Krig mot transporter räddar inte miljön.

Per Ankersjös inlägg angående ett alternativ till vänsterns miljöpolitik bådar gott inför nästa års presentation av centerns nya idéprogram. Det kan låta som självklarheter men det Per skriver är mycket viktigt. Framförallt om vi kontrasterar det mot miljöpartiets beslut på kongressen i helgen. Det finns nämligen två ting vi aldrig kan tumma på oavsett hur välvilliga miljömål vi önskar oss. Det är transport och konsumtion. De två ting kan vi inte vara emot, och endast minska i ren effektivisering, eller göra mer miljövänligt. Jag gissar att många socialister och miljöpartister sätter den ekologiska sojalatten i halsen av att höra det. Fast det beror snarare på att vänstern på 150 år inte förstått att det de kallar utsugning och exploatering är det som tar miljoner ur fattigdom. Det är handel. Det är helt beroende av tranport och konsumtion. Utan det ekonomiska välstånd som handel ger så kommer inte människor att vilja lägga pengar på bättre miljö. Dålig ekonomi ger dålig miljö. Så enkelt är det. Det är därför våra sjöar inte är försurade länge, varför det finns ca 1000 häckande par havsörnar och varför man nu för tiden kan se himlen i Düsseldorf. Vi har haft råd till det.

Låt oss titta vidare på en av dessa nyklar till ekonomisk tillväxt och jämföra miljöpartiet med centern. Miljöpartiet gillar inte bilism och miljöpartiet gillar inte flyg. Partiets tycks tro att dessa båda transportsätt är förunnat ”män med höga inkomster”.  Är det krösusar i BMWs och champagneklunkande direktörer i första klass som förstör miljön för oss andra i ren lättja? Som en medlem i det resande folk som arbetar i bil och flyger kors och tvärs i tjänsten så kan jag meddela att så ej är fallet. En titt på vilka som stressar till säkerhetskontrollen en morgon på Bromma flygplats, eller Sturup avslöjar sanningen. Det är snarare ingenjörer, underhållstekniker, säljare som reser kors och tvärs genom landet för att företag, sjukhus, kommuner och landsting över hela landet behöver dem, snabbt, där. Utan dessa resande skulle företag ute i landet inte existera, sjukhus i hela vårt avlånga land skulle inte kunna ge vård och kommuners samhällsservice hade upphört. Många ställen i vårt land hade varit rent obeboeligt utan möjligheten för dessa resande att ta sig till sitt jobb och till sina hem.

Tåg kan inte ge den servicen då det inte gör det möjligt att lämna dina barn på morgonen i Svedala för att starta en undervisning av sjukhuskemister i Stockholmstrakten innan 10.00. Detsamma gäller bilens genomslag. Om ditt yrke kräver av dig att på samma dag vara i Halmstad och Kristianstad men du bor i Malmö, så är alternativen till bil inte mycket att ha. I alla fall inte om du vill få någonting gjort och vill ha ett privatliv.  Och så kommer det att förbli, då det aldrig skulle går att göra tågtrafiken så pass snabb och rikstäckande att den skulle kunna ersätta bil och flyg.

Om vi vill minska på bilar och flygplans klimatpåverkan så måste vi förändra dem, istället för att ta bort dem. Att vara emot bilism och flyg är en dyr återvändsgränd. Vi måste helt enkelt slopa stenåldersromantiseringen som grasserar inom miljöpartiet och vänstern för att kunna gå framåt. Därför håller jag med Per.

Bloggar: JW, CJ

Bidragspartiet slår tillbaka!

Alliansens arbetslinje är under den senaste veckan under attack. Det må ses som en självklarhet att regeringens politik kritiseras av oppositionen, men låt oss inte glömma att Stefan Löfven hittills, åtminstone till synes inte har velat utmana regeringen i denna fråga, utan verkar ha anpassat sig. Men nu går socialdemokraterna till attack mot arbetslinjen, dels via Aftonbladets Karin Pettersson som nyligen var en höjdare på Sveavägen 68, diverse LO-funktionärer, samt Göran Perssons gamle minister Anna Hedborg.

Kritiken verkar utgå från rapporten som visar på att Sverige inte länge har världens mest givmilda bidragssystem, utan normaliserat sig förhållande till andra liknande länder. Som om nu bidragsmästare skulle vara något att eftersträva. Jag minns ett telefonsamtal till dårmagneten Ring P1, där en person klagade på att i Sverige får man minsann inte ett engångsbidrag (förutom pensionen naturligtvis) på ca 10.000 kr som man får i Grekland som nybliven pensionär. Ja och vad hjälper det grekerna idag när de inte kan betala notan för sitt offentliga spenderande?

