Fnoskig kritik mot djurförsök

I fredags var det tydligen djurförsökens dag.. nej naturligtvis var det försöksdjurens dag. Det är ingen officiell högtid precis, utan något som allehanda vegan- och djurrättsorganisationer hittat på. Den största av dem, Djurens rätt, passade då på att släppa en kritisk rapport om de djurförsöksetiska nämnderna. I det här inlägget tänkte jag ta och bemöta kritiken i rapporten.

De djurförsöksetiska nämnderna är de samhällsorgan som granskar och godkänner vilka djurförsök som forskare vid universitet, institut, försvarsmakten och läkemedelsföretag får göra. Det finns sju stycken över vårt avlånga land och alla försök på ryggardsdjur måste godkännas innan de påbörjas. Sammansättningen i varje nämnd består av två jurister, fyra forskare, fyra politiska lekmän och två representanter för djurrättsorganisationer.

Innan jag går in på själva rapporten så måste det nämnas att Djurens rätt arbetar för ”ett avskaffande av alla djurförsök som inte ligger i djurindividens intresse”. Med andra Djurens rätt är emot alla djurförsök oavsett hur nödvändiga de är för utveckling av nya mediciner. De värderar alltså labbråttor högre än patienter. Det är viktigt att betänka när man ser till kritiken de kommer med, och ger viss fadd smak nu i tider när en ny epidemi dyker upp i periferin

Huvudkritiken i rapporten är att alldeles för få ansökningar till de djuretiska nämnderna underkänns. Det är nämligen ca 1 % som ej går igenom, vilket Djurens rätt tar som ett bevis på att nämnderna är för mesiga/svågerkorrupta mot forskare/ en del i ett hemsktdjurfientligt system, eller nått. Men det är en synnerligen banal kritik:
För det första innan en forskare skickar in sin skriftliga ansökan till nämnderna så måste ansökan godkännas och skrivas under av en utvald ansvarig föreståndare på universitetet. Dess tar sitt uppdrag på stort allvar varvid det sker en preliminär utgallring och dessutom uppstramning av ansökningarna. För det andra, 25 % av ansökningarna som når de djurrättsetiska nämnderna godkänns med villkor, som alltså måste åtgärdas och följas. För det tredje, det finns andra sätt som forskarvärden och samhället gallrar vad som anses vara lämpligt att forska på. För i dagens läge ges inte forskare något carté blanche, utan varje projekt kräver pengar som erhålles efter tidskrävande processer som ca 20-10 % av alla ansökningar belönas med. De djuretiska nämnderna är med andra ord blott en del av hur samhället godtar vad forskare får forska på.

Djurens rätt har även mer specifika invändningar som är värda att bemöta.

1. De anser att de djuretiska nämnderna är underbemannade och inte har tillräcklig kunskap för att kunna ge djurfria alternativ till försöken. Men i de ytterst få fall när något sådant är aktuellt, så kommer ALLTID forskare att vara i övertag. Oavsett hur välutbildad nämnden är så skall de plöja igenom ca 1700 ansökningar per år, medan forskaren i fråga är expert på sitt eget område och därmed naturligtvis är bättre på att avgöra vad som är det mest lämpade experimentet.
2. De anser att det är svårt från ansökningarna att avgöra hur många djur som verkligen är nödvändigt i ett projekt. Men det beror ju på att ingen faktiskt vet det från början. Medicinsk vetenskap handlar om att utforska det okända och en typisk ansökan om att få göra djurförsök spänner över tre år in i framtiden. Det kräver helt enkelt viss flexibilitet om det skall bli något meningsfullt av det hela.
3. De anser att det är svårt från ansökningarna att avgöra vad varje djur verkligen kommer att kunna utsättas för. Som vid punkt två, detta är forskning tre år in i framtiden och vilka försök som kommer att krävas i framtiden är omöjligt att förutspå. Flexibilitet krävs för forskning.
4. De kritiserar att komplimenterande material ges muntligt till nämnderna i möten. Jo det är sant, men då skrivs de faktiskt in i ansökan också, varvid kritiken blir rätt fånig.
5. Djurens rätt har mer specifik kritik mot en ansökan att de vävnadsprov som man tog från genetiskt modifierade möss, var 1 cm av svansspetsen istället för ”någon millimeter”. Djurens rätt påstår att detta var ett brott mot reglerna. Men ”någon millimeter” är bara ”allmänna råd”, och om forskaren har godtagbara skäl till varför han behöver större mängd vävnad så är det naturligtvis inget brott.

