Piratpartiet, en oliberal återvändsgränd för integriteten

På senare tid har flera centerpartister valt att delvis stödja piratpartiet. Från mitt sett att se det är det fullständigt ofattbart. Visst, piratpartiet har kämpat väl mot FRA, IPRED och kulturdinosaurier med svårt för sanningen, samt för vår integritet. Men det finns ju fler frågor än så att ta ställning till. I stort har detta parti vägrat göra detta, vilket medför att de förväntar att dess supportrar ger företrädarna en blank check som de sedan kan fyllas i efter eget personligt behag. Dessutom, när väl Piratpartiet tar ställning, så är det katastrofallt. Jag tänker då naturligtvis på partiets syn på patent i allmänhet, och i läkemedelspatent i synnerhet, vilket jag skrivit om tidigare.

Piratpartiet vill nämligen avskaffa läkemedelspatent och göra varenda upptäckt och uppfinning inom medicinsk vetenskap till samhällets allmängods. Det skulle innebära att de företag som lägger ner miljarder på forskning inte skulle ha några konkurrensfördelar framför företag utan egen utveckling som kan snylta på andras upptäckter och därmed sälja samma mediciner mycket billigare. Kortsiktigt kanske befintliga läkemedel blir billigare, men det är knappast så vi uppmuntrar till utveckling av framtidens mediciner. Dessutom, en stor del av världens medicinska forskning sker i små eller medelstora utvecklingsföretag som aldrig säljer några läkemedel själva. Nej, dessa säljer forskningsupptäckter, preliminära data och innovationer till större koncerner som därefter färdigställer fynden till läkemedel som de själva säljer. Dessa ytterst viktiga forskningsföretag har ingen direkt produkt att sälja, förutom sina läkemedelspatent. Utan patent så skulle större läkemedelsföretag med egen försäljning kunna predatera på de små aktörernas idéer. Alltså, Piratpartiet skulle bestämma så skulle många innovationsföretag inte finnas till.

Vidare kan man ju undra varför just vetenskapsmän skall hindras från att slå mynt av sitt slit. Det är ju rent oliberalt att forskares upptäckter skall tvångskonfiskeras av staten utan ersättning. Varför liberaler som i andra sammanhang upplyfter privat äganderätt till något okränkbart, så släpphänt kan överge denna övertygelse när det kommer till medicin och läkemedel är för mig ofattbart.

Jag anser att Piratpartiet är en kontraproduktiv överreaktion. En bunt synnerligen kunniga personer, som ser sig som kunder i fildelning och som producenter och utvecklare av främst av mjukvara, tror sig kunna förändra patentlagar och äganderättsregler generellt efter vad de anser vara bäst i just i fildelning och mjukvarubranschen. Jag erkänner villigt att jag inte är expert på vad som är bäst lagstiftning inom dessa områden. De kan ha rätt i just det fallet. Men hur naivt är det inte att världens alla branscher skulle rätta in sig efter vad som möjligen är bäst för denna genre? Varför skulle hela världsekonomin rätta sig efter mjukvaruutveckling? En så kallad overreach.

Piratpartiet har även undergrävt hela trovärdigheten i kampen för integritet. Man slår på trumman och påstår sig vara förkämpar mot en fascism, (ja och vissa anklagar andra partier för att vara fascistpartier). Det gör ju inte saken bättre att en företrädare beskriver USA som Fjärde riket (vilket verkar vara populärt) och hänvisar till en artikel som jämställer 9/11 med Riksdagsbranden i Berlin 1933. Mmmm låter ju jätteseriöst, och om nu mot förmodan Piratpartiet inte skulle få någon egen majoritet så är ju säkerligen alla dessa fascistanklagade partier helt lyriska över att samarbeta med de konspirationsteoretiker som nyss fällt anklagelserna.
Nej sorry för att jag kommer med tråkiga nyheter. Piratpartiet kommer på sin höjd lyckas ordna en lyxig försörjning och fördelaktig beskattning för någon/några partiföreträdare via EU-parlamentet. Ett enfrågeparti för redan frälsta som aldrig kommer att få något inflytande är inte rätt väg. För att inte tala om dess skadliga syn på medicinsk forskning. Vill man kämpa för integritet i ett modernt samhälle så är det fortfarande de gamla tråkiga metoderna som krävs. Nämligen att övertyg alla dessa 55+:are inom de gamla partierna varför innehållet på din dator borde skyddas minst lika starkt från staten som innehållet i tant Agdas skrivbords- och byrålådor.

Kosovo, ett glömt 10-årsjubileum

Oj, tänk jag missade att det var 10-årsjubileum för Natos bombningar av Jugoslavien igår. Att denna årsdag i princip ignoreras måste tas som ett godkännande av Natos ingripande. Nu förtiden går ju bara västeuropéer man ur hus för att protestera när demokratier ingriper militärt mot diktatorer och massmördare. Inaktivitet har blivigt synonymt med beröm eller godkännande. De enda som fortfarande är upprörd är en bunt stalinister och någon kultur-jeppe på Helsingborgs dagblad som skrivit ett långt inlägg om Natobombningarna utan att ens nämna Milosevic och kallar den skurkens blodiga fördrivning av kosovoalbaner för ”diskriminering”.

Det jag själv mest mins från konflikten var reaktionerna här hemma i Sverige, delvis den albanske pizzabagaren på Kungsholmen som sålde en Nato-pizza, och å andra sidan Göran Greider som tycket att vi inte skulle bry oss om albanernas reaktioner då de tydligen stod för nära konflikten för att kunna komma med balanserade åsikter. Väldigt sympatiskt..

Men nu i efterhand och med perspektiv efter Irakkriget så är det en hel del vi faktiskt glömt bort. Natobombningarna var inte stödda av FN och var ett brott mot den där värdelösa folkrätten. Kina och Ryssland blockerade i princip allt angående Jugoslavien i säkerhetsrådet. Häri ligger grunden till mycket av Bushregeringens skepsis mot FN. Vidare var det ett under att operationen lyckades. Det var ju uteslutande ett bombkrig. Natos ingripande i Bosnien kunde ju understrykas med en hel del reguljära förband som artilleribombarderade serbiska ställningar. Och man kan ju undra hur Clinton och hans allierade hade reagerat ifall Milosevic hade varit segare. Vad hade de kunnat göra? Detta tvingade även Nato till att alliera sig med den albanska motståndsrörelsen UCK, vilket knappast var värdiga sängkamrater åt demokratiska staters militär.
Alltså var det hela ingen smärtfri eller given historia. Trots det är det knappats någon debatt eller diskussion om Kosovo idag. Med tanke på hur få som deltog i årets demonstration på årsdagen av Irakkrigets början, så kan man ju undra om parallellen Irak–Kosovo är något som kommer att diskuteras om några år.

