Gott och blandat från vänster.

Lars Ohly svarade idag kritiken mot att han namngett den antisemitiske bloggen ”Jinge” som sin favoritblog. Men vad Ohly menar är inte så lätt att först då han inte ens nämner Jinges blog. Istället är det mest utsvävningar om att vänsterledaren är stolt över sin farfars antinazism. Möjligen menar Ohly, likt andra kommunister att han är immun mot antisemitanklagelser pga av släktbanden till sin rakryggade farfar, eller? Men svaret är i alla fall ingen ursäkt då Ohly även anklagar ”israelvänner” för att sammanblanda kritik mot Israel med antisemitism, vilket möjligen kan ses som ett försvar av Jinge.

Det hela är synnerligen förvirrande då vänsterpartiets presschef Jenny Lindahl samtidigt skriver i Flamman att Jinges blogg är ”problematisk”, “över gränsen” då den uttrycker “konspirationsteorier med en etnisk färg”, samt “underliga resonemang om familjen Bonnier” (vilket visserligen skall ha skrivits efter att Lindahl försökte få Svenska Kommittén Mot Antisemitism att ta tillbaka anklagelserna). Alltså åtminstone en halv pudel från Jenny men ingen från Lars. Presschefen tycker att Jinge är en rasistisk paria medan partiledaren verkar försvarar honom. Hur går det ihop?

Troligtvis avspeglar de motsägande svaren vänsterpartiets Janus-karaktär. Allt sedan vänstern gick från ett kommunistiskt 4 %-parti under 80-talet, till att även attrahera extremfeminister och vänstersossar under Gudrun Schyman, så har partiet brottats med sin identitet. Det krävs helt enkelt två olika svar på alla frågor för att dels tillfredsställa de nya bredare väljarna, men även den gamla inre kärnan av röda revolutionärer som dominerar partiets gräsrötter. Denna problematik lär bestå. Vänsterpartiet kan ju inte göra upp med sin historia, för att historien är många av partiets medlemmar en del av.

På tal om sektvänstern och antisemitism så har den före detta light-islamisten, men numera hardcore-islamisten Mohamed Omar, intervjuat Jan Myrdal. Dessa båda pricka verkar komma rätt bra överens. Detta är ännu ett exempel på det där helfestliga fenomenet att företrädare för en sekulär extremism går så fint ihop med teokratiska extremister. Om någon av dessa herrars ideologi fick styra så hade det varit andra bullar. Med Myrdals kommunism så hade troligtvis rödgardister hämtat Omar en morgon för läger eller värre. Och hade Omars teokratiska diktatur styrt så hade en islamistisk domstol troligtvis dömt Myrdal till något så civiliserat som stening. Men hatet mot västerländsk demokrati förenar visst. Intervjun bjuder inte på så många överraskningar, mer än att både Mohamed Omar och jan Myrdal båda tror på de där konspirationsteorierna som påstår att USA:s regering utförde terrorattacken mot World Trade center. Tänk, jag som trodde att ingen av dem kunde sjunka lägre. Nästa gång någon av dem uppträder i TV så lär de väl ha på sig varsin foliehatt för att skydda från att CIA:s satelliter läser av deras hjärnvågor, eller nått. Och Myrdals hatt kommer naturligtvis ha en röd stjärna i pannan…

Krav på republik är tramsigt

Jaha då har kronprinssessan förlovat sig då. Grattis. Vissa av mina familjemedlemmar ser det som en stor, stoor nyhet. Själv måste jag erkänna att jag varken känner mig särskilt berörd eller intresserad. Men trots det så är det få politiker och debattörer som får mig att sucka så högljutt och himla med ögonen tills jag får huvudvärk än de som nu kräver monarkins avskaffande och införande av republik. Förövrigt torde det vara den frågan, förutom mjölk eller nubbe till sillen, där våra folkvalda skiljer sig som mest i åsikt från Svenska folket.

Avskaffandet av monarkin är och förblir en politisk icke-fråga. Varför? Jo ”If it ain’t broke, don’t fix it”. Till alla republikanska olyckskorpar som påstår att monarki är oförenligt med demokrati, så kan jag meddela att det faktiskt fungerar alldeles utmärkt här i Sverige allt sedan 1920-talet. Vi har varken haft några större konstitutionella kriser pga monarkin eller för den delen så har aldrig (och kommer aldrig) monarkin i Sverige kunna hota demokratin i Sverige. Om vi ser oss runt om i Europa så fungerar det även alldeles utmärkt i våra demokratiska grannländer. I Norge, Danmark, Belgien, Holland, England så är demokratin precis som i Sverige ohotad. Vi har ju även ett exempel, Spanien där monarken själv varit en direkt försvarare av landets demokrati.

Det där med att ”ge Victoria mänskliga rättigheter” är naturligtvis rent ut sagt skitsnack. Victoria kan idag välja make, religion och yrke, själv förutsatt att hon abdikerar förstås. Vad Victoria inte behöver är en bunt skenheliga republikaner som påstås ge Victoria frihet genom att välja åt henne.

Vidare undrar man ju om republikanerna egentligen har begrundat sina alternativ, och dess implikationer. Ett avskaffande av monarkin innebär förändring av vår grundlag och en förändring av regeringsordningen. Det skulle krävas ett rejält arbete med reformer och lagförslag som skulle ta nästan ett decennium, samt sysselsätta en ansenlig mäng jurister, byråkrater och regeringstjänstemän. Finns det verkligen inget bättre att lägga tiden på? Finns det inget bättre att sysselsätta våra departement med? Och våra skattepengar?

De flesta republikaner brukar föreslå att statsöverhuvudet skall väljas, som en svensk president utan makt. Men finns det några fördelar med ett presidentämbete? För det första så skulle det knappast vara billigare. Hovets blygsamma kostnader är ju främst slott som hur som helst finns kvar, en president behöver också apanage och nationella val för att välja fram en president är minsann och dag ingen billig verksamhet.

För det andra, kommer det verkligen att fungera bättre än vår monarki? Orsaken till att kungahus och demokrati fungerar så bra i Sverige är ju för att Kungen inte blandar sig i politiken, förutom i fullständigt perifera frågor som vargjakt. Men vilken typ av människor skulle väljas till president i Sverige? En kvalificerad gissning är att det främst skulle bli avdankade politiker likt Tage G Petterson, Anders Björck, eller Gudrun Schyman som skulle kunna tänka sig ett sådant ämbete och samtidigt vara benägna till att föra en valkampanj. Tänk nu efter lite, skulle verkligen en avdankad politiker kunna hålla mun om just politik? Jag tror inte det, jag gissar att ett valbart presidentämbete borgar för återkommande konstitutionella kriser med president Glappkäft som gång på gång munhugger med regeringen om allt och inget. Hellre då en tystlåten kung som kör för fort, jagar och ogillar veganer.

Det för oss till punkt tre: jag kan sätta en ansenlig summa på att president Tage knappast skulle åtnjuta Kungens eller Victorias förtroende, varvid naturligtvis hela grejen med statsöverhuvud blir synnerligen dubiös.

Så politiker, slösa varken bort våra eller er tid med det där tjafset om monarki. Gör ert jobb istället, genom att sänka någon skatt, avreglera något, locka hit lite nya jobb och höja kvalitén på skola och sjukvård.

Ett svar lika tomt som läktarna till tennismatchen…

Ilmar Reepalu svarade igår på kritiken mot hans famösa uttalanden angående den kommande Davis cup matchen mellan Sverige och Israel. Som den slipade politiker han är så undviker han naturligtvis den mesta adekvata kritiken. Istället ger sig Reepalu in i någon form av definitions-fight med Sydsvenskans Mats Skogkär huruvida anklagelser om att Israel skall ha mördat 400 barn i Gaza är antisemitism.

Men frågan är ju om Ilmar Reepalu är konsekvent, eller om han bara anser att idrottslig bojkott borde omfatta en judisk stat. Med tanke på att Malmö snart kommer att hålla både ishockey och handbolls VM snart med länder som Ryssland, Vitryssland och Kuba så är fråga verkligen aktuell. Om Reepalu är konsekvent borde han rimligtvis jobba för att Malmö avsäger sig båda mästerskapen. Men det nämner inte Reepalu, lika lite som han berör att hans stoppa matchen-intervju sammanföll tidsmässigt med att vänstermajoriteten stängde ute publiken från Davis Cup matchen pga av säkerhetsskäl trots att inte polisen har tillfrågats. Det borde Reepalu svara på istället för att klä sig i en illa åtsittande martyrdräkt

Sedan är visserligen uttalandet om att Israel är skyldig till 400 barnmord olämpligt, men inte antisemitiskt. Att undvika civila dödsoffer i krig är väldigt svårt. Huruvida tio civila trycker i en källare i ett hus syns ju knappast på huset. Det enda som syns är om någon skjuter från huset varvid varenda armé i världen hade skjutit tillbaks på huset ifråga. Så om civila dör i en sådan skottväxling beror därmed mer på om någon av parterna använder sig av mänskliga sköldar än om någon skjuter, för skjuta gör man i alla eldstrider. Med tanke på hur många vittnesmål vi hört i vinter på hur Hamas-milis använder bakgårdar till bostäder fulla med människor som avfyrningsramper för raketer så är antalet dödade barn i Gaza sorgligt men knappast förvånande. Detta är också pudelns kärna. Att påstå att Israel mördat 400 barn utan att ens nämna Hamas är synnerligen obalanserat och oansvarigt av en politiker av Reepalus rang. Dessutom är ju karlen utbildad attackdykare och borde ha ett hum om militära ting. Pinsamt, men inte lika förkastligt som ifall Reepalu anser att idrottsliga bojkotter endast skall gälla världens enda judiska stat.