Men de socialdemokratiska kritikerna verkar inte bry sig nämnvärt om balanserad budget. Anne Hedberg menar att höjt tak i A-kassan är ”det mest kraftfulla omfördelningssystem vi har”. Ett sådant påstående faller på sin egen orimlighet. Det bästa omfördelningssystemet i en fungerande ekonomi är naturligtvis att arbetslösa får jobb. Annars krävs helt orimligt höga tak i sjuk- och arbetslöshetsnivåerna, vilket inget land klarar rent ekonomiskt över längre tid och flera konjunktursvängningar. Sedan tycker jag också att vi skall fungera över vilket samhälle vi vill ha och vilka signaler vi skall ge till våra medmänniskor. Läser man socialdemokraten Anne Hedbergs artikel får man intrycket att hon vill dra upp låginkomsttagare till medelklassnivå genom att försörja dem på bidrag. Vill vi det? Anser vi att vissa skall kunna få höjd standard för att andra hårt arbetande blir straffbeskattade? Och hur många väljer att INTE ett jobb i ett sådant bidragssamhälle?

Är det verkligen eftersträvansvärt? Vore det inte bättre att använda krutet till att göra det lättare och billigare att anställa så fler kan ta sig ur utanförskap den vägen? Går det ens att upprätthålla sådana bidragsnivåer som Anna Hedbergs förslag skulle kräva och ha råd med allt annat som vi vill ha i vårt samhälle? Vi har idag världens näst högsta skattetryck där 44.5 % av allt vi tjänar, fattig som rik (vilket i sig avslöjar hur falskt anklagelserna om nedmonterad välfärd är), går till staten. Hur högt anser Anna Hedberg att det kan bli?

Jag gissar att bidragspartiet socialdemokraterna kommer att få opinionen att vända. Det är ett intressant sätt att destruera det förtroendekapital Stefan Löfven har vunnit genom att helt sonika hålla tyst i frågan.

PS. Karin Pettersson ger sig även på Sven-Otto Littorin i sitt inlägg och påstår att ”Sommaren 2010 avgick han under skandalartade former”. För de som kommer ihåg så var det enda som var skandal hur Karin Petterssons Aftonbladet drevade bort Littorin från offentligheten med en smutskastningskampanj som helt saknade saklig täckning. Det var skandalen….

Bloggar: DHE, PA, AB, MM

Utan skolval ökar politikers makt över medborgarna

I allt kortare cykler så växlar det fria skolvalets belackare sin kritik mellan att påstå att privata skolföretag som gör reklam med ipods och går med vinst, för att sedan göra helt om och mena att det fria valet lämnar de svaga eleverna i sticket i dåligt fungerande kommunal skolor. Just nu kommer dessa två kritiker samtidigt vilket blottar en logisk kullebytta. Man kan inte hävda båda ting. Antingen är friskolor sämre på att undervisa då en del av skolpengen går till vinst och glättig reklam, eller så är de för bra då bara duktiga elever väljer bort de kommunala skolorna och sämre elever blir ensamma kvar. Men det är naturligtvis inte de som ogillar skolval särskilt bekymrade för. Är man ideologiskt mot fria val så behöver man inte vara logisk.

Hur som helst är vi nu inne i en fas då främst det senare påståendet trummas in. Vi har nu fått höra att det fria skolvalet ökar skillnader i skolresultat mellan skolor (men är det samma sak som att skillnader ökar mellan elever?), att bara medelklassfamiljer väljer skola åt sina barn medan utsatta grupper och svaga elever inte gör det. De värsta excesserna kommer från några snusförnuftiga professorer från en obskyr institution vid Stockholms universitet som menar att det är medelklassens sätt att distansera sina barn från underklassens förtappade ungar.

