Den nya ut(s)pelsfabriken

Vågade utspel är inte ovanliga i politiken. För småpartier är de till och livsviktiga och de flesta ungdomsförbund har upphöjt det till ett sätt att leva. Det är ju en taktik för att differentiera sig politiskt från åsiktsfiender men även politiska partners. För ett 5 % -parti spelar det ju ingen roll om 70 % av befolkningen tycker förslaget är idioti eller snudd på trams, så länge det tilltalar, eller väcker någorlunda positiv uppmärksamhet hos ca 20 % av väljarna. Naturligtvis bör man lägga in en brasklapp här. Om utspelet är tillräckligt tokigt så att den undergräver den egna trovärdigheten och är då förstås skadligt. Men annars så anses de oftast vara till fördel, även om kritiker inte brukar vara sena på att ge sig till tals. Då har i alla fall partiet ifråga fått uppmärksamhet och kan snacka om sin politik.

Men för de största partierna verkar denna typ av uppmärksamhet inte ha samma dragningskraft. Se på moderaterna som i sin omvandling från ca 20 till 30 % och nu kanske Sveriges största parti, snarare har lugnat ner sin politiska kommunikation. De talar öppet om att de inte vill representera en del av samhället i form av egenintressen, utan snarare alla. Regeringsduglighet, ordning och reda i ekonomin samt historiskt sätt modesta vallöften är Reinfeldts metodik. Valfritt svenskt 5-10 % parti, oavsett rödgrönt eller Alliansparti, skulle aldrig drömma om en sådan framtoning. För småpartier kan aldrig utmana de stora på att vara stora, utan måste skjuta in sig på specifika väljargrupper. Det är då bättre att vara snudd på lite vågat, med verklighetens folk, att som centern vill förändra arbetsrätten, Björklunds ibland ganska utmanande (och av kritiker gärna missförstådda) skol- och integrationsförslag. Eller varför inte vänsterpartiets hela politik som i jämförelse med andra partier får ses som ett enda utdraget tossigt utspel. Även miljöpartiet har en mer än utmanande del av sin politik, men det verkar som den svenska sömniga journalistkåren inte riktigt fattat vad aversionen mot all vad bilism (oavsett utsläpp) och energiframställningen egentligen skulle leda till för något samhälle. Fast man kan ju gissa att clowner på ålderdomshem och varutransporter via tunnelbanan har fått vissa att vakna till om man ser till opinionsmätningarna. Fast dessa två exempel sällar sig troligtvis till kategorin misslyckade utspel då det snarare undergräver förtroendet för miljöpartiet som seriösa.

Men ett parti sticker ut från mängden i denna beskrivning. Under Göran Persson var regeringsduglighet partiets starkaste kort och upphöjt till en konstform. Vissa kanske kommer ihåg hur Perssons side-kick Marita Ulvskog då och då släpptes ut för att ge ifrån sig sina sedvanliga grodor. Därefter kunder Persson med landsfaderpaternalism lugna opinionen genom att rätta henne. En del av mig kan inte låta bli att undra om Göran Persson, (men möjligen inte Ulvskog) mer eller mindre planerade detta för att stärka hans egen karisma. Men denna valrörelses socialdemokrater uppför sig inte så längre. Det är mer utspel under Sahlin än regeringsduglighet. Det hade inte behövt bli så. Det senare är en följd utav Sahlin och Östros kontinuerligt klagande på hur Anders Borg misskötte ekonomin. För när nationella och internationella ekonomer under våren började prisa alliansens ekonomiska politik som ett föredöme så blev Östros tidigare gnäll till en politisk belastning för sossarna. Detta försökte de reparera med en hop debattartiklar i DN där Mona Sahlin karbonkopierade Anders Borgs åsikter på krisen Grekland och EMU, och där Mona försökte få det till att vara hennes egna idéer. Men dessa artiklar belyste snarare hur fel sossarna hade haft tidigare, och därmed troligtvis skulle ha fattat en del riktigt dåliga beslut under finanskrisens inledning. Regeringsdugligheten var som politisk vapen raserat förr socialdemokratin.

Till det kommer då butler i tunnelbanan och könlösa toaletter. Tramsiga förslag som inget parti oavsett storlek skulle gynnas av att släppa. Men det är inte det enda som ger en känsla av utspelspolitik från sossarna. Vi har också Mona Sahlins eget försök av att göra politik av aftonbladets skamlösa drev mot Littorin, och att Ibrahim Baylans försök göra politik av familjen Reinfeldts privatekonomi inte bemöttes av en Göran Persson som tillrättavisade honom. Även Mona Sahlins stil av att presentera egna förslag den senaste månaden har bidragit där hon slänger fram planer värda mångmiljarder på löpande band som hennes rödgröna koalitionspartners inte har det minsta förvarning om. Eller att partiledningen inte verkar kunna bestämma sig om Vattenfall skall säljas eller behållas, och att partiledaren själv inte verkade komma överens med sig själv i våras om staten skulle köpa eller inte köpa SAAB.

Summan bli att socialdemokraterna just nu uppför sig mer som ett 5 % -parti än hur våra 5 % -partier uppför sig. Det är en utspelstaktik som kanske passar folkpartiet, centern eller miljöpartiet, men som ter sig apart för en socialdemokrati som de senaste 70 åren nästan haft monopol på regeringsmakt, många gånger haft över 40 % av väljarkåren bakom sig och nu hoppas kunna leda en koalition i Rosenbad. Det ger ett intryck av ett rödgrönt samarbete utan ledarskap och ett ganska kaotiskt socialdemokratisk parti som vill chocka väljare till att rösta på dem. Kommer en eventuell regering ledas lika valhänt och oorganiserat?

Både vilda utspel och återhållsam regeringsduglighet har sina fördelar och nackdelar som valtaktik. Den förra kan anklagas för oseriös men samtidigt berömmas för dess visioner. Den senare kan avfärdas som konservativ, visionslös, men samtidigt ansvarsfull. Just nu klarar alliansen av att utge sig för att både vara ansvarsfull med viss mått av visioner för framtiden. Men de rödgröna, och framförallt sossarna ger ett intryck på att både vara visionslösa och ideologiskt vilse, samtidigt som de knappas ter sig vara regeringsfäiga. Det ger urusla opinionssiffror. För min del få de gärna spendera de nästkommande fyra åren med att fundera på vad de gjorde fel, långt ifrån regeringsmakten där de kan ställa till med en hel del.

