Lättare att förlora väljare än att vinna nya

Opinionsläget är fortsatt bistert för Centern. Därmed växer frestelsen att se i backspegeln med färgade glasögon och drömma sig tillbaks till det Centerparti som samarbetade med sossarna. Jag anser att det skulle vara ett stort misstag. Visserligen är jag synnerligen partisk i frågan. Jag anser mig vara liberal, jag är för kärnkraft och jag skulle aldrig någonsin kunna rösta på ett parti som övergav Alliansen för det röda laget. Därmed är dagens mer liberala Center som inte endast talar om glesbygden, ett parti för mig.

Men även om jag lägger mina egna politiska preferenser åt sidan så anser jag att Centern går åt rätt håll. Det finns nämligen inga alternativ. För det första får vi inte glömma att Centern faktiskt har fått fler röster i val, än under 90-talet. För det andra, den samlade vänstern i form av S, VP och MP är mindre än någonsin. Att gå vänsterut är att slåss om allt färre röster. För det tredje, de traditionella Centerpartistiska väljargrupperna på landsbygden minskar. Det krävs hur som helst att partiet breddar sig om det långsiktigt skall finnas kvar. För det fjärde, väljarna har också ändrat sig i flera nyckelfrågor sedan 80-talet. Överlag är vi tex betydligt mer kärnkraftspositiva nu, vilket kanske inte är så konstigt med vargavinter och höga elpriser som troligtvis inte hade varit de samma ifall inte Barsebäcksreaktorerna hade stängts. Centerns förändring är snarare en nödvändig förnyelse. Dessutom har moderaterna placerat sig som det borgerliga mittpartiet, och det är riktigt svårt att slåss med Borg och Reinfeldt om det utrymmet. Att bege sig mer åt det liberala hållet ter sig det mest logiska då det borde finnas borgerliga väljare som ogillar de nya moderaternas vurm för svensk arbetsmarknadslagstiftning, deras mystiska flörtar med den socialdemokratiska jämställdhetsdefinitionen och förespråkar överlag lägre skattetryck än bara jobbskatteavdrag.

Med vad är problemet då? Det främsta är att liberala väljare inte har övergett moderaterna. För man överger inte ett framgångsrikt skepp som inte sjunker. De nya moderaterna har en vinnar-aura. Vinnare håller man fast vid, in i det längsta. Sådana är vi människor, även i politik. Dessutom har moderata väljare sedan decennier varit svältfödda på borgerlig politik. De nöjer sig därmed med det lilla regeringen hittills gett dem, åtminstone ett tag till. Med andra ord för Centren det går snabbt att förlora väljare, men tar lång tid att vinna väljare.
Det krävs ett visst mått av uthållighet men även stadig kurs för att få de nya väljarna. Exempelvis tror jag inte Federleys försiktiga hållning mot EU när det kommer till jordbruksstöd är en väg framåt. Centern behöver även bredda sin repertoar något. Liberaler är överlag ganska engagerade människor, i stort och smått. Men Centern brukar inte säga mycket i tex utrikesfrågor. Det borde vi kunna ändra på. Sedan krävs det mer engagemang, mer för att dra till sig de nya. Vi kan ju lära av de avdelningar som växer (istället för att klanka ner på dem). Varför inte mer verksamhet likt den Stureplancentern håller i med föredrag, träffar och diskussioner?

Broderskapsrörelsen ett utryck för kränkthetens ideologi

Efter den misslyckade självmordsbombaren sprängde sönder sin egen buk på Stockholms gator så har frågan om vår yttrandefrihet åter aktualiserats. Dagarna efteråt översvämmades nämligen Sveriges radios driftkucko-program Ring P1 av arga lyssnare som gav Vilks skulden för denna extremists gärningar och krav på att Vilks skulle utvisas (!) luftades. Men det var inte bara eterlyssnande idioter som reagerade så. Även socialdemokratiska Broderskapsrörelsen kom med snarlika problemformuleringar. Orsaken var enligt Peter Weiderud att ”det är inte rimligt att använda yttrandefriheten till att kränka en ekonomiskt, socialt och kulturellt utsatt minoritet”. Men Broderskapsrörelsen verkar dock inte särskilt intresserade av andra utsatta minoriteter vilket Per Gudmundson igår avslöjade. Frihet oavsett sexuell läggning har tydligen strukits ur det manifest Broderskapsrörelsen skrivit, när detta skulle anpassas till socialdemokratiska muslimer. Snyggt.

