Lars Gustavsson lyfter fram patentfrågan, men piratliberalerna blundar

Jag vet att jag börjar bli rätt tjatig, men det här är så tydligt att jag bara inte kan låta bli. Även en företrädare för kulturetablissemanget har slutit upp på Piratpartiets sida, nämligen författaren Lars Gustafsson. Det är visserligen något av en gubbe mot strömmen i ankdammen, som gick från att skriva marxistiska klasskampsanalyser med Jan Myrdal på 70-talet, till att bli någon form av liberal och antisocialist på 80-talet.
Men det jag fäster blicken vid är Lars Gustavsson orsaker. Visst, det är sedvanlig oro för yttrandefrihet, integritet samt kritik mot det egna författarskrået som jag till fullo kan instämma i. Men Lars Gustavssons gamla 70-talsåsikter lyser även igenom då han är positiv till Piratpartiets åsikt att avskaffa läkemedelspatent och införa statligt reglerad och betald läkemedelsforskning. Lars Gustavsson för nämligen fram U-landskortet och hävdar att patent är dåligt för jordens fattiga.

Det tråkiga är att varenda reflektion av Lars Gustavssons partival, endast har fokuserat på hans åsikter när det gäller Internet och nät-integritet. Men inte någon har något att säga om läkemedelspatentens vara eller icke-vara. Det gäller i synnerhet liberalers kommentarer (förvånande också de som inte är oreserverat positiva) Liberalism är fortfarande primärt viktigt på nätet, medan Piratpartiets vänsteråsikter inom medicinsk forskningen ignoreras i den allmänna euforin.

För min del anser jag att de liberala piraterna så fort som möjligt bör ta striden internt för läkemedelspatent. Risken är annars uppenbar att de vaknar upp med en riktig Popular front-baksmälla. Jag tänker då på alla de där klassiska försöken då vänster och liberaler försökt förena sig politiskt för frihet, men sedan strandat på att man varken kan komma överens om vad frihet är eller hur man skall ta sig dit. Ett Piratparti som inte gör upp om vilken frihet som önskas, lär efter EU-valet annars hamna i samma moras som Junilistan är på väg ner i, vars enda bedrift är att ha lyckats roffa åt sig en bunt skattekronor från staten och EU.

Angående Lars Gustavssons argument mot medicinpatent så har tidigare bemött de åsikterna här, men låt oss ta dem igen i kort form:

Läkemedelspatent är inte ett hinder för att fattiga inte har råd med läkemedel. Det finns inget som hindrar rika västerlänningar, ja stater eller FN, att köpa upp medicin och sedan ge till fattiga i u-länder.

Läkemedelspatent är inte heller ett hinder från att det forskas på sjukdomar som primärt drabbar u-länder. För varför likt Piratpartiet ställa sjuka i väst mot sjuka i Afrika? Varför skall vi forska MINDRE på Alzheimer, Parkinsons sjukdom och diabetes? Det hjälper ingen i u-länder. Om man nu anser att det krävs resurser till mer medicinsk forskning för u-länder som måste tas från något annan post, så kan man ju lika gärna ta det från mjukvaruutveckling om det är så viktigt.

Båda argumenten är omskrivna vänsteråsikter med fördelningspolitik som handlar om att vi måste offra vårt välstånd för att fattiga i u-länder skall få det bättre, snarare än liberala argument om att vi alla kan bli rikare med mer frihandel och mindre kleptokratiska diktaturer i u-länder.

Liberalism bara på nätet?

I slutspurten inför EU-valet har Piratpartiet höjt svansföringen när det gäller deras vänsteråsikt att medicinpatent skall avskaffas och ersättas med statligt reglerad och betald läkemedelsutveckling. Det har ju också blivigt en liiten men gryende debatt i ämnet, initierad av uppfinnarna på trygghetsvakten och även mig här i Prärieland. Därmed kan man ju tycka att frågan knappast kan ignoreras längre bland partiets sympatisörer.

Därför måste jag erkänna att jag är riktigt besviken på flera liberala giganter såsom Henrik Alexandersson och Fridholm på Sagor från livbåten som gått och blivit piratpartister. Visst, att dessa herrar kommer fram till en helt annan slutsats än mig i huruvida Piratpartiet går att rösta på behöver inte vara fel. Deras besvikelse på de borgerliga partiernas handskande av FRA och IPRED är uppenbar och förståelig. Att olika frågor är olika viktiga för oss, är också naturligt.