De självutnämnda SAAB-kramarna

Kritiken mot regeringens politik i SAAB-frågan har hittills varit, i bästa fall, vag. De rödgröna har varken kommit med ett reellt alternativ, de har många gånger varit självmotsägande och de har framförallt eller inte kunnat uttala sig enigt i frågan vilken igen tyder på frånvarande regeringsduglighet. Men vad vill dessa självutnämnda men föga trovärdiga SAAB-kramare och vad är deras argument? Jag skall göra ett försök till katalogisering:

Lotteristerna

Vi kan ju börja med den mest verklighetsfrånvända gruppen. Det är den här fallangen ledda av Monica Green, vars syn på samhällsekonomin verkar bygga på en form av lotteri-teori. Den går något sådant här: Det spelar ingen roll hur mycket SAAB går i förlust, för om staten pytsar in tillräckligt med miljarder skattepengar så kommer staten att få tillbaks detta via skatter, skatter på löner, arbetsgivaravgifter etc. Enligt Monica Green & co skulle alltså samhällets alla problem lösas om vi bara betalade ut tillräckligt med bidrag utan motkrav till alla som sedan på något mystiskt sätt skulle föröka sig i samhället och göra alla, inklusive staten rika. Det är faktiskt fler än vi tror som flörtar med den här lotteriteorin. Både näringslivspampar, Mona Sahlin, Morgan Johansson med flera hävdar att det värsta scenariot någonsin är en konkurs där alla SAAB-arbetare sparkas, och det har vi inte råd med. Det är någon form av inverterad lotteriteori. Att staten betalar pengar till olönsamma arbetare på SAAB är ju än värre, då de kostar ofantliga summor och samtidigt inte kan frigöra arbetarna till andra jobb.

Positivisterna

Dessa är alla de som tror att SAAB kan gå med vinst om bara staten blandar sig i. De kan delas upp på de som vill att staten (ja eller ”arbetarna” i kommunistiskt eller s-östgöte- nyspråk) skall ta över bolaget, vilket vi kan kalla för Statspositivisterna, och de som inte riktigt vågar eller vill klargöra hur statsstödet skall se ut som vi kan kalla för Vagpositivisterna.

Statspositivisterna

Här har vi de som alltså ser statsägande som nyckeln till all framgång. Problemet är dock att statliga företag har en benägenhet att inte gå så bra, milt formulerat.. Orsaken till att statliga företag oftare än privata företag är olönsamma, är bla att deras raison d’être blir rätt grumligt. Ett privat företag skall ju gå med vinst, punkt slut. Men statliga företag blir väldigt ofta rena redskap för politikers nyckfulla vilja. Finns den risken med ett statlig SAAB? Ja för orsaken till ett statligt SAAB är ju inte att staten skall tjäna pengar. Nej det är framförallt jobben som skall räddas. Men hur skall ett företag någonsin kunna bli lönsamt om dess existens endast vilar på att bevara jobb? Alarmklockorna borde ringa här…

Vagpositivisterna

Denna grupp är alla de som inte riktigt kan specificera hur statens stöd till SAAB skall arrangeras rent ägandemässigt. De är bara övertygade om att företag snabbt som bara attans kommer att vara en ekonomisk mjölkko som antingen kan betala tillbaka statliga lån eller säljas dyrt. Hit för vi räkna fack, Mona Sahlin (efter November), etc, etc. Men det finns en del problem här:

1. SAAB har inte gått med vints på tio är, ja det gick till och med back under den starka högkonjunktur som rådde till för ett år sedan. Är detta så lätt att ändra på?
   
2. SAAB är inte självständigt utan har varit en integrerad del av GM. Mycket av utvecklingen av bilmodeller sker via komponenter som delas över hela GM-familjen. Tex så är åtminstone en del av de nuvarande modellerna byggda på opelchassi. Hur mycket investeringar krävs det för att bygga upp en kompetens för självständighet i SAAB? Går det ens att göra och samtidigt tro att man får tillbaka pengarna?
   
3. Vi vet inte ens vad SAAB är idag. Företaget håller på att skiljas ut ur GM. Men vad kommer det att bestå av? GM är inga duvungar, de ger naturligtvis inte bort intäkter de anser sig kunna tjäna pengar på. Så vad kommer SAAB att bestå av? Kommer företaget äga sina egna fabriker? Sina patent? Det är idag väldigt svårt at svara på. Hur skall vi då veta om företaget kommer att kunna bli en vinstmaskin?
   

Med andra ord, om något skall kunna rädda SAAB så är det ett annat bilföretag som kan integrera ett osjälvständigt SAAB inom den egna koncernen, på samma sätt som GM, fast bättre. Om det går att göra vet i tusan, men det får en eventuell köpare avgöra. Den slutgiltiga frågan är i så fall om regeringen ”pratar ner” SAAB genom att påpeka de ovan angivna punkterna? Mitt svar på det är, vad tusan skall regeringen annars göra när oppositionen kräver att regeringen huvudlöst skall slänga bort miljarder skattepengar? Rimligtvis borde de sakligt beskriva varför staten INTE skall satsa pengar i SAAB. Det är vad regeringen har gjort, men oppositionen gillar inte verkligheten, varvid denna desperata och fåniga kritik slängs ut på bordet.

Tom hall p.g.a. tomma argument

De få socialdemokratiska politiker som kommit undan med heder i behåll efter partiets pinsamma SAAB-utspel, verkar nu stå i kö för att göra bort sig. Nästa man till rakning var Ilmar Reepalu som förkunnade att Davis cup matchen i Malmö mellan Sverige och Israel borde stoppas. Orsaken verkar vara att Reepalu anser att Israel och endast Israel bär skulden till att Hamas använder mänskliga sköldar, och skall därför behandlas sämre än diktaturer likt Kina. Att Morgan Johansson, ja ni vet socialdemokraternas motsvarighet till Hugo Chavez i svepande populistisk retorik, skulle ställa upp på sådana anklagelser är ju väntat. Men att Ilmar Reepalu, som lett Malmö från en sossig industristad på dekis, till en pulserande ekonomisk framtidstad utan att uppvisa det minsta tecken på arbetarnostalgi, säljer sig till sådan billig aktivistretorik är för sorgligt. Jag måste erkänna att jag är överraskad, negativt överraskad på monumental nivå.

Nu är inte bara detta ett tråkigt uttalande. Det kan, tyvärr, förklara en hel del. Häromdagen möttes vi ju av nyheten att Malmö fritidsförvaltningen hade efter lång debatt beslutat att matchen skall spelas för tomma läktare. Orsaken var enligt fritidsnämndens ordförande Bengt Forsberg (s) säkerheten. Om det är sant så är det sorligt. Det skulle betyda att Malmös politiker ger vika inför det gatans parlament som svurit att de skall stoppa matchen (ja naturligtvis vänsteraktivister). Med andra ord de medborgare som väljer att kämpa för sina åsikter i vår demokrati med sten, våld och Molotov-cocktails, skall belönas, medan vi andra civiliserade medborgare som röstar och debatterar ignoreras. Det är alltså en ren kapitulation från Malmös folkvalda inför ren fascism. Den som vill och kan kasta sten får mer inflytande i samhället än vi andra som inte vill det, eller inte kan det. Den starkes rätt.

Men det finns en alternativ förklaring. Det där med säkerhet rimmar ju ganska illa med tanke på att vaken arrangörer eller polisen inte verkar stå bakom beslutet. Tänk om vänstermajoriteten i fritidsförvaltningen tog beslutet som ett led i en aktivistisk utrikespolitik som är antisraelisk? Vänsterpartiets representant hymlar ju knappast med varför han röstade som han gjorde. Carlos Gonzales Ramos som helt vill stoppa matchen ser beslutet som en halv seger. Om så även är fallet för socialdemokrater i nämnden så är det en rejäl skandal.