Vilken politik gynnar arbetare?

Leif GW Persson intervjuades idag på P1. Naturligtvis kunde reportern inte hålla sig och frågade om Sveriges mest berömda polisprofessors skilsmässa från socialdemokraterna i veckan. Leif utvecklade också en aning sitt beslut som delvis handlade om att han ogillade att genom de rödgröna rösta på Lars Ohly, vilket han troligtvis inte är ensam gammal sosse om. Men den tyngsta orsaken som GW Persson luftade var att han inte känner igen socialdemokraterna längre. Det parti som var med och gjorde det möjligt för honom själv att gå från ganska knapra förhållanden till akademisk karriär och rikedom inte känns igen. Då krävdes det från Sveavägen 68 att folk jobbade och gjorde rätt för sig, och betyg i skolan var orsaken till att han själv kunde konkurrera med dem som hade kontakter. Det här är en blind fläck för sossarna och övriga rödgröna. Ett kravlöst högskatte-Sverige utan valmöjlighet i vården är inte till någon hjälp för fattiga och svaga. Snarare är det de med personliga kontakter med läkare, arbetsgivare etc, som alltid handlar i gräddfil i ett sådant samhälle. Vill man lägga sin röst på någon som ger möjlighet till dem som föds utan silversked i mun så finns det betydligt intressantare val än SAP. Exempelvis ett centerparti som vill göra det lättare för vanligt folk att vara entreprenörer, moderaterna som gjort att arbetare får med kvar i plånboken efter skatt, ett folkparti som börjat förändra flumskolan med mer betyg så att fler kan göra GW Perssons klassresa, eller ett KD som kämpar för en patientanpassad vård. Dessa frågor har sedan länge sossarna övergivit i sin kamp för mer nödgade frågor såsom könlösa toaletter, butler till Stockholms tunnelbaneåkare, något så totalt kontraproduktivt som rätt till deltid, göra städare/städerskor arbetslösa och ett utrikespolitiskt manifest som kräver att USA slutar skydda Sydkorea från Nordkorea.

Det luftar en djupare fråga. Nämligen, varför skall egentligen en arbetarklass, eller de som kommer ur en arbetarklass rösta på sossarna (eller än mindre Ohlys blodröda vänster)? Och vad är det egentligen för skillnad på dem som jobbar och de som tillhör arbetarklassen i dag i Sverige? På vilket sätt skiljer sig en arbetare och en ur arbetarklassen i behov? Det enda som fått Leif GW Persson att rösta rött de senaste tio år sedan var tydligen nostalgi. Inte mycket att komma med. Intressant nog är detta en diskussion som även pågår inom vänstern. Aftonbladets rödaste marxist, Åsa Linderborg skrev under Almedalens svallvågor en artikel om saken som verkar ha gått under radarn. Hon erkänner där att det finns en hel del inom LO-kollektivet som tjänar riktigt bra. Jag kan tillägga att de många gånger har tjockare lönekuvert och snarlika arbetsuppgifter som de som kallas tjänstemän. Det är ett stort erkännande av Åsa som även får politiska implikationer ifall man vågar dra slutsatser av det. Men det gör naturligtvis inte Linderborg, och mig veterligen ingen inom socialdemokraterna eller vänstern heller. Enligt Åsa definieras nämligen arbetarklass av så mycket mer än lön, nämligen av ”utbildning, arbetsmiljö, medellivslängd, semestervanor, möjligheten att avancera på sitt jobb, språkresurser, självförtroende att alls tala”.

Det är nästan så man kan höra Marx skruva på sig i graven. När han lanserade sin ideologi så påstod han stolt att definitionen på klassamhället var en ren vetenskap som naturvetenskap. Vad som finns kvar nu är ett grått icke-definierat moln där klasstillhörighet avgörs om man semestrar på Teneriffa eller franska Rivieran, om man kan beställa mat på acceptabel utrikiska på denna semester, hur kafferummet på jobbet är inrett eller om man vågar hålla tal på sitt barns bröllop.

Om det är vänsterns huvudargument till varför arbetare skall rösta rött så är de inte förtjänta av regeringsmakten.

Trovärdiga och icke trovärdiga skattesänkare

Om det är något som Alliansen har lyckats med så är det väljarnas syn på skattesänkningar. Via jobbskatteavdraget så har Anders Borg & co bevisat att skattesänkningar kan komma alla arbetare till del. Fattig som rik, oavsett vi räknar med a-kassa, och eventuell fackföreningsavgift så har varenda arbetare fått mer över varje månad. Detta har brutit den gamla socialdemokratiska dystopin att skattesänkningar endast är för någon annan, de där rika krösusarna, vilket gjort tidigare gjorde valfrågor om skattesänkningar till rena rama klasskrig nästan i Marx version.

Sammanfattande så ger detta hög trovärdighet i skattefrågor. Pensionärer som blivit lovade skattesänkningar av Alliansen kan lita på att det blir verklighet med Reinfeldt som statsminister även efter valet. Detsamma gäller oss andra lönetagare. Vi kan förvänta oss att statens del av vår lön kommer att minska. Samtidigt som den försiktige generalen Borg knappast kommer att riskera svensk ekonomi med några för aggressiva reformer. Med Alliansen får vi mer pengar i fickan, och samtidigt tryggad välfärd.

Men kan vi säga detsamma om de rödgröna? Hur står det till med deras trovärdighet i skattesänkarfrågor? Svaret är att den inte existerar. Inte ens om vi av någon outgrundlig anledning räknar bort det Vänsterparti som just nu slåss med näbbar och klor för att höja skatten för arbetare. Dels beror det på att de rödgröna redan aviserat en mängd höjningar likt fastighetsskatt, förmögenhetsskatt (som även den lär slå mot fastigheter i storstadsregioner) och bensinskatt. Men Även socialdemokraterna har en historia av att aldrig backa från en skattehöjning. Det brukar börja med påstådda tillfälliga reformer. Momsen infördes 1960 som tillfällig oms på 4,2 % men är idag 25 % av priset på de flesta varor vi köper. Detsamma gäller värnskatten som var en tillfällighet 1995, men nu är den så permanent som den kan bli.

