Ett urspårat debattklimat

Lördagens två viktigaste artiklar är skrivna av Anders Linder på Svenskan och Staffan Danielsson iCentern. Båda är välbehövliga reaktioner på ett urspårat debattklimat. Anders Linder påvisar hur somliga opinionsbildare använder Breivik som vapen för att försöka tysta åsiktsmotståndare. Som aktuellt exempel har vi Karin Petterson, chefredaktör på aftonbladet, som påstått att Paulina Neuding uppvisar ”en tankemodell som vetter mot Europas mörka hörn, och i den yttersta förlängningen mot Breiviks hat mot en sexmånaders bebis”. Som grund för denna magstarka anklagelse har Karin Petterson till det grövsta vantolkat en artikel Neuding skrivit i Jerusalem post angående antisemitismen i Malmö där hon förklarar att det främst är ett importerat problem via enskilda invandrare från mellanöstern. Det är inte första gången Aftonbladets ledarredaktion anklagat borgerliga opinionsbildare för att vara lika illa som massmördaren Breivik. Ander Lindberg kom med snarlika bisarra anklagelser mot Timbro och Axess för någon månad sedan.

Något liknande har Staffan Danielsson nyligen fått erfara. Han skrev en artikel omproblematiken när ensamkommande flyktingbarn späds ut av unga män som utger sig för att vara yngre än de är. Staffan föreslår någon form av bättre ålderstest som även används i våra grannländer för en rättvis bedömning och behandling. För det har han blivit kallad ”bruncenter” och andra invektiv varför han nu nästan desillusionerat skriver på Newsmill att det knappast ens går att debattera invandring längre.

För de som trodde att invandringspolitik var en fråga bland många andra som förtjänar debatt, granskning och analys så visar dessa exempel att de har fel. Märk väl, både Paulina Neuding och Staffan Danielsson har gång på gång förklarat sig vara positiva till generös, eller till och med fri immigration. De har aldrig påstått sig vilja stoppa folk vid gränsen eller förbjuda främmande kulturyttringar. Men trots det skall de misstänkliggöras och faktiskt smutskastas, bara för att vilja diskutera frågan. Det allvarliga är att de som kommer med anklagelserna så uppenbart inte är intresserade av någon debatt, utan att snarare är ute efter att tysta, med referenser till en massmördare och nazism.

Nu kanske ni läsare tycker att, ja tokar har det alltid funnits på Aftonbladet. Men det här är rör sig inte om den leninröda kulturredaktionen, utan om två personer, Karin Petterson och Ander Lindberg på ledarredaktionen som nyligen hade nyckelposter högt upp i den socialdemokratiska hierarkin.

Varför uppvisar ledande socialdemokrater ett så uppenbart förakt mot öppen debatt så fort vi talar om invandring? Min förklaring är att enligt socialdemokratins problemformulering sedan 70-talet så skall invandring enbart handla om att hjälpa flyktingar. Då socialdemokratin via Rörelsen är bundet till LO som inte vill ha ökad konkurrens om jobben, så har immigration för att jobba avskrivits som något fult och farligt. Därmed SKALL invandring per definition vara ett minus i budgeten. Kritiserar man de röda siffrorna så kritiserar man människovärde, och är en avskyvärd person likt Breivik. Därför likställs krav på debatt om invandringspolitik och integrationspolitik, med att vara mot invandring och invandrare. Liberala debattörer som är för fri arbetskraftsinvandring blir med den logiken detsamma som rasister som inte vill ha någon invandring alls.

Problemet är ju att den taktiken skapar rasism. I alla samhällen finner vi de som anser sig vara globaliseringens förlorare. De som anser sig behöva dela på en pott av bidrag. Dessa kommer aldrig att gilla invandrare om dessa definieras som endast behövande och kravlösa stackare. De konkurrerar ju i så fall med varandra om bidrag. Därför har socialdemokratin trots ett evigt grubbleri fortfarande inte hittat något svar på varför så många övergett Rörelsen för Sverigedemokraterna.