Men i så fall förutsätter jag att de är konsekventa och att Ryssland blir utslängt från handbolls-VM 2011, med tanke på Putins grymma framfart i Tjetjenien. Kubanska handbollslandslaget borde naturligtvis spela inför tomma läktare som en signal till diktaturen att fängelsestraff för bibliotekarier inte är ok. Eller är det bara en judisk stat som skall behandlas så här?

Talk is cheap såssar!

Att Mona Sahlin och Metall kallade regeringens kalla hand till SAAB för ett svek, samtidigt som varken partiet eller LO är intresserat av att satsa en krona av sina miljarder i bilföretaget har blivig en riktig klassiker. Ja det har även spritt sig till tv4-nyheterna som gjorde ett riktigt härligt och smaskigt reportage.

Men det är business as usual. Socialdemokrater har med åren behållit mycket av sin antikapitalistiska retorik. Om läsarna delar min sjuka humor så kan ni gå in på de socialdemokratiska bloggarna på s-info. Det lär inte ta särskilt lång tid innan ni springer på termer som ”kvartalskapitalism”, ”riskkapitalister”, ”den kalla marknaden” och då naturligtvis utpekande av ”nyliberaler” bakom varje buske. Många av inläggen hadekunnat vara skrivna av medlemmar i en trotskistisk sekt.

Samtidigt bedrivs Rörelsen, Partiet och LO som en väloljat och synnerligen osentimentalt företag. Metall har ju ett eget riskkapitalbolag. Klaga gärna på att andra inte ”tar sitt ansvar”, kräv att skattepengar slösas på allt som kan rädda de egna medlemmarnas jobb, men blanda för allt i värden inte in Facken och SAP som är i god för miljarder!

Det mest famösa exemplet på denna dubbelnatur är Malmö-tidningen Arbetets öde. Arbetet var A-pressens flaggskepp och den socialdemokratiska tidningen med mest historiskt tyngd. Den grundades 1887 av Axel Danielsson, och var fram till slutet på 1980-talet en inflytelserik gigant inom partiet och var emellanåt till och med större än lokalkonkurrenten Sydsvenskan. Sedan gick allt åt pipan. A-pressen gick 1991 i konkurs och tidningen räddades av lokalt näringsliv och lojala prenumeranter. Därefter förde Arbetet en tynande tillvaro trots 90 miljoner i presstöd per år, samt att LO och SAP täckte upp underskottet. Men år 2000 hade rörelsen tappat tålamodet.

Den sista veckan beskrivs otroligt väl av Fredrik Gertten i filmen ”Mordet på en tidning”. Tidningens nervösa ledning rör sig kedjerökande genom lokaler fulla med sossedignitärer på väggarna. De slits mellan förhoppningar och återkommande besvikelse. ”Inte kan väl stockholmarna svika oss, vi har ju en fungerande tidning” anser ledningen och väntar likt barn på Julafton på utsända från Sveavägen 68 och LO. Mitt i alltihop lovar Percy Nilsson 40 miljoner som räddning ifall LO och SAP satsar lika mycket. Motvilliga representanter från Stockholm skickas ner för att hålla masken men är uppenbarligen inte intresserade. In i det sista väntar de på det där telefonsamtalet som inte kommer och besvikelsen är så kraftig att den går att ta på.

Filmen gör det så uppenbart att SAP och LO inte skulle satsa ett dyft på olönsamma affärer med egna pengar. De är med andra ord utmärkta exempel på de där kalla och osentimentala marknaden som dess pampar och debattörer annars brukar förbanna om och om igen.

Min slutsats blir därmed gör inte vad sossarna säger, gör vad sossarna gör.

SAAB tar fram det bästa med Maud och det sämsta i Mona

När det blåser upp till storm så är det att föredra att kapten och besättning inte drabbas av panik utan håller huvudet kallt. Nu viner det om SAAB som GM slänger överbord. Men tack och lov håller sig alliansregeringen lugna i båten, denna gång anförda av Maud Olofsson vid rodret. Här skall inga skattepengar slängas i sjön efter ett företag som inte har gått med vinst på tio år. Det är precis sådant omdöme som krävs av en regering i kristider

Men om alliansen nu visar sig från sin bästa sida, så uppvisar socialdemokraterna beteende allt annat än regeringsduglighet. Mona Sahlin med ledande fack kastar ur sig beskyllningar om svek, utan att själva kunna eller ens våga precisera hur de själva skulle ha agerat. Sahlin som så sent som i november ansåg att staten skulle slänga bort skattepengar på att tillsvidare äga SAAB förnekade igår eftermiddags (P1) att det var vad hon egentligen anser men kunde heller inte presentera vad hon faktiskt anser att staten skall göra. Svagt och virrigt.

Andra sossar klipper och klistrar i allianspolitikers uttalanden för att ta hem billiga poänger. På socialdemokraternas eget clown-forum S-Info så är tydligen ett populärt förslag att återuppliva den där fantastiska idén Svenska varv från 70-talet med något som jag gissar skulle heta Svenska bil. Mmm som malmöbo som minns Kockums subventionerade och trots det tynande tillvaro, samt SAAB:s fabrik som knappt byggde en enda bil säger tack, men nej tack. Lek med era egna pengar istället. Ja varför inte LOs eller socialdemokratiska partiets tillgångar?

Men värst i populism är trots allt Morgan Johansson med flera som kommer med lååååga insinuationer om att alliansen räddade de rika på Carnegie, men inte arbetarna på SAAB. Kom igen Morgan Johansson! Du vet själv att inte en enda miljonärsägare eller bonus-vd på Carnegie räddades av regeringen. Snarare tvärtom, regeringen konfiskerade banken från dess ägare utan ersättning, och kickade bankledningen. De som skyddades var vanliga människor som råkade vara kunder på banken, samt staten som hade fordringar av banken.

De flesta partier brukar utvecklas i opposition. Men för sossarna går näppeligen i rätt riktning. Tänk, i normala fall brukar jag gnälla på hur oansvariga socialdemokraternas allianspartners är. Nu är det helt onödigt att komma släpandes med Ohly, då Sahlin själv leder denna politiska buskisrevy med bravur. Och vad är det egentligen för skillnad på vad denna trotskist skriver, och sossarna på S-Info? Ingen, I rest my case.

Piratideologi

För en vecka sedan skrev jag ett inlägg där jag sågade piratpartiets inställning till läkemedelspatent. Orsaken är enkel, piratpartiets åsikter om att läkemedelspatent borde avskaffas, är baserat på felaktiga utgångspunkter, och skulle praktiskt leda till en enorm brist på framtida mediciner då innovationer inte skulle belönas utan bestraffas. Inlägget orsakade en del diskussion. Säga vad man vill om piratpartister, debattsugna är de i alla fall. Diskussionen avslöjade även att piratpartiet har en helt annan definition på ”monopol”, än vad jag har. Detta är möjligen nyckeln till något som kan kallas för piratpartiets ideologi.

Som liberal och borgerlig exemplifierar jag monopol med svenska Systembolaget (vilket visserligen nu är uppluckrat med införelseregler från EU), som vilket vi alla vet har ensamrätt på att sälja alkoholhaltiga drycker i butik i Sverige. Det finns med andra ord inget alternativ för en konsument att i Sverige köpa sprit, och det finns ingen laglig alternativ möjlighet för en distributör/producent att sälja alkohol i Sverige. Men piratpartiet definierar ett läkemedelspatent som monopol. Detta trots att ett läkemedelsmonopol inte hindrar andra aktörer att sälja mediciner mot exakt samma krämpa, men som baseras på annan kunskap, eller för den delen att utveckla en ny medicin baserad på ny kunskap.

Att kalla läkemedelspatent för monopol blir därmed lika irrelevant som att påstå att Volvo har monopol på att tillverka sina bilmodeller, att Lewis har monopol på 501, att McDonalds har monopol på Big Mac, etc. Det finns ju fungerande alternativ, och ingen förbjuder någon att utveckla och sälja nya alternativa produkter, även om såklart även Volvo har en bunt patent på vissa tekniska innovationer.

Mycket av Piratpartiets ståndpunkter verkar komma från deras definition av monopol.
Rent funktionellt gör det att de hellre ser på läkemedels och medicin som en statisk marknad, istället för en marknad vars överlevnad hänger på utveckling av helt nya produkter. Det är med andra ord viktigare för Piratpartiet att öppna upp enskilda, nu befintliga mediciner för ökad konkurrens genom att låta vem som helst tillverka och sälja dem, än att belöna upptäckter av nya mediciner. Som medicinsk forskare med insikt i både akademisk och läkemedelsforskning anser jag att detta är totalt förkastligt. Läkemedelsmarknaden är inte statisk och därför inte heller bedömas som om den vore det. Läkemedelsmarknaden skall vara inriktad på att finna nya mediciner som är bättre än de gamla. Däri skall belöningen ligga.