Men det finns något av de besuttnas sårade heder av att förlora makt över denna jämmer. Samhällets politiska ingenjörer får inte längre använda medelklassens barn som bondeoffer för att uppnå sina ideologiska mål. För vissa har det ju alltid funnits valmöjligheter för sina egna barn. För snart 31 år sedan skulle en lite lintott börja skolan i Malmö. Då han och hans mor bodde på gränsen mellan två skolors upptagningsområde så tilldelades han en plats på den stora något skrämmande skolan i ett mindre bra höghusområde i staden, istället för den lilla skolan i grannområdets villakvarter. Modern blev naturligtvis olyckliga och gjorde allt i sin makt för att ändra på saken. Bland annat talades det med en kontakt (icke borgerlig kan påpekas) med politiska förgreningar i staden, och vips placerades grabben i den lilla skolan i villakvarteren.

Grabben det var jag, och jag är glad och tacksam för min mammas oro, och i min egen själviskhet kontaktens ingripande. Det är naturligtvis svårt att säga vad skolbytet spelade för roll, men det kan påpekas att jag än idag har många vänner i skolklassen jag började i, och vi var i stort alla väldigt studiemotiverade. Men min poäng är att det inte borde vara personer med politiska kontakter eller hutlöst mycket pengar förunnat att kunna välja skola åt sina barn. Eller de som bor i välbärgade områden och med närhetsprincipen naturligtvis är närmast skolor i välbärgade områden. Så var det i 70- och 80-talets Sverige. Välja borde alla kunna, precis som det är idag.

Orsaken är dels ideologisk. Barn skall inte vara skolpolitikers schackpjäser. Föräldrar skall kunna välja efter sitt huvud och sina preferenser mellan skolor och pedagogik. För hur vet vi att skolpolitikerna alltid har rätt? Jag är betydligt mer till freds med att makten över skolan sprids ut bland landets medborgare och föräldrar vilket ger mångfald. Det som passar en elev behöver inte nödvändigtvis vara rätt för andra barn. Men det behövs också för skolans skull. Skolvalets utfall är en viktig signal till samhället vad föräldrar och barn tycker. Det är uppenbart att vissa politiker och skolpolitiska byråkrater ogillar denna information, då det tvingar dem att tänka om och tänka nytt. Men det bryr jag mig mindre om.

Men visst finns det problem med valfriheten. Dels är ett problem att alla inte väljer. Men de borde vi som samhälle kunna hjälpa dem med. Utsatta grupper borde kunna få stöd i sitt skolval, så att deras barn hittar den skolan som ger dem störst chans att lyckas. För det andra är problemet att vissa kommunala skolor som väljs bort, och därmed tenderar att falla i resultat över tid, vilket det har visat sig vara svårt att ta sig ur. Men det är en utmaning som inte så lite beror på kommunala organisationers oförmåga att ta till sig skolmarknadens dom och göra något åt saken. Byråkrater är som sagt inte bäst på att förändra invanda strukturer, till och med när ruinen stirrar dem i i vitögat. Men varför skall föräldrar som väljer straffas för skolpolitikerns oförmåga till förbättring? Det här är snarare ett lysande tillfälle för väljare att kräva nytänkande, klarare ansvarsfördelning och bort med de svarta hål som den byråkrati som den kommunala skolpolitiken på vissa ställen omgivits av.

Nu när både socialdemokraterna och miljöpartiet har börjat svaja i sitt försvar av det fria skolvalet, så är det inte en öppning till bättre resultat i den svenska skolan. Snarare är det en risk för en återgång till 80-talets DDR-skola som hade ständigt sänkta resultat i och med att folkskolans gamla lärare ersattes av enhetsskolans indoktrinerade vänsterpedagoger. Där frånvaro av skolval ströp varje tillfälle hos föräldrar att påvisa sitt missnöje för vad skolpolitikerna gjorde med deras barn som insats och där jämlika resultat skulle tvingas fram genom att försumma de bästa eleverna. En sådan återgång skulle inte gagna några elever. Bättre då att ge Alliansens batteri av nyinförda reformer tid att slå igenom.

Media:DN, DN2, DN3, SVD, EXP, DN4

Blogger: TB, MH

LO är orsaken till varför socialdemokratin inte vill tala om invandrares arbetslöshet

Veckans debatt som startades av Fredrik Reinfeldt rörande etniska svenska och arbetslöshet kräver en fördjupad analys. Från min sida ser jag som sagt inget konstigt med statsministerns uttalande som är en självklarhet. det är att påtala fakta. Men det finns en hel del problem med hans kritiker och deras resonerande.

