Synen på mångkultur avslöjar mycket

Aftonbladet-kultur har en förvånansvärt bra intervju med Lars Viks. Konstnären tillåts faktiskt förklara en hel del av sitt handlande, som minst sagt problematiserar hans kritikers påståenden, tex Dror Feilers återkommande försök att avskriva Vilks som en simpel rasist. Lars Vilks är fortfarande svår att förstå, och många av hans val ter sig från min synvinkel vara idiotiska eller oförsvarbara om han hoppas ha någon form av trovärdighet i den svenska debatten. Att Vilks tex inte håller med SION i deras vansinniga åsikter om Islam och vår värld, går liksom förbi när han väljer att uppträda på deras konferens. Vad däremot Vilks lyckas med, är att påvisa att vissa former av provocerande åsikter accepteras men inte andra. Väldigt få utställare skulle tex utestänga Dror Feiler, trots att han stöder den marxistiska proffskidnappande drogkartellen FARC. Men Vilks kan nu slentrianmässigt stängas ute. Hur kan det komma sig?

Men ur en synvinkel påvisar framförallt artikeln hur otroligt inskränkt intervjuaren Martin Aagård är. Vilks beskriver sin kritik av hur vi definierar mångkultur:

”När du har en statlig institution som bestämmer att nu ska det vara "mångkultur". Det blir nästan outhärdligt. Man ska fira midsommar och det går inte för då ska man ha olika grupper som ska framträda för att vi inte ska verka som rasister. Men mångkultur är ju något du inte kan stoppa. Internationaliseringen för den automatiskt med sig.”

Martin Aagårds reaktion på detta är:

”Nu låter du verkligen som en sverigedemokrat.”

Men det stämmer ju inte. Hela Sverigedemokraternas existensberättigande består ju i att de anser att mångkultur GÅR att stoppa och INTE är något automatiskt. De anser ju att vi kan ersätta mångkulturen, med någon mystisk form av monokultur. Det är ju grundbulten till varför de vill stänga Sverige ekonomiskt, mänskligt och kulturellt, samt inskränka en hel del friheter.

Jag tror knappast att Martin Aagård är ensam på Aftonbladet-kultur, eller ens i vänstern, med att missa sådana essentiella delar i deras olika åsiktsmotståndares ideologiska preferenser. Det är gissningsvis därför de med glädje likställer liberaler med rasister. Många av dem har likt Martin Aagård, inte ens försökt förstå vad andra människor tycker och tror.

”Vänster” är inte synonymt med ”intellektuell”, i alla fall inte i dagens samhälle.

Näringspolitik behöver inte kosta pengar

Svenskt Näringslivhar än en gång stuckit ut halsen och proklamerat att ett ökat svenskt innovationsklimat kräver främst lägre skatter och mindre statlig inblandning. Det är en välkommen ståndpunkt efter alla bisarra turer kring tillväxtverket, samt socialdemokraternas återkommande propåer att än mer statlig inblandning och än mer utdelande av skattepengar via allehanda näringspolitiska råd och statliga verk är vägen framåt.

Tyvärr få dock Urban Bäckström och Tobias Kranz mothugg från en av mina partikamrater Kristina Jonäng. Hon skriver ”Många företag skriker efter mer, inte mindre offentliga riskpengar”.

Det har visserligen Jonäng troligtvis rätt i. Men är det verkligen den relevanta frågan som vi skall basera vad vi använder våra skattepengar till? Naturligtvis finns det enskilda privata aktörer som törstar efter lättillgängliga tillskott från staten via byråkraternas utdelningar av skattepengar. Det kan verka som en enkel genväg när kunderna flyr till konkurrenter, eller nyare produkter. Men är det verkligen det bästa sättet att använda våra pengar för att få fler och mer livskraftiga företag? Varför skulle statliga byråkrater vara bättre än vi andra att avgöra vilka företag som har bäst framtidsutsikter? Det har de i alla fall inte visat hittills. Är det inte bättre att vi medborgare, via lägre skatter och högre köpkraft gör de valen?