Även ideologiskt färgas piratpartiet av deras monopol-definition. Piratpartiet har nämligen en mycket besynnerlig syn på innovationer inom medicinsk forskning. Tydligen är en medicinsk upptäckt alltid en allmänning som alla äger. Men en forskare som spenderat tusentals timmar i labbet för att forska fram sin egen upptäckt, med en i jämförelse ganska blygsam lön håller troligtvis inte med. En investerare som har gett sig in i denna synnerligen osäkra bransch med sina egna pengar håller troligtvis inte heller med. Det är en anomali att ett parti som definierar sig själva som förkämpar för frihet och integritet, samtidigt har en syn på forskares och forskningsföretags intellektuella integritet, som i princip går att jämställa med Sovjetunionens syn på ryska bönders säd. Nämligen något som staten skall kunna expropriera utan hänsyn till privat ägande.

Problemet med Piratpartiet kan alltså inte bara reduceras till att man har en syn på omvärlden som inte fungerar utanför en värld av fildelning och mjukvaruutveckling (vilket i och för sig är rätt hård kritik redan där). Partiet har uppenbara problem med frihetsbegreppet. Det gör del att Piratpartiet definitivt inte kan kallas ett liberalt parti. Men det väcker även en del frågetecken över hur ett parti som vägrar ta ställning till de flesta relevanta frågor, kommer att uppträda ifall de får väljarnas mandat.

Snabbkurs i propaganda om krigspropaganda

Historiska paralleller är guld värt i varje debatt. Den vänsterextrema journalisten och författaren Pierre Gilly använder det med finess och bravur när han jämför Första Världskriget med nyårskriget i Gaza. Pierre drar jämförelse med hur den engelske pacifisten sir Arthur Ponsonby påvisade att en hel del krigspropaganda från den brittiska tabloidpressen under Första Världskriget var monstruösa överdrifter. Detta använder Pierre Gilly som någon form av bevis på hur Hamas inte alls vill ha krig utan Israel vill det.

Nja att påvisa bevis är naturligtvis svårare än så, men visst låter det övertygande? Fast om man skall använda historia som måttstock för dagens konflikter bör man vara betydligt mer nogräknad än Pierre Gilly. Sir Ponsbury var nämligen med i ett större spel än så. 1919 vid Versaillesfreden rådde det politiskt konsensus att Tyskland hade startat Första Världskriget och under sin ockupation av Belgien och norra Frankrike begått en hel del vidrigheter (1-2). Fast problematiken började redan här, då segrarmakterna var rätt dåliga på få fram bevis till Tyskland skuld till krigsutbrottet. Under 20 och 30-talet förändrades denna konsensus rejält (3). Forskare och debattörer som Sidney Bradshaw Fay och Harry Elmer Barnes började skylla kriget på allt möjligt. Allt från tågtidtabeller, ryssar och en komplott med Frankrike och Storbritannien. Ja alla var skyldiga förutom Tyskland. Detta var en av orsakerna till den Appeasement-politik vis á vis Tyskland under 30-talet där västmakterna var väldigt ursäktande och förlåtande. Arthur Ponsonby var som laburpolitiker och fredsaktivist under mellankrigstiden djupt involverat i denna politik. Resultatet av det blev ännu ett världskrig, Förintelsen och ca 60 miljoner döda.

Men vi vet idag att denna förskjutning av konsensus kring Första Världskriget inte var självständig forskning. Under mellankrigstiden fanns det ett departement i Tyskland som skulle producera fabricerade bevis på att Tyskland inte bar någon skuld för kriget (3). Det var ett viktigt politisk inslag i alla tyska regeringar under mellankrigstiden och en del i kampen om att få ner krigsskadeståndet. Forskare i väst sveptes med i denna våg samtidigt som Ponsonby kom med sina avslöjanden. Tyskland blev ett offer och de vänsterintellektuella i västliga demokratierna började med denna självspäkelse som vi kan se ända in idag och vilket förövrigt representeras rätt bra av Pierre Gilly själv.

Men vad är sanningen? Ja i och med den tyska forskaren Fritz Fischer (4) och den skola inom tysk historieforskning han startade så vet vi idag att Tyskland faktiskt var i stort skyldig till krigsutbrottet. Den preussiska eliten med Moltke d.y. var livrädda för ett Ryssland på ekonomisk och teknisk tillväxt, och var villigt att riskera krig hellre så fort som möjligt än senare när den ryska björnen hade blivit starkare (5-6). Och tyska krigsbrott då? Ja även om vi stryker de mest horribla överdrifter som Pierre Gilly radar upp så finns det en hel del (7-8). I byar där tyska soldater besköts avrättades civila som straff. Civila togs som gisslan för att förhindra mer motstånd. Belgier skickades till Tyskland för slavarbetet. Man plundrade Belgien på allt användbart, inklusive plåttak. Det är visserligen inte att grilla barn över lägereld, eller avrätta nunnor, men ändå.

Undra om Pierre Gilly fortfarande vill använda Första Världskriget som referens till nyårskriget i Gaza. Jag har inga problem att göra det.

Litteratur:
1. Margeret Macmillan, Paris 1919: Six Months That Changed the World
2. Richard M. Watt, The Kings depart
3. Annika Mombauer, The origins of the First World War: Controversies and Consensus
4. Fritz Fischer, Germany’s aims in the First World War
5. David Fromkin, Europe's Last Summer: Who Started the Great War in 1914?
6. Holger Herwig, The First World War: Germany and Austria-Hungary 1914-1918
7. Barbara W. Tuchman, The Guns of August
8. Och Larry Zuckermanns the Rape of Belgium som jag inte läst i dess helhet

ESF 2008: Festa Vi Betala Ni.

Sydsvenskan rapporterar att föreningen ESF Norden 2008 går i konkurs. ESF är den ideella föreningen bakom European Social Forum som hölls förra september i Malmö, med demonstrationer, jippon och föredrag från allt mellan jordlösa bönder i Sydamerika till diktaturkrameri från bla Svensk-kubanska föreningen.

För Malmös prövade invånare innebär det att staden inte bara betalar för det bidrag Malmö kommun gav till ESF på 5-6 miljoner (naturligtvis beslutat av vänstermajoriteten i kommunen), eller de 26,5 miljoner de vanligtvis medföljande kravallerna kostade polisen. Eftersom Malmö stad dessutom är den största fordringsägaren på konkursboet, så lär slutnotan för kommunens skattebetalare bli än dyrare.

Intressant nog verkar konkursen bland annat bero på att bara 8000 av de ca 15000 som deltog i ESF betalade anmälningsavgiften. Så än en gång får vi förklarat för oss vänsterns definition på ordet solidaritet: Andra betalar när vänstern festar.

Men det är klart, enligt Thaler Pelaseyed styrelseledamoten i ESF och tillika Ung Vänster-pamp, så har ” Malmö stad har också fått oerhört mycket tillbaka genom forumet”.

Jag undrar VAD vi malmöiter egentligen fått tillbaka? Jag gissa att det inte handlar om ökad handel. Vad är det då vi fick ? Klotter och stenkastning? Panik-stängda butiker i centrum en helg? En massa föredrag där diktaturer hyllas, konspirationsteorier grasserar och ca hälften av Malmös invånare brännmärks som klassfiender?

Jo man bugar och tackar.

Ps Dexion har kommit till samma slutsats, med en något annorlunda humoristisk knorr.

Frikort i sällskapsspel, inte i antisemitism.

Intressant, Svenska Kommittén mot Antisemitism pressar nu vänsterpartiets ledare Lars Ohly i att installera ett dårfilter, och sluta associera sig med antisemit-bloggaren Jan-Inge Flücht. Jag tror knappast at det leder till mycket förändring, men varje debatt som uppmärksammar vänsterns flörtande med ljusskygga element välkomnar jag.

Men en kul twist på storyn är alla dessa revolutionära bröder och systrar som strömmar till barrikaderna för att försöka tvätta bort rasist-skammen på kamrat Jinge. Den mest skruvade och långsökta försvar kommer från Lasse Strömberg och en viss Avlo. Tydligen så kan inte Jinge vara rasist för att ” På 30-talet var det endast vänstern som bekämpade nazismen och dess hat mot judar”. Alltså har dagens kommunister någon form av frikort, likt det där kortet i spelet Monopol, som gör att de är immuna mot antisemitanklagelser. Och det skall bero på ett illa uppbyggt påstående om vad andra kommunister gjorde för 80 år sedan. Det är med andra ord fritt fram med Der Stürmer-karikatyrer och ZOG-konspirationer, så länge man är kommunist. Med ens blir jag mer förstående till varför den där kulturdebatten om ”vänster och antisemitismen” som rasat i Expressen, möttes av en sådan kompakt förvåning och indignation inom delar av vänstern. De stod där och vifta med sina frikort och vi andra fattade inte ett smack. Sorry, nu vet vi…

Å andra sidan kan man ju fråga sig varför vi inte skall komma ihåg hur totalt inaktiva alla kommunistiska organisationer och motståndsrörelser var i Västeuropa från Maj 1940, till sommaren 1941, så länge Sovjetunionen var allierat med Nazityskland. Under detta år av ockupation av Danmark, Norge, Holland, Nederländerna och Frankrike så höll sig de röda på mattan för att Stalin beordrade dem till det. Då skulle Molotov-Ribbentroppakten minsann respekteras. För om nu kommunister kollektivt skall belönas för sin kamp mot nazister, så borde de lika tusan kunna fördömas kollektivt för sitt associerande med nazister. Eller? Ja alternativt skippar vi frikorten och bedömer Jinge för vad han faktiskts skriver, och då är han antisemit.