Men man tycker att uttalade liberaler åtminstone skulle våndas en aning, ja eller skapa debatt inom Piratpartiet, huruvida avskaffande av medicinpatent och mer statlig styrning är rätt väg att gå inom forskningen. Och är verkligen piratpartiets synnerligen företagsfientliga syn, då bl.a. mot läkemedelsbolag, så himla liberalt egentligen?

Liberalism borde ju gälla även i frågor som inte berör Internet.

Simulantjakt eller medkännande, vilken läkare väljer du?

Att antibiotikaresistens är ett allvarligt hot är det naturligtvis inget jag motsätter mig. Inte heller att detta hot är kopplat till att just antibiotika skrivs ut för ofta av läkare och överanvänds (även om jag är övertygad att det riktiga problemet troligtvis återfinns i andra länder). Men jag är riktigt skeptisk till att man skall dra några större slutsatser av att två DN-reportrar som simulerade sjukdom fick utskrivet läkemedel av nio av tio läkare.

Förutom det självklara faktumet att antalet i denna påstådda undersökning var blott tio stycken, så är jag också skeptisk till upplägget. Det ingår knappast i vanliga allmänläkares uppgift att avslöja simulanter. Vi går ju vanligtvis inte till knotknackaren med mössan i hand för kontroll av att vi är arbetsföra så vi kan bidraga till att hjulen snurrar i samhället. Läkarbesök är ju betydligt mer avspända nu för tiden. Moderna läkare skall arbeta med patienter, inte försöka avslöja möjliga lögner.

Däremot är det naturligtvis fortfarande möjligt att dessa läkare för lätt skrev ut antibiotika för fel symptom. Eller kanske att de gav efter för tjat, eller hot om att patienten i så fall söker upp en mer samarbetsvillig doktor. Men här kommer vi igen in i något av problematiken i hur vi ser på dagens sjukvård. Vi har blivigt vana vid än allt bättre sjukvård där allt går att lösa med aktiva åtgärder samt att minsta krämpa måste behandlas. Dessutom skall inte doktorn vara samma auktoritet längre, utan snarare diskuterande och medkännande. Men väldigt många krämpor går över av sig själv. Vidare kräver en resonerande sjukvård resonerande patienter, vilket inte alltid är fallet. Samtidigt, om en doktor verkligen har fel så föredrar jag fortfarande ett system där jag som patient har möjlighet att söka second opinion i någon annan vårdinrättning, oavsett om vänsterdebattörer anser att lösningen är färre valmöjligheter och att omyndigförklara vuxna människor.

Det finns helt enkelt inga enkla lösningar. Överanvändning av antibiotika börjar hemma i våra privata medicinskåp och vi alla har som patienter ett ansvar, precis som läkarna har sitt. Om någon vill lura sig till antibiotika så går det knappast att stoppa, och jag vet inte riktigt om jag vill ha ett samhälle med så omfattande kontroll att det skulle gå att förhindra.

Uppföljning av diskussionen om medicinpatent, och forskningsfientliga miljöpartister

Uppfinnarna på tryghetsvakten har betydligt mer konkret lyckats formulera den kritik av piratpartiets syn på läkemedelspatent jag själv klankat ner på. Piratpartiet vill ju som känt avskaffa medicinpatent och istället att staten skall stå för all forskning och medicin utveckling. Men i statlig tjänst blir forskare byråkrater istället för innovatörer, och byråkrater är urusla på innovationer. Utmärkt formulerat.

Om man istället vill hitta medhåll för Piratpartiets åsikter i frågan så får man ge sig ut på vänsterkanten i politiken. Miljöpartiets Carl Schlyters åsikter skulle i princip kunna ha undertecknats av Christian Engström, och Herr Svensson från det trotskistiska Socialistiska partiet håller med piraterna på punkt och pricka, både i problemformulering och i lösning.