Detfinns en tragisk tro hos många politiker av skiftande ideologisk tillhörighet att politisk handlingskraft och ”visa att man gör någonting” är A och O inom den politiska ingenjörskonsten som många tycks tro skapar jobb och tillväxt. Det är inte sant. Politisk handlingskraft är främst en ursäkt för ogenomtänkta och farliga beslut, samt enormt slöseri av skattebetalarnas pengar.

Bloggar: HT, PA, MM

För osakliga angrepp på centern?

Ibland undrar jag hur det står till med våra tidningars faktagranskningar. Framförallt när det gäller debattartiklar, så kan jag tänka mig att det står skralt till med den saken. Som ett exempel som talar för min sak låt oss begrunda Elin Fritiofssons debattartikel på fjärde sidan i Expressen. Där hudflänger hon centerpartiet och Annie Lööf för att partiet har lyft fram Tyskland som ett föredöme i jobbpolitiken.

Elin Fritiofssons menar nämligen att Tysklands väldigt låga arbetslöshetssiffror mitt i en global recession döljer ett skräcksamhälle. Som grund har hon en artikel som hon påstår härrör från FN:s ILO (International Labour Organization). Jag hittar den visserligen inte på ILOs hemsida utan som någon form av akademiskt projekt sponsrat av europeiska unionen, men låt gå för det.

Men frågan är om Elin Fritiofsson har grund för sina häftiga anklagelser i denna artikel. Hon påstår nämligen att ”Hela 40 procent av tyskarna tjänar mindre än 1 000 euro i månaden efter skatt”. Men läser man rapporten så står där att 70 % av de arbetsföra tyskarna tjänar mer än 2000 euro/ månad (sida 18; ”Only a minority of the temp agency workers earn more than 2,000 euro per month…whereas this applies to about 70 % of the whole workforce of the economy.). Det går omöjligt ihop. Framförallt med tanke på att Tyskland har ett skattetryck på 36 % så är det väldigt svårt att få ihop Fritiofssons påstående med verkligheten. Hur kan mer än 2000 euro för 70% före skatt, bli mindre än 1000 euro för 40% efter skatt? 

Vidarepåstår Elin Fritiofsson att den växande andelen deltidsjobb i Tyskland som anses vara ett av utfallen av Schröders reformer är en fattigdomsfälla och ger en beskrivning som inte kan tolkas på något annat sätt än att ett trasproletariat har tvingats till detta av stat och kapital. Men om man läser rapporten så anser faktiskt endast 20 % av de med deltidsjobb att de har tagit en sådan anställning för att de inte hittat heltidsanställningar (sida 6). Alltså ur ett vänsterperspektiv där varje deltidsarbetare strikt ses som en ett misslyckande så må Elin Fritiofssons påstående stämma. De lär ju få mindre inkomst och pension än sina heltidsarbetande kollegor. Men det frånser att vi inte är statistiska identiska enheter, utan individer med olika livsmöjligheter och livsval, varvid deltidsjobb blir ett frivilligt val för många. För många står det frivilliga valet mellan inget jobb eller ett deltidsjobb. Varför måste det vara fel?

Efter att ha läst Elin Fritiofssons artikel så undrar jag hur dåligt faktaunderlag och dålig koll på sina källor en debattör får ha, men fortfarande bli publicerad i en av Sveriges största tidningar? Är det så skralt med kvalitetskontrollen? Publicerar våra tidningar vilka vilda påståenden som helst, utan minsta faktagranskning, bara för att det kallas en debatt-artikel?

Per och Peter snackar euro

En vanlig söndag och Sveriges två giganter i tidningsvärlden, Peter Wolodarski och Per T Ohlsson, spekulerar fritt om euron.