Men skattereformen 1991 då (som initierades av sossar och avslutades av Bildt)? Javisst gav den initialt lägre skatt och skattetryck. Men med tiden försvann större delen av sänkningen av tidigare nämnda värnskatt, höjning av fastighetsskatten, brytpunkten för statlig skatt sänktes så fler betalade mer, samt att avgifterna till sjukförsäkring höjdes medan den ersättning som faktisk ges ut inte följde med inflationen. Höjningar, inte sänkningar av skatter är och förblir sossarnas melodi.

Orsaken till skattehöjandet inom socialdemokraterna är tvåeggat. Dels beror det på att sossar inte kan se något sätt att höja kvalitén inom tex vård och skola mer än med miljardregn. Med andra ord är sjukvården enligt socialdemokratin idag perfekt utformad och kan bara bli bättre med mer av samma vara, vilket kostar mer pengar. Detta kan vi se i otaliga utspel i valrörelsen. Allt handlar om mer, mer pengar, men inte någonstans om andra typer av reformer. Denna trångsynthet är verklighetsfrämmande och allvarliga. Exempelvis har St Görans sjukhus med nya organisationsformer (utan stegrande kostnader) minskat ner vårdköerna med 30 %. Flera andra sjukhus är intresserade. Man kan undra ifall den politiska förändringsviljan skulle kvarstå i ett rödgrönt Sverige. För det andra så har höga skatter ett egenvärde enligt socialdemokraterna. Det är i princip det enda de har kvar av sin ideologi. Höga skatter håller tydligen samman samhället, oavsett om skattepengar går till adekvat utformad vård åt behövande, eller byråkratiskt slösande.

Så när nu sossarna påstår sig ha accepterat jobbskatteavdrag och våldsamt flörtar med pensionärer, bör väljarna vara mycket skeptiska. Gissningsvis skulle en finansminister Östros hitta (på) någon utgift som han kan skylla på Anders Borg. Vips så har vi en ny skatt som suddar ut jobbskatteavdrag och pensionärernas utlovade skattesänkningar för pensionärer. Förhoppningsvis lyckas Borg syna Östros bluffande i valets debatter.

Pampekonomins återkom(S)t? Nej tack

Carl B Hamilton har gjort ett förtjänstfullt arbete i att utreda hur mycket LO stödjer socialdemokraterna med, (förutom sina taffliga kampanjer). 630 miljoner kronor är otroligt mycket pengar som spelar en stor roll i valrörelsen. Men å andra sidan är det medlemmarnas stålar och då jag inte är en av dem så har jag av naturliga skäl inget att säga till om. Mycket mer intressant för alla svenskar är hur mycket socialdemokraterna ger tillbaka till LO av skattebetalarnas pengar om de rödgröna, (må alla högre väsen plus väljare förbjuda), skulle vinna valet.

För LO-stödet till SAP är ju en del av Rörelsens heligaste logik där LO ger partiet medlemmarnas pengar så länge sossarna ger LO skattebetalarnas pengar. Så har de två grenarna av samma träd hållit varandra vid makten och gjort varandra krösusrika. Exempelvis äger LO delar av Aftonbladet och Folksam samt har investeringar i fastigheter för ca 20 miljarder.

Det statliga stödet från socialdemokratiska regeringar till LO vi brukar höra om fokuserar på subventioneringar av medlemsavgifterna till fackföreningar. Men det är betydligt mer som inte syns lika lätt. Ett exempel som Alliansen tack och lov satte stop för denna mandatperiod var statligt stöd till ”En bok för alla”. Det är ett bokförlag som ger ut subventionerade böcker, främst via ombud och prenumeration, och har som syfte att ”att få män inom LOs fackförbund att läsa mer böcker”. Det är ju högst förvånande att en grupp i vårt samhälle varav många har en lön på över 30.000 kr i månaden behöver öronmärkt subventionering av varor som normalt kostar 100-300 kr. När socialdemokrater vanligtvis talar om alliansens skattesänkningar för vanligt folk så definierar sossarna personer med just den nivån på inkomst som höginkomsttagare. Med andra ord så skall de pensionärer som Östros och Sahlin felaktigt påstår straffbeskattas, enligt sossarna istället skattas för att de Östros kallar höginkomsttagare skall få billigare böcker. Snurrigt och ologiskt? Ja utan tvekan.

För min del tror jag inte en sekund på att LO-grabbar läser mer för att böcker om journalistvikarien Ina på tidningen Varas Värn i Västergötland ges ut till fördelaktigt pris. I så fall torde de senaste årens lägre bokmoms på Tom Clancys eller Antony Beevors pocketböcker gett bättre resultat. Vad det här handlar om är istället att ge skattepengar till Rörelsen. ”En bok för alla” ägs nämligen av vänsterförlaget Ordfront, samt sossarnas och LOs eget ABF (Arbetarnas bildningsförbund). På detta sätt ges LOs och socialdemokratiska funktionärer statlig lön. Och detta betalar naturligtvis tillbaka sig när Rörelsen mobiliserar sig för att sossarna skall vinna valet. På så sätt får alltså socialdemokraterna till slut en kader av valarbetare som är statligt avlönade.

Jag skulle vilja döpa denna ekonomiska ordning till (ta-daa) Pampekonomin. Det är en ekonomisk ordning som snarare för tankarna till banandiktaturer och ren korruption. Pampekonomin lär återuppstå vid en eventuell rödgrön valvinst. Låt inte det ske. Med Alliansvinst får alla arbetare mer över till bokköp via lägre skatter.

Värdet av att utmana Rörelsens skakiga version av historia

LO och Socialdemokraterna har liksom alla andra politiska rörelser en historia och en historiebeskrivning. Däremot ter den sig vara extra viktig för Rörelsen. Elaka tungor påstår att det beror på att socialdemokratin uppfyllt alla dess ideologiska mål som går att uppfylla, (då undantaget könsneutrala offentliga toaletter) och därmed spelat ut sin roll. Visst har sossar bidraget med en hel del positivt, som den gemensamma kampen med liberaler för rösträtt, och renhållningsarbetet vänsterut mot VPK som varade enda till Mona Sahlins partiledarskap.

