Rick om läkemedelspatent, utan argument och med siffror han inte förstår

Rick Falkvinge har nu skrivit sitt tredje inlägg om varför han anser att patent skall avskaffas. Denna del är inriktad på kritik mot just läkemedelspatent, vilket jag intresserat mig, och där jag har kritiserat Piratpartiets hållning innan.

Det tredje inlägget är visserligen mindre konspiratoriskt än det andra ( vilket jag också bemött) men i princip kommer inte Rick med något nytt och det är igen gamla återanvända påståenden och argument som jag redan bemött och i ärlighetens namn totalt krossat. Men hur som helst tänker jag än en gång bemöta dem här igen:

Rick påstår att läkemedelsbranschen är finansierat offentligt, främst enligt honom själv av läkemedelssubventioner.
Det är ett fullständigt lögnaktigt påstående. Läkemedelsbranschen får inte en krona av staten. De som får de offentliga subventionerna är patienterna. Orsaken är att i vartenda i-land så har vi någon form av offentligt sjukvårdssystem som innebär att sjukvård och mediciner, helt eller delvis betalas via skattesedeln. Premissen är som i alla andra marknader att en konsument (i detta fall patient) behöver någonting och får betala vad det kostar till producenten (i detta fall läkemedelsbolag). Men i vårt offentliga sjuvårdssystem innebär det att en patient som behöver en medicin inte betalar det själv direkt, utan att en stat, (eller som i vårt fall landsting) betalar hela eller delar av notan och sedan tar ut betalningen i form av skatt på medborgarna. Alltså har inte detta påstående från Rick något med patent att göra. Men om Piratpartiet inte gillar detta system så föreslår jag att man slutar tala i skägget och föreslår ett avskaffande av den offentliga sjukvården.

Rick påstår att läkemedelsbranschen endast lägger 15 % på forskning.
Detta är en fullt logisk siffra (även om Rick avrundar den nedåt, den ligger ofta kring 20 %) Ca 35 % av kostnaderna går åt att producera läkemedlen, ca 10 % går till skatter och andra avgifter och ca 5 % går till någon form av internbyråkrati. Då återstår ca 30-35 % som går till försäljning, vilket är en väldigt dyr affär för de flesta läkemedelsbolag. Dessa företag kan ju varken förlita sig på TV-reklam för cellgifter eller bromsmediciner, och kan inte heller sälja särskilt många av sina produkter i varuhus över disk med lågt utbildad personal. Det krävs förhållandevis högt utbildad och talrik personal till att möta doktorer för information och marknadsföring av läkemedel. Så dessa 15-20 % är fortfarande mer än hur stor andel av priset på en ny Volvo som går till att utveckla framtidens bilmodeller. Mig veterligen anser inte Piratpartiet som vissa rödgröna att vi borde förstatliga våra bilmärken för att få bättre bilar i framtiden.

Rick påstår att den riktiga siffran för andelen forskning hos läkemedelsolag är 5 % då han påstår att 70 % av läkemedlen som tas fram inte är en medicinsk nyhet.
Detta påstående innehåller inte ett spår av sanning, utan är endast ett utryck av att Rick inte förstår sina egna källor. Påståendet kommer från en artikel skriven av en ekonom som tittat på den amerikanska myndigheten FDA:s klassificering av nya läkemedel som företag ansöker om att få sälja. Denna ekonom här därmed kommit fram till att 70 % av dessa ansökningar handlar om substanser som rent medicinsk inte verkar innehålla så mycket nytt i förhållande till de läkemedel som redan finns. Men (1) dessa 70 % har inte på något sätt med vad forskningen kostar för företagen. Vissa mediciner är ju nämligen betänkligt dyrare än andra och forska fram. (2) Denna klassificering handlar faktiskt varken om forskning eller ens patent. Den har att gör om tillåtelse att få sälja en medicin. Intressant nog måste även generiska droger också ansöka om att få bli sålda. Och dessa substanser har ju inte forskats fram alls, utan är endast kopior på redan befintliga mediciner. Därmed är en stor del av dessa 70 %, ansökningar som inte kostat en krona i forskning.

Rick påstår att avskaffande av patent hade gjort läkemedel 70 % billigare.
Inte heller detta påstående innehåller ett korn av sanning, utan är även här ett utfall av att Rick inte förstår sina egna källor. Siffran 70 % är hur mycket priset sjunker på en medicin då patentet inte gäller längre och andra företag får tillåtelse att producera kopior. Men dessa 70 % påvisar ej att läkemedel skulle vara 70 % överprissatta. För det är ju klart att ett företag som bara tillverkar kopior och inte lägger en krona på forskning kan sälja mediciner mycket billigare än de som lägger ca en 1/5 av budgeten på forskning. Alltså har påståendet inte alls med forskning och dess kostnader att göra.

Rick påstår att den befintliga forskningen är ett planekonomiskt system.
Det är en ren lögn. Läkemedelsbranschen är en konkurrentutsatt marknad. Varenda medicin som säljs konkurrera med andra mediciner som är baserade på andra patent. Snarare är det Piratpartiet eget förslag, att överföra all läkemedelsforskning till den akademiska forskningen vid statliga universitet(i Ricks terminologi maskerat under namnet öppenforskning), i realiteten att skapa ett planekonomiskt system. Ett system där all forskning skulle vara i statens händer, och där medicinsk utveckling skulle vara frikopplat de vinstintressen som givit oss en ökning i medellivslängd med 20 år. Dessutom finns det inte kunskapen att driva läkemedelsforskning på universitet och ingen vilja bland akademiska forskare att avskaffa patent. Jag har själv spenderat tio år inom medicinsk universitetsforskning, och den har en helt annan inriktning med helt andra preferenser än de enorma företag som krävs för att driva de jätteprojekt över 15-25 år, med mördande byråkrati, extremt dyra kliniska studier som det krävs för att få ett patent till en färdig medicin.


Igen har alltså Rick fallit platt i sina försök att bevisa att patent bromsar innovation. Han presenterar ett hopkop av dåligt underbyggda argument, siffror som han själv inte förstår och därför feltolkar, och direkta felaktigheter som inte bär ett spår av sanning.

Piratpartiet må vara en organisation som vet mycket om mjukvaruutveckling, datorer och Internet. I dessa frågor har de visat upp kunskap och varit drivande mot de gammelpolitiker som uppvisat en oförståelse till vad de lagstifta om.

Men när det kommer till läkemedelsforskning är Piratpartiet inte ett dyft bättre än den mest stofila och åderförkalkade politiker. Här handlar det för partiet att försöka påtvinga en bransch som man själv inte vet mycket om, de regler som partiets aktiva anser vara bäst för den bransch de själva är verksamma inom(mjukvarubranschen). Utfallet blir det värsta vad politik har att ge, nämligen för enkla svar på svåra och invecklade frågor. Alltså ren populism.

Fet mat, handel och en riktigt God jul!

God Jul på er, kära läsare. Idag gäller det att tindra med ögonen. Just för den anledningen tänkte jag fokusera på riktigt bra nyheter.

Svensk julhandel slår rekord i år, trots global ekonomisk kris och nedläggningar. Med tanke på de 100.000-tals svenskar som jobbar i butik är detta en otroligt viktig och glädjande nyhet. Dessutom är det ju saker eller tjänster vi julklappsshoppare köper, så detta rekord ger även positiv verkan för sysselsättning i flera andra led. Orsaken är med stor säkerhet att de flesta i vårt avlånga land har betydligt mer i plånboken i år. Det beror i sin tur på att vi har en regering som fokuserat på att vanliga arbetande svennar skall ha mer kvar i plånboken med jobbskatteavdrag och dylikt. Så här har vi ett lysande exempel på att vanliga människor får det bättre med en skattesänkarpolitik. Tack å God jul Anders Borg.

Nu har inte denna reform bara gett mer handel. Tv4 besöktes i morse två damer, en från UNICEF och den andra från Actionaid. Båda vittnade om att det var en rekordjul i år i skänkta pengar. Får svennar mer pengar i plånboken så ger de även bort mer till välgörenhet. Dubbel glädje alltså.

Lite extra lycka inför julfrosseriet ger även en rätt stor vetenskaplig studie som visar att fet mat inte orsakar fetma. Visserligen brukar jag vara rätt skeptisk när media drar fram en undersökning av många i rampljuset, men i det här fallet råkar jag veta att detta är en kamp som Göran Berglund, professor i internmedicin vid Lunds universitet, har drivit rätt länge mot Livsmedelsverket nyckelmärkning. Så käka på kring julbordet, men ut och rör på er under mellandagarna rejält så borde ölkaggar och isbjörnsrumpor hålla sig borta.

Nä nu är det dags för glögg smaksatt med wiskey å glädje å rögad ål. Med tanke på att det mesta av snön smält bort, så kan jag sluta mig till att det inte blir någon vit jul för mig, i någon bemärkelse.

Sorry Aftonbladet, fortfarande äpplen, päron och organhandel.

Efter Aftonbladets dundermiss i att publicera Donald Boströms antisemitiska drapa som anklagade den israeliska militären för beställningsmord på palestinier för att plundra dem på organ och sedan sälja organen i en konspiration med amerikanska judar, så har tidningen jobbat stenhårt. Då inte med att göra bot, utan snarare har tidningen med sina fans på yttersta vänsterkanten frenetiskt försökt legitimera publiceringen.

Men hittills har detta främst generat ett lysande exempel på hur man gräver en grop djupare i detta fall ner i avgrunden. För några månader sedan skrev Åsa Linderborg en artikel som påstod att det fanns fog för Boströms famösa anklagelser. Men det var en förljugen artikel av Åsa, då de nya anklagelserna inte handlade om någon organhandelhärva och beställningsmord, utan om en chef vid en patologinstitution i Israel som brustit i hantering av lik, samt under obduktioner tagit delar av lik och placerat dem i formalinburkar, och sedan snillat undan dessa likdelar till sin personliga forskning eller liknande. Som jag skrev då var detta INTE vad Boströms artiklar handlade om:
” Det handlar INTE om någon organiserad organhandel som militär och stat är inblandad i. Det handlar INTE om beställningsmord för organinsamling och det handlar INTE om organhandel till transplantation.”

