Carl Bildt, en vän av demokrati, men en omodern kommunikatör.

Under det pågående upproret i Libyen har vår utrikesminister har fått hård kritik för vissa av sina uttalanden, både från höger och vänster. Dessa uttalanden, om de ses isolerade från Bildts övriga och otaliga kommunikéer, debattinlägg, Riksdagsdebatter och blogginlägg, som om han ej tar ställning i folkets kamp mot den galne diktatorn Khaddafi. Om man däremot försöker ta del av vår utrikesministers aldrig sinande åsikter så faller faktiskt den kritiken ganska platt. Bildt har knappast påstått att flyktingar från den libyske diktatorn är ett större problem än samme diktators mördande, att demokrati eller diktatur är lika illa, eller för den delen hållit käften för några optioner i Lundin oil. Men borde inte en sådan hugad politiker vara bättre på att berätta det för väljarna?

Carl Bildt visar just nu prov på hans största styrkor och svagheter samtidigt. Han styrkor är att han inser att Sveriges utrikespolitiska inflytande som en megafon uppe i norr är lika med noll. Det spelar ingen roll för det libyska folket eller den libyske tyrannen vad en utrikesminister i lilla kalla Sverige tycker. Bildt har samtidigt insett att vår enda chans till inflytande är via vårt medlemskap i EU och att försöka påverka EU (ett faktum man naturligtvis kan tycka vad man vill om), och dess större medlemsländer i en speciell riktning, exempelvis Italien vilket han också gjort. EU:s kritik och avståndstagande av Khaddafi är otroligt entydigt, och det har säkerligen Carl Bildt en del i.

Hans svaghet ligger i att han är totalt ointresserad av att förtydliga vad han gör för väljarna. De borde enligt Bildt förstå och låta honom göra sitt jobb. Samma svaghet är en delorsak till varför regeringen Bildt inte hade en vante i 1994 års val, medan Alliansen och Reinfeldt blev omvalda förra året. Sossarna körde 1994 en kampanj som underförstått försökte lägga åsikter i moderaternas och Bildts mun. De var enligt Ingvar Carlsson inte för en skola eller välfärd för alla. Av någon anledning ansåg den dåvarande statsministern att han inte behövde bemöta sådan kritik, eftersom han aldrig påstått något liknande. Men likväl trodde väljarna på anklagelserna. Reinfeldt skulle aldrig sätta sig i en sådan position.

För att förtydliga, Carl Bildt har en väl fungerande demokratikompass. Däremot är han trots twitter och hemsidor en ganska gammaldags politiker. Vi kräver idag transparens. Statsmän som sköter sitt jobb likt en grå eminens bakom lykta dörrar genom för oss väljare osynliga förhandlingar verkar snarare inte göra sitt jobb alls. Så även om ett tidigare fördömande av Khaddafi från Stockholm knappast hade hjälpt de som kämpar mot tyrannens handgångna män, hade det verkligen skadat?

Vänstern har samma demokratisyn som islamister

Socialdemokraten Daniel Suhonen har tydligen gjort något oacceptabelt. Han har kritiserat vänsterns flört med islamism. Alltså Mattias Gardells, Andreas Malms, Per Wirténs, Åsa Linderborg och socialdemokratiska broderskapsrörelsens romans och ursäktande av allehanda teokratiska avigsteg från mänskliga rättigheter hos islamistiska rörelser. Hur impopulärt detta är märktes (förutom i otaliga blogginlägg) med all tydlighet i en radiodebatt där Suhonen ställdes mot Andreas Malm, vars stöd till Hamas och Hizbollah är ett skrämmande exempel på detta förhållande. Andreas Malm var uppenbart irriterad, och sa rakt ut att han som revolutionär marxistisk inte tänkte låta sig mästras av något så förkastligt som en socialdemokrat.

Orsaken för Suhonens kritik är att han anser att ett samhälle måste vara sekulärt för att vara demokratiskt med det gamla citatet från Marx att religionen är folkets opium. Andreas Malm å sin sida försvarade sitt eget stöd till Hamas med att det endast handlar om min fiendes fiende är min vän. Alltså Israel är värre än Hamas, därmed skall Hamas stödjas (Förövrigt en intressant realpolitisk förklaring av en person som gärna förkastar västs realpolitiska förhållande med diktaturer).

