Historierevisionismens okrönta drottning.

Veckan som gick anklagade vänstern med medhåll från DNs finliberaler för att ljuga om historien (min mening om bråket förklarade jag här). Fast alla fick sig en riktig lektion i hur man ljuger om historia från en person ur ett politiskt läger och en tidning som är expert på området, nämligen kommunisten Åsa Linderborg på Aftonbladet-kultur. Hennes artikel ”Gör avbön!” är troligtvis det mest osakliga utfall på moderater i modern tid och är snarare ett bevis på vänsterns fördomar mot moderater. De är enligt socialister misstänkta Palmemördare och presumtiva statskuppare, och att inte vänstern har tagit sig förbi dessa fördomar när väljarkåren inte längre sväljer lögnen är också en delorsak till varför vänstern har gjort sig själv politiskt överflödig likt en dront. Men samtidigt är det intressant att analysera metoderna som denna mästarinna i historierevisionism använder sig av:

1. Att kritisera någon för ett uttalande som är förkastligt idag, men inte var det vid tidpunkten det sades: Linderborg skriver: ” Det var på den tiden Ulf Adelsohn försvarade svenskt företagande i Sydafrika med argumentet att ”en neger är en neger och en svensk är en svensk”
Intressant fick Adelsohn medhåll från socialdemokraterna med Ingvar Carlsson som även han ansåg att handelsbojkott mot Sydafrika inte var att föredra. Så om moderaterna påstås vara för Apartheid för att de var mot handelsbojkott så måste de ha varit det ihop socialdemokraterna. Men användande av uttrycket ”neger” då? Igen, detta var 36 år sedan när det ansågs vara en acceptabel beskrivning av mörkhyade afrikaner söder om Sahara. I svenska butiker kunde man då köpa negerbollar.

2. Att tvinga på motståndaren sina egen världsåskådning och historieskrivning för att sedan kräva ursäkt: Linderborg skriver ”Det var Moderaterna som tyckte att USA skulle bomba ännu mer i Vietnam.”
Bomba och bomba. USA hjälpte en diktatorisk allierad (Sydvietnam) som attackerades av en kommunistisk enpartistat (Nordvietnam). Vänstern valde att stödja den invaderande kommunistiska enpartistaten (som även hade stöd från Kina och Sovjet), vilket kan likställas med att stödja Nordkorea i Koreakriget. Tyvärr förlorade USA Vietnamkriget vilket innebar att alla vietnameser sedan dess levt i en enpartistat, mer än 1 miljon har fått uppleva Vietnams version av GULAG och landets kinesiska minoritet (och många andra) på ca 2 miljoner tvingades bort i en rasistisk exodus där upp till 500 000 dog på haven. Är det verkligen de som inte höll med FNL-rörelsen som skall skämmas? Jag tycker inte det.

3. Att anklaga någon för ting som varken går att bevisa eller motbevisa: Linderborg skriver ” Det var deras väljare som hade kafferep på Östermalm med pengainsamling och strumpstickning till Tredje riket.”
Åsa Linderborg har inte hittat något pronazistiskt eller protyskt från dåvarande högern. Varför inte då påstå att vissa av högerns väljare må ha varit pronazistiska? Det går ju inte att motbevisa och inte heller kan ett parti ta ansvar för alla de som någon gång röstat på detta parti. Vem som helst kan ju komma med någon form av anekdotisk bevisföring att de kände någon virrig tant någonstans som sagt att hon röstat på högern och att hon stickade för Hitler. Visserligen klarar inte denna typ av förtal av granskning utan kan väldigt lätt sågas om man får tid och plats att utrycka sig. Men i skriven form i tabloidpressens smustkastningsdrev ställs väldigt sällan sådana kritiska frågor. Intressant nog finns det ett parti som faktiskt var pronazistisk på riktigt. Det var kommunisterna, dagens vänsterparti som förövrigt Åsa Linderborg har varit aktiv i. I och med Molotov–Ribbentrop-pakten så tvingades alla de kommunistpartier som tog order från Moskva att ställa sig på Tredje Riket sida mot England och Frankrike från 1939 till 1941 då Hitler anföll Sovjetunionen. Åsa borde granska sitt eget partiarkiv innan hon smutskastar något annat parti.

