Socialdemokratisk kannibalism i Sahlins spår

Den mest logiska konsekvensen av årets val är ett faktum, exit Mona Sahlin. Hennes svagheter och styrkor har redan beskrivits av många, även av mig. Jag är inte den sentimentala typen, i alla fall inte när det kommer till socialdemokratiska partiledare, och tänker inte kommentera orsakerna till hennes avgång här. Däremot är dess implikationer för framtiden otroligt fascinerande.

För det första är det otroligt intressant att se hur skralt det ser ut på efterträdarfronten. Av de tio kandidater som Aftonbladet och DN vaskat fram så är det knappast någon, förutom den av det egna partiet så avskydde Thomas Bodström, som inger mycket till hopp (eller i mitt fall fruktan). Nu kan naturligtvis möjligt att en vek kandidat växer till en formidabel ledare väl på sossetronen. Men de flesta ansiktena, likt Ibrahim Baylan, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg är redan väl kända och har knappast rosat marknaden under sina år som aktiva direkt. Socialdemokratin verkar fortfarande lida av det extremt personknutna ledarskapet under Göran Persson vilket dränerade partiet på dugliga efterträdare som kan driva en förnyelse. Alltså, ledarskapsproblematiken försvinner troligtvis ej med Sahlin. Frågan är om detta kommer att bli bättre eller sämre nu när partiet är långt från makten och potentiella politiska karriärister med lutning åt mittenfåran i svensk politik kanske väljer det nya statsbärande partiet, moderaterna. Det krävs som sagt en hel del av Mona Sahlins efterträdare och frågan är om någon kandidat kan bära denna börda.

Det andra rör sig om politikens innehåll. Oavsett vem som leder sosseskutan så är det uppenbart att dess dragningskraft till stora delar av väljarkåren minskat enormt. Verkligheten har sprungit ifrån dem. Partiet måste förändras, men år vilket håll? Höger- och vänster-falangen strider nu för öppen ridå. Främst i frontlinjen står den röde klasskampsretorikern Morgan Johansson från mina hemtrakter mot högerns kandidat i form av den föga karismatiske ekonomen Östros, medan Urban Ahlin skjutits i sank av skvaller vars sakliga innehåll är svårt för oss oinvigda att kontrollera. Ju längre rosornas krig varar ju mer kan vi borgerliga gnugga händerna. Orsaken är dels att rödgardister likt Morgan Johansson och Kajsa Borgnäs kommer fram i ljuset med uttalanden som en stor majoritet av svenska folket knappast kan känna något gemensamt med. Yttranden som att SAP skall välja arbetarklassen framför medelklassen är knappast gångbar utanför en marxistisk rest i svensk politik. Vidare så kan man ju undra vilka epitet blir över för moderaterna när nu Östros har blivit brännmärkt för att använda ”nyliberala begrepp” av partikamrater. Samtidigt talar högerfalangen sig varm för en politik som faktiskt ter sig identiskt med Alliansens förda politik. Detta är uppseendeväckande när det kommer från Östros som för två månader sedan påstod att Anders Borgs politik var ”djupt orättvis” och ”sliter sönder samhällets grundfundament”. Tydligen var denna politik att föredra enligt Östros, framför det som han skickade ut socialdemokratiska valarbetare att propagera för i valstugorna. Har Thomas Östros kommit på detta på två månader, eller talade han mot bättre vetande under valrörelsen? Vilken trovärdighet inger detta?

Vad väljarna ser just nu är ett socialdemokratiskt parti som dels består av verklighetsfrånvända lightmarxister, samt högersossar med vacklande trovärdighet då de nu vill driva samma politik som Alliansen vilket de för någon månad utmålade som omänsklig. Det innebär att för varje dag som går så blir jobbet för Sahlins efterträdare svårare.

Det finns en del att lära av Allianspartier som även de måste utveckla sig för att överleva. Det handlar del som centerpartiet som står mig nära, men även KD som just nu genomlider en hård höst. Intern debatt måste kunna vara hård och meningsfull, utan att den är frän och förlöjligande. Dessutom kan det som sägs i intern debatt idag användas mot partiet i imorgon. Socialdemokraternas nuvarande maktkamp är ett avskräckande exempel.