Wanja är inget undantag

Nu haglar det avgångskrav mot LOs Wanja Lundby-Wedin efter det att hon som styrelseledamot har godkänt rätt maffiga pensionsavtal och bonusar. Då jag varken är medlem i LO eller SAP, så är det inte min sak att avgöra om hon skall avgå eller ej. Däremot är jag smått fascinerad över reaktionerna inifrån sossarna. Vad trodde de egentligen?

Då socialdemokratiska partiet har dominerat svensk politik de senaste 80 åren, och suttit på makten de flesta av dessa år, så är det ju naturligt att partiet och LO är en del av systemet. Det är ju inte bara Wanja som sitter med i 25 olika styrelser, det gör ju även andra LO-toppar och gamla sossepampar. Det rör sig främst om företag och koncerner som ligger rörelsen eller staten nära, som Folksam, AMF, AFA Försäkringar, etc. Göran Persson t.ex. är styrelseordförande i Sveaskog.

Därmed faller det sig naturligt att eventuella klagomål eller möjliga missförhållande inom denna typ av företag även implicerar socialdemokratiska partiet och LO. Det är en ren naturlag och borde inte överraska någon, framförallt inte aktiva sossar eller LO-medlemmar.

Nu är troligtvis domen mot en eventuell borgerlig politiker som lovat bort skattebetalares pengar i statliga företag till rätt överdådiga bonusar även hård, framförallt i dåliga tider. Men orsaken varför Wanja faller så hårt är ju att hon är socialdemokrat. SAP har ju en kameleontliknande ideologi där man kombinerar en pragmatisk syn på ekonomi och företag vid makten, med gamla socialistiska slagord från 20-talet i debatten. Detta kommer vi snart att bli varse om igen då det knappt är mer än en månad kvar till 1 Maj. Igen kommer socialdemokratiska ledare landet över att gå i opposition mot det Sverige de varit med om att bygga upp med uttryck som klasskamp, arbetare, de rika, kvartalskapitalism, etc, etc. Sedan måndagen den 4 Maj så kommer många av dessa talare att återfinnas i styrelserummen på företag landet över.

Om socialdemokratiska partiet vill slippa denna hudflängning då det vid återkommande tillfällen uppenbaras att partiet eller enskilda politiker inte följer de gamla socialistiska trossatserna, så vore det på sin plats att de släpper sitt bagage av klasskamp och omfamnar 2000-talet. Men nu när SAP är kedjat vid ett vänsterparti som endast symboliskt har släppt ”kommunism” i namnet, så lär ju inte det hända.

Nåja nu finns det ju en del att begrunda ur ett borgerligt perspektiv. För det första grusas Sahlins chans att återta opinionen efter fallande siffror och en tafflig rödgrön energiuppgörelse med att klaga på VD-löner och bonusar. För det andra så bör nog borgerliga politiker hoppas att Wanja får sitta kvar. När det drar ihop sig till valrörelse så brukar hon vara en tillgång. Men denna gång blir det med bakbundna händer. LO-ordföranden lär ju inte kunna använda sig av sedvanliga känslomässiga socialdemokratiska trumfkort såsom referenser till arbetare, de svaga, eller de rika, då hon minsann själv har belönat redan rika med mer pengar, samt att hennes egen inte särskilt blygsamma årsinkomst blivit offentlig. Det blir med andra ett sakligt debatterande utan cheap shots.

Palmekulten 2009

Jag tycker egentligen att regelrätt Palme-hat idag 2009, känns rätt fånigt. Som jag tidigare skrivit om här så var Palme betydligt mer komplicerad och motsägelsefull än vad både hans kritiker och beundrare påstår. Men när man ställs inför ett ohämmat och okritiskt idoliserande som socialdemokartiska riksdagsmannen Luciano Astudillos debattartikel i expressen så går det inte att sitta still. Det hela blir inte bättre med att Luciano sablar ner på utrikesminister Bildts arbete med att försöka frige David Isaac från eritreanskt fängelse, och samtidigt stolt slår sig själv för bröstet för att han själv minsann skall vara med och framföra en pjäs i Riksdagen med ett gäng som heter ” Teater utan hund”… Någon löjligare kontrast har jag nog aldrig varit med om.

Om Palme skriver Astudillo:

” Han var en internationellt respekterad och erkänd politisk ledare som aldrig tvekade att ställa sig på människovärdets sida. Han tog stora politiska risker genom att alltid stå upp för sina ideal och fördöma såväl kommunistdiktaturer, som USA:s krig i Vietnam, fascismen i Spanien och Apartheid i Sydafrika. Olof Palme var en kompromisslös och modig förvarare av demokrati, självbestämmande och mänsklig rättigheter, vilket gör att lilla Sverige än i dag väcker stor beundran runt om i världen. Kontrasten till Carl Bildts ledarskap, inte minst i fallet Isaak, känns gigantisk.”

Palme och Vietnamkriget har jag redan behandlat. Men ”en kompromisslös och modig förvarare av demokrati, självbestämmande och mänsklig rättigheter som är en kontrast till Carl Bildt”? Mig veterligen har aldrig Carl Bildt åkt till Kuba för att vara en villig kugge i totalitära propagandajippon som hyllar en diktator medan kubanska liberaler, socialdemokrater och andra demokrater ruttnar i landets fängelser. Men det nedlät sig Palme till. Så nej Astudillo, den gubben går inte. Jag väljer en konsekvent demokratiförsvarare som Bildt varje dag,

Obamas och Clintons utrikespolitik, glöm naiv pacifism.

Jag kan villigt erkänna att mina förväntningar på president Obamas utrikespolitik var synnerligen låga under hans primärvalskampanj då han hade Samantha Power som rådgivare.

Fast mycket har hänt sedan dess. Samantha Power, som bla förordade att USA skulle lämna Irak på 90 dagar och våldet lösas med tvångsförflyttningar av landets folkgrupper, tvingades lämna Obamas kampanj efter att ha kallat Hillary Clinton för ett ”monster” i brittisk press. Sedan dess har ju också detta påstådda monster blivit USA:s utrikesminister. Även om Hillary knappast varit någon personlig favorit heller, så är jag övertygad om att hennes politiska kompass och hårdhudade framtoning gör henne till vad USA behöver rent utrikespolitiskt. Ryktet säger ju t.ex. att det var just Hillary som satte stopp för de trevande förhandlingar om en pipeline som talibanregimen i Afghanistan hade med President Clinton. Inga förhandlingar accepterades med medeltida könsförtryckare.

Därmed tror jag att de senaste veckornas utrikespolitiska utspel från USA, där Ryssland fått en knapp av Hillary och där trevare har hörts om förhandlingar med Iran och uppgifter om en försoningsprocess med talibaner, egentligen inte betyder något.