Det enda som vi fick fram ur den artikeln var att Åsa Linderborg inte har det minsta skam i kroppen. Nu försöker Aftonbladet återanvända Åsa Linderborg så kallade avslöjande. Men det är samma information som innan, och andra medier likt The New York Times är noga med att framhålla att den INTE styrker Boströms anklagelser.
Det ända man kan säga nu är att Aftonbladet och Åsa Linderborg verkligen förtjänar varandra.

Socialdemokratisk politiker jämför alliansens politik med Förintelsen

I mitt förra inlägg från igår gav jag exempel på hur socialdemokraterna totalt har chanserat till att bli ett skränigt populistparti, och hur SAAB har avslöjat detta faktum. Som ett brev på posten kom idag, om möjligt, ett ännu tydligare exempel på sosse-populism. Björn Andersson, socialdemokratisk och fackligt förtroendevald från Oxelösund gillar inte regeringens arbetslinje. Hur kritiserar han då denna politik? Möjligen med politisk argumentering underbyggd med fakta? Knappast, han jämför alliansens politik med det nazistiska Förintelselägret Auschwitz.

Orsaken är den nyligen stulna skylt som satt över ingången till lägret, under vilket otaliga judar på väg mot gaskamrarna tvingades vandra, var beprydd med den för slavlägret fullständigt missvisande texten "Arbeit macht frei" (Arbete ger frihet). Av någon för mig främmande anledning menar tydligen Björn Andersson därför att alliansen har något gemensamt med nazismen och kanske borde ha en sådan skylt själv.
…Verkligen högklassigt av Björn. Grattis där nere i i den politiska debattens dypöl.

Gissningsvis lär denna typ av socialdemokratiska utspel slå hårdast mot det egna partiet. Sossarna försöker ju ta tillbaks begreppet arbetarparti från moderaterna. Men med politiker som anser att arbete är liktydigt med nazism, så lär socialdemokraterna även i nästa års val få nöja sig med den betydligt mer passande benämningen ”bidragspartiet”.

På tal om SAAB och populist-sossar, missa för allt i värden inte debattartikeln av Nils Åslings, industriminister 1976-78, om varför Maud gör rätt när hon inte slösar svenska skattebetalares pengar på en nutida version av 70-talets varvstöd

SAAB avslöjade de rödgröna som populister

Visserligen har Spyker kommit med ett nytt bud, men troligtvis var det en dödsdom för SAAB som GM släppte i fredags. Det är en tragedi, främst för arbetarna, men även för oss andra som vant oss vid dess unika stil. Men det var naturligtvis oundvikligt. De nya intressenterna av företaget var inte seriösare än Koeningsegg. Och man kan ju förstå att inga andra ställde upp då det faktiskt var svårt att veta vad som egentligen var till salu. SAAB har varit en integrerad del av GM, och det skulle bli otroligt tufft att göra detta lilla och olönsamma bilmärke självständigt.

Vad som var mer oväntat är hur SAAB skulle avslöja att de rödgröna i egentlig mening inte är ett seriöst regeringsalternativ, utan en bunt populistpartier som lär slösa bort skattebetalarnas pengar om de får chansen. Att en amerikansk koncern väljer att lägga ner ett olönsamt bilmärke som säljer för få bilar har en oseriös opposition gjort partipolitik av. Det har varit kritik mot regeringen för kritikens egen skull, med noll substans och utan seriösa egna alternativ. Mest iögonfallande är det hur sossarna som under Göran Persson lyckades saluföra sig som ett ansvarstagande parti med koll på finanserna, nu har chanserat i trovärdighet under Mona Sahlin. Inte så konstigt egentligen när deras velande partiledare inte ens kunnat bestämma sig om staten borde köpa SAAB eller ej.

Nedläggningsbeslut genererade nya reaktioner under helgen från oppositionen, då på samma låga nivå. Socialdemokratiska riksdagsledamoten Peter Hultqvist kräver rakt på sak att Sverige borde ha gjort om missen från 70-talet med svenska varv, och köpt SAAB. Bra för väljarna att veta vad han vill lägga skattepengar på . Den socialdemokratiska bloggaren s-buss håller med Peter Hultqvist och förklarar att SAAB ”konkade under en borgerlig regering”. Ett tungt avslöjande minsann, men mycket mer djupsinne än så lär det inte bli från de rödgröna. Dessutom missar det själva poängen. SAAB föll inte på den nu rådande globala lågkonjunkturen. Nej bilmärket sålde redan för lite bilar under förra högkonjunkturen och dessutom under åren av socialdemokratiskt styre. Det är därför några krislån som Mona fortfarande tjatar om knappast hade hjälpt och varför seriösa köpare höll sig borta. SAAB skulle ha haft röda siffror i budgeten 2010 med eller utan statliga krislån, pengar som förövrigt staten aldrig hade sett röken av. Mona upprepade även sin tröttsamma lögn att regeringen skulle ha ”prata ned betydelsen och värdet av Saab”. Det har naturligtvis inte regeringen gjort. Den har istället berättat om de utmaningar och svårigheter som SAAB står för. Det var ju heller några överraskande nyheter, utan självklarheter som varenda potentiell köpare av företaget visste om. Bodström skriver indignerat om passivitet och cynisk allianspolitik, men klarar alltså inte av att komma med några konkreta egna förslag.

Även höstens bubblare miljöpartiet lägger ribban lågt. Det förtroende som partiet byggt upp med klimatdiskussionerna under Köpenhamnsmötet borde nu vara som bortblåst efter Peter Ericssons uttalande i helgen. Han påstår att regeringen hade kunnat få fram en seriös köpare och mer ospecificerat göra mera. Men sorry miljöpartister, detta gäller försäljning av ett globalt känt bilmärke, och inte att prångla ekologiskt odlade äpplen på ett torg. Varenda möjlig köpare av bilmärket på globen visste om fördelar och nackdelar med SAAB. I dagens globaliserade ekonomi är det något politiker har nada inflytande över.

I allt elände som denna nedläggning innebär för de inblandade som blir av med jobbet, eller vars egna företag påverkas och för Sverige som helhet, så finns en strimma hopp. Sveriges väljare har åtminstone blivit varse om vilket katastrofalt alternativ de rödgröna skulle vara till regeringen.

De Gröna Khmererna

I en mycket välbehövlig debattartikel presenterar Mattias Svensson från Neo (troligtvis med sin nya medarbetare Ingerö som källa) den senaste antidemokratiska strömningen, de gröna khmererna. De exemplifieras väl av den kända TV-meteorologen Pär Holmgren som menar att enda sättet att rädda vår planet är en diktatur som inskränker våra mänskliga rättigheter. Det finns andra, exempelvis Diana Francis som tycker att alla (utom henne själv förstås), bara skall ha rätten att föda fram ett barn per familj. Eller varför inte alla stenkastare och busar i Köpenhamn, som media har varit minst sagt ambivalenta om de egentligen skall berätta för läsarna om.

Det fascinerande är inte att ytterligheter finns, utan att just diktaturförepråkare, huliganer och extremister i klimatets namn har accepterats och behandlats med silkesvantar. Exempelvis har Pär Holmgren mottagit ett pris av miljöpartiet. Idag har Svenskan en lång artikel om en nipprig rörelse som inte gillar tillväxt och intervjuar okritisk den indiske frihandels- och teknik-hataren Vandana Shiva som faktiskt hoppas att tredje världens framtid blir en ren stenålder (utan att journalisten ens nämner den svält och fattigdom som detta hade inneburit för miljarder av människor).

Orsaken varför just extremism i miljöns namn varit immun mot kritik, är att miljömedvetenhet i växthuseffektens skugga blivigt något ingen kan kritisera. Vartenda parti ställer upp på miljöomställning och avskaffande av oljeberoende i olika grader och skepnader. Ställer man sig bredvid så lär man bli opinionsmässigt akterseglad, och det snabbt. Nu må miljömedveten i sig själv vara välbehövligt. Men likt en svängdörr som bara snurrar i en riktning har detta lett till att debatten accelererat i ett håll, och bara ett håll. Vips så har planekonomi och diktatur i miljöns tjänst nu blivigt något acceptabelt och normalt.

De som krattat manegen för denna utveckling är okritiska journalister, klimatalarmister i miljöpartiet och vänsterpartiet, men även politiker närmare mittlinjen likt borgare och sossar, som hängt på drevet allt för okritiskt. Också många forskare borde få sin släng av sleven, då de allt för ensidigt deltagit i debatten. Skiljelinjen mellan aktivist och forskare måste bli tydligare.

Före min egen del så anser jag att det finns en växthuseffekt som är mänskligt skapad, och som jag skrev i förra inlägget så är jag inte särskilt pigg på att hänga på climategate-drevet och börja lalla om en forskarkonspiration. Däremot undrar jag om inte Climategate åtminstone skulle kunna göra något positivt. Ur den skulle det faktiskt kunna utkristalliseras några motargument vilka kan fungera som dörrstoppar i svängdörren. Därmed kanske vi kan hitta tillbaks till mittpunkten i debatten så vi ser de gröna khmererna för vad de är, diktatur- och planekonomi-förespråkare som avser att inskränka våra mänskliga rättigheter. Målet helgar inte medlen helt plötsligt bara för att man börjar snacka om isbjörnar.

Tagga ner om Climatgate några grader och använd krutet bättre

Just som världens ledare har samlat politiskt kapital att förhandla om global uppvärmning, så briserar en skandal, climategate, vilket ifrågasätter hela konceptet som diskuteras i Köpenhamn. Rätt ironiskt kan man påstå. Det har ej heller varit brist på svenska debattörer och bloggare, då framförallt på högerkanten, som uppmärksammat detta.