Med andra ord Djurens rätt har inte lyckats presentera några egentligt brinnande argument, eller upprörande fakta utan allmänt forskningsfientligt ludd. Det mest upprörande man kan läsa på de 65 sidorna i rapporten är att två personer ur varje djuretisk nämnd är representanter ur ett smalt extremt egenintresse utan någon som helst samhälligt mandat, nämligen djurrättsorganisationer som Djurens rätt.

För övrigt är det rätt skrämmande att socialdemokraternas nya sängkamrater Miljöpartiet och Vänsterpartiet båda vill att organisationer skall få ett avgörande inflytande över vilka djurförsök som skall godkännas. Brrr

Förvirrade sossar i utrikespolitiken

Lite kort innan jag drar ut i solen så kan jag inte låta bli att kommentera Jan Eliassons kritik mot hela EUs, och mer specifikt vår regerings reaktion på Irans president kucku-tal vid FN mötet i Genève. Eliasson är nämligen väldigt kritisk mot att flera EU-delegater, inklusive den svenske marscherade ut under Ahmadinejads tal. Men samtidigt lyfter han fram USAs president Obama som ett föredöme. Har Eliasson missat att USA helt bojkottar FN rasistkonferens till skillnad från tex Sverige? Alltså verkar det inte finnas mycket till stöd hos Obama för Eliassons vilja att ha en öppen dialog om mänskliga rättigheter med länder som flagrant bryter med dessa rättigheter.

Det verkar som sagt som om en hel del vill få Obama till att bli jämförbar med svensk socialdemokrati och svensk vänster i mesig FN-kramande utrikespolitik. Med tanke på hur presidenten och hans administration tacklar Talibanproblematiken i Afghanistan och Pakistan, så lär de bli rejält besvikna .

Liberala argument mot Piratpartiet

Jag märker till min glädje att liberalismoraklet Johan Norberg har (även) samma åsikt som mig angående Piratpartiet, nämligen att deras kamp för integritet kommer i skymundan för deras synnerligen kritiska syn på upphovsrätt överlag och då framförallt när det gäller medicinpatent och medicinsk forskning. Risken är snarare att de skadar hela integritetsdebatten med att vara för utopiska och extrema. Som jag påpekat förut, visst de etablerade politiska partierna har visat sig vara oförstående till hur yngre ser på sitt datoranvändande och integritet. Men samtidigt uppvisar Piratpartiet samma oförstående åt andra hållet när de kräver att hela övriga samhället med patentlagstiftning, och forskning skall rätta sig efter vad en bunt svenska mjukvaruutvecklare tycker är bäst när det kommer till fildelning och mjukvarupatent. Det här är något jag har tjatat om till leda på här (se längst ner i inlägget), men förhoppningsvis är det något som liberala politiker kommer att ta upp i debatterna med Piratpartiet, och något som ger viss eftertanke till de liberaler som är positiva till partiet.

Nu är det inte bara liberaler eller liberalkonservativa som börjat analysera och kritisera Piratpartiet. Viss kritik från vänster har ju även dykt upp som anklagar Piratpartiet för att vara extremliberala och via Milton Freidman att vara Pinochet-dyrkare. Men Friedman har ju själv uttryckt klart och tydligt att en av de viktigaste argumenten för ekonomisk liberalisering i Chile var att det skulle leda till demokrati, vilket verkligen gav honom rätt i. Friedman föreslog även liberala reformer i Kina, men han mig veterligen aldrig beskyllts för att vara varken kommunist eller maoist. Tröttsamt, hur många gånger måste denna myt bemötas egentligen?