Jag tror inte att det här handlar om att kristna socialdemokrater är homofober. Snarare är det ett typiskt utfall av den kränkthetens pyramid som har blivit överideologi i Sveriges politiskt korrekta korridorer skapad av vänstern. Denna överideologi kännetecknas, som allt annat som är vänster, med att den är kollektiv. Vi indelas alla i och bedöms i grupper, oavsett vi vill det eller ej, Peter Weiderud gör det själv när han utgår från att alla muslimer blir kränkta av Vilks och beskriver självmordsattentat nästan som en logisk konsekvens av Vilks ”hädelser” mot muslimer.

Dess andra kännetecken är att överideologin placerar grupperna vi blivit indelade i en statisk pyramid. På dess topp återfinns svenska medelålders män i övre medelklassen. Därefter på fallande skala finner vi sexuella minoriteter, kulturella minoriteter, invandrare i olika grupperingar, kvinnor och barn. Enligt logiken är det pyramidens topp som kränker de vid pyramidens bas. Det är könsmaktordningen, den inbyggda ”fascisteringen” och rasismen i vårt kapitalistiska samhälle, eller vilka andra fantasifulla beskrivningar kulturskäggen kan hitta på. Termen ”mäns våld mot kvinnor” ett exempel på hur denna ideologi beskriver att vissa enskilda män, förgriper sig på, främst sina nära. Men i de kränktas ideologi är alla människor placerade i fack så det blir gruppen ”män” som slår gruppen ”kvinnor”. Det är ett så vedertaget tankesätt att gamla moderatledare använder sig av den. Trots att det är kollektiv skuldbeläggning av alla män och att den absoluta majoriteten av alla män aldrig någonsin har gjort sig skyldig till något liknande. För att skydda grupper som anses vara placerade pyramidens bas och hindra att de blir kränkta föreslås inskränkningar i våra rättigheter (exempelvis yttrandefriheten). Peter Weiderud är en del i denna glidning av våra viktigaste rättigheter.

Jag tycker att det är hög tid att vi kastar överbord detta synnerligen hopplösa sätt att mäta kränkthet. För nackdelarna med överideologin är så flagranta. För det första legitimerar detta bruk av kollektivism annan kollektivism. Om Peter Weiderud kan bedöma muslimer som grupp varför skall inte Jimmie Åkesson få göra det? Om Peter Weiderud menar att självmordsbombande är en logisk följd av Vilks ”hädelser”, varför skall inte Sverigedemokrater kunna påstå att lasermannen i Malmö är den logiska konsekvensen av en påstådd massinvandring? Båda är kollektivism och för att kunna förkasta det ena så måste vi i logikens namn även förkasta det andra uttrycket av det.

För det andra, minsta nyans eller oväntade knorr får hela ideologins pyramid att spricka i fogarna. Det är ju inte så lätt att det alltid är medelålders män i övre medelklassen som kränker och att den kränkte är fattiga invandrade lesbiska kvinnor. Vad händer när en invandrad fattig familjefader förtrycker sina homosexuella barn? Vad händer när en fattig flata är rasist? Ren kortslutning där utsatta bedöms som förövare. Precis som med Broderskapsrörelsen omsorg om homosexuella vilket bleknade när den ställdes mot islam. Dessutom lever vi i en globaliserad värld och vad som är botten på pyramiden här kan vara på toppen någon annanstans. Vilks menar ju inte att han ger sig på muslimer, utan snarare kritiserar Islam. Exempelvis visade han vid sin avbrutna föreläsning vid Uppsala Universitet en film gjord av en homosexuell iranska vilket innehöll bilder föreställande Muhammed som gay. Alltså var avsändaren av bilderna en iransk kvinna, som i sitt hemland (vilket styrs av en teokratisk diktatur), riskerar livet för sina åsikter och för sin sexuella läggning. Hon står knappast högt upp i någon näringskedja. Trots det vägrar Weiderud att problematisera utan ser allt vad Vilks säger som en attack med ovanifrån-perspektiv. Vips så har Iran, en av världens mest förtryckande diktaturer, blivit en förtryckt minoritet och den jagade oppositionen blivit förtryckare. Ett tankesätt med sådana implikationer är inte bara ologiskt utan moraliskt förkastligt.

