Vilket EU och vilken euro vill Peter Wolodarski ha?

Sveriges mest ensidiga debattör för vänsterns syn på ekonomi hör numera hemma på DN. Det är Peter Wolodarski som tydligen har pantat in sin marknadsekonomiska övertygelse, för att kunna behålla sin tro på Euron. Idag listar han sex myter som han menar står i vägen för att euron skall räddas. Och räddningen är naturligtvis att nord skall skänka miljarder till Spanien, Grekland och Portugal. Men låt oss begrunda dessa påstådda myter:

Eurokrisen beror på budgetslarv

Peter Wolodarski har visserligen rätt att det framförallt är Grekland som har slarvat med budgeten. Men vad han inte skriver är ju att pga eurons falskt för låga räntor för bla Spanien under 90 och 00-talet så har landets politiker undvikit att genomföra de strukturförändringar som behövts för att hålla landet konkurrenskraftigt. Det är vad Assar Lindbeck menar med att krisen beror på en reell nedgång i konkurrenskraft för krisländer, och Patrik Engellau retoriskt frågar ”går det att sparka liv i dött kapital”. Vi kan också se det i diverse statistik som påvisar att skuldländerna har högre korruption än övriga EU-länder. Krisländerna har tuffat på i den närmaste oändliga högkonjunkturen utan minsta tanke på att framtiden kan bli bister. Medan världsekonomin utvecklats med att miljoner kineser och indier blivit medelklass och utbildat sig stenhårt så har Medelhavsländerna suttit stilla.

Grekland fortsätter att spendera

Peter Wolodarski menar enligt en viss statistik att Grekland visst sparar. Men vi har läst i nyheterna det senaste året att tex hela höjningen av arbetslösheten i Grekland kommer från att privata företag tvingats sparka, medan den upplåsta offentliga sektorn inte har sparkat en enda anställd. Är det att spara? Vidare brukar varje land som stramar åt i en ekonomisk kris gå från att ha ett stort underskott i bytesbalansen till att få ett överskott. Så har ej skett i Grekland. Underskottet i bytesbalansen ligger kvar. Orsaken är att Grekland fortfarande spenderar för mycket och producerar för lite. Med andra ord, folk har kvar sina jobb i offentlig sektor och kan spendera, medan att de privata företagen som skall skapa positiv bytesbalans går under då ingen våga låna till dem. Grekland må ha sänkt pensioner som många får lida av. Men de tyngre förändringarna som skall ge bestående förändringar är ogjorda. Med andra ord, Grekland har inte gjort ens i närheten av tillräckligt.

Låg arbetsmoral ligger bakom

Peter Wolodarski påstår att i ”arbetade timmar per anställd ligger pikant nog Grekland, Portugal, Cypern och Irland i topp” i EU. Vad Peter vill ha sagt med denna ”myt” är oklart. För det första finns det t.ex. få nationer som jobbat så många timmar på att bygga upp en bostadsbubbla som Irland. Det intressanta är ju såklart VAD man gör på kontoret, inte hur många timmar man sitter där. Ett bra exempel på detta är såklart antalet arbetade timmar i offentlig sektor i Grekland där väljarkåren belönades med anställningar som var onödiga och som staten nu inte har råd med. Det är ju offentliga sektorn i dessa länder som måste krympa, medan det är den privata sektorn som skall växa.

Skuldkrisen kan inte lösas med nya skulder

Peter Wolodarski menar att om vi alla sparar så fördjupas bara krisen då efterfrågan minskar. Men för det första finns det länder som lyckats sparar sig ur kriser, tex Island och de Baltiska staterna. Det går med vilja och skicklighet. För frågan är ju om Peters recept i form av stimulanser egentligen kan göra någon nytta utan att bara slösa bort än mer pengar? För hur skall Europa kunna stimulera så att just pengarna går till Grekland? Det är ingen lätt fråga. Ger Merkel mer pengar till tyskarna så behöver de inte åka till Grekland på semester, de kanske väljer att sparar pengarna, köpa kinesisk elektronik eller väljer att titta på älgar i Sverige? Dessutom, om Assar Lindbeck har rätt och krisländerna har fallit i konkurrenskraft så hjälper inte stimulering av ekonomin. Problemet kvarstår då till dess att krisländerna reformerat sig. Och jag tror inte en sekund på att tex Grekland skulle genomföra dessa nödvändiga reformer om de slipper för att tyskarna öppnat ymnighetshornet.

En Intervention från ECB skapar inflation

Här har Peter Wolodarski rätt så tillsvida att det inte finns något allvarligt inflationshot i euroområdet i dagsläget. Dock finns det skäl att ifrågasätta det begåvade med att ECB ska finansiera budgetunderskotten i diverse länder i södra Europa. Om så sker är ju risken överhängande att de aktuella länderna helt enkelt struntar i att få ordning på sina offentliga finanser eftersom de vet att ECB alltid står beredd att sätta igång sedelpressarna om det behövs.  Dessutom kan man undra exakt hur mycket som Norra Europa ska göra för Södra Europa för att Peter Wolodarski ska vara nöjd? Vad Peter Wolodarski istället borde fråga sig själv är om han tror på ett europrojekt där nord hela tiden transferera stora summor till syd, utan någon utsikt för att detta skall ändra sig? Vilken legitimitet har ett sådant system för paktens medborgare, eller för den delen marknaden?

Vilket EU och vilken euro vill Peter Wolodarski ha?

Avslutningsvis kan följande sägas: Peter Wolodarski har under de senaste veckorna i princip en gång i veckan publicerat en söndagsledare där han copy-pejstat in vad han läst på någon Keyensiansk blogg. Inget fel i det; den offentliga debatten i Sverige har ofta varit onödigt förenklad. Och i det syftet har Peter Wolodarskis artikelsvit fyllt folkbildande syfte. Dock börjar temat för artikelserien bli ganska uttjatat. Vad vi vill veta är så klart vilken väg Peter Wolodarski anser att Europa ska ta för att försöka komma ur den katastrof som europrojektet hittills inneburit? För egen del anser jag att den vägen går genom att ett eller flera länder lämnar i europrojektet för att återupprätta sin konkurrenskraft (hellre ”painful end” än ”pain without end”) samtidigt som att EU skalas ner till att försvara den inre marknaden. Dvs, en återgång till de grundpelare som ursprungligen gjorde EU-projektet till en sådan succé innan maktkåta politiker och byråkrater bestämde sig för att göra euroområdet till ett laboratorium där den politiska viljans triumf över ekonomiska realiteter skulle bevisas.