Nu tror jag varken att Andreas Malm berättar hela sanningen, och jag tror heller inte att Daniel Suhonen kommer att kunna förklara detta fenomen då han troligtvis har en allt för rosenskimrande syn på sina åsiktsfränder. Denna flört mellan delar vänstern och islamister bygger på mer än vänsterns ständiga sökande efter ett alternativ till väst, USA och Israel att alliera sig med. Den beror på att Andreas Malm & co, har en liknande syn på demokrati som tex Muslimska brödraskapet. Låt mig förklara:

Den marxistiska synen på demokrati må handla om att ge massorna rösträtt. Men den saknar helt individens aspekt. Alltså de okränkbara individuella rättigheterna som den västerländska demokratin kombinerar med rösträtt, för att skapa maktdelning och för att inskränka staten och majoritetens inflytande på individens beslut. Denna inskränkning av statens makt är enligt marxister en oacceptabel inskränkning av demokratin, vilket leder till deras återkommande kritik mot att ”marknaden diktatur” fortfarande råder och att vi även borde införa ”ekonomisk demokrati”. Detta är också orsaken till varför så många inom vänstern gillar Chavez, medan liberaler och andra demokrater avskyr denna tyrann. Chavez må vara vald i någorlunda fria val, men han använder sin makt till att ständigt attackera de individuella rättigheterna, och därmed omöjliggöra opposition i Venezuela. För vänstern är det ej något problem, snarare tvärtom. Detta är enligt marxisterna ett bevis på att Chavez försöker införa ”ekonomisk demokrati” också. Alltså en bättre demokrati än den vi har här i Sverige.

Om nu Chavez inskränkningar av individuella rättigheter inte bara är problemfritt, utan enligt vänstern syn på demokrati även är att föredra, varför skulle då islamisters inskränkningar av individuella rättigheter vara ett problem? Visserligen är islamisternas attacker på individuella rättigheter mindre inriktade på ekonomi, och mer på religionsfrihet, kvinnors rättigheter och homosexuella rättigheter. Men i grunden är det samma syn på demokrati som hos våra marxister. Nämligen att majoritetens vilja skall gälla, helt ohämmat och utan inskränkningar av individuella rättigheter. Därmed är det inte konstigt, utan snarare logiskt att vår vänster tycker att Muslimska brödraskapet, Hamas, Hizbollah, med flera är fläckfria demokrater.

Personen som sticker ut och går mot strömmen i denna debatt är alltså Daniel Suhonen. Man kan fråga sig om Suhonen är början på att vi i Sverige skall få en vänster som också försvarar västs demokrati mot dess fiender. Likt Christopher Hitchens och Salman Rushdie, eller den sovjetiska marxisten men tillika försvarare av väst Michael Voslensky? Jag tror inte det. Daniel Suhonens artikel innehåller ordet ”nyliberalism” sex gånger och ”klass” i nästan varannan mening. Om Daniel Suhonen verkligen skulle vara intresserat av ett försvar av västerländsk demokrati så hade han inte skyllt rasism, förtryck i Egypten och Libyen och ett internt vänsterproblem på en påhittad nyliberalism. Vad som kännetecknar Hitchens och Rushdie är en förmåga att se på omvärlden utan bindas av gamla ideologiska dogmer. Daniel Suhonen har däremot fäst sin blick i backspegeln.

Nyliberalism, inget att skrämma medelklassen med längre

Av allt att döma håller Socialdemokraterna på att ta ett sjumilasteg bort från mittenväljarna ut på vänsterkanten. I alla fall om den socialdemokratiska Kriskommissionen får sin vilja igenom. Det skriver Anders Linder idag. I delen kallad ”Omvärlds- och idéanalys” författad bla av Kajsa Borgnäs (Jag varnade er) avfärdas de senaste 25 årens sosse-politik, vid regeringsmakt eller i opposition, under Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin som nyliberal. Hela denna epok har varit ett avsteg från den rätta sosseläran. Därmed slängs allt ut, inklusive självständig Riksdagsbank, utgiftstak i budget, saneringen av budgeten på 90-talet till förmån för återkommande devalveringar, löntagarfonder och stålverk 90.

