Ett exempel på journalistik utan integritet

Kvällens Uppdrag Granskning om SAAB är ett exempel på tendensiös och integritetsfri journalistik, som tyvärr är förhärskande bland så kallade samhällsprogram på Svensk TV. Det har blivit en industri som förutsätter en skandal i veckan.Det är så tydligt att dessa så kallade journalister inte är intresserade att gräva fram någon sanning. De tror sig ha ett scoop. Därefter uppvisar de bara uppgifter som kan stödja deras sak, och tolkar endast uppgifter vinklat för att stödja deras sak. Varenda fakta som skulle kunna få konspirationsteorin att spricka glöms och göms med det samma. Allt för att kunna vinna en guldspade.

För att ge några snabba exempel på hur den presenterade konspirationsteorin inte håller:

1. För att påvisa att regeringen ville lägga ner SAAB så använder man den nu misstänkte banksvindlaren Antonovs svenske talesman Lars Carlström, som sanningsvittne. Förövrigt har Carlström själv ett ganska skumt rykte inom svensk finansverksamhet och stod för det mest osakliga och pinsamma angrepp på regeringen i SAAB-härvan. Något annat än denne Carlströms påstående har man ej. Är det verkligen ett vittnesmål som är att lita på?

2. Vidare går man till angrepp mot rekonstruktören Guy Lofalk då han skall ha gått bakom Victor Muller när han ”försökte sälja SAAB bakom ägarnas rygg”. Men det finns inga bevis för att han skall ha gjort så heller. En rekonstruktörs uppgift är att vända på alla stenar för att finna ett sätt att få ett företag att överleva. Detta skall han göra förbehållslöst, och komma med förslag, oavsett om det kan trampa någon enskild ägares fötter. Hans jobb är att se till alla möjliga möjligheter. Men sedan är det upp till ägarna att ta själva beslutet. Alltså av alla möjliga och omöjliga förslag som Lofalk kan ha yppat så kan vissa ha varit synnerligen ofördelaktig för Victor Muller. Men de hade ingen bäring som kontrakt. De var blott förslag. Men att finna möjligheter är inte samma sak som att förhandla bakom ryggen. Att som journalisterna hävdar, att det var ett försök göra sig av med Muller eller ”ett kuppförsök”, är rent trams.

3. Vidare gör man mycket av att representanter för kinesiska Geely var på besök i regeringens lokaler. Men igen är man fullständigt okritisk till sina egna uppgifter. Geely är ett kinesiskt företag, som är vana vid att till sist så bestämmer staten allt. Det är snarare trolig att för att Geely överhuvudtaget skulle kunna höras om att vara intresserade i någon form av framtid för SAAB, så krävdes ett möte med någon tjänsteman från regeringskansliet. Och för regeringen var det en smal sak att låta någon kostym ställa upp någon timme i ett förbehållslöst möte om det nu möjligen skulle kunna rädda några svenska jobb. Är inte det mer trovärdigt än en konspiration?

Vad man glömmer i hela denna påstådda härva är ju att det inte blev någon deal trots anklagelser om konspiration. Lofalk fann ingen lösning i detta helt hopplösa projekt. SAAB gick inte att rädda då varje såld bil gick back 19.000 kronor.

Men det finns så många tokar där ute som VILL att detta skall vara en konspiration med regering inblandad. Sorligt bara att svensk TV återigen säljer sin trovärdighet i ett sådant taskspel.

Media: DN,

Bloggar: AB, HLE

Med visst förbehåll ett lysande förslag!

Veckans stora nyhet har är naturligtvis att Stefan Löfven har utmanat sin högljudda partivänster, SSU och det mäktiga LO. Han är nämligen emot vinstförbud, eller vinsttak i välfärdsföretag, utan vill istället ha öppen bokföring per vårdhem/skola för att inte stora koncerner skall kunna skyffla runt vinsterna mellan olika enheter, och för att därför synliggöra eventuella ”övervinster” i välfärdsföretag.

Med ett viktigt förbehåll är det ett lysande förslag av den socialdemokratiska ledaren. En sådan transparens måste även gälla även kommunal/landstings-driven välfärd. Här håller jag helt med Göteborgsposten.

För även den mest inbitne vintsförbudsförespråkaren måste vid det här laget uppfattat den strida ström av kritik mot förslaget av forskare, instanser med insikt i välfärden, samt även de som driver sådan verksamhet (senastidag i Svenskan). Kritiken har varit enstämmig. Det finns inga ”övervinster”. Kommunal/landstingsdriven är inte bättre och orsakar inte färre skandaler. ”Övervinster” är en fantasi baserad på ideologiska skygglappar, och vänsterpartistiskt fifflande med statistik.