Vad den forna ja-sidan anser i frågan är dock ganska oklart. Det mumlas om ”gemensamma lösningar” och ”fördjupat samarabete”. Men vad menas egentligen med det? Anser tex Peter Wolodarski att svenska låginkomsttagares skattemedel ska delfinansiera den franska insättningsgarantin, när de franska politikerna hellre lägger sina egna pengar på att sänka pensionsåldern i Frankrike? Anser Peter Wolodarski att ovalda tjänstemän på EU-kommissionen ska få veto mot de budgetar som fattas av Sveriges Riksdag? Anser Peter Wolodarski att banktillsynen över svenska banker ska flyttas till ECB? Tycker han att Olle Schmidt har rätt när han säger att den nationella demokratin har spelat ut sin roll? Ska Sverige fortfarande delta i eurosamarbetet? Många och viktiga frågor men hittills inga svar. Det enda vi vet är om Europa följer Peters råd, så hamnar vi just i de ovan nämnda utfallen. Debatten om Europas framtid och Sveriges roll i den behöver föras här och nu och det är hög tid att de s.k. europavännerna lägger korten på borden. Vad vill de ha?

Bloggar: E, DHE, GP, ST, MM

En modig man

Att sticka ut hakan och kritisera Rädda barnens och Ekots definition av barnfattigdom är modigt. Men det måste göras. Det kan knappast vara relevanta mätkriterier som ligger till grund för dessa alarmerande rapporter där tex barnfattigdomen ökar i Norrbotten, inte för att någon i absoluta tal blir fattigare, utan endast för att grannfamiljerna får jobb och höjd lön. Det så kallade relativa fattigdomsbegreppet tar fokus från de barn som verkligen behöver hjälp.

Därför är Anders W Jonssons artikel nödvändig. Den utmanar också den absurda svartmålning av Sverige som ges av socialdemokratiska debattörer och Aftonbladet vilket är en dystopisk beskrivning av vårt samhälle som inte stämmer.

HS, LB 

Vänsterpartiet uppvisar en barnslig okunskap om privata företag

Socialdemokraten Widar Andersson har på ett föredömligt sätt, gått i debattmot vänsterpartiet om vinster i välfärden(vilket jag kommenterat här). Tyvärr verkar det som om de flesta socialdemokratiska gräsrötter föredrar Jonas Sjöstedts beskrivning av verkligheten framför deras egen partikamrat. Men ett av Jonas Sjöstedts påstående kräver närmare granskning. Han skriver:

”De 8 miljarder som årligen tas ut ur välfärdssektorn i vinst motsvarar 20 000 anställningstillfällen som nu går förlorade.”

Detär ett påstående som vänsterpartister använder sig av ganska ofta, i debatter i blasydsvenskanochpå bloggar. Men vad kommer siffrorna ifrån? De kommer med all säkerhet från ett tal av Lars Ohly i Riksdagen 2011 där han påstod följande:

”– Ni ger bidrag till rikskapital­bolag inom välfärdssektorn. 2009 gick de bolagen, enligt Statistiska centralbyrån, med 12 miljarder i vinst. 8,1 miljarder av det var bidrag, det vill säga skattepengar, sade Ohly.”

Alltsåav de 12 miljarder som privata företag gick med vinst 2009 så kunde statistiska centralbyrån spåra 8 miljarder till att staten betalade dessa företag för att ge vård åt skattebetalare (vilket alltså inte är bidrag i ett kapitalistiskt samhälle, utan betalning för en utförd tjänst, fel redan där Ohly).

Menatt gå med vinst X antal kronor, är inte samma sak som att ta ut samma X antal kronor ur företaget. Vinst är inte samma sak som utdelning till aktieägarna. En stor del av vinsten används som buffert till framtida oanade utgifter, eller till att reinvestera i företagetför att säkerställa att företaget också kan gå med vinst nästa år, eller om tio år.

Attvänsterpartiet uppenbarligen inte förstår skillnaden uppvisar en skrämmande inkompetens inom partiets topp. Kan ni inte bättre? Är ni så fast i ert gamla planekonomiska tänkande, att ni inte ens kan läsa er till hur privata företag fungerar? Och socialdemokrater, hur kan ni fördra att lita på sådana klåpare framför er egen partikamrat?

Bloggar: BA, FJ, I, FV, MA, TR, TB, ST, BS, HT, MM, GT, FÅ, DrA, VV

PS: Staffan Danielsson skriver om saken på Newsmill.

Det vådliga med att dra slutsatser av Peter Mangs

Att Peter Mangs (som tydligen har gått på samma gymnasium som mig) dömdes för sina brott var visserligen väntat, men viktigt för att Malmö skall kunna läka de sår han skapade. Smolket i bägaren är det mord och de mordförsök som han friades för. Det kan innebära att offer och anhöriga har svårare att gå vidare och såren i Malmö förblir vidöppna.

Men frågan är om Peter Mangs säger oss något om vår samtid? Eva Franchell på Aftonbladet, gör vad hon och tidningen brukar göra, nämligen drar långtgående slutsatser som passar hennes egna politiska preferenser. Hon drar paralleller till lasermannen John Ausonius och menar att han härjade när Ny demokrati var i Riksdagen, precis som Peter Mangs mördade nu när Sverigedemokraterna är invalda.  På denna något svajiga korrelation menar hon att Malmös svar på lasermannen ”speglade… ett främlingsfientligt samhälle” precis som John Ausonius uppstod i ”en tid av tydliga motsättningar”. Så knyter Eva Franchell Peter Mangs till Sverigedemokraterna

När man debattera mot rasism och främlingsfientlighet så kan man inte lätta på garden och slarva med sin intellektuella hederlighet. Det gör Eva Franchell. Hon har konstruerat en ekvation som skall förklarar två extrema ”ouliers”, John Ausonius och Peter Mangs. Men vad hon har glömt är att ingen annan passar in i ekvationen. Det finns många andra vettvillingar som begår för oss andra svårförståeliga våldsdåd mot medmänniskor som de aldrig ens träffat. Men 99 % av dem har andra bevekelsegrunder än Peter Mangs. Vidare så finns det andra länder som har betydligt större och betydligt aggressivare rasistiska partier än Sverige som inte har haft någon motsvarighet till Peter Mangs. Exempelvis Frankrike där Front National vars representant har haft mer än 10 % av rösterna i varje presidentval sedan mitten av 80-talet, Jörg Haiders Österrike, eller varför inte Pia KjærsgaardsDanmark. Hur förklarar vi det?

