Håll er till ett fattigdomsmått tack

Uppenbarligen har kritiken mot begreppet barnfattigdom i Sverige inte fått någon av dess användare att ändra sig. Vänstern har grävt ner klackarna i leran och mött hårt med hårt, och argument med förolämpningar. Men egentligen har det bara förtydligat vad som är så absurt med hela begreppet.

En hel del beror helt enkelt på att vänstern anammat det relativa fattigdomsmåttet som alltså betyder att det finns flera fattiga i Tyskland än i Bulgarien, bara för att Tyskland har större spridning av inkomst och rikedom. Med andra ord det finns flera rika i Tyskland än i Bulgarien, och därför finns det per automatik fler fattiga i Tyskland än i Bulgarien trots att de fattiga i Tyskland är betydligt rikare än de fattiga i Bulgarien.

Men det är bara en delförklaring varför det blir så fel när vänstern använder barnfattigdom som begrepp. Det riktigt oärliga är att vänstern hela tiden blandar det relativa och det absoluta fattigdomsbegreppet.

Se bara hur Tapio Salonen jonglerar i både sin egen debattartikel och inytervjuer. Först så beslutar Salonen att det är det relativa fattigdomsmåttet som gäller när han vill få fram hur många barn som är fattiga i Sverige (eller lever i ekonomiskt utsatta familjer som han väljer att kalla det). Då får han fram siffran 242.000 själar, och han kan till och med hävda att denna siffra växt under Alliansens styre. Om han gjort ett mått på absolut fattigdom så hade verkligheten varit en annan. Då hade statistiken påvisat att fattigdomen minskat sedan 2006.

Sedan, längre fram i valfri artikel så hävdar Tapio Salonen ”att ekonomiskt utsatt barndom får negativa konsekvenser också längre fram i livet” när det gäller livsinkomst, sjukdomar, kriminalitet, skadliga vanor etc. Men då använder Salonen helt plötsligt ett mått på absolut fattigdom. Ingen börjar ju röka eller drabbas av psykisk sjukdom för att grannen plötsligt har råd med en BMW, eller få löneförhöjning när man själv blir utan.

Det här helt enkelt inte en kamp om vem som bryr sig mest om barn. Det är en fråga om vilket som är den bästa politiken för att få så många ur fattigdom som möjligt; vänsterns högskattepolitik via bidrag, eller borglighetens lägre skatter och jobbpolitik. Om bara vänster höll sig konsekvent till ett begrepp så hade själva debatten kunnat föras på saklig grund. Men det går naturligtvis inte när ena parten växlar mellan olika fattigdomsmått och sockrar dåliga argument med förolämpningar.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2

Bloggar: A, KM, GTB, VS, MH, HLE

Vänsterns kritik mot Janne Josefsson är inte seriös

Janne Josefssons program om barnfattigdom har enligt tabloidpressen skapat en arg tittarstorm. Men det är en sanning med modifikation. Det är främst socialdemokratiska och vänsterpartistiska gräsrötter och aftonbladets ledarredaktion som i affekt visat sin ilska. Deras ilska är dock förståelig. För verkligheten smärtar om man vill ge en bilden av ”det nya kalla Sverige” skapat av Alliansen. Men sanningen är en annan. Trots två globala recessioner som slår hårt mot svensk export och ekonomi så har den absoluta fattigdomen minskat sedan 2006. Det är faktiskt en enorm bedrift. Visst har samtidigt den relativa fattigdomen ökat. Men det är snarare ett mått på att en del familjer i den lägsta inkomstgruppen har fått en betydligt mindre ökning av inkomster i jämförelse med medelinkomsttagare. Fast det har väldigt lite med Juholts påstående om att allt fler barn i vårt land inte har råd med glasögon och därför inte ser vad lärarna skriver på tavlan.

Reaktionerna kan snarare ses som ännu ett tecken på vänsterns intellektuella åderlåtning. Uppdrag gransknings program har många gånger bemöts med synnerligen intelligent kritik. Så är inte fallet denna gång. Ali Esbatis svar var ”fuck you”, Lars Ohly lyckades knapphändigt skapa ännu en vänsterpartistisk plattityd att Josefsson skulle stå på Reinfeldts sida mot de fattiga och aftonbladet försöker konstruera en borgerlig konspiration där även ”krafter längre högerut” är inblandade. Gissningsvis ännu ett fruktlöst försök från aftonbladet att para ihop Sverigedemokraterna med liberaler.  De flesta andra försöker hamra in att det viktiga måttet är ”relativ fattigdom”, vilket är ett mått som betyder att det finns fler andel fattiga i Tyskland än i Bulgarien.

Men jag skulle vilja påstå att Ohly, Lindberg med flera redan förlorat. För dessa vänsterkrafter är inte främst intresserade av de fattiga, utan de vill använda ett luddigt fattigdomsbegrepp som ett politiskt slagträ mot Alliansen för att ställa tillbaka svensk politik till 70-talets högskattesamhälle. Där var den relativa fattigdomen visserligen mindre, men den absoluta fattigdomen betydligt högre. Den hjälpte inte fattiga men bestraffade de som jobbade. Men vänstern har förlorat denna kamp. Orsaken är att när de hävdar att allt fler barn är dömda till suddig myotopisk hunger och kyla, så använder de statistik som visar att vissa familjer inte kan köpa snygga sneakers och smartphones till sina barn. När det är avslöjat lär inte väljarna komma rusande till valurnorna för en politisk återställare till ett Sverige innan jobbskatteavdrag. Snarare lär de flesta vilja att vi fortsätter på den inslagna vägen så att den absoluta fattigdomen kan fortsätta att minska.

Media: DN1, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, EX1, EX2, Af1

Blogg: EHR, MM, MA, MP, MMK, DHE, TS, SS

Nej liberaler i centerpartiet är inte nazister

Tänk att man skall behöva vara språkpolis åt vuxna människor