För det tredje anser jag att det är direkt osmaklig hållning med en bismak av nykolonialism. Tydligen anser Weiderud med support att vi inte kan ställa så höga krav på svenska muslimer som alla andra svenskar. Det är en bortklenande, farlig offerkultur och dubbelmoral som endast de svenska muslimerna lär lida av i längden. Är man del i samhället skall naturligtvis samma rättigheter och skyldigheter gälla alla.

Vi behöver inte Weideruds och andra vänstermuppars skeva syn på medmänniskor indelad i rudimentära grupperingar. Vi är alla individer och våra mänskliga rättigheter och skyldigheter skall vara de samma och vara absoluta. Yttrandefrihet i Sverige skall vara samma sak ifall du är medelåders, ung eller gammal, fattig som rik, invandrar eller ej, hetero eller homo, ateist eller troende (oavsett religion). Den skall inte bero på vem man talar med, och den skall inte villkoras. För i ett sådant samhälle blir oftast de som vi påstår skydda ivrigast, de mest utsatta och lidande.

Det bekväma med att avfärda någon som lakej.

Ingen politiskt intresserad kan ha missat det ramaskri som utbrutit inom socialdemokratin efter det så kallade avslöjandet av pr-firmas Primes förehavande. Rosornas inbördeskrig blev i ett jehu än grymmare sedan det kommit fram att vissa högersossar som jobbat för Prime har samarbetat med Svensk Näringsliv när det gäller att försöka påverka socialdemokraternas förnyelse i högerriktning. Genom att surfa runt på s-info, vissa uttalade vänstersossebloggar och aftonbladet och socialdemokratiska tidningar kan man se vilken upprördhet detta orsakat. Niklas Nordström, Carl Melin, Erik Laakso, Ilija Batljan med flera kallas för ”skitstövlar” ”femtekolonnare” , Svenskt Näringslivs trojanska häst inom arbetarrörelsen som är köpta, deras arbete likställs med prostitution, de sysslar med ” Ränksmideri, förräderi och hugg i ryggen” och skall rensas ut ur partiet, och tidigare vänskapsband huggs offentligt av.

För det första så är det min egen åsikt att de anklagade knappast kan vara köpta eller förrädare då de åsikter de luftat är deras egna. Mig veterligen har inte en enda av de nämnda högersossarna ändrat uppfattning i dessa frågor, åtminstone inte på ett bra tag. Sedan är det en annan sak ifall deras åsikter är ”socialdemokratiska”. Men som borgerlig väljare är jag inte riktigt rätt person att avgöra det. Däremot är det otroligt frestande för mig att jämföra detta med hur interndebatt hanteras inom borgerliga partier och liberala grupperingar. För även på den högra politiska planhalvan finns det rejäla meningsskiljaktigheter. Exempelvis har jag svårt att känna mycket till samröre med de socialliberaler som anser att fria marknadskrafter är minst lika farligt som socialism och talar sig varma för att en (stor) stat skall kvoterar fram millimeterrättvisa i exempelvis jämställdhet. Likaså är jag djupt skeptisk över moderaternas nyvunna kärlek till svensk arbetsmarknadslagstiftning. Dessutom får jag nära på migrän varenda gång jag läser en liberaldemokrat som anklagar betygskramande folkpartister för att vara kryptofascister. Själv tycker jag att dessa exempel är rätt långt ifrån hur jag definierar liberalism. Men jag skulle aldrig någonsin komma på tanken att kalla dessa för förrädare, eller anklaga dem för att vara köpta av LO, någon jämlikhetslobby eller marxistiska skolbyråkrater. Och jag kan inte minnas att någon annan, utom möjligen enstaka haverister, har gjort det heller. Debatten handlar på höger planhalva om åsikter och inte om att ifrågasätta partivänners ärlighet.

