De fiiina liberalerna

Jag har tidigare skrivit om hur viktiga de fristående liberalerna är och har varit för Alliansen. Men jag får känslan av att det knakar något i fogarna i denna symbios. Det jag har i åtanke är snack om proteströsta hit och dit, samt bilda nya partier som vi kunnat höra i och efter valrörelsen. Till viss del är även kritiken nödvändig, framförallt nu. Som Timbros nya chef skriver så riskerar årets valvinst bli en pyrrusseger ifall borgligheten inte kan utvecklas. Konflikten är också naturlig. Det är lättare att enas mot en förd politik, än att enas om en förd politik. Det har också alltid funnits en viss inbyggd friktion mellan partipolitikens pragmatiker och fristående debattörers mer ideologiska referensramar. Ryggradsreflexen är att skylla detta på regeringen och Reinfeldt för att de blivit för sossiga och fega. Men jag tycker inte de är ensamt skyldiga.

Det finns ett tråkigt och tröttsamt beteende hos en hel del liberaler att nedvärdera andra liberaler. Likt någon form av inkvisition far de runt i media och i bloggosfären där de dunkar sin motsvarighet till katekesen (valfri pocket av Ayn Rand), i huvudet på sina forna åsiktsvänner skrikande sitt cri de guere ”det är inte liberalt”. I något som närmast för tankarna till religiösa bokstavstroendes kamp om betydelsen av någon obskyr Bibelmening anser de sig ha totalt tolkningsföreträde i enskilda frågor. Andra liberaler med andra tolkningar är inte mer värda än kattskit, och devalveras till lägre nivåer er än klassiska åsiktsmotståndare. Miljöpartister, som tex vill förbjuda köpcentra och inrikesflyg söder som Dalarna benämns betydligt mer respektfullt än valfri Alliansföreträdare. Mer en regel än undantag så görs också en närmaste absurd vantolkning av vad de utpekade liberala kättarna faktiskt står för.

Det finns sorgligt nog många exempel på det här. Värst utsatt är utan tvekan folkpartiet och Jan Björklund som beskrivs av dessa liberala inkvisitorer som värre än hin håle himself. Under hans ledning påstår tex Amanda Brihed ( för detta Fp nu liberaldemokraterna) att partiet är för exempelvis ” eonlånga fängelsestraff, piskor, preussiska marscher i skolan” vilket troligtvis är svårt att finna i partiprogrammet. Hennes liberaldemokratiske polare Torbjörn Jerlerup (också tidigare Fp) menar att jan Björklund har en Sverigedemokrat som spökskrivare. Orsaken är att i nya skollagen skall kristendomen, prioriteras högre än andra världsreligioner i undervisningen. Man kan stilla undra vad för sorts monster Torbjörn anser var spökskrivare när den nu använda skollagen klubbades igenom 1985 där ENDAST kristendomen av alla världens religioner är omnämnt. Vartenda inlägg från dessa debattörer understryks med ett avslutande utlägg om varför de står för liberalism, men ingen annan. L-ordet har använts och inga mer argument behövs.

En annan liberal med förkärlek till Allianskritik är Neos Mattias Svensson. Själv röstade Mattias på miljöpartiet. Detta förklarar han med hjälp av ett synnerligen selektivt urval av miljöpartiförslag som han ställer mot ett lika selektivt urval av Alliansförslag som han ogillar. Det verkar som att Mattias endast kan rösta på borgerliga partier i opposition, då de vid makt är tvungna till viss kohandel. Självklart kan man tycka att avståndet mellan Alliansen och exempelvis miljöpartiet är försumbart, om man envisas med att betrakta svensk politik från månen. Frågan är då hur stor bäring ens politiska analyser får för mer jordnära liberaler.

Mer konkret verkar Mattias Svensson tillsammans med Fredrik Segerfeldt siktat in sig på Israel-Palestinakonflikten där de menar att många liberaler är på för okritiskt Israelvänliga. Det finns säkert exempel där dessa båda debattörer har rätt, men det skvallrar knappast det fall om de valde att skjuta in sig på. Med krigsrubriker anklagade de nämligen folkpartisten Mathias Sundin för att tysta Israelkritiker. Nu visade sig dessa båda annars så nogsamma debattörer slarvat rejält med fakta. Kritiken Mathias Sundin framförde var mot en offentligt finansierad utställning i ett bibliotek där Förintelsen devalverades. Mig veterligen är inte yttrandefrihet detsamma som att ha rätten till att få utrymme eller ekonomiskt stöd att yttra sig. När dessa fel hade klarlagts gömde sig Mattias Svensson bakom att Sundin hade använt sig av förhatliga EU-definitioner och hur som helst stoppades en utställning vilket enligt Mattias inte är ”liberalt”. L-ordet har använts varför inga argument behövdes. Fredrik Segerfeldt har valt en annan taktik, dels genom ett ganska ovidkommande argumenterande varför han själv tycker att devalvering av Förintelsen inte är antisemitism (se kommentar *). Men det har ju inte med om någons yttrandefrihet har inskränkts eller ej. För det andra menar Fredrik att det här med att det var en offentlig finansierad utställning skulle vara en efterkonstruktion, vilket är svårt att förstå då detta faktum var känt från början. Intressant nog drogs även en facebook-grupp kritisk till en liknande utställning, med i Mattias Svenssons fördömande och kallade dem för ”en brölande hop”. Detta trots att det står klart och tydligt att denna grupp manar till bojkott och ta ställning utan att det nämns med ett ord något om förbud. Är inte kritik och bojkott en del av yttrandefriheten?