Men jag skulle vilja höja ett varningens finger till många politiska åsiktsfränder. Jag har själv min egen kritik mot dagens politiska konsensus om växthuseffekten (eller snarare vad man politisk skall göra åt saken). Däremot är jag inte lika pigg på att hoppa på climategate-drevet, åtminstone inte än. Orsaken är flera. Jag har som naturvetare och fd akademisk forskare mycket svårt att acceptera att växthuseffekten inte skulle existera. Hundratals forskare ljuger inte och tusentals (peer-reviewed) artiklar är inte påhittade. I alla fall inte synkroniserat och samtidigt. Forskning fungerar helt enkelt inte så. Det må vara min nära nog patologiska misstro till konspirationsteorier men jag anser att för många individer i så fall skull ha vara med på det, än vad som är möjligt eller ens logiskt. Att vissa forskare blir påkomna som lögnare gör inte hela professionen till mytomaner. Även om jag annars ogillar att citera kommunister med förkärlek till en planerad ekonomi, men tyvärr har Erik Svensson en del poänger i att flera annars begåvade liberaler beblandar sig med foliehattar och allsköns dårar, när det gäller växthuseffekten. Detta är helt enkelt inte värdigt beteende och dessutom kontraproduktivt.

Jag har visserligen min egen kritik mot dagens klimatforskning. Jag anser att den
(1) är för ensidig och inte tar kritiker på allvar. Kritik mot ett en del av växthuseffekten är knappats detsamma som att försöka motbevisa hela konceptet och bör därför tas på större allvar, bla bemötas med mindre indignation. Här bör forskarsamhället bli mycket bättre.
2. Dagens klimatforskning är på tok för bunden till det politiska etablissemanget. Det är i sig en svaghet och minskar dess trovärdighet. När forskare gör gemensam sak med tex Al Gore, vars egen film är långt lååångt ifrån sanningen, så smittar trovärdighetsproblem av sig.
3. Det finns en stark tendens till att forskare lyfter fram extremutfall av simuleringar och forskningsresultat, istället för de mest troliga konsekvenserna. Det är ej heller seriöst.
4 Debatten har blivigt för tok för slarvig när den talar om befintliga miljöproblem som har effekt idag. Dessa refereras ofta, utan bevis eller noggrannhet till klimatändringar. Men när jordmånen är urlakads i Etiopien för att den överanvänds i generationer så knappats flygresor mellan Sverige och New York orsaken. Jag skulle faktiskt vilja att någon seriöst kan härleda några befintliga miljöproblem till växthuseffekten. Mig veterligen har det ej gjorts.

Det här är kritik, men det är inte detsamma som förkastelse av växthuseffekten som koncept.

Det riktiga krutet bör nämligen sparas till de debattörer och politiker som använder växthuseffekten som ett redskap för vansinnig politik. Det finns redan många kritiker som sköter detta med bravur. Både vår egen Johan Norberg och dansken Björn Lomborg klarar av att debattera mot vansinniga politiska strömningar som använder klimathysterin, utan att vara mot forskning. Exempelvis har Björn Lomborg påvisat att det extremt dyra Kyotoprotokollet faktiskt inte skulle göra någon nytta mot eventuella temperaturökningar, mer än att skjuta upp dem med ca 10 år. I så fall borde man kunna använda de pengarna till något annat. Johan Norberg har även gång på gång påvisat att inte ens forskarnas egna prognoser styrker de domedagsprofetior som miljötalibanerna slår oss i huvudet med. Han har också tryckt på varför just tillväxt är så viktigt FÖR miljön.

För det finns i ärlighetens namn ingen orsak till att likt Andreas Malm, vänsterpartiet eller Göran Greider införa planekonomi för miljöns skull. Endast namnet på en stad räcker som motargument; Tjenobyl. Den typen av ekonomiskt system har gång på gång visat sig vara på tok för slöaktig och miljöfarlig överallt där den implementeras.

Lika lite finns det något fog för de stenåldersideologer inom miljörörelsen och miljöpartiet som är emot tillväxt och för krig mot kommersialism, samt i vissa övertydliga fall även mot vår demokrati. För det första så är det belagt att ju rikare en befolkning blir ju mer bryr de sig om miljön. Att vara emot tillväxt och ekonomiskt utveckling ter sig därmed som att bita sig själv i svansen. För det andra kan man ju undra vad stenåldersideologerna verkligen inser vad de är emot om de tror på en framtid Utan tillväxt, utan resor, utan begravningar, utan global handel, utan bilar, utan elektricitet, utan köttätande och utan konsumtion. Sorry to say it, men då kommer det ej heller att skapas ekonomiska förutsättningar till utbildning, till vård, till åldringsvård eller alla andra välfärdsinrättningar vi har vant oss vid. Stenåldersideologi förutsätter ett stenålderssamhälle.

Det finn alltså tillräckligt att vara kritisk till, utan att hänga på climatgate. Det gäller nämligen att välja sina bataljer. För vad man än må tycka om sakfrågan så väger tex sex stycken Lundaprofessorer tyngre än ett stycke ingenjör.

Rödgröna stenkastare

Nu ser vi beviset för att rödgröna samarbeten och allianser inte bara är en svensk företeelse, utan en global. De stenkastarsocialister vilka vi i Sverige har vant oss vid att se vid Socialistiska Forum, kring tennismatcher med judar eller allehanda demonstrationer med vänsterprägel, har alltså dykt upp igen. Denna gång har de attackerat polis, krossat fönsterrutor och försökt bränna upp bilar i Köpenhamn, i samband med miljörörelsens stora demonstrationer mot klimatmötet. Med tanke på ligisternas beväpning är det ett under att endast en polis blivit skadad än.

Alltså lyckades inte heller de gröna hålla sina demonstrationer rena från ligister. Pinsamt. Jag har själv bevittnat detta svarta block i aktion. Det var under demonstrationerna mot Davis cup-matchen i Malmö mot Israel då jag såg tåget passera på Gustav Adolfs torg. Det fanns inga som helst tvivel om att det svarta blocket i tåget skulle ta till våld, förr eller senare. Trots det vandrade andra demonstratörer glatt med bredvid dem. Nu har det hänt igen, och igen har andra demonstranter inte tvekat i att deltaga i manifestationer, axel mot axel, bredvid rena rama fascister med våldsintentioner.

Själv hade jag gått hem, då jag inte vill befatta mig med eller legitimisera sådant slödder, och dess metoder. Men de gröna, liksom de röda är tydligen av en annan uppfattning.

Åtminstone inte en dåre som fick Nobelpriset

Att Obama fick Nobels fredspris är det en hel del som gjort sig lustiga över. Men många flinar, alternativt morrar av fel orsak. För min egen del ser jag det som något positivt att amerikansk president som är i krig med talibaner och Al Qaida kan tilldelas priset. Det är nämligen ett positivt avbräck från allsköns tomtar som brukar stå där och bocka i Oslo. Allt från terrorister, klimathysteriker med svårt för sanningen, samt någon dam som planterar träd och tror att AIDS är en CIA-konspiration mot Afrika, har tidigare belönats med priset.

Vapenmakt är ibland det enda sättet som demokratier skapar möjlighet till en fredlig framtid. Alternativet är ju ett naivt förhandlande med skurkar som inte har det minsta intresse av att respektera ingångna avtal eller andras mänskliga rättigheter. För de västerländska fredsaktivister som demonstrerar i ett tryggt och fritt samhälle, hjälper inte på något sätt civilbefolkningen i Afghanistan. Naiv pacifism stoppar nämligen inte talibanernas kulor eller bilbomber. Det kan däremot soldater göra. Talibanernas skräckstyre i Afghanistan innebar förövrigt ett ständigt utrotningskrig mot landets minoriteter, samt alla andra som inte hade mycket övers för deras medeltidsförtryck. Så USA har knappast tillfört krig till landet, men är sannerligen det största hoppet Afghanistan har för en varaktig fredlig framtid.

Men visst är det fånigt att en president som faktiskt inte hunnit göra något, får Nobels fredspris. Det är till och med rätt svårt att hitta någon större skillnad på Obamas utrikespolitik i jämförelse med hans föregångare på posten. Dessutom är Nobelkommittén grund för sitt beslut, att Obama skulle ha ”en vision om en kärnvapenfri värld”, inget annat än en naiv dröm från 80-talets KGB-sponsrade fredsrörelse. En kärnvapenfri värld är snarare en dystopi än en utopi. För vad händer den dagen västerländska demokratier skrotar sina missiler och skurkstater likt Nordkorea och Iran kan utpressa världen med sina kärnvapen? Är det en fred värt namnet?

Sedan kan man ju tillägga att oavsett Rysslands hotfulla uppvaknanden så var det länge sedan supermakternas kärnvapenarsenaler orsakade någon större oro. Numera är båda Ryssland och USA betydligt mer intresserade att skära ner i dessa vapenslag, just för att de inte gör någon större nytta och kostar mycket pengar. Den nedrustningen hade skett även utan Obama.

Norska Nobelkommittén har som vanligt gjort en tabbe, men denna gång finns det i alla fall positiva vinklingar av det hela.

Pirat-messias mässar om patent

I våras och somras debatterade bland annat jag, Piratpartiets motstånd mot läkemedelspatent. Jag var redan då var både förvånad och rätt frustrerad (milt sagt) över hur otroligt kassa piratpartiet var på att komma med något som liknade argument i frågan. Sedan dess har luften gott ur debatten. Ja i ärlighetens namn verkar luften ha gott ur Piratpartiet mer generellt. Förutom att storföretagshataren Amelia Andersdotter är på väg att flytta in i EU-parlamentet så är det inget nytt på piratfronten.

Nu försöker partiledaren Rick Falkvinge kickstarta den ideologiska diskussionen som partiet för med ett tre-delat inlägg om patent (del 1 och del 2 här, trean kommer snart). Men det är ett sömnigt, kraftlöst mässande för de redan frälsta med återanvända argument.