Om nu vintsförbudsförespråkarna är ärliga när de påstår att deras åsikt beror på omtanke om våra skattepengar och inte en ideologisk aversion mot allt privat och valfrihet, så borde detta förslag (med förbehållet) falla i god jord. Det skulle ju innebära att vi medborgare och våra folkvalda mycket enklare skulle kunna jämföra privatskolor med kommunala skolor, privata vårdinrättningar mot landstingens och kommunernas vårdhem. Vi skulle kunna få raka besked om hur mycket varje skola/vårdenhet får betalt i pengar per patient/elev och därefter, via kvalitetsmätningar och kundnöjdhetsundersökningar kunna se hur våra skattepengar används bäst. För så är det inte idag. Alla skolor får inte samma skolpeng och kommunala och privata vårdinrättningen behöver inte få samma ersättning. I Malmö tex skiljer det sig markant åt, även mellan kommunala skolor.

Det är teoretiskt möjligt att det skulle påvisa att vinstuttag sänker kvalitén. Det är jag som liberal och säkerligen en ”marknadsfundamentalister” enligt Anna Dahlberg på Expressen beredd att möta förbehållslöst. Men det kan också påvisa att välfärd driven i kommunal eller lanstingsregi i vissa fall är byråkratisk och slösande utan att ge kvalitativt mervärde i jämförelse med privata alternativ. Att kommunala politiker blir bättre på att ställa krav på välfärd om den sköts i privat regi. Eller kanske den påvisar att kommunal verksamhet blir bättre när den konkurrensutsätts från privata alternativ, i jämförelse med de kommuner där inga privata alternativ existerar.

Är då vänstersossar beredda på att acceptera en sådan öppenhet och transparens i vården och skolan, även om det skulle skaka de egna övertygelserna?

Jag anser att ett sådant förslag skulle ge ett betydligt sakligare underlag för oss medborgare och våra folkvalda att bedöma vad som är bäst. Bättre än dagens praxis som sorgligt nog handlar om ensidiga och förenklade reaktioner på sensationslystna ”avslöjanden” från vår icke trovärdiga tabloidpress, eller dubiösa samhällsmagasin i TV som lever på att skapa en skandal i veckan 52 gånger per år. Vi får ju inte glömma att den ”granskning” som startade hela den här cirkusen, nämligen Caremas drift av Koppargården, har kritiserats på senare tid då de upprörda rubrikerna har ersatts av mer saklig eftersyn. Det har ju bla påvisats att Koppargården knappast fungerade särskilt väl i kommunal regi innan Carema tog över. I en nyligen genomförd intervju av en av de anhöriga som var mest kritisk mot Carema så visar det sig att hon är lika missnöjd med dagens drift av kommunen. Det har inte blivit fler anställda då det inte finns mer pengar bara för kommunen driver vårdhemmet. Sniken taktik med lägre bemanning för att tjäna pengar var knappast problemet.

Bloggar: MM, RB. JW, EL, HT, DHE

Media:BT, DN, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, Sydsv

Socialdemokrater vill ge mer makt åt EU

Viviande Redings kvoteringslag har uppenbarligen stött på patrull från både juridiskt håll och internt från andra EU-kommissionärer, bland annat Cecilia Malmström. Nu verkar viljan att styra över utnämning av styrelser i privata företag i medlemsländer från Bryssel förpassats till någon dammig byrålåda.

Då jag själv skrivit mycket kritiskt om EU och många svenska politikers förhållningssätt till unionen så anser jag det vara på sin plats att också ge beröm. Svenska borgerliga politiker har agerat som önskat i denna fråga. Det är visserligen inte svårt för mig att berömma Annie Lööf för hennes debattartikel, men i denna stund får vi heller inte glömma att det annars så radikalt EU-vänliga folkpartiet har agerat förnuftigt. Dels Nyamko Sabuni som skrev artikeln med Annie, men även Cecilia Malmström som uppenbart stretat emot bakom kulisserna. Bra!

Jag hoppas att detta har väckt många svenska politiker över den glidande process där EU-kommissionen försöker ta över allt mer på medlemsländernas nationella parlaments bekostnad. Det kan knappast vara en önskad utveckling från någon då det dels är i strid med EUs egen subsidiaritetsprincip, men också rent demokratiskt då makt i så fall förskjuts från valda politiker i medlemsländerna, till kommissionärer på skralt demokratiskt mandat.