Men bara för att socialdemokratin vägrar lära sig sin läxa så behöver vi andra inte tolerera dessa företrädares smutsiga och osakliga anklagelser mot debattörer som faktiskt vågar diskutera invandring. Vi andra måste våga fortsätta att öppet diskutera frågan för att skapa en politik som ger invandrare möjlighet att inte vara röda siffror i en budget och ställer samma krav på alla i vårt samhälle att följa de lagar som gör vårt öppna samhälle möjligt. Därför är det viktigt att vi alla tar öppet avstånd från Aftonbladets taskspel och de som så lättsinnigt kommer med naizireferenser.

Karin Pettersson vill ha min hjälp som liberal. Det kan hon glömma. Jag kan på min höjd sträcka ut digitus medius.

Snömos från Löfven om Life Science

Stefan Löfven har på senaste tiden formligen spottat ut artiklar om vad han vill göra om väljarna ger honom makten. Överlag har jag tyckt att de gett ett något diffust intryck som fått mig att undra om han egentligen har några förslag som verkligen ger några jobb. Dagens inlägg om Life Science-branschen från Löfven har idag säkerställt mina farhågor. Jag har själv forskat på universitet och kan läkemedelsbranschen någorlunda väl, och kan därför försäkra mina läsare om att Löfvens förslag inte skulle ge ett enda riktigt jobb.

I detta debattinlägg lovas vi få presenterat för oss ”ett samlat program med satsningar på Life science”. Men ibland socialdemokratiska slagord finns där knappt några förslag alls. Det enda Löfven kan presentera är ett ”Statliga pengar till ett program för strategisk samverkan” och ”Fördjupat samarbete för ökad klinisk forskning” genom att göra det ”mer meriterande för läkare och annan sjukvårdspersonal att forska”.

Men vad betyder det här egentligen?  Ett ”samlat program” betyder i klarspråk att anställa några statliga tjänstemän på suddigt mandat som skall ställa tidskrävande frågor till svenska forskare för undersökningar om samverkan som sedan kommer att producera långa rapporter som kommer att åldras obemärkt i något statligt arkiv. Vi har i vårt land haft otaliga liknande program men frågan är om de någonsin skapat några fler jobb en just de statliga tjänstemännen som genomför dem. I övrigt orsakar de mer irriterande byråkrati åt forskare som gör de mindre benägna att hinna med sitt eget jobb. Frågan är också om läkarkåren verkligen behöver mer morötter för att forska. Det är en utmaning att hitta klinikchefer eller överläkare som INTE har forskat. Med andra ord är det här ett väldigt långt inlägg från Löfven om ingenting. Det är en ren förolämpning mot läsarnas intellekt när han påstår att det är ett ”program”, och än mer att han anklagar regeringen för att inte ha idéer. Stefan Löfven är fast i ett 70-talstänk över hur statlig industripolitik fungerade då. Men då vi inte har någon statlig industri längre så är hans förslag endast ett skapande av ny statlig byråkrati.

Om vi verkligen vill göra Sverige till ett föregångsland inom Life Science som kan anställa flera, så krävs reformer som socialdemokraterna uppenbart är oförmögna till. För det första måste vi inse att läkemedelsbranschen i vårt land inte längre består av de två jättar som dominerade under efterkrigstiden fram till 90-talet början. Life Science i Sverige idag består av små forskningsföretag som med rätt förutsättningar möjligen kan växa. Men socialdemokraternas politik inom området har hittills handlat om ge fördelar åt redan besuttna företag, samt att skräddarsy utbildningar åt dessa.  Det kommer inte att hjälpa längre. Vad som krävs istället är allmänt bra företagsklimat där det är lätt att finna rätt utbildad personal. För det krävs stora förändringar av hur våra universitet utbildar studenter, samt att hög utbildning lönar sig och inte skattas bort med värnskatten. För det andra krävs det att småföretag (inom en synnerligen riskabel bransch) har en flexibel arbetsmarknad där det är lätt att anställa, men faktiskt också lätt att sparka ifall det uppkommer bakslag i processen med att utveckla ett läkemedel. För det tredje måste det bli lättare för hugade investerare att riskera sina pengar på de långa projekt som läkemedelsutveckling nu är.  

