Lägg krutet på dem som redan är disputerade

Sex av tio doktorander hoppar över lunchen och jobbar över dagligen enligt en grupp fackföreningar.  Ja det stämmer säkerligen enligt mina egna erfarenheter från min tid som doktorand, även om man inte får glömma att det förenades med stor frihet att lägga upp ett eget schema. Frågan är om det verkligen är något man skall göra något åt, eller om man ens kan göra något åt det. Orsaken till varför så många väljer att doktorera trots många arbetstimmar, dålig lön och inte så värst bra karriärutsikter är ju att de väljer det pga av andra hänsyn än det strikt ekonomiska. Det är oftast personer som har en oerhörd passion för att forska, eller strävan av att vara en del av forskarsamhället som söker sig till forskarutbildningar. Med sådana drivkrafter i yrkesval så är människor benägna att offra privatliv, ekonomi och stå ut med att handledaren till och med kan vara en riktigt usel chef. Ytterligare ett bevis för detta är att ju mer prestigefyllt universitet, desto lägre doktorandlöner. Det kan inget fack i världen hindra, och gör facket det så är risken stor att det snarare inskränker friheten för de som facken påstår sig företräda. Att doktorera kan aldrig bli ett nio-till-fem-jobb.

Sedan jag själv disputerade har det skett ofantliga förbättringar för doktorander. Lönerna är högre, kraven på utbildning under doktorandtiden är bättre reglerad, och perioden som doktorand är någorlunda tidsbestämd. Tiden då en doktorand kunde mala på i tio år på obefintlig lön på en bortglömd institution är tack och lov förbi. Om något skal förändras så är det att göra doktorandutbildning mer gångbar utanför akademin med bredare utbud av doktorandkurser inom andra ämnen som ekonomi och juridik. Visst skulle det också vara eftersträvansvärt att ha doktorandanställningar från dag ett. Men samtidigt måste det beaktas att man som idag måste kunna prova på att doktorera, precis som handledaren bör få pröva på om en doktorand passar in i gruppen. Vid de flesta universitet påbörjas doktorandutbildningen som ett examensarbete till en magisterexamen, eller en prova-på-kurs finansierad som vanliga studier. Det tycker jag är ett bra upplägg.

Vad som är värre är förutsättningarna för dem som stannar kvar inom akademin efter disputation och försöker göra karriär där. Det handlar om ett liv där man söker nästa års lön i augusti, och får reda på om man får det i november. Det är ett liv där lägenhetsköp är en invecklad affär då lönen många gånger är stipendier som inte räknas som inkomst av banker och naturligtvis inte är pensionsgrundande. Och det är inte 25-åringar, utan snarare 35-åringar med familj som lever i den verkligheten. Jag har själv provat på det och längtar inte tillbaka. Visserligen handlar det fortfarande om människor som gjort egna frivilliga karriärval. Men frågan är om samhället med detta system verkligen skapar den mest optimala urvalsprocessen för att vaska fram morgondagens professorer. Jag tror inte. För att lyckas måste yngre forskare många gånger söka underordnande samarbeten med äldre professorer. Det är inte säkert att det belönar integritet och nyskapande. Satsningar som behövs är fler och betydligt längre projektanställningar för unga disputerade forskare med riktig lön.

Så skapar vi förhoppningsvis morgondagens självständiga och nydanande professorer.

Rödgrön forskningspolitik blir en byråkratisk koloss på lerfötter

Socialdemokraterna och miljöpartiet är på DN-debattinne och nosar på intressanta frågor. Nämligen hur gör vi våra högskolor och universitet bättre på att omsätta sin forskning till innovationer som ger jobb och skatteintäkter. Tyvärr är dock båda partierna fast i sina egna politiska hjulspår för att kunna medverka i breda blocköverskridande överenskommelser som ger resultat.

Tidigare i vår var entreprenören Bo Håkansson inbjuden till sydsvenskans näringslivsträff fem i tre. Bo Håkansson har gjort sig känd för att vara en investerare med stort intresse och passion för att försöka slå mynt i medicinsk forskning. Men han kritiserar samtidigt våra universitet för att generera för få intressanta projekt. Det finns brist på idéer, inte brist på riskvilligt kapital.