Detta är inte oväsentligt. Tänk, piraterna ser ett problem med det statliga ingrepp medicinpatent är, men deras lösning är än mer statlig makt och styrning, vilket också är varför deras sängkamrater i frågan kommer från miljöpartiet och vänsterut (låångt vänsterut) i det politiska landskapet. Detta torde vara oroande för varje liberal. Samma pirater som varnar för storebrorsamhälle och statlig övervakning, ser statlig intervention och makt som en lösning i en annan fråga. Jag börjar då undra om inte orsaken till Piratpartiets ovilja mot t.ex. IPRED är framförallt storföretagens roll i denna obskyra lagstiftning och inte våra politiska makthavare som är betydligt farligare. För deras ovilja mot medicinpatent verkar inte vara att staten har makt, utan att snarare företagens så kallade monopol på ett läkemedel. Därmed kan de vara åsiktsbröder med allehanda statsvurmande socialister som ser staten som löningen på alla problem och företagande som public enemy No1. Kommer då ett sådant Piratparti verkligen att hålla frihetsaspekterna i sitt politiska kompass, väl inne i parlament?

Nu när jag ändå raljerar över miljöpartisten Carl Schlyter så måste jag bara kommentera hans reflektioner på när det röstades om djurförsök i EU-parlamentet får några veckor sedan. Carl Schlyter var väldigt besviken på att de etablerade partigrupperna motsatte sig förslag på utfasning av djurförsök.
Han skrev att dessa partigrupper ”har en naiv tro på gamla tiders djurförsök” när det gäller att ”testa läkemedel”.
Hmm, om det nu är naivt när forskare tror sig kunna efterlikna patienter med råttor och möss, vad är det då om man likt Carl Schlyter tror sig kunna efterlikna patienter än bättre med enskilda celler i provrör?

Miljöpartiet förblir ett reellt hot mot medicinsk forskning och framtidens sjukvård.

Varför medicinpatent är nödvändigt

Diskussionen om läkemedelspatentens vara eller icke vara som Piratpartiet har initierat har hittills undvikit att se problematiken utifrån läkemedelsbranschens horisont. Varför ser systemet ut som det gör idag? Hur ser processen ut när ett läkemedel utvecklas?

Läkemedelsindustrin har ett förvånansvärt dåligt rykte inom delar av opinionen. Det är trots allt en bransch vars produkter gjort att vi i västvärlden lever mer än 20 år längre, och dessutom att vår levnad är fascinerande befriade från krämpor förutom de absolut sista åren. Ett sådant positivt inflytande på oss alla kan t.ex. knappast möbelbranschen skryta med, men trots det är IKEA inte ifrågasatt som vissa läkemedelsföretag. En stor del av kritiken är gammal antikapitalism i mer processad form. Att någon tjänar pengar på att göra oss friska sticker i ögonen på en del, trots att fördelarna även för konsumenterna uppenbar. I och med att marxismen utvecklades av Lenin till att uppfinna motsatsförhållandet mellan rika och fattiga länder (kallat Imperialism), så fick även läkemedelsföretagen sina fiskar varma. De som utvecklar mediciner blev syndabockar för att kleptokratiska despoter i Afrika hindrar sina medborgare att bli rika nog för att ha råd med mediciner och att politiker i väst föredrar att skänka dessa länder stalinistiska dammbyggen istället för mediciner. Piratpartiets kritik har till stora delar svalt extremvänsterns kritik, men hävdar även att ett samhälle där inga patent finns och medicinsk forskning helt styrs och betalas från staten från grundforskning till färdig medicin, skulle vara ett bättre system för att utveckla mediciner. Detta håller inte jag med om och jag tänkte förklara varför.

Till att börja med vill jag poängtera att läkemedelsutveckling är väsenskilt från den grundforskning som bedrivs på universitet. Detta är viktigt då piratpartiet använder just grundforskning som någon form av mall för att bevisa att även läkemedelsutveckling skulle kunna bedrivas i statlig regi. Men akademisk forskning är något speciellt. Våra universitet är idag mer som skal åt små forskningsnätverk på 2-30 personer. Dessa nätverk eller grupper fungerar idag helt beroende på enskilda nyckelpersoner kunnande, men även deras engagemang och lynne. Ifall t.ex. en professor i en grupp förolyckas på något sätt, eller tröttnar så är det mycket troligt att hela gruppen faller sönder och forskningen stagnerar. Akademisk forskning är ej heller ett säkert vinnande koncept. På senare år har våra universitet börjat kvalitetsgranska sina egna forskare, och även om där finns flera lyckade exempel där grupper globalt ligger i den absoluta täten, så finns där även exempel på synnerligen dysfunktionella grupper och där nivån på forskningen är låg. Att utveckla en medicin ställer helt andra krav på organisation, ledarskap, antal personer som behövs, och inte minst att en process inte hänger upp sig på nyckelpersoner som är helt omöjliga att ersätta.