Historia värdelöst som röstmagnet

Jag har tidigare skrivit en hel del om socialdemokraternas bristande förnyelsemöjligheter. Vad jag då (och nu) anser vara partiets största hinder från att gå från att vara gårdagens parti till ett relevant val för fler än ca 30 % är partiets monstruösa bredd. Det finns nämligen väldigt lite i åsikter som håller ihop detta parti. Kittet är identiteten och en historia. Just därför var det så svårt för Mona Sahlin att politisk parera den utmaning för socialdemokrater som Alliansen är, och Reinfeldt genidrag att dra moderaterna mot mitten och ge dem namnet ”det nya arbetarpartiet”. Att förändra rörelsen inför denna nya skapelse visade sig vara en för stor utmaning för henne. Som vi har sett har Håkan Juholt hittills inte haft mycket större lycka som vi både kunna bevittna i de pinsamma turerna kring sossarnas skuggbudget, och senare i den efterföljande skandalen kring bostadsersättningen med mera. Drevet mot Juholt hade nämligen väldigt lite med ”borgerlig media” att göra (aftonbladet…borglig? Ha!) och betydligt mera med läckor inifrån det egna partiet, troligtvis från vänstersossen Juholts antidoter som ogillar SAPs nya politiska riktning.

I denna vecka har vi fått ytterligare ett bevis på att det just är identiteten och historia som är socialdemokraternas kitt. När nu moderaterna hade mage till att traska in även i detta sosserevir tog det hus i helvete. Det räckte med en försiktig mening i nya idéprogrammet där moderaterna proklamerade sig ha varit för rösträtt, mot apartheid (inte att de varit drivande eller kämpat hårdare än någon annan), för att reaktionerna skulle anta fanatiska proportioner. Hela s-info blev en eruption i hetsiga inlägg och DN-kultur likaså samt naturligtvis aftonbladets röda ledarsida. Moderaterna var nu enligt deras belackare FÖR apartheid och MOT rösträtt (enligt somliga troligtvis fortfarande). Den sista S-bastionen är hotad, alle man på barrikaderna!

Enligt mig gör moderaterna rätt i att snabbt retirera i frågan. Det beror inte på att jag tycker att de har fel i sak (vilket de inte har). Snarare beror det på att debatten om vem som har varit historiskt godast är endast är självgott godis för de egna redan övertygade politiska gräsrötterna. Några nya röster ger det inte för någon inblandad. Vem skulle rösta på ett parti för att de var för allmän rösträtt på 1900-talet början? Knappast någon då vi inte har haft något parti sedan dess som är mot allmän rösträtt. Denna debatt får snarare deltagarna att framstå som grälsjuka gamla gubbar från en svunnen tid, väl exemplifierat av de silverrävar på s-info som i god vänsteranda á la 80-talet verkar tycka att varenda moderat borde spärras in som misstänkt Palmemördare eller potentiell kuppmakare och som tycker det är relevant att diskutera huruvida ”högern” var för eller emot en misslyckad pensionsreform på 50-talet

Det är knappast opportunt för moderaterna att klättra ner i de politiska sarkofagerna efter sossarna. Moderaternas framgångsrecept är ju att de till skillnad från sossarna uppfattas som moderna och relevanta för en bred medelklass. Vad skall man då med historia till? Vad spelar gårdagens kamp för roll då? Nej låt sossarna behålla historia som sitt främsta valargument, för det tydliggör bara hur förlegade de är.

Men möjligen känner sig Reinfeldt & co tvingat till att göra partihistoria till något mer relevant när man försöker göra moderaterna till ett parti åt alla och därmed sudda ut allt som sticker ut eller kan uppröra. Det finns inte så mycket annat att komma med än gårdagens gärningar ifall visioner för morgondagen blir för ideologilösa. Risken med att bli för stor är nämligen att man på sikt tvingas bli lika ointressant som sossarna.

Reclaim the streets 2.0, eller Attac 3.0?

Det finns något synnerligen oärligt när någon släpper en gammal produkt under ett nytt namn. Antingen handlar det om en ny bilmodell som är exakt likadan som den förra fast den har en ny bokstavskombination fastklistrad på bakluckan, eller varför inte en ny version av ett datorprogram som är på pricken likt det gamla, men nu har den försäkrande men missvisande betäckningen 2.0. Intressant nog är inte detta ett marknadsföringstrick som är isolerat till vissa marknadsaktörer i vårt kapitalistiska system. Det används lika mycket av de fåhövdade sekter som hoppas på att ersätta kapitalismen med något annat, vilket alltid visar sig vara socialistisk planekonomi. För tio år sedan kallade de sig för Attac. När väl allmänheten och media förstått att det var något väldigt snarlikt med i stort sätt samma agenda och med exakt samma (fåtaliga) aktiva medlemmar som allehanda övervintrade sovjetsekter från 70-talet, eller 80-talets KGB-styrda fredsrörelse, föll mediaskuggan över dem. Attac blev en socialistisk sekt bland många andra dit de fåtaligt aktiv sprang på möten utan att någon utomstående brydde sig. Sedan kom den nya versionen ”reclaim the streets” med en något annorlunda marknadsföringploj, nämligen våldsamma så kallade ”gatufester” som var ett nytt ord för regelrätta kravaller (vilket lever kvar i den nya rörelsen). Men så mycket nytt folk var det inte, och inte heller några nya idéer på hur samhället skall utformas. Dödsstöten blev när en gatufest planerades till Rosengård, och invånarna i denna stadsdel inte ville att de bråkiga medelklassungdomarna skulle föra deras talan, utan helt sonika jagade bort dem.