Det intressanta är att dessa liberaler påstår att de vantolkas av sina kritiker. Men vad som är slående är deras egen maniska viljan att göra andra liberales åsikter mer extrema än var de är. Med dåligt uppbyggda argument, svallande tonläge och många gånger färdiga beskrivningar ärvda av vänstern pågår därmed en fullkomligt meningslös debatt. Om den skall göras meningsfull borde vi återgå till fakta och argument istället för att utnämna något till att ”det är inte liberalt”. Det sorliga med denna raljerande ton är att annars kommer många liberala debattörer att förlora genomslag. För vi får inte glömma att det inte bara är de borgerliga partierna som är beroende av de oberoende opinionsbildarna. Liberaler likt Mattias och Fredrik får ju större genomslagskraft med sina annars briljanta funderingar, just för att de samtidigt har en resonans inom så många riksdagspartier. Men hur många borgerliga väljare vill i längden lyssna på ett knippe liberala sekter eller enskilda isolerade liberala debattörer som på kammaren utmålar borgerliga politiker och partiledare till monster?

* Orsaken till varför devalvering av Förintelsen anses vara antisemitism är lättare att förstå om vi ser tillbaka några decennier. Innan allehanda Palestinagrupper och Ahmadinejad började använda sig av detta så var det framförallt en retorik som var reserverad för och nogsamt nyttjad av nynazister, framförallt i Tyskland. Orsaken var troligtvis att det var/är förbjudet att förneka Förintelsen där. Vad man istället gjorde var att skriva artiklar om de allierades bombkrig mot Nazityskland med kraftigt uppförstorat antal civila offer. Detta bombkrig kallade man för ”the real holocaust”, med en uppenbar antydan om att Förintelsen inte var riktig utan påhittad eller överdriven. Denna taktik var (och är väldigt ofta än idag) i egentlig mening rent Förintelseförnekande.

Småbönder använder också växtgifter

GMO-kritiker tar till orda i Svenskan och får eldunderstöd av en artikel i tidningen om Sydamerikas småbönder. Denna gång skall ja ge dem visst beröm. Istället för som vanligt när Greenpeace & co kommer med sin kritik så är de inte generella. Enligt Karin Skill och Francisco Contreras är inte GMO i sig själv som är problemet, utan snarare följden av en specifik genmanipulering, nämligen användning av ett växtgift kalla Roundup som dessa grödor är okänsliga för. Det innebär att GMO-kritikerna åtminstone är på banan och snackar biologi, istället för den tidigare voodoo-liknande oppositionen där genteknik påstås vara något dåligt i sig själv.

Men för det behöver de inte ha rätt. Karin och Francisco utgår ifrån två fakta. (1) Att Roundup i en studie visat sig kunna ge mutationer även på människor och (2) att statistik från en provins i Argentina där Roundup används har andelen missbildningar och barncancerfall ökat. Det låter som ett vattentätt case. Men nu kommer kritiken. För det första, jag tvekar inte att Roundup är giftigt (och det gör ej heller myndigheter i tex USA). Det är ju ett gift. Men frågan är ju om det är giftigare och skadligare än de växtgifter som användes innan och istället. Ett av dem är Paraquat som av otaliga studier visat sig vara otroligt toxiskt på människor och som förövrigt skribenterna ifråga erkänner också används i jordbruket i den nämnda provinsen (troligtvis för att det är äldre och därmed billigare). För det andra, Roundup har ändvänds väldigt länge i många andra länder med betydligt tuffare hälsomyndigheter än Argentina, exempelvis USA. Även om Roundup är farligt och skall behandlas som ett gift så har liknande hälsoeffekter som beskrivits i Argentina gått forskare förbi trots att det nyttjats staterna sedan 1973, och sedan 1980 är världens mest sålda herbicid. Detta är något som en annan kommentator, Ethel Forsberg också borde ha tänkt på. Hennes långa inlägg är baserat på data om paracuat. Men när hon hänvisar till Karins och Franciscos inlägg så tänker hon inte på att det har gadden vänt mot Roundup. Alltså frågan vi måste ställa oss är vilket växtgift som är minst skadligt. För bönder här och i Argentina använder dem och har använt dem de senaste 50 åren, oavsett om det rör sig om stora farmer eller småbönder. Och med de forskningsresultat som finns hittills så föredrar jag då Roundup framför många andra alternativ.