Det skall däremot bli intressant att se hur långt Piratpartiet egentligen räcker i EU-valet. När det kommer till Internetbaserad kommunikation så är de ju otroligt starka, och den här strulande rättegången mot Piratbay ger ju en hel del gratisreklam. Men räcker det? Christian Engström var ju med i en debatt i Agenda i veckan mot Magnum Coltrane Price och historikern Dick Harrison. Mitt eget omdöme av debatten var att Engström hade betänkliga problem när han med tekniksnack bemötte Harissons mer emfatiska argument, och om en politiker inte totalt klassar ut en akademiker i en TV-debatt ja då är det ett riktigt problem. Hur blir det då när Engström möter proffsen? Med andra ord kommer Piratpartiets framgångar eller möjligen frånvaro av framgång bli som ett lackmuspapper på hur viktigt egentligen Internet och bloggar är. Ger det nått eller har vi alla överskattat dess kraft?

Men det går faktiskt att diskutera fildelning och upphovsrätt utan att för den delen hota medicinsk forskning. Centerungdomarna med Magnus Andersson gör det förtjänstfullt genom att föreslå att upphovsrätten (men inte medicinpatent) borde vara på högst 10 år. Kudos. Det finns ju faktisk en del specifika problem för musikindustrin. Själv undrar jag hur musikföretagen har tänkt sig att barn skall kunna köpa musik via nätet när de är för unga för att ha egna kreditkort? Tänk, trots fantastiska tekniska landvinningar så är dagens unga (om de vill befinna sig inom lagens råmärken det vill säga) mindre fria från sina föräldrar än både min generation av sjuttiotalister eller för den delen mina föräldrar. Vi kunde minsann kila ner på stan med våra veckopengar och köpa vilka skivor vi ville utan att föräldrar kunde lägga sig i. Men om dagens ungar behöver sitta med mamma och mammas kreditkort framför datorn varje gång musik skall köpas så lär det ju bli en hel del olaglig nedladdning istället. Det är ren logik. Vore det inte en viktigare för branschen att lösa denna fråga än att de låtar en död Elvis (ja han är död) spelade in för 50 år sedan skall upphovsrättskyddas i trettio år till? Som man bäddar får man ligga.

Tidigare inlägg om Piratpartiet och läkemedelspatent

• Medicinpatent och U-länder, extremvänsterns argument sprider sig.
• Piratpartiet, en oliberal återvändsgränd för integriteten
• Piratideologi
• Jag blir aldrig pirat, Piratpartiet och läkemedelsbranschen

Det här med slaveri och västvärldens skuld

Det verkar som FNs rasistkonferens i Genève, inte blir så katastrofal som dess föregångare i Durban. Nu återstår visserligen några dagar på konferensen, men snurrigt nog har slutdokumentet redan publicerats. I den har tokigheterna som jämställde sionism med rasism, och att smädelser av religion skulle förbjudas, strukits för att ersättas av en klausul som poängterar att Förintelsen inte får glömmas.

Till skillnad från vår utrikesminister så uteblir jag med segerskål. Det torde nu vara klart för alla att FN har blivigt ett forum där demokratiska västländer defensivt tvingas vaka över tidigare segrar för mänskliga rättigheter, snarare än att föra fram sina positioner för mer frihet. Det är damage control som gäller och allehanda diktaturer och teokratier står för framåtandan. Att ha FN som någon form av livboj eller riktmärke för mänskliga rättigheter eller utrikespolitik borde vara uteslutet för varje demokrat.

En annan tokighet som ströks ur slutdokumentet var kompensation för slaveri. Det är något som Antoine Madelin, chef för människorättsorganisationen FIDH reagerade negativt över (tätt åtföljt av vår egen Esbati med svans). Jag skriver tokighet för att dessa kompensationskrav alltid riktas mot USA och Storbritannien och brukar härröra från en grupp diktatoriska och korrupta ledare från Afrika. Det är fullständigt ohistoriskt och rent ut sagt rätt fräckt.