GMO-kritik är en fortsättning på 90-talets globaliseringsmotstånd.

Debattväxlingen mellan GMO-kritiker och forskare har fortsatt på Svenskans Brännpunkt. Störst intryck på mig ger utan tvekan Jens Sundström och Sten Stymne (båda forskare inom ämnet med en riktigt bra blogg) som totalt pulveriserade de argument som Skill och Contreras från Latinamerikagruppen hade presenterat. Dels påpekade Jens och Sten att den studie som Skill och Contreras hänvisat till som bevis för att Roundup skulle vara supergiftigt, knappast är relevant. I studien ifråga har man nämligen antingen injicerat grodfoster med denna herbicid, alternativt låtit fostret bada i det. Men under sådana premisser är det mesta giftigt inkluderat kaffe. Då torde den dokumentation som påvisar motsatsen väga tyngre. Det vore även på sin plats att jämföra med hur toxiskt andra herbicider är som inte GMO-växter har någon tolerans mot. Alternativet till Roundup för jordbrukaren är nämligen inte en giftfri tillvaro, utan snarare andra äldre och farligare herbicider. Vidare framhöll Jens och Sten att latinamerikagruppens språkrör förringar att upplysa oss om hur viktigt sojajordbruket är för att lyfta tusentals argentinare ut ur fattigdom. Detta är troligtvis den mest träffande kritiken. Det kan vi även se i Skill och Contreras svar där en av huvudorsakerna till latinamerikagruppens GMO-skepsism är en ”fördelningspolitisk analys” (vilket i och för sig ter sig vansinnigt när så många tagit sig ur fattigdomen tack vare GMO-jordbruk). Vi får nämligen inte glömma att Latinamerikagruppen är en vänsterorganisation med vurm för självhushållning samt häftig kritik mot frihandel, globalisering och marknadsekonomi på agendan.

Samma intressanta mönster kan vi se i den sidodebatt som pågått mellan två politiskt aktiva med forskarbakgrund, nämligen den mellan piratpartisten/sossen Henrik Brändén med molekylärbiologisk bakgrund, och marxisten Erik Svensson som är professor i Zoologisk ekologi. Henrik har i princip lyft fram samma åsikter som Jens och Sten. Men vad som verkligen är fascinerande är vad marxisten och professorn Erik bygger sitt GMO-motstånd på. Det är inte några tekniska eller miljömässiga invändningar baserat på hans omfattande kunskaper i biologi. Nej hans kritik bygger på hans politiska syn på ”makt- och ägandeperspektiv” och ”samhällets utformning”. Erik medhåller att GMO skulle kunna vara till mänsklighetens hjälp, men bara i kombination med ett ”bryte med det kapitalistiska produktionssättet och ett systemskifte i socialistisk riktning”.

Jag vill påstå att detta synsätt är vanligare än man tror i leden av GMO-kritiker. GMO-motståndet är en större del av hur miljörörelsen har blivit allt mer vänster och har anammat ren vänsterideologi. Det förklarar också varför i just denna debatt forskares åsikter baserade på fackkunskaper är värda så lite, medan den oinvigdes åsikter värderas så högt. Debatten handlar helt enkelt inte om fakta, utan ideologi. Dessutom, då GMO-kritik är i princip en kritik mot den existerande samhällsordningen så är just forskarna själva en del av måltavlan. Det går knappast att hitta ett enda meningsutbyte i den här frågan där forskarnas rationella argument inte bemöts med fantasifulla personangrepp mot samma forskare där de påstås vara köpta.

Men det ger även en betydligt surare bismak när vi ser till City-gross reklamkampanj för GMO-fritt kött (vilket är så dumt då det inte finns något GMO-kött på marknaden..alls). City-gross påstår att de endast agerar som svar på konsumenternas oro. Men jag undrar hur många svenska konsumenter som egentligen bekymrade sig för GMO, innan City-gross startade sin ovetenskapliga kampanj. Om det endast rör sig om en bunt högljudda antikapitalister så påvisar det snarare vilka sorgliga effekter ansvarslösa marknadsaktörer kan frambringa. I det håller jag faktiskt med marxisten Erik Svensson.