Som Maria K Andersson påvisar har de flesta av dem själva använt uttrycket ”etniska svenskar”, eller har partikamrater till dem gjort det utan att de själva reagerat. Det tyder på att kritiken är hycklande. För det andra, att tala om etnicitet är helt normalt i alla andra länder förutom Sverige, vilket ger reaktionerna på Reinfeldt ett löjes skimmer. Jag läste nyligen klart den internationella bästsäljaren ”Outliers” av den prisbelönte kanadensiske författaren Malcolm Gladwell. I flera kapitel beskriver han hur kultur och etnisk tillhörighet kan påverka vårt handlande positivt och negativt. Men också att det går att ändra etnicitetens påverkan om man erkänner dess existens. Gladwells mest tydliga exempel är det koreanska flygbolaget Korean Air Lines som hade extremt många allvarliga olyckor jämfört med andra bolag. Orsaken visade sig vara att den koreanska kulturen som är väldigt hierarkisk, inte fungerade i en cockpit. Andrepiloten var i sin undergivenhet mot förstapiloten, inte benägen att använda en tydlig kommunikation mot förstapiloten då han i vissa fall till och med riskerade en lavett. Vid krissituationer visade sig detta vara katastrofalt, och direkt orsak till varför just Korean Airs plan kraschade så ofta. Men flygbolaget kunde vända denna dystra statistik, genom att erkänna och ta tag i problemet, med att utjämna hierarkin i cockpiten. Idag är flygbolaget bland världens säkraste. Trots att slutsatserna av boken knappast faller någon rasist i smaken så är det tydligt att om Malcolm Gladwell hade varit svensk så hade han inte kunnat skriva boken utan anklagats för att fiska i grumligt vatten. Då han själv har jamaikanska föräldrar så hade troligtvis miljöpartisten Mikael Trolin kallat honom för ”husneger”. Det är absurt och ett tecken på hur illa det står till med den svenska debatten.

Att Reinfeldt säger sanningen, nämligen att det är mycket svårare för unga och invandrare att få jobb är bra. Det betyder att han erkänner problematikens existens och troligtvis vill göra någonting år den. Det är ett erkännande att generella lösningar på arbetsmarknaden, likt jobbskatteavdrag (vilket har fått etniska svenskars arbetslöshet att minska under global recession) inte räcker för att bryta utanförskap i tex Rosengård. Det är en bekräftelse att situationen kräver systemförändringar på svensk arbetsmarknad. Det skulle kunna betyda att moderaterna vill komma ur den statiskt styrande period som de har fastnat i. Framförallt skulle det innebära att moderaterna ger centerpartiet (och till viss del folkpartiet) rätt, i att det krävs specifika åtgärder mot ungdoms- och invandrararbetslösheten, med bla lägre ingångslöner och avskaffande av turordningsreglerna. Som centerpartist anser jag därför att uttalandet av Reinfeldt är viktigt och bra.

På samma sätt kan vi värdera socialdemokraternas nära nog hysteriska kritik av Reinfeldts uttalande. Rörelsen var tongivande när man i Sverige på 70-talet suddade bort begreppet etnicitet i statlig förvaltning och statistik. Genom att inte tala om etnicitet skulle etniska skillnader och rasism försvinna (till skillnad från liberaler som debatterat). Så blev inte fallet, utan denna tystnadens politik är snarare en av de tongivande orsakerna till att vi har Sverigedemokraterna i Riksdagen idag och varför arbetslösheten är endemisk i invandrartäta förorter. Som jag skrev i mitt förra inlägg, när Stefan Löfven vägrar se att invandrare och ungdomar har högre arbetslöshet än genomsnittet, så kan vi som väljare vara säkra på att han inte kommer att göra något åt problemet att invandrare och ungdomar faktiskt har högre arbetslöshet än genomsnittet. Men det finns också en betydligt mer beräknande del i socialdemokraternas respons. Om Löfven erkänner det så erkänner han också att det krävs strukturella förändringar av den svenska arbetsmarknaden. Eftersom den svenska arbetsmarknaden till stor del är en socialdemokratisk skapelse i symbios med LO, så är det en omöjlig väg framåt för en socialdemokratisk ledare. Den svenska arbetsmarknaden må vara skapad på bekostnad av dem som inte har jobb, men samtidigt belönar den de som har jobb, vilka är LO, vilka styr socialdemokratiska politiken.