Peter Wolodarskis kolumn är en tråkig repetition av det han mässat nästan varenda söndag det senaste halvåret. Han påstår eurokrisen (frånsett Grekland) endast är efterdyningar efter att krisländerna tvingats rädda sina banker med statliga medel. Resten beror bara på att greker, irländare och spanjorer har mindre att spendera för pga nedskärningar. Alltså är det enligt honom en temporär nedgång i efterfrågan. Logiken av detta blir att Europas stater måste stimulera sig ur krisen vilket Wolodarski upprepat gång på gång.

Men frågar man exempelvis Assar Lindbeck så får vi en annan beskrivning. Problemländerna har efter decennier av misskött politik förlorat ekonomisk konkurrenskraft, som i kombination med bostadsbubblor orsakade av för låga räntor pga euron har skapat en reell ekonomisk kris. Vi har ingen tillfällig efterfrågekris pga av sydeuropeer inte kan handla, utan snarare en verklighet där andra länder väljer bort att köpa av krisländerna då dessa inte kan konkurrera om kvalitet eller pris. Om det nu stämmer så hjälper ingen stimulans. Krisen kan bara lösas genom att krisländerna reformeras. Och med tanke på hur de reagerat hittills, varför skulle dessa länder visa politisk handlingskraft att göra detta, om Tyskland och andra givarländer ökar bidragsflödet än mer?  Jag tror det inte. Vad säger Peter Wolodarski? Det vore intressant om han åtminstone kunde bemöta denna beskrivning av krisen istället för att i artikel efter artikel låtsas som om ingen sagt något.

Per T Ohlssons krönika är betydligt mer intellektuellt intressant. Det är i närmaste en uppgörelse med att han röstade ja till EMU mot bättre vetande. Men båda Per och Peter verkar tycka att det krävs en fördjupad politisk union för att lösa krisen. Fast då tycker jag att både Per och Peter skulle vara ärliga. För en fördjupad politisk union vet vi betyder än mer strukturfonder, än mer jordbruksstöd och än mer allockeringar av skattemedel mellan EU-länder via Bryssel. Vill vi ha det? Går det att kombinera förespråkande av en sådan fördjupad union med den liberala marknadspolitiska övertygelse som både Per och Peter innan förespråkat? Jag anser klart NEJ. Det vore på sin plats om Per och Peter tog upp den bollen och diskuterade hur de tycker att framtidens EU borde se ut.

En pikant åsikt hos de båda är att de inte tror att deras universallösning i form av en fördjupad politisk union går att genomföra, just för att unionen tappat i popularitet hos Europas medborgare. Men det är ju ett närmast komiskt påstående. Ett av de främsta problemen med EU är ju att väldigt mycket av det fördjupade politiska samarbetet som finns idag, har genomförts mot väljarnas goda minne. Lissabonfördraget hade aldrig implementerats ifall väljarna tillfrågades, och troligtvis inte eurosamarbetet heller. Den politiska eliten har satsat otroligt mycket prestige i europrojektet, och lär kämpa in i det sista för att göra allt som krävs för att rädda det. Det är också orsaken till det gryende missnöjet.

Om Peter Wolodarski och Per T Ohlsson är så oroade över att EU och euron faller som en sten i popularitet i EU-länderna, varför inte då propagera för ett EU som går tillbaks till en strikt frihandelszon som skyddar fri rörlighet av människor, varor, kapital och tjänster inom Europa? Att resa, handla och flytta är betydligt mer populärt en Bryssels bidragsallokering.

Eller varför inte gå i bräschen för ett mer transparant Bryssel? Per T Ohlsson klagar i sin kolumn över att Geert Wilders startat en hemsida som publicerar uppgifter om EU-tjänstemännens och EU-parlamentarikernas löner och förmåner. Men är inte den riktiga skandalen att enda sättet för oss EU-medborgare att få tag på sådana uppgifter är via en högerpopulistisk politisk tjallares hemsida? I Sverige kan ju samma uppgifter om våra makthavares löner fås via ett enkelt telefonsamtal till myndigheten. Vår offentlighetsprincip var ju så viktig nyss, enligt DN. Varför är motsvarande inom EU så oviktigt?