Synen på demokrati är även synnerligen skrämmande i rapporten. Tydligen likställs mer demokrati med mer politik. Det är en farlig väg där individuella rättigheter, maktdelning och självständiga domstolar avfärdas framför en verklighet där politiker bestämmer i våra sovrum. Den logiska konsekvensen av en sådan ideologisk riktning är att Chavez regim är höjden av demokrati. Visserligen är denna populistiska clown tillsatt i val, men han använder makten till att avskaffa de individuella rättigheter som gör meningsfull opposition möjlig. Om Kriskommissionen får sin vilja igenom så kan vi åter igen få en verklighet där socialdemokratiska ledare, istället för att diskutera politik med grannar i Bryssel, föredrar att stå bredvid någon skäggig tyrann i ett varmt land som håller tal på en balkong framför ditbeordrade massor. Eller ett återvändande till ett Sverige med ett telefonbolag, ett taxibolag, och med urdålig service för medborgarna som följd. Kriskommission går knappast att ignorera då mer än 50 ledande personer inom Rörelsen varit inblandad i dess slutsatser. Därmed kommer den att lägga liknande vänstertvinnad tvångströja på socialdemokraternas nästa ledare som förstörde möjligheterna för Mona Sahlin att på allvar utmana Alliansen.

Men Kriskommissionen har även skjutit i sank ett helt batteri av socialdemokratisk retorik vis à vis Alliansen. De senaste tjugo åren har sossarna under många år lyckats med konststycket att både äta kakan och ha den kvar. De har kunnat bedriva en allt mer verklighetsanpassad politik bort från Pomperipossaskatt och löntagarfonder, men samtidigt anklagat borgerliga partiet med liknande förslag för att vara kalla nyliberaler som vid makten skulle driva ut fattiga i rännstenen.

Det har inte gått längre, delvis för att Alliansen kunnat syna bluffen genom att ansvarsfullt ha regerat. För att kunna utvecklas har socialdemokraterna försökt ta sig ur denna inkonsekvens. Kriskommissionen har gjort sitt val. Den behöll vänsterkritiken och dissocierade sig från Ingvar Carlssons, Göran Perssons och Mona Sahlins socialdemokratiska regering/oppositionsplattform i landet med världens högsta skattetryck genom att kalla dem nyliberala. Det må ha gillats av partiets ideologiska gräsrötter, men samtidigt gjort samma vänsterretorik värdelös mot medelklassen. Vad finns det för politisk retorik kvarlämnat mot Alliansen? Går det ens att använda ”nyliberal” som kritik i en politisk debatt längre? Kan någon vara för mycket liberal om sossarna är nyliberala?

Om en Allianspolitiker anklagas för att vara nyliberal, så kan vederbörande från och med nu svara ”Som Ingvar Carlsson menar du?”
Nästa gång Leif Pagrotsky kommer med det lögnaktiga påståendet att Persson-regeringen fick sanera ekonomin efter Bildt-regeringen kan motdebattören svara:
”Men ditt eget parti tycker ju att denna sanering var en nyliberal avvikelse.”
Nästa gång en socialdemokratisk ledare lyfter fram något annat Europeiskt land som relativt bättre skött än Sverige så kan den försvarande alliansföreträdaren svara:
”Men enligt dit eget parti är ju detta land ett nyliberalt experiment”

Nu kan alltså Alliansen kavla upp ärmarna och börja genomdriva riktiga liberala reformer, då sossarna numera är utan gaddar och utan för mittenväljarnas gångbara argument. Kriskommissionen gör allt för att cementera socialdemokraterna kring 20 %, ett parti för bidragstagare och utpräglade vänsterväljare fjärran från medelklassen som avgör val i vårt avlånga land.

Ps, sossebloggarnas bemötande av Anders Linders förkrossande argument är ju minst sagt vekt. Tycker Anders Linder inte om det så måste det tydligen vara bra… ??

Egypten, Obama, och röda revolutionsfantasier

I helgen smet ännu en diktator ut bakvägen till folktes jubel. Förhoppningar eller farhågorna angående Egypten post-Mubarak har debatteras livligt här i Sverige, och militärstyre är ju knappast en garant för demokrati. Men debatten kretsar snarare kring USA:s, västs respons till detta folkliga uppror än till upproret i sig själv. Visserligen är det en intressant aspekt, men också ett klart tecken på att båda vänner och fiender till USA överdriver supermaktens inflytande. Visst, många är beroende av USA, men USA är också beroende av sina vänner och allierade, vilket faktiskt minskar mycket av presidentens manöverutrymme. Men om jag nu skall grotta ner mig i denna debatt så tycker jag Obamas roll är rätt svårbedömd. Situationen, och valet påminner inte så lite om Reagans Filippinska dilemma. Då var tyrannen Marcos och hans sko-galne fruga USA:s trogne allierade och värd till en amerikansk bas. Men folket hade tröttnat efter ännu en oppositionsledare skjutits ihjäl av regimens hejdukar. Reagans administration tvekade länge, men till slut fick den då unge Paul Wolfowitz sin vilja igenom och de valde folket framför diktatorn efter att ha lyssnat på detta argument: ”I said if we supported a dictator to keep hold of a base, we would end up losing the base and also deserve so.”