Alltså, Stefan Löfven kan inte erkänna den förhållandevis höga ungdoms- och invandrararbetslösheten, för det skulle vara ett direkt slag mot LOs maktställning på svensk arbetsmarknad. Då är det bättre att falskt anklaga statsministerns uttalanden för att vara ”otäck”. Det tydliggör också valen vi har framför oss. Antingen en framtid där vi utvecklar Sverige efter tidens utmaningar, som jag hoppas att en nystartad Allians kan göra. Eller en socialdemokrati som vill ha ett status qou, uppblandat med några svårdefinierade innovationspolitiska råd som de hoppas skall lösa Sveriges alla problem med ett trollslag. Det vi absolut vet av det är att socialdemokraternas recept inte hjälper mot segregationen i Rosengård.

Bloggar: MM, JW, UB, TB, AJH

Media: DN, SVD, EX, AB

Ett ord från rasism, eller kreativa tolkningar i ett urspårat debattklimat?

Jag minns en TV-debatt mellan Mona Sahlin och Göran Hägglund om antisemitismen i Malmö för några år sedan, som överlag var avslagen och intetsägande. Men då råkade Hägglund nämna att det var individer ur en annan minoritet som stod för majoriteten av hatbrott mot judar i staden. Det tog hus i helvete. Mona Sahlin förklarade indignerat att hon nu faktiskt var riktigt upprörd över att Hägglund hade haft mage att komma med ett sådant påstående. Nu några år senare vet vi att Göran Hägglund hade rätt, efter otaliga artiklar. Kommunen har också det klart för sig. Varför skulle den annars ha startat ett dialogcentrum mellan judar och muslimer? Men det är fortfarande minerad mark. Paulina Neuding anklagades ju nyligen av Aftonbladet för att hata muslimska barn efter att ha skrivit en artikel i ämnet i Jerusalem post, vilket jag skrivit om här.

Vad detta exemplifierar är att vi i Sverige på senare år har utvecklat svårbegripliga regler i debatter. Det hela går ut på att de som lyssnar har totalt tolkningsföreträde när det gäller att bedöma vad en debattör försöker säga. Och dessa tolkningar kan vara synnerligen kreativa. Det gäller framförallt i frågor om integration och invandring. Rena fakta kan alltså omtolkas till rasistisk propaganda i Der Stürmer-nivå, om lyssnaren vill så, oavsett hur orimligt det nu kan te sig.

Många olyckskorpar trodde att debatten skulle utvecklas som i Danmark efter Sverigedemokraterna valdes in i Riksdagen. Men det blev tvärtom. Vartenda ord bedöms nu i förhållande till SD, som man med detta politiska spel försöker placera i knäet på politiska motståndare. Många gånger är det enskilda bisatser, formuleringar eller enstaka ord som skall avslöja den dolde rasisten i denna nu språkvetenskapliga häxjakt. Se tex de formligen absurda reaktionerna på Staffan Danielsson artikel om ensamkommande flyktingbarn.

Sist ut att falla i fällan är Fredrik Reinfeldt. Han hade mage att säga att invandrare och unga har högre arbetslöshet än medelålders medelsvensson. Reaktionernaharblivitexakt som jag beskrivit ovan, både av indignerade socialdemokrater, men till min förvåning (och besvikelse), även av vissa av mina partikamrater. Kritiken handlar om att putta Sverigedemokraterna på Reinfeldt, vilket naturligtvis även Sverigedemokraterna utnyttjar, samt de ständiga kreativa tolkningarna av ett enstaka ord.

Men vad lär sig politiker av detta? Att nu är det inte ens acceptabelt att säga att invandrare har högre arbetslöshet än genomsnitten. För det implicerar enligt kritikerna att man antingen vill slänga ut dem, eller att dessa arbetslösa inte spelar någon roll för oss andra. Enligt den socialdemokratiske partiledaren är sådana påpekande ”otäck” för att den ”pekar ut folk”. Men kritikernas felslut är att de sätter likhetstecken mellan att acceptera att en problematik existerar (exempelvis hög arbetslöshet bland invandrare) och vissa förkastliga lösningar som tex Sverigedemokraterna föreslår. Det är absurt. Man kan acceptera faktum att arbetslöshet bland invandrare är högre än genomsnittet utan att vilja kasta ut någon eller vilja inskränka någons individuella friheter.