Men att leta efter och anklaga åsiktsmotståndare med eller utanför partiet för konspirationer och förräderi är typiskt för socialismen. Det är en naturlig del i hur vänstern debatterar och har rötter i den egna ideologin. Det är ju bara socialister som slåss för allas bästa, medan alla andra är unkna särintressen. Så behandlas även mer moderna sakfrågor på höger- vänsterskalan. Exempelvis är en kärnkraftsmotståndare bara en kärnkraftsmotståndare oavsett om vederbörande äger ett vindkraftsbolag och personligen skulle tjäna stålar på en avveckling. Men en kärnkraftsförespråkare kan inte ha breda samhällsintressen för ögonen, utan är per definition med i ”kärnkraftslobbyn” vilket påstås vara en mystisk sammanslutning av synnerligen kalla marknadsintressen. Detta tankegods har varit svårt att förändra trots att vi åsiktsmotståndarna inte är patroner på punschverandan längre, utan personer som även vi vill alla väl men med andra ideologiska preferenser. Trots att socialdemokratin bröt med vålds- och revolutionsromantikerna för ca 90 år sedan så finns detta drag kvar, främst bland vänstersossar.

Jag skulle vilja påstå att detta är en av orsakerna till att socialdemokraterna och övrig vänster har så otroligt svårt att utvecklas och förnyas. För hur mycket sakdebatt blir det av då nytänkare brännmärks som kapitalets lakejer och förrädare? Jag skulle gissa ungefär lika mycket utveckling som i katolicismens djupaste katakomber under Vatikanen. Det kan heller inte vara annat än utarmande när ett parti väljer att definiera sina egna åsikter som ”mot” allt vad dess upplevda fiender tycker. Samröre med Svenskt Näringsliv räcker tydligen för att anklaga vederbörande för att sälja ut arbetarrörelsen.

Ett roande sidospår är att kritikerna påstår att Prime-sossarna baktalat socialdemokratin. Genom att hamra in att dagens socialdemokrati, eller åtminstone delar av partiet, är mot tillväxt så har dessa högersossar även avskräckt väljarkåren, påstås det. Trots att väldigt få sossar talar om tillväxt så menar kritikerna att minsann inga sossar är emot tillväxt. Det är en icke-fråga. Men sedan kommer Brasklapparna. Maja Nordström är för tillväxt förutsatt att vi börjar mäta tillväxt på ett annat sätt… jodåsåattsörrö..

Det diskutera nu högljutt om att dessa Prime-sossar skall rensas ut ur partiet. För min del undrar jag hur länge de och andra högersossar vill vara kvar. Hur kul kan det vara att ständigt beskrivas som förrädare, skitstövlar av de som man förväntas jobba tillsammans med? Högersossar är politikens masochister.
Andra icke-sossar om saken: Johan Hedin, Thomas Böhlmark och tokiga moderaten

Inte många med hedern kvar idag.

Det första islamistiska terrordådet på svensk mark, men reagerar vi egentligen? Sverigedemokrater har tydligen längtat efter bomber i julruschen, troligtvis för att de då anser sig ha en ursäkt för att slänga ut Sveriges muslimer ur landet. Vänsterpartister och vänstersossar är inte mycket bättre. Samtidigt som de poängterar att rasister inte skall få utnyttja terrordådet för sin egen agenda, så utnyttjar de själva terrordådet i sin egen agenda. Enligt vänsterpartister och vänstersossar så undviker världen och Sverige terroristdåd genom att kapitulera i fighten mot talibanerna i Afghanistan. Lena Melin på aftonbladet gräver ner sig i oväsentligheter och anser att det viktigaste att diskutera är tidpunkten för regeringens presskonferens, tätt åtföljt av Håkan Juholt som är upprörd över att Bildt kallade ett terrorattentat för ett terrorattentat innan Reinfeldt sa att det var ett terrorattentat. Liielputtpartierna är inte ett dyft bättre. Liberaldemokrater och piratpartister är ense om att den verklige fienden inte sprängde sig själv i småbitar, utan snarare är vår statsminister som tydligt proklamerade att vårt öppna samhälle skall försvaras. Vilket ovärdigt trams, av alla ovannämnda (Förutom Bildt och Reinfeldt).

Det är få som klarar sig undan med hedern i behåll. På rak arm kan jag bara komma på tre: 1)Anders Linder på Svenskan som faktiskt vågar skriva att vi skall ta upp kampen mot terrorism och samtidigt inte kollektivt bestraffa. Intressant nog klarar de flesta övriga bara av att säga det senare men glömma det förstnämnda. 2)Att Svenska Islamiska Samfundet övertydligt tar avstånd från dådet trots att ingen sund människa kan kräva det av dem.3) Regeringen som visserligen uttalar en massa självklarheter. Men det är en regerings jobb vid sådana här tillfällen.