Det handlar alltså om generellt bra företagsklimat, där det lönar sig att arbeta och att utbilda sig. Samt en flexibel arbetsmarknad som fungerar både för företag, men även för de anställda. Löfvens absurda krav med ”rätt till heltid” är destruktivt för alla företag, även inom Life Science. I övrigt är hans intetsägande satsningar bara försök till genvägar som kommer att bli senvägar via röriga statliga projekt och bortslösade skattepengar.

Andra inlägg: HT, MM, RJ, TB, RB, KP

Uppdatering: Alliansen i STHLMs landsting svarar Löfven, MA

Front national, del 2. Föreningen av gammalt och nytt

I förra delen av min serie om Front Nationals historia beskrev jag de olika grupperingarna, nämligen den gamla rojalistiska högern, katoliker och den nya fascistoida rörelsen. I del två här tänker jag beskriva hur det blev en, eller nästa en rörelse.

Boulangism

Centralt för hur de det gamla och det nya förenades blev militären och antisemitismen. Det hela började med att Paul Déroulède och Maurice Barrès började stödja Georges Ernest Jean-Marie Boulanger, en militär som utvecklade ett stort politiskt intresse. Det blev till en rörelse kallad Boulangism, där denna självutnämnda Ceasar försökte tillskansa sig makten på ett antiparlamentariskt, militaristiskt och nationalistiskt mandat. Boulanger blev en symbol som både den moderna fascistoida rörelsen och de gamla katolska rojalisterna kunde stödja. Mycket hängde på att Boulanger var en yvig militär. I ett Frankrike där styrelseformen hade ändrats otaliga omgångar de senaste 100 åren, hade armén växt fram som något tidlöst franskt som inte var direkt förknippat med regimen, vilket därmed både gamla och nya fiender till republiken kunde förknippa sig med. Dessutom hade armén blivit en sista bastion för smålata adliga som ville ha en skyddad verkstad att göra karriär i medan politiken och näringslivet hade öppnats upp för icke-blåblodiga, protestanter och judar. Genom att slänga lite antisemitism och ekonomisk egalitarism så hade Boulanger ett vinnande koncept både för gammal och nytt. Han drog till sig stora skaror och vann 60 % av rösterna i Paris 1889. Men Boulanger hade stora personliga brister och valde att spendera tid med sin älskarrinna just som han var inom räckhåll till makten. Republiken kunde därför samla sig till motangrepp och Boulanger tvingades i landsflykt där han ganska patetiskt tog livet av sig på sin älskarinnas grav några år senare. Boulangismen överlevde dock Boulanger och blev en erkänd politisk rörelse.