Historia kan vara ett användbart som redskap i omvärldsanalys för att ta hem politiska poänger. En av många inom rörelsen som ofta använder sig av historiska exempel är författaren och samhällsdebattören Mario Matteoni, författare till boken ”Kapitalismen historia”. Han verkar älska att svepande ge mängder av så kallade historiska fakta, medan han snabbt hoppar mellan exemplen för att sedan kunna avfärda sina politiska motståndare som ”dogmatiska nyliberaler” som borde ”växa upp”. Nu senast använde han den taktiken i kritik mot Johan Folins krönika, där Mario ställde sig bakom vänsterpartiets position i frågan mot vinstintresse och valfrihet i skolan.

Av de historiska påståenden som Mario presenterade den efterföljande diskussionen på sin blogg var att industrialiseringen i England bara initialt ledde till högre löner för löntagare. ”Men så snart industrialismen blivit dominerande i samhället pressades lönerna och arbetsförhållandena ner” (vilket skulle vara kring 1830 eller 1840). Vidare påstod Mario att ”Överallt i kapitalismens historia [då inkluderat England], där lönearbetet etablerats, måste det till ett fackligt försvar för att löntagarna inte ska exploateras till omänsklighet.”. Med andra ord menar Matteoni att det enda som orsakade reallöneökningar för arbetare var facklig kamp.

Men hur står det till med dessa två historiska påståenden? Är de faktum? Som det insnöade historiefreak jag nu är så har jag en del dammiga volymer i bokhyllan, bla historieprofessorn Norman McCords British History 1815-1906. Enligt McCord så steg snarare reallönerna hos löntagarna kontinuerligt från 1820 och framåt. Bevisen för detta är många. Att kvinnor föredrog att jobba i industrier framför att bli husor skapade arbetsbrist vilket aristokratin bittert klagade på. Jämförelser mellan köpkraft av medellöner 1750 och 1850 tyder på dubblering över dessa hundra år som nästan helt skapades efter 1820. Det fanns naturligtvis kriser då också, som från 1837 och ca 5 år framåt med en enorm arbetslöshet och mycket lidande som följd. Från 1860 är reallöneökningarna än mer uttalade. Detta ledde även till minskad fattigdom. Trots att staten satsade mer och mer på stöd till fattiga så sjönk de som kvalificerade sig för detta från 8,8 % 1834, 5.7 % 1850 till 3,2 % 1880. Ekonomisk utveckling minskade andelen personer i extrema låglöneyrken som jordbruksarbetare, och ökade andelen utbildade arbetare. Alltså sjönk inte lönerna i och med att industrialismen dominerade Brittisk ekonomi.

Men hur stod det till med fackföreningarnas del i dessa löneökningar? Fackföreningar uppstod visserligen någorlunda tidigt, men var i början väldigt få och små. Ca 1840 fanns det inte mer än 8000 fackföreningsmedlemmar i hela Sheffield som var en industristad av rang med 111.000 invånare. De få förbund som fanns tidigt var dessutom synnerligen specialiserade för utbildade arbetar inom ett speciellt yrke och fungerade snarare som utestängande skrå mer inriktade med gaddarna mot outbildad arbetskraft än arbetsgivare. Så sent som 1880 var anslutningsgraden knappt 10 % av manliga arbetare i landet (och knappats några kvinnor alls). Det var inte förrän från 1890-talet som fackföreningar började växa så de kunde spela en inflytelserik roll i samhället. Vad som däremot fanns mycket tidigt och med väldigt många medlemmar var ”Friendly Societies” De fungerade inte som fackföreningar i socialdemokratisk bemärkelse med strejker och kollektivförhandlingar. Det var snarare klubbar som slöt sig samman för att samla pengar åt arbetsskadade inom gruppen, åt änkor (och deras barn) som dött i arbetet, hjälptes åt med sparande för att få bättre ränta hos banker.
Så för reallöneökningarna innan 1890 har Englands fackförbund inget med att göra. Alltså är industrialiseringens England ett exempel på att lönevillkor och arbetsvillkor kan förbättras utan fack, precis som en gryende arbetsskyddslagstiftning uppstod utan ett Labour.

Är det här en meningslös strid om påvens skägg? Slösar jag bort min tid? Ja ett visst mått av världsfrånvänd navelskådning är det allt. Men låter man politiska motståndare komma undan med historiska lögner så låter man dem definiera hur världen ser ut. Då blir det svårt att vinna debatter. I det här fallet användes dessa ytterst tveksamma historiska påståenden som bas för att vinstintresse inte kan vara bra för löntagare.

Och debatten med Mario Matteoni? När jag bemötte honom med ungefär med samma argument som här så förstod han inte varför sådana detaljer var viktigare. Han ville inte kännas av kritiken och ville inte behöva styrka sina uppgifter. Han sprutade snarare ur sig nya tvivelaktiga påståenden om Kina och översvämningen i Pakistan. Men han lär inte snacka om Englands industrialisering och facket på samma sätt. Lite nöjd är jag….

Uppdatering 2010-08-14: Efter LOs argumentsfria och troligtvis kontraproduktiva inträde i valrörelsen så har Rörelsens historia börjat användas i debatten. I försvar av LO använder Vimmebry-sossen Högberg en synnerligen färgad historiebeskrivning varför alla skall rösta rödgrönt. Tydligen är den stormrika arbetarrörelsen som har haft monopol på Riksdagsmakten ” jagad av de som har makt och pengar”. Och en politik som främst ledar till att arbetare har mer kvar av sina eget intjänade pengar efter skatt är ett hot mot ” medlemmarnas intressen”. Då är nog Peter Andersson närmare sanningen när han förklarar även LOs ”elaka ton” i deras kampanj med att LO känner sig hotat. Hotat av att den gamla sosseordningen att LO ger partiet medlemmarnas pengar så länge sossarna ger LO skattebetalarnas pengar för evigt skall brytas. Det håller jag med om. Med ett SAP kring 30 % hoppas jag att LO börja fungera som en vanlig fackförening som sätter sina medlemmar först istället för partiboken.

Skapa nya jobb, eller hota befintliga jobb?