Obama har gjort något liknande. Han kan möjligen också ha gjort mer. Vissa påstår att det var pga USA:s påtryckningar som militären hållit sig på mattan och undvikit ett scenario liknande Himmelska fridens torg. Men det är naturligtvis bara gissningar. Problemet för Obama är att han har haft en policy som går ut på att USA inte anser sig veta vilken styrelseform som är bäst för andra länder. Med det i bagaget så kommer han alltid att verka reagera istället för att agera, att anpassa sig till folkliga uppror än att hjälpa dem växa fram. Dessutom, om de folkliga upproren misslyckas så framstår han som en kall isolationist. Obamas relativa tystnad när teokratin i Iran slaktade demonstranter är svår att svälja. Få se om han har lärt sig något om vi får se ett dakapo i Teheran nu.

Men det finns ett alternativ till den politiken. Johan Ingerö och Hans Bergström gjorde oss i veckan uppmärksamma på en ledare i the Economist som påvisade att Bush den yngres politik varit betydligt mer demokrati-påstridig, än vad Obama lyckats mana sig till . För om vi för ett ögonblick ser förbi att Georg Busch avsatte Saddam (vilket jag stödde och fortfarande stödjer), samt hans hållning till användande av tortyrliknande metoder (vilket jag inte stödjer) så hade den förra administrationen också en tydlig förhoppning om demokrati över hela mellanöstern. Bush stödde Libanon när folket slängde ut sina Syriska förtryckare, han pressade även Mubarak till ett presidentval ( visserligen korrupt, men trots allt ett val) och något som kan likna ett val i Saudiarabien. Han påstods då vara naiv och okunnig. Men var inte Bushs mer tydliga hållning, mer upplyftande än Obamas officiella velande senaste veckorna? Var inte Bushs tydliga opposition mot Putins hot mot sina grannar bättre än Fru Clintons påstående att det råder samförstånd länderna emellan? Jag tycker det och jag tror att många kämpande oppositionella håller med mig.

Problemet är att i den här debatten så anser USAs kritiker att USA alltid gör fel, oavsett vad USA gör, och oavsett vem som är president. Avsätter väst diktaturer som Bush mot Saddam, och allmänt sätter tryck på diktaturer så är det fel. Bojkottar USA som Clinton mot Saddam efter första Gulfkriget så är det också fel. Till sist, om USA likt Obama påstår att han inte anser sig veta hur andra länder bäst styrs så är det också fel. Kan egentligen USA och väst göra rätt?

Svaret är att USAs kritiker inte vill att USA skall göra rätt. USAs kritiker, är hur otrovärdigt det nu än kan låta, insnöade gamla Marxister som tror att den nuvarande revolutionsvågen i mellanöstern är deras revansch för Berlinmurens fall 1989. I hopplös röd revolutionsnostalgi har Åsa Linderborg, Andreas Malm och Göran Greider hallucinerat att störtandet av den sista faraon i Nildeltat skulle innebära ett nytt antikapitalistisk alternativ på vår jord. Det är ren lyteskomik att läsa deras inlägg fulla med referenser till kommunistiska helgon likt Rosa Luxemburg, och med kritik mot IMF som övriga världen lade av med på 90-talet. Intressant nog är det inte det inte de sekulära element som dominerat demonstrationerna de sätter sin tilltro till som snarare vill ha mer välstånd i västlig anda, utan snarare teokratiska ultrareaktionärer som möjligen är lika ointresserade av demokrati som Mubarak. Nämligen det Muslimska brödraskapet. Varenda skeptisk anmärkan om denna gruppering som varken accepterar kvinnor eller kristna på ledande positioner i samhället, eller för den delen fredsavtalet med Israel, är enligt vänstern (och vissa sossar) typiskt odemokratiskt. Vänstern ger uppenbarligen islamister the benefit of the doubt (vilket de inte ger någon president i USA). Orsaken för denna naivitet är att Muslimska brödraskapet tydligen bedriver viss social välgörenhet. Tja, jag kan nämna en del sjukhusdrivande organisationer genom historien, som jag för den delen anser vara obehagliga ur ett demokratiskt perspektiv och därmed inte passar till att leda ett land.