Dreyfusskandalen

Nästa katalysator som förenade extremhögern blev antisemitismen och Dreyfusskandalen på 1890-talet. Den judiske kaptenen Alfred Dreyfus anklagades, dömdes och skickades till Djävulsön för att vara den läckan i den franska generalstaben som försåg tyskarna med hemligstämplade dokument. Som välbärgad jude och troligtvis beroende på hans sociala brister så var Dreyfus en udda fågel i militären som det var bekvämt att peka ut. Men det blev snart uppenbart att fel person hade blivit dömd och att bevisen var minst sagt bristfälliga. En annan officer i generalstaben Esterházy, angavs av bla Dreyfus bror, men blev under mystiska omständigheter frikänd, flydde utomlands och erkände därifrån sin skuld. En pikant detalj var att Esterházy var adlig och uttalad antisemit varvid han passade in i det högerextrema lägret som handen i handsken. Men militären ville inte att domen mot Dreyfus skulle prövas då det skulle skada arméns rykte. De gick till och med så långt att de skyddade den uppenbara förrädaren Esterházy och förfalskade en mängd dokument för att peka ut Dreyfus. I och med Emil Zolas J'accuse blev det hela politik med pressen som slagfält där en spirande rörelse av Dreyfusader anklagade militären och regeringen för antisemitism. Mot dem och i stöd för militären ställde sig anti-Dreyfusaderna. Den hade av naturliga skäl stora förgreningar inom militären, och i stort ställde sig Boulangisterna mangrant bakom dem. Det folkliga stödet var även stort och J'accuse orsakade antijudiska kravaller över stora delar Frankrike. Deras främsta talesman var Édouard Drumont med tidningen La Libre Parole. Dess polemik innehöll mycket av det som man finner inom extrem nationalism idag, nämligen en övertygelse över att det egna landet sålts ut till utlänningar (då främst judar men även protestanter som ansågs ha mer gemensamt med deras trosfränder i Tyskland och England) som påstods kontrollera ekonomi, politik och juridiskt system, medan nationalister påstods vara tystade. I och med detta blev antisemitism en integrerad och dominerande del i denna politiska rörelse där konservativa rojalisterna och katoliker förenades med de mer ekonomiskt vänsterorienterade fascisterna bakom Déroulède och Barres. På grund av att det egentligen var en tveeggad rörelse så var även antisemitismen tudelad. Den var både rasrelaterad som utpekande av något icke-fransk, men även antiliberal vänster då det var ett sätt att kritisera kosmopolitiska kapitalister som Rothschilds. Men alla anti-Dreyfusadernavar inte bara rasister. En annan drivkraft i rörelsen var att rädda militären undan den skam som ett frigivande av Dreyfus skulle innebära. Det var helt enkelt ett val mellan en judes frihet och arméns heder.

Men militärerna snärjde allt mer in sig i sina egna lögner när de publicerade bevis som var uppenbara förfalskningar att det blev klart för allt fler hur ihålligt anklagelserna var. Till slut tvingades militären ta upp målet igen vilket bland annat fick Déroulède att försöka sig på ett ganska patetiskt kuppförsök. Dreyfus fällde absurt igen, men denna gång benådades han av presidenten. Till slut 1905 mer än tio år efter skandalens början så frikändes Dreyfus helt från anklagelserna. Men militären erkände inte sin skuld helt förrän på 1990-talet. Så sent som1994 påstod en talesperson för franska armén att Dreyfus skulle vara oskyldig var en vetenskaplig teori.

Föreningen som kom av sig

Under Dreyfusaffären verkade det som att denna nya rörelse stod på sin politiska höjdpunkt. De hade lyckats ta över nationalism som fråga från vänstern. Det var uppenbart att de hade stort folkligt stöd. Ett av utfallen blev en ny ”Ligue” kallad Action Française styrd av ännu en intellektuell gigant Charels Maurras som lyckades påverka politiken i stort i landet under några årtionden. Men det hela kom av sig. Kanske berodde det på första världskriget där intern politisk kamp lades ner under parollen Union Sacrée så att landet skulle kunna koncentrera sig på att besegra tyskarna som svärmade över gränsen. Kanske på att republiken visade sig vara mogen rollen ta tillbaka de förlorade provinserna från Tyskland, vilket var Déroulède med fleras raison d’être. Eller så har Robert Paxton rätt i sin analys att det krävs en politisk katastrof i ett land för att fascismen skall bli ett riktigt alternativ till makten. Men mycket berodde säkerligen även på ofantliga brister inom denna fascistiska och extremnationalistiska rörelse. De lyckades aldrig enas i ett parti. Istället fortsatte de dela upp sig med otaliga ”Ligue” med olika inriktningar troligtvis delvis för att många ville ha sitt eget lilla parti. Allt från Action Française monarkism till renodlad fascism i form av Jeunesses Patriotes, Croix de Feu, Parti de Populaire Française eller mindre grupperingar som Solidarité Française och Faisceau. De var högljudda, de var uniformerade och de slogs med kommunister på gatorna. Men de var för splittrade för att få tillräckligt politiskt inflytande i tid när andra ideologier organiserade sig i partipolitiska massrörelser. De må ha varit mer trogna sina antiparlamentariska övertygelser än marxisterna men de förlorade på det.