Men det finns även svenska politiker som agerat fullständigt huvudlöst i denna fråga. Det är socialdemokraterna som uppenbarligen har utvecklat en synnerligen osund vilja att ge EU betydligt mer politisk makt på vår egen Riksdags bekostnad. Det exemplifieras väl av att EU-parlamentarikerna Anna Hedh (S) och Olle Ludvigsson (S) stödjer Viviande Reding och kallar vår regerings agerande ”unket och bakåtsträvande”. Även socialdemokratiska tankesmedjan Dagens Arena gillar EUs kvoteringslag.

Nuhåller jag inte med Anna Hedh, Olle Ludvigsson eller Eric Rosén i sakfråga. Jag anser att politiker inte skall ha makt över vem som utnämns till styrelseposter i privata företag. Den makten bör endast ägarna ha. Något annat anser jag undergräver den privata äganderätten, oavsett de politiska mål som regleringsivrarna försöker uppnå..och inskränkning av privat äganderätt brukar resultera i ekonomisk ruin och politisk ofrihet.

Men det finns en annan fråga som överskuggar själva kvotringsdebatten, och det är vad egentligen EU skall hålla på med. Här uppvisar socialdemokraterna Anna Hedh och Olle Ludvigsson en synnerligen naiv syn. De stödjer alltså Viviande Redings förslag utan att till synes lägga en tanke på att det skulle innebära en enorm förskjutning av makt till Bryssel. Det skulle ge ett allvarligt prejudikat åt EU-kommissionärer att tvinga igenom andra politiska regleringar utan förankring i medlemsländernas parlament. Sådana beslut behöver inte direkt vara i den anda som socialdemokratiska parlamentariker anser vara progressivt eller önskvärt. Exempelvis skulle det i princip kunna ge möjlighet åt någon katolsk kommissionär att påtvinga Sverige något som liknar sydeuropeisk abortlagstiftning. Är det fräscht och progressivt enligt EU-parlamentarikerna Anna Hedh och Olle Ludvigsson? Är det något Dagens Arena kan tänka sig skriva hyllningsartiklar till? Om inte, börja tänka efter tack.

Vifår inte glömma att det var på socialdemokratiskt initiativ som EU tog sig ann datalagringsdirektivet och tvingade det på vår egen Riksdag. Betänk det då parlamentariker likt Hedh och Ludviksson vill ha fortsatt förtroende.

Media: DN1, SVD1, SVD2, SydSv

Blogg: SVD, 

Var är ”övervinsterna” Anna Dahlberg

Om man sent väljer att bege sig in i en debatt så är det på sin plats att ta hänsyn till det som sagts redan. Annars riskerar man göra bort sig. Det borde någon ha nämnt för Anna Dahlberg på Expressens ledarredaktion. Men gissningsvis trodde ingen närstående att det behövdes. Tji fick de.

För Anna Dahlberg har nu kastat sig in i debatten om välfärdstjänster, och hamnar något förvånande på nästan samma sida som vänsterpartister och vänstersossar. ”Borgerligheten uppvisar en närmast religiös tro på marknadens förmåga” menar Dahlberg som tycker att vinster varken hör hemma i skola eller vård. Fast borde det inte vara på sin plats att någon som är anställd för att tycka på en tidning, kastar ett getöga på DN-debatt? Mats Edman för Dagens samhälle har där på ett förtjänstfull sätt påvisat att det inte finns några övervinster i välfärdsföretag. Än mer intressant, har han även avslöjat hur tokigt de likt Jonas Sjöstedt som påstår att så visst är fallet, räknar. Jag kan förstå att de som av ideologiska skäl inte gillar privat verksamhet försöker ignorera dessa starka argument. Men borde inte Anna Dahlberg som liberal åtminstone bemöta eller förhålla sig till Mats Edmans statistik? Men det gör hon inte utan går på om vinster och riskkapitalbolag. Hur seriöst är det?

Om man frångår talet om vinst så blir Anna Dahlbergs kvarvarande argument synnerligen ihåliga.

”Sverige har förvandlats till en experimentverkstad för välfärdstjänster” menar hon då inget annat land ger aktiebolag etableringsrätt i skolbranchen. Och? Vi är även ensamma om allemansrätten. Är det ett argument för att avskaffa den?

Skolan ”.. är ingen marknadsplats som lämpar sig för riskkapitalbolag och sektskolor” menar Eva. Men se till mitt Malmö där skola debatterats efter dåliga resultat. Fast det är inte privatskolan Bladin som orsakar rubrikerna. Utan det är de kommunala skolorna i östra Malmö som förövrigt får betydligt mer pengar per elev än Bladins. Är då verkligen en eventuell vinst i privata skolor det stora problemet?