Om vi tar det i tur och ordning: Talibanerna kommer aldrig att förhandla, och vad finns det för utrymme egentligen. Nej Obama försöker sig på samma taktik som löste upp motståndet i Irak, nämligen genom splittring mellan mer moderata element som man kan kurtisera och de hårdföra extremisterna som därmed isoleras.

Iran då? Ja vad finns det att förhandla om? Om vi ser till Irans svar, ingenting. Ingen amerikansk president skulle överge Israel, och ingen amerikansk president kan acceptera att Iran beväpnar fascistorganisationerna Hezbollah och Hamas. Och inte tusan finns någon amerikansk politiker som vill att en teokratisk diktatur skaffar sig kärnvapen. Det betyder inte krig, men det betyder heller inte att det blir någon upptining heller, såvida inte Iran förändrar sin politik radikalt.

Detsamma gäller Ryssland. Möjligen att missilförsvaret i Östeuropa skjuts på framtiden, men inte tusan kommer den här presidenten heller att acceptera ett Ryssland som försöker återerövra sina små grannländer. Putin har ju inte brytt sig nämnvärt utan rustar vidare, trots prekärt ekonomiskt läge.

Det här är ren taktik. Obama visar en förhandlingsvilja, vilket ger Goodwill och vilket behövs efter åtta år med en mer konfronterande Bush. Men om det skall bli några förhandlingar att tala om så kräver det att USA:s fiender faktiskt ändrar sitt beteende. Ur ett längre perspektiv kommer det snarare att visa på att USA har fiender oavsett om det är en cowboy i Vita huset eller ej. USA:s antagonister är nämligen inte simpla subjekt som passivt reagerar på Amerikas beteende. De är aktörer som agerar självmant på sina egna grunder. Därmed tror jag både att vänsterns förhoppningar och liberalers farhågor är synnerligen ogrundade

På tal om Ryssland så fortsätter Putin på inslagen väg. Nyligen var hans motsvarighet till Hitlerjugend i Helsingfors och ställde till med bråk för att balter och finnar var ofina nog att diskutera de massdeportationer av just balter som Stalin ställde till med. I Putins Ryssland är Stalin på modet igen och får inte kritiseras.

När jag väl är inne på Putin så läste jag en artikel från Der Spiegel (översatt i svenska Tempus) för ett tag sedan om läget i Sydossetien. Ryssland påstod ju att den ryska invasionen i somras av Georgien var för att skydda de frihetsälskande och fredliga osseterna. Att Sydossetien var ett rent gangsternäste styrt av rysk underrättelsetjänst i maskopi med lokal maffia nämndes naturligtvis inte. Putin gjorde däremot missen att förklara detta område självständigt. Det innebär att presidenten i Sydossetien, Kokoity, knappast kan avsättas av Putin, utan att det ter sig rätt pinsamt. Problemet är nu att allt byggnadsmateriell, samt ca 350 miljoner euro som skickats från Moskva till Tchinvali för återuppbyggnad har myglats bort av regimen, ryska företag vägrar investera där, och Kokoitys banditgäng till milis har vid flera tillfällen drabbat samman med ryska styrkor i ett antal skärmytslingar. Om det inte vore för civilbefolkningen så hade skadeglädjen tagit över.

Jobben, fortfarande alliansens hemmaplan

Ingen kan väl ha missat sossarna nya plan, nämligen skylla den ökade arbetslösheten på alliansen. Det hela verkar vara en ganska välrecenserad plan som flera S-bloggare anslutit sig till. Visserligen är det en frisk fläkt att SAP åtminstone för syns skull försöker återta positionen som jobbarparti, istället för bidragsparti.

Men det betyder egentligen att socialdemokraterna skyller en allmän nedgång i ekonomin på alliansen. Det här är visserligen något de gjort förut. 90-talskrisen använde ju Göran Persson och Bosse Ringholm som skrämseltaktik för att mota väljarna från en ny borgerlig regering. Det har visserligen slagit tillbaka nu i efterhand när världen ser Sveriges hanterande av den krisen som ett föredöme och Bo Lundgren blir kallade till Washington DC för att förklara hur i hela världen vi lyckades rädda banksektorn utan att slösa bort skattebetalarnas pengar. Fast som politiskt slagträ fungerade säkert i några val på 90-talet, och det var ju den verkan som räknades.
Men det finns trots allt en del skillnader som gör att anklagelserna inte riktigt borde fastna denna gång . För det första, den här krisen är global med ett rätt tydligt ursprung i USA. Vidare så har Sverige hittills klarat sig förhållandevis bra i finanskrisen jämfört både med USA, Storbritannien, Danmark eller (brrr) Island. Att få krisen och dess konsekvenser till något förknippat med alliansen ter sig rätt hopplöst.

För det andra, vad är sossarnas alternativ i jobbfrågan? Ja förutom rätt flummiga förslag, så har den mest jordnära skillnaden uppstått över SAAB. Här har regeringens ansvarsfulla linje med att inte slänga pengar på ett företag som troligtvis får det mycket svårt att bli lönsamt, stått emot Sahlins vagare syn att ”företaget skall få en chans”. Alla som trott väljarkåren är en lättlurad flock får som väntar på manna från politiker har också fått sig en rejäl läxa i och med att opinion genomskådat Sahlins slöseriförslag och snarare gett regeringens mer realistiska linje stöd. Alltså verkar sossarnas jobblinje med att ”skapa” jobb genom att spendera skattebetalarnas pengar knappast falla i god jord. Ju mer Sahlin spelar det kortet ju mer statmannamässiga och ansvarsfulla ter sig Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Anders Borg.

För det tredje, att dagens arbetslöshetssiffror på 4,7 % mitt i en fullskalig kris är lägre än vad Regeringen Persson lyckades med mitt i en högkonjunktur, är ju knappats ett dåligt betyg för dagens alliansregering. Gissningsvis kommer några ihåg de siffrorna.

Med detta i åtanke så kan man ju snarare undra varför en del vanligtvis förnuftiga sossar, som tex visat ett visst missnöje över Sahlins vidlyftiga lovande om SAAB nu med hull och hår ställer sig bakom denna ”jobbävning”. Det är ju allt annat än konsekvent. Men vilken sosse är konsekvent? Det är bara jämföra slagorden ur valfritt 1 Maj-tal med den realpolitik som SAP står för.

Uppdatering: En läsare kommenterade att siffran för arbetslöshet, 4,7 % är tämligen låg. Det stämmer. Jag använde mig av det gamla sättet att beskriva arbetslöshet så att den kunde jämföras med Regeringen Perssons siffror. Den riktiga arbetslösheten är ca 8 %, men även Persson arbetslöshet bli lika mycket högre med det nya sättet att räkna. Förövrigt föredrar jag det nya sättet då det är ärligare, framförallt i jämförelse med andra länder.