Man drar helt enkelt inte långtgående slutsatser om vårt samhälle baserat på enstaka undantag som John Ausonius och Peter Mangs. Det är ovetenskapligt. Oavsett hur mycket elände de ställt till med så är de enstaka extrema individer och endast ett gupp i en statistisk kurva. Eva Franchell gör alltså samma misstag som när stora delar av vänstern försöker knyta Breivik till allehanda borgliga politiker. Hon är fast i samma självbedrägeri där vänstern försöker dra enkla poänger men faller platt på att deras skapelse förblir för tok för naiv och ointellektuell för att bli accepterad. Det finns inga genvägar, inte ens när man debatterar rasism.

Därför undrar jag vad Eva Franchell egentligen hade för mål med detta inlägg. Om hon trodde att någon Sverigedemokrat skulle få dåligt samvete och ändra sin politiska tillhörighet tror jag hon blir besviken. Troligtvis blir effekten tvärtom. Svajiga SDare lär bli rent ut sagt förbannade att de åläggs att ta ansvar för Peter Mangs våldsdåd, trots att de själva kanske är fredligare än Gandhi. Det lär snarare cementera dem i SD än mer. Min gissning är att Eva Franchell egentligen inte skrev för några SDare, utan snarare för socialdemokratiska partikamrater som redan håller med henne.

Men det här blottlägger enligt mig ett enormt misstag som många debattörer gör när de vill debattera SD. De skriver artiklar på artiklar som egentligen är avsedda för dem som redan delar skribenstens åsikter, med förenklade argument och logik som bara en allt för god vän kan godta. Men vad hjälper det att mässa för redan övertygade?

Ett bra klimat?

Eftersenaste valet så brukade jag och mina vänner diskutera (något skadeglatt kan erkännas) det ”brain drain ” som socialdemokraterna lider av. Någorlunda nya stjärnskott som Ilija Batljan men även beprövade kort som Thomas Bodström gav upp politiken efter valförlusten. Det visar sig även att det insomnade ”Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning”, vars ekonomer ansågs vara socialdemokratins framtida intelligentsia har upphört att existera. Deras ekonomer har gått över till de borgerliga och fyra har blivit statssekreterare hos moderaterna.

Hur kan det komma sig? Ja att socialdemokraterna inte haft regeringsmakten på ett tag är säkerligen en faktor. Det finns helt enkelt inte lika många intressanta karriärmöjligheter åt drivna personer inom Rörelsen.

Men detta kan inte vara den enda förklaringen. Det finns inom socialdemokratin en förråad och ointellektuell ton, inte bara när man debattera med borgerliga utan även i interndebatten. När Widar Andersson idag förespråkade vinstintressen inom vården, möttes han med anklagelser om att vara en ren förrädare. Med associationer till vår kulturs och vår historias värsta quislingaravfärdadeshan. Märk väl, inte ens några försök till sakliga motargument, bara personliga påhopp.

Och det här var alltså kritik från partivänner…

Nu tror jag att just Widar Andersson kan tala för sig själv. Men betänk om en välutbildad mittpolitisk orienterad ekonom väljer att engagera sig inom socialdemokratin. Denna person väljer t.ex. att skriva en debattartikel om att han eller hon anser att en höjning av A-kassan skulle höja arbetslösheten med många referenser till ekonomisk forskning.

Hur tror ni denna människa skulle reagera på att bli anklagad för att ha emottagit en säck med silvermynt, vilket naturligtvis är en referens till Judas?

Jag gissar att denna fiktiva person ganska snabbt hade tröttnat och lämnat partiet ifråga, ja eller partipolitik helt och hållet.

Socialdemokratinär en kollektiv koloss som inte tolererar individualister med egna åsikter. Du skall följa ideologiska bannbullor och hålla dig till mallen. Men är det verkligen en organisation som klarar av det vi vill ha på 2000-talet?

Om jag hade varit en mittenorienterad politiskt nyfiken person med många egna idéer, sa hade jag engagerat mig i ett annat parti än socialdemokratin. Inom Rörelsen är det bara förolämpningar att vänta.

Bloggar: TH, GP, MA, HT, ST

Värdigt i Norge, pinsamt i Sverige

Gårdagens minneshögtid förtydligade med vilken värdighet Norge som nation och norska socialdemokrater har reagerat på fjolårets terroristangrepp. Jag tycker det exemplifierade väl av Eskil Pedersen, ordförande i AUF:

” Kampen för att besegra de åsikter som gärningsmannen står för och som många andra delar är långt ifrån över. Det handlar inte om huruvida vi ska ha en debatt kring invandring och integration i Norge, för det ska vi självklart ha. Det handlar om hur vi bekämpar odemokratiska krafter som sprider hat mot våra medmänniskor i Norge och resten av världen.”

Det är starka ord, men som samtidigt gör klart att man inte skall låta gärningsmannen styra debatten. I Norge skall man även i fortsättningsvis debattera invandring och integration, trots att det var ett ohämmat hat mot just detta som ledde till massakern. Med andra ord, inga genvägar för det öppna samhällets försvarare.

Tyvärr har denna värdiga klarsynthet inte smittat av sig på Sverige. Så fort man korsar gränsen så skall Breiviks åsikter klistras på åsiktsmotståndare. Värst är naturligtvis Aftonbladets kulturdel (tätt följd av tidningens ledarredaktion) som inte tvekar att anklaga i princip alla till höger om vänsterpartiet för att hysa någon form av kontaktyta med Breivik. Petter Larssondrog i går fram socialdemokrater, moderater, folkpartister, KDare och DN-skribenter för att alla ha något gemensamt denna massmördare.

Logiken i detta är nästan chockerande ointellektuellt. Den går att följa i en artikel i socialdemokratiska ”tiden” skriven av sociologen Klas Gustafsson. Han menar att, då Brevik uppenbarligen är en ohämmad narcissist (sjukligt självupptagen egoist) så är han en naturlig del av det kapitalistiska samhället, för att en amerikansk historiker menar att narcissism är ”det som utmärker den moderna kapitalistiska kulturen”. Därmed skall det vara bevisat att Breivik är en naturlig del av det samhälle som utvecklades efter det att staten retirerade från marknaden under 80-talet, och han också är en del av det tankegods som borgerliga politiker och högersossar sedan dess förespråkat.