Sedan kan ju vi självutnämnda omvärldsanalytiker som mig själv alltid skriva om våra funderingar. Två ting slår mig i alla fall. Det första är att Taimour Abdulwahab, eller ”Tranåsterroristen” var en total klåpare. Trots mycket krut, resor till mellanöstern och islamistpolare i Luton lyckades han bara ta kål på sig själv. Det påminner inte så lite om de där dåren som attackerade en skotsk flygplats med en bil, krockade med en betonggris och sedan försökte spränga bilen genom att dränka den med bensin med det enda resultatet att han satte sig själva i brand. Med andra ord verkar terrorister i väst ha chanserat en aning sedan 9/11, London och Madrid. Gissningsvis är det inte så lätt för dessa islamister att få adekvat självmordsutbildning. Något görs rätt i kriget mot terrorismen. För det andra, Taimour Abdulwahab representerar ett annat vansinne än vi är vana vid. Jämför med nya lasermannen i Malmö. Den senare passar betydligt bättre in på våra fördomar hur massmördare borde vara. För att raljera, en asocial knäppgök som poserar för sig själv med vapen framför en spegel, eller klipper i dagstidningar naken, i sin källare. Men Tranåsterroristen hade fru och barn. Detsamma hade Abu Qaswarah, svensken som blev Al Qaidas andreman i Irak innan han också sprängde sig. Både verkade vara till synes socialt välanpassade personer som sedan gjorde aktiva val vilket, förutom att försöka döda så många oskyldiga som möjligt, också innebar att deras hustrur blev änkor och barn faderslösa för något totalt destruktivt. En del av varför detta terrordådet är så chockerande och skrämmande är just att terroristens handlande är fullkomligt omöjlig att förstå. Hur samhället skall kunna finna och stoppa Tranåsterroristens efterföljare blir en utmaning för det öppna demokratiska samhället. Men det kommer att lyckas just för att det är öppet och demokratiskt.

Teflon mot könsmaktsordning

En rent tragikomisk strid har blossat upp i spåren av Wikileaks. Bakgrunden är att två svenska kvinnor har anklagat Julian Assange för våldtäkt, vilket han nu alltså har anhållits för i England. Visserligen får man säga att svenska åklagarmyndigheten behandlade fallet synnerligen valhänt i början vilket orsakade visst ifrågasättande av tillförlitligheten. Att kvinnorna i fråga valt genusextremisten Claes Borgström till juridiskt ombud var knappast heller ett lyckodrag i trovärdighet. Hans kamp för att göra misstänkta för våldtäkt rättslösa gör honom direkt olämplig i domstol. Men i ärlighetens namn är de båda sidornas versioner om vad som hände den utpekade kvällen något som skall avgöras i domstol, och rykten, baktalande, samt lekmansteorier av oss som inte var med kommer inte att göra någon gladare eller klokare.

Det tycker däremot inte en viss Svensson från det trotskistiska Socialistiska partiet, en aktad bloggare bland många på vänstersidan. Enligt Svensson har en av kvinnorna, Anna Ardin samröre med CIA, vilket då enligt honom skulle förklara våldtäktsanklagelserna. Detta trots att Anna Ardin är en uttalad vänstersosse (som tex inte drar sig för att anklaga Bildt för folkmord med hänvisning till kommunisten Maj Wechselmanns propagandistiska filmande). Vad Svensson bygger detta påstående på är synnerligen fascinerande för oss utanför vänstersekternas konspiratoriska anda. Anna Ardin har engagerat sig för demokrati på Kuba mot den sittande kommunistdiktaturen. Detta är tydligen misstänkt. Anna Ardin har även publicerat texter i en tidskrift driven av en svensk organisation som enligt en extremvänsterskribent i USA, Israel Shamir, är ”well-financed anti-Castro”. Det är tydligen än mer misstänkt. Vidare har Anna Ardin haft kontakt med Damas de Blanco på Kuba vilket är en oppositionsgrupp bestående av fruar och kvinnliga släktingar till fängslade dissidenter. Det är tydligen också misstänkt. Dessutom slängdes Anna Ardin ut från Kuba och Svensson har heller inget problem med att använda detta beslut av Kubas diktatur som ännu ett bevis mot Anna Ardin. Hon måste enligt Svensson ha kontakt med CIA. Absurt? Ja, men det finns mer.