Vad som blir kvar av Eva Dalbergs artikel i argument är att stockholmare går allt oftare till doktorn trots att de blir allt friskare. Men det beror ju snarare på en vilja hos många medborgare att de vill ha stor tillgänglighet till vård. Är det verkligen något som politiker paternalistisk bör förhindra? Och på vilket sätt påverkar vi denna vilja genom att förhindra icke-existerande vinstuttag i privata företag? Det är inte logiskt.

Nej den ledaren hade i brist på saklighet snarare passat sig i Aftonbladet.

Bloggat:HT, TB, MM, RB, MH

Media: DN

Bankunionen är dålig, men vi debatterar den sakligt

Det är för sorgligt att se hur Europas elit gör om samma misstag en gång till. För lite mer än tjugo år sedan rusade man på för att skapa en monetär union utan att ens komma överens om de viktigaste detaljerna.  Eller för den delen att ge tid åt att skapa ett fungerande ramverk för att göra euron stabil i ur och skur. Nu håller hela skapelsen på att rasa ihop då medlemsländer har missköt sig, och själva eurons mål faktiskt har skapat en ekonomisk kris. För tio år sedan ansåg Europas ledare att ett bevis för eurons förträfflighet var att grekiska regeringen kunde låna lika billigt som tyska regeringen. Marknadens nycker var besegrade av politisk vilja. Idag vet vi att detta så kallade bevis är orsaken till mycket av dagens problem när lånekarusell framför politiska reformer raserade länders ekonomiska konkurrenskraft.

Mensorgligt nog är Europa nu på väg mot ett liknande hafsverk. Bankunionen heter den. Denna skapelse skall vara klar på några månader och skall då reglera och övervaka Europas alla 4000 banker. Detta trots att man, precis som för 20 år sedan, inte har kommit överens om i närheten av allt för att denna skapelse skall fungera.

Frågan ur svensk synpunkt är varför i hela världen skall vi ge upp en väl fungerande svensk finansinspektion, och ge över det ansvaret till samma klåpare som skapade euron? Varför skall vi betala för ytterligare en dyr europeisk byråkrati och riskera att vi som skattebetalare skall behöva rädda franska banker?  Varför skall vi gå med i ett samarbete som dessutom ställer mindre krav än vi själva gör på våra banker idag? Det är dessutom ett uppenbart brott mot EUs subsidiaritetsprincip som utgår ifrån att allt som kan skötas av medlemsländerna själva, det skall EU hålla tassarna borta ifrån. Och varför är det så bråttom? Den nuvarande krisen kan inte räddas av en bankunion, då skadan redan är skedd. Om nu denna skapelse är ju till för nästa kris skall undvikas. Då borde EUs ledare åtminstone ha tid att inte skynda iväg och skapa något för ogenomtänkt. Men så är det uppenbarligen inte.

Men det finns lite ljus i detta mörker. Det är debatten i Sverige, närmare bestämt i den borgerliga och liberala delen. För tjugo år sedan gick det knappt vara liberal Euro-skeptiker utan att folk tittade snett på en. Jag röstade visserligen själv ”NEJ”, men visst såg även jag med viss misstro så fort någon var för kritisk mot EU och Euron. Var kritikern i själva verket inte vänster eller Sverigedemokrat? EU och Euron debatterades inte som sakfrågor, utan som värdefrågor. Man var antingen för eller emot Europa och freden. Inte för eller emot ett oprövat monetärt system. Så var det i princip fram till 2009.

Menmed Euro-krisen har det förändrats. Nu har vi en statsminister som uppenbarligen inte vill gå med i bankunionen utan att ställa en hel del krav som med troligen inte kommer att uppfyllas. Ledande svenska europapolitiker kan skriva syrliga inlägg om EUs ickefungerande fiskepolitik, vår finansminister gäckar sina kollegor i Europa genom att säga att Grekland bör lämna euron och vi har till och med en stor dagstidning som ägnar sig åt viss EU-kritik från ledarsidan. Dessutom börjar ledande svenska debattörer, som Per T Ohlsson och Assar Linbeck kommer ut ur Euro-garderoben och proklamerar att de ändrat sig och nu är emot svenskt medlemskap.

Idagens Sverige så är det snarare de som vill ge mer makt till EU som måste bevisa sin sak. Det är ju de som föreslår systemförändringar, och nu måste de påvisa med argument varför, istället för att gömma sig bakom fagra ord som fred oavsett vem norrmännen gav sitt pris. Det går väl sisådär. När Jan Björklund förespråkade att Sverige skall gå med i bankunionen i sin helhet under veckans partiledardebatt så var det väl en tre personer som applåderade i kammaren. Entusiasmen utanför är troligtvis inte mycket större.