Tankevurpan i Klas Gustafssons teori är ju att det bara är Breivik som passar in på den. Alla vi andra människor som jobbar i privata företag och är del i vårt kapitalistiska system, och som frivilligt samarbetar, uppvisar intresse och omtänksamhet för andra, vi får inte plats i denna ekvation. Man har gjort en regel för att passa en uppenbar ”outlier” utan tanke på att medelsvensson som jobbar på volvo inte passar in. Det är antitesen för all form av modern vetenskap. Snarare påvisar det att många systemkritiska skribenter har chockerande lite insikt i hur människor i vårt samhälle lever, arbetar och fungerar.

En något mer populär företeelse är att sätta likhetstecken mellan Breivik och Sverigedemokraterna. Oavsett hur mycket jag ogillar SD, och att jag anser att deras politik skulle leda till ofrihet och ekonomisk ruin, så kan jag inte skriva under på sådana magstarka anklagelser. Det är skillnad på att vilja slänga ut invandrare och massakrera dem. Det tycker även väljarna. Trots en massiv kampanj från många på vänsterkanten som i det närmaste satt likhetstecken mellan Breivik och Åkesson, så ledde det hela till en icke-statistisk säkerställd dipp i opinionsundersökningarna som partiet återhämtat sig från. Det skriver till och med Petter Larsson, men självkritiken lyser med sin frånvaro.

Uppenbarligen har de som velat dra enkla, och ovärdiga politiska poänger av det värsta terrorangreppet i Nordens historia, misslyckats. Orsaken tror jag är att de behandlar rasism och främlingsfientlighet som om det skulle vara smittsamma besvärjelser, vilket man måste undvika att säga för att inte bli kontaminerad. Debatterar man integration, så verkar dessa tro att man häller bensin på brasan. Det är fel. SDs väljare är normala människor och inga monster (möjligen undantaget de som sprider hat på diverse internetforum). De är folk som ser ett problem i vårt samhälle som de av någon anledning anser att SD bäst svarar på. Vill man bemöta SD så gör man det inte med enkla slagord, eller massmordsanklagelser. Man gör som Gustav Fridolin gjorde i norra Skåne, genom att ta debatten men att ge egna lösningar på de utmaningar som exempelvis invandring och integration skapar. Eller så påvisar man att alternativet till invandring och integration i form av ett stängt Sverige också hade skapat kostnader och problem. Väljare är nämligen inte korkade.

Om vi ser över en längre tidsrymd än ett år så har svenskar överlag blivit mer positiva till invandring. Detta korrelerar med att vi under de senaste åren börjat debattera just integration och våra öppna samhällen på ett mer intellektuellt och konstruktivt sätt, framförallt genom borgerliga eldsjälar likt Adam Cwejman. Må hända att Aftonbladet inte gillar detta, men det mesta tyder på att rasism inte är en smittsam besvärjelse. Det är åsikter som bäst bemöts med argument och fakta.

Just därför är jag också skeptisk till Anna Ardins One Sweden och SSUs senaste proklamation att ”politiker måste sluta flirta med främlingsfientliga krafter”. Om detta innebär att dessa självutnämner sig till överstepräster som skall jaga och ex-kommunicera politiker som säger ”etniska svenskar”, eller vill ha språktest för medborgarskap så är det knappast till fördel för någon, förutom möjligen SD som lär få än fler röster. Ej heller vinner det öppna samhället på en ny organisation som mässar för redan övertygade. Vad vårt samhälle behöver är ett intellektuellt och sakligt debatterande, även av integration och invandring. Frågan är om de inblandade har den intellektuella kapaciteten som krävs för det. Anna Ardin jämförde i våras tidningen Axess med der Stürmer….

Bloggat:Axess, FS, SVD, JW, MM

Lindbeck och Marx, euron och Sovjetunionen

Peter Bensons analysomhurBryssel kommer att rädda europrojektet, trots att utfallet blir värre än om det läggs ner, är en nästan Kafka-liknanade läsning. Men han har troligtvis, och tyvärr rätt. Det får mig att tänka tillbaks på veckans inrikespolitiska kioskvältare, nämligen att Assar Lindbeck har ångrat sig om euron, just för att det är på väg att utveckla den centralisering som Peter Benson beskriver.

Min fråga är åter igen, hur kommer det sig att nationalekonomiska storheter likt Assar Lindbeck, men även Lars Calmfors kunde ha så fel om den euro de förespråkade. Deras analyser från 2003, eller till och med 2009, kommer inte bara fram till fel svar, utan ställer till och med helt fel frågor. Det är ett intressant ämne, som berör vad egentligen ekonomer kan förutse, och vad de inte vet någonting om. Samt hur mycket politiker och väljare skall lyssna på dem och forskare inom andra discipliner.

Jag tror att svaret ligger i Assar Lindbecks försvar. Han skrev:

”Jag kunde då inte föreställa mig att Maastrichtfördragets förbud mot att ”lösa ut” länder med svaga statsfinanser i praktiken skulle komma att överges genom improviserade stöd till enskilda stater. Än mindre kunde jag föreställa mig permanenta system för försäkring och överstatlig kontroll av statsfinanserna i enskilda länder.”

Det var inte konstigt att Assar Lindbeck inte kunde förutse det. Han försökte ge en kalkyl för framtiden, i ett scenario där vi hade gjort en massiv förändring av vårt ekonomiska system, nämligen att överge den svenska Riksbankens arbete till Frankfurt. Utfallet berodde inte bara på enkla ekonomiska fakta enligt kända nationalekonomiska modeller och förhållanden i Sverige. Det berodde även på hur politiker i en rad euroländer skulle sköta sitt jobb, vad väljarkåren i dessa länder skulle kräva av sina politiker, och hur en gryende byråkratkår i Bryssel skulle reagera på olika ting. Han kunde inte förutse att sydeuropeiska politiker skulle missköta sitt jobb till den milda grad att deras länder tappade konkurrenskraft. Ej heller kunde han förutse att Bryssels byråkrater skulle använda detta för att försöka tillförskansa sig än mer makt, och att Europas ledande politiker i Tyskland och Frankrike skulle ge dessa byråkrater mer makt för att försöka lösa krisen. Det är en massa parametrar som en ledande nationalekonom vet lika lite om som en tunnhårig kemist i Malmö.

 Jämfördet med när Stefan Fölster säger att höjd a-kassa ger ökad arbetslöshet. Det handlar om förändring av EN parameter i ett rådande system. Det är ganska enkelt att förutse med empiriska data och matematiska modeller.