Vem blidkades av det här tramset?

Idag kom då de rödgrönas försök till att desarmera den politiska bomb som alliansen skapade i och med energiöverenskommelsen tidigare i är. Bom, det gick ju inte alls. De rödgröna kan varken ha övertygat kärnkraftsmotståndarna inom främst miljöpartiet (samt vänsterpartiet), eller för den delen lugnat kärnkraftskramarna inom LO.

För miljöpartiet är det här en kraftig kapitulation. Partiet som på sin hemsida framhåller att kärnkraften skall avvecklas snabbt med början omedelbart, och vara slutförd på 10-12 år, går nu med på att kärnenergi skall användas långt in i framtiden till att det finns alternativ, vilket troligtvis handlar om mints fyra, fem decennier. Det här måste vara en besk medicin för många inom partiet. Och var tog alla dessa sossar vägen som tidigare med darr på pennan proklamerade att Centern minsann hade svikit sina ideal i och med energiuppgörelsen? Vad tycker de om miljöpartiet idag? Antingen är deras tystand kompakt, eller gör de som Luciano Astudillo och kommunpolitikern Högberg: När Centern ändrar sig om kärnkraft så är det ett svek, men när miljöpartiet gör det så är det visioner och energisprudande. Mmm, kul formulerat men naturligtvis inte trovärdigt, utan bara pinsamt.

Mycket tyder också på att ledningen i miljöpartiet kan få det svårt att driva igenom denna kovändning. För till skillnad mot centern där faktiskt en majoritet av sympatisörerna är positiva till kärnkraft och 2/3 kan tänka sig nya reaktorer, så är kärnkraftmotståndet kompakt inom miljöpartiet (och vänsterpartiet). Miljönestor Schlaug har redan yttrat en uppgiven besvikelse, och vi lär nog se flera avhopp i stil med Grön Ungdoms förra ordförande Alexander Chamberland. Gräsrötterna i det grönaste partiet är troligtvis rätt missnöjda idag.

Vidare löser i egentlig mening rödgrönas överenskommelse inte något. De svåra frågorna kvarstår. För det första skall kärnkraften omprövas vid varje mandatperiod, vilket låter allt annat än den långsiktighet som Sahlin efterlyst och torde vara en miljöpartistisk brasklapp som får varje Metallare att rysa. För vad händer om de gröna ändrar sig och kräver avveckling nu med detsamma? Dessutom, vad händer den dag då våra befintliga kärnkraftverk är för gamla för att både ekonomiskt och ur säkerhetssynpunkt driva dem vidare, men vi inte ha tillräckligt med alternativ? Skall de rödgröna då i hysteri ytterligare tvingas retirera in i famnen på allianens energiuppgörelse? Blir det då dags att panikbygga nya reaktorer?

När det gäller energipolitik 2010 så kommer svenska folket att kunna välja mellan en allians som har ett klart, tydligt och långsiktigt alternativ, samt ett svårtolkat rödgrönt hafsverk som egentligen bara skjutit de tuffa frågorna på framtiden och som kan spricka beroende missnöjda gräsrötter.

Fascism, från diktatur till grinig chef.

Fascismen som ideologi har till skillnad från både socialisms, kommunism och liberalism, flera olika definitioner. Orsaken ligger troligtvis i att det knappast är fascisterna själva som har låtits definiera sin egen ideologi. Nej det har dess motståndare gjort. Därmed har även definitionen varit varierande beroende på dess avsändare.

Alla brukar hålla med om att det finns ett extremnationalistiskt drag inom fascism, men i övrigt går åsikterna isär. Om man skall försöka katalogisera de olika definitionerna av fascism så dyker det i princip upp tre alternativ:

1. Totalitarism. Denna skola, tar fasta på fascismens likheter med socialism, nazism och andra kollektivistiska ideologier. Fascism strävare enligt denna förklaring till ett samhälle där staten har full och total kontroll över varje instans. Det civila samhället, den delen av samhället som inte är beroende av eller kontrollerat av staten, finns inte. Stater, eller organisationer inom stater som eftersträvar och delvis lyckas med detta, exempelvis Hezbollah och Hamas, kan därmed också klassas som fascistiska. Totalitarismskolan är i princip liberal, och mycket av dess logik härstammar från Hayeck och andra liberala tänkare.


2. Ideologin som inte är en ideologi. Det här är inte någon akademisk erkänd skola utan min mycket sparsamma förkortning av Robert Paxtons bok ”The anatomy of Fascism”. Paxton beskriver fascismen utifrån hur des rörelser utvecklades fram till makttillträdet i Italien och Tyskland. Hans huvudsakliga observation är att ingen fråga var helig nog att spara, ifall den stod ivägen för makten. Därmed kan det knappast kallas ideologi utan en ständigt förändrande organism. Det är en insiktsfull teori, även om den ignorerar mycket av hur dessa rörelser utvecklades väl vid makten (min kritik av Paxton kan läsas här).


3. En kontrarevolutionär reaktion. Den leninistiska förklaringen till att Europas massor i mycket valde fascismen framför kommunismen under mellankrigstiden, var att fascismen är en ideologisk motreaktion från det kapitalistiska systemet, när det är hotat av den annalkande proletära revolutionen. Det blev en viktig kugge i Sovjets propaganda då det band Nazityskland och fascist-italien till demokratierna i väst. Exempelvis kallades socialdemokrater under mellankrigstiden för socialfacsister och under Kalla kriget fanns det gott om propagandaplanscher från Sovjet där amerikanska symboler utstuderat blandades ihop med svastikor. Inte att förglömma så använde sovjetkommunister aldrig termen ”nationalsocialism” utan snarare termen ”fascism”. Det var även det en utstuderad markering.

Det som är förvånande är att i Sverige idag, snart tjugo år efter Berlinmurens fall så används den gamla leninistiska definitionen när fascistisk ideologi diskuteras. Ali Esbati har ju till och med hittat på ett eget begrepp ”fascistisering” vilket tydligen betyder något i stil med ”allt som en kommunist inte gillar”. Han använder sig av det sovjetiska språkbruket av att benämna Nazityskland som ”Hitlerfascismen”.

En annan populär förespråkare av denna fascistteori är Åsa Linderborg. Nyligen skrev Åsa om att dagens TV-program enligt henne frammanar ledarskap som hon, minst sagt, finner osmakligt. Märk väl Linderborg nämnde inte ”fascism” i sin kolumn. Men hennes fans vet tydligen hur man skall tolka henne: TV-kocken Gordon Ramsey, och Doktor House är fascister.