Därtill får vi inte glömma att forskningsinriktningen i de flesta fall är helt annorlunda mellan akademisk och läkemedelsforskning. Ett projekt som försöker utröna en gens betydelse i ett sjukdomsförlopp eller i fosterutveckling, är faktiskt en helt annan frågeställning än om en molekyl kan fungera effektivt som ett läkemedel i patienter, och dessutom utan fara för patienten.

Så hur fungerar utveckling av mediciner (Fig 1)? Ja den delen som man normalt förknippar med forskning är en otroligt liten del av själva processen. Jag menar då provrör och djurförsök, den så kallade prekliniska fasen. Det är alltså här själva idén kläcks, och prövas på djur i sjukdomsmodeller, och även då själva läkemedelspatentet registreras. Denna fas kan ta olika tid, men ca 2-5 år. Därefter blir det pappersarbete då företaget ansöker om att få testa medicinen på människor vilket kallas för IND application (Investigation of New Drug) och tar 2-5 månader. Om detta går igenom så testas medicinen i tre prov. Fas I sker på en mindre grupp friska individer (50-150), Fas II på en något större grupp patienter (100-300), medan Fas III görs på en större grupp patienter (1000-3000). Dessa kliniska tester tar mellan 3-6 år. Om allt gått bra så är det dags att försöka få medicinen godkänd och registrerad via en NDA (New Drug Application) och det tar ytterligare 1-3 år. Under hela denna process så sker ett frånfälle. Bara 1 % av alla prekliniska projekt blir ett färdigt läkemedel, och endast 30 % av prekliniska studierna, samt bara 80 % av NDA-ansökningarna går igenom. Detta är i stort naturligt då det är väldigt svårt att omvandla en preklinisk idé till en effektiv och säker medicin på patienter. Dosering och hur medicinen skall ges är svårt att lösa. Men det beror också på ett samspel mellan de allt snårigare regleringar som stater kräver av läkemedelsbolag, samt att dagens mediciner bygger på allt mer invecklade mekanismer, vilket också kräver nya säkerhetsaspekter.

Så vad kostar kalaset då? Ja varje ny medicin går på ca 1 Miljard dollar. Det intressanta är att det vi normalt förknippar med forskning, den prekliniska delen, faktiskt också är den billigaste (Fig 2). Vad som är dyrast är de kliniska testerna där Fas I är billigast, Fas II dyrare och Fas III dyrast, vilket är naturligt då andelen försökspersoner växer.

En utveckling som är intressant är att allt större del av preklinisk forskning sker på unga småföretag, som inte så sällan har sitt ursprung inom akademin. Ett exempel från Sverige är Neuronova. Dessa småföretag är helt skapade kring de medicinpatent som de har registrerat. Ifall dessa småföretag har en lovande medicin på gång som går in i Fas I så köps de ofta upp av storföretag som då vill åt patenten. Det är win-win så småföretagen inte har råd med Fas II och Fas III, samt att de stora företagen naturligtvis inte kan täcka allt inom preklinisk forskning, och ibland kan vara stelbenta strukturer.

Så vad kan vi dra för slutsatser av detta.

1. Från det att ett läkemedel registreras tar det mer än 10 år innan det finns en färdig medicin. Läkemedelspatentens längd på 20 + 5 år är inget extremt. Snarare är det ett dielmma som varje läkemedelsföretag måste analysera så ett läkemedel når den punkt som heter ”brake even” (vinsten för försäljning överstiger kostnader för utveckling) gärna långt innan patentet går ut. Detta är viktigt då företaget som lagt ner pengar på att utveckla en medicin förlorar ca 80 % av marknadsandelarna då patentet går ut och när andra företag som inte behövt bry sig om utvecklingskostnader också kan sälja det.