Den slutsats vi bör dra är att forskare oftast är mycket duktiga på att dra slutsatser av små förändringar. Däremot är de lika dåliga som alla andra att se vad utfallet blir av stora systemförändringar där myriader av parametrar kan förändras, och en hel del påverkande parametrar kan ligga utanför forskarens expertområde. Inom medicin försöker man tex minimera sådana brister när man utvecklar mediciner genom att använda försöksdjur. Då det är mycket vi inte vet om människokroppen och de flesta sjukdomar så får vi använda oss en försöksplattform där vi kan simulera människokroppen, tex en råtta. Det är inte en perfekt lösning, men bättre än alternativet, vilket skulle vara större risker för patienterna. Men inom nationalekonomi finns inte den möjligheten, varför forskningens möjligheter blir än mer begränsade.

Utan att påstå att det finns några likheter mellan Assar Lindbeck och Karl Marx, eller europrojektet och Sovjetunionen, så kan man påstå att de båda nationalekonomerna i ett avseende gjort samma misstag. Karl Marx, världens mest kända nationalekonom, som till och med skapat en hel forskningsdisciplin (sociologi) ansåg sig kunna förutse hur utopia skulle skapas på jorden. Via avskaffande av privatägda produktionsmedel, pengar och arbetsdelning så skulle ett samhälle utan förtryck och med obegränsat välstånd skapas. Men oavsett hur Marx efterföljare försökte uttolka honom så blev utfallet i de samhällen som prövade hans teorier, utfattiga och extremt förtryckande. Marx påstod sig kunna förutse utfallet av enorma systemförändringar med några simpla uträkningar. Det gick inte, lika lite som nationalekonomiska modeller kunde förutse eurons kris.

Det är en lärdom vi alla bör dra våra slutsatser när vi lyssnar på forskare och experter. Samtidigt borde även nationalekonomer och andra forskare inse sina egna begränsningar, när de så självsäkert påstår sig kunna utläsa framtiden.

Ps, som ett försvar av ekonomkåren har dock Mattias Lundbäck påvisat att det fanns många eurokritiska ekonomer.

Bloggar: DHE, FF, C.

Debatt: PE

Tack och lov röstade vi nej

Ju längre ner Europa sjunker i eurons kris, ju tydligare är det att de svenskar som röstade nej till EMU 2003, mot en närapå enig ekonom- och politikerkår, räddade Sverige. I vårt grannland Finland börjar det nu allmänt knorras då framtiden med euron uppenbarligen betyder att finländarna skall betala för andra länders ekonomiska misslyckande. Samtidigt som länderna i Sydeuropa bävar inför möjligheten att de skall förlora sin politiska självständighet till Bryssel. Euron har helt enkelt blivit ett projekt där de skötsamma länderna får betala, medan oskötsamma förlora sin politiska självständighet. Istället för win-win, har det blivit lose-lose för medlemsländerna. Vinnarna är de byråkrater i Bryssel som får mer inflytande, då det dels är dessa som slussar bidragen från nord till syd, och dels de som förväntas ta politiskt ansvar för syd.

Varför det har blivit så här berättar Assar Lindbeck idag (och i sydsvenskan förra veckan). Det handlar inte bara om skenande budgetunderskott som i Grekland. Utan i många länder såsom Spanien, Irland och Italien så har produktionskostnaderna, med det vill säga lönekostnaderna, pensionskostnader etc, stigit enormt sedan eurons införande. Under samma tid har inte produktionen ökat nämnvärt i dessa länder, varför de förlorat i konkurrenskraft.

Det här är beska ord för de europositiva borgliga. En valutaunion överbryggar inte skillnader i ekonomisk köpkraft eller produktivitet inom unionen, och det gör inte heller de bidrag som slussas inom EU. Det kan bara reell tillväxt göra. Men med europrojektet att har många politiker lurat sig själva att de inte behöver förändra strukturer i ekonomin, utan behålligt konkurrenshämmande skråväsenden, samtidigt som välfärden har byggts ut. Det hela har förvärrats av rent skadliga beslut i Bryssel som försökt dölja skillnader i risker mellan länder Exempelvis behövde banker enligt EU-lagstiftningen inte hålla mer kapital mot en grekisk statsobligation än mot en tysk statsobligation. Det har gett en tro i många ekonomiskt svagare euroländer att de är starkare än vad de har varit. Med tiden har skillnaderna i produktionskostnader blivit uppenbara vilket gör det synnerligen ofördelaktigt att tex placera en fabrik i Spanien. Tillväxten har därmed stannat av, bostadsbubblor har briserat och staten har tvingats skjuta in pengar i banker.

Euroförespråkare har därmed visat sig vara hopplöst naiva i sin tro på att politiker i Europa hela tiden skall fatta förnuftiga beslut. Egentligen borde det inte komma som någon överraskning. En god liberal ståndpunkt är att politiker och byråkrater skall ges så lite utrymme som möjligt för att kunna påverka våra liv. Orsaken är enkel. Om en politiker fattar fel beslut så blir skadan desto allvarligare och berör desto fler, än om en individ fattar ett felaktigt beslut som främst berör enbart individen. Lustigt nog var det många borgerliga politiker som hoppades att euron skulle bli ett skydd mot klåfingriga politiker i Sverige. Men det finns inget i eurons struktur som tyder på att så skulle bli fallet. Ute i Europa visade det sig bara att möjligheten till klåfingrighet blev kvar. Skillnaden blev att de kunde skicka notan till Bryssels byråkrater som i sin tur såg det som en intäkt för att de borde ha mer makt. Resultatet blev en eurozon med än fler makthungriga makthavare som kan ställa till problem, och en vagare syn på vem som egentligen har ansvar om det går åt pipan. Resultatet ser vi nu.

Inte ens Assar Lindbeck kan svära sig fri från den kritiken. I sitt försvar till varför han röstade ja 2003 skriver han att han då inte föreställa sig att man skulle bryta mot Maastrichtfördraget. Men sanningen är ju att redan innan vår omröstning så hade man börjat bryta mot Maastrichtfördraget. Exempelvis fick många länder komma in bakvägen i eurosamarbetet utan att uppfylla dess kriterier. Det var redan då uppenbart att Europas politiker inte brytt sig nämnvärt om de regler de kommit överens om. Det skulle krävas en betydligt mer självkritisk hållning hos Sveriges ekonomkår, samt före detta borgerliga euroförespråkare för att återskapa förtroendet. För just nu är det i botten. Förklara er tack.