Men vi borgerliga måste bevaka denna vunna utveckling. V får aldrig återvända till den självpåtagna ignorans som gjorde det omöjligt för oss att sakligt debattera euron.  Oavsett om förespråkaren heter Peter Wolodarski eller Carl B Hamilton så behöver vederbörande kunna beskriva vad han vill ha och varför samt kunna bemöta motargument.

PS, Är det någon annan en mig som insett att Björklunds största fan i Europafrågan är Anders Lindberg på Aftonbladet. Orsaken är att Lindberg tror på Tobinskatt... snacka om judaskyss.

Media: Ex, Aft, SVD, SVD2, DN, DN2

Bloggar: FS, DHE, HA, HLE, JH

(S)anningen kryper fram till slut

Äntligen! Nu har socialdemokraterna efter mer än tjugo år tagit på sig skulden för 90-talskrisen. Det var inte en dag för tidigt. Synd bara att socialdemokratisk propaganda vilket skyllde det hela på den borgerliga regeringen, hann vara starkt bidragande till tre stycken socialdemokratiska valsegrar under 90-talet och början på 00-talet. Carl Bildt eller den förtidigt bortgångne Anne Wibble hade troligtvis velat höra detta för 15 år sedan, istället för Ingvar Perssons eviga beskyllningar i varenda debatt att fyrklövern förstörde ett fungerande folkhem. Men politik behöver inte vara rättvis.

Man kan ju undra varför socialdemokraterna nu, så sent erkänner sina fel. Skeptikern inom mig gissar att det beror just på att 90-talskrisen inte kan nyttjas längre som politisk ammunition. Alliansens ansvarsfulla politik genom två globala recessioner tar luften ur möjligheten att använda det. Snarare har det blivit ett ovälkommet bagage för en rörelse som har allt svårare att attrahera bla unga duktiga ekonomer. Dessa har ju sedan länge vetat sanningen och därför haft svårt att söka sig till ett parti som uppenbarligen inte talat sanning.

En annan möjlighet är att de slipade delarna av partiet inser att Rörelsen måste lära sig av sina politiska misstag, så att man inte gör om dem. Med en allt mer högljudd intern vänsteropposition som vill ha återställare till 70-talet så kan detta erkännande (eller om man så vill, klarläggande) vara ett starkt motargument.

Men för sanningshalten i partiets propaganda idag kommer det troligtvis inte att medföra mycket. Socialdemokraterna kommer att fortsätta anklaga Alliansen för ett påstått ”jobbfiasko”, precis som två globala ekonomiska recessioner aldrig har inträffat.

Media: DN, SVD

Bloggar: DHE

Oroväckande okunnighet även hos partiledaren

Jag måste erkänna att det inte var så lätt att samla mycket till intresse för partiledardebatten igår, efter som det är så långt till val och då socialdemokraterna knappt ens kommit överens med sig själva om vilken politik de vill föra. Än mindre vet vi vad alternativet i politik till alliansen blir då det är avsevärda skillnader mellan oppositionspartierna. Så det blev inte mycket mer än slötittande från min sida.

Men en fråga som fick mig att vakna till, är vinster i välfärden som jag skrivit en del om nyligen. Stefan Löfven sköt frågan på framtiden och försökte ge ett lugnande svar både till sina egna blodröda gräsrötter på vänsterkanten, samt till dem som jobbar och använder privatdriven välfärd. Jag skulle dock inte känna mig lugnad om jag tillhörde de senare grupperna. Orsaken är att Stefan Löfven uppenbarligen har samma världsfrånvända syn på frågan som sina rödaste gräsrötter.

Den socialdemokratiske partiledaren påstod nämligen att välfärdsföretag har betydligt högre vinst än industriföretag. Men som jag tidigare har skrivit så är det irrelevant. ”Vinst” betyder inte att pengar lämnar ett företag, utan bara att i den dagliga driften blir det pengar över. Dessa pengar behöver välfärdsföretag i dyra långsiktiga investeringar (exempelvis skolbibliotek och medicinsk utrustning) och som buffert för svårare tider. Vad som borde vara mer intressant för vänstern i denna fråga, om det nu är att pengarna de är intresserade av, är ”vinstuttaget”, eller ”utdelning till aktieägare”. Den är i de flesta vårdföretag noll kronor.

Att socialdemokratiska gräsrötter inte klarar av den distinktionen är graverande i sig, men inte oväntat. Men att partiledaren inte gör det, framförallt då han varit fackföreningsledare, är både dåligt och oroväckande. Antingen är han okunnig, eller så väljer han att vara okunnig för att han skall kunna propagera mot privata alternativ inom välfärden på ideologisk grund. Inget av alternativen är särskilt beundransvärt för någon som ämnar bli statsminister.