Sommarsemestrarna är ju för de flesta av oss tyvärr över. Det kommer att ta ett tag till innan jag kan lapa sol på en semesterort bredvid en pool med en bra bok i famnen och kall öl i näven. Men sensommaren kommer även med goda nyheter och stort hopp för många. Den hiskliga lågkonjunktur vi gått igenom har ju som väntat ökat arbetslösheten. Nu efter en ekonomisk vargavinter och efterföljande inaktiv sommarsemester så är det god tid för många företag att börja anställa. Behovet finns. Beställningar och efterfråga har de senaste månaderna överträffat förväntningarna med råge hos många svenska företag som tex Skanska.

Men vilken politik underlättar bäst för företagare att anställa? De rödgröna har gått ut med stora trumman med ett knippe förslag samtidigt som de kritiserar regeringen i frågan. Där finns vissa intressanta grepp här som sänkt arbetsgivaravgift med 0,5 miljarder för småföretag, och någon form av riskkapitalform för nyföretagande som både kan bli bra eller dålig beroende på utförande. Sorgligt nog domineras den så kallad rödgröna jobbpolitiken med en återgång till AMS- och Komvuxsatsningar som verkligen INTE andas socialdemokratisk nytänkande utan snarare fossilisering.

Fast frågan är ju då vad den sammanfattande rödgröna jobbpolitik skall ställas mot. Vad finns på minuskontot? Vilken befintliga arbetsskapande allianspolitik är de emot?

• De rödgröna vill avskaffa RUT och på sikt ROT, som har gett mellan 12.000 och 35.000 nya jobb bara 2009 (och tillfört mer till statskassan än det kostat).
• De rödgröna vill höja arbetsgivaravgiften för ungdomar med 10 miljarder (som alltså alliansen har sänkt). Det får de rödgrönas sänkning på 0,5 miljarder att te sig som en piss i Mississippi. Knappast hållbart för ett sosseparti som vill använda ungdomsarbetslöshet som valvinnare.
• De rödgröna vill införa en förmögenhetsskatt som förövrigt stod högt på arbetsgivarnas önskelista att ta bort 2006. Hur många jobb försvinner med återinförd förmögenhetsskatt?
  De rödgröna är emot Alliansens energiuppgörelse och har av allt att döma ställt sig bakom vänsterpartiets och miljöpartiets krav på att relativt snabbt avveckla vår kärnkraft. Detta skulle leda till höjda energipriser som framförallt skulle drabba vår elintensiva industri. Det är svårt att säga hur många jobb det berör men det finns 280.000 yrkesverksamma metallare varav många arbetar inom mycket elkrävande verksamheter. Dessutom sysselsätter pappersindustrin 23.000 personer, och även den är elintensiv.
• De rödgrönas kilometerskatt på lastbilstransporter tillsammans med den höjd bensinskatt kommer att öka kostnader för många företagare, främst på landsbygden, men även i storstäder. Miljöpartiets förslag att skeppa varor via tunnelbanan på natten kan knappast anses vara genomförbart och skulle knappast underlätta för Stockholms företagare. Hur många jobb påverkar dessa ökade kostnader?
• Till det kommer Rödgröna förslag likt ”rätt till deltid” vilket blir ett hot mot dem som vill deltidsarbeta när någon av deras kollegor kräver att få fulltidsarbete. Samt stopplag och vinstförbud i vårdföretag som kommer att stoppa både nyetablering och utveckling vilket kan ge nya jobb i vården.

Frågan är alltså inte hur många jobb som Sahlin skapar med rödgrön politik, utan snarare hur många jobb som försvinner med rödgrön politik. Det är också orsaken till att många företag, inte minst RUT-användare, vilar på hanen och väntar på att eventuellt anställa tills efter valet.
Den relevanta beslutet för väljarna blir ju därför ”bakåt eller framåt”, jobb- eller bidragspolitik. Alliansens arbetslinje ledde till att arbetslösheten som legat någorlunda stabilt på 7.5 % under högkonjunktur med regeringen Persson sjönk till siffror under 6 % innan den katastrofala lågkonjunkturen kom i vägen. Nu med bättre konjunktur och god statlig ekonomi så kan åter igen Alliansens arbetslinje få fritt spelrum. Det är en bättre väg än en rödgrön politik som snarare riskerar befintliga jobb än skapar nya.

Den ideologiska svikardebatten gynnar Alliansen

Socialdemokratiska har tydligen en färdig mall för angrepp på allianspartier. Den fungerar ungefär så här: En socialdemokrat beskriver hur fantastisk ett alliansparti var tidigare. Därefter förklarar sossen hur besviken han eller hon är över den nuvarande allianspartiledningen som har sålt sin själ och påpekar att tidigare partiledare nu våndas i graven. Främst har det varit Centerpartiet som angripits på detta sett, exemplifierats av socialdemokraten Peter Hultqvist i fredags. Igår fick folkpartiet samma behandling av Olle Svenning.

Problemet med mallen är att den saknar all form av trovärdighet. För Olle Svenning skulle ju aldrig ha röstat på folkpartiet, varken i dagens eller tidigare tappning. Olle har alltid varit en inbiten sosse och alltid, oavsett valfrågor haft otroligt lite till övers för folkpartiet . På samma sätt hade Peter Hultqvist lika lite till övers för Torbjörn Fälldins center när den tiden begav sig, som dagens centerparti med Maud Olofsson. Snarare är det ju så att Olle Svennings besvikelse över folkpartiet är en kvalitetsstämpel för Jan Björklund, precis som en livstidssossen Hultqvist gnäll på centerpartiet, är en stark indikation på att centerns riktning inom politiken ligger rätt. Men varför är sossarna just nu så fascinerad av andra partiers ideologier och idédebatt?

Låt oss för en stund granska granskarna. Hur står det till med socialdemokraternas själ? Jag måste säga att jag inte har en aning, och debatterande socialdemokraters knäpptystnad i ideologiska frågor tyder på att jag inte är ensam. Vänstersossarnas eviga tjat på återgång till 70-talets politik verkar aldrig bli mer än munväder som bara används långt från valtider. Samtidigt har högerossarna ett dilemma då föregångarna till socialdemokratisk förnyelse i Europa, New labour, är ideologiskt bankrutt efter att efterlämnat en tom brittisk statskassa pga överdådiga spenderingar på offentlig sektor. Det snackades också om en socialdemokratisk förnyelse efter valförlusten 2006. Men vad har egentligen hänt? Huruvida Monas sossar har gått till vänster eller höger sedan dess är omöjligt att svara på, och försvåras ytterliggare med eftergifter åt Lars Ohly och miljöpartiet. Det går bara inte att förutsäga hur socialdemokraterna kommer att ställa sig i en enskild fråga. Ett tärningskast förutser like mycket som ett försök till avancerad gissning. Huruvida staten skulle köpa SAAB eller inte gav Mona olika svar på, på olika dagar, vad vi skall göra med Vattenfall gav Östros två olika svar på samma dag.