Det tycker inte Karin Skill och Francisco Contreras. De är nämligen emot storskaligt jordbruk i sig (och troligtvis även småskaligt jordbruk med växtgifter). Det är den formen av matproduktion som dominerar i Sverige och hela västvärlden, och som har lyft västvärlden ut ur en verklighet av fattigdom och svältkatastrofer. För min del är jag mycket skeptisk till vänsteraktivister med en sådan agenda. Om de får sin vilja igenom brukar det snarare ge mer lidande och nöd åt invånarna i de länder där det implementeras

En ohållbar definition av åsiktscensur

Det har starta ett internt liberalgräl. Det är Neos Mattias Svensson, Expressens Johannes Forssberg och Svenskans Sanna Rayman som anklagar Norrköpingsfolkpartisten Mathias Sundin för att försöka censurera sina åsiktsmotståndare genom att använda sig av lagens långa arm. Bakgrunden till detta är två incidenter. Det första när Mathias Sundin protesterade mot att Palestinagruppen höll en utställning på Norrköpings bibliotek där Förintelsen likställdes med Israels behandling av palestinier. Det andra att Mathias Sundin startade en facebookgrupp som protesterade mot Konstfack lät sina elever begå brott i sina projekt (dvs Anna Odells psykbryt och den där dåren som filmade sig när han förstörde en tunnelbanevagn).

När nu alla initiala felaktigheter i Mattias Svenssons, Johannes Forssbergs och Sanna Raymans inlägg har pekats ut kvarstår det att Mathias med ”h” inte har åberopat någon hetslagstiftning eller tillkallat några myndigheter mot utställningen i biblioteket. Han har i polemik med biblioteksledningen hänvisat till bibliotekets egna regler att man inte skall ha något rasistiskt i sina utställningar. Mathias med ”h” använde sig visserligen av ett EU-dokument som ammunition för definition av antisemitism i denna polemik. Jag kan hålla med Neo-Mattias att sådana definitioner med mycket annat inte borde vara vad EU skall hålla på med. Men jag har svårt att se det som något särskilt klandervärt att använda sig av ett sådant dokument om man nu anser sig själv kunna stå bakom dess definition. EU-dokumentet i fråga är ju inte lag. Ej heller har Mathias med ”h” krävt ”inga pengar till konstfack” utan att de skall bättra sig och inte uppmana sina elever till lagbrott, annars borde pengarna till utbildningen dras in. Det är en väsentlig skillnad.

Efter dessa klargöranden har jag väldigt svårt att ta Mattias Svensson, Johannes Forssbergs och Sanna Raymans kritik på allvar. Neo-Mattias hänger upp sig på teknikaliteten av EU-dokumentet vilket ter sig som en strid om påvens skägg. Sanna och Johannes verkar blanda ihop ”rätten till att utrycka sig” med ”rätten till en arena att utrycka sig på ”. Eller i fallet konstfack, ”rätten till att uttrycka sig konstnärligt”, med ”rätten att få betalt för att uttrycka sig konstnärligt”. Så länge vi har allmänt finansierade institutioner där åsikter och konstnärlig frihet kan uttryckas och manifesteras, så kommer vi att få leva med att andra som är med och betalar kalaset också har åsikter om man har rätt att utrycka just de åsikterna och den konstnärliga friheten just där. Och här är det väääldigt få som är absolutister. Ja jag undrar om verkligen Mattias Svenssons, Johannes Forssberg och Sanna Rayman är det. Skulle dessa tre debattörer acceptera en nynazistisk utställning på närmaste bibliotek där de allierades bombningar av Nazityskland presenteras, helt utan kritiskt bemötande, som ”Den riktiga Förintelsen”? Det är ju ganska snarligt vad Palestinagruppen försökte sig på i Norrköping. Eller för att sno ett exempel från Johan Ingerös Twittrande, skulle de sitta overksamma om Vit maktmusik spelades på närmaste fritidsgård? Med andra ord, i princip alla håller med om att i dessa frågor handlar det snarare om gränsdragning än Neo-Mattias påstådda principer. I fallet Konstfack måste jag påpeka att jag själv inte ens kan se någon märkbar skillnad mellan Sannas och Mathias Sundins kritik.

Själv skulle jag hoppas på ett samhälle utan hetslagstiftning och en kulturpolitik där vi själva bestämmer vilka kulturyttringar vi vill stödja utan staten blandar sig i. Då skulle sådana här frågor vara betydligt enklare att hantera. Det vi inte gillar skulle vi då mycket enkelt kunna strunta i att stödja ekonomiskt. Men det är en mycket avlägsen dröm. Vi måste ju kunna agera och debattera politisk även i dagens verklighet utan att för den delen kapitulera inför Aftonbladet kulturredaktions definition, där rätt till att uttrycka sig och rätt till att bli försörjd när man uttrycker sig är detsamma. Mattias, Johannes och Sanna har försökt sätta sig på tre höga hästar som de inte själva når upp till.

I sakfrågan angående Palestinagruppens utställning så anser jag att de borde tacka Mathias Sundin. Orsaken är att efter vissa utställningsobjekt tagits bort, fick de hålla sin utställning. Palestinagruppen är ju en bunt tomtar som alltså förringar Förintelsen med att likställa den med Gaza idag, som inte ser något kontroversiellt att i Der Stürmer-stil nedteckna judar i form av gnagare och dessutom i tid och otid anklagar sina kritiker att vara köpta av judiska lobbyn (kolla in diskussionstråden). Detta diskvalificerar deras budskap för större delen av svenska befolkningen. Om nu Mathias har hjälpt dem att rensa bort sina värsta övertramp så borde de faktiskt nå ut bättre med sitt budskap.