Det finns flera orsaker till varför vi bör ignorera dessa röda revolutionsromantiker. Förutom att de tror på en ideologi som endast skapat mänskliga katastrofer så har de heller ingen demokratisk trovärdighet. (Och det trots att jag inte ens tar med världen innan Berlinmuren föll). Göran Greider protesterade högljutt när Clinton försökte stoppa Milosevich etniska rensning av Kosovoalbaner. När reportern upplyste honom att Kosovoalbanerna själva verkade föredra en supermakt som faktiskt tar till vapen mot tyranner som mördar och våldtar deras släktingar, avfärdade Greider detta med att de var för känslomässigt engagerade i konflikten för att deras åsikt skulle vara värd att lyssna på. Man kan ju undra om Greider avfärdar vittnesmål från våldtäktsoffer på samma sätt. Linderborg i sin tur har stött de vidrigaste mördargäng och antidemokrater som bekämpat den nybilade Irakiska demokratin. Sedan har vi Andreas Malm, självutnämnd sekulär demokratiförespråkar. Men i Libanon så är det Hizbollahs fascistiska Gudsparti, och i Gaza Hamas som har hans stöd. Detta trots att båda organisationerna vid makten gör allt de kan för att inskränka friheter och förinta opposition.

Varför skall vi lyssna på dessa debattörer nu när deras tidigare snack om demokrati får innebörden av detta ord att fullkomligt urholkas?

Cameron, lost in translation

Svensk media har trumpetat ut att David Cameron, Storbritanniens konservative premiärminister, har avfärdat mångkulturen . I hans egna termer behövs det ”less of the passive tolerance of recent years and much more active, muscular liberalism," . Reaktionerna har varit åtminstone delvis väntade. Sverigedemokraterna har naturligtvis slagit sig för bröstet (något megalomaniskt minst sagt) och hävdat att nu även utländska regeringen följer ledaren Jimmie Åkessons kamp mot världens muslimer. Däremot väntar jag fortfarande på att vänstern skall utbrista i att liberalismens inneboende rasism åter igen avslöjats åtföljt av löjliga termer såsom ”fascistering”.
Men vad sa egentligen Cameron? En god vän hänvisade mig till engelsk media där en något mer nyanserad bild framträder. Camerons förslag handlar om att organisationer, främst islamistiska som inte omfamnar demokratiska ideal, eller mänskliga rättigheter, inte skall få bidrag. Ej heller skall dessa grupperingar få använda statens företrädare, eller statliga institutioner i sitt propagerande. Med andra ord, de skall inte legitimiseras i och med associering med naiva ministrar i debatter, eller få propagera i tex fängelser.
Det handlar alltså inte om att på laglig väg tysta åsikter, utan snarare inte ge bidrag, stöd eller en plattform. Därmed står det klart att våra Sverigedemokrater som tydligen har grava problem med läsförståelsen knappast har någon allierad i den brittiske premiärministern. I samma tal sade Cameron förresten följande:
"We need to be clear: Islamist extremism and Islam are not the same thing".
Det kan ju knappast en viss herr Åkesson hålla med om.
Men samtidigt kan man tolka Camerons tal som att vidlyftiga bidrag fortfarande skall regna över såväl muslimska som kristna som andra organisationer vilka omfamnar demokrati och mänskliga rättigheter. Det gör ju Storbritanniens massiva budgetunderskott betydligt mer logiskt. Är det verkligen att värna om välfärdens kärna att slumpa ut skattemedel till organisationer till höger och vänster? Med andra ord, Cameron låter knappast som särskilt liberal heller. Han påminner mig snarare om en socialdemokrat som är fast i sin övertygelse om att skattemedel skall användas åt nästan vad som helst. Men trots allt kommit till insikten att det eviga bidragsregnet åtminstone inte skall omfamna det öppna samhällets fiender. Det är en bättring men knappast bra.
För min del tycker jag det är uppenbart att staten skall hålla sina tassar och sina bidrag väldigt långt borta från de flesta sorters organisationer, oavsett om de är islamistiska, rasistiska, demokratiska eller kristet frireligiösa. Det är snarare det civila samhällets roll att stödja sådan verksamhet. Och hur enkelt hade det inte blivit om vi själva kunde bestämma vad våra pengar går till, istället för att knyta näven i fickan över vem som nu har blivit belönad med bidrag från staten denna gång.
Jag hade hoppats att mina partivänner Johan Linander och Staffan Danielsson hade berört denna vinkling av den brittiske premiärministern tal.