Vi får för det första inte glömma att slaveri rent historiskt har varit en självklarhet. Det är svårt att hitta civilisationer där livegenskap inte haft en framträdande roll. Vi vet idag att antikens sumerer, egypter, greker och romare alla använde sig av det, liksom japaner, azteker och afrikaner. Inte blev det bättre med tiden, då Bysan fortsatte på den inslagna romerska vägen, liksom Perserna och senare även de arabiska kalifaten samt Ottomanerna, och inte att förglömma vikingarna. Slavhandel var otroligt framträdande under den tidiga medeltiden där handelsmän från det rika Venedig tjänade storkova på att sälja grannfolk och städer som Verdun grundlades som rena rama slavhandelsplatser. Under 1500-talet då kristna kungadömen slogs om herraväldet över Medelhavet mot sjörövare och Ottomaner så var det galärslavar på båda sidorna som satte farten i de väldiga flottorna. De olyckliga vid årorna var kidnappade sjömän, fiskare och bönder från Medelhavets kuster.

Så när väl den transatlantiska slavhandeln från Afrika till Västindien, Nord- och (inte att förglömma) Sydamerika inleddes på 1600-talet så var det hela en ganska självklar affär. Vidare så fortsatte en omfattande slavhandel från Afrika till Mellanöstern. Nej, det som sticker ut med Storbritannien och USA är inte brittiska sockerplantat i Västindien eller Bomullsodlingar i Alabama som båda var fulla av plågade slavar. Det unika med dessa båda länder var att de avskaffade slaveri, globalt.

Storbritannien började avskaffa slaveri först i England 1772, efter en domstol fann det oförenligt med Engelsk lag i fallet Somersett. Därefter gick det knaggigt framåt, 1807 förbjöds slavhandel främst på brittiska skepp och i kolonierna 1833 (och Indien 1843). Men britterna nöjde sig inte med det. Under 1800-talet användes Royal Navy för att bekämpa all människohandel både den tranatlantiska och den till mellanöstern. Många gånger var det djupt religiösa kaptener som gjorde det till prio Nr 1 men det fanns till och med en specifik Anti-slavery Squadron med hela 36 skepp. Storbritannien betalade (!) även stora summor till Portugal och Spanien för att sluta med slavhandel.

I USA blev under 1800-talet slaveri den stora konfliktytan i maktkampen mellan delstaterna i nord och syd. Den avgörande verkade hela tiden var ifall nya stater skulle vara för eller emot slaveri. När väl nordstaterna såg ut att få övertaget i och med Abraham Lincoln vann presidentvalet 1860 gick sydstaterna därför ur Unionen och resten är som sagt historia. Efter det blodiga slaget vid Antietam proklamerade Lincoln att alla slavar var fria, vilket också blev utfallet i hela USA efter krigets slut. Därefter tog även USA en aktiv del i att avskaffa slaveri globalt, bredvid britterna, även om de var lillebror i kampen.

Med andra ord, slaveri är inte en brittisk eller amerikansk uppfinning. Däremot var dessa två stater orsaken till att slaveri, i stort, inte finns längre på vår jord. Det förefaller mig direkt groteskt att det just är dessa två länder som ersättningskraven riktas mot. Och vem skall egentligen ha några eventuella pengarna? Afrikanska ledare som lika gärna kan komma från de afrikanska stammar och kungadömen som sålde andra afrikaner, och troligtvis hade egna slavar? De tydligaste ättlingarna till slaveriets offer finns ju främst i USA, Karibien och Sydamerika (men däremot verkar det inte finnas ett spår av de miljoner afrikanska slavar som såldes till Mellanöstern). Därmed borde eventuella skadestånd vara ren inrikespolitik i dessa länder och inget vi andra borde bry oss om.

Men sådana petitesser behöver ju inte självutnämnda människorättskämpar bry sig om. Det är ju viktigare att vara mot USA

Hur skulle en rödgrön regering förhålla sig till ett Durban III?