Ps1. Nästa timbroit att hoppa i galen tunna är Fredrik Segerfeldt. Inte så lite dåligt Fredrik att ge sig in i debatten 48 timmar efter alla andra men trots det inte rätta de ursprungliga sakfel som de flesta andra har anpassat sig efter. Sedan undrar jag fortfarande när det blev del i yttrandefriheten att göra skattebetalda rasistiska utställningar.

Liberal utveckling med eggen mot LAS, fast utan krigsrubrikerna om Jan Björklund

Även i medgång är inte alla nöjda. Det har knorrats en del från vissa gräsrotsaktiva liberaler trots Alliansens politik har genomfört flera goda ting, såsom lägre skatt, mer valfrihet och avskaffade monopol. Till viss del stödjer jag ett liberalt balanserat missnöje, för att jag anser att den nöjde politikern är dödsdömd. Det krävs en viss otillfredsställelse för att hela tiden bli bättre och skapa framtidens lösningar. Men vi får inte heller kritiskt stirra oss blinda på tillkortakommande och glömma Alliansens framgångar. Jag vill påstås att liberalismen de senaste 15 åren successivt har vunnit den ideologiska kampen av att beskriva samhället och politiken. Detta har möjliggjort två valvinster. Exempelvis kunde Ingvar Carlsson straffa Bildtregeringen 1994 med slagord som påstod att de borgerliga skulle vara emot allmänfinansierad sjukvård och skola, trots att inget av partierna föreslog något sådant. Liknande socialdemokratiska försök de senaste två valrörelserna har inte fungerat då väljarna inte längre definierar ”högerpolitik” eller ”nyliberalism” som något man kan skrämma barn med då sossarnas världsbild har blivit utmanad. Sossehegemonin är besegrad.

En del i orsaken till detta är att det tidiga 90-talets frihetsfrontare har växt upp. De är inte lika obstinata och utmanande längre, men ger fortfarande argument för att ett annat, mer liberalt samhälle är möjligt. De skriver kolumner i Metro istället för att organisera svartklubbar med rättshaveristen Mats Hinze. Det har varit ett vinnande koncept. Svenska väljare må gilla viss förändring, men knappast revolutioner eller lagbrott. Med liberala opinionsbildare i ryggen har de borgerliga partierna lyckats. Istället för ett socialdemokratiskt regeringsinnehav så har vi liberaler fått det bästa möjliga alternativet, och det är en borgerlig regering som blir återvald efter att ha sänkt skatt, sålt statliga företag och avskaffat monopol. Vi bör komma ihåg att något bättre alternativ inte har varit möjlig. Än mer radikal politik hade knappast blivit vald 2006 och hade aldrig bibehållet regeringsmakten.

För att kunna gå vidare in i framtiden så är det en lysande taktik för liberaler. Det krävs ett visst modigt utmanande av befintlig ordning, men utan att för det drömma iväg till nattväktarstatens utopia som trots allt väääldigt få egentligen vill ha. Jag skulle vilja åskådliggöra detta med ett bra exempel på att kritisera vår egen regering och ett dåligt exempel:

Bra
Vad kan egentligen vara mer nödvändigt än att utmana Alliansens (främst moderaternas) accepterande av LAS. Det är en del i anledningen till vår höga arbetslöshet bland ungdomar och invandrare. Det är även något som svenska företagare rätt länge haft på sin hatlista. Dessutom är det en fråga som engagerar många aktiva i flera ungdomsförbund och debattörer. Möjligheten att på något längre sikt påverka regeringen är också hög. Både Centern och folkpartiet propagerar öppet mot LAS och jag gissar att Reinfeldt knappast är särskilt förtjust i den han heller. Go Go Go liberaler

Dåligt
En betydligt onödigare, obstinat och direkt fånig kritik av liberaler mot regeringen är den senaste veckans storm i vattenglaset över att Björklund meddelade att framtidens religionsundervisning skall ha tyngdpunkt på kristendomen. Onödig för att trots att Björklund upprepar att det inte innebär att kristendomen definieras som bättre än andra religioner så anklagas han för just det. Obstinat för att det handlar om en liten skitsak i ett ämne med få timmar. Direkt fånig då det knappast kan finnas någon i vårt land som kan påstå sig ha blivit frälst av undervisning i skolan, trots att den gamla läroplanen var betydligt mer fokuserad på kristendom. Ett tecken på att jag har rätt i denna beskrivning är att de liberala ledarsidor som annars bruka hålla med allsköns liberala debattörer och bloggare nu avfärdar kritiken som trams. Och ingen vinner på det. Det är helt enkelt inte något som leder någonstans närliberala kritiker gör bort sig inför en oförstående allmänhet. (Ps, liberalen Carl Rudbeck har en annan vinkel på frågan, nämligen att kristendomen visst är bättre än sina konkurrenter.)

För att driva en opinion och partier i en ideologisk riktning gäller det att använda krutet på rätt frågor. Vad man verkligen inte skall göra är att springa iväg och starta nya partier. Det är ett sektbeteende från vänster som liberalismen verkligen inte behöver.

Centern, ett liberalt Alliansparti både för stad och land tack.