Den 6:e februari 1934 har gått till historien då fascisterna var nära att ta makten via revolution och gaturevolt i Paris och fick regeringen att avgå. Men frågan är om det verkligen var så nära. Det hela verkar vara otroligt naivt och amatörmässigt. Otaliga Ligues marscherade i Paris, attackerade polis, brände bussar, bilar och butiker, samt slängde politiska opponenter i Seine. Men det fanns inte det minsta organiserat samarbete. Olika grupperingar marscherade åt olika håll, ibland i motsatt riktning. Det fanns inte det minsta tanke på att inta strategiska plaster. Det enda polis och parlament behövde göra vara att vänta tills att de demonstrerade tröttande och smet hem. Att premiärministern avgick berodde snarare på att han inte hade mycket till ryggrad. Det var Daladier som senare skulle representera Frankrike i München 1938.

När väl socialister och kommunister enade sig i en Front Populaire 1936 och tog den parlamentariska makten så var det vänsterns massrörelser som besegrade extremnationalisternas Ligues. En mängd lagförslag förbjöd paramilitära, uniformerade rörelser. Det var fascisterna som föll på sina egen oförmåga till organisation och slagkraft, vilket kan ses som smått ironiskt. Hade det inte varit för Frankrikes katastrofala förlust 1940 mot Hitlers Nazitysklands, så hade det troligtvis inte blivit mer än så.  

Lästips:

Peter Davies, The Extreme right in France, 1789 to the present

Robert Paxton, Anatomy of fascism

Piers Paul Read, The Dreyfus affair

Barbara Tuchman, The proud tower

Länkar: DN, DN, DN, DN, SVD, SVD, fransk socialdemokratisk partitidning, SVD, DN

Front Nationals historia, del 1

Det närmar sig presidentval i Frankrike och återigen så kommer Front Nationals (FN) ledare vara med i toppstriden. Inte med den gamle förintelseförnekaren Jean Marie Le Pen, utan med hans betydligt smidigare dotter Marine Le Pen. Partiet drar åt sig stora skaror och har förutom den ständigt närvarande rasismen lyckats kanalisera EU-motståndet i Frankrike. Men hur kunde FN växa sig stora och var har partiets sina rötter? Det är betydligt mer mångfacetterat än att utgå från att alla är gamla nazisympatisörer. Fransk fascism har en betydligt äldre och intressantare historia än så. Som tämligen intresserad av fransk historia har jag i skräckblandad fascination läst en hel del i ämnet vilket jag tänker beskriva i ett tredelat inlägg inför presidentvalet.

Den gamla rojalistiska högern
Den franska extremhögern kan jämföras vid en månghövdad hydra. Det är inte en fascistisk rörelse med en rak och kronlogisk historia, utan det är en brokig samling. Den äldsta delen skapades ur en reaktion mot Revolutionen 1789. Det var inte bara en respons mot Robspierres skräckvälde, utan ett totalt avståndstagande från allt vad revolutionen stod för med universella mänskliga rättigheter, till förmån för ancient régime med kungamakt och adelsprivilegier. Denna monarkistiska rörelse styrde Frankrike under vissa epoker under 1800-talet första hälft (ej inberäknat de båda Bonaparternas imperium). Den franska rojalismens dödgrävare var det tysk-franska kriget 1870-1871 och den efterföljande Pariskommunen. Orsaken var att efter det att Napoleon den tredje tillfångatagits av tyskarna 1870 så omvandlades Frankrike under brinnande krig från kejsardöme till en republik. Men i och med att Pariskommunen skapades direkt efter förlusten i kriget av vänsterkrafter så utmanades republiken från vänster, istället som tidigare under Revolutionen från höger av rojalister. Därmed blev den monarkistiska rörelsen de ologiska försvararna av den nya republiken. För att förstå detta får vi inte glömma vissa fakta. För det första så var detta en del i maktkampen mellan ett vänsterdominerat Paris och en mer konservativ landsbygd där den senare totalt dominerade republikens lagstiftande församlingen efter 1870. För det andra så var det snarare vänstern än högern som stod för nationalism under tidigt 1800-tal. Den adelsdominerade monarkiska rörelsen hade ju snarare visat upp sin internationella böjelse under revolutionen 1789, än nationalism. Vänstern i Paris ansåg att kapitulationen i kriget mot Tyskland var onödig och att just Paris fick lida mest av freden, medan den mer rojalistiska landsbygden sedan länge hade tröttnat på Parisjakobinernas krig som de hela tiden fick betala i blod och pengar för.