Nu har vi en ny version av samma rörelse, nämligen Occupy-rörelsen. Dess marknadsploj är att den har sitt ursprung i USA, med demonstrationer på Wall Street. För oss som bott i USA är detta inte mycket att komma med. Det har sedan länge funnits planekonomiska sekter i det stora landet i väster. Men som vanligt ser varken media eller vissa kändisar igenom sminket på grisen. Paul Krugman ger de amerikanska aktivisterna sitt stöd, vilket tyder på hur dåligt insatt han är. Bakom rörelsen i USA finns Adbusters var grundare anser att det är intressant med bankmännen etnicitet. ”hälften av dem är judar” har han tidigare skrivit. Är det något som Krugman vill förknippa sig med? Göran Greider påstår att det är något ”nytt och spännande” vilket säger mer om Göran än Occupy-rörelsen.

Occupy-rörelsen har mycket gemensamt med sina föregångare. För det första, den må ha sin egen specifika orsak till att den skapas. I detta fall räddningspaketen för banker under finanskrisen (vilket inte skedde i Sverige där ekonomisk hjälp gavs i utbyte mot aktier) och marknadens egoism (som inte är så dålig). Men när man börjar skrapa på ytan så är det alltid målet en total ersättning av dagens kapitalistiska system, alltså tung vänsterextremism. Vid rapportinslaget igår vad det just det som alla intervjuade demonstranter önskade. En av dem, en välklädd tvåbarnsmor med en sådan där dyr trehjulig barnvagn proklamerade att det är kapitalismen som plågar oss alla. På vilket sätt hon själv plågas i sitt uppenbara välstånd diskuterades ej. För det andra, Occupy-rörelsen går i alla vänsterextrema rörelsers fotspår sedan bolsjevikerna när den enträget påstår sig föra majoritetens och de fattigast åsikter, utan någonsin ha frågat dessa massor. 99 % står det på flera plakat vilket symboliserar att de skall företräda 99 % av alla medborgare. Det är något som brukar sluta med pinsamma reträtter när massorna öppet reagerar mot att kulturkoftor ifrån medelklassen lägger ord i munnen på dem. För det tredje så är rörelsen exakt liga vag och oduglig som sina föregångare på att beskriva alternativet till kapitalismen, eller vad man egentligen vill göra. Dess svenska gren fick sitt mediala genomslag på frukostnyheterna några dagar sedan då två unga kulturarbetare med konstiga kläder satt och svamlade i TV-soffan. Maken till nonsens och okunnigt dravel var det länge sedan jag hört. Det främsta de åstadkommit i något tält utanför Riksbanken samt mordiska och våldsförhärligande slagord.
Jag ger Occupy-rörelsen tre månader. Därefter kommer det att vara uppenbart för alla att det endast är en samma gamla förespråkande av planekonomi i en ny förpackning. Till dess har de troligtvis gett oss några goda skratt.

Tacka vet jag dissidenter i diktaturer som snarare kämpar MOT planekonomi. Jag vill därför ta tillfället i akt och skänka en tanke åt Laura Pollán, grundaren av oppositionsrörelsen Damas de Blanco på Kuba, som gick bort igår.

Utan ett enat parti blir det svårt för Håkan

Marken blir allt osäkrare under Håkan Juholt och frågan är om han kan stanna kvar. Nu vill jag inte skriva mer om den tekniska eller moraliska frågan om den socialdemokratiska partiledarens ersättning för logi, eller för den delen förundersökningen. Allt vettigt som kan sägas är redan sagt. Vad jag däremot inte kan hålla mig ifrån är den interna socialdemokratiska spörsmålet huruvida Juholt skall avgå eller ej. Frågan är just intern. För vad jag och andra borgerliga kärnväljare tycker har ingen betydelse, och borde inte ha det heller. Jag har ju lågt förtroende för Juholt som presumtiv statsminister för att han är socialdemokrat, oberoende av skandaler.