Blogg: Motpol, CN

Varför har vi en offentlighetsprincip?

Rubriken är naturligtvis kraftigt ledande. Varenda kotte hade troligtvis svarat, att den finns där så vi som medborgare skall kunna hålla koll på att våra folkvalda samt deras tjänstemän, är ärliga och sköter sig. Offentlighetsprincipen är just därför något vi skall vara stolta över. En grindvaktare mot korruption och förtryck.

Men de senaste dagarna har fått mig att undra över om inte vissa inom framförallt media har andra åsikter till varför vi har en offentlighetsprincip. Se till hur DN och Aftonbladet båda reagerat på den så kallade skandalen på näringsdepartementet. Intressant nog håller DN inte med Aftonbladet om digniteten på själva skandalen, utan tycker som jag att en eller två felskickade räkningar av någon tjänsteman knappast är en sensation, eller direkt större vanära för den ansvarige ministern, Annie Lööf. Fel kan alla begås, och så länge de enkelt kan repareras så är ingen större skada skedd.

Däremot håller de båda tidningarna med om att det osar katt om hur näringsdepartementet hanterade journalisternas propåer om att få ut kontoutdrag och kvitton. Tiden det tog att få ut informationen verkar vara en springande punkt för tidningarnas indignation. Det har jag svårt att förstå. Offentlighetsprincipen är inte liktydigt med att varenda statsanställd skall släppa allt de har i händerna för att kunna ge journalister en massa kvitton, eller korrespondens på stående fot. Statsanställde har andra arbetsuppgifter som måste utföras. Hade inte så varit fallet, så hade jag varit upprörd. Om våra departement hade en massa fotfolk på avlöning vars enda uppgift var att vänta in Aftonbladets återkommande kravlistor på e-mails, kvitton och kontoutdrag, då hade det enligt mig betytt att vi hade en onödigt dyr statsapparat. Men utifrån en journalist synvinkel så är naturligtvis det egna grävandet i vem som betalde vems 65-kronorslunch det viktigaste i världen.

Vidare menar DN och Aftonbladet att det är fel att de opolitiska byråkraterna på näringsdepartementet inte per automatik gav ut alla kvitton till journalisterna, utan att de meddelade de politiska tjänstemännen så att Annie Lööf kunde reagera på avslöjandet innan det skedde. Aftonbladet tycker naturligtvis att det är snopet att deras rubriker inte blev fullt så smaskiga som de hade kunnat bli. Men enligt DN kan detta vara ett hot mot offentlighetsprincipen. Det håller jag inte med om. Ting som en politiker kan reagera på i sådana här situationer och rätta till, är mindre slarvfel precis som i detta fall. Men exemplet med tillväxtverkets saftiga notor på Grand Hotel skulle aldrig kunna ogöras. De skulle vara kvar oavsett reaktion. Snarare kan man ju gissa att ett departement där en massa byråkrater lämnar ut uppgifter bakom ryggen på chefen, troligtvis skulle vara en organisation full med misstro som inte skulle fungera särskilt väl. Det är inte lika efterlänkat scenario för oss medborgare, som för grävande journalister med ett starkt egenintresse i frågan.

De kraftfulla reaktionerna från exempelvis DN, men även Aftonbladet får mig att undra varför vissa journalister tycker att vi har en offentlighetsprincip? Tycker de som vi andra att den är till för att vi medborgare skall kunna hålla koll på våra makthavare? Eller anser de att offentlighetsprincipen främst skall utformas så att ägarna av Aftonbladet och Expressen skall kunna maximera sin vinst? Finns den där för att aftonpressens löp skall bli så smaskiga som möjligt? Det tycker inte jag. Då anser jag att vi medborgare överför alldeles för mycket makt till tredje statsmaktens sensationslystna journalistkår.