Efter att franska armén hade krossat Pariskommunen så var visserligen rojalisterna vid makten, men de var hopplöst splittrade och kunde knappt komma överens om vilken rojalistisk arvinge som skulle bestiga tronen. När de väl gjorde det föll projektet på att arvingen ville ha tillbaka Bourbonernas vita flagga vilket armén inte kunde acceptera efter att ha kämpat under trikoloren i nästan 100 år. Sista dödsryckningen för denna rörelse blev när den nya republikens första president, Macmahon, monarkist och föga framgångsrik marskalk från fransk-tyska kriget, utmanade parlamentet på vem som skulle utse regering och ministrar. Men MacMahons misslyckades och parlamentet vann varvid den gamla rojalistiska högerns möjligheter till att av egen kraft dominera fransk politik var över. I och med åldrande blev republiken mer stabil med en demokratisks höger och vänster som tog allt mer plats.

Katolikerna

Men en antirepublikansk rest hade fortfarande stor makt i samhället, och det var den katolska kyrkan. Enda sedan Franska revolutionen hade katolska kyrkan och dess mest hängivna tillskyndare varit republikens fiender. Orsaken var kravet från revolutionärerna 1790 att den franska kyrkan skulle vara fri från Påven, vilket knappt någon präst eller biskop gick med på. Detta efterföljdes av uppror i Vendée vilket bemöttes av grymma repressalier och massmord på katoliker. Men sedan 1850 hade religiösa ordnar tillåtits bedriva skolor utan minsta statlig insyn, vilket länge ansågs bekvämt för många politiker som inte behövde fördela pengar till skolväsendet. Det hela ledde till att de många välbärgade i samhället skickade sina barn till Jesuitskolor och de fattiga till Augustinerorderns skolor. Det var knappast två ordnar som spirade av kärleksbudskap. Båda var öppet antisemitiska och Augustinerordern hade även en egen tidning, La Croix som öppet förespråkade den lägsta formen av judehat. De katolska skolornas vara eller icke-vara blev den stora politiska frågan i den nya republiken under 1870-talet, och de förbjöds 1879, vilket orsakade stor upprördhet bland landets katoliker som såg med än mer skepsis på republikens existens.

Den nya fascistoida rörelsen
I och med att den gamla reaktionära extremhögern gjort bort sig, så uppstod en ny, för oss mer igenkännbar rörelse. Ideologiskt hade den nyare ett vänsterursprung med starkast fäste i städerna, ett barn av revolutionen och republiken som initialt hade stöd av vänsterikoner likt Victor Hugo. Drivkraften var framförallt förlusten av Alsace och Lorraine i kriget mot Tyskland, och viljan till revansch. Det var med andra ord nationalism. Initiativtagaren var Paul Déroulède som 1882 bildade la Ligue the Patriotes, den första ”Ligue” av många i fransk politik, vilka kan beskrivas som en form av pseudoparti med förkärlek för massmöten och politiska aktioner (jfr Reclaim the streets). Déroulèdes vokabulär var sockrat med ord som blod, heder, hopp och feghet, vilket vi följaktligen kan finna i nästan all nationalistpropaganda världen över. I och med hans fokusering på kritik av ledarna i republiken, förvandlades denna republikanska vänsterrörelse, snarare till ett rent hot mot republiken, och en ivrig förespråkare för en auktoritär styrelseform. Andra intressanta kännetäcken för denna massrörelse var flaggfetischism, kollektiv atletisk träning av fransk ungdom, ekonomisk jämlikhet, samt protektionism och kraftigt motstånd mot frihandel . Rent ekonomiskt var det en vänsterrörelse.