Här har vi den logiska slutstationen av den leninistiska fascistnojan. En vresig och svärande kock, eller en fiktiv grinig läkare blir vips likställda med en ideologi som ställt till med förtryck, massmord, institutionell rasism och världskrig. Det avslöja på vilken nivå vänsterns ideologidebatt ligger på idag. Alltså i djupsinne är det i klass med Seinfeld. Ja ni kommer väl ihåg ”the soup nazi”

Palme och vänstersossarna, en illusion som faller

Ännu mer forskning visar på Sveriges ställning som hemlig USA-allierad under Kalla kriget. Enligt nyexaminerade doktor Jerker Widén så var Pentagon Sveriges bästa vän i USA. Det var den amerikanska armén som såg Sverige som en livsviktig kugge i Europas försvar. Pentagon var även drivande i att vi släpptes in från kylan efter att Palme vandrat hand i hand i ett fackeltåg 1968 med den från kommunistdiktaturen i Nordvietnam utsända ambassadören Ngyuen Tho Chan, samt Palmes famösa tal där USA:s Julbombningar av Hanoi 1972 jämfördes med bla nazistiska Förintelseläger.

Alltså aktualiserar doktor Widéns arbete vår syn på Olof Palme, som har reviderats en del sedan mordet 1986. Jag läste tidigare i vår Claes Arvidssons lysande Palmebiografi ”Med verkligheten som fiende”. Boken är inne på samma spår som Widén och ger en bild av Palme som är betydligt mer komplicerad och ofta mer motsägelsefull än vad både hans kritiker och hängivnaste beundrare brukar återge. På ingen front är detta så tydligt som i utrikespolitiken. Detta slår visserligen till både höger och vänster. Palmes mest hetlevrade kritiker från högerhåll som anklagade honom för att sälja ut Sverige åt ryssen, är troligtvis rätt snopna idag. Men de kan i alla fall framhålla att Palme knappast var ärlig i sin retorik i jämförelse med handling.

Men de största förlorarna i nutid måste vara alla dessa vänstersossar som lyfter fram Palme som deras man. Alla dessa 68:or, FNL:are, socialdemokratiska fredsaktivister som stolt tågade i Vietnamdemonstrationerna tillsammans med honom. Föga visste de att Palme lät SÄPO och IB åsiktsregistrerade och bugga meddemonstranterna. Det om något tyder på att förtroendet knappats var ömsesidig mellan statsministern och vänsteraktivisterna. Till detta kan vi nu addera Palmes rika kontakter med Pentagon och hur han kurtiserade amerikanska militären för att töa upp förhållandena efter hans anklagelser mot USA i Vietnamkriget. Man kan ju tex fråga sig ifall statsministern själv ansåg att bombningarna av Hanoi kunde jämföras med Förintelsen i och med att han var så mån av att vara på god fot med de som skall ha utfört det hela. Det kanske de som med eftertryck hänvisar till talet än idag skall tänka någon sekund på…

Och Hanoibombningarna då? Enligt Stanley Karnow var de absolut inte så brutala som pressen i väst påstod. Trots att det var den mest koncentrerade flygoffensiven mot Nordvietnam under hela kriget så klarade sig staden någorlunda väl undan. Faktiskt så var hela operationen inriktad på att minimera civila förluster och med tanke på dåtidens teknik så gick det någorlunda väl. Trots att ditresta amerikanska fredsaktivister försökte få kommunistregimen att lägga fram förlustsiffror på 10 000-tal så var (och är) de officiella siffrorna att ca 1300 civila dödades i Hanoi, och ytterliggare i 300 Haipong. Det var en hel del mindre offer än vad motsvarande bombningar av tyska och Japanska städer orsakade under Andra Världskriget.

Förresten, vad kallas en doktor vid Försvarshögskolan? Är de också Filosofie doktor eller finns det Militäre doktor? Man blir ju lite nyfiken.

Börja om i debatten om genteknik, och ignorera Greenpeace denna gång.

Torbjörn Fagerström skriver behövligt idag i DN hur utvecklingen av genmanipulerade mat har paralyserats av en teknikfientlig miljörörelse. Det är en beskrivning jag kan skriva under till fullo på. Då och då under min grundutbildning som kemist (med en hel del biologi) under 90-talet kom vi in på GMOs (Genetiskt Modiefierad Organism), tekniken bakom det, samt dess enorma potential framförallt inom framtidens jordbruk. Sedan dess har jag då och då arbetat med genetiskt modifierade möss inom medicinsk forskning där denna teknik har blommat ut till fullo, och även bidragit till en hel del spektakulära upptäckter.
Men vad hände med GMOs inom jordbruket? Jo miljörörelsens skräckpropaganda kom emellan. Framförallt Greenpeace (tyvärr med en gammal centerledare Daléus, vid rodret) var aktiva inom denna sorliga kampanj. En annan förgrundsgestalt som fått rejält med utrymme på svenska tidningars kultursidor är indiskan Vandana Shiva, som förövrigt anser att Indiens väg ”framåt” är att kasta av sig all teknisk utveckling från väst och krypa in i framtiden med hjälp av stenåldern. Den domedagsstämning som miljörörelsen hetsade fram resulterade i att gentekniken låstes in bakom enorma säkerhetsbarriärer. Detta har varit tydligt framförallt i EU. Detta har även tvingat en hel del U-länder att ta efter, då de är beroende av att kunna sälja jordbruksprodukter till EU. Men även USA har påverkats till viss del.

Vad har det lett till? Jo ett ganska dystert moment 22 för gentekniken. Tack vare dessa krav och regleringar så är det väldigt få företag som har resurser nog att utveckla gengrödor. Monstanto är dominant på marknaden. Den nära-på-monopolsituation som därmed skapats inom genteknik, anklagas gentekniken för att skapa av sig själv. Kritiken mot Monsanto, som förövrigt är ett gammalt kemikalieföretag med en del gamla skelett i garderoben har tyvärr blivit detsamma som kritik mot genteknik. Vidare så har konkurrensunderskottet även lett till att en hel del patent inom fältet blivit allt för breda och allmänna än varit fallet om branschen verkat under normal förhållanden. Detta har i sin tur lett till att cementera den negativa synen på GMOs.

Vad som krävs är att bryta denna onda cirkel. Vi vet idag (och har egentligen vetat det länge) att miljörörelsen hade fel. Genteknik är i sig själv inte farligt. Det essentiella är istället vilka gener man modifierar. Tekniken har även förfinats. Man använder sig allt mer av gener som finns inom en art än gener som man hämtar från andra arter. Och produkterna man utvecklar handlar allt mindre om att hjälpa storbönder att maximera produktionen (exempelvis giftresistens) till modifieringar som kommer konsumenten till dels. Det gyllene riset med höga halter av järn och a-vitamin är ett sådant exempel.