Med de sanningsorden så är det svårt att se till hur det skall bli något av socialdemokraternas och miljöpartiets invit till regeringen hur vi bättre skall kunna omsätta forskning till innovationer som ger jobb och skatteintäkter. Socialdemokraterna har i Magdalena Andersson regi fastnat i ett hjulspår, där de tycks tro att statlig inblandning och statliga riskkapitalsystem skall kunna skapa produktiv forskning från ovan. Det må ha fungerat sisådär när det handlade om att hålla två svenska läkemedelsjättar flytande under 70-talet. Men i dagens verklighet måste vi se till att samhället kan skapa nya företag och nya idéer ur dagens eller morgondagens akademiska forskning. Då handlar det främst om att höja kvalitén på forskningen så att nya idéer verkligen kan skapas och, sedan att främja nya småföretag genom att ge dem chansen att växa och tjäna pengar. Socialdemokraternas förkärlek till byråkratiska system som skall skapa samverkan inom akademin från ovan, i kombination med dess rent småföretagsfientliga politik med rätt till deltid och deras envisa stöd till Sveriges allt för rigida arbetsmarknad i LOs regi kan inte skapa sådana förhållanden. Snarare kan det förstöra dem.

Miljöpartiet å sin sida må vara befriat från socialdemokraternas låsning i en industripolitik från det förgångna. Men samtidigt har miljöpartiet en minst sagt ambivalent förhållning till den fria forskningen. Partiet verkar bara gilla vetenskapsmän som forskar på det som accepteras av dess egen ideologi, nämligen ekologismen. Så länge det handlar om den sortens klimatforskning och klimatanpassning som miljöpartiet kan skriva under på så är allt guld och gröna skogar (vilket förövrigt är det enda som är omnämnt i debattartikeln). Men partiet är direkt fientlig till forskning inom GMO (genmodifierade grödor) som vårt jordbruk skulle ha stora fördelar av, och kärnkraftsforskning anses i det närmaste vara ren ondska, även om det skulle leda till än mer säkra och billiga reaktorer. Vidare så är även miljöpartiets hållning till medicinsk forskning minst sagt dubiös. Miljöpartiet har vid flera tillfällen förespråkar alternativmedicin utan vetenskaplig uppbackning, och senast partiet hade regeringsinflytande så skapades en djurskyddsmyndighet vars miljöpartistiske ledare spottade ut lagförslag som skulle ha gjort djurförsök omöjliga i Sverige. Detta hade i sin tur hade inneburit dödstöten för all medicinsk forskning i landet, både privat och på våra universitet.

Det enda jag är försiktigt positiv till denna artikel är författarnas vilja till att öka rörligheten mellan akademi och övrig arbetsmarknad. Det är ett eftersträvansvärt mål som skulle ge nya infallsvinklar i forskningen. Däremot är jag skeptisk till att det går att göra utom väldigt stora förändringar av våra universitet som även skulle påverka dessa strukturers självständighet. Forskningspolitik är väldigt svårt att förändra utan att få icke önskvärda effekter.

Forskningspolitiska förslag från socialdemokrater i kombination med miljöpartiet förenar de två mest destruktiva delarna i de båda partierna. Det är antitesen av att plocka russin ur kakan. Alliansen bör svara upp tydligare i denna fråga och ge ett klart alternativ. Det handlar om allmän liberalisering av svensk arbetsmarknad i kombination med att göra kvalitén på svensk forskning bättre. Riskkapital finns, men vi måste ha fler och bättre idéer.

Andras åsikter: MM, UB, HT

Greenpeace ljuger

För en vecka sedan berömde jag forskarna Jens Sundström och Sten Stymne, för deras uthållighet i debatten om genetiskt modifierade organismer (GMO). Jag menade att trots att de ställs mot miljövänsterns vantolkningar och uppenbara lögner så travar de på med Zen-lik uthållighet att vetenskapligt och sakligt propagera för GMO jordbruket.

Igår svarade Greenpeace och jag fick vatten på min kvarn. Dess chef i Sverige, Patrik Eriksson skriver att Värlsbankens och FNs skapelse International Assessment of Agricultural Science and Technology for Development (IAASTD) “dömer ut industriellt jordbruk och GMO”.