De som bestämmer Juholts framtid är delvis dessa möjliga väljare som gömmer sig bakom ordet ”opinionen”, men framförallt är det socialdemokratiska partiet och dess medlemmar. Hur står det till med stödet inom S? Läser man på S-info där en mängd socialdemokratiska gräsrötter huserar med sina bloggar så verkar det råda fullt inbördeskrig. Somliga kräver helt öppet att deras partiledare skall avgå, medan andra kallar de med sådana krav för ”(s)kitstövlar” och menar smått absurt att den egna ledaren inte gjort något fel alls. Samtidigt luftar vissa ganska grov kritik mot sin ledare på svenskans debattsida, vilket möjligen kan tolkas som ett förtäckt krav på avgång.

Även i partiledningen verkar stödet till Juholt i bästa fall vara ljummet. En av de få som med kraft tar sin partiledare i försvar är riksdagsmannen Peter Persson, som skyller medierapporteringen på rena förrädare som enligt honom är en ”liten klick som säger att de är socialdemokrater men som jobbar för Svenskt Näringsliv och i konsultbranschen”. Men förutom dessa konspiratoriska och hysteriska anklagelser mot partivänner så verkar det stå skralt till med uppbackningen. Någon av dem som vill vara anonym har till och med skvallrar till media att partiledaren skall övertalas att avgå. Morgan Johannsson verkar öppet ganska purken över att han, enligt egna uppgifter, övergavs och hängdes ut efter förslaget om att svenska medborgare av utländsk härkomst skall kunna utvisas. Andra i den innersta kretsen är istället upprörda över att Juholt tillät Morgans och Ilmars utspel överhuvudtaget. Lägg därtill att partiledarens egen assistent gjort uttalanden som kan fälla den egna chefen, och alla läckor med information angående den senaste veckans skandaler vilket måste ha kommit från någon socialdemokrat i den innersta kretsen. Med andra ord verkar Håkan stå ganska ensam i mediablåsten. Hur kan det komma sig? Hur kan en nyss vald partiledare som blivit uppburen som den nya frälsaren för rörelsen vara så övergiven några månader senare?

Orsaken beror inte primärt på skandalen i sig. Jag tror att Håkan Juholt har många fiender men få vänner inom det egna partiet. De som brukar benämnas som högersossar har allt sedan hans tillträde varit skeptiska mot en partiledare som tillhör partiets vänsterflygel. Håkans rätt extrema ideologiska krumbukter i tal sedan makttillträdet knappast har gjort saken bättre. Det har signalerat att sossarna är inne i en kraftig vänstergir i politiken, vilket högerfalangen naturligtvis ogillar. Problemet är att Juholt samtidigt lyckats alienera sin egen maktbas, nämligen partiets vänsterflygel. Skuggbudgeten som formligen slaktades av den egna riksdagsgruppen uppvisade snarare att Juholt inte tänkte följa upp sin kraftiga vänsterretorik med tillhörande politik. Även om partiledaren tvingades backa så förlorade han avsevärt i trovärdighet hos dem som stött honom på vägen mot makten. Socialdemokraterna kan även delas upp i en mer invandringspositiv del (personifierat av Sahlin) och mer isolationistisk blue collar-sossar bestående av dem som varit negativa till den fria rörligheten av arbetare inom EU (hur många minns ropen ”Go Home” på Waxholm?). Den senare gruppen är besviken på att Juholt svek Morgan Johansson (för övrigt även en ledande vänstersosse), och den förra är förfärade på ryktena att Juholt skall ha gett Morgan grönt ljus till utspelet. Till denna dödliga mix av besvikna partimedlemmar kan även räknas dem som rent generellt har förfärats av sin partiledares återkommande dunderklantiga utspel sedan tillträdet och bävar inför en liknande framtid. Förutom de ovan nämnda har vi pensionsuppgörelsen som SACO och TCO inte ville ta i med tång och turerna kring Libyeninsatsen där sossarna ville ge ett sorts militärt bidrag som ingen ville ha och Håkans val av medarbetare från partiets tredjesortering.