Alltså behöver vi en ny, fräsch och saklig diskussion om genteknik i jordbruket inom Sverige, men framförallt inom EU. Det måste bli lättare och billigare att producera GMOs så fler aktörer kan medverka på marknaden. Med det skulle mycket av problematiken lösas. Kan man hoppas att någon centerpartist, ja eller åtminstone borgerlig politiker inför EU-valet vill axla det förtroendet? En röst är i alla fall säker då. Med tanke på det beräknade röstdeltagandet så är det ju inte så illa..

Ps, om någon är intresserad av GMO och jordbruk så rekommenderar jag forskarbloggen som drivs av en bunt eldsjälar på Sveriges lantbruksuniversitet. Ibland är det rejält med rågång mellan forskare och Greenpeace där.

Måste läkare skyddas från rättsystemet?

Knappast någon kan ha missat att en överläkare på Astrid Lindgrens sjukhus greps och anhölls i förra veckan, misstänkt för barmhärtighetsmord på en tre månader gammal flicka.
Men fallet är inte bara sorgligt utan även förbryllande. Ja eller snarare förbryllande varför det är ett rättsfall överhuvudtaget. Efter en undersökning med magnetröntgen visade sig barnet ha så pass grava hjärnskador att någon form av medvetande var uteslutet. Enligt uppgifter skall den häktade läkaren, i samråd med kollegor och föräldrar, ha beslutat att sluta ge livsuppehållande åtgärder. Enligt praxis använder man då en blandning av morfin och tiopental (vilket är ett typ av ämne kallat barbituater) för att mildra smärta i livets slutskede, men även för att döden skall bli värdig utan kramper och liknande. Vad som är centralt för fallet är att dessa smärtlindrare även har andningsdämpande egenskaper och kan döda.

Cirkusen verkar ha startat när föräldrarna i frågan polisanmälde en tidigare behandling av flickan som de själva ansåg hade skapat hjärnskadan. Undersökningen lades ner men polisen skall ha kollat igenom obduktionsprotokollen och reagerat på höga halterna av morfin och tiopental. Enligt polis och åklagare, dödliga doser.

Fallet bygger alltså på huruvida flickan dog av sig själv så att säga eller av morfinet. För alla oss som inte har en moralsyn som kan sammanfattas med en millimeterlinjal fastlimmad på en bibel förefaller det hela ointressant. Socialstyrelsen som normalt utreder misstänkta felbehandlingar och missgärningar i vården är lika förbryllade till att det blivit ett rättsfall.

Ett annat problem är ju att det är otroligt svårt att dosera de ovan nämnda ämnena på just nyfödda. Optimal dos varierar betänkligt mellan individer och vissa behöver rätt mycket av ämnena. Vidare, när man ger morfin och tiopental i en sådan situation så är ju lindring av smärta viktigare än att undvika överdos. För att en individ dör smärtfritt är viktigare än att de dör något tidigare. Alltså tvärtom än vid normala situationer. Därmed blir naturligtvis doserna per automatik högre.

Vi har alltså här ett rättsfall som är tveksamt då skillnad mellan brott och en optimal behandling knappast gör någon skillnad för någon. Det hela verkar vara en salig blandning av brist på medicinskt kunnande bland utredare, samt möjligen en åklagare som bedriver ett privat korståg efter hennes egna övertygelser. Om det ens blir något som liknar en fällande dom i fallet så kommer vi att befinna oss i en så pass absurd situation att vi måste införa nya regler och normer för att skydda sjukvården från rättsväsendet.
Det riktiga mysteriet i fallet är dock föräldrarna som av allt att döma först var införstådda med att sluta ge livsuppehållande åtgärder, nu tydligen står bakom åklagaren.

Hade någon velat stoppa matchen mot Ryssland?

Vi är många som varit kritiska mot ”Stoppa matchen”. Det handlar inte bara för att det än en gång påvisar att den etablerade vänstern frivilligt samarbetar och bereder plats åt den våldsverkande vänster. Nej, det handlar också om dess ofrånkomliga antisemitiska vinkel. Visst, organisatörer och demonstratörer med flera hävdar emfatisk att det är kritik av staten Israel punkt slut.

Det tvekar jag inte det minsta om. Men problemet är ju att det alltid är Israel som utpekas, och bara Israel. Varför är det just världens enda judiska statbildningen som skall stå i skotthålet för de mest välfyllda demonstrationerna, som skall bojkottas, och som skapar det mest brinnande engagemanget. Och varför kritiseras eller bojkottas inget annat land med samma frenesi?

Låt mig exemplifiera:

Det var synd på mer än ett sätt att den tappert kämpande hemmasonen Vinciguerra förlorade den avgörande matchen helgen och att Israel gick vidare i Davis Cup. Om Sverige hade vunnit så hade Ryssland väntat i nästa match som skulle ha spelats i Göteborg i Maj. Märk väl, samma Ryssland som attackerade Georgien förra året, och vars regim dödar kritiska journalister på löpande band.

Men för att göra jämförelsen mer adekvat med Israel (och dess plågsamma förhållande till Palestina) låt oss påminna oss om Tjetjenien.

När Ryssland återtog och ockuperade Tjetjenien (från 1999 tills nu), så var de civila förlusterna från 20 000 (ryska siffror) till (tjetjeniska siffror) 200 000. Huvudstaden Grosnyj finns inte längre då den smulades sönder av ryska Scud-attacker, flygbombningar och enorma artilleribombardemang. Republiken är sockrad med landminor som till förvånansvärt hög grad har placerats ut av ryska styrkor. Tjetjenerna bor till stor del i miserabla tältläger. De är fattiga som kyrkråttor, psykologiska komplikationer drabbar mer än hälften, och barnadödligheten är i topp. Tjetjenerna lever även i en totalt laglös tillvaro där den ryska armén mördar, rånar, torterar, kidnappar och våldtar civilbefolkningen dagligen utan minsta risk för lagliga reprimander.

Hur man än vänder och vrider på det, oavsett färgen på ens glasögon så är Rysslands framfart i Tjetjenien mångdubbelt värre, med avsevärt mindre omtanke för människoliv än Israels krig mot Hamas i Gaza. Ja om de två ens går att jämföra.

Hade då en Davis Cup match mot Ryssland i Maj i Göteborg fått 6000 att demonstrera för en bojkott? Hade vänsterpartiet, Ung vänster och SSU varit med? Hade Ohly och Per Garthon talat? Hade Ilmar Reepalu velat stoppa matchen? Hade SSU lagtner så mycket engagemang i frågan? Hade Jytte Guteland och Morgan Johansson anmält sig till facebook-länkar? Ja alla ni som engagerat er i ”Stoppa Matchen”, handen på hjärtat, hade ni gjort det i Göteborg också?