Mer kärnkraft…i debatten. Vad vill man egentligen på Sveavägen 68?

SSUs hövding Jutta Guteland var i morgon-TV och debatterade kärnkraft med CUFs Magnus Andersson. Som vanligt var det skralt med argument från sossehåll. Jytte skyllde detta på ”kärnkraftslobbyn” (en ruffig passning till en partivän?), och kom sedan med gamla plattityder som avfallshantering och säkerhetsrisker, vilka var aktuella för sisådär 30 år sedan. Att vi har ett färdigt förslag till slutförvar verkar på något sätt inte kärnkraftsmotståndare fästa något intresse vid.

Nåja vad ytterlighetsfalangen inom SAP tycker om kärnkraft vet vi redan. Vi vet nu också att det finns en stark intern kärnkraftspositiv falang som i stort verkar hålla med de borgerliga i frågan.

Men vad tycker partiledningen egentligen? Vad tycker de som har lotsat Sverige de flesta åren sedan 1980, och faktiskt sätt till att vi fortfarande har kärnkraften kvar 2009? Enligt Sahlins slagordsdebatterande så är de rödgröna internt överens om miljöpartiets extrema energipolitik. Jag vet inte om jag tror på det. SAPs elit är realpolitiker och inte drömmare. Sahlins nyvaknade kärnkraftsmotstånd är framtvingat av tvångsgiftet med miljöpartiet och vänsterpartiet.

Läser man mellan raderna på den något frustrerade Sahlin så skulle hon föredra långsiktighet, breda uppgörelser och möjligen bevara befintliga reaktorer så länge det behövs. Det skulle betyda väldigt länge med tanke på vad för alternativa energikällor vi har idag. Det innebär också en kontinuerlig uppgradering av befintliga reaktorer efter hand som tiden går. Alltså ett ”Nej” till kärnkraften retorisk, men i praktiken ”Ja”.

Denna åsikt är en typisk realpolitisk position hos en SAP-ledare. Man vill ha långsiktighet, man vill i egentlig mening inte att kärnkraft och energi skall bli politik, då det är ”för viktigt”. Frågan skall hållas borta från konflikt, opinionskast och vänsterpopulister.

Men politiska ämbeten borde inte bara vara ett rent förvaltande. Vari ligger visionerna? Vari ligger ansvarstagandet att tala med medborgare och väljare vad man själv tycker och tror på? Att påverka, leda och förändra opinionen istället för att gömma sig bakom kanslidörrarna och i smyg föra den politik man anser vara bäst.

Det här dock ett större problem än bara kärnkraften för SAP, utan är även tydligt inom ekonomi och utrikespolitik. Eftersom den socialdemokratiska ledningen inte tar fajten med vänstersossarna i retoriken, eftersom sossepampar nedlåter sig till klasskampsretorik á la 1920-talet i varenda 1:a Maj-tal, eftersom socialdemokraterna envisas med att associera sig mer med vänsterpartiet och all möjlig revolutionär extremism långt lååångt ut på vänsterkanten än med borgerliga partier, så kommer partiledningen aldrig kunna säga vad de verkligen tycker i en mängd frågor. Och när de väl tvingas ta ställning, som nu i och med alliansens energiuppgörelse så är de helt perplexa och upprörda över att något så simpelt som en politisk sakfråga skall stå i vägen för deras återtåg mot Rosenbad 2010.

Men vilka är egentligen hotet i svensk energipolitik? Är det alliansen som vägrat sitta still i båten, utan nu stuckit ut hakan och formerat sig kring en energipolitik som inte bara skjuter problemet på framtiden? Nej hotet i mot en seriös energipolitik förblir miljöpartiet och vänsterpartiet. Men de kommer aldrig att kunna få en Riksdagsmajoritet, om inte sossarna hjälper till. Så när Sahlin med flera anklagar alliansen för att driva en kortsiktig energipolitik så försöker de skylla det rödgröna tvångsgiftet och dess utfall på alliansen. Med andra ord, Sahlin ger Reinfeldt ansvaret för vilken knapp Sahlin själv kommer att trycka på i kammaren när kärnkraftsfrågan diskuteras efter 2010. Sahlin ger alliansen skulden för om hon själv formerar en regering där Maria Wetterstrand är energiminister. Jag gissar att inte väljarna går på den finten.

Rond 3, Aftonbladet-kultur vs Forum för Levande Historia

Hur lyckades jag missa det här? Inga-Lina Lindqvist från Aftonbladets kulturredaktion var för lite mer än en vecka sedan och fluktade på Forum för Levande Historias utställning, ”Brottsplats Ukraina – Holocaust by bullets, vilket alltså handlar om Förintelsen, innan gaskamrarna byggdes och massmorden främst begicks med nackskott. Jag har skrivit om Förintelsen i Baltikum här som i stort ägde rum på samma sätt som i Ukraina.

Nåväl, Aftonbladet-kultur tycker i god ordning inte om den här utställningen av Levande Historia heller. Tro fan det. Utställningen kritiserar ju självaste Sovjetunionen. Tydligen framhålls att situationen för judar försämrades betänkligt under Sovjets första decennier. Så får man ju inte säga enligt Aftonbladet-kultur, utan att betona att det finns antisemitism i dagens demokratiska och västvänliga Ukraina också, liksom för att balansera.

Jag undrar hur en påstått växande antisemitism i dagens Ukraina på något sätt kan jämföras med att just judar var överrepresenterade i godsvagnarna till GULAG, och att judisk religion och kulturell särställning totalt krossades när den kommunistiska staten skulle mejsla fram Homo Sovjeticus? Låt mig gissa att något liknande INTE förekommer i dagens Ukraina.

Vidare fanns det i Sovjet inte ett enda minnesmärke där det erkändes att judar mördades för att de var judar. Trots att det VAR uteslutande judar som mördades i bla Rumbulla och Babij Jar. Men enligt Sovjetisk propaganda var dessa alltid kommunister och sovjetmedborgare. Inga-Lina Lindqvist tycker inte att det var ett sovjetisk förtigande eller förminskande av Förintelsen utan ”att lägga accenter”. Visst, eller hur?

Det var naturligtvis betydligt mer genomtänkt än vad Inga-Lina Lindqvist vill tro. Genom att kalla alla dödade för ”sovjetmedborgare” så blev skillnaden mellan en medels nackskott mördad civil jude och en i strid dödad soldat i Röda Armén utsuddad. Med detta logiska språng kunde Sovjet under kalla kriget kalla varenda exilbalt, exilukrainare, exilpolack etc. som någon gång kämpat mot Röda armén för fascist och därmed jämställa dem med Förintelse-hantlangare. Kommunisterna vann kampen om ordets betydelse då. Jag hoppas inte Agitproparna på Aftonbladets kultur gör det den här gången. Under nästa besök i Stockholm så blir det ett besök på Forum för Levande Historia.

Jag blir aldrig pirat, Piratpartiet och läkemedelsbranschen

Piratpartiet gör enligt min mening oss en tjänst i sin kamp för integritet. Jag är visserligen ingen motståndare till immaterialrätt, men många lagförslag från de etablerade partierna har varit alldeles för integritetskränkande. Däremot har Piratpartiet nu börjat granskas, och det är knappast unisona hurrarop. Själv håller jag med kritikerna. Piratpartiet är inte seriöst. Orsaken är deras syn på medicinpatent. Jag kommer här att gå igenom Piratpartiets påståenden och förslag, samt bemöta dem (Piratpartiets åsikter är kursiverade):

Piratpartiets påstår att:

Medicinpatent gör att hundratusentals människor i fattigare länder inte har råd med läkemedel de behöver, fastän läkemedlen finns och skulle kunna rädda deras liv.

Medicinpatent snedvrider hur forskningsresurserna används, eftersom det är lönsammare att lindra välfärdssjukdomar än att bota fattiga från malaria.