Eftervalsdebatterna haglar, intressant nog inom båda blocken. Det är implikationerna av de nya moderaternas succéval. Vartenda parti som är intresserade av mittenväljarna, vilket är de flesta väljare, måste ta sig en funderare över hur de skall förhålla sig till faktumet att moderaterna erövrat majoriteten av alla förvärvsarbetares förtroende. Framförallt när opinionstrenderna håller i sig även efter valet,

Även centern måste ta sig en funderare var partiet skall ha för riktning och vad som kan göras bättre än idag. Annars kan framtiden bli dyster. Men en riktning och en analys som är fullständigt vansinnig är den som två centerpartister från Ånge presenterade i torsdags. De skriver att Centern blivit ett storstadsparti, och övergivit landsbygden. Den uppmärksamme läsaren borde märka att Jan och Tage inte klarar av att ge ett enda exempel av vari detta storstadsperspektiv skulle betyda i politiska förslag. Orsaken är att sådana exempel inte finns. Samtidigt kan man ju idag finna direkta landsbygdsperspektiv i centerpartiets politik som tex att handelsgödsel är befriat från skatt. Det enda Jan och Tage kan vaska fram för att styrka sin tes är att Centern gått framåt i en del stockholmskommuner, och gör det på något mystiskt sätt till bevis för något dåligt. Men det vore på sin plats att herrarna från Ånge inte själva var så Stockholmsfixerade. I Göteborg fick Centern ynka 3,8 %. Här i Malmö, som mig veterligen bruka kallas storstad enligt svensk definition fick partiet inte mer än 2,8 %. Så lågt har det varit sedan Olof Johansson svek malmöiterna genom att vara mot Öresundsbron och såg till att Barsebäcks kärnkraft stängdes. Låter dessa siffror som att centerpartiet är ett storstadsparti?

Naturligtvis inte. Centern är fortfarande i stort ett landsbygdsparti. Det är enligt mig en belastning. Rent demografiskt är nu storstadsregionerna större än övriga landet i befolkning och mandat. Den trenden kommer att fortsätta varvid ett landsbygdsparti kommer att slåss om allt färre röster. Dessutom är det en taktisk mardröm. Inget annat parti i Sverige måste hela tiden försvara sig mot anklagelser dels att man överger landsbygden, alternativt, att partiet endast är böndernas egenintresse. Kritikerna behöver inte binda sig av logik, utan båda dessa anklagelser kan luftas samtidigt, som i den nyligen avslutade valrörelsen. För att ta sig ur denna rävsax måste partiet konsekvent tala om politik i mer generella termer. Inte glesbygdspolitik, inte storstadspolitik, utan bara politik. Om herrarna från Ånge vill att det skall finnas något som helst genomslag för centerpartistisk politik i framtiden så får de faktiskt acceptera att de delar parti med stockholmare, göteborgare och malmöiter. Ej heller kan de drömma sig tillbaka till 70 och 80-talet där glesbygdspolitik betydde att staten samlar in en massa pengar i Stockholm och sedan sprider det som manna över resten av Sverige i form av bidrag och hopplösa Stålverk 90-projekt. Modern politik för landsbygden borde snarare handla om att ge människor möjligheter via frihet och självständighet att kunna försörja sig själva även på landet.

Jan och Tage skriver även att Centerpartiet bör överge Alliansen för att kunna växa. Det krävs tydligen att vi än en gång påminner Ånge om att då Centern bedrev blockfri politik efter 1994 så dalade partiet i opinionen som en sten. Lennart Daléus fick i valet 1998 5,1 % väljarstöd vilket faktiskt är lägre än de 6,6 % Maud fick i år. Det var bara socialdemokraterna som vann något på Daléus och Johanssons allianslöshet, genom att Göran Persson blev den ohotade mittpunkten i svensk politik. Snarare bör vi komma ihåg att vinnaren i årets val är moderaterna och Alliansen som fick mer stöd än för fyra år sedan, medan de rödgröna och socialdemokraterna backade. Varför Centern skulle vinna fler röster genom att ge sig på allt färre väljare som inte gillar Alliansen kan jag inte förstå. Snarare tror jag att partiets framtid ligger i att förbli en integrerad men mer pådrivande del av Alliansen för liberala borgerliga väljare i land och stad. Men det är ingen lätt väg. Förtroende går snabbt att rasera men tar lång tid att bygga upp. Själv har jag både vänner och familjemedlemmar som fortfarande idag inte kan tänka sig att rösta på Centern pga av Olof Johanssons och Lennart Daléus uppgörelser med socialdemokratin under 90-talet. Om partiet skulle börja tveka om Alliansen så skulle det vara ett omöjligt val för än fler borgerliga väljare långt in i framtiden.

Ps. Sundsvalls tidning verkra hålla med.