Menäven vänstern har skäl att självkritiskt fundera över Assar Lindbecks slutsatser. De sydeuropeiska ländernas tapp i konkurrenskraft beroende på ökade produktionskostnader, är orsakade av precis den typen av politik som vänstern i form av socialdemokratin och vänsterpartiet förespråkar. Skenande lönekostnader, lägre pensionsålder, förkortad arbetsdag, höjd a-kassa, ja allt till alla utan motsvarande täckning för produktionsökningar betyder att man bygger ett hus utan grund. Vidare skjuter Assar Linbeck i sank alternativet till att spara sig ur den europiska krisen. Om krisen beror på tappad konkurrenskraft så kan vi inte stimulera oss ur krisen. För så fort stimulansen försvinner så finns den bristande konkurrenskraften kvar. Det krävs stora och reella förändringar i de sydeuropeiska ländernas ekonomier. Att skicka ner mer miljarder genom Brennerpassen i Alperna löser inte systemfelen, utan skjuter upp incitamentet att verkligen göra något åt saken. De som förespråkar en Marshallplan för Sydeuropa glömmer att dessa länder via EUs försorg har fått enorma infrastruktursatsningar de senaste decennierna varför det inte finns något behov av ytterligare satsningar. Fler flygplatser och broar löser inte Spaniens kris. Det är tyvärr så att det enda som skulle hjälp är att spanjorerna får mindre i lön.

Menom tidigare europositiva ekonomer har en hel del att förklara, så är det än värre ställt med de fåtal som envisas med att hålla fast vid sina gamla åsikter. Det intressanta är dock att i och med den här krisen så har de kvarvarande borgerliga eurokramarna övergett sina liberala principer för att kunna hålla fast vid tron på euron och anslutit sig till vänsterns världsbild. Vissa folkpartister dödförklarar nationell demokrati, till förmån för Bryssels ovalda byråkrater vilket alltså är att ge politiker och byråkrater än mer makt på medborgarnas bekostnad. Peter Wolodarski påstår att Spanien inte hade kunnat undvika krisen (vilket inte så lite påminner om vänsterns påstående att allt är marknadens fel), och påstår att vi på något oförklarligt sätt måste spendera sydeuropéerna ur krisen. Det säger en hel del att han faktiskt verkar få medhåll från bla Johan Lönnroth, från vänsterpartiet.

Bloggar: GP, TO, USApol, N4U, DE

Bara i Sverige…

När Obamacare debatteras i USA så är vi svenskar inte sena med att döma ut amerikanerna. Tänk att ett det inte är en självklarhet med allmänna sjukförsäkringssystem i ett i-land, säger vi med en blandning av förakt och självgodhet. Men är vi så mycket bättre själva?

Trots att avskaffande av apoteksmonopolet inneburit fler apotek per capita, även i glesbygd och förorter, och längre öppettider så påstår socialdemokraterochvänsterpartister att det krävs ett statligt monopol för att förse våra medborgare med läkemedel. Men faktum är ju att alla andra i-länder klara detta utan statliga monopol. En hel del av dem har lika bra eller bättre sjukvård än Sverige.

Kan någon förklara varför just Sverige skulle behöva statliga apoteksmonopol? För utlänningar måste debatten te sig fullkomligt absurd.

Bland eterkroppar och astralkroppar, men inga virus

Efter att en helt onödig epidemi av Röda hund brutit ut kring Järna så har Sanna Rayman kritiseratden vaccinkritiska rörelsen antroposoferna. Antroposofernas moderskepp är Vidarkliniken i Järna som länge har varit sanktionerade under flera mandatperioder, troligtvis pga dess starka band till bland annat miljöpartiet. Ur antroposofin kommer nämligen även tron på det biodynamiska jordbruket som är närbesläktat med en annan form av alternativmedicin, homeopatin. Denna hippielära är mycket populär bland vissa kretsar inom miljöpartiet.

På svenskans ledarblogg har nu företrädare för Vidarkliniken fått svara genom att applådera sin egen verksamhet. Jag tänkte nu ge lite ammunition till Sanna och andra som gärna går i debatt med kvacksalvarna från Järna. Det bästa sättet, enligt mig, att tydliggöra det ovetenskapliga, och vansinniga i olika former av alternativmedicin är att blottlägga deras grundläggande syn på sjukdomar och orsakerna till sjukdomar. Det är i många fall enkelt, ja en simpel wikipedia-sökning.

Antroposofisk tro bygger på att det finns eterkroppar och astralkroppar som omger den fysiska kroppen, likt kraftfält. Både vi och våra eterkroppar och astralkroppar reinkarneras. Intressant nog har då eterkroppar och astralkroppar minne från vårt förra liv. Om det rådde obalans mellan eterkroppar, astralkroppar och vår fysiska kropp i ett tidigare liv så får vi sjukdomar i vårt nu levande liv. Det är antroposofernas förklaring till sjudkomar.

Detta är synnerligen avslöjande. Läkarna vid Vidarkliniken tror alltså inte på att virus, bakterier och gener orsakar våra sjukdomar, trots att detta är bevisat med 200 år av forskning. Ja i princip all medicinsk forskning har gång på gång bevista detta. Därför vill de inte att någon skall vaccineras. Märk väl, enligt medicinsk forskning så bevisades vaccineringens positiva effekter redan på slutet av 1700-talet då smittkoppor utrotades. Tänk på det nästa gång någon presenterar sig som läkare vid Vidarkliniken. Vederbörande tror alltså inte på den utbildning som vederbörande lagt ner fem år på. Är det seriöst?

Moderaterna är bättre än socialdemokraterna

Jag hade nyligen en diskussion med en god vän utifrån perspektivet vem som är centerns mest naturliga och bästa samarbetspartner, moderaterna eller socialdemokraterna. Min vän höll inte riktigt med mig att som borgerlig och liberal är det naturligt att moderaterna är det bästa valet. Han påstod nämligen att socialdemokraterna bryr sig mer om det svaga.

Det anser jag är djupt felaktigt. Mitt bästa bevis är Alliansens förändringar i Försäkringskassan som socialdemokrater lyfter fram som höjden av omänsklighet. Men de socialdemokrater samt min vän har glömt vad som fanns där innan, skapad av Göran Perssons socialdemokrater. De som då klassades som icke arbetsföra och gavs förtidspension, dömdes till ett liv där de fick 65 % av sin senaste lön tills det att de fyllde 65 år. Men det fanns då i system heller ingen möjlighet eller hjälp att ta sig ur den situationen för att kunna hjälpa sig själv tillbaka in på arbetsmarknaden. Förtidspension var ett svart hål där människor förväntades stanna. Man skall då inte glömma att det i nästan alla fall handlade om 65 % av en väldigt låg lön då det oftast är de i låglöneyrken som råkar ut för den typen av sjukdomsfall. Alltså dömdes 100 000-tals synnerligen lättvindigt till ett liv i armod, helt beroende på politikernas allmosor och utan chans eller hjälp till att förändra sin situation. Inte blev det bättre när dessa gick i pension, då de inte hade kunnat tjäna ihop något mer än garantipension. Så mänskligt var socialdemokraternas Sverige. Men det är klart, det gjorde Sveriges arbetslöshetssiffror konstgjort låga när Göran Persson skulle försvara sin politik inför väljarna.