Detta är inte läkemedelspatentens fel. Det finns ingenting som idag hindrar privatpersoner, stater, EU eller WHO att köpa upp befintliga läkemedel och ge till de fattiga, eller för delen att sponsra forskning och läkemedelspatent för Tredje världen likt malaria. Av någon anledning görs inte det. Invånarna i den rika världen (alltså vi) vill inte det, och våra politiker föredrar att gödsla pengar på Tredje världen i form av storskaliga symbolprojekt likt dammar och stalinistiska jordbruksprojekt. Att skylla det på läkemedelsbranschen och patent är groteskt. Inte skyller vi på Sveriges bönder för att fattiga i Afrika inte har råd att köpa svensk mat. En marknad producerar efter efterfråga, så även i läkemedelsbranschen. Vill vi ändra på det för vi se till att skapa en efterfråga. Om vi tar bort patent så tar vi bort efterfrågan vilket är kontraproduktivt.

Medicinpatent gör att läkemedelskostnaderna i sjukvårdsbudgeten blivit en gökunge som oupphörligt växer år från år, och som politikerna inte har någon makt över.

Vi får mer och mer sofistikerade mediciner som det kostat miljarder att forska fram. Vill samhället att sjukvården skall använda mediciner så får naturligtvis samhället betala för det, precis som alla andra produkter. Annars är det stöld.

Piratpartiets förslag

Redan idag är det staten som står för huvuddelen av läkemedelsbolagens intäkter, tack vare den allmänna sjukförsäkringen.

Det stämmer inte helt. Den största marknaden för läkemedel är Nordamerika, som därmed också betalar för den mesta av den medicinska forskningen.

Av de pengar som läkemedelsbolagen drar in går 15% till forskning, enligt deras egna siffror. Resterande 85% går till annat (främst marknadsföring).

Detta är populism i dess mest råa form. Visst ta tex Novartis, ca 18 % kostnader är forskning. Går då resten till reklam? Naturligtvis inte, ca 30 % är priset på att framställa de framforskade preparaten och andra mindre kostnader är administration och skatter. Men reklam har inte ens en egen post utan summeras ihop som ”Sales and marketing” på ca 30 % av kostnaderna. Orsaken för det är att det är läkare och inte patienter som bestämmer vilka mediciner som skall användas. Därmed räcker det inte med TV-reklam och dylikt, utan en massa enskilda försäljare som är dyra och välutbildade måste möta enskilda läkare. Därmed är sales och marketing dyrt i denna bransch, som alltså INTE beror på att läkemedelsföretag skulle vara mer giriga än någon annan.

Om staten istället anslog 20% av dagens läkemedelsnota direkt till forskning, skulle det bli mer pengar till forskningen. Då skulle inte läkemedelsbolagen behöva forska själva, och det skulle inte behövas några medicinpatent, eftersom de inte skulle ha några forskningskostnader att ta igen.

Men hur skulle det organiserar, hur skulle det styras? Detta betyder att just läkemedelsbranschen skall drivas efter ett planekonomiskt mönster där staten bestämmer vilka läkemedel vi skall försöka forska fram. Detta har visat sig vara ett fullständigt misslyckande i alla branscher. Varför skulle det vara annorlunda i läkemedelsbranschen? Och vem skulle genomföra denna forskning? I dagens läge utför läkemedelsföretag mycket forskning som inte universitet har kunskap till. T.ex. Slutfasen där läkemedlens skall säkerställas innan den används på patienter görs princip bara i dessa företag. Att skapa det inom universitet skulle ta decennier och kosta otroligt mycket.

Utan patent sjunker priset på själva medicinen med åtminstone 70% när den tillverkas på en konkurrensutsatt marknad istället för av en monopolist.

Detta är naturligtvis inte sant. Siffran som används är från de gamla läkemedel där den som forskat fram preparatet inte längre har patent, Dessa mediciner är 70% billigare. Men det betyder att när vi köper dessa gamla läkemedel där patentet gått ut så betalar vi bara för vad det kostar att producera läkemedlen, inte vad det kostar att forska fram dem. Det är med andra ord ren parasitverksamhet på de som lagt ner tid och pengar på att forska fram dem. Detta beror även på att de är äldre läkemedel och att det finns nyare alternativ. Men vill vi ha NYA mediciner lär vi få betala för vad de kostar att forska fram dem.

Min slutsats är att Piratpartiets syn på läkemedelspatent och läkemedelsbranschen är ohämmad populism på Vänsterpartiets nivå. Partiet uppvisar en total okunskap i hur forskning både inom läkemedelsföretag, forskningsinstitut samt universitet fungerar. Deras förslag är marknadsfientliga, och förespråkar ren planekonomi. Därmed kan varken Piratpartiet kallas för ett liberalt parti, eller ens ett seriöst alternativ i svensk politik.

Encore une fois, för yttrandefrihet

Jag var idag (eller snarare igår) med Martin den liberala missantropen, och demonstrerade för att även judar skall omfattas av yttrande- och mötesfrihet här i Malmö. Dagens demonstration genomfördes för att en liknande manifestation fick avbrytas för två veckor sedan då en antisemitisk pöbel kastade ägg och flaskor. Detta ledde även till en debatt i Sydsvenskan kulturdel där poeten Lasse Söderberg och journalisten Petter Larsson försvarade (ja läs själv om ni inte tror mig) ägg- och flaskkastarna. Ja att någon intelligentsia bestående av belästa kulturarbetare och universitetsutbildade skribenter skall vara garant mot rasism och för universala mänskliga rättigheter i vårt samhälle är därmed för femtioelfte gången motbevisat. Av någon anledning kommer jag att tänka på Paul Hollanders bok Political Pilgrims (OBS, amerikansk forskare, inte pinsam svensk konstnär), som handlar om alla dessa västeuropiska intellektuella som blivit villiga megafoner åt allehanda diktaturer och totalitära ideologier.

Nåja dagens demonstration kunde genomföras tack vare en gedigen polisinsats som såg till att en bunt huliganer som försökte attackera oss hölls på behörigt avstånd. Skönt att polisen tagit till sig av kritiken och försvarade mötesfriheten. Men att man överhuvudtaget skall behöva demonstrera för en sådan självklarhet i Sverige 2009, och än värre att det krävs otaliga poliser för att kunna genomföra det, är ju för sorgligt. Ja jag skäms som malmöit.

Jag måste även ge en eloge till talarna, framförallt folkisen Birgitta Ohlsson som jag annars brukar kritisera. I den här frågan är hon omutlig och otroligt principfast.
Modigt, Kudos!

Avslöjande brösttoner om kärnkraft

Veckans energiuppgörelse med centern på alla löpsedlar, har verkligen förbluffat. Framförallt att den interna centerkritiken mot acceptansen av kärnkraft på något sätt är förvånansvärt svag. Det är inte bara i samhället i stort som kärnkraftsopinionen förändrats, utan tydligen också inom centern. För egen del välkomnar jag det. Vidare påvisar det att centern inte är ett enfrågeparti för kärnkraftsmotståndare.

Trots det har krigs- och krisrubrikerna haglat. Varför det? Jo det verkar främst vara aktiva socialdemokrater, miljöpartister och en och annan vänsterpartist som känner sig personligen svikta av centern. Jag anser det rörande att det finns så många, framförallt sossar, som verkar ha någon form av astral kontakt med mitt parti att de kan frammana sådana känslor. Men i ärlighetens namn vet jag inget parti som skulle ta hänsyn till personer som aldrig någonsin röstat på dem, eller för den delen göra det ens om det blev snöbollskrig i helvetet.

Men det är klart, att socialdemokrater är eld och lågor över centerns energipolitik kan ju ha med att göra att SAP faktiskt inte har någon egen energipolitik längre. Direkt efter alliansens uppgörelse kommenterade Sahlin kort att kärnkraften visst skulle avvecklas. Därefter så har de rödgröna representerats i media uteslutande av vänsterpartiet och miljöpartiet. Tydligare än så kan det inte bli. Vi kommer 2010 att kunna välja mellan en allians som å sin sida har en fungerande energiuppgörelse, och å andra sidan de rödgröna vars energipolitik helt domineras av vänsterpartiet och miljöpartiet. Få se vad medlemmarna i Metall, Pappers och andra sansade sossar tycker om det.

På tal om rödgröna tokerier så röstade Irak igen i veckan. Inte så mycket skrevs om det i media men det gick förbluffande bra. Trots det så verkar vänsterpartiets linje, att Iraks regim är ”illegitim” ligga kvar. Man kan ju undra varför? Beror det på att vänsterpartiet har hittat några spektakulära oegentligheter i just de irakiska valen? Nja, vänsterpartiet har ju förr haft ivriga kontakter med Kuba där röstdeltagandet ofta ligger på 110 % och det bara finns en kandidat att rösta på. Beror det att vänsterpartiet anser att regeringar som accepterar utländsk trupp i landet per definition är illegitima? Nja, vänsterpartiet hade ju även täta kontakter med DDR där ryska stridsvagnar häll invånarna i schack. Därmed kan man ju undra varför just irakiernas röstande inte skall respekteras.