För allt i världen, ingen Popular Front mot SD

Staffan Danielsson skrev en högst självklar artikel igår på Brännpunkt där han kommenterar Sverigedemokraternas pinsamma uttåg från Storkyrkan. Staffan har dock en annan vinkel, nämligen att det även var fel av biskop Eva Brunne att hänvisa i en annars prickfri predikan till den demonstration som ägde rum den fjärde oktober. Orsaken är att den var organiserad av ett nätverk innehållande extrema vänstersekter kallad Septemberalliansen, samt att AFA och Syndikalisterna var dominerande inslag i själva demonstrationen. Staffans åsikt ställer jag mig till fullo bakom. Det finns ingen som helst anledning för demokrater att gå ihop eller samarbeta i med vänstern till vänster om socialdemokratin mot Sverigedemokraterna. De tvekande kan ju ta en titt på den debatt som föregår på Aftonbladet-kultur i ämnet där flera vänsterdebattörer varit aktiva. Sam Carlshamne och Daniel Strand anser att Alliansen talar om antirasism pliktskyldigt medan den realpolitisk är i princip lika illa som SD. Detta höll Åsa Linderborg med till fullo och passade på att även kleta fascistbegreppet på Alliansen. Andreas Malm kopplar ihop moderaternas framsteg i valet med SDs för att båda, enligt honom, är ”höger”. Till detta kan vi även tillägga att en annan av Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta menar att när nobelpriset i litteraturer nu för en gång skull gick till en liberal så var det "en seger för högern och Sverigedemokraterna" (Ps, nu har ”och Sverigedemokraterna” strukits i artikeln). Liknande åsikter kommer från Stockholms antirasistiska kulturförening som naturligtvis främst är mot kapitalism. Och alla ovan nämnda ser en stark radikal (läs antidemokratisk) vänster som enda motmedlet mot SD.

Vänstern ser alltså borgerliga, liberaler och Alliansen, snarare som en del i problemet än en allierad. När de demonstrerar eller debatterar mot SD så blandar de friskt ihop det med att även vara emot Alliansen, liberaler och kapitalism. De verkar i mån och mycket vara mer intresserade att få extremvänstern att växa än att SD skall få minskat stöd i opinionen. Därför kommer någon gemensam kamp mot varken SD eller rasism att funka. De kommer att gå lika illa som när demokrater försökte samarbeta med kommunister under 30-talet i alla dessa episka misslyckanden kallade Popular Fronts. Vi demokrater kan helt enkelt inte lita på vänsterextremister.

Därtill finns det även en rent taktisk orsak till att hålla sig borta från extremvänstern i detta hänseende. Det är helt enkelt kontraproduktivt. SD-väljare lockas inte av Lars Ohlys demagogi, inte av kulturvänsterns teoretiska och ideologiska navelluddsdebatter om Marx och Satre på kultursidorna, eller för den delen vänsterkidsens antidemokratiska attacker på SD-möten och politiker. Ju mer vi ser av dessa ting och ju mer vi demokrater stödjer det, ju mer kommer SD att växa. För det är ju helt andra väljargrupper som SD får stöd av, än de som dras till ovan uppräknade åsiktsyttringar och aktioner. Vänstern spelar helt enkelt rysk roulett med andra partiers röster. Bara genom en egen självständig demokratisk kritik mot SD utan extremvänstern inblandning, samt genom att belysa de frågor som får folk att rösta på SD kan detta parti motverkas.

Ps1. Den mest ovärdiga och skamliga kritiken mot Staffan Danielsson står den i annars så resonlige sossen Johan Westerholm för. Han misstänkliggör Staffan för att vara en ren rasist/rasbiologisk fascist, trots att Staffan skriver i artikeln ” Visst ska Sverige ha en generös invandrings- och flyktingpolitik, och visst ska vi ta debatten stenhårt med Sverigedemokraterna i dessa frågor”. Jag undrar om Johan har fått problem med läsförståelsen, eller tycker att alla politiker skall spela någon form ”kleta SD på de andra för egen vinnings skull”. Det inlägget Johan var inte ett dyft bättre än Åsa Linderborgs försök att kladda fascism-eptitet på Alliansen.

Ps2. På tal om Mario Vargas Llosa, så är det skönt att det för en gång skull är vänstern som har anledning till att bli upprörd över en nobelpristagare i litteratur. Fast visst finns där en skillnad. Harold Pinter kritiserades för att han tex deltog i ett upprop för att frige mördaren Milosevic från anklagelser om folkmord. Det värsta America Vera-Zavala kan uppringa om Mario Vargas Llosa är att han har förlorat ett presidentval och att han har stött en högerpolitiker i fria val. Digniteten i vänsterns kritik ter sig från min liberala horisont vara ganska fjuttig.

Ps3. Det verkar finnas hur många exempel som helst på hur ytterlighetsvänstern beskriver liberaler och Allianspartier som nästan lika illa som, eller orsaken till Sverigedemokraterna. Här är ännu ett exempel från dagens konflikt där Jesper Nilsson förkunnar att högern är medhjälpare till Sverigedemokraterna med hänvisning till Ali Esbatis skrift om ”högerns förbruning”. Det finns ingen anledning för liberaler att gå armkrok med antidemokratiska element mot Sverigedemokraterna, då extremvänstern klart och tydligt inte gör någon skillnad mellan Alliansens och SD. Denna kamp får vi demokrater sköta själva.