Det tåls att tänka på när statistik visar på att 140 000 färre är sjukpensionärer idag, än i maj 2006. Detta trots att vi var i en global högkonjunktur 2006, och är i en av efterkrigstidens värsta globala ekonomiska kriser idag. Det betyder att i Alliansens Sverige lever 140 000 färre i den hopplösa situation som socialdemokraternas förtidspension faktiskt var för de flesta.

SVD, DN, SR, MA

Rapport från en politisk turist i Almedalen

I helgen var jag med flickvän och hälsade på min gode vän Martin Olsvenne på Gotland. Förutom ren avkoppling så passade vi även på att vara politiska turister, under centerns dag i Almedalen. Inte så lite passande då jag numera är suppleant i centerpartiets Malmöavdelning.

Det var en dag som började med en gryende oro. Varenda politiskt intresserad person, oavsett partipolitisk tillhörighet vi träffade på under eftermiddagen hade redan räknat ut Annie Lööf. Den rådande domen var att hon bara ger ifrån sig klyschor. Det fanns rent ut av något dystert och bävande i väntan på talet. Men likt en uträknad Federer så slog Annie tillbaks. Det var snarare det tal med minst klyschor av alla de hållna av partiledare i årets upplaga av Almedalsveckan. Marita Ulvskog, Alliansens främsta valarbetare, tyckte naturligtvis något annat och uttryckte det minst sagt smaklöst, men det berodde troligtvis på att hon inte gillade de politiska ställningstaganden och förslag som Annie presenterade.

Det jag gillade med talet var blandningen med att berätta vad Alliansen gjort rätt de senaste åren, men också med vad Alliansen måste bli bättre på. Tänk att det krävdes en Allians för något så självklart som att vi alla nu kan köpa huvudvärkstabletter på ICA. Det säger en hel del om vilken reaktionär bakåtsträvande kraft socialdemokratin utvecklats till.

Självkritiken och vad som krävs för framtiden var minst lika blixtrande. Annie dundrade in att det krävs en nystart för Alliansen, med ökat reformtryck. Jag har skrivit om det innan, att pga av det parlamentariska läget så lägger inte regeringen förslag som kommer att röstas ner av de rödgröna med Sverigedemokraterna. Men det tolkas av många väljare som om Alliansen saknar idéer eller är nöjda. Annies budskap om ett ökat reformtryck behövs därför,inte minst som en signal till väljarna att det finns mycket kvar att göra innan Alliansen anser sig nöjd. Man innehar inte makten för maktens skull, utan för att göra nödvändiga förändringar som Sverige behöver. Svenskans Göran Eriksson har tolkat detta som en attack på Reinfeldt som snarare försvagar Alliansen. Men det är att låsa sig vid hur borgerliga regeringar fungerade för tjugo år sedan, vilket inte är aktuellt längre. Ett centerparti som tydligare definierar sin egen plats i politiken kan möjligen sno röster från moderaterna. Men snarare stärker det Reinfeldt som statsministerkandidat då han omöjligen kan försvara sitt ämbete om centerpartiet i bekväm tysthet krymper under 4 %.

Annie kom även med en rad exempel på arbetsmarknadsreformer som lyckats i andra länder, såsom Tyskland och Danmark. Det var samtidigt en tuff gliring åt Stefan Löfvén och inte minst LO som är en dörrstopp mot sådana nödvändiga åtgärder. Trots att de har genomförts av främst socialdemokrater i Tyskland och Danmark.

Det intressanta var att Annies tal kombinerades med en CUF-kampanj för en bantad stat, och Per Ankersjös lysande artikel där han vill att centern skall bekämpa statlig klåfingrighet. För mig signalerar detta ett mer självsäkert parti med en självsäkrare partiledare som inte ber om ursäkt för sin liberalism. Det är exakt vad som behövs. Naturligtvis finns det de inom och utom partiet som väljer att vantolka detta. Ett centerspöke från för, Pär Granstedt menar att det är ”eko från amerikansk högerdebatt” och jämför med Teapartyrörelsen. Det är ett rent intellektuellt förklenande påstående av Pär Granstedt. Sverige har världens näst högsta skattetryck på ca 45 %, medan USAs skattetryck ligger på ca 25 %. Att vilja sänka något från 45 % är naturligtvis inte samma sak som att vilja sänka något till betydligt lägre än 25 % . Det finns en hel del nivåer där emellan. Position är definition av politisk tillhörighet, inte riktning. Pär Granstedts artikel är dessutom en tråkig påminnelse om att i alla partier så finns där politruker som anser att deras eget kall som folkvalda är att utnyttja staten genom att reglera, subventionera och lagstifta fram ett visst beteende hos väljarna. Det är en social ingenjörskonst som tyvärr även har blivit ett signum för Reinfeldt och Anders Borg. Att nu centern ställer sig som en motkraft mot denna tendens inom Alliansen är synnerligen efterlängtat. Det är att ha individen och den lilla människan i centrum.

Min reflexion som politisk turist är (förutom en smärtsam solbränna) en förväntan och förhoppning om ett mer kaxigt, aktivt och liberalt centerparti. Det behövs om de dystra opinionssiffrorna skall förändras.

Varför inte att lära av någon det går bra för?

Varför inte ta en titt på tysk arbetsmarknadslagstiftning när det nu går så bra för landet? Mer flexibilitet på arbetsmarkanden, bort med hopplösa utbildningar för arbetslösa som inte hjälper någon, lärlingssystem för unga och lägre arbetslöshetsersättning för långtidsarbetslösa. Det låter betydligt mer givande än LOs vilja att ställa tillbaka klockan till 1985, med högre ersättning för arbetslöshet och allehanda skadliga skatter som avskaffats de senaste 15 åren. På något sätt verkar LO vilja lära av Frankrike, trots att det ekonomiskt går väldigt dåligt för landet.

Nä nu åker jag till Almedalen och minglar med centerpartister!

