saken på 35 år, eller ens nämnt det i sin biografi. Det var inte på skoj och inte ett avslöjande reportage. Nej, Jan Guillou valde självmant att gå i tjänst åt KGB och ta emot pengar av dem. Samma KGB som alltså kan jämställas med antal miljoner människor på sitt samvete som Gestapo, samma KGB som bedrivit en ren slavhandel med miljoner människor i GULAGs arbetsläger, samma KGB som förtryckt våra grannfolk och samma KGB som även arbetade för att undergräva svensk demokrati. Bara det borde rejält undergräva hans trovärdighet som samhällskritiker.

Det finns ju även en djupare dimension av det hela som Gunnar Hökmark poängterar. Med tanke på att Guillou lyckats hålla tyst om det här i 35 år, och dessutom är betänkligt förlägen i sin reaktion på avslöjandet, så är det uppenbart att KGB faktiskt haft en hållhake på honom. Hållhaken har helt enkelt varit att han fått betalt av KGB. Ifall ryssarna läkt det hela under 70- eller 80-talet så hade det då (om möjligt) varit än mer pinsamt för Janne. Därmed borde vi nog läsa om en hel del Guillou-artiklar genom tiderna med nya glasögon. Hur har denna beroendeställning färgat vad han skrivit och vad han inte skrivit? Vad är hans trovärdighet?

Därtill får vi ju inte glömma att detta inte är enda gången Jan Guillou stått i bloddrypande diktaturers tjänst. Precis som Jan Myrdal skrev epos åt Röda Khmerernas Kambodja, så har Jan Guillou skrivit en bok om Saddams Irak (Irak- det nya Arabien, 1976) där landet och regimen hyllas som en stabil blandekonomi på väg mot demokrati, mot pressfrihet och ”börjat passera europeiska länder i levnadsstandard” där förtrycket av kurder inte existerar och fängelserna är så mänskliga att de inte behöver vakter. Och där Saddam beskrivs som en folklig, populär pragmatiker .

Naturligtvis en helt barock bok om vi jämför med verkligheten, som det är otroligt svårt att föreställa sig en ärlig normalbegåvad människa kan ha nedtecknat, såvida det inte skulle vara överhypad ironi på en nivå som ingen jordlig varelse kan förstå. Därmed torde det vara själigt att vi alla frågor oss, och även Jan Guillou själv, om han möjligen stått på någon annan diktaturs lönelista än Sovjetunionen.

Har några oljepengar från Saddam halkat ner i fickan Jan?

Patienten borde stå fokus när vårdgivare granskas, inte millimeterrättvisa

I fallet med den förtidigt födda flickan som dog på Astrid Lindgrens barnsjukhus börjar nu frågan och den häktade barnläkarens öde närma sig sitt logiska slut. Åklagaren Peter Claeson har sagt att han skall fatta beslut om åtal eller ej nu här i oktober. Det har nu i rask takt kommit fram flera nya uppgifter som förhoppningsvis har en fingervisning om vart hän det pekar.
Igår fick vi reda på att detta åtal gjort att läkare och sjuksköterskor över landet blivit betänkligt nervösa när de smärt- och ångestlindrar patienter i palliativ vård. Fokusen har skiftat från att ge tillräcklig dos av läkemedel för att ge verkan åt patienten, till vilka koncentrationer ämnet skulle ha i blodet ifall patienten skulle obduceras efter död. Alla är vi människor, även läkare och sjuksköterskor, så överlevnadsinstinkten har kickat in, och att undvika åtal blir viktigare än god vård. Risken för att patienter inte skulle få tillräcklig lindring i livets slutskede har alltså ökat betänkligt.

Förhoppningsvis ger detta en eftertanke åt åklagaren i fallet, men även flera juridikinriktade debattörer. Den rent juridiska aspekten i att ingen egentligen åtalats eller fällts i fallet som dessa gömmer sig bakom, den spelar i realiteten mindre roll. I yrken som läkare eller sjuksköterska, där man ständigt handlar i frågor som rör liv, död, hälsa, eller ohälsa, orsakar minsta nyck från åklagare stora återverkningar. Är det då värt att starta juridiska korståg mot läkarpraxis?

Så idag kom Socialstyrelsens utlåtande i fallet, som egentlig mening inte har med själva åtalet att göra (vilket åklagaren poängterar). Istället har den fokuserat på vad som borde vara det essentiella, nämligen om någon felbehandling har gjorts, och om någon patient därmed har blivit lidande av läkarna och sjuksköterskornas handlande i fallet. Deras utslag är ett rungande nej. Faktiskt är det till och med så att flickan i fråga levde något länge än normalt efter det att respiratorn stängdes av trots påstått höga halter av morfin och tiopental.

För om ingen har lidit av någon felbehandling, vad är egentligen mening med ett åtal, och vad driver de känslosvallande debattörer som både höger och till vänster skriver indignerat om hur hemska läkarna på Astrid Lindgrens barnsjukhus är? (Ja för att inte tala om det rent generellt läkarhat som anonyma skribenter ger prov på i kommentatorsfältet så fort man skriver om något i ämnet.) Bevisligen ingen omtanke om flicka eller för den delen andra patienter i palliativ vård som alltså snarare påverkats negativt av fallet. Jag skulle gissa någon form av meningslös millimeterrättvisa fastkedjad vid fnoskig bokstavstro.

Till dessa har jag ett meddelande: om ni själva inte vill ha smärtlindring på dödsbädden; Fine, men blanda inte in oss andra för det.