Medelklassjakten i framtiden

Nu när moderaterna satt Sofia Arkelsten och Anna Kindberg Batra på starka poster så är det en tydlig signal att partiet har som mål att ständigt förnya sig och inte låta någon bli för hemmastad och försoffad i sina egna domäner. Det betyder inte att Per Schlingmann är ute i kylan. Per är ju en av skaparna av nya moderaterna som har tagit ett starkt grepp om mittenväljarnas röster, till stor vånda för socialdemokraterna, men även en del huvudbry för centern, folkpartiet och Kd. Moderaterna leder idag jakten på medelklassens röster med hästlängder. Det krävs av de andra partierna att också uppvisa förnyelser om de vill vara med om att slåss om dessa väljare.

Som jag tidigare påpekat så lär dessa röster bli framtidens främsta slagfält i svensk politik. Men som jag även skrivit om så är det högst osäkert om socialdemokraterna kommer att klarar av den förnyelse som krävs för att med i fighten på allvar. Jag har inte ändrat åsikt, delvis styrkt av att Morgan Johansson har proklamerat att sossarna måste gå vänsterut. Visserligen talar både Morgan och många av hans partivänner om att man skall vinna tillbaka medelklassen. Men det är ett perspektiv från 70-talets Sverige (undantag finns som Johan Westerholm). De vill tillbaka till det Sverige dominerat av att medelklassen betalar en stor del av sin inkomst i skatt och sedan får tillbaks en del av pengarna i ett allomfattande bidragssystem. Alltså genom att vi alla var låsta i ett system där även människor med inkomst och arbete var beroende av bidrag från staten så skulle vi fostras till att också acceptera den proportionerliga skatten som påstås generera jämlikhet och solidaritet (vilket jag ifrågasätter) och där en allmäktig stat bestämmer stora delar av vårt liv åt oss.

Men jag tror inte det kommer att gå. För det första var inte detta system ekonomiskt hållbart. En del av det var ATP-pensionen som mest liknade ett albanskt pyramidspel där framtidens generationer fick bära bördan av allt fler pensionärer. Det har också skapat en ekonomisk verklighet i Sverige där allt färre jobbande i privatsektorn skall bära upp den stora massan av offentliga utgifter i form av skattefinansierad välfärd och bidrag. Orsaken varför denna ordning långsamt har övergivits av både borgerliga och socialdemokratiska politiker sedan 1980-talet är ju för att det inte fungerade. För det andra så är bluffen avslöjad. En del i detta system är ju att vi svenskar faktiskt har väldigt svårt att veta vad vi egentligen betalar i skatt. På lönekuvertet står visserligen vissa skatter uppräknade, men inte vad som redan är dragit på vår lön för att betala vår pension och sjukersättning. Men via RUT och ROT har vanliga medborgare kunnat se hur stor procent av som egentligen försvinner in i systemet när dessa avdrag ej är aktuella. Det har påvisat för oss vilket svart hål den svenska modellen faktiskt har varit och väljarna har därmed föredragit politik där medelklasstransferering har minskats till förmån för jobbskatteavdrag. Detta betyder inte att mittenväljarna är egoister, vilket är en populär sosseförklaring. Nej men vad som nu krävs av väljarna är ett annat välfärdssamhälle som är mer slimmat, där det offentliga skall stå för välfärdens kärna till förmån för de utsatta, men utan lägga sig i medelklassens privatekonomi eller val av skola eller vård. Vi vill bestämma mer själva, för att det bevisligen blir bättre då. För det tredje så är de lockrop mot mittenväljarna som Morgan & co samlar sig bakom förkortning av arbetstiden och mer semester (Daniel Suhonen var den första att föreslå detta). Jag håller med Per Hagwall att detta ter sig som politiskt självmord. Det var ju just dessa orimliga krav från socialdemokraternas rödgröna allianspartners som låg sossarna i fatet. Det skrämde bort många som snarare lockades av Anders Borgs ordning och reda i statsfinanserna. Varför skulle 35 timmars arbetsvecka bli så mycket bättre när försäljaren bär en röd ros på rockuppslaget till skillnad från en maskros?
Nu är det inte bara sossarna som har förlorat mittenväljare till moderaterna. Även folkpartiet och centern måste, åtminstone på lång sikt, ta tillbaka dessa om inte partierna skall försvinna under 4 %. För det krävs det också förnyelse. Men för liberala borgerliga partier så finns där en inte så liten möjlighet. Alla har sina svagheter, även de nya moderaterna. Den mest svidande eftergiften Reinfeldt har accepterat för att bli samhällsbärande och för att nå mittenväljarna är Rörelsens syn arbetsmarknadspolitik med LAS. Denna rigida modell ger stora säkerheter till dem som har jobb, men också höga trösklar för de som behöver komma in på arbetsmarknaden. Därmed är det en bidragande anledning till många av våra problem. Exempelvis hög ungdomsarbetslöshet, samt en hög arbetslöshet bland invandrare vilket har bidragit till misslyckad integrationspolitik och Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen. Vidare så har den hindrat tillväxten av jobb i privat sektor vilket inneburit att det idag inte finns fler arbeten i näringslivet än 1950. Det är alltså inte bara integration och jobbpolitik, som hänger ihop, utan även företagarnas villkor.