Men kritikernas indignation har även den sina implikationer. Om vi inte ens får säga att invandrare eller unga har högre arbetslöshet än genomsnitten så lär vi aldrig kunna lösa problemet, nämligen att invandrare och unga faktiskt HAR högre arbetslöshet än genomsnittet (se Hanif Balis suveräna inlägg). Gissningsvis kan vi ju behöva reagera på detta faktum annorlunda, än om arbetslösheten i vårt land var jämt fördelad mellan inrikesfödda och utrikesfödda, samt gammal som ung. På samma sätt, om vi inte får säga att hatbrotten mot judar i Malmö begås av enskilda individer ur en invandrargrupp från mellanöstern istället för skinnskallgäng, så kan vi aldrig göra någonting åt det.

Det är ett viktigt klargörande. Då Stefan Löfvén menar att vi inte skall ”pekar ut folk” så

kommer han aldrig någonsin att lösa det ofantliga problemet med utanförskap i exempelvis Rosengård. Han kommer gissningsvis att fortsätta försvara turordningsregler, kräva att deltidsanställda har rätt till heltid och instifta allehanda innovationspolitiska råd som inte kommer att skapa ett endaste jobb. Allt detta medan invandrare i vissa områden fortsätter att vara arbetslösa en masse, med alla dess följdproblem.

Bloggat: FS, HB, DHE, TB, TM, HE, PLC, PA, MM

Är vård av hemlösa kallt?

Imorse på radion kunde man höra om Pelarbacken, Sveriges första vårdcentral för samhällets mest utsatta, de hemlösa. Det är en delvis stationär och en delvis mobil enhet som skall ta hand om dessa människors hela vårdbehov, allt från tandvärk till eventuella psykiska besvär. Pelarbacken drivs av Ersta Diakonia vilket är en ideell förening varvs verksamhet görs möjlig främst via avtal med landsting och kommun. Det är i sin tur möjligt tack vare vårdval Stockholm som öppnar upp för att privata vårdgivare kan få betalt via skattsedeln för att behandla stadens sjuka.

Pelarbacken finns sedan ett år tillbaka i borgerligt styrda Stockholm, som ligger i borgerligt styrda Stockholms landssting, i Alliansstyrda Sverige, tack vare en liberal frihetsreform. Något liknanade har inte funnits i ett socialdemokratiskt styrt Sverige. Något liknande har aldrig utvecklats av ett politiskt styrt landsting. Är det något som passar in i bilden av "Kalla Sverige" som socialdemokratiska opinionsbildare, facket och Aftonbladet tjatar om? Eller är det dags för sansade debattörer att avfärda dessa som oseriösa smutskastande propagandister?

Front National Del 3, från nazikollaboratörer till Marine Le Pen

Det här är alltså tredje delen av min trilogi över den franska fascismens historia (del 1, och del 2 hittar ni här). Här skall jag beskriva dess historia från och med andra världskriget fram till Marine Le Pen i årets presidentval.

Vichy

Under 30-talets slutskede var den franska fascismen hopplöst splittrad, och förbud mot uniformerade privata miliser gjorde möjligheten att ställa till problem minimal. Men så kom andra världskriget och Hitlers pansar dundrade genom Ardennerna och krossade Frankrike på blott sex veckor. Den franska regeringen avgick, men föreslog att den gamle hjälten från Verdun, marskalk Philippe Pétain, som sin ersättare. Frankrike delades upp i en ockuperad zon i norr samt en självständig zon i sydöstra delen av landet och parlamentet samlades i Vichy. Där gav de med överväldigande majoritet (Röstsiffror 569 mot 80) Pétain total makt. Pétain använde detta mandat till att bygga upp en fascistisk stat mycket efter riktlinjer av Charles Maurras. Trots det militära misslyckandet så kunde den gamle generalen inte skylla landets tillkortakommande på militären, utan ansåg att demokratin hade haft en förklenande effekt. En nationell revolution proklamerades, som snarare var reaktionär. Allt efter 1789 skulle tvättas bort.  Slagorden "Liberté, égalité, fraternité", ersattes av "Travail, famille, patrie". Även inom ekonomin var misstänksamheten mot modernism stark och det viktigaste målet blev att göra fler fransmän till bönder. Industrin sattes även de under statens kontroll, ungefär som i Mussolinis Italien. Vichy kopiera de juridiska förföljelserna av judar, homosexuella och romer från Nazityskland och skickade även franska judar till tyska koncentrationsläger.