För två veckor sedan så skrev svensk bloggvänsters åldermän (och några yngre förmågor) indignerat över hur Mohamed Omar, (ja ni vet mjukisislamisten som blev hard core-islamist) nu verkligen har gått över gränsen i Förintelseförnekande, antisemitism, konspirationsteorier, diktaturhyllande och böghat. Vi andra undrade snarare varför dessa vänsternestorer inte regerade med alla oss andra några månader tidigare då Omar hyllade teokratin Iran, fascisterna i Hamas och stampade loss på en brinnande Israelisk flagga.

Egentligen är detta en mikrokosmos av vänsterns innebonde natur. Likt våra årstider verkar svensk vänster gå i cykler där en diktatur, en dikaturförespråkare och/eller en tyrann först höjs till skyarna som Messias och paradiset på jorden som inte kan misstros eller kritiseras, för att sedan detroniseras då det sent (mycket sent) om sidors avslöjas att nej det var inte (heller) lyckoriket på jorden utan snarare helvetet. Sen går cykeln igång igen när någon ny skurk grävs fram som skall helgonförklaras.

Ja listan kan göras lång: Först var det naturligtvis Sovjetunionen som var lösningen på alla problem. Otaliga nackskott och miljoner ukrainska svältoffer senare försköts imperiet motvilligt. Sedan var det Moas Kina som visade sig var än värre på att ta livet av sina medborgare och dessutom var i nipprigaste laget. Därefter var det Albanien, Kambodja, Vietnam, DDR och senast Kuba som övergavs av Lars Ohly så sent som på 2000-talet (Obs men inte av Eva Björklund som också sitter i vänsterpartiets styrelse).

Det fascinerande är att kommunisterna aldrig lär sig. Vi befinner oss ju nu mitt i Hugo Chavez-cykeln som möjligen börjar klinga av något i och med ekonomisk ruin trots oljemiljarder och pinsamma utspel. Den närmaste religiösa viljan att hitta alternativ till kapitalism i kombination med parlamentarisk demokrati kan nästan jämföras med sexdriften.

Nu kan detta tyckas vara intressant endast ur en strikt akademisk vinkel, för de som gillar att gräva ner sig i böcker om ytterlighetsrörelser (jo jag erkänner..), men vänsterns antikapitalistdrift får ju även andra mer allvarliga utfall. Vänsterpartiet anser ju till exempel att FNs rasistkonferens (för eller emot?) var en helt lysande idé och kritiserar att Sverige valda att marschera ut med en stor bunt övriga demokratier under kucku-talet av mahmoud ahmadinejad, Irans president (en kritik som förövrigt flera av de tidigare omnämnda vänsteroraklen instämmer i, suprise, suprise!). I och med den rödgröna alliansen och att socialdemokraterna valt att kedja fast sig vid detta oreformerade kommunistparti, så spiller det även över på de rödgröna.

Vad skulle hända vid ett möjligt Durban III under en möjlig framtida rödgröna regering?
Skulle en svensk minister, eller statsminister då stanna kvar i lokalen med Libyen och Saudiarabien när övriga demokratier marscherar ut i protest mot en Förintelseförnekares historierevisionist? Skulle en svensk minister då ställa sig på diverse korrupta afrikanska ledares sida som vill utpressa USA och Storbritannien på någon form av slaveriersättning (vilket är så absurt som det kan bli, dessa länder avskaffade slaveriet globalt) som sedan kanaliseras till Schweiziska bankkonto? Skulle en svensk minister då medverka i en konferens för mänskliga rättigheter som försöker avveckla våra mänskliga rättigheter genom att förbjuda kritik mot religioner? Skulle en svensk minister då ställa sig bakom ett försök från Israels diktatoriska grannar som alla förtrycker palestinier, att brännmärka regionens enda demokrati som en rasistisk stat? Eller skulle kanske socialdemokratin stå upp för en västvänlig svensk utrikespolitik á la regeringen Persson som naturligtvis vänsterpartiet aldrig skulle kunna acceptera och därmed orsaka regeringskris?