2. Det dyraste i fasen är inte klassik forskning, utan snarare klinisk prövning. Därmed blir frågan något annorlunda om man är kritisk till dagens system, än bara ren patentkritik. För borde inte företagen som lägger ned tid och pengar på att testa om ett läkemedel är säkert och effektivt, få något tillbaka för det, i jämförelse med dem som bara tillverkar och säljer mediciner som andra utvecklat?


3. En ytterst viktig del av dagens system är dessa småföretag som inte säljer några läkemedel själv, utan bara forskar prekliniskt, och därmed endast lever på sina patent. Utan patent så skulle inte dessa företag existera.


4. Dagens system där marknadsmekanismer styr läkemedelsutveckling fungerar. Men kommer piratpartiets alternativ med all forskning i statlig regi fungera? Det blir inte som i akademin då det krävs helt andra och större organisationer för att utveckla mediciner. Det skulle skapa enorma statliga och planekonomiskt styrda jätteföretag. Sådana system har prövats förr på båda sidor om järnridån, och de var kroniskt ineffektiva och synnerligen dåliga på att utveckla innovativa nyheter.


5. Ett tillägg är att det skulle vara omöjligt att basera medicinpatent på något annat än själva läkemedlet i sig. Vissa tycker nämligen att patent borde bygga processen det tar att tillverka produkten. Problemet är att den misstänkte patentbrytaren hur enkelt som helst kan hindra någon undersökning, då det kräver att de som undersöker fallet har total insikt i hela tillverkningen. Multinationella företag med flera fabriker i olika länder skulle busenkel kunna obstruera det. Det skulle också kräva en helt annan övervakningsmyndighet, ja en aktiv patentpolis med globalt verksamhetsområde, istället för dagens tvistdomstolar där parterna lämnar underlag för beslut.

Min slutsats, som jag redovisat i flera inlägg är att pratpartiets syn på läkemedelspatent är naiv, vänsterextrem och synnerligen skadlig.

Tidigare inlägg:
Liberala argument mot Piratpartiet
Medicinpatent och U-länder, extremvänsterns argument sprider sig.
Piratpartiet, en oliberal återvändsgränd för integriteten
Piratideologi
Jag blir aldrig pirat, Piratpartiet och läkemedelsbranschen

Intern vänsterdebatt, utan ishackor denna gång?

Det pågår ju en rejäl holmgång mellan Andreas Malm och Erik Wijk vilka massmördare som det är ok att stödja för vänstern. Den kan bli långvarig med en hel del implikationer.

Bakgrunden är att Andreas Malm, som förövrigt själv stödjer islamistfascisterna i Hezbollah, nu bedriver något form av korståg för att finna islamofobi i Sverige. Tills nu har det ju gått sisådär, där han bland annat förtalat Johan Norberg med rena lögner från elfenbenstornet på DN-kultur, och gett sig på Axess för att de bla låtit en dansk islamkritisk hetsporre deltaga i ett seminarium, där denna hetsporre förövrigt ställdes mot en aktad islamolog och muslimska intellektuella. Med andra ord, ett magert resultat för herr Malm.

Så nu har Andreas Malm istället gett sig på sina egna i det vänsterextrema laget. Och här har han betydligt mer att hämta. 2003 publicerade Ordfront en artikel vid namn ”Resa i Ljugoslavien” där Björn Eklund fullständigt okritiskt intervjuar Diana Johnstone (som elaka tungor kallat för ”Milosevich hovnarr”). I artikeln, förnekar Johnstone att något massmord på muslimska befolkningen Srebrenica någonsin begåtts, att det funnits serbiska koncentrationsläger och skriver på känt revisionst-manér ner antalet offer i hela Bosnienkonflikten till rent tramsigt låga nivåer. Efter att detta uppmärksammats av Maciej Zaremba på DN, blev det en rejäl interdebatt på Ordfront. Den nyss nämnda Erik Wijk vara drivande i den hårdföra falangen och han själv ställde sig till fullo bakom Johnstones revisionistlögner som han kallade för ”okontroversiella fakta”. Den där islamofobin som var så svår att finna hos liberaler utan vantolkning, finns tydligen fullt synlig på andra ställen så länge den kunde kläs i kritik mot USA och Nato.