Ännu ett medicinskt genombrott tack vare djurförsök

Gårdagens mest glädjande nyhet var att amerikanska vetenskapsmän hade hittat lösningen på Parkinsons sjukdom. Men som forskare på sjukdomen så är jag inte beredd att öppna champagnen än. Denna upptäckt är ett genombrott, utan tvekan. Men i ärlighetens namn så har vi sett flera liknande genombrott de senaste 15 åren. Visserligen har det lett till att vi vet betydligt mer om sjukdomen idag och att en del riktigt spännande mediciner är på gång som förhoppningsvis kommer att fungera bättre än de befintliga. Men vi å andra sidan har vi idag varken en förklaring till vad som orsakar Parkinson, eller ett direkt bot mot sjukdomen. Medicinsk forskning består idag mindre av enstaka fantastiska upptäckter och mer av en massiv ackumulering av massor av små upptäckter. Av allt att döma måste vi ackumulera ett tag till.

För er som inte vet det så är Parkinson en av våra vanligaste nervsjukdomar som mestadels framträder i medelåldern och drabbar ungefär 1 % av våra ålderspensionärer. Sjukdomen beror på att en viss population hjärnceller dör, vilket ger brist på signalsubstansen dopamin i en del av hjärnan. Denna brist orsakar de klassiska symtomen för Parkinson som är muskelstelhet, skakningar, rörelsearmod, och abnorm hållning. Sjukdomen har ett långsamt tilltagande förlopp med allt kraftigare symtom.

Vad man upptäckt är att onaturligt höga nivåer av Nrf-2 skyddar nervceller från att dö i en djurmodell av Parkinson. Nrf-2 är ett protein som reglerar vilka gener i celler som skall var aktiva. Ämnet finns framförallt i en typ av celler i hjärnan kallat astrocyter, som är en typ av serviceceller vilket hjälper nervcellerna att fungera. Vad forskarna hoppas på är dels att detta möjligen förklarar varför nervceller dör i Parkinson och så naturligtvis hitta nya mediciner. Vi får se om så sker, men studien är i alla väder ännu en bricka i kampen mot denna sjukdom.

Något som däremot har varit direkt anmärkningsvärt är hur bra rapporteringen om forskningsrapporten har varit i svensk media. Jovisst den var något, ja ganska rejält sensationslysten, men det kan jag leva med. Men framförallt betonade alla nyhetsartiklar att denna studie var gjord med djurförsök, och aldrig hade kunnat göras utan djurförsök. Det behöver vi alla höra. Framförallt denna drös av politiker inom miljöpartister och vänsterpartiet som är emot djurförsök. Här i den riktiga världen, till skillnad från ett utopia som aldrig kommer att finnas, så måste vi välja mellan försöksdjur och sjuka människor.

På tal om miljöpartiet så har kärnkraftspositivismen inom alliansen lett till en ren gräshoppssvärm av miljöpartister bombarderat nätet med arga inlägg. På humorskalan vinner Birger Schlaug. Han anser att allianspolitiker sviker sitt löfte om de inte tar hänsyn till den 28 år gamla folkomröstningen om kärnkraft. Att mer än 50 % av dagens svenskar inte hade rösträtt 1980 spelar ingen roll. Folkomröstning vars utfall man gillar gäller naturligtvis för evigt.

Nya tider, kärnkraft enar alliansen men splittrar vänstern.

Det var hela två debatter i om kärnkraftens vara eller icke vara i idag. Den första var på P1 mellan centerns Fredrick Federley och Birgitta Hambreus. Den andra på Gomorron Sverige var mellan pappersfackets Jan-Henrik Sandberg och Naturskyddsföreningens Mikael Carlsson. Dessa debatter är båda tidsdokument som visar att kärnkraft kommer att spela en annan roll i politiken än det gjorde på 70, 80 och 90-talet. Som jag skrev här tidigare kommer den att ena alliansen men splittra de rödgröna.

Centerdebatten var en uppvisning i hur det gamla gardet representerat av Birgitta Hambreus håller på att ersättas av det nya med Fredrick Federley i spetsen. Med det lär mycket av Centerns gamla Nej-politik också försvinna. Det finns ingen bro att vara mot längre, stockholmscentern gör sitt bästa för att vara mest skyskrapekramande i huvudstaden, och det formligen vimlar av kärnkraftspositiva inlägg och motioner av just unga partimedlemmar. För egen del, som bräkig malmöit och därmed sedan barnsben för kärnkraft och Öresundsbro, så har denna utveckling varit fullkomligt nödvändig i att göra centern till mitt alternativ. Jag vet att många andra malmöiter håller med mig i detta. Men det innebär främst att alliansen inte längre behöver se på energi- och kärnkraftsfrågan som den gordiska knut den tidigare varit för borgerliga regeringar. Debatten visade att kärnkraftsfrågan snarare blivit ett internt käbbel inom Centern som regeringen i stort inte behöver lägga sig i. Låt det förbli så.

För de rödgröna däremot vässas vapnen för en lång och utdragen intern kamp, som den andra debatten påvisade. Nu när Sahlin helt kapitulerat åt miljöpartiet och vänsterpartiet i kärnkraftsfrågan, så ter det sig visserligen som de är enade. Men vad tycker LO om det? Ja det fick vi oss en fingervisning av när pappersfackets ordförande med näbbar och klor propagerade för mer och ny kärnkraft. Frågan är ju varför LO-sektionerna som representerar arbetare i energikrävande industri likt pappers och metall, skall stödja en rödgrön allians vars energipolitik är ett dödligt hot mot dess LO-medlemmars jobb? Sahlin står inför ett omöjligt val.

Balterna och Förintelsen

Nä nu blir det historia. I Sverige är det rätt vanligt att balter ställs mot judar. Orsaken är att balterna kollektivt anklagas för att vara delaktiga i Förintelsen, i en betydligt allmännare grad än till och med tyskar. När balter beskylls för Förintelsen är de bara ”balter”, medan tyskar är ”tyska nazister”. Skillnaden är ingen slump. Avsändare av dessa anklagelser är inte bara extremister likt Maj Wechselmann eller Åsa Lindeborg. Även författaren Ingvar Lundin har skrivit liknande. Jag har alltid förundrats över att det varit acceptabelt att kollektivt skuldbelägga just balter. Jag började därför läsa i ämnet och fann böcker av den amerikansk-lettiska forskaren Andrew Ezergailis. Han är erkänd som expert i ämnet och citerades när revisionisten David Irving fälldes Lipstaträttegången. Det jag skriver här är baserat på professor Ezergailis böcker. Det är en berättelse hur både Nazityskland och Sovjetunionen vilseledde världen och skyllde Förintelsen, orättfärdigt, på balterna.


Förintelsen i Baltikum.

Att Baltikum och främst Litauen hamnar i blickfånget när det gäller Förintelsen är naturligt. Det var där den brutalisering och industrialisering ägde rum som utvecklade Förintelsen från diskriminering via deportering och nackskott till slutligen gaskamrarna i Auschwitz. Processen accelererades med Nazitysklands angrepp på Sovjet sommaren 1941. Med den tyska armén fanns det specifika Einsatzkommando, små enheter som i samarbete med armén var där bara för att avrätta judar. Vid samma tidpunkt var det inte acceptabelt att mörda västeuropeiska judar på detta sätt. I november och december gick man ett steg längre då gettot i Riga förintades medels nackskott på 2 dagar där ca 26000 judar mördades i Rumbullaskogen. Detta hemska öde delade Rigas judar med ca 1000 tyska judar som anlänt till staden. Hädanefter var även västeuropeiska judar lovligt byte för massavrättningar. Härifrån var det endast en rent teknisk förändring till industriellt massmord medels gas i lägren i Polen.
Det bör framhållas att enskilda balter var delaktiga. Exempelvis organiserade Einsatzgruppe A flera Sonderkommando bestående av lokala förmågor som hjälpte till i massmördandet. Den mest kända var Arajs kommando bestående av 300 lettiska frivilliga vilka deltog i bla Rumbullamassakern. Men det jag berör här är ifall det fanns en specifik baltisk Förintelse, och balters eventuella kollektiva skuld.

Nazistisk desinformation

Det fanns en utarbetad plan från nazisterna att skylla mordet på judar i Östeuropa på östeuropéerna. Logiken byggde på att judarna skulle ha sålt ut folket till kommunisterna och att folket därför, spontant i och med sovjeternas reträtt, hämnades på judarna. Propagandan var tvåeggad. Dels skulle judarna beskrivas som ännu hemskare och hatade av alla. Samtidigt skulle östeuropéerna få skulden för mordet på judarna och visa sig för primitiva för självständighet. Det hela gick till så att Einsatzgrupperna, som utförde morden, samtidigt producerade mängder av fotografier och reportage till omvärlden med bilder på påstått spontana pogromer som aldrig några tyskar var med på. Bland annat publicerades denna tyska version den 14 augusti 1941 i en artikel i Aftonbladet av den svenska nazisten Fritz Lönnergren. Härmed uppstod myten om att vartenda folkslag i öst hade sin egen lilla Förintelse.