Sedan har jag även en del åsikter om uppgifterna i sig som Löfven använder sig av, nämligen att vinsterna inom välfärdsföretag skulle vara särskilt höga. De kommer med all säkerhet från en artikel i Svenska dagbladet som har tittat på vinsterna 2009. Men (1) annan statistik som ser till vårdföretag 2011, uppvisar inga uppseendeveckande vinster, snarare tvärtom. Dessutom (2) innefattar artikeln från Svenska Dagbladet flera vårdföretag som inte är vårdgivare i den meningen att de vårdar någon person, vilket kan vara knivigt att kvalitetsmässigt bedöma. Nej, de är kemiska laboratorier som analyserar blod och urin åt sjukhus och vårdcentraler. De skall ge kvalitativa provsvar inom en given tidsintervall från det att de fått provet. Det är ganska lätt att kvalitativt bedöma varför naturligtvis priset förblir det primära. Så om landsting har valt att använda sig av privata kemiska laboratorier så innebär det troligtvis att det hade varit dyrare för landstingen att göra det själva. Varför skulle vinst eller vinstuttag i så fall vara problematiskt för en socialdemokrat som påstår sig primärt ha omsorg om skattemedel? Det går inte ihop.

Slutsatsen förblir att ingen har lyckats påvisa några ”övervinster” som skulle kunna vara ett problem för vår välfärd. Det hela är fantasier som vänstern använder för att kunna förbjuda privata alternativ i välfärden.

PS. På tal om Svenska dagbladet så låter de Li Bennich-Björkman, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet att bedöma debatten. Hennes egna politiska åsikter lyser dock igen. Hon menar nämligen i just vinst i välfärden att ”V har en stor poäng och att man från alliansens sida har svårt att klara det. Man mörkar det genom att hela tiden tala om valfrihet när det inte handlar om det.”.

Vadå mörkar? Jag undrar om akademikern Li Bennich-Björkman har någon uppfattning om hur det skulle gå att bedriva ett privat företag om du inte ens får lägga undan pengar till långsiktiga investeringar eller buffert?

Media: DN, DN2, SVD1, SydSv, Aft, Exp1, Exp2, Exp3

Bloggar: MM, RJ, LS, BW, RB, DHE, SVD, StD,MA

Var är ”övervinsterna” sossar?

Även som borgerlig kan jag ge visst beröm åt Ardalan Shekarabi. Hans debattinlägg i DN igår om förbud mot vinster i välfärdföretag är åtminstone en uppsträckning av kvalitén i denna interna vänsterdebatt. Mer konstruktiv än tidigare inlägg där debattörer inte gjort skillnad på ”vinst” och ”vinstutdelning” och blandat upp det med ovärdiga konspirationsteorier.

Fast i sak är han likt de flesta andra socialdemokrater helt ute och cyklar. Ardalan menar att ”det krävs någon sorts tak och/eller särskilda villkor för vinstutdelning”, samt att det behövs någon form av regelverk för att ”förhindra övervinster i den privata driften av välfärdstjänster”.

Men vilka ”övervinster”? Kära läsare, se på bilden här nedan. Den blåa stapeln är omsättningen i de största privata vårdföretagen, och den röda minimala stapeln bredvid är hur mycket respektive företag har i rörelseresultat (jfr ”vinst”). Under staplarna siffror står hur mycket respektive företag också har delat ut till ägarna ( jfr ”vinstutdelning”) och det är i alla fall utom ett noll kronor. Så var är övervinsterna? Var är de vidlyftiga utdelningarna till aktieägare som påstås skapa problemen i vården?

Bilden ursprungligen från Dagens Samhälle, och funnen via Hans Åberg. 

Debatten om nej till vinster i välfärden har inget med verkligheten att göra. Den är baserad på gamla socialistiska skygglappar. Så fort ett problem eller missförhållande har lokaliserat i samhället så är den enda förklaringen enligt dessa gamla dogmer att någon kapitalistisk krösus suger åt sig massa pengar. Och naturligtvis kan ingen entreprenör inom omsorg ha några personliga drivkrafter för att skapa god vård. Lösningen är alltid att låta staten ta hand om det hela eller åtminstone reglerar möjligheterna för varenda privat entreprenör in absurdum.

Nu visar verkligheten att investerarna, eller om man så vill, krösusarna faktiskt inte får några pengar i utdelning. Är det inte då onödigt att införa begränsningar som uppenbarligen inte behövs? Är inte andra frågor om hur vi utvecklar vår vård och omsorg viktigare? Hur mycket kommer våra vårdtagare att lida för att Sveriges största parti ger sig på regleringar som inte behövs, och vars omstörtande effekter på vårdens kvalité är okända?