För vad Svensson däremot väljer att inte citera från sin källa Israel Shamir, är att dennes bevisning mot Anna Ardin även är hennes feminism. Enligt Shamir är våldtäktsanklagelser hennes typiska feministiska sätt att bedriva ”male-bashing”. Ytterligare bevisning av Shamir är hennes medverkan i socialdemokratiska broderskapsrörelsen, då svenska kyrkan tydligen är nyliberal och endast är till för att gifta svenska bögar, medan manliga präster och heterosexuella par jagats bort. Gissningsvis skulle dessa anklagelser och påståenden vinna mindre gensvar i Sverige varvid Svensson valde att bort dem.

Svensson har även fått viss gehör från vissa andra på den vänsterextrema sidan, och även en del mer konspiratoriskt lagda piratpartister, medan Claes Borgström morrar på sina klienters vägnar. Det hela har utmynnat i en bisarr strid mellan å ena sidan vänsterfeminister, och å andra sidan allsköns konspirationsteoretiker som tror sig se CIA bakom varje buske (kolla in newsmill tex). I mitten står vissa förvirrade vänstersossar och försöker vara pro-Wikileaks, anti-USA men utan att säga något dumt om Anna Ardin. Själv sträcker jag mig efter popcornsskålen och skådar vansinnet från den borgerliga läktaren.

Uppdatering: Dennis har påpekat att Israel Shamir, ej är en amerikansk vänsterextremist. Han är en svensk antisemit och Förintelseförnekare som kommer väldigt bra överens med en viss talibankramande Mohamed Omar vilket Jonathan Leman skriver om här. Vänsteraktivsten Svensson har tydligen inget emot mer bruntoniga källor. Men å andra sidan är inte Svensson ensam om att hoppa i galen tunna. Det har även betydligt större fiskar gjort. Bland annat hakade den amerikanske vänsterikonen Keith Olbermann på storyn liksom the Daily Kos, vilket han nu fått äta upp och ursäkta för då det sippart fram vad för typ Israel Shamir är. Fascinerande vad dålig fakta- och källkoll många stora amerikanska vänsterdebattörer visar sig ha. Jag får poppa mer popcorn…

Regeringens förbannade skyldighet att samarbeta mot terrorism

Abu Qaswarah eller Abu Sara dödades i eldstrid med amerikanska styrkor i Mosul i norra Irak den 5 oktober 2008. Av allt att döma var han då andreman i Al-Qaida i Irak. Enligt amerikanska underrättelsekällor var han den som hade ansvaret att smuggla in utländska jihadister i Irak och även den som lät mörda de terroristadepter som fick kalla fötter och inte ville utföra självmordsattentat. Han påstås vara delaktig eller kanske till och med ansvarig för den mordvåg på kristna irakier som Al-qaida lät utföra, samt planeringen av det misslyckade attentatet på Mosul civic center som skulle ha orsakat flera hundra civila irakiers död ifall det lyckats.

Det intressanta är dock att Abu Qaswarah var svensk medborgare och övervakades av SÄPO sedan mitten på 90-talet då man misstänkte att han ledde en islamistcell i Haninge som stöttade terrorister utomlands. September 2006 försvann han till Irak för att aldrig återvända.

Anser verkligen någon att det skulle ha varit ett svek av svenska myndigheter att meddela jänkarna när Abu Qaswarah försvann till Irak 2006? Jag anser att det var svenska regeringens förbannade skyldighet att ge sådan information till omvärlden oavsett om statsministern heter Persson eller Reinfeldt. Att Morgan Johansson tycker annorlunda påvisar snarare så otroligt långt ifrån socialdemokratins mitt han faktiskt huserar. Att Rick Falkvinge tycker annorlunda förvånar ingen då karlen bland annat tycker att svensk polis inte skall leta efter 19 åringar som försvunnit mitt i vintern berusade, iklädda kortbyxor då det enligt Rick är integritetskränkande.