En än mer utvecklad fascism uppstod i och med Maurice Barrès. Inte för inte så satt han på ett parlamentariskt mandat från en förening som kallade sig Comité Nationaliste Socialiste de Meurthe-et-Mosel (JFR nationalsocialism) och hans politiska plattform var "Nationalism, Protektionism, och Socialism". Barrès omfamnade kollektivism varvid han ansåg att nationen gjorde individen till en utbytbar kugge i ett maskineri. Han var en hätsk antisemit och antidemokrat. Rent ideologiskt förenade han en religiös och romantisk uppfattning av nationen, med rent socialistiska värderingar inom ekonomi som kryddades med attacker mot judar i form av rika kosmopoliter. Därmed satt han på formeln för att förena den nya fascistoida rörelsen med de gamla rojalisterna och katoliker. Han var inte bara en politiker eller propagandist, utan även skribent och författare som gav intellektuell tyngd åt rörelsen. Han var inte heller någon outsider, utan valdes in i L'Académie française.

I nästa del, beskriver jag hur det gamla och det nya förenades.

Artiklar om franska presidentvalet: SVD, DN, Sydsvenskan, DN, DN

Lästips:
Peter Davies, The Extreme right in France, 1789 to the present
Alexander Horne, The fall of Paris 1870-1871

Liberal arts-program kan skapa generalister bättre anpassade åt näringslivet

Det pågår en debatt på Brännpunkt hur skall vi utveckla våra högskole- och universitetsutbildningar. Bärande i denna debatt har Henrik Bohlin varit, docent i filosofi vid Södertörns högskola. Doktor Bohlin är en varm förespråkare för att införa liberal arts-program på våra högskolor där studenter läser ett brett register av humaniora och naturvetenskapliga kurser. Det tycker jag kan bli ett steg i rätt riktning. Men däremot har jag väldigt svårt att förstå Henrik Bohlins problemformulering. Den baseras på att vi skulle utbilda ”fackidioter” för att anpassa universitetsutbildningar åt näringslivet, och så kan han naturligtvis inte låta bli att attackera Svenskt Näringsliv för att de vill att våra studenter skall få jobb efter examina.

Men problemet med svenskt utbildningsväsende är ju knappast de utbildningar som näringslivet föredrar. KTHare blir sällan anklagade för att vara fackidioter, utan är snarare eftertraktade för att deras utbildningar är ganska breda med en solid bas. Problemet är ju snarare den sortens institutioner där Henrik Bohlin undervisar på, och där jag själv fått min naturvetenskapliga skolning. Humanistiska och naturvetenskapliga institutioner undervisar idag fram vad Henrik Bohlin kallar ”fackidioter”. Deras program är uppbyggda på att studenterna skall gå en massa C och D-kurser som främst är ämnade till de fåtaliga procent som kommer att doktorera. Med andra ord har en hel del utbildningar blivit yrkesutbildningar åt framtida forskare med snäv spetskompetens, istället för den utbildning av kritiskt tänkande renässansmänniskor som många professorer verkar tro. Här har vi problemet och en starkt bidragande orsak till varför utbildning inte lönar sig för många, och varför många examinerade har betänkliga problem att få jobb. Arbetsgivarna vet helt enkelt inte hur de skall eller ens om den kan tillgodose sig denna kompetens.

För vad näringslivet vill ha är ju knappast fackidioter, utan just personer med breda kunskaper. När Henrik Bohlin ger som exempel att Apple-chefen Steve Jobs tog en collegekurs i kalligrafi vilket gav honom möjligheter att skapa produkter som iPhone och iPad och att Svenskt Näringsliv skulle vara mot det så missar han hela poängen. Problemet är inte vad våra studenter pluggar, utan snarare vad de inte pluggar. Det är inget problem med att läsa kalligrafi, så länge man kombinerar det med något annat som tex företagsekonomi. Det innebär ju att man i sin karriär kan dra fram oväntad kunskap som kan ge ett unikt perspektiv i näringslivet. Men problemet är ju snarare att vår universitetsvärld belönar studenter som bara uppnår spetskompetens i ett ämne, som tex kalligrafi. Men då har man ju svårt att sätta denna kunskap i ett sammanhang i ett företag. Alltså blir vederbörande svåranställd och om det blir någon anställning utanför den trånga akademiska världen så lär inte utbildningen betala sig i vare sig i lön eller i position.