Häri ligger ett av Monas dilemma. I hennes regi har sossarna försökt segla vidare på Göran Perssons regeringsduglighet som vallokomotiv i kombination med Monas käcka one-liners. Det fungerar väldigt illa dels för att sossarnas denna gång ämnar samregera med två oprövade kort i Rosenbad men även för att i opposition är ideologi, visioner och en klar politisk riktning viktigare.

Kontrasten blir än tydligare när man jämför med allianspartierna som alla har haft kontinuerliga, ibland till och med hetsiga idédiskussioner under regeringstiden, (och kan skryta med befintlig regeringsduglighet). Även om ideologiska frågor knappast i sig är valvinnare och ibland till och med kan avskräcka, så gör de i alla fall partierna är intressanta och levande. De skapar också efterlängtade politiska motsättningar. Den idépolitiska laddning finns även där när allianspartierna går till val, med företagsvänligt centerpart, ett KD som ett ogillar statliga bannbullor och ett folkparti med värderingsfrågor i skolan. Möjligen är den varan något fåordigare inom moderaterna just nu, men Reinfeldt och Borg äger å andra sidan hela konceptet med regeringsduglighet. Vartenda Alliansparti har en någorlunda väl inmutad ideologisk identitet och det har även miljöpartiet och vänsterpartiet. Men ingen vet var socialdemokraterna är eller var de vill någonstans. Det enda vi vet är att de klagar på precis allt som regeringen gör. Till och med i de frågor där de senare försöker karbonkopiera Alliansen. Det ger en bild av trötta politruker som vill åt makten för makten skull. Det kan vara en förklaring till varför socialdemokraterna är långt under 2006 års valresultat som då ansågs vara historiskt lågt. I jämförelse så kunde Ingvar Carlsson komma tillbaka efter nederlag med 45 % i 1994 års val genom att snacka om en socialdemokratisk värdegrund. Det lär inte gå denna gång. Och om sossarna fortsätter att utkräva ideologiförklaringar och startar svekdebatter så får allianspartierna flera goda tillfällen att tala om sin egen politik. Det gör Alliansen intressantare än Monas gråa sossar.

Min flickvän skapade SD-Jimmie

Jag satte verkligen morgonkaffet i vrångstrupen idag. Svenskan har nämligen en lång intervju med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Den är rätt personlig med utgångspunkt i Jimmies uppväxt i Sölvesborg. Av artikeln att döma var mindre lyckade kontakter med invandrare under uppväxten en bidragande orsak till varför han engagerade sig i främlingsfientliga SD. Det var tydligen ”en flyktingsström från Östeuropa, framförallt från Rumänien” som krossade Jimmies Bullerbydröm på 80-talet, som enligt honom själv ”skapade en del bråk mellan barnen” och som fick ”betydelse för hans politiska vägval”.

Intressant nog invandrade min egen sambo med sin familj från just Rumänien, till Sölvesborg ungefär då. Av vad jag kan döma är min flickvän och hennes familj allt annat än bråkstakar. Ur ett integrationsperspektiv kan nämnas att min sambos pappa har haft jobb sedan dess och alltid betalat skatt. I familjen är det primära språket svenska, förutom när farmor är och hälsar på från Rumänien. Min flickvän talar prickfri svenska, (eller hur prickfri den nu kan bli med Göingedialekt) och rättar snarare mitt språk då och då. Både hon och hennes bror har utbildat sig och min sambo har ett intressant jobb med goda framtida karriärmöjligheter. Kulturellt hejar familjen på svenska landslaget, firar jul, påsk och midsommar med enda avvikande småsak att bredvid sillen på bordet befinner sig en paprikakryddad lammgryta och ägg fyllda med majonnäs och leverpastej. Ur varje perspektiv känner sig min flickvän svensk, och om någon ny bekant frågar var hon är ifrån så är det snarare beroende på Göingedialekten än undran om hon är från något annat land.

Nu är detta inte någon form av kravlista från min sida av vad jag anser varje invandrare måste uppfylla. Däremot finner jag det otroligt avslöjande att SDs partiledare ser rumänsk invandring som orsaken till sitt politiska engagemang. För det kan ju knappast vara en omtanke om bristfällig integration i det svenska samhället eller brottslighet som i så fall stör honom. Än mindre någon försorg om svenska skattebetalare eller svenska språkets ställning, och inte en rädsla för någon mystik mångkultur skall ersätta svensk kultur, eller religion. Och någon rumänsk massinvandring kan det inte heller vara tal om.

Det enda som blir kvar är Jimmie Åkesson drevs in i famnen på Sverigedemokraterna på grund av en mystisk aversion mot alla som inte föds svenska. Eller någon form av uppfattning av svenskar som fornnordisk folkgrupp skulle ha en mystisk blodskontakt med den svenska jorden, som ingen invandrare oavsett integration eller assimilering kan uppnå. Det är ideologiska grunder som i så fall SD-ledaren har gemensamt med BSS-rörelsen som Sverigedemokraterna föddes ur, samt med betydligt mindre men samtidigt mer öppet rasistiska sekter längst ut på högerkanten. Troligtvis är det betydligt mindre än den 4 % som partiet idag har i opinionsmätningarna av svenska folket som känner sig hemma i en sådan ideologisk övertygelse.

Glesbygd och kärnkraft blir knappast vallokomotiv för sossarna

Det märks att sossarna har tänkt punktmarkera Centern i valrörelsen. Senast ut är Peter Hultqvist, regionpolitisk talesperson för socialdemokraterna, som sällar sig till denna kör av personer som aldrig röstat på Centern och aldrig tänker göra det, men som trots allt anser sig kunna avgöra att detta parti har sålt sin själ. Ja det märks att valrörelsen är igång.