Jag tror inte för en sekund på att mer än en handfull av er hade gjort det, om det ens blivigt någon manifestation. Det enda jag är någorlunda säker på är att en eventuell demonstration hade varit fri från huliganism då det knappast hade varit ett vänsterprojekt.

Däri ligger problematiken.

J’accuse Vänstern!

Jag var vid 13.30-snåret nere vid Södergatan och bevittnande jippot och demonstrationståget ”Stoppa matchen”. Där och då var det knappast särskilt imponerande. Kanske tvåtusen själar, i något som såg ut som en klassisk kommunistdemonstration med vajande röda flaggor från rivaliserande sekter ur den marxistiska ideologin. Vad som skilde den åt från andra vänsterdemonstrationer var den specifikt palestinska delen. Men att det vankades problem kan ingen normalt funtad människa ha haft någon som helst tvekan om.

I en del av tåget avslöjades det att demonstrationsledningens försäkran om att maskerade deltagare inte skulle accepteras, naturligtvis bara var snack. Ca 100-150 av deltagarna var unisont maskerade och marscherade under rödsvarta fanor i en betydligt mer kompakt formation än de i övrigt mer strosande demonstranterna. Det klinkade även betänkligt om denna skara, vilket troligtvis var medtagen ammunition i form av glasflaskor. Om någon deltagare i demonstrationen verkligen trodde att denna svartklädda skara INTE skulle ställa till några problem, så är de bortom all räddning i barnslig naivitet.

Nu blott två timmar efteråt så visar det sig att min rätt självklara förutsägelse tyvärr slagit in. En del av demonstrationståget gjorde en ren attack mot polisen. Stenar, flaskor och smällare har vinit genom luften, poliser och polisbilar har attackerats med nya helt onödiga kostnader för samhället. Det enda som egentligen hindrat situationen från att bli farlig för människoliv är att svensk polis vid det här laget, sorgligt nog, har blivigt väldigt vana vid och rätt duktiga på att tampas med vänsterextremisters våld mot samhället.

Men varför blev det så här? Varför är det mer regel än undantag numera att vänsterjippon leder till kravaller, skadegörelse och ibland personskador?

Detta är vänsterns demokratiska draksådd. Det som hände i eftermiddag i Malmö är ert fel sossar och vänsterpartister. Ni har legitimerat ett veritabelt smörgåsbord av snuskiga åsikter och antidemokratiska, ibland antisemitiska och mer eller mindre våldsbenägna organisationer som brukade våld idag Malmö, eller gjort det de senaste åren.

Så här har ni gjort det:

1. Genom att marschera armkrok med dessa grupperingar (som AFA) i demonstrationståg som Ilmar Reepalu under ESF i Malmö, eller likt Garthon, Ohly, demonstrationsarrangörerna och övriga deltagare idag i Malmö.
2. Genom att demonstrera under antidemokratiska eller rent rasistiska symboler
   som i de senaste månaderna då riksdagsmän och partiledare från både s, mp och v inte har tvekat att ställa sig under Hamas och Hizbollahs fanor.
3. Genom att deltaga i allehanda politiska plattformar, World, European eller andra Social Forum organiserade av ABF, där SSU:are, LO-folk vänsterpartister med mera, håller föredrag vägg i vägg med hetlevrade revolutionärer, diktaturförespråkare och andra dubiösa organisationer.
4. Genom aktiva sossar och vänsterpartister som genom hemsidor och bloggar glädjeligen fraterniserar sig med extremister långt ut på vänsterkanten.
5. Genom de svängdörrar som finns mellan etablerade vänster och våldsverkande extremister. Kommer ni ihåg Petter Nilsson från toppkandidaterna som gav prispengar till våldsverkarna inom Osynliga partiet? Nu skriver han på Dagens Konflikt och är pressekretare åt vänsterpartiet.

Det har inte sedan länge funnits någon gräns vänsterut i extremismens tassemarker hur långt demokratiska vänstersympatisörer kan fraternisera, utan att ha överskridigt anständighetens skiljelinje. Som bla vårens brinnande diskussioner avslöjat så finns det gått om ytterligheter som har kontakter in i det politiska finrummet via vänsterflanken. Antidemokrati, skadegörelse, våldsanvändande och antisemitism har blivit normaliserade inom en extremvänster som får legitimering och ekonomiskt stöd från den politiskt etablerade vänstern. Det är unikt. Något liknande problem finns näppeligen med de borgerliga Riksdagspartierna.

Sossar och vänsterpartister, ta ert ansvar. Städa upp och installera ett dårfilter vänsterut. Gör det för demokratins, anständighetens och antirasismens skull.

En borgerlig ungdomsradikalism, är det möjligt?

Johan Ingerö efterfrågar en teori till varför ungdomar verkar gilla just liberala värderingar, samtidigt som samma åldergrupp skyr borgerliga partier. Och kopplat till detta, varför högerns i Sverige aldrig lyckas porträttera sig som radikal och progressiv. Jag har en teori, som jag diskuterat fram med ett stycke liberal misantrop över några öl kring Lilla torg. Ingerö har själv berört det. Det här är ju en diskussion som delvis handlar om visioner, ideologi än rena politiska sakfrågor. Jag har känslan av att många borgerliga politiker endast ser nya radikala rörelser och ideologiska strömningar i vårt samhälle om de dyker upp på debatt i Expressen, Aftonbladet, DN eller SvD, ja eller vårt älskade SVT, och SR.

Av förekommen anledning dyker det ju mest upp mest statsvurmande extremfeminism, miljötalibanism, eller något annat sätt att omtolka marxismen på dessa forum. Därmed tar politiker främst ställning till just dessa fenomen. De borgerliga politikerna ställs då inför alternativet att vara mot denna radikalism, och nagelfaras som bakåtsträvande på varenda kulturredaktion. Eller kan de vara ”light” för som tex moderaterna med tvångsuppdelad föräldraledighet, eller regeringens senaste utspel om könsfördelningen i bolagsstyrelser . Därmed stryker de ca 0,5 % av väljarkåren medhårs som bryr sig. Visserligen är denna minimala del av väljarkåren djupt förankrad långt till vänster men det märks ju inte på Godmorgon Sverige, där dessa extremister blir behandlade som om de vore toppen och mitten av en normalfördelningskurva.

De borgerliga partierna har därmed målat in sig i ett hörn när man har låtit en vänster definiera radikalism och progressivitet.