Men vad spelar det här vänstergrollet egentligen för någon roll och vem i tusan är Erik Wijk?
Nja det intressanta är snarare att Erik Wijk knappast var ensam ibland svenska vänsterintellektuella att ställa sig bakom Johnstone. Flera kända ansikten skrev arga artiklar med Wijk, som tex Maria-Pia Boëthius, America Vera-Zavala och ingen mindre än Aftonbladets Åsa Linderborg.

Dessutom har Malm utökat sin kritik mot Erik Wijk i hans okritiska stödjande av det så kallade ”motståndet” i Irak efter den USA-ledda invasionen, trots detta motstånd främst ägnade sig åt att lemlästa civila irakier och kidnappa journalister. Även i denna fråga har Erik Wijk ett stabilt stöd inom svensk vänster, då de flesta av hans direkt vidriga artiklar i ämnet har just Åsa Linderborg som medförfattare. Det finns även ett likartat hyllande av detta ”motstånd” hos vänsterdebattörer, samt inom vänsterpartiet.

Det hela är alltså betydligt mer infekterat än det verkar. Hur skall tex Åsa Linderborg ställa sig in för den här fighten, nu när den Andreas Malm som hon själv stött från aftonbladet, nu ger sig efter henne själv via Erik Wijk? Och hur kommer vänsterintellektuella i stort ställa sig till Andreas Malm nu när han ger sig på de egna? Blir Malm persona non grata inom svenskt kulturetablissemang bara några månader efter hand lyfts upp till skyarna av varenda kulturredaktion? Ser man till allehanda kommunistbloggar så verkar många inom vänstern vara smått ambivalenta och synnerligen artiga för att vara en debatt om det är ok att stödja massmord och förtryck.

Ja ännu en sådan där match som är trevligast från läktaren. Skicka chipsen!

Beam me up Scotty, there are no Commies on this planet

Socialister har ju haft betänkliga problem med att hitta existerande föredöme till sin ideologi. Varenda regim eller ledare som lyfts fram som skapare av Utopia på jorden har inte varit i närheten av realisera de högt uppsatta förväntningar som västerländsk vänster lovat. Snarare har dessa länder utvecklas till klart unika och ojämförbara helveten på jorden när realsocialismens fått spela fritt.
Men Aftonbladets fnoskiga kultursida har nu hitta lösningen som gör att socialister skall slippa göra bort sig genom att stödja allsköns dårar från Lenin, Fidel, Che till dagens gapiga Chavez. För varför leta efter idealsamhället i vår grådaskiga verklighet när man kan använda sig av fantasi och främmande galaxer?
Utopia finns i Hollywoods Science fiction-rullar Star Trek!

Rikard Berglin skriver med en härlig inlevelse att ” I Star Trek har människorna lämnat fattigdom, profithunger, brottslighet, religion och krig bakom sig till förmån för en rationell syn på tillvaron” och avslutar artikeln med förhoppningar om att kapitalismens dödgrävare möjligen är framtidens teknologier i form av artificiell intelligens och nanoteknologi.

Nu vill inte jag vara en sådan där glädjedödare, men det finns ju ett ord till än ”Science” som definierar filmgenren ”Science Fiction” och den betyder att allt är påhittat. Socialism kommer lika lite att kunna implementeras i framtiden som idag, då planekonomi är omöjligt oavsett teknologinivå. Och Star Trek-skaparen Gene Roddenburys fantasi förändrar knappast det faktumet.

Men jag kan trots allt tolka in en strimma hopp i Rikard Berglins artikel. Om dagens socialister tror att det krävs 2200-talets teknologi för att deras ideologi skall fungera så är det i alla fall ett erkännande att socialism inte kan funka idag. Därmed kanske de åtminstone kan skjuta upp kampen om det där socialistiska samhället i några hundra år?

Det som kommer fram i tö kan vara ren idioti..

Det har varit viss vårstiltje här i Prärieland ett tag. Men sedan kommer en sådan här nyhetsdag full med tokigheter som gör att man bara inte kan sitta stilla.