Det finns helt enkelt inga vinnare med en rödgrön utrikespolitik oavsett hur den blir. Antingen sviks socialdemokratiska väljare eller så är det vänsterpartisterna som drar det korta strået.

Helt apropå skriver polaren Martin bra om Durban II också..

Medicinpatent och U-länder, extremvänsterns argument sprider sig.

Som synes har jag debatterat en hel del medicinpatent och Piratpartiet nyligen. En aspekt jag stött på då är patent och u-länder. Påståendet som följer är att läkemedelsföretag via patent hindrar fattiga från att få tillgång till livsviktiga mediciner, och därmed skall vi avskaffa medicinpatent då de är omoraliska och ledar till att människor dör.

Det är ingen ny diskussion. För några år sedan var samma fråga på tapeten då kulturvänstern via Ola Larsmo och Carsten Jensen anklagade läkemedelsbranschen för Sydafrikas misslyckade AIDS-politik. Då var det Johan Norberg som rykte ut och påvisade att det rörde sig om simpel antikapitalism i nya fårakläder.

Frågan har aktualiserats i och med att EU nu mer stoppar leveranser av piratkopierade mediciner som igenom EU-land. Tydligen har några miljöpartister blivit upprörda. Som jag tidigare påvisat så är det inte en kritik som är isolerad till den typiska vänstern. Piratpartiet anser ju att medicinpatent skall avskaffas, och den negativa synen på läkemedelsbranschen återfinns idag även i de mest liberala kretsar. Och visst verkar det mänskligt att hjälpa människor att få medicin? Men är det rätt, och ger det resultat?

Mitt svar är nej. Läkemedelspatent finns för att forskare har spenderat en stor del av sitt liv slitandes i labbet, för att investerare har riskerat sina egna pengar i en bransch där det går ca 1 lyckad investering på 30 misslyckade, och där det tar mer än ett decennium att få tillbaks pengarna. Varför skall då dessa straffas för de har satsat sin tid och sina pengar på att utveckla läkemedel istället för bilar eller datorer?

Ett argument är för att mediciner är livsviktiga. Men mat är också livsviktigt. Har någon föreslagit att vi skall konfiskera svenska bönders produkter utan ersättning för att människor svälter i Zimbabwe? Tror någon att vi får fler svenska bönder ifall vi gör så? Nej, problemet är inte läkemedelspatent, utan fattigdom. Om vi vill hjälpa fattiga gör vi det med våra egna pengar och inte andras. Att avskaffa läkemedelspatent är liktydigt med att sno grannens plånbok och skicka pengarna till Lutherhjälpen. Vill vi vara solidariska på riktigt med våra egna pengar så skänker vi det privat eller via skattsedeln och U-hjälp till någon fond som köper upp läkemedel till fattiga. Dessutom så har läkemedelsföretag i många fall sänkt priserna på mediciner till u-länder med 90 %. Där finns tydligen en vilja att ge, frågan är om den finns hos medicinpatentens belackare.

En annan fråga är om medicinpatent förhindrar utveckling av mediciner mot U-landssjukdomar. För det första är det värt att notera att flera stora företag nu satsar stort på tropiska sjukdomar, som Novartis via dess tropical disease center. Problemet är ju inte att patent hindrar nya innovationer, utan att det kostar ca 1 miljard att utveckla en medicinsk innovation till ett läkemedel oavsett om den sjuke är miljonär eller fattig som en kyrkråtta. Om någon skall satsa dessa miljarder krävs att någon annan kan betala för produkten.

Igen, problemet är fattigdom, inte patent. Det finns inga genvägar. Vill vi att människor som inte kan betala skall ha tillgång till mediciner, då får VI betala istället för att kräva att någon annan skall utveckla medicinerna gratis, eller nästan gratis. Det torde inte vara någon överraskning för alla vi som föredrar marknadsekonomi.

Så varför skulle vi få mer läkemedel till u-länder om vi bestraffar de som gör läkemedel till i-länder? Den stora risken är ju att vi inte får några mediciner alls.