Vad vi måste komma ihåg var dels att dessa rasistiska och fascistiska åtgärder, på inget sätt var framtvingat av Nazityskland. De var självständiga beslut efter den franska fascismens mål. Även det djupa samarbetet mellan Vichy och Nazityskland skedde på Pétains initiativ. Snarare var det Hitler som begränsade det, då han fortfarande såg fransmännen som fiender. Vidare så var alltså Vichy den enda kollaborerande stat i Europa som hade ett parlamentariskt mandat, och även ett folkligt stöd. Det gick rätt lång tid under kriget tills att Charles de Gaulles popularitet överträffade Pétains. Till slut får vi heller inte glömma att det fanns de som var värre än Vichy. De mest extrema franska fascisterna valde att samarbeta direkt med den nazistiska ockupationsmakten i Paris och ansåg att Vichy var för klent.

Militären, kolonierna och Poujadismen

 Efter andra världskriget var åter igen den franska fascismen besegrad. Pétain och de andra från Vichy dömdes för förräderi. Men en ny grogrund skapades. Det var framförallt inom armén. Orsaken var att Frankrike vid kriget slut hade återtagit sina kolonier. Men i dessa hade nu militära rörelser bildats som ville slänga ut fransmännen. Främst var det den sovjetstödda marxiströrelsen FNL i Vietnam, samt den nationella rörelsen FLN i Algeriet. Kolonierna behövdes för Frankrikes status som stormakt, men inga politiker och knappt några fransmän var villiga att betala priset för det. Frankrikes knappa medel behövdes för att bygga upp landet efter kriget. Därför gavs inte militären möjlighet att vinna, men fick inte heller förlora. Vår bild av Frankrikes krig i Vietnam har beskrivits felaktigt som vietnamesers kamp mot en överlägsen kolonialmakt. Franska fallskärmsjägare använde bla gevär från första världskriget som var så pass långa att de fick släppas ner separat från flygplan när de hoppade. Det episka slaget vid Dien Bien Phu var en hopplös kamp av några få franska regementen mot en vietnamesisk övermakt med tyngre beväpning. De flesta franska enheter bestod även till 50 % av frivilliga vietnameser. Därför odlades det inom franska armén en övertygelse om att de själva kämpade för landets bästa medan politikerna (inte oförtjänt) talade med kluven tunga. Efter förlusten i Vietnam flyttades kolonialkriget till Algeriet. Trots att materiell började bli bättre och kriget för fransk räkning gick rätt bra, så fanns dessa åsikter kvar inom officerskåren och främlingslegionerna. De gissade att de skulle bli snuvade på den militära segern av politikerna som började bli allt mer intresserade av en förhandlingslösning.

Non, je ne regrette rien

Algeriet ansågs vara en del av Frankrike och inte någon koloni, vilket rent befolkningsmässigt var en ohållbar ekvation. Där bodde 3 miljoner etniska fransmän, så kallade pied noirs, omgivna av miljoner araber och berber utan samma rättigheter. Det gick naturligtvis inte att förena med en modern demokratisk rättstat. Antingen skulle alla algerier ha samma rättighet i Frankrike, eller så skulle Algeriet bli självständigt. Men för pied noirs var universella mänskliga rättigheter inget mål. De var vana vid ett liv som utvald elit. Därmed var det naturligt att det utvecklades en antidemokratisk och rasistisk rörelse bland pied noirs, när politiken på fastlandet började inse att Algeriet var förlorat. De kallade sig Algérie française. Dess förening med den missnöjda militären blev explosiv. På tre år genomfördes inte mindre än tre statskupper ifrån Algeriet. I den första räddades republiken av Charles de Gaulle som återvände efter tio år till politiken. Men det var inte långt ifrån att kuppen hade lyckats, då varenda enhet av kvalité i franska armen var i just Algeriet som kontrollerades av kuppmakarna. De intog även Korsika med fallskärmsjägare och planerade ett angrepp på klent försvarat Paris. Men de Gaulle räddade dagen genom att bli president mycket beroende på att kuppmakarna till rätt stor del trodde att han som militär var en av dem. Men de Gaulle skapade sin egen demokratiska politiska plattform (vilket förövrigt Sarkosys parti är sprunget ur) och började förhandla med FLN med en folkomröstning 1961. Då var det dags igen i ”generalernas putsch”. Än en gång räddade de Gaulle republiken genom att via radio och TV tala direkt till de värnpliktiga soldaterna i franska armén som inte var sugna att följa sina officerare in i diktatur. Den enda enheten som följde kuppmakarna in i slutet var 1:a fallskärmsregementet i främlingslegionen, som därmed upplöstes för att aldrig igen återskapas. Dess legionärer marscherade ut ur sina förläggningar till Edith Piafs Non, je ne regrette rien. De menade vad de sa, då en hel del av dem skapade den fascistiska terroristorganisationen OAS som begick mord och sprängattentat över Frankrike under några år.