Därför är jag liksom Henrik Bohlin förespråkare av liberal arts-program på våra universitet. Men orsaken är att jag till skillnad från Henrik Bohlin tycker att vi skall underlätta och belöna studenter som valt att studera naturvetenskap eller humaniora, och vill kombinera det med kurser som näringslivet eftertraktar, såsom ekonomi eller juridik. Men det innebär också att många universitetsinstitutioner måste ta utbildningsuppgiften på större allvar. Det får inte vara enbart en impopulär bisyssla i skugga av forskningen.

Vinsterna för sjukvården med nya mediciner då?

I en debattartikel i DN idag skriver flera ledamöter av Stockholms läns läkemedelskommitté att de vill ha lägre priser på de läkemedel som är skyddade av patent. Orsaken är att dessa mediciner i vissa fall kostar väldigt mycket per behandling. De påstår att konkurrensen är för låg inom läkemedelsbranschen, men det är få inom branschen som känner igen sig i den beskrivningen. Fråga bara forskarna i Södertälje.

Men vad som saknas i artikeln är någon analys av huruvida dessa nya mediciner faktiskt kan få landstingen att spara pengar i andra utgiftsposter. Det dyraste i sjukvården är inte läkemedel. Det upptar ca 15 % av sjukvårdens totala kostnader. Kostnader som tydligt sticker ut är priset på ett vårddygn på ett sjukhus för en allvarligt sjuk som ligger på ca 10 000 kr. Det är just antalet vårddagar på sjukhus som hälsoekonomer främst räknar på, inte kostnad för mediciner. Överlag så har antalet vårddygn på sjukhus per patient minskat de senaste decennierna, just pga att nya mediciner ger bättre vård. På så sätt har landstingen kunnat spara stora summor.

Om vi tar artikelförfattarnas exempel TNF-hämmare, vad skulle det innebära? De menar att behandling av 20 000–25 000 patienter med Reumatoid artrit (ledgångsreumatism) i Sverige kostar 2,3 miljarder kronor. Det betyder i runda svängar en utgift per behandling på 100 000 kr. Men om medicinering kan få ned antalet dygn som patienten behöver vistas på sjukhus med tio dagar, så har alltså inte bara patientens livskvalité avsevärt ökat (vilket trots allt är det primära), utan sjukhuset har också tjänat in medicineringens kostnader. Därtill kan ett nytt läkemedel få ner användandet av andra mediciner hos en patient vilket dessutom reducerar utgifterna.

Ifall lanstingen verkligen hade anammat ”Lean” där vården fokuserar på att följa en patient från att de tar kontakt med sjukhuset tills det att patienten är frisk så hade dessa kostnadsvinster blivit synliga. Men idag är sjukhuset uppdelad i kliniker, primärvård och rehab-avdelningar som patienten använder vid olika tillfällen i processen. Därmed blir det svårt att se effekterna av en kostnadsökning i en post i budgeten på andra kliniker och avdelningar, vilket artikelförfattarna missar.

Sedan kan man ju undra, om patientens livskvalité ständigt ökar pga av vetenskapens landvinningar, är inte en kostandsökning i så fall befogad? Är det inte något vi kan acceptera? Exempelvis anser vi ju att levertransplantationer (möjliggjorda av immunsystemhämmade läkemedel) som förlänger liv på tusentals leversjuka är något gott. Men ur ett strikt hälsoekonomiskt perspektiv ökar de kostnaderna för samhället.

Ett lästips: J.D. Kleinke: The Price Of Progress: Prescription Drugs In The Health Care Market