Det första felet Rick gör är att tala om patent generellt. Det går inte. Olika branscher har annorlunda utgångspunkter, varför samma logik självklart inte kan appliceras för dem alla. Mer specifikt är Ricks inlägg här och där inriktade mot läkemedelspatent, vilket jag alltså är intresserad av.
I det första inlägget finner jag sammanlagt två argument vilka inte är särskilt svåra att bemöta:
Påstående 1:
”Anledningen till att just läkemedelsindustrin vinner på systemet är att den är offentligt finansierad till stor del, genom t.ex. läkemedelssubventioner, så det blir skattebetalarna som förlorar på systemet i stället för läkemedelsindustrin.”
Hela påståendet är felaktigt. Läkemedelsbranschen får inte en krona av staten. Det är patienterna som ”får” dessa pengar när de köper mediciner för nedsatta priser. Orsaken är att vi alla lever i en välfärdsstat (liksom alla andra i i-länder) där just sjukvård är helt eller delvis betald via skattesedeln. När en patient därmed köper ett läkemedel så betalas en del av summan via skatten. Detta kan man tycka vad man vill om. Men det har inte det minsta med läkemedelspatent att göra.
.
Påstående 2:
”Flera av dagens storföretag skapades och växte i patentfria miljöer. Novartis, världens största läkemedelsföretag, grundades i Schweiz när landet inte hade patent.”
Det är visserligen sant, men fullständigt irrelevant. Novartis är en sammanslagning av två schweiziska läkemedelsföretag (Ciba-Geigy och Sandoz Laboratories) som båda grundades på 1800-talet (eller tidigare). På den tiden ställde varken kunder eller stater samma hårda säkerhetskrav på läkemedel som idag. Det betyder att då dessa företag grundades behövde de inte göra de extremt dyra och tidskrävande kliniska tester som leder till att ett läkemedel i snitt kostar 1 Miljard dollar och 20 år att utveckla. Det är ju just denna långa tid och dessa extrema kostnader som gör läkemedelsbranschen så speciell och läkemedelspatent nödvändiga.

Det andra av Ricks inlägg är princip kliniskt fritt från några argument. Det är snarare en foliehatt-utsvävning som går ut på att hela GATT, WTO och TRIPS är någon form av amerikansk konspiration för att vidmakthålla just USA som rik nation i bekostnad på andra länder. Ett så kallat bevis är att personer ur läkemedelsbranschen rådfrågades över vad de ansåg vara viktigt i WTO-förhandlingar. Hur det skulle bevisa att läkemedelspatent inte fungerar övergår mitt förstånd. Därefter fortsätter Rick att gräva ner sig än mer på vänsterplanhalvan i politiken genom att referera till Form Syd (en paraplyorganisation där bla diktaturkramarna i svensk-kubanska föreningen ingår) som samvetsvittne i vad som är bäst för u-länder. Vad denna organisation har för kunskap inom läkemedelsforskning förklarar inte Rick heller. Så fortsätter det, och så kommer det tydligen att fortsätta i tredje inlägget från Rick

Med inlägg som dessa kommer Piratpartiet inte vara ett parti länge till, utan en kult…

Förtryckets egen logik

Det tog inte långt från att jag hade tryckt på ”enter” för mitt förra inlägg om Chavez antikapitalistiska bil, förrän nästa exempel på socialismens omänsklighet dök upp. Den här gången är det Nordkorea som devalverar. Det låter visserligen inte så grymt. Men för nordkoreanerna lär det bli en fråga om liv och död.

Som i alla realsocialistiska experiment så är den svarta marknaden en stor och viktig del av ekonomin i Nordkorea. Det är främst kvinnorna i landet som börjat tjäna pengar genom att sälja vad de lyckats skörda i sina trädgårdar på privata marknader utanför statens kontroll. Medan gubbarna har sina skralt avlönade jobb inom den nordkoreanska planekonomin, så har gummorna på detta sätt blivit hushållens största inkomsttagare. Troligtvis är det även en viktig del i att mätta landets utsvultna befolkning. Men samtidigt är det en farlig ideologisk spricka i denna kommunistiska diktatur, som påvisar hur en fri marknad är bättre än planekonomi. Därmed kommer nu de gamla sedlarna bli värdelösa och befolkningen måste växla in dem mot nya. Kruxet med det hela är dock att ingen får växla in mer än 150.000 won, vilket tydligen är en rätt liten summa. Därmed utplånas de besparingar som vissa lyckats spara ihop och som de har kunnat använda vid behov till att muta byråkratiska och ohjälpsamma statsanställda.

Den svarta marknaden är ett evigt lindansande för kommunistiska tyranner. Dels behövs den alltså för att systemet över huvud taget skall fungera och åtminstone vara i närheten av att mätta alla munnar. Men å andra sidan kan det alltså stjälpa hela regimen. Ett lysande exempel på detta är Sovjetunionen. Industrialiseringen av jordbruket såg bra väldigt bra ut på bild, men den var en ren katastrof när det gällde att producera mat. Faktiskt passerade Sovjet inte tiotalets tsar-Ryssland i jordbruksproduktion förrän långt in på 50-talet, trots elektrifiering och traktorer. Därmed blev just trädgårdsodlingar, utanför statens kontroll, en viktig del i att producera livsmedel till befolkningen. Dessa lotter stod för en löjligt hög nivå av den producerade maten, förhållande till hur små arealer av det totala det rörde sig om. Men de var ju även farlig i att påvisa planekonomins totala misslyckande. Därmed styrdes delvis även den svarta markanden från ovan, i och med att det reglerades hur stor en trädgårdsodling fick vara. Under tvångskollektiviseringens 30-tal hölls den på ett minimum. Men när hela imperiet höll på att rasa under Andra världskriget så lät Stalin trädgårdarna växa. Efter kriget så stramades reglerna åt, för att igen relaxeras något under Chrusjtjov försök till en mer mänsklig socialism.

Därför är jag övertygad om att Kim Jong Il gör rätt ifall han själva vill överleva. En viktig katalysator till att sovjetsystemets rämnade var just sprickorna i planekonomin som gav medborgarna en inblick i den fria marknadens totala överlägsenhet. Det gjorde att ingen, knappt ens den kommunistiska nomenklaturan, trodde på socialismens förträfflighet. För att inte Nordkorea skall gå samma väg måste diktaturen mura igen sprickorna, även om det än en gång leder till att befolkningen i landet tvingas äta gräs.

Den andra faktorn för kommunistdiktaturer att överleva är isolering av befolkningen, vilket Nordkorea är synnerligen effektiva med. Det är något som även den andra kvarvarande kommunistiska diktaturen, Kuba, kämpar med. Häromdagen fick vi reda på att sonen till en gammal revolutionshjälte hade arresterats. Hans så kallade brott vara att vara på väg till en demonstration. Nu är det inte särskilt anmärkningsvärt. Även icke-ideologiska diktaturer har för vana att inskränka yttrandefrihet. Men i artikeln står det något som är betydligt mer specifikt för kommunistiska diktaturer. Han hade gripits tidigare ”när han försökte ta sig till Miami i Florida där hans hustru finns”. Och ”republikflykt” var även ett allvarligt brott i DDR.

Även förtrycket har sin egen grymma logik

Chavez Trabant

I och med all turbulensen kring SAABs vara eller icke vara, så är det naturligtvis av intresse att kolla in bilmärkets hugade konkurrenter. Det finns en ny och något annorlunda aktör på marknaden. Svensk vänsters gullegris Chavez har i samarbete med mullorna i Iran nämligen kastat sig huvudstupa in i bilbranschen. För tre år sedan deklarerade Venezuelas ledare stolt och en aning pompöst att landet skulle bli en bilexportör av rang med märket Venirauto. Inte bara det, bilen skulle befria Venezuela från kapitalism och samtidigt visa prov på socialistiska produktionsprinciper.

Dråpligt nog verkar det ha blivit just så. Precis som i alla andra realsocialistiska experiment uppvisar Venirauto brister i produktutveckling och produktionskapacitet, samtidigt som arbetarna vid fabriken inte har sett skuggan av några förbättrade arbetsförhållanden.

Bilarna som Chavez fabrik tillverka är kopior av dassiga 80-talsmodeller från kapitalistföretagen Ford och Peugeot. Fabrikerna har som mål att producera 25.000 bilar om året, men knappt 10.000 rullar av det löpande bandet. Samtidigt får arbetarna på fabriken nöja sig med en lön på 25 dollar om dagen, fackföreningar är inte tillåtna, fackföreningsaktivister sparkas och säkerheten på arbetsplatsen är enligt arbetarna själva, under all kritik. Socialism när den är så bra som den kan bli alltså.

Med det i bakhuvudet kan man ju undra vad som hade hänt ifall vår regering hade följt den rödgröna oppositionens krav från i våras med att nationalisera SAAB samt använda skattebetalarnas pengar för att göra företaget till ett politiskt verktyg i miljöfrågor. För det är ju inte bara i Venezuela där statliga samhällsexperiment haft en negativ inverkan på de bilmärken som inkluderas i dem. DDRs Trabant var ju ingen succé direkt, och på andra sidan muren visade sig brittiska politiker oförmögna att driva landets bilindustri. Så vad hade hänt med SAAB i de rödgrönas tjänst?

Med all säkerhet hade det gjort oss skattebetalare fattigare, SAAB-arbetarna kroniskt missnöjda och konsumenterna besvikna.

Socialdemokratisk djurrättsaktivism?

Med ungefär en vecka att spela på så börjar bilden klarna vad gäller den så kallade grisskandalen. Egot inom mig vill bara skrika ut ”Told you so!” Hur som helst, branschen reagerade snabbt och kraftfullt, ja till och med lite rejält kan man tyckas. Scan stängde nämligen av de gårdar från slakt som polisanmälts av Djurrättsalliansen och beslutade om att branschen skall införa någon form av certifieringssystem. Nu bara några dagar sedan så visar det sig vara en överilad reaktion. Endast smärre fel som brister i ventilation har kunnat hittas på ett fåtal av dessa gårdar. Till och med hos den mest utpekade grisbonden, Lars Hultström, kunde länsstyrelsen inte hitta något tecken på vanvård.

Det kan naturligtvis finnas rötägg bland Sveriges svinbönder. Men djurrättsalliansens trovärdighet har kraftigt ifrågasatts de senaste dagarna. Mycket tyder på att flera av aktivisternas bilder antingen varit avsiktligt manipulerade, eller att djurrättsaktivisterna har allt för låga kunskap i biologi för att kunna tolka dem. Förutom bilder som uppenbarligen inte har tagits på de utpekade gårdarna rör sig om sömndruckna kultingar som väcks mitt i natten av aktivister som misstas för att vara sjuka. Ett annat exempel är grisar som är rädda för filmande aktivister påstås vara i psykisk obalans. Nu rapporteras det även om att bild på en gris med en påstådd böld vilket visar sig vara en galt med testiklar… cheezus.