Men jag tycker att Peter Hultqvist kritik slår tillbaka hårt mot det egna partiet. Vi får till exempel veta att enligt Hultqvist är höjden av regionalpolitik att tvångskommendera statliga verk och statligt anställda ut i glesbygden. Att landsbyggd och småorter själv skall kunna blomstra, med hjälp av innovation, privat näringsliv och arbetande invånare, ger tydligen inte sossarna för. Ej heller verkar de tro att även glesbygden skall klara av en teknikutveckling från fast telefoni. Så liten framtidstro för Sverige utanför storstadsregionerna finns det alltså hos betongsossarna att de ger en total offerroll åt våra glesbygdsbor. Bor man på landet är man tydligen arbetslös stackare utan initiativförmåga som fortfarande använder sig av bakelittelefon, och skall enligt Hultqvist förbli så också. Själv är jag övertygad om att även lantisar mår bra av ökad valfrihet inom vård och skola, jobbskatteavdrag, RUT och ROT.

Hultqvist nämner naturligtvis inte hur just glesbygden skulle påverkas av höjda bensinpriser de rödgröna föreslår, eller för den delen höjda energipriser vilket skulle bli följden av en rödgrön nedläggning av våra kärnkraftverk. Själv är jag som kärnkraftskramare mycket nöjd över att Centern är del i alliansens energiöverenskommelse istället för ständigt obstruerande. Återkommande opinionsundersökningar har även visat att medlemmarna står bakom partiet i frågan. Men sossarna har som sagt också vänt i sin syn på kärnkraft, som tidigare var ganska positiv. Allt sedan Alliansen släppte energiöverenskommelsen så har Mona Sahlin grävt ner sig i en skyttegrav bakom miljöpartiets kärnkraftshat som bygger på att våra reaktorer skall läggas ner utan ersättning inom en snar framtid. Exempelvis valde Mona Sahlin att omfamna den avhoppade centerpartisten Solveig Ternström som något förvirrat tror att svenska reaktorer läcker radioaktivitet.

Åter igen vill jag passa på att länka till Nätverket för framtidens energi som alltså är ett nätverk bestående av bla vissa LO-fack och besvikna socialdemokratiska kommunpolitiker som är För kärnkraft. Sossarna skall nog inte snacka för mycket kärnkraft i valrörelsen. Det kan de förlora mycket på.
Till alla de sossar som jobbar i den elintensiva industrin, som är direkt beroende av kärnkraftsel, och vars jobb hotas med miljöpartiet i Rosenbad. Till alla de sossar som bor i glesbygden och därmed är beroende av bilen och humana energipriser. Ni borde byta parti. Varför inte Centern?

Den riktiga orsaken till att Piratpartiet icke är valbara

Medias uppmärksamhet är ju som bekant inte alltid positiv för politiker. Det har nu Piratpartiet fått uppleva när deras partiledare Rick Falkvinge rejält fulade ut sig om barnporr i Ekot. Det blir svårt att pudla sig ur den. Det kan ju kommenteras att det knappats är första gången Rick beter sig som en elefant i en porslinsaffär. För ett halvår sedan var han ju mäkta upprörd över att polisen i Varberg pejlade efter en grabbs mobiltelefon, när de sökte efter honom. Enligt Rick ”har människor rätt att ta en paus och försvinna”, men då tonårsgrabben försvunnit, troligtvis berusad, från en fest mitt i vintern med kortbyxor så kunde man ju tycka att prioriteten borde vara något annat än integritet just då i alla fall. Detta i kombination med Piratpartiets interna stridigheter, så får man sig en förklaring till varför nykomlingar har så otroligt svårt att etablera sig som Riksdagspartier. Det kräver en hel del innan enskilda brushanar lugnat sig, politisk enighet har infunnit sig och extrema ytterligheter rensats ut innan ett parti kan bli valbart. När väl det skett så har intresset oftast svalnat.

Nu är jag ingen vän av piratpartiet, som återkommande läsare kanske kommer ihåg. Men jag tycker att orsaken till att man inte röstar på partiet skall vara något annat än mediagrodor. Det finns tillräckligt med sakfrågeargument att hänga upp sig på. Piratpartiet har endast tre valfrågor. (1) Integritet, (2) Fri kultur med en balanserad upphovrätt och (3) Avskaffande av patent.

Angående upphovsrätten anser jag att Karl-Erik Tallmo kommer med flera synnerligen värdefulla invändningar mot Piratpartiets förslag, som tyder på att Falkvinge & co knappast har tänkt igenom sina förslag.

Själv har jag vid flera tillfällen argumenterat mot partiet i deras syn på patent, då främst läkemedelspatent, där de uppenbart inte vet vad de talar om. Piratpartiet hävdar att patent är ett hinder för forskning genom att det stoppar nya aktörer på marknaden. Det är helt fel. Läkemedelsbranschen är idag beroende av små innovationsföretag som växer upp som svampar ur marken. Dessa småföretag kommer aldrig att kunna utveckla en medicin helt själv, då det är för dyrt, tar för lång tid och kräver enorm byråkrati för att klara av statliga säkerhetskrav. Dessa innovationsföretag lever helt och hållet på sina patent som storföretagen så gärna vill köpa. Utan patent så försvinner små- och nyföretagande inom forskning. Vidare påstår piratpartiet att läkemedelsutveckling bättre skulle skötas av staten genom att omvandla våra universitet till planekonomiska läkemedelsfabriker. Det är fullständigt verklighetsfrämmande. Den kompetens och den forskning som finns på våra universitet är inte på något sett kompatibel med vad som krävs för att utveckla en medicin till färdigt bruk. Akademiska forskare har en helt annan fokus, en helt annan organisationsform och helt andra frågeställningar än sina kolleger inom industrin. Ej heller har jag fått någon förklaring varför just läkemedelsforskning skulle skötas så himla bra i statliga planekonomiska kolossföretag, när samma företagsform visat sig så urusel på att tex utveckla nya bilar.


Orsaken varför man ej skall rösta på Piratpartiet är att av deras tre valfrågor, så verkar de inte själva förstå två av dem.

Miljardregnet över offentlig sektor är björntjänster

Årets valrörelse startade i Almedalen med att de rödgröna sjösatte en överbudstaktik med miljardregn över skola, vård, kultur etc. Tyvärr hängde alliansens delvis på, men då uppgraderade Mona Sahlin pengaregnet från vänster från striligt vårregn till störtskur medels än fler miljarder. För ett tag trodde jag att nyhetssändningarna från Gotland snarare var någon form av filmad auktion. Första, andra, tredje…smack, de rödgröna vinner valet på att lova bort än mer av skattebetalarnas pengar… eller?