Media: DN, SDB, SVD, Aft

Bloggar: DHE, MM, RB, HT, HÅ, LO, TB

Skapar staten, eller individer arbetstillfällen?

Stefan Lövfens första skuggbudget blev inte riktigt som utlovat. Det vi främst kommer ihåg den för lär väl troligtvis bli dess extremt kreativa marknadsföring, när Magdalena Andersson försökte övertyga oss väljare att den skulle vara mer ansvarstagande med statens finanser än Alliansens budget.

Men veckans budget och skuggbudgetar påvisar, trots allt tal om trångt i mitten, att det föreligger en uppenbar ideologisk skillnad över blockgränserna. Denna skillnad är i synen på vem eller vad det är om skapar företag, arbetstillfällen och innovationer. Den är inte svart och vit, men ur gråskalorna kan vi skönja ett allt tydligare mönster.

I Alliansen budget ingår stimulansåtgärden i att sänka bolagsskatten. Om vi lägger ihop det med regeringens återkommande sänkningar av skatt på arbete så finns där en linje att det är individer och företag själva som skall skapa de nya idéer och innovationer som ger arbetstillfällen och skatteintäkter. Visst, regeringen har inte lagt ner tillväxtverket, det tydligaste exemplet på statens försök att skapa arbetstillfällen genom att premiera företag som verkets tjänstemän tror på med skattepengar. Men det går knappast att avskaffa helt då det är enda sätter för oss att få tillbaka lite smulor från vårt bidrag till EU-kommissionens ständigt växande budget. Dessutom, i Olofsson regi har man åtminstone börjat utvärdera tillväxtverkets arbete, vilket påvisat hur ineffektiv denna ack så välvillig centralplaneringen av ekonomin är. Det går tex inte ens att utvärdera att ett endaste jobb skapats av projektet ”Främja kvinnors företagande". Det blir svårt för framtida Allianspolitiker att inte dra några konsekvenser av den analysen.

Tvärtemot denna riktning så har socialdemokraterna i Stefan Lövfens regi fokuserat på att göra staten till huvudaktör i arbetsskapandet. I socialdemokraternas Affärsplanskall en uppsjö av ”innovationsråd” skapas av staten där företag och forskare inom akademin skall hjälpas till att generera jobbskapande idéer av politiker.  Tydligen är det socialdemokraternas vilja att självaste Stefan själv, som framtida statsminister skall leda ett sådant råd personligen. Även miljöpartiet har flaggat för att ge pengar till en ”grön innovationsfond”.

Visst låter det lite flummigt. Men det här är själva essensen av den återkommande ideologiska vänsteråsikten, att ”politik är att vilja”. Har man bara gett sig f*n på att fixa något, så kommer det på något sätt att fixa sig. Tyvärr är det en av de mest destruktiva politiska ideal som finns, och som skattebetalande väljare världen över gång på gång har fått betala dyrt för. Det är inget fel att veta sina begränsningar i verkligheten, och som politiker agera efter det.

För hur kommer det att fungera i praktiken? Den springande punkten i denna typ av politik, blir trots allt alltid att skattepengar skall gå till företag, antingen i hopplösa samarbetsprojekt, eller direkta stöd. Vem skall då få pengarna? Ja det avgör som brukligt byråkrater, även om socialdemokraterna verkar tycka att ledande politiker skall vara med i detta arbete (vet i tusan vad som är minst illa).

Det betyder alltså än mer pengar till tillväxtverk, och liknande myndigheter, men utan någon synbar lösning på hur man gör verkets arbete effektivt. Det innebär också en växande skara byråkrater då det alltså är meningen att företag skall söka dessa pengar. Att ansökningarna inte endast kommer att bedömas utifrån hur lönsamt ett eventuellt företag kommer att bli, kan vi vara säkra på utifrån miljöpartiets gröna innovationsfond, och socialdemokraternas återkommande vilja i att förändra samhället. Jag kan se framför mig den mardrömsblankett som en småföretagare skall lämna in och redovisa hur det framtida företaget (1) motverkar växthuseffekten, (2) ger positiva genuseffekter på arbetsmarknaden, (3) främjar ”rättvis handel”, vilket förutsätter än mer byråkrater och än mindre chans till att lyckas på en marknad med riktiga kunder. Det skapar företag som inte anpassar sig efter kunder, utan efter politiker.