Den övergripande slutsatsen är att Juholts problem inte bara ligger i den högst befogade skandalen eller det allt hetsigare mediadrevet där allt mindre misstag nu faktiskt blåses upp till stora proportioner. För det är sossar och bara sossar som avgör Håkans framtid. Vad moderatbloggar skriver har ingen påverkan, och obskyr kritik mot Carl Bildt eller Berlusconis överlevnadsförmåga är irrelevant. För med rätt sorts uppbackning från det egna partiet så borde Håkan Juholt, visserligen rejält vingklippt, kunna reda ut stormen. Det som talar mot den socialdemokratiska ledaren är att han inte har så många vänner kvar i det egna partiet.

Självrannsakan eller skylla ifrån sig, del 2.

Det finns uppenbarligen olika sätt att reagera på en intern förtroendekris i ett parti. Många sossar visar upp en tydlig vilja till självrannsakan efter Håkan Juholt trassel med boendeersättning. Men sedan finns det vissa som väljer en annan väg. Den socialdemokratiska smutskastarbloggen AlliansfrittSverige försöker istället sprida dyngan över till andra partier genom att påstå att Annie Lööf skulle ha haft en liknande ”lägenhetsaffär”. Men som jag och andra skrev i helgen så var Annies påstådda lägenhetsaffär en tidningsanka. Annie följde nämligen Riksdagens ersättningsregler till punkt och pricka. En annan med liknande strategi är Peter på Röda Bergen som påstår att även Carl Bildt skulle vara utsatt för en förundersökning, av åklagarmyndighet, vilket är ren lögn (läs Ingerös kommentar till inlägget).

AlliansfrittSveriges och Peters beteende uppvisar med all tydlighet att det finns en stark tendens inom den socialdemokratiska rörelsen att bedöma företrädare från andra partier med en annan, hårdare måttstock än de egna socialdemokratiska ledarna. Det innebär synnerligen välförtjänt att socialdemokraternas förtroende urholkas ytterliggare.

Självrannsakan eller skylla ifrån sig, vad väljer sossarna?

Det här har varit en stormig vecka för socialdemokraterna. Förutom det interna trasslet med skuggbudgeten och att Ilmar Reepalu och Morgan Johansson gav bort ett riktigt kompispass till Sverigedemokraterna när de föreslog att svenska medborgare av utländsk härkomst skulle kunna utvisas från Sverige, så har alltså Håkan Juholt himself fastnat med fingrarna i syltburken. Han har kvitterat ut 160000 kr för ersättning av dubbelboende som han inte hade rätt till, trots att han påmints om regelverket flera gånger. Det är synnerligen intressant men samtidigt ett mysterium för oss utomstående hur rörelsen reagerar på att vara skild från regeringsmakten under en längre tid. För under Juholt verkar socialdemokraterna som ett herrelöst fartyg som håller på att nedmonteras mitt ute på Atlanten av dess egen besättning och dess egen kapten. Men det som verkar vara mest skilt från verkligheten är socialdemokratins syn på sig själv. Morgan Johansson skrev på Newsmill för två dagar sedan att ”Vi [Socialdemokraterna] står över borgarnas hätska personkampanjer”. Det är symptomatiskt för den socialdemokratiska självbilden. All kritik mot det egna partiet, dess ledare eller andra företrädare är alltid osakliga personliga påhopp. Socialdemokraternas egna utspel mot Alliansen, dess ledare och företrädare är däremot alltid höjden av saklighet.

Men kommer någon (förutom lake och Johan) ihåg hur det lät för ca en månad sedan då socialdemokraternas torpeder inom tabloidpressen (Aftonbladet förstås) försökte uppfinna en skandal och placera den i famnen på Annie Lööf? Tidningen försökte göra något skamligt av att Annie använde sig av den ersättning av dubbelboende som riksdagsledamöter har rätt till, trots att hon följt reglerna till punkt och pricka. Intressant nog hoppade en del socialdemokratiska gräsrötter på drevet, som tex Johan Westerholm, Peter Andersson på Röda Berget, Martin Moberg och Annika Högberg. Annie är en ”fifflare” menade dessa sossar. Men hur låter det idag när deras egen ledare inte bara använt samma ersättningssystem, utan dessutom fuskat med det? Vilka epitet har dessa socialdemokrater sparat åt sin egen ledare? För hur var det nu med de där hätska personkampanjerna och sakligheten? Finns det någon riktig självrannsakan inom socialdemokratin? Eller har det där eviga dubbelspelet när Alliansens ersättningsnivåer beskrivs som barbari och socialdemokraternas som är några tiokronor högre beskrivs som höjden av medmänsklighet färgat av sig till den grad att de egna politiska företrädarna skall bedömas på andra grundvalar än Alliansens politiker?



Det är med andra ord fler än Håkan själv som lär förlora i trovärdighet på denna cirkus.