Pinsamt, dessa lågstadie-drop outs i biologi har media samtidigt låtit vara åklagare, domare och vittne över en hel bransch. Kanske ännu pinsammare så har flera sossar spelat på stort och använt dessa djurrättsaktivisters dubiösa vittnesmål som någon form av slagträ mot alliansen, och jordbruksministern. Värst är Börje Andersson från S-Uddevalla som anser att Djurrättsalliansen, vars medlemmar alltså inte ens vet hur en testikel ser ut, som anser att våld är en acceptabel politisk metod, som redan innan har manipulerat med bildmaterial, skulle vara ”företrädare för djuren”, i förhandlingar mellan ministern och bönder. Herre jestanes…

Inte ens djurförsöksmotståndarna i miljöpartiet har kommit med sådana vansinniga förslag. Fast egentligen är inte Börje Andersson ensam. Liknande åsikter luftar Anders Ygeman (miljöpolitisk talesman för socialdemokraterna) när han vill ha tillbaka den Djurskyddsmyndigheten som var avskydd och utskrattad av alla förutom djurrättsaktivisterna.

Frågan infinner sig då; Är det just djurrättsfrågor som socialdemokraterna gett som köttben i alliansförhandlingarna inom de rödgröna? Är Julskinkan och den medicinsk forskning med dess djurförsök, sossarnas offerlamm till stenåldersideologerna i miljöpartiet och vänsterpartiet? Kommer veganpolitiker likt vänsterpartiets Jens Holm, som öppet propagerar för en aktivistisk Djurrättsmyndighet få styra de rödgrönas agenda i frågan?

Jag kan tänka mig att en och annan väljare är nyfiken.

Valet i Honduras, lösning på konflikten eller eskalering av krisen?

Då har Honduras hållit presidentval och den konservativa kandidaten Porfirio "Pepe" Lobo Sosa vann. Men den stora konflikten är inte vem som segrade, utan om valet i sig själv är legitimt.

Att detta presidentval genomförts är utan tvekan en triumf för den nuvarande regeringen under Roberto Micheletti. Denna regim tog makten efter en Högsta Domstols-, och Kongress-stödd kupp där den dåvarande presidenten Zelayas slängdes ut ur landet för att han försökt genomföra en folkomröstning utan uppbackning av andra demokratiska instanser i landet (vilket var ett flagrant brott mot landets konstitution). Visserligen verkar Zelayas ha varit genuint impopulär hos folket och den nya regeringen hade ett ganska brett stöd i landet, men Michelettis ministär stötte på ett kompakt motstånd från en omvärld trött på sydamerikanska kupper. Micheletti har försökt vänta ut sina internationella kritiker och hoppats på att detta presidentval skulle presentera omvärlden med ett demokratiskt fait acompli.

Frågan är om det blir så. Visserligen har Obama mjuknat och USA har redan erkänt valet. Men flera länder i Sydamerika kommer inte att göra det. Det handlar inte bara om Latinamerikas motsvarighet till bröderna Marx i dubbel bemärkelse (både i dråplighet och ideologi) med Chavez, Castro och Noriega, utan även balanserade ledare som Brasiliens da Silva. Lägg därtill att FN vägrat skicka några valobservatörer och det verkar knappast som om det finns någon lösning i sikte.

Däremot kommer kritikerna av valet ha det ganska skralt med argument. Alla presidentkandidater som deltog i valet, samt den valkommission som organiserat valet, var utsedda och godkända redan innan kuppen. Anklagelser om riggat val ter sig därmed synnerligen långsökt, liksom krav på omval med samma kandidater. Valdeltagandet verkar även ha även det varit stort för Honduras, någonstans mellan 48 till 60 %, trots att Zelayas grälsjukt manade sina anhängare till bojkott. Detta om något torde ge en fingervisning om att det är Lobo och inte Zelayas som har folket bakom sig. Det visar även att många av de som är kritiska till Micheletti och kuppen, faktiskt stödjer valet. Framförallt borde det avliva den svenska mytbild om att det skulle vara en elit i landet som styr. Att då fortsätta denna dispyt blir svårförklarat och komplicerat för sydamerikanska ledare som påstår sig omfamna demokrati.

Därtill måste Da Silvia och övriga fråga sig vad är deras alternativ? Anser de att Zelayas skall återinsättas och valet ogiltigförklaras? Det innebär för det första att man tvingar på ett land en ledare som är genuint impopulär och direkt avskydd av andra demokratiska instanser i landet, såsom Högsta domstolen och den folkvalda Kongressen. För det andra innebär det att man tvingar på ett land en ledare som inte har något mandat. Zelayas ämbete går ut i januari, han hade inte ens ansökt om att få ställa upp i gårdagens presidentval, och hade inte ens fått det då det skulle vara ett brott mot landets konstitution. En återinsatt Zelayas på obestämd tid är knappats ett recept som andas demokrati eller leder till succé.

Den bästa lösningen är troligtvis fortfarande att en maktmässigt vindklippt Zelayas får sitta på presidentposten i de två kvarvarande månaderna av hans ämbete, där hans agerande i god demokratisk ordning skall fattas i samförstånd med den nyvalda presidenten Lobo, som därmed borde accepteras av alla. Det skulle det vara en symbolmarkering att kuppmakarnas agerande inte var acceptabelt. Att avsätta Zelayas var det visserligen inget fel på. Han bröt mot landets konstitution. Däremot skulle det hela ha skett enligt juridiskt regelverk. Ingen demokrati byter ledare genom att sätta dem på ett plan iförd pyjamas ut ur landet. Dessutom skulle en sådan förhandlingslösning med all säkerhet innebära att glappkäften Zelayas gör bort sig, varvid hans seriösa internationella vänner vänder honom ryggen, vilket skulle underlätta att Lobos erkännande blir totalt.

Som en liten notis här på slutet av inlägget vill jag tillägga att svensk vänster inte förvånar någon. Precis som när det gäller Irak och Afghanistan så anser svensk vänster att val ej kan accepteras så länge någon annan än en vänsterkandidat vinner.

Grisigt balanserat tack.

Igår hängde alla på drevet mot svenska svinbönder efter den så kallade undersökningen gjord av Djurrättsalliansen. En veganklubb som stödjer våld som metod, har använt sig av fejkade bilder förr och vill förbjuda alla djurförsök och köttätande. Kanske något naivt och sensationslystet? Men idag då den värsta krutröken lagt sig börjar en mer nyanserad bild skönjas. Sydsvenskan visar att åtminstone vid anklagelserna mot en av bönderna, så har djurrättsalliansen använt sig av förfalskade bilder, och 12 andra tillfrågade (av 13) Skånebönder anser att bevisen mot dem är förvanskade. Göteborgsposten gjorde ett oanmält besök hos en annan av de anklagade bönderna utan att hitta något att anmärka på. Visserligen hittade Länsstyrelsen igår brister hos den utpekade bonden Lars Hultström, och sjuka grisar avlivades. Men det rörde sig enligt inspektörerna inte ”om någon vanvård”, till skillnad från den film vi alla kunde se igår. Även om brister inte skall accepteras så är det en uppenbar skillnad. Svenska Dagbladet drevar visserligen vidare men på ledarplats är man åtminstone kritisk mot Djurrättsalliansen, och detsamma gäller Katrineholmskuriren. Därmed verkar det ha uppstått sprickor i romansen mellan naiv gammelmedia och grönsaksfascisterna. Vissa journalister är tydligen betydligt mer kritiskt lagda till sina källor än Ekot som svalde allt med hull och hår.

Så vad som är en rättvis bild av svensk grisskötsel över lag återstår att se. Men det vi ser i media idag är mer trovärdig än igår då alla okritiskt svalde Djurrättsalliansens uppgifter. Troligtvis kommer bilden vara än mer underbyggd och än mer balanserad om några dagar. Det är då vi skall göra vår bedömning.

Men sak är säker, och det är att Djurrättsalliansen inte är en trovärdig partner åt media. Men det borde vi som sagt ha vetat innan. Det finns dock de som ej håller med mig utan anser att våldsförespråkarna i Djurrättsalliansen visst är trovärdiga. Vem tror ni det är? Jo politiker i samma miljöparti som svenska liberaler tåflörtat med en tid. Det är naturligtvis inte förvånande. Miljöpartiet har starka band till djurrättsgräsrötter och förespråkar även ett avskaffande av djurförsök. Det kanske kan få vissa latteliberaler att vakna till…

Det har även kommit krav på att Djurrättsverket skall återupprättas. Samma Djurrättsverk som ville inhysa Revinge-kor och Gotlandskreatur i stallar trots dessa djur levt utomhus i decennier (eller sekler), samma Djurrättsverk som nästan lyckades torpedera svensk medicinsk forskning med heltokiga aktivistiska lagförslag, och samma Djurrättsverk vars nedläggning orsakade omfattande champagnefirande på biologiska institutioner på svenska universitet. Nej tack..

Uppdatering: Sydsvenskan gör tydligen sitt yttersta för att ge anklagade grisbönder chans till att svara för sig mot djurrättsaktivisternas anklagelser med hela tre artiklar till. Det är modigt och stort att ställa sig i motvind när drevet går. Liknande beröm kan man verkligen inte ge åt sossarna som med Anders Yngman okritiskt sväljer Djurrättsalliansens version och drömmer sig tillbaks till en dysfunktionell Djurskyddsmyndighet, bara för att få in några billiga poänger mot regeringen.

Journalister, kan jag få be om en gnutta källkritik?

Media rapporterar om vanskötta grisar och kannibalism på en gård ägd av ordförande för köttböndernas organisation Swedish Meat. Stämmer det så är det onekligen ett brott mot djurskyddslagen som skall beivras.

Men, (och detta är ett stor MEN) filmen och informationen kommer från Djurrättsalliansen. Det är ingen gullig organisation för stickande tanter som gillar katter. Nej det är en synnerligen rabiat veganklubb som vill förbjuda allt köttätande, förbjuda alla djurförsök oavsett vad det gagnar människor och som trakasserar kunder i butiker där det säljs läderskor. Djurrättsalliansen stödjer även våldsamma djurrättsgrupper såsom fascisterna i Djurens befrielsefront.