Media: E-kuriren

Bloggar: MM, KK, PW, RB

Proportioner del 2

Med tanke på mitt förra inlägget: Att proportionerna är helt kastade överbord exemplifierades väl med att SVT har en lång artikel att Maud Olofsson minsann ätit en lunch på hela 75 kr med sig själv, och låtit skattebetalarna stå för det. Det må vara fel agerat, men att vi jagar statsråd (och fd statsråd) som lägger ner ca 80 arbetstimmar per vecka med blåslampa i media för ynka 75 spänn är knappast en utveckling som ger något positivt. Gissningsvis leder det till att en hel del av de där 80 timmarna kommer att läggas på att ministrar tvingas till en ganska hopplös byråkrati. Där kommer de tvingas hålla reda på vad utgifter på några ynka tior hit eller dit har gått till. Jag vet inte om ett sådant millimeter-trixande går att kombinera med ett stressigt chefsjobb där det krävs visioner och idéer. Det är ungefär som om en arbetsgivare på ett kontor skulle tvinga sin personal att redovisa deras användande av pennor så inte några enstaka har slunkit med hem till den privata bostaden. Ger det ett bra arbetsklimat?

Snarare är det rent ut sagt att avslöjande att grävande journalister inte hittat något mer graverande (men synnerligen slösande med statens pengar att statsanställda SVT-reportar skriver långa artiklar om det). Tydligen står det ganska väl till med avsaknad av nepotism och korruption vid näringsdepartementet. Vi kan ju jämföra med Grekland där Vyron Polydoras som var talman en endaste dag i parlamentet i våras, hann med att anställa sin dotter på departementet och ge 2 miljoner euro till sin stab som bonus, just den dagen. Inte dåligt jobbat. Var det inte i Grekland som jobbade mest timmar per dag i EU, enligt Peter Wolodarski. Inte undras på….

Bloggar: DHE

Proportioner snälla…

Somliga socialdemokratiskadebattörer försöker göra en skandal av att någon i Annie Lööfs stab har skickat en räkning för en festmiddag på 21.000 kr till fel hemvist. Den gick till näringsdepartementet istället för till Centerpartiet.

Men please, skulle 21.000 kr och ett ärligt slarvfel som enkelt rättades till verkligen bli en skandal för en partiledare? Till och med finniga 17-åriga socialdemokratiska ungdomspolitiker förskingrar ju med berått mod 100 gånger så mycket varje år i Norrland.

Media: Expressen, AF, Svd1, Svd2

Bloggar: DHE, RB, MM, MA

Tillväxtverket är en del i en bidragsunion

Upprördhetenmot tillväxtverkets vidlyftiga representation påvisar att det finns en sund syn på att skattepengar inte skall slösas bort i vårt land. Men tyvärr är den något ensidig. Det ter sig att väldigt många blir rasande bara för att någon annan än dem själva blir bjudna på en middag på statens bekostnad. Om tillväxtverket skulle bränna upp tio eller hundra gånger så mycket pengar i ett bål, så hade vi inte blivit lika upprörda. Ren inkompetens förargar inte lika mycket som möjligheten att någon tjänat några kronor på kuppen.

Det är synd. I så fall hade vi haft en allmänt mer skeptisk syn på tex tillväxtverket. Vad den här skandalen uppdagat är tex att verket kräver tillbaka pengar av ett försvarsmuseum i en tidigare militärstad och samt för ett eventföretag som säljer bergsklättringsutflykter vid Höga kusten. Min undran är, varför fick dessa företag pengar överhuvudtaget? På vilket sätt ger bidrag till enskilda företag eller museum högre tillväxt? Det är ett bidragsverk, inte ett tillväxtverk. Hade det inte varit bättre om skattebetalarna hade behållit pengarna som gick till dessa företag och själva spenderade dem på vad de ville? Hade inte det gett mer hållbar tillväxt om pengar till företag baserades på individers egen vilja och efterfråga, istället för vad tjänstemän vid ett statligt verk anser vara en bra investering?