Gamla Olof Johansson-falangen inom centern sprattlar än från läktarplats och slänger en bunt dynga efter Maud i form av en DN-debattartikel av Börje Hörnlund. Tydligen föredrar denna fraktion av partiet fortfarande det eländiga 80 och 90-talet då centern varierade mellan att vara en föga pålitlig borgerlig samarbetspartner och en dörrmatta åt Perssons socialdemokrati. Detta var ju förövrigt orsaken till att sossarna cementerades vid makten, samt att borgerliga väljare flydde centern en masse, men det verkar inte Hörnlund ångra eller ens komma ihåg.

Förutom att Börje Hörnlund levererar den här kritiken med åsikter som att regeringen borde ha jämkat med extremisterna inom vänsterpartiet och miljöpartiet i kärnkraftöverenskommelsen i våras eller att klafsigt likställa artiklar i partitidningar om Maud med Castro-propaganda, så gör han det med den där dubiösa diskussionen om centerns själ. Man kan ju undra om det egentligen finns en mer meningslös debatt. Framförallt som den i Börje Hörnlunds fall endast definieras av en bunt politiska buzz-words som ”solidaritet”, ”rättvisa” och som han själv anser sig ha monopol på att uttolka. Varför, måste tex ett slagord som ”Stad och land hand i hand ” betyda dyra regionstöd åt glesbyggd?

Förövrigt är det ju talande att Hörnlunds svekdebatt om partiets själ inte får mycket till medhåll bland partiets medlemmar, medan aktiva och förtroendevalda socialdemokrater (samt en och annan rättrogen kommunist) som aldrig någonsin skulle överväga en röst på centern, närmast mangrant påstår sig veta vad som är centerns själ. Borde inte dessa sossar ha fullt upp med interna diskussioner angående lämpligheten av ett samarbete med det gamla kommunistparti som tidigare S-ledare ansåg vara en fara för Rikets säkerhet och vår demokrati?

Andra tokigheter som presenterats idag är att några forskare vi Stockholms Universitet anser att vid våldtäkt så skall inte brott behöva bevisas, utan snarare att den anklagade skall bevisa sin oskuld. Jag förstår att våldtäkt är en otrolig utmaning för både domstol och polis. Personer utsatta för denna typ av brott är säkerligen är psykiskt sköra, ställs mot rättsväsendets krav på bevis och klarhet där många frågor både i utredning och i domstol kan verka synnerligen kränkande. Men är verkligen lösningen att vi skall frångå den rättsprincip som hela vår juridik utgår ifrån, nämligen att man är oskyldig till motsatsen är bevisad? Det ter sig som forskarna vill släcka en eld med molotovcocktails.

Låt mig exemplifiera. För några år sedan anklagades tre svenska hockeystjärnor för våldtäkt av en tjej som påstod sig ha blivigt drogad, efter att de bevisligen hade haft sex med henne på ett hotellrum efter en blöt kväll på nattklubb. Tydligen fanns där inte mycket bakom anklagelserna eftersom ingen drog hittades i kvinnans blod, och att förundersökningen lades ner inom 24 timmar två gånger (Den omstartades en gång efter politiska påtryckningar). Vad hade hänt vid detta tillfälle om det snarare var de tre hockeyspelarna som skulle bevisa sin oskuld? Hade de efter x antal öl på en nattklubb behövt ha med sig någon form av samtyckeskontrakt som tjejen skulle ha undertecknat? Och hade namnunderskriften räckt om kvinnan ifråga påstod att hon var kraftigt berusad, eller drogad då hon skrev under?

Med andra ord skulle forskarnas krav leda till en helt omöjlig och förskräcklig formalia i möten mellan människor varje dag, och många gånger i synnerligen uppsluppna former. Vidare så skulle rättsäkerheten hos medborgare urholkas betänkligt och det finns fleratlet situationer där man kan tänka sig att både skrupelfria individer, ligor eller till och med staten skulle kunna utnyttja en sådan lagstiftning, oavsett om antalet kvinnor som ljuger om att de blivigt våldtagna idag troligtvis är få. Är verkligen lösningen på våldtäkt en lagstiftning som kan leda till nya brott?