Dessutom är Djurrättsalliansen totalt skrupelfri och ljuger besinningslöst när det passar deras egen absurda agenda. För något år sedan tapetserade organisationen mer eller mindre Malmö med affischen av den typ jag har på bild nedan till vänster. Att den är effektfull kan man hålla med om och skall alltså bevisa olika former av djurplågeri i vårt samhälle med bildbevis. Men åtminstone en av bilderna på affischen är en förfalskning, och dessutom en rätt dråplig sådan. Den som påstås visa djurförsök på en apa (Inringat i rött), är nämligen hämtat från den amerikanska skämttidningen The Onion (originalet från The Onion till höger), och är ifrån en ironisk artikel om en apa vid namn Captain Bananas som en bunt forskare gör plågsamma djurförsök på, för skoj skull. Djurrättsalliansen hittade alltså ingen riktig bild på hemska djurförsök, utan snodda istället en riggad skämtbild från USA och hoppades komma undan med det. Trovärdigt? Djurrättsalliansens poster till vänster och Skämtbilden från The Onion till höger

Skall vi verkligen lita på en bunt lögnare, och dessutom så kassa lögnare? Sveriges radio tycker onekligen det. När man lyssnar på Ekots Daniel Öhmans om grisplågeri, så är det tydligt att han själv inte varit inne och bevittnat grisfarmen där det hela skall ha ägt rum själv. Han väntade utanför i mörkret medan djurrättsaktivisterna gick in och påstod sig filma. Alltså två personer ur samma organisation som inte har visat sig främmande för bildmanipulationer förr. Ser man filmen, så visar den onekligen riktiga och oacceptabla missförhållanden. Men det är svårt att utifrån filmen veta VAR den filmats. Den döda grisen kan även ha placerats där av aktivister.

Ekot spinner även vidare och sväljer reservationslöst påstående från Djurrättsalliansen om hur vanligt dessa brister skulle vara hos svenska grisbönder. Formuleringarna som denna visar inte ett spår av källkritik mot veganfascisterna: ” Organisationen Djurrättsalliansen har besökt ett hundratal gårdar runt om i landet och funnit brister hos nästan samtliga”. Hmm jovisst men djurrättsaktivister tycker ju å andra sidan att blindhundar skall jämställas med slaveri… Kanske lite andra referensramar än 99,99% av jordens befolkning?

Visst Sveriges journalister, gräv gärna vidare i ämnet. Men uppvisa då åtminstone ett försök till källkritik. Dem ni lyssnar på nu har knappast visat något större intresse av att hålla sig till sanningen.

Vattenfall, en påhittad kris av nationalromantiker inom oppositionen

Den senaste veckan har den så kallade krisen för Vattenfall också spillt över på Maud Olofsson. Men i ärlighet har jag, liksom andra otroligt svårt att förstå varför det blev en kris av det överhuvudtaget, och än mindre varför det skall fälla en minister. Problematiken beror på att cirkusen berör tre frågor:

1. För det första rörde det sig om att Vattenfall, på VD:n Lars G Josefsson initiativ, ville köpa brittisk kärnkraft, och möjliggöra köpet genom att sälja Vattenfalls svenska elnät nästa år. Detta må man tycka vad man vill om. Själv har jag svårt att bli upprörd då andra aktörer med större svenskt elnät än Vattenfall är utländskt ägda. Hur som helst, VD:n hade inte hela företagsledningen med sig eller regeringen, och i med att VD:n fick kicken så är detta inte längre aktuellt. Därmed torde frågan om att ”sälja ut svenska elnät” vara löst, utan att det egentligen har med regeringen, eller Maud att göra.

2. För det andra äger Vattenfall några tyska kärnkraftverk, som kom i det svenska statliga företagets ägo när Hamburgische Electricitäts-Werke köptes upp 2001, under Göran Perssons regering (vilken Sahlin ingick i och miljöpartiet stödde). Enligt tysk lag så är företag som äger kärnkraftverk totalt skadeståndsskyldiga vid en kärnkraftsolycka, och Vattenfall är inget undantag. Egentligen borde det inte uppröra någon, framförallt inte kärnkraftsmotståndare. Ifall ett företag driver ett kärnkraftverk så pass klantigt att de orsakar den första olyckan i ett västland, vilken är så pass allvarlig att den smutsar ner omgivning, så har detta företag inget existensberättigande, oavsett om det är svenskt och statligt ägt. Och om man som företag inte är beredd att skriva under ett sådant avtal så verkar man ju inte själv vara säker på sin egen kompetens.

3. Nu hör till saken att Vattenfall strukturerades om 2008. Detta gjordes för att koncernen överhuvudtaget skulle kunna använda sig av de pengar som var låsta i det tyska dotterbolaget. Med andra ord, ifall omstruktureringen inte hade genomförts, så skulle det inte finnas någon mening med att äga de tyska kärnkraftverk som köptes upp under den tidigare socialdemokratiska regeringen. Detta innebar också att ett eventuellt skadeståndskrav inte bara omfattade det tyska dotterbolaget, utan hela Vattenfall, inklusive svenskt elnät. Men än sen? Tycker kritikerna att vattenfall skall kunna smita undan sitt ansvar utomlands, och gömma sig bakom Öresundsbron?

Vad den påstådda skandalen rörande Maud gäller, är när hon visste vad Vattenfalls omstrukturering innebar, och vad hon tyckte om den. Det var klantigt av henne, JA. Men det hela rör en ren formalitet, som hon inte kunde påverka och som sattes i rullning när Vattenfall köpte de tyska kärnkraftverken, under den förra socialdemokratiska regeringen. Dessutom är själva avtalet en självklarhet om man anser att Vattenfall skall få driva kärnkraftverk, i Tyskland eller i Sverige. Så visst har Maud agerat felaktigt, men av vilken dignitet var denna groda egentligen? Tillräckligt för att fälla en minister? Nej naturligtvis inte. Om Maud skall kritiseras så är det att hon själv hängde på drevet mot Vattenfall initierat av mindre nogräknade media-aktörer (Niklas Svensson på TV4) och de rödgröna. Oavsett om Maud hade annan behövlig kritik mot Vattenfalls ledning, som dess lönsamhet, så måste allianspolitiker vara modigare och stå upp mot oppositionens national-populistiska utspel.

För det drev som pågår nu är framförallt pinsamt för de sossar och miljöpartister som skriker högst. Det är populistiskt och ologiskt för att:
1. Er S-regering köpte kärnkraftverken, punkt slut.
2. Vattenfall även ska ta säkerhetsansvar utanför Sveriges gränser.
3. Icke-svenskar bevisligen klarar av att äga infrastruktur i vårt land.
Men när billiga politiska poänger är inom greppbart avstånd backar alltså inte sossar från nationalromantiska fördomar eller sådana petitesser som sanningen.

Uppdatering kl 21.00, 17 nov: Då Alliansfritt Sverige har varit storsinta nog att rätta sin post angående när Vattenfall köpte tyska kärnkraftverk, så stryker jag mitt negativa omnämnande av dem.

Socialist-talibaner?

Just när Berlinmuren uppmärksammats börjar svensk vänster leta efter nya fiender till västerlandets demokrati och kapitalism, som de kan alliera sig med. Denna gång är det de talibaner som krigar mot svenska soldater i Afghanistan, för inrättandet av en islamistisk teokrati, som är mottagare till denna typ av bisarra kärleksförklaring.

En av initativtagarna i detta korståg rakt ner i etikens avgrund är Ohlys favoritbloggare Jinge. Enligt Jinge så är de monster som genomför attentat mot svenskar och dess afghanska allierade ”frihetskämpar”. Därefter följer ett mystiskt argumenterande, utan minsta bevis eller referens, att alla dessa ”frihetskämpar” inte är talibaner. Andra går längre, likt den socialistiska bloggaren Kristoffer Ejnemark som rakt av kallar talibanerna för en ”befrielserörelse”, Dessa borde vi enligt Kristoffer stödja istället för de svenska soldater vilka riskerar liv och lem när de försöker göra tillvaron fredligare och säkrare för den afghanska civilbefolkningen.

Hur långt denna nya version av ”socialister söker allierade på kloak-nivå” kommer att sprida sig är svårt att säga. En tragisk och oroande fingervisning är dock att den f.d. EU-parlamentarikern för vänsterpartiet och riksdagskandidat (samt uttalad icke-hard liner inom partiet) Jonas Sjöstedt gillande refererar till Jinges inlägg om dessa ”frihetskämpar”.

I bästa fall förblir det en vänsterextrem susning över nätet, i värsta fall har socialdemokraterna en tuff förhandling framför sig inom den Rödgröna valplattformen VEM som skall få helikoptrar i Afghanistan, svenska soldater eller den så kallade ”befrielserörelsen”..

Ett klent sosseförsvar av vänsterpartiets sovjetism

Det har varit smått underhållande att följa de politiska svallvågorna i Sverige efter 20-årsjubileet av Berlinmurens fall. Inte minst som Centerpartiet tog tillfället i akt att påminna oss alla om Socialdemokraternas valsamarbetar med DDRs gamla fanclub, vänsterpartiet.
Detta orsakade naturligtvis en del ilskna, men ganska futtiga motreaktioner från dagens demokratiska vänster.

Bloggen ”utsikten från höjden” som har ett frihetligt vänsterperspektiv körde lika-goda-kolsupar-argumentet. Detta genom att referera till en leninist-trotskistisk blogg som bland annat förkunnar att det USA som många borgerliga gillar, försvarade Korea mot stalinistisk invasion 1950-53, bombade Jugoslavien för att få ett slut på Milosevics mördande i Bosnien och Kosovo, samt befriade Kuwait från Saddams invasion 1991, etc, och på något sätt menar att det var lika illa som att stödja Sovjet…

Kaaanske inte det mest övertygande jag läst. Om den demokratiska vänstern skall försöka tvätta bort DDR-stämpeln från vänsterpartiet, så gör man troligtvis inte det med att anamma argument från kommunister som står till vänster om vänsterpartiet.

Den socialdemokratiska bloggen Alliansfritt Sverige går även de till försvar åt sina rödgröna kamrater i vänsterpartiet med brösttoner genom att anklaga centerpartiet för guilt-by-association.

Ifall vänsterpartiet verkligen klippt alla band med sin historia så hade det varit ett fungerande argument. Det finns andra demokratiska partier i Sverige och i andra länder som har utvecklats ur mindre demokratiska rörelser och samhällskrafter, även om det förflutna i dessa fall existerade längre bak i tiden än 2004 (alltså då Olhy slutade kalla sig kommunist).