Det stämmer inte alls. I IAASTDs globala rapport från 2009 kan man läsa följande om GMO (sid 352):  

“Conventional breeding and genetic engineering are complements…A wide range of new traits are at various stages of development, some of which are likely to lead to varieties that are drought-resistant, exhibit improved nutritional content of feed and feedstuffs, and offer enhanced shelf-life (Graff et al., 2005). It is likely that a combination of transgenic and conventional breeding approaches will be necessary to meet the crop improvement requirements of the next 50 years.”

Alltså GMO och konventionell förädling är komplement som inte kan ersätta varandra, och båda kommer att krävas för att möta de nästkommande 50 årens förändringar och krav på jordbruket.

IAASTD ger följande förhoppningsfulla framtidsscenario ifall GMO skulle få ökat genomslag (sid 353):

”Furthermore, such a pathway could see traits for the remediation of polluted or degraded land or adaptation to heat and drought, which could assist in dealing with current agroenvironmental challenges and in the adaptation to rapid climate change.”

Alltså, med mer GMO-användning så skulle områden som förstörts via miljöförstöring eller erosion kunna börja användas igen inom jordbruket och vi skulle också bättre kunna möta framtidens förändringar i klimat med odling i torka och hög värme.

IAASTD ger följande dystra framtidsscenario ifall GMO skulle förbjudas (sid 353):

”Overall, it is likely that the elimination of a powerful tool like transgenesis would slow but not stop the pace of agricultural research and improvement. As a result, humanity would likely be more vulnerable to climatic and other shocks and to increased natural resource scarcity under this alternative pathway”

Alltså utan GMO så skulle utvecklingen inom jordbruksutveckling försämras vilket skulle göra mänskligheten mer utsatta för klimatförändringar, katastrofer och möjliga brister på naturresurser.

Medandra ord IAASTDs rapport är försiktigt positiv till GMO, även om organisationen även ser utmaningar med denna teknik. IAASTD dömer heller inte ut industriellt jordbruk, vilket Greenpeace påstår. Det är inte konstigt. Hela vårt välstånd i väst beror på att vi utvecklat industriellt lantbruk. Så fort vi sätter oss i bilen och kör ut på landet och tittar ut över vajande rasp, eller vetefält ser vi de monokulturer som är en del av det industriella jordbruket och som Greenpeace tydligen hatar. Om IASSTD skulle kräva att vi avskaffade den typen av agrikultur så skulle det samtidigt innebära att vi i en snar framtid skulle stå inför matbrist, möjlig svält och total ekonomisk kollaps över hela världen. Vad IASSTD däremot gör är att lyfta fram en hel del förbättringsområden så småskaligt jordbruk i u-läner kan bli bättre, just för att det är den dominerade formen i stora delar av Afrika och Asien, med grödor som troligtvis passar sämre in i västs teknikintensiva lantbruk. Men det verkligen är inte samma sak som att döma ut industriellt jordbruk.

Vad Patrik Erikssons artikel avslöjar är för det första att Greenpeace inte är en seriös organisation, då de har betänkliga problem med att hålla sig till sanningen. För det andra påvisar det att Greenpeace är extremistisk organisation som menar att det jordbruk vilket skapat förutsättning till att vi i Europa slipper svälta skall raseras. Det är inte seriöst, det är vansinne.


Uppdatering: Jens Sunström och Sten Stymne har nu svarat på Patrik Erikssons artikel, med sedvanligt lugn och sakliga argument.

Bara hårda ekonomiska reformer kan rädda Spanien och Grekland

Svenska euroförespråkare har det inte lätt nu för tiden. Vissa kämpar vidare, men i och med att risken att Grekland med flera kanske tvingats ur valutasamarbetet så är det uppenbart att vi skall vara lättade att vi har vår krona kvar. Om grekerna tvingas överge euron så kan övriga euroländer se i himlen efter de krispaket man redan skickat till Aten. Med en fallande drachmer kommer grekerna aldrig ha råd med att betala krislån i en allt dyrare euro. Om däremot alla länder lyckas bli kvar i euron så stiger kraven från de skuldsatta länderna i syd på nya räddningspaketochstimulanspaket som naturligtvis kommer att betalas av de skötsamma medlemmarna.