Visst finns det företagare som skulle kunna vinna något på denna typ av projekt. Jag kan tänka mig att den skara av bidragsentreprenörer, som exempelvis Carlos Rojas som ständigt lever på att pungslå myndigheter och kommuner i meningslösa projekt kommer att finna sig väl i en ny djungel av ansökningar.  Fast den deras verksamhet har näppeligen skapat några vinstdrivande exporterande företag som anställer.

Men vore det inte på sin plats att fråga sig vilka seminarier på tillväxtverket som H&M-skaparna i familjen Persson har deltagit i? Vilka projekt för ”strategisk samverkan” har dagens svenska forskningsföretag deltagit i? Varför skall statliga byråkrater och svenska politiker kunna skapa innovationer, när dessa yrkesgrupper knappast har klarat av det förut?

Media: SVD1, SVD2, Aft.

Bloggar: DHE, MA, TB, MM

Vet socialdemokrater vad vinst innebär?

Nej till vinst i välfärdsföretag har blivit den stora ideologiska frågan som socialdemokratiska gräsrötter troligtvis kommer att tvinga på sin partiledning inför valet 2014. Så har redan skett inom LO där den nya ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson tandgnisslande tog på sig denna heta och röda potatis. Så också i Malmö, där arbetarkommunen dessutom gav partiledningen order i radikal 70-talsanda att leta andra företagsbranscher som borde nationaliseras (Gissningsvis kommer de med ett förslag om löntagarfonder nästa år). Nu flaggar socialdemokraternas tyngsta vänsterideolog Daniel Suhonen att medlemmarna måste stå emot partiledarnas förhoppning att bordlägga frågan på nästa S-kongress i ett inlägg kryddat med konspirationsteorier mot påstått nyliberala partikamrater. Nej till vinst i välfärdsföretag kan bli en verklighet till nästa val.

Oavsett vad man tycker i sakfrågan, så belyser denna kamp att de flesta aktiva socialdemokrater inte har en susning om hur vanliga privata företag fungerar. De har nämligen blandat ihop begreppen ”gå med vinst” och ”utdelning till aktieägarna”.

Att ”gå med vinst” betyder bara att kostnaderna för den dagliga driften inte överskrider de dagliga intäkterna. Alltså blir det pengar över. Men att ”gå med vinst” betyder inte på något sätt att dessa pengar lämnar företaget. Att ”gå med vinst” är därmed totalt livsviktigt för varje privat verksamhet som hoppas överleva längre än några månader.

För betänk verkligheten för en privatskola. De står inför varierande barnkullar. Det kan betyda att under några år går antalet elever ner. Hur överlever en privatskola det, utan att sparka lärare som man kanske måste nyanställa nästa år? Jo genom att använda föregående års vinst. Detsamma gäller hur en privatskola skall få ihop pengar till större investeringar som idrottshall eller skolbibliotek. Sådana jättesummor kan man inte lyfta ur ett års budget. Alltså skulle inga privata välfärdsföretag överleva i den socialdemokratiska våta dröm där vinst i välfärdsföretag är förbjudet. I Malmö skulle det innebära att flera välfungerande privatskolor skulle tvingas stänga (och dess elev skulle tvingas söka sig till Malmö kommuns betydligt sämre skolor). Detsamma gäller fullt fungerande privata vårdcentraler och läkarmottagningar, och dess patienter skulle bli av med all form av valfrihet och återvända till 70-talets ringlande vårdköer i en icke konkurrensutsatt landstingsvård.

Men detta är egentligen onödigt. Om socialdemokraterna hade vetat skillnaden mellan att ”gå med vinst” och ”utdelning till aktieägarna” så hade de kanske satsat sina kort på den senare utan att vara emot det första. Det är nämligen ”utdelningen till aktieägarna” som innebär att pengar kan lämna företagen ifråga. Eller så hatar partiet egentligen privata välfärdsföretag oavsett vinst. Det finns en del som tyder på det. Socialdemokraterna i Skåne har nyligen förklarat krig mot privat tandvård.

För min del anser jag att både vinst och utdelning till aktieägare krävs för att vi skall kunna ha livskraftiga sunda välfärdsföretag som ger god vård och undervisning. Men att en så stor del av aktiva socialdemokrater inte förstår skillnaden mellan de två är ytterst graverande. De förstår inte hur privata företag fungerar. Varför skall väljare ge mandat åt socialdemokraterna att styra vårt land, samt våra landsting och kommuner när det är en politisk organisation med så pass enorm brist på kunskap om verkligheten? Hur kan socialdemokratiska politiker göra ett bra jobb när de tar beslut på sådan bristfällig grund?

Media: DN1, DN2, HD

Blogg: C, PJO, MM, JW, HA