För att förändra detta krävs att borgerliga partier agerar istället för att bara reagera. Att våra folkvalda försökte leda opinionen, mer än att låta sig styras av den. Det torde finnas en hel del politiker inom alliansen som borde kunna axla en sådan utmaning bättre än idag. Jag menar inte detta som någon libertariansk kritik mot alliansen. Nej vad jag menar i det här är primärt diskussioner om visioner. Även om det förekommer, dels med Timbro och inom alliansen (exempelvis centerns idéprogram) så hör man knappt av det i partipolitiken. Här har borgerliga politiker lämnat walk over till vänstern. Visserligen är vänsterns utopiska drömmar inte särskilt efterfrågade utanför en minimal skara. Men visioner har trots allt en fördel, de behöver inte försvaras som ett politiskt beslut. Visst det är flummigare än sakfrågor, men ibland kan det behövas. Man kan kastas ut visioner, utan nämnvärt avskräcka väljare från att rösta på partiet, och samtidigt påverka.

Ett annat alternativ hade ju varit om borgerliga politiker blev mer vidsynta i sitt sökande efter ny radikalism. Möjligen söka av läget även några stenkast utanför kultursidorna på Stockholmspressen. Troligtvis hade de då upptäckt hur viktig frihet och ekonomi faktiskt är för det stora flertalet av den mer rörliga väljarkåren, medan statlig klåfingrighet i familjeangelägenheter inte är särskilt populärt. Med tiden tror jag dock att detta kommer att lösa sig med bloggar, ett tuffare SvD etc. Som vanligt är våra riksdagspartier förvånansvärt sega att ta åt sig nymodigheter.

Alltså tror jag att borgerliga politiker skulle bli kaxigare med genuint populära visioner i ryggen och våga utmana vänsterns radikalism, med en egen radikalism, förhoppningsvis byggd på frihet.

McCarthyism!”, vänsterns gamla kryptonit mot kritik.

Senator Joseph McCarthy påstod sig vara kommunismens värsta fiende, men verkligheten hann i fatt honom. Men hans historia är aktuell och lärorik, då beskyllningar om McCarthyism hörs även idag.
USA fick upp ögonen för republikanske senatorn 1950 då han påstod att The State Department var fullt av sovjetspioner. För att bemöta anklagelserna bildade den av demokraterna dominerade Kongressen en kommitté som fann anklagelserna helt ogrundade. Men kommittén var djupt delad efter partitillhörighet. Trots McCarthys högljudda beskyllningar så var hans inflytande rätt blygsamt tills det att Eisenhower vann presidentvalet hösten 1952. Eisenhower var mycket skeptisk till McCarthy men hans spinndoktorer rådde honom att stryka den högljudde senatorn medhårs. Republikanerna hoppades på att kunna skyffla undan denne besvärlige typ till en förhållandevis oviktig senatorskommitté och därmed blev McCarthy ordförande i the Senate Committee on Government Operations.

Men republikanerna hade underskattat McCarthy. Han förvandlade sin kommitté till en ren inkvisition, som jagade inbillade Sovjet-spioner inom Amerikanska statliga verk. Anställda blev korsförhörda av kommittén inför TV-kameror och journalister. Trots att McCarthys anklagelser var utan någon som helst faktabas, utan rena lögner förstördes flera karriärer och liv. 1953 gav sig McCarthy på Amerikanska armén. Men vid det här laget var den republikanerna rejält trötta på honom, och ansåg att senatorn var en ren kontraproduktiv säkerhetsrisk.

Amerikanska armén slog också tillbaka och anklagade McCarthy för neptonism, genom att försöka få en före detta vän inom militären befordrad. McCarthy blev faktiskt frikänd men de TV-sända förhören med senatorn var en opinionsmässig katastrof då hans många negativa kvalitéer exponerades. Därefter gick det snabbt utför. I senaten var han nu en paria och en kommitté fann att han gjort sig skyldig till en hel del oegentligheter. McCarthy blev alt mer isolerad och ignorerad. Hans alkoholism som alltid puttrat under ytan, eskalerade och han dog av en leversjukdom 1957.

McCarthy är än idag aktuell, eftersom det då och då bubblar upp anklagelser om McCarthyism även här i Sverige. När Ordfront kritiserades för att publicera Diana Johnstones artikel ”Ljugoslavien” där massakern i Srebrenica påstods vara ett falsarium, så var försvaret att kritikerna sysslade med McCarthyism. Då Forum för Levande Historia fokuserade på kommunistiska regimer så beskylldes de för McCarthyism, och likaså då vissa bibliotekarier kritiserades för att ha förvägrat skolungdom tillgång till detta material. När Jan Björklund tidigare i år framhöll att socialdemokraterna gått i allians med ett parti som skickade hyllningstelegram till DDR på 80-talet så anklagades han av sossar och andra för McCarthyism. Och nu senast, när Svenska kommittén mot antisemitism belyste att Vänsterpartiets Lars Ohly hade rekommenderat en antisemitisk blogg, så avfärdar en hel del på vänsterkanten som McCarthyism (trots att Ohly gjort en halv avbön).

Men är denna historiska parallell meningsfull? McCarthys katastrofalt starka inflytande berodde på att han var senator, och att han använde statliga kommittéer som vapen. Hans offer var främst statsanställda som utan tvekan var inom senatorns politiska makträckhåll, och att McCarthy aldrig någonsin kunde styrka sina beskyllningar med fakta.

När McCarthyism åberopas idag så är det annorlunda. Den som anklagas för att vara inkvisitor har väldigt sällan någon potentiell politiskt makt över det självutnämnda offret. Ej heller har den utpekade inkvisitorn anklagat någon för att vara spion eller förrädare. Snarare används anklagelser om McCarthyism som ett sätt för vissa inom vänstern att slippa förklarar obehagliga åsikter, eller för den delen att man associerar sig med politisk ljusskygga element. Det senare är ett ständigt återkommande problem inom vänster där det inte finns några vattentäta skott mellan demokratiska rörelser, och rena diktaturförespråkare. Det är helt enkelt en desperat sista ansträngning att försöka tysta kritik.

Från att vara den amerikanska antikommunismens förgrundsgestalt blev McCarthy extremvänsterns nyttiga redskap. Som en näve kryptonit som de kan ta fram för att tysta åsiktsmotståndare. Det har utan tvekan varit betydelsefullt för de generationer som kanske har sett de TV-sända förhör med någon stackars statstjänsteman som trakasseras med lögner och svepande beskyllningar av senatorn. Att blott nämna ”McCarthyism” har väckt sympati, och tystat kritiker. Men fungerar det idag? McCarthyism är för det flesta idag blott ett ord. De som använder ordet tenderar intressant nog att vara medelålders eller äldre. Vänstern får nog finna sig i att liksom oss andra, börja försvara sina åsikter och gärningar med argument istället.