Just kraven på stimulanspaket från EU och gemensamma räddningspaket likt Euroobligationer (vilket gör det möjligt för länder i syd att låna på Tysklands ränta) har varit på tapeten ett tag . Det beror på att Francois Holland valdes på ett mandat av att spendera sig ur krisen. Den sortens politik är populär bland stora delar av Europas väljarkår, framförallt i de krisdrabbade länderna som ogillat stålbadspolitiken. Därför var det många som hängde på tåget och det blev inne bland EU-positivaopinionsblidare, även här i Sverige, att tala om att statligt stimulera ekonomi.

Nu verkar luften delvis ha gått ur dessa krav. Orsaken är att den som skulle stå för kalaset inte vill betala. Merkel vet att hon inte kan försvara för sina väljare att ännu fler miljarder av tyska skattemedel skall vandra söderut. Men det finns även ren teknisk kritik. EU har som sagt slussat ner miljarder infrastrukturstöd till de krisande ekonomierna i södra Europa under decennier vilket lett till otaliga motorvägsbyggen, spanska flygplaster och Atens tunnelbana. Förutom den rent moraliska frågan varför just en sådan bidragspolitik skall vara grunden i vårt europrojekt så betyder det att mycket redan har gjorts. Det är faktiskt en övermäktig uppgift att hinna några meningsfulla ogenomförda infrastrukturprojekt i tex Grekland.  För det andra är det väldigt dyrt. Omfattningen av projekt som har en chans att göra skillnad skulle kräva väldigt mycket mer pengar än som finns inom EUs budget idag. Det är frågan om ens Europas rikare länder har så mycket pengar som faktiskt skulle behövas. Det andra alternativet är att de rika länderna i EU stimulerar sina ekonomier som sedan skall spilla över på de svagare länderna. Men frågan är om denna typ av stimulans verkligen hjälper Europas svaga ekonomier? Om nu Tyskland och Sverige stimulerar, hur vet vi att svenskar och tyskar verkligen spenderar det på grekiska och spanska varor och tjänster? Dessutom åtgärdar inte stimulans det stora problemen i EUs problemländer.

Vad som är så tydligt är att främst Grekland men även Spanien, Italienoch Portugal lider brist på konkurrenskraft. Dessa länder har uppenbart för höga löner i förhållandevis till vad de producerar. Några decennier av global högkonjunktur, i kombination med att dessa länder via europrojektet kunnat låna pengar till konstgjort låga räntor har orsakat att lönerna stigit, de offentliga utgifterna har stigit, utan att politiker gjort de nödvändiga liberaliseringar och förändringar av ekonomin som de hade behövt för att även produktionen skulle öka. Det fungerade i högkonjunktur men inte lågkonjunktur. Grekland, Italien, Portugal och Spanien är idag bland de mest korrupta och ekonomiskt reglerade och ofria länderna i EU. En av orsakerna till detta är att många länder i Sydeuropa är så kallade klientstater. Politikerna förväntas ge någon till tillbaka till sina väljargrupper när de får makt, exempelvis i form av bidrag, jobb eller skattelättnader. I sådana demokratier är det väldigt svårt att genomföra sparåtgärder. Men det är än omöjligare att stimulera sådana ekonomier ur krisen.

Flera länder har också lyckats ta sig ur ekonomiska kriser med just stålbad, nedskärningar i kombination med systemförändringar. Det är icke klientstater, utan samhällen där antingen medborgarna har varit vana att klara sig själva utan statens hjälp, eller där demokratin inte bygger på gentjänster från de styrande. Se på Island, men även Estland, Lettland och Litauen.

Men ja, stålbad innebär att arbetslösheten ökar en tid. Det är en del av ekvationen. När det blir olönsamt att ha jobb i ett uppsvälld offentlig sektor pga lönereduktion eller inflation så är det meningen att människor skall välja något annat. Det är också meningen att medborgare skall bli fattigare. Detta innebär att landet importerar mindre och med tiden väljer sysselsättning och arbete som ger exportintäkter eller turistintäkter. Det fascinerande är att i Grekland så har nedskärningarna lett till arbetslöshet, men landet exporterar fortfarande lika lite i förhållande till importen. Orsaken är att de förlorade jobben nästan uteslutande är i den privata sektorn, medan de statliga jobben finns kvar. Vad som saknas är alltså strukturreformerna som förändrar Greklans ekonomi. Därför fungerar inte stålbadet.