Tillväxtverketär ett typexemplet på hur en stat tror sig kunna påverka ett lands ekonomi med välvillig centralplanering. Statliga byråkrater påstås kunna vara bättre än privata aktörer att välja ut vilka företag som blir morgondagens succéer, och som insats använder de våra skattepengar. I Sverige är det främst Stefan Löfvéns socialdemokrater som tror på denna typ av ekonomisk politik där statstjänstemännen kan trolla fram jobb genom att skapa en massa näringspolitiska och forskningspolitiska råd som med byråkraternas trollkraft och skattepengar skall vaska fram uppfinningar och idéer från ingenstans. Men man kan fråga sig varför tillåts sådan verksamhet ske i en Alliansstyrda Sverige? Fredrik Reinfeldt har ju själv påpekat att denna typ av näringspolitik är dyr och ger små effekter, när han kommenterat USA. Det finns ju också välformulerade beskrivningar vad ett tillväxtverk skulle kunna göra i ett mer liberalt Sverige. Andreas Bergh menar att dess budget snarare hade kunnat användas för att utvärdera hur ”effektiv, förutsägbar, opartisk och icke-korrupt kommuner och landsting” är då byråkratins och institutionernas betydelse ”otaliga gånger visat sig vara avgörande för ekonomins utveckling”. Detta skulle kunna kombineras med att vi medborgare fick behålla de skattepengar som annars skulle användas som stimulans, och därmed själva kunna öka sysselsättningen med vår ökade köpkraft. Men det går tydligen inte. Varför?

En starkt bidragande orsak är EU. Tillväxtverket är ”förvaltande myndighet för de åtta regionala strukturfondsprogrammen för regional konkurrenskraft och sysselsättning”. Det betyder att verket delar ut den skrala skatteåterbäring som Sverige får från det vi betalar in till EU. Det rör sig om ren geografisk resursomfördelning, som EU bedrivit i decennier utan några märkbara positiva resultat. Spanska landsbygden har sockrats med flygplatser och Athen har fått en tunnelbana, men det har inte hjälpt länderna att prestera bättre för det.

Skulle vi inte kunna säga nej till att vara del i denna ekonomiska cirkus styrd av EU-kommissionen? Nej det skulle knappast hjälpa får då går bara pengarna till något annat EU-land. Det betyder att alla EU-länder är med i detta Gosplanliknande pyramidspel oavsett medlemsländerna vill det eller ej. Denna konstruktion där ingen någonsin tackar nej till EUs skatteåterbäring använder EU-kommissionen som intäkt att för varje år öka sin budget och kräva mer pengar av medlemsländerna.

Detta innebär att en konsekvent debattör som väljer att kritisera tillväxtverket också bör vara kritisk till hur EU har utvecklats bort från den frihandelzon som jag röstade ja till 1994, till att bli en bidragsunion. Så sent som idag kommenterade Peter Wolodarski kritiskt på Gomorron Sverige att Tillväxtverket är ett bidragsverk. Men det intressanta är ju om vi följer Peter Wolodarskis egna åsikter där eurons kris skall lösas med ekonomisk stimulans, så lär han ju själv få många fler tillfälle att uttala sig kritiskt om tillväxtverkets verksamhet i framtiden. Hans lösning på eurokrisen innebär ju att än mer pengar skall slussas till byråkrater och tjänstemän som sedan skall avgöra vilka företag som kommer att lyckas.

Diskussionen om vad EU skall utvecklas till på ruinerna av dagens fiasko borde starta nu. Tillväxtverket är ett exempel på vad som gick fel.

Bloggar. TB, Cornucopia, Cornucopia2 GP, RJ, MH,

Media:DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, Ex1, Ex2, Ab