Det finns flera luckor i komplotten. För det första fanns det ingen fungerande inhemsk organisation eller politisk ledarskap i Baltikum som hade kunnat organisera pogromer. Dessa var redan mördade av sovjeterna eller i Sibirien. Det fanns heller inte något maktvakuum att tala om mellan sovjetockupation och naziockupation. Vidare verkar dessa påstått spontana pogromer ha ägt rum flera dagar, ibland flera veckor in i naziockupationen. Det stämmer helt enkelt inte. Som slutgiltigt bevis har vi rapporter från chefen Einsatzgruppe A, Walter Stahlecker, där han klagar på att organiserandet av pogromer inte har gått så bra som man hoppats och att det krävs något annats för att kunna förinta alla judar i Baltikum. Exempelvis klagar han att det krävdes en hel del övertalan och lockelser vid den mest ökända ”spontana” pogromen, den som ägde rum i Kaunas den 25-26 juni. Spontaniteten var en skimär.

Estland har fått en speciell roll i detta. Under Wannsee-konferensen fastställdes det att Estland var ”judenfrei” vilket har använts som bevis på att esterna redan mördat estniska judar. Det stämmer inte. Innan kriget bodde det några tusen judar i Estland. I och med sovjetinvasionen 1940, blev många av dem utrensade. Kosmopoliska handelsmän var knappast Stalins favoriter heller, varvid judar var överrepresenterade i godsvagnarna till GULAG. De kvarvarande ca 1000 själar mördades av Einsatzgruppe A 1941.

Sovjetisk desinformation

Då de Sovjetiska arméerna erövrade Baltikum 1944-45 var de skyldiga till utrotandet av judar ingen prioritet. Även om man undersökte detta, så var det för Sovjet värre med dem som hade kämpat mot Röda armén. Exempelvis fanns det ingenstans i Sovjet ett minnesmärke över att judar mördades i egenskap av judar. De var alltid påstådda kommunister. Under 60-talet blev Sovjets hållning mer aggressivt i frågan. Det berodde på att baltiska exilorganisationer hade växt sig starkare i väst och behövde motarbetas. Därmed påbörjades en kampanj där det påstods att (1) de baltiska staterna som Sovjet förintade 1940 var fascistiska och antisemitiska. Att (2) balterna en masse hade samarbetat med nazisterna under kriget och (3) alla som deltagit i de tyska förband som uppsattes av nazityskland i Baltikum bestod av frivilliga kollaboratörer som var medbrottslingar i Förintelsen.


Samtliga påståenden är utan substans, men har detta trots allt etsats sig fast. (1) De baltiska staterna var 1940 inga demokratiska mönstersamhällen, men långt ifrån fascistiska, och betydligt mindre förtryckande än Sovjet. De var inte antisemitiska, utan hade en för dåtiden minoritetsfrämjande lagstiftning. Det finns heller inga rapporterade pogromer i Baltikum innan nazisternas intåg. (2) De baltiska staterna existerade inte under tysk ockupation. De var med delar av Vitryssland organiserat som en koloni kallad Reichskommissariat Ostland helt administrerat av tyskar. Ingen balt som valde att delta i Förintelsen kan gömma sig bakom någon baltisk regering likt Vichyregimen i Frankrike, då dessa inte existerade (3) De estniska och lettiska SS-divisionerna (kallade legioner) var tvångsrekryterade, med hårda straff vid desertering. De var inte frivilliga. Visserligen fanns där individer ur Arajs kommando som inkorporerades i de lettiska divisionerna, men det rörde sig om ca 300 personer av totalt 52.000 man (110.000 man om man tar med övriga lettiska värnpliktsförband), vilket naturligtvis är en försvinnande liten del. Dessa divisioner sattes upp 1943, långt efter det att utrotandet av judar hade avslutats i Baltikum. Hittills har inget krigsbrott rapporterats där baltiska SS-divisioner skulle ha varit delaktiga. Med det i åtanke så är det inte konstigt att balter inte skäms för att ha var legionärer. Vad som snarare är anmärkningsvärt är att Sovjet, trots gedigen kunskap via nazistiska arkiv och förhör, gjorde en sak av att anklaga oskyldiga balter, men samtidigt undanhålla bevis för troligtvis skyldiga gärningsmän i väst.

Slutsatser

Fler balter än tyskar har blivit dömda för brott med anknytning till Förintelsen. Visserligen är en majoritet av dessa domar från sovjetiskt rättssystem, men det är trots allt anmärkningsvärt då Förintelsen var en tysk skapelse. Tre små folk som blev klämda mellan två totalitära diktaturer och två av historiens värsta mördare, har fått bära en kollektiv skuld för världens värsta massmord. Pinsamt nog har svenska debattörer ställts sig vid frontlinjen i detta. Det kan man inte bara skylla på dålig kunskap. Sorgligt nog har debatten angående balter och Förintelsen dominerats av debattörer med känslomässig anknytning till kommunismen. Kanske kan detta ändras lite grann nu.

Andrew Ezergailis böcker:

1. The Holocaust in Latvia, 1941-1944 : The Missing Center
2. Nazi/Soviet Disinformation about the Holocaust in Latvia: Daugavas vanagi Who are they? Revisited

OBS Redigerat: Historikern Mats Deland namngavs som en av de vilka hade uttryckt sig svepand om balterna och Förintelsen. Hans har strukits efter kommunikation i kommentar-tråden.

Aktivister För Djurförsök

Min nya favoorganisation är Pro-test. Det rör sig alltså om en brittisk gräsrotsorganisation som stödjer användandet av djurförsök inom medicinsk forskning. Jag fann det via en artikel i tidningen naturvetaren. Min rubrik är i och för sig något felvisande. Det handlar naturligtvis inte om ”aktivister” i den betydelsen att de ställer till med massa elände, utan snarare klassisk opinionsbildning via demonstrationer och spridande av information. Tydligen lyckades denna grupp med konsttycket av att totalt övertrumfa de lokala djurrättsaktivister i Oxford som försökt stoppa byggande av ett nytt biomedicinskt centrum, till den grad av att motståndet reducerats till ” 7 personer och deras hund”. Detta säger en hel del.

För det första bevisar det att djurrättsaktivister kan trumma upp ett stöd bara för att de oftast existerar i ett vakuum. Det finns helt enkelt inga sansade och förnuftiga människor som debatterar djurförsök, varvid aktivisterna skapar ett tolkningsföreträde utan minsta mothugg. Men när de blir utmanade så svajar det betänkligt. Orsaken är att djurrättsaktivisterna har ofantligt knapert med argument, då djurförsök är essentiella för varenda nytt läkemedel som skapas.

Vidare så tar gruppen fasta på att detta är en fråga som man måste börja ta i INNAN opinionen vänder. Annars blir det betydligt svårare att påverka.

Det här är synnerligen relevant för Sverige. Vi har en stadig majoritet på minst 70 % som stödjer användande av djurförsök inom medicinsk forskning. Om man ser till politiskt handlande så har vi även där en stadig majoritet för djurförsök i riksdagen bestående av borgerliga partierna plus sossarna (exklusive enskilda ledamöter). Det är, som jag tidigare berört, bara vänsterpartiet och miljöpartiet som är ett hot mot djurförsök och medicinsk forskning.

Men sorgligt nog så avspeglar sig detta massiva stöd ej i retoriken. Det är bara moderaterna som verkligen löper linan ut och står vid sitt handlande för att bevara djurförsök. Sossarna sin vana trogen säger ett smack när det kommer till reella politiska frågor så vi får gissa att de ligger någonstans mellan SSU som utan minsta bevis anser att djurförsök idag görs i onödan och enskilda sossar som anser dem nödvändiga. Men både centern, folkpartiet, kristdemokraterna är betänkligt svävande i sina formuleringar. Partierna påstår bla att det finns alternativa metoder som kan ersätta många djurförsök. Det är inte sant. Dessa alternativ finns inte idag, och kommer inte att finnas imorgon.

Orsaken till det här tror jag beror på att frågan har existerat i ett vakuum, och hugade djurrättsmotståndare har fyllt detta tomrum. I mötet med ett fåtal gaphalsar så har flera partier missbedömt opinionen och därmed mjukat upp sin retorik, även om de i själva verket stödjer djurförsöksanvändning när det gäller knapptryckande i Riksdagen.

Men det är ett ytterst prekärt handlande. Om man inte står upp mot aktivisterna nu med opinion i ryggen, vad händer ifall opinionen vänder? Eller vad händer ifall vänsterpartiet och miljöpartiet börjar pressa sossarna i frågan (en fråga sossarna inte ens tar ställning till centralt) efter en eventuell rödgrön valvinst 2010? Då kan det vara allt för sent att börja mutra.