Under denna tid fanns det även fascism i Frankrike. Det var ett skatteuppror av startat av Pierre Poujade, en småbutiksägare från mitten av landet. Det utvecklades till en rörelse som var emot allt, den var mot modernism, industrialism, urbanisering, köpcentra, judar, homosexuella och en påstådd amerikanisering som det franska bondesamhället hotades av. Poujadismen stödde ett tag Algérie française, Men det blev aldrig mer än en nej-till-allt-röst, utan eget utvecklat program, varvid rörelsen dog ut.

Le Pen och Front National.

Jean-Marie Le Pen var övertygad fascist sedan ungdomen. Han sålde Action françaises tidning under studietiden och valdes redan 1956 in till parlamentet som poujadist. Han gick även med i främlingslegionen och stred i 1:a fallskärmsregementet i Algeriet, samma regemente som upplöstes efter att ha stött kuppmakarna. Han var ett personifierande av fransk fascism. 1972 skapade Le Pen, tillsammans med en före detta OAS-terrorist och en före detta Vichy-politiker, Front National (FN). Många gamla spöken från förr är alltså representerat i partiet. FN stod i början för fascism i en mix med poujadismen nej till allt vad etablissemanget var för. Med tid har partiet mognat till att bli mer konsekvent nationalistiskt, rasistiskt, anti-EU och ekonomiskt protektionistiskt, mot privatiseringar. Dess starkaste stöd har partiet haft i södra Frankrike där många gamla pied noirs bor idag efter att ha flytt Algeriet. I jämförelse med andra liknande partier i Europa som Sverigedemokraterna och danskt folkparti så har FN varit betydligt mer extremt. Att Le Pen anklagats för att ha torterat fångar i Algeriet har knappast varit till hans nackdel . Han har också förnekat förintelsen och öppet flörtat med nazism just för att Vichy-eran är en del av partiets grund. Trots det är FN det största av denna typ av partier i Europa med 10-17% av rösterna i vartenda presidentval sedan 1988, och är stabilt representerat i Europeiska parlamentet.

En av de främsta orsakerna till partiets starka stöd beror på att många av partiets åsikter är vitt förekommande över hela politiska spektret. Protektionism ställer sig i princip varenda fransk politiker bakom varför svenska liberaler tenderar att vara väldigt vilsna under franska val. Vänsterns kollektivism står mot konservativ kollektivism, utan mycket till alternativ. Därför är fascistoid kollektivism inte särskilt långt borta för väljarna. Överanvända uttrycket ”att fiska i grumligt vatten” får en helt annan innebörd i Frankrike. Presidenten Chirac försökte i valet 1993 ragga väljare med att han förstod vilka vedermödor invandrares lukt förde med sig för fransmän.

Med Marine Le Pen så har FN anslutit sig till en trend i Europa där liknande partier, som Sverigedemokraterna under Jimmie Åkesson, har slipat sin profil och blivit mer moderna. Det var länge osäkert om det extremt macho-dominerade FN skulle kunna hantera en kvinnlig ledare och den nya stilen då många sympatisörer vägrar svara på frågor i opinionsundersökningar. Men med 17.9% av rösterna har hon överträffat sin far i sitt första val. Med tiden kan hon säkerligen få FN att växa än mer.

Slutsatser

FN är Europas största extremnationalistiska parti. Orsaken är den fascistoida rörelsens långa historia som skapat en stabil grund inom väljarkåren. Mycket beror även på det politiska klimatet som näppeligen kan jämföras med något annat land i Europa. Frågan är däremot om FN kan bli så stort att det kan vinna val. Jag tror inte det. Det är en endemiskt splittrad rörelse, vars mål, ett alternativ till den rådande republiken, är omöjligt.

Lästips:

Peter Davies, The Extreme right in France, 1789 to the present

Alexander Horne, A savage war of peace, Algeria 1954-1962
Robert Paxton, Vichy France: Old Guard and New Order, 1940-1944
Martin Windrow, The Last Valley: Dien Bien Phu and the French Defeat in Vietnam.

Länkar: DN, Exp, Exp2, DN2, DN3, SVD, SYDSV, DN, SVD, DN4