Men (för femtioelfte gången) vänsterpartiet har inte klippt sina band till sovjetismen. I deras partiprogram står fortfarande avskaffandet av kapitalismen som ett mål, och fortfarande idag har vänsterpartiet Eva Björklund som suppleant i partistyrelsen. Samma Eva Björklund som är redaktör på castro-trogna svensk-kubanska föreningens tidning som hurrar när kommunistregimen på ön slänger bibliotekarier i fängelsehålor.

Vilket annat Riksdagsparti i vårt land låter uttalade antidemokrater husera på höga förtroendeposter inom partiet? Kan Alliansfritt Sverige svara på det?

Muren, friheten och det tredje alternativet som aldrig fanns

Om någon hoppat fram och frågat mig om TV-stunder som gett mig gåshud av glädje, så hade jag, likt många andra, nio dagar av tio troligtvis bara kunnat stamma fram något om OS-finalen i Hockey i Turin. Men en sådan här dag ger milt sagt orsaker till eftertanke. Trots att jag har ett rätt utvecklat sportintresse så slår naturligtvis inget bilderna från när muren föll, och då sovjetimperiet rämnade. Det var verkligen demokratin, friheten och kapitalismens vinst på walk over över kommunismen, realsocialismen eller vad man nu vill kalla skiten för. Balter, polacker, östtyskar, tjecker, rumäner, georgier med flera kunde äntligen njuta av frihet.

Men i Sverige, idag, är denna utskåpning av det röda laget långt från vedertagen. Den där B-skådisen Reagan och järnladyn Thatcher kan tydligen omöjligen ha haft rätt. Vad jag nu försöker beskriva är inte primärt de åsikter som fortfarande grasserar i vänsterpartiet. Denna gamla DDR-fanclub går ju än längre, då det än idag är acceptabelt av förtroendevalda vänsterpartister att heja på förlorarna i Kalla Kriget med planekonomi och stalinism. Nej ett sådant flagrant vansinne är ju så absurt och behöver inte bemötas.

Vad jag tänker på är snarare den där envisa svenska sosse-föreställningen om att det fanns ett tredje alternativ mellan västerländsk kapitalism med demokrati och den realsocialistiska kontrollstat som krävde murar för att stänga inne sin egen befolkning. Och trots att Östeuropa (oavsett finanskris) idag lever i frihet och levnadsstandard som var omöjligt att föreställa för 25 år sedan är detta tredje alternativ den förlorade möjligheten till ett nytt mönstersamhälle.

Denna eviga föreställning av en tredje väg tar sig många uttryck. I sin värsta form av Björn Elmbrant som inte verkar se så mycket skillnad på ett diktatoriskt system som skapade GULAG, Berlinmur och otaliga miljökatastrofer, samt ett demokratiskt system där man faktiskt kan förlora jobbet. Men det finns fler mer subtila tecken, som att Gorbatjov fortfarande idag idoliseras, trots att han i realiteten misslyckades fatalt med att skapa ett fungerande socialistiskt system med ett mänskligt ansikte (och att han sände stridsvagnar mot frihetssträvande balter). Men också att Sveriges största tidning lyfter fram detta tredje förlorade alternativ i böcker och intervjuer, samma dag som resten av Europa och tyskarna firar DDRs kollaps med buller och bång.

En orsak till detta intellektuella haveri är enligt mig att fel historiker i månt och mycket har dominerat beskrivningen kommunismens fall här i Sverige där en icke-existerande nyliberalism har fått skulden för varje ryskt eller östeuropeiskt bakslag sedan 1989 . Två böcker som hade behövt läsas av fler svenskar är the ”Commanding heights” av Daniel Yergin, och ”The Soviet tragedy” av Martin Malia. Framförallt den andra boken, skriven av Martin Malia, historikern som förutsåg sovjets kollaps borde ha ges uppmärksamhet och åtminstone ett minimum av uppskattning. Enligt Maila kunde inte sovjetsystemet reformeras, då Stalinism är den logiska följden av kommunism. Reformer kan endast göra skillnaden mellan kommunistisk teori och realsocialism än tydligare, vilket snarare underblåser kollaps.

“If in the end communism collapsed like a house of cards, it was because it had always been a house of cards.".
Spot on

Äpplen och päron och organhandel

Alla icke-frälsta individer ifrågasätter sina egna övertygelser. Det är nyttigt och en utvecklande process. För min del är det en skräckblandad upplevelse. Det börjar ofta med att jag läser någon rubrik som verkar kullkasta mitt universum. Men sedan så läser jag och begrundar vad som står med ett kritiskt öga och åtminstone hittills så håller mitt universum. Därför anser jag mig vara lyckligt lottad att jag har liberala övertygelser och en allmän tilltro till västerländska demokratier. Det gör att jag kan vara ärlig både mot mig själv och mot andra. Däremot får det mig då och då att undra hur tusan andra människor med helt andra övertygelser fungerar.

Jag fick just en sådan upplevelse idag när jag skummade igenom en rubrik av Aftonbladets Åsa Linderborg där hon skrev att nu minsann ”faller domarna i de israeliska organhärvan” . Det är en chockerande rubrik, och jag undrade liksom så många andra: Va, finns det något bakom Donald Boströms antisemitiska artikel om att staten Israel skulle vara inblandad i organiserad organhandel på palestinier där dessa skulle avrättas för att sedan skickas med helikopter till sjukhus så att deras kroppar kan tömmas på organ som sedan kan säljas till tranplantering?

Men efter att ha läst igenom det hela mer kritiskt och uppmärksamt så håller ännu mitt universum. Donald Boströms anklagelser håller inte mer nu än innan. Åsa Linderborgs avslöjanden handlar om en patolog i Israel som under obduktioner tagit ut ben eller vissa organ ur en israelisk soldat (och en skotsk turist) och placerat dem i någon formalinburk utan att informera familj eller anhöriga, eller i allmänhet brustit i hanterandet av lik. Möjligen har han sedan sålt vissa av formalinburkarna. Detta har alltså israeliska rättssystemet nu tagit i tu med.

Det är INTE vad Donald Boströms artikel handlade om. Det handlar INTE om någon organiserad organhandel som militär och stat är inblandad i. Det handlar INTE om beställningsmord för organinsamling och det handlar INTE om organhandel till transplantation. (Det senaste påståendet skäms jag över att jag ens övervägde att tro på då det är i princip medicinskt omöjligt att få ut något användbart organ ur en person som träffast av hög-hastighetskulor i kroppen och varit död i en smutsig omgivning).

Mitt universum håller än. Men däremot måste jag undra vad Åsa Linderborg tänker. Tror hon själv på vad hon skriver? Och hennes svans av marxistiska och israel-hatande debattörer, hur känner de sig egentligen efter att ha slagit sig för bröstet. Jag hoppas att de någonstans där inne skäms en smula.

På tal om dåliga artiklar i aftonpressen så skriver snutteliberalerna på Expressens ledarsida att vi skall sluta jämställa vänsterpartiet med Sverigedemokraterna. Visst de har en hel del poänger. Ett parti som anser det är ett politiskt problem att folk i Sverige vill halalkött och kan köpa det i butiker har en minst sagt mörk människosyn och samtidigt en skrämmande syn på vad som är politik. Att partiledningen dessutom har svårt att definiera vad nazistpartiet Nordiska enhetspartiet är för något gör knappast saken bättre.
Men det Johannes Forsberg totalt ignorera är att dagens vänsterparti valt in Eva Björklund som hyllar diktaturen på Kuba, till suppleant i partistyrelsen. Där sitter förövrigt även Kalle Larsson som stödjer marxist-leninistiska maoist-kollaboratörer i Nepal (ändrat från maositer), de har Riksdagsledamöter som demonstrerar mot Israel med Omars rasistiska gäng, och partiet är nedlusat med Hugo Chavez-fans. Om dessa vänsterpartister hyllar diktatorer eller tyranniska rörelser utomlands, varför skulle de vara bättre vid makten i Sverige? Att Johannes Forsberg inte nämner det i en artikel som berör demokrati och vänsterpartiet är ett direkt tjänstefel.

Journalist karaktärsmördar AIDS-forskare

Helgens absoluta journalistiska bottennapp stod Svds Inger Atterstam för. Hennes beskrivning av HIV in Europe konferensen (som pågår nu måndag – tisdag på Karolinska Institutet) är att det skulle vara ”ett pr-projekt betalt av läkemedelsföretag” och att organisationen i sig själv inte existerar utan endast består av en kommitté med tio personer, vilka hon därmed karaktärslustmördar som en bunt köpta fån. Inger Atterstam går vidare med att antyda att HIV in Europe skulle ha kapat EU-loggan, bondfångat ihop 150.000 svenska skattebetalar kronor och att vår handelsminister Ewa Björling skulle vara grundlurad till att hålla tal på deras konferens. Naturligtvis har sosse-bloggen Alliansfritt Sverige nappat på tråden, just för att en borgerlig minister kan kladdas ner av det hela.

Men om man går in på HIV in Europes hemsida så är det inte så mycket som tyder på att det finns fog för Inger Atterstams allvarliga beskyllningar. Visst, organisationen är blott två år och styrkommittén består endast av 12 pers. Men att organisationen är ung är knappats något den kan misstänkas för. Dessutom är inte vilka personer som helst med och dessa representerar fler än dem själva. Sju stycken är akademiska forskare/läkare specialiserade på HIV, som Anders Sönnerborg, adjungerad professor vid Karolinska Institutet, och professor Brian Gazzard från Imperial College School of Medicine. Andra är representanter från AIDS- och HIV-NGOs som Ton Coenen och Nikos Dedes. Slutligen finns det även politiker som är aktiva inom just AIDS-frågor i Europa såsom Jean-Luc Romero från Frankrike. Förövrigt har denna kommitté även med observatörer vilka är representanter från WHO och två EU-myndigheter.. Märk väl, ingen av dessa är anställda vid något läkemedelsbolag.