Faktumet som blir så tydlig med detta resonemang är att europrojektet har fungerat som en skyddande kudde för Eurons svagare ekonomier. De har kunnat skjuta upp nödvändiga reformer när euron skymt ländernas svagheter, och då strukturbidragen rullat in från andra länder. Nu sitter de där mitt i en djup kris i en global recession med genomreglerade ekonomier, en arbetskraft som knapp kan tala engelska i en allt mer globaliserad värld där Kina och Indien även konkurrerar på riktigt och en väljarkår som vant sig vid välfärd som länderna inte har råd med.

Hur skall dessa länder ta sig ur detta moras? Det kräver obekväma beslut och reformer som dess politiker och väljarkår inte klarat av än så länge. Kommer euron att överleva? Det beror helt och hållet på om dessa svagare ekonomier har politisk kraft att reformera sig själva. Tyskland kan varken politiskt eller ekonomiskt dra unionen med sig in i välståndet.

Men det är nu uppenbart att euron inte är ett lockande alternativ, och att EUs bidragskarusell inte gjort bidragsmottagarna ekonomiskt starkare.

Leninvurmen avslöjar okunnighet eller oärlighet

Äntligen har det uppmärksammats att en av Sveriges största tidningar har en kulturredaktion som hyllar en historisk massmördare. Jag menar naturligtvis Åsa Linderborg som under de senaste månaderna lyft fram Lenin som ett kulturradikalt föredöme i debatten. Det finns mycket man kan säga om den saken. Exempelvis det positiva i att socialdemokraten Olle Svenning tar strid mot Linderborg om att det socialdemokratiska valet i att ställa upp på demokratins spelregler var bättre än bolsjevismens blodiga klasskamp (ochtyvärr att vänstersossen Greider ställer sig bakom Linderborgs Leninvurm). Eller Roland Poirier Martinsons lysande kolumn över hur Aftonbladet med detta torgför antidemokratiska ideal. För min del tycker jag att Adam Cwejman är den mest lysande stjärnan då han påvisar det absurda i att som Åsa Linderborg mena att allt det dåliga med Sovjetunionen uppkom med Stalin. Det finns tillräckligt med massmord och elände på Lenins konto. Dessutom, Stalin uppstod inte ur ett vakuum, utan var den logiska konsekvensen ur ett bolsjevikparti och han gjorde vad som krävdes för att partiet skulle ha total makt i Sovjet. Både utrensningar, avkulakisering och massvälten i Ukraina var nödvändiga om partiets maktmonopol skulle vara totalt. Stalinism var en logisk fortsättning av Leninism.

Min egen syn på det hela är att Åsa Linderborgs syn på demokrati och diktatur borde ha varit välkända sedan länge. Åtminstone sedan hon okritiskt ställde sig bakom det så kallade motståndet mot USA i Irak, vilket betydde att hon stödde mordiska antidemokrater som sprängde bilbomber på allmän plats i Bagdad och gjorde allt för att förhindra fria val.

Vad som är betydligt mer intressant för mig är att Åsa Linderborg, som är doktor i historia, visar sig vara så otroligt okunnig eller möjligtvis oärliga när det gäller att beskriva historia. Jag menar då inte det föga förvånande faktumet att hon sällar sig till de kommunistiska historiker som envisas med att kalla oktoberrevolutionen, för revolution istället för vad det faktiskt var, en simpel kupp. Snarare menar jag exempel såsom att hon påstår att det bolsjevikiska Spartakistupproret ”födde” Weimarrepubliken. Det stämmer inte alls. De som skapade Weimarrepubliken var inte kommunister. Det var snarare de socialdemokrater (ihop med konservativa) som med spillrorna av tyska kejsardömets armé (i form av frikårer ”Freikorp”) slog ner Spartakisterna. Det var socialdemokraten Gustav Noske som skrapade ihop de fascistoida frikårerna och beordrade dem att marschera in i Berlin och göra processen kort med revolutionärerna. Och det var hans nära kollega och partivän Friedrich Eber som blev den första presidenten i den nyskapade republiken. Det var alltså antikommunisterna som skapade den kulturblommande Weimarrepubliken.