Det är troligtvis denna typ av underrättelser som Wikileaks senaste så kallade avslöjande handlar om och inte att svenska regeringar gett carté blanche åt USA att utföra underrättelsearbete på svensk mark. Jag anser att vaken den nuvarande eller förra regeringen skall skämmas över att de haft informella kontakter angående misstänkta terrorister i Sverige. I alla fall inte med den information vi har idag. Däremot bevisar det senaste dygnets hallaballo i svensk media svagheten med Wikileaks. Nämligen att uppgifter från arbetsmail skrivna av människor av kött och blod som gör sina egna tolkningar av verkligheten kan tolkas lite hur som helst i efterhand när så många andra pusselbitar saknas.

Socialdemokratiska gräsrötter i vägen för förnyelsen

Socialdemokraternas jakt efter vad som gick fel i valet, vem som skall bli ny partiledare och hur den deras nya politik skall se ut fortsätter. Aldrig någonsin har Sveriges största parti visat upp en sådan brutal maktkamp inför öppen ridå där partikollegor attackeras och detroniseras. Urban Ahlin är tex troligtvis rökt inom rörelsen efter att ha snackat med jänkarna. Däremot verkar medieanalysen av rosornas krig ha mognat en aning. I början ställdes uttalade höger- och vänsterkandidater mot varandra i helsidesartiklar i våra tidningar likt boxare i ringen. Det enda som saknas är en skorrande smått sluddrande röst som presenterar ”in the right corner champion of political correctness Mikael Damberg, and in the left corner Veronica Palm defender of even higher taxes”. Eller varför inte klasskampssluggern Morgan Johansson mot nytillskotten i Alliansens fanclub i ekonomisk politik, Thomas Östros? Jag måste erkänna att alla dessa uppräknade kandidater hade varit spännande val, trots att en del av dem står för en politik som jag anser vara direkt absurd. För alla av dem hade fört med sig en nydaning av socialdemokratisk politik, antingen åt höger eller vänster. De skulle alla röra om i grytan och därmed göra sossarna betydligt mer intressanta, på gott och ont, ifall de fick chansen.

Men när jag tittar i min kristallkula så är det ingen av dessa som kommer att väljas till partiledare i februari. Det blir i stället Sven-Erik Österberg (troligtvis utan konkurrens och helt unisont om det följer sosselogik). Det är också Sven-Erik Österberg som träder fram som favorit i de mer balanserade analyserna i media. Men om han väljs lär det inte bli mycket till nydaning. Orsaken är att han varit en av Mona Sahlins förtrogna och därmed är en del i den nu valda politiken. Dessutom kommer han inte att väljas på ett mandat av att förändra. Han är snarare favorit för att han är trygg och att han står nära den socialdemokratiska mitten likt ett tyst neutralt massiv mitt i ett pågående rosornas krig. När kännare inom och utanför partiet skall beskriva hans största styrka så blir svaret knappast spännande, och inte omnämnande av sakpolitisk kamp, utan att ”han har stark förankring inom rörelsen”. Med andra ord gillas han av LO och en den gråa massa av jantelagsfrossande förtroendevalda som kräver att man gått långa vägen genom partiet för att nå toppen (vilket exkluderar en viss mediakåt Bodström). Med Sven-Erik lär partiets modernisering begränsas till i ett par nya facebook-grupper, några nya bloggar skrivna av fler hetsiga SSU-adepter och att Sven-Erik tvingas på ett ständigt twittrande. I övrigt lär det tuggas på i samma fotspår.

Jag gissar att en hel del socialdemokratiska gräsrötter, debattörer och bloggare kommer att gnissla tänderna och knyta nävarna i fickorna när jag får rätt (jag vet, ganska självsäkert skrivet), även om de av rent taktiska skäl officiellt lär sluta upp bakom sin nya partiledare. För de kommer att känna sig snuvade på en förnyelse vilket de krävde. Men orsaken till att Sven-Erik lär vinna är inte någon mystisk toppstyrning av rörelsen eller fulspel i korridorerna på Sveavägen 69 av pampar som desperat klamrar sig fast på sina topp-positioner. Orsaken är de som kommer att bli mest upprörda, de socialdemokratiska gräsrötterna.