Så vad har HIV in Europé egentligen gjort för att förtjäna dessa beskyllningar? Jo de sponsras av en bunt läkemedelsbolag. Huva! Men oavsett vilken medicinvetenskaplig konferens Inger Atterstam hade brytt sig om att kolla upp, så hade hon även där funnit sponsrande läkemedelsbolag. Det är helt enkelt comme il faut, och inget bevis på att någon skulle vara köpt av mammon. Läkemedelsbolag sponsrar nämligen en hel del verksamheter av olika orsaker. Delvis är denna bransch otroligt beroende av att varumärkena förknippas med behjärtansvärda ting som tex HIV-organisationer. Dessutom är det i företagens intresse att både vara på god fot med akademiska forskare (som många gånger kan samarbeta med industrin till att finna nya kurer), samt NGOs för patientgrupper då dessa kan komma med otroligt viktig ( men egentligen inte särskilt känslig) information, som om det finns någon biverkning som är synnerligen avskydd av patienter och därmed behöver åtgärdas. Dessutom, vilket kanske chockar en del, så finns det en hel del inom läkemedelsbranschen som helt genuint brinner för det här med att kurera och mildra lidandet för sjuka människor

Så vad är det för något mystiskt som denna påstådda pr-organisation försöker smyga in i det politiska samtalet? Jo optimal testning för att finna HIV-positiva så tidigt som möjligt, samt tidig vård av HIV-positiva. Vilken djävulusisk plott…. Smått absurt då att samma Inger Atterstam och samma Svd har en artikel släppt samma dag om att svensk sjukvård måste bli bättre på att diagnostisera HIV-positiva tidigare för att dessa annars” riskerar därmed också att få en svårare sjukdom och att dö tidigare plus att de kan smitta andra”.

I rest my case

Uppdatering 3 nov: Skeptiska läsare kan nu även se på vartenda föredrag som hölls på HIV in Europe-konferensen på Karolinska Institutet. Och igen, inte en enda representant från läkemedelsbolag. Om någon mot förmodan hittar något som kan uppfattas som dold reklam, eller som kan kallas pr-jippo i dessa snustorra tal, så skriv gärna en rad och gör mig uppmärksammad på det.
Förövrigt invigdes mötet av KI:s rektor och flera politiker och aktiva inom HIV-frågor var där. Vår (fri)handelsminister Ewa Björling skriver även om mötet här.

Hög tid för liberalt exodus ur Piratpartiet

Det har gjort en intressant studie som visar att Piratpartiet inte är i synk med sina egna sympatisörer i deras vilja i att avskaffa patent, framförallt läkemedelspatent. Endast fem procent av piratsympatisörerna vill avskaffa patent, och hela 55 % är rent utav positiva till läkemedelspatent. Detta är naturligtvis goda nyheter tycker jag. Men det är även logiskt. Piratpartiets vilja att avskaffa medicinpatent, och ersätta det med ett planekonomiskt system där staten bestämmer vad som skall forskas på, är en sovjetisk vårta på ett annat frihetligt och ganska liberalt partiprogram.

Undersökningen visar att Piratpartiets ledning borde ta sitt förnuft till fånga och göra sig av med denna ologiska utväxt. Men av att döma på hur Henrik Alexandersson ett av Piratpartiets libertanska alibin, kommenterar studien så lär så inte bli fallet. HAX som tidigare försvarat läkemedelspatent, skriver nu, sorgligt nog att detta är en ” spännande process”, att Piratpartiet tvingar oss att ”tänka nytt och att ifrågasätta slentrianmässiga åsikter”, medan partier som är för patent är så för att de är ”fastlåsta vid tankar som snarare är hang ups än principer”

Jag kan i ärlighetens namn inte förstå HAX entusiasm överhuvudtaget. Och faktiskt har det i egentlig mening inte så mycket med sakfrågan i sig att göra. Nej snarare är jag totalt bedrövad över hur uselt pålästa och hur otroligt dåliga argument partiets företrädare har när det gäller läkemedelspatent. Som en och annan läsare troligtvis kommer ihåg har jag ganska tjatigt och enträget kan jag erkänna, debatterat denna fråga med piratpartister sedan i våras, och här även här i Prärieland fått påhälsning av både Rick Falkvinge, Christian Engström, med flera.

Tyvärr har de inte övertygat. Amelia Andersdotter gjorde en stor sak av att hon ansåg att de dyra kliniska studierna borde betalas av läkemedelsbolag istället för sjukhusen, efter att ha tittat på någon amerikansk såpa på TV. Men pinsamt nog betalas de redan idag av läkemedelsbolagen. Rick Falkvinge ansåg att läkemedelspatent är ”värdelösa för småföretagare”. Detta kan synas ett minst sagt kategoriskt och självsäkert uttalande. Framförallt då en väldigt hög andel av små forskningsföretag helt är uppbyggda kring ett eller flera patent, som alltså fungerar som en garant att företagets uppfinningar inte kan snos av någon annan.

Till skillnad från andra frågor som Piratpartiet valt att engagera sig i så är alltså det här lull-lull utan substans, byggt på hörsägen, flyktiga tankar och ett vänsterextremt tankegods. För min del räcker det inte med att ifrågasätta rådande åsikter. Det krävs att man kan bygga upp sin kritik och sina egna förslag med någon slags kunskap i ämnet och underbyggda argument. Men tyvärr räcker det för HAX.

Vad som även gör mig djupt besviken är att HAX anammat är Piratpartiets definierande av patent som ”statligt sanktionerat monopol”. Det må vara en definiering som gillas av en ideologisk teoretiker. Men det har inget med verkligheten att göra. Ett patenterat läkemedel är konkurrentutsatt av andra mediciner baserade på andra upptäckter och andra patent.
När piratpartiets mest liberala och även mest erfarne opinionsbildare har kapitulerat i kampen att vrida rodret i rätt riktning så är det kört. Det här är nämligen inte bara en fråga. Det är den enda frågan partiet engagerat sig i som inte direkt berör deras politiska kärntruppers eget yrkesområde och intresse, nämligen mjukvarupatent. Därmed visar att piraterna kommer att se på alla frågor ur sina egna snäva perspektiv och dess problemformuleringar. Medicinsk forskning ses bara utifrån ett perspektiv om mjukvarupatent, liksom troligtvis, banker, SJ, lokaltrafik och bibliotek endast intresserar partiet då de använder sig av kort med elektroniska chip som möööjligen, möjligen kan användas för någon form av övervakning. Därmed reducerar sig piratpartiet till att bli en snäv intresseorganisation åt mjukvarubranschen och diverse foliehattar. Men för partiets liberaler är det hög tid att lämna skeppet likt råttor. Piratpartiet enda möjliga påverkan på politiken är numera en rödgrön valvinst 2010.

Har fler diktaturer sponsrat Jan Guillou?

Jaha Jan Guillou avslöjad för att ha varit avlönad av Sovjetunionens blodiga verktyg KGB, i hela fem år. Kan det finnas ett bättre tillfälle att vakna upp ur min blogdvala?

Tyvärr skjuter naturligtvis svenska tidningar och socialdemokrater över målet. Inte tusan var Guillou sovjetspion, av den enkla anledningen att en 22-årig journalist på fibban inte vet något av värde. Nej att Sahlin och Sulan Karlsson kräver korten på bordet av Guillou är ren taktik. Så här visar nya socialdemokraterna att de tar i med hårdhandskar mot kommunister för ambivalenta högersossar som avskyr tanken på att samregera med Ohly. Det är ju bättre att leda ett innehållslöst 35 år gammalt gräl med en pösmunk till journalist, än att ta en seriös diskussion med de Castrokramare och gammelkommunister i vänsterpartiet som Sahlin tänker släppa in i Rosenbad.

Men samtidigt är ju även Jan Guillous bortförklaring rent trams. Både för oss lekmän och Jannes egna kollegor är fem är (ett halvt decennium) som betald av KGB, liiite väl länge för att vara Wallraffande research. Lägg därtill att han inte sade ett smack till sin arbetsgivare, samt att han inte sagt ett ord om saken på 35 år, eller ens nämnt det i sin biografi. Det var inte på skoj och inte ett avslöjande reportage. Nej, Jan Guillou valde självmant att gå i tjänst åt KGB och ta emot pengar av dem. Samma KGB som alltså kan jämställas med antal miljoner människor på sitt samvete som Gestapo, samma KGB som bedrivit en ren slavhandel med miljoner människor i GULAGs arbetsläger, samma KGB som förtryckt våra grannfolk och samma KGB som även arbetade för att undergräva svensk demokrati. Bara det borde rejält undergräva hans trovärdighet som samhällskritiker.

Det finns ju även en djupare dimension av det hela som Gunnar Hökmark poängterar. Med tanke på att Guillou lyckats hålla tyst om det här i 35 år, och dessutom är betänkligt förlägen i sin reaktion på avslöjandet, så är det uppenbart att KGB faktiskt haft en hållhake på honom. Hållhaken har helt enkelt varit att han fått betalt av KGB. Ifall ryssarna läkt det hela under 70- eller 80-talet så hade det då (om möjligt) varit än mer pinsamt för Janne. Därmed borde vi nog läsa om en hel del Guillou-artiklar genom tiderna med nya glasögon. Hur har denna beroendeställning färgat vad han skrivit och vad han inte skrivit? Vad är hans trovärdighet?

Därtill får vi ju inte glömma att detta inte är enda gången Jan Guillou stått i bloddrypande diktaturers tjänst. Precis som Jan Myrdal skrev epos åt Röda Khmerernas Kambodja, så har Jan Guillou skrivit en bok om Saddams Irak (Irak- det nya Arabien, 1976) där landet och regimen hyllas som en stabil blandekonomi på väg mot demokrati, mot pressfrihet och ”börjat passera europeiska länder i levnadsstandard” där förtrycket av kurder inte existerar och fängelserna är så mänskliga att de inte behöver vakter. Och där Saddam beskrivs som en folklig, populär pragmatiker .

Naturligtvis en helt barock bok om vi jämför med verkligheten, som det är otroligt svårt att föreställa sig en ärlig normalbegåvad människa kan ha nedtecknat, såvida det inte skulle vara överhypad ironi på en nivå som ingen jordlig varelse kan förstå. Därmed torde det vara själigt att vi alla frågor oss, och även Jan Guillou själv, om han möjligen stått på någon annan diktaturs lönelista än Sovjetunionen.

Har några oljepengar från Saddam halkat ner i fickan Jan?