Vidare skriver Åsa Linderborg att Lenin skulle ha varit någon form av fredsvän då ”Lenin prioriterade klasskamp och revolution lyckades han dra åtminstone Ryssland ur kriget 1918”. Det är en fullkomligt horribel slutsats. För Lenin och Trotsky så innebär revolution år 1917, ett klasskrig. Det i sin tur betydde inbördeskrig i Ryssland vilket sovjeterna startade med miljoner döda, internerade och mördade som facit. I vilken värld är det fred? Dessutom kombinerade Lenin sin spelade fredsivran med försök att göra revolutionen global. Medan fredsförhandlingar pågick med Tyskland och Österrike försökte Trotsky via spioner och propaganda riktat mot tyska soldater få dessa till att starta en revolution. Men det blev det inget av, utan tyska officerare tröttnade på dessa intriganta sovjeter och återupptog kriget och tvingade fram den hårda freden i Brest-Litovsk. Så nej Lenin var ingen fredsvän. Hans ideologi utgick från att hans rörelse skulle skapa en världsrevolution vilket de facto skulle innebära inbördeskrig i alla världen länder. Låter 90-talets Jugoslavien spritt över hela världen som ett fredsprojekt?

Hur kan en doktor i historia komma undan med sådant slarv och sådana tankevurpor?

En ojämn debatt, forskare mot miljö-charlataner

Att debattera för genmodifierade grödor (GMO) i Sverige måste vara tröstlöst. Jag beundrar verkligen forskarna Jens Sundström och Sten Styme när de nu tar ett varv till i denna evighetsdiskussion. De påvisar med enkla exempel som potatisen Fortuna vilket via genteknik är resistent mot bladmögel, och därför skulle kunna minska vårt användande av bekämpningsmedel i jordbruket markant. Alltså, GMO kan vara bra för vår miljö.

Men detta är inte en rättvis diskussion. Forskarnas saklighet ställs mot direkta lögner från miljörörelsen med Miljöpartiet, Greenpeace och Naturskyddsföreningen i spetsen. Dessa försöker hela tiden smutskasta GMO med osakliga och ovetenskapliga påståenden om att det skapar antibiotikaresistens och dylikt. De har en i princip enig forskarkår emot sig.

Tyvärr har miljörörelsen ett oförtjänt bra rykte, vilket gör sakligt debatterande omöjligt. Så fort forskare likt Jens Sundström och Sten Styme kommer med sakliga inlägg så finns där så många ute i stugorna som efter år av miljörörelsens propaganda egentligen inte lyssnar på vad Jens Sundström och Sten Styme faktiskt skriver. Utan snarare tolkar in miljörörelsens nidbild av vad Jens Sundström och Sten Styme tycker. Se bara på de sorliga reaktionerna från Johan Westerholm, Martin Moberg och Peter på Röda Berget. Inget av vad dessa tre socialdemokratiska herrar kritiserar har Jens Sundström och Sten Styme någonsin skrivit.

Vad vi GMO-förespråkare tycker är inte att GMO skall släppas fritt vind för våg utan minsta riskanalyser eller testning. Snarare menar vi att GMO som metod i sig inte är farlig. Det vet vi då GMO-grödor använts i 20 år utan forskare kunnat hitta några miljöeffekter att tala om och miljoner människor har ätit dem utan minsta skadligt spår. Huruvida en GMO-gröda är bra för människor och miljö, eller möjligtvis skadlig beror på vilka gener som använts, inte på metoden. Därför skall GMO-grödor testas precis som idag så att allt som släpps ut på våra åkrar är säkert.

Däremot skall inte GMO förbjudas vilket Miljöpartiet, Greenpeace och Naturskyddsföreningen anser, Ett sådant förbud skulle betyda att vårt jordbruk inte kan utvecklas till att mätta fler med mindre ekologiskt avtryck, eller utvecklas till att producera nya produkter till oss. Miljörörelsens alternativ är avstannad tillväxt och återgång till det förgångna i en form av fornminnesromantik. Men det är samtidigt att propagera mot dagens välfärd.