Sossarna kör en grekisk valrörelse med att lova manna från himlen till alla. De rödgröna satsar på att väljarkåren nu tror på en evig högkonjunktur där ansvarsfullhet kan glömmas. För min del anser jag inte att miljardregn över offentliga instanser är något jag tänker belöna min röst med. Därför är jag betydligt gladare nu när Anders Borg låter som vanligt. Och jag tror inte jag är ensam. Alliansens opinionssiffror sköt i höjden i våras ju mer Anders Borg figurerade i TV och mässade om ansvar och sunda finanser. En mer mogen väljarkår med större insikt av ekonomi, med viss oro för hur Sydeuropas problem kan påverka oss, kan bli Monas fall. Det finns flera orsaker till varför vi alla borde vara skeptiska till det rödgröna miljardregnet, och jag tänkte förklara varför:

För det första, dessa bortlovade miljarder framförallt från de rödgröna, har kastats ut i media, uppgraderade med några miljarder med mindre än en dags mellanrum. Det är uppenbart att ingen analys har gjort av vad behovet är, eller med genomgående vad de extra pengarna skall satsas på. Vad som spelar roll är endast att de rödgröna skall spendera mer än sina konkurrenter. Det är inte seriöst, och risken är därmed uppenbar att dessa skattebetalares pengar skulle slösas bort.

För det andra, även i högkonjunkturer måste vi visa ansvar, för notan för välfärd måste alltid betalas, även under framtida bistra år. Sverige har liksom övriga världen genomgått en enorm kris. Alliansen med Anders Borg har enligt varenda oberoende analytiker skött den svenska skutan perfekt. Däremot har krisen naturligtvis lett till att kommuner och landsting, under några år, får lägre skatteunderlag. Regeringen har dämpat effekterna med att tillföra extra konjunkturstöd till kommuner och landsting. Men trots detta har den ekonomiska krisen lett till att kommuner och landsting har tvingats till viss åtstramning i ekonomin. Sossarna har utnyttjat detta genom att presentera sjuuukt överdrivna uppgifter av hur många som skall ha förlorat jobbet i offentlig sektor.

Men en betydligt intressantare fråga än hur många färre jobb i offentlig sektor krisen orsakat vore hur många av oss väljare som upptäckt någon försämring i välfärdens kärna i krisens spår. Har vården, skolan eller kollektivtrafiken blivit sämre? Jag har själv inte upptäckt något i mina kontakter med det offentliga. Det har inte rapporterats om längre köer i vården, sämre vård, eller sämre skola. Hur kan det komma sig? De av er som följer Johan Ingerös blogg och hans initierade projekt Slöso, kan ha märkt att våra kommuner slänger pengar på mer än välfärdens kärna. Det handlar om tänkarhattar åt kommunpolitiker i Halland, nya idrottshallar, nya äventyrsbad, nya skidbackar eller att Malmö kommun bygger en ny simhall då Ilmar Reepalu inte underhöll den gamla. Kanske är det denna typ av utgiftsposter som fått stryka på foten i kommunernas budget medan riktig välfärd har fått bestå? I så fall kan den ekonomiska krisen ha fört med sig något bra, nämligen ett sundare ekonomiskt tänkande i våra kommuner.

Detta är en tankeställare. I privat verksamhet omprövas ständigt vad som är bra och vad som behöver förändras. Det är inte en lika naturlig process i offentlig verksamhet. I alla fall inte om det råder ständigt miljardregn från politikerna. Vi kan se det i Storbritannien där New Labour under Gordon Brown och Tony Blair i ekonomiskt medvind skapade en offentlig sektor som Storbritannien i kris inte är i närheten och ha råd med. Det samma kan sägas med andra slösande europiska länder som uppenbara Grekland, men även Portugal och Spanien där högt avlönade statligt anställda jobbade tre dagar i veckan på en heltidstjänst. Med mer realistiska satsningar på välfärden i dessa länder under högkonjunktur så skulle nödvändiga moderniseringar och förändringar kunnat göras som man inte nu prompt måste lägga ner när det är slut på deg i kistan. Vad vi kan lära oss är att vidlyftiga miljardregn över offentlig verksamhet i många fall är rena björnkramar. Det ger varken bättre service åt medborgarna och de lär inte bestå med tiden då det är för dyrt. Det är politiker som köper våra röster för en vända i Rosenbad.

Ps. Kent Persson skriver även han om ekonomisk trovärdighet.

Mjukstart med fattigdomsbegreppet

Då var semestern snart slut och det är väl dags att rulla upp ärmarna inför det stundande valet. Jag tänkte mjukstarta med att hänvisa till en lysande artikel i Sydsvenskan som verkligen lyckas peka på de ideologiska skillnaderna mellan Alliansen och de rödgröna. Artikeln handlar om att de båda blocken använder olika benämningar av fattigdom. Enligt alliansen har antalet fattiga i Sverige blivit färre, men enligt de rödgröna har de blivit fler (mellan 1995 och 2008). Orsaken är att Alliansen använder sig av en absolut fattigdomsgräns. Om du är fattig eller rik beror på din egen inkomst, punkt slut. Mona och gänget föredrar däremot att tala om relativ fattigdom. Om du fått det bättre och bättre spelar ingen roll ifall grannen blivit än rikare.

Det säger en hel del. Alliansen har jobbat stenhårt med att vanligt folk skall få mer i plånboken, via bla jobbskatteavdraget. Skattesystemet utformning gör dock att sådana reformer också gör att de som tjänar mycket får skattesänkningar, vilket ökar den relativa fattigdomen. Därför är de rödgröna inte intresserade av politiska reformer som ger mer pengar i fickorna åt alla skattebetalare. Mona och gänget stirrar sig blinda på inkomstfördelning, men bryr sig föga om vad medelsvensson faktiskt har råd med. Kruxet är bara att inkomstutjämning via skattsedel fungerar väldigt dåligt. Därför blir det naturligare för rödgrön att straffbeskatta personer som tjänar bra. Trots att sådan beskattning ger i princip felräkningspengar i statskassan. En sorts Jante-beskattning.