Socialdemokraternas inneboende problematik är att dess aktiva som grupp står rejält till vänster om väljarkåren i åsikter, och även till vänster om dem som röstar på partiet i val. Därför kommer de aktiva inte att acceptera en Damberg och den politik som han skulle föra med sig till partiledarposten. Den är på tok för Allians-ig för att sosse-kadrerna skall kunna svälja den. Skulle en Högberg eller Moberg, en Peter Johansson, eller sossarnas svar på svensk damtidning på Allliansfrittsverige vilka alla skrivit otaliga rader om hur omänsklig Borgs ekonomiska politik är, skulle de kunna svälja tex Östros Allians-lika medicin? Skulle s-infos alla skribenter som i år tuggat fradga i blotta omnämnandet av Jan Björklund och skola, kunna acceptera en Damberg som utan problem gör gemensam sak i betygsfrågan med Alliansen? Nej jag tror inte det. Men samtidigt finns det en gnutta pragmatism inom rörelsen också. De vet att en vänstersväng med Veronica Palm, även om de personligen gillar den, skulle omöjliggöra de medelklassröster som partiet behöver för att vara i närheten av makten.

Med andra ord blir Sven-Erik Österberg det som är lagom och ljummet, det bekväma men föga spännande alternativet. Han är det enda möjliga alternativet när gräsrötterna vägrar förnyelse. Problemet är ju bara att en bekväm status quo inte hjälper ett socialdemokratiskt parti kring 30 % som redan förlorat ¼ av sin storlek på 8 år. Den arbetande medelklassen har ju redan lämnat skutan.

Vänstern som vägrar utveckla sig

Att utvecklas kan vara svårt. Många liberaler och borgerliga debattörer har efter valet våndats av detta. För oss på höger om den politiska mittlinjen har utmaningen varit att Alliansen har makten och politiker vi gillar tvingas till kompromisser som vi mer engagerade näppeligen kan acceptera. Det är svårt att utveckla ideologisk idédebatt när man är i Rosenbad. Nu har knappast sossarna det lättare i opposition, men det beror snarare på att de är så ovana vid att förnyas eller ens våga tala om politiskt förändring mellan dess höger- och vänsterfalang.

Men det finns ju en vänster och vänstersossarna. Hur står det till med deras idédebatt? Utvecklas de? En intressant värdemätare är den nya socialistiska gratistidningen i Malmö kallad ”Röda ögon”. Hur nyskapande är den egentligen?

I första numret återfinns ett reportage om ALBA (vilket är Hugo Chavez antiimperialistiska samarbete med likasinnade länder) där bla Venezuelas ambassadör och två kvinnor från Kuba intervjuas okritiskt. I artikeln citeras även Svensk-kubanska vänskapsföreningen vilket alltså är Kubanska kommunistregimens megafon här i Sverige som bland annat applåderat när Castro slängt bibliotekarier i fängelsehålorna. Tänk, när ytterlighetsvänstern skriver om politik år 2010 så har man fortfarande inte gjort upp med en av Sovjets gamla satellitstater. Man kunde ju tycka att denna sovjetiska ryggsäck borde de försökt göra sig av med sedan länge. Deras syn på demokrati och mänskliga rättigheter förblir därmed, minst sagt grumligt. Det är i och för sig inte förvånande när denna artikel i Röda Ögon också kan läsas på nätet på Riktpunkt.nu vilket är SKPs hemsida. Samma parti som förövrigt står på Nordkoreas sida i konflikten på Koreanska halvön.

I andra numret går tidningen i en ledare till hårt angrepp mot Citytunneln (medan andra till höger om dem vill ha mer Öresundsförbindelser). De skriver att effekterna som utlovats av Citytunnel i form av minskad arbetslöshet i regionen ”har helt uteblivit”. Nu är visserligen statistik svårt att använda för att bevisa effekterna av en infrastruktursatsning då det är en av många variabler som påverkar arbetslösheten. Men redaktören på Röda ögon borde åtminstone ha koll på att Citytunneln inte ens invigs förrän på söndag och inte tas i bruk förrän den 12:e varvid dess effekt på arbetslösheten, hittills är rätt ointressant.

Om vi ser till Röda ögon så har ytterlighetsvänstern knappast blivit mer rumsrena i demokratifrågor, och inte märkbart smartare heller.