Breda patent är politikernas fel, inte företagens

I en replik på socialdemokraternas luddiga förslag på miljötekniska innovationer (som jag kommenterade här) så har Piratpartiets Amelia Andersdotter kommit med ett intressant inlägg. Jag har tidigare kritiserat Amelias osakliga aversion mot läkemedelspatent (se här). Men i den här frågan är jag mycket positivt överraskad. Amelia sågar socialdemokraternas förslag på en patentförsäkring för småföretagare som ett meningslöst förslag som skapar dubbelarbete och som visat sig vara ointressant för småföretagare när det prövats tidigare. Det håller jag helt med om. Patent är snarare något som bör vara så brett som möjligt så det går att få skydd i flera länder utan en genombyråkratisk process.

Vidare skriver Amelia att det vore viktigare för småföretag att ”minska de stora företagens möjligheter att erhålla många patent med låg kvalitet”. Det stämmer, men frågan är ju hur man gör det?

Överlagså blir patent luddigare och bredare i forskningsområden där aktörerna är få och därmed antalet patent också är färre. För det innebär att de tjänstemän som godkänner patenten förblir ovana på att hantera den typen av patent. Bredare patent slinker därmed igenom i processen. Det är alltså normalt i nyare forskningsfällt, men med tiden bör det bli bättre.

Men det kan dyka upp undantag. Inom GMO-branschen beskylls Monsanto många gånger för att roffa åt sig patent i en nära-nog monopolsituation. En hel del av kritiken är osaklig, men lite sanning finns där allt. Orsaken är enkel. Då politiker efter påtryckningar från miljölobbyn lagt hårda och dyra restriktioner på detta forskningsfält så blir antalet små aktörer färre, och därmed antalet patent också färre. Därmed förblir tjänstemännen som godkänner patenten ovana. Med andra ord så är det reglerande politiker som orsakar problemen, inte påstått ondskefulla storföretag.

Vifår inte glömma att statliga regleringar aldrig är gratis. I slutändan får vi alltid betala för dem på något sätt.

Visa alternativen till de rödas statskramande näringspolitik!

De rödgröna har enligt opinionsmätningar högre förtroende i viktiga valfrågor som sysselsättning. När man ser till deras egna förslag så har man svårt att se varför.

Den enda av trojkan som har något förslag på en skattesänkning är Miljöpartiet. Men det är svårt att tro att effekterna på att cykelreparationer skulle bli billigare, verkligen skulle avspegla sig i arbetslöshetsstatistiken. Socialdemokraterna å sin sida har under våren exploderat med förslag.. skulle man kunna tro. Men gemensamt för alla dessa utspel är att man tror sig kunna trollbinda väljarna med fina och svårförståeliga ord som skymmer avsaknaden av genomtänkta förslag eller av alliansen redan genomförda förslag. Vad ”offentlig upphandling på innovationer” verkligen betyder är svårt att genomskåda. Gissningsvis skapas en ny myndighet med stor börs och många nya tjänstemän som först skall bedöma och sedan ge pengar till de uppfinnare som påstås komma med bra innovationer. Man kan ju fråga varför statliga byråkrater skulle vara bättre på att bedöma ekonomisk vinning i uppfinningar än Sveriges företagare och investerare? Gissningsvis öppnar socialdemokraterna inte för någon jobbskapande process med detta, utan snarare för ett ofantligt slösande och byråkratiserande av innovationsprocessen som kommer att störa privata investerares möjlighet att slå mynt av bra idéer så fort som möjligt. Pappersexercis och ansökningar om statlig ekonomisk belöning kommer att sysselsätta uppfinnare istället för att uppfinna. Vi väljare måste koma ihåg att när politiker talar om ”strategisk samverkan” och liknande inom forskning så är det nästan uteslutande byråkrater som anställs. Andra effekter förblir blygsamma.

Överlag förespråkar alla tre rödgröna partier en mer ”aktiv näringspolitik”. När vänstern formulerar sig så, betyder det i princip en tillbakagång till 70-talet där staten skall skapa jobb på ett eller annat sätt. Vad de rödgröna tror är att statliga byråkrater och politiker kan trolla fram jobb på ett sätt som medborgarna och marknaden inte kan. Det har vi i Sverige mer eller mindre avfärdat sedan mitten av 80-talet då det visade sig vara dyrt, gav minimala bestående effekter på sysselsättningen, samt främst skapade en galopperande statlig byråkrati som hade en korrumperande effekt på näringsliv. Det blev viktigare för företag att leta bidrag och skattelättnader än nya kunder när skatterna var höga men chansen till bidrag och avdrag var goda.

Hur kommer det sig då att väljarna ger de rödgröna högre förtroende än Alliansen? Jag anser att det är en vinst på walk over. De usla rödgröna förslagen ställs inte mot mycket alternativ, och därför vinner de i popularitet i brist på annat. Problemet är idag att Alliansen har låst sig vid tanken på att regeringsduglighet är det primära. Spöket från tidigare borgerliga regeringar hägrar. Därför vill man inte lägga fram förslag som de rödgröna i kombination med Sverigedemokraterna röstar ner i Riksdagen. Det skulle se illa ut.  För problemet är ju att det just nu är omöjligt att genomföra den liberalisering av svensk arbetsmarkand och sänkning av världens näst högsta skatter som krävs för att vi till fullo skall kunna anpassa oss in i globaliseringens tidsålder. För vartenda förslag i den riktningen kommer att röstas ner av fyra partier som har gemensamt att de anser att staten har lösningen på alla ekonomiska problem.

Men för väljarna så verkar denna taktik som om regeringen är nöjd och inaktiv. Det är än farligare än frågan om bristande regeringsduglighet. Politik är inte bara att genomföra reformer. Det är också kampen om idéer. För allt mer så är det vänstern som sätter agendan i svensk politik, och risken med det är ett ideologiskt återtåg mot socialdemokraternas 70-tal som svensk ekonomi och svenska väljare inte har råd med.

Alternativet skulle vara att Alliansen släpper alla de liberaliserande förslag som Sverige behöver, trots att de med all säkerhet kommer att slaktas i Riksdagen. Vi må förlora omröstning efter omröstning när Sverigedemokraterna gör gemensam sak med de rödgröna. Men det har påverkat debatten och diskussionen i en riktning som både opposition och väljare måste ta hänsyn till. Det må vara en aktivistisk regeringspolitik som får vissa experter att fnysa. Men det gäller att skapa möjligheter för att de livsviktiga reformer som vi med dagens parlamentariska läge inte kan genomföra nu, kanske kan bli politisk verklighet efter 2014.

Andra länkar: Anna-Karin hatt, HT, MM, JW, HT, RB