En utmaning av dagens arbetsmarknadsmodell är en möjlighet för Centern att fortsätta bedriva en företagsvänlig liberal politik in i framtiden. Men för det krävs det ett förnyat och långsiktigt tag för att bilda opinion kring dessa frågor. Centern måste tala mer om politik generella termer för att komma ifrån denna ständiga (men osakliga) kritik om att antigen ge upp landsbygden eller för den delen vara böndernas intresseparti. Centern måste också våga tala om integration. Ej heller går det att låsa in sig i för tekniskt snack om företagsvänlighet. Vi måste visa att bra företag politik kommer alla till del, även löntagare (och de som vill bli löntagare) samt de som behöver stöd av samhället. För ju fler företag som skapas och som anställer, ju fler är det som kan få jobb, och ju säkrare blir vår välfärdsmodell. Så utmanar vi den politiskt dominerande kampretorik från 1900-talet där företagare ställs mot löntagare. Detta är ett opinionsbildande som Centern måste bedriva i opposition till den nu förda politiken inom Alliansen, men samtidigt som man är en del av samma Allians. Det ställer höga krav både på taktisk finkänslighet och tydligt budskap. Därmed förefaller det perfekt för Annie Johansson att riva dessa frågor åt centern. Annie är ju ett framtidsnamn inom partiet och då hon tyvärr inte fick någon ministerpost så skulle hon kunna driva sådana frågor utan att för den delen kunna anklagas för att vara otrogen mot regeringen.

Ifall det skulle lyckas så är troligtvis inte moderaterna sena på att ge med sig. Även de vet vårt lands svagheter. Och Alliansen behöver reformriktning på framtiden för att inte verka för initiativlös.

Läsförslag till Åsa

Nu har Åsa Linderborg varit i farten igen med att slänga fascistbegreppet efter demokrater. Nu är det Alliansens som nästan är fascister för att Reinfeldt är populär som Alliansledare och tydligen tycker vi som röstar på Alliansen inte att alla människor är lika mycket värda. Se på fan. Är det några fler av mina åsikter som jag inte själv vet om?

Som vanligt handlar det här om att Åsa inte har läst på hur fascismen definieras, vilket är rätt pinsamt för en doktor i historia. Eller snarare, hur fascismen numera definieras av andra än övertygade leninister. Som ickekommunistiskt alibi håller hon fast vid en dammig mer än 50 år gammal och fåordig beskrivning av Herbert Tingsten som hon upprepar en gång i halvåret. Men även ideologidefinitioner och historia är levande vetenskaper där nya analyser omkullkastar gamla tidigare invanda övertygelser. Det finns så många böcker doktor Linderborg borde läsa, som Robert Paxtons bok ”The anatomy of Fascism” eller varför inte James Gregors ”Faces of Janus” (en jämförelse av fascism med marxism). Det kanske är för mycket att hinna med för en stressig kulturredaktör på en stor tidning, men jag har skrivit en lathund för ett tag sedan som Åsa kan flukta på.
Adams och Johan Lundbergs kommentarer

Min första konsumentbojkott

Dagens debattartikel i svenskan var verkligen efterlängtad. Där går ett brett register av svenska forskare till hårt angrepp mot City Gross som försöker slå mynt av att sprida antivetenskaplig skräck hos konsumenterna om GMO (genmodifierade organismer, främst inom jordbruk). Jag såg nämligen City Gross infantila reklamfilm på TV häromdagen. Min upprördhet fick soffbordet lida för med en utspilld öl. Som forskarna skriver i SvD så finns det inga seriösa data som tyder på att genmodifierade grödor skulle vara farliga eller skulle kunna smitta oss konsumenter. Man smittas nämligen inte av generna när man äter tex genmodifierad majs. Dessutom är GMO en möjlighet framförallt för u-ländernas svältande befolkning. Samma befolkning som oftast får ta smällarna i u-ländernas eftersatta jordbruk där konventionella grödor kräver stora mängder bekämpningsmedel. Exempelvis paraquat vilket leder till Parkinsons sjukdom, hos de stackare som administrerar giftet på åkrarna. Med genmodifierade grödor kan mindre mängder av mindre farliga ämnen användas istället.

För min del vill jag inte stödja en affärsverksamhet som i vinstintressets namn sprider skräck och antivetenskapliga myter. Jag kommer inte att handla på City Gross tills vidare.

Andra upprörda: Johan Hedin, Johan Pettersson och Adam Cwejman.

Uppdatering: Nu har City Gross fått uppbackning av ”the usual suspects” av GMO-kritiker. Läs den och begrunda att inte ens dessa mest insnöade och hårdföra kritiker, tex miljöpartiets egen lobbyorganisation Naturskyddsföreningen, kan komma med några egentliga argument varför GMO skulle vara farligt. Ej heller klarar de av att bemöta forskarnas egentliga poäng, nämligen då City Gross snackar om GMO-fritt kött så sprider de ovetenskapliga myter. För inte säljer konkurrenterna GMO-kött. Det finns mig veterligen inte några genmodifierade djur i jordbruket. Vad de handlar om är att i vissa fall så käkar de grisar vars kotletter vi köper, GMO-grödor. Men gener smittar inte. Ingen blir genmodifierad av att äta genmodifierad majs. (I så fall skulle stora delar av USAs befolkning vara genmodifierad nu). Därmed är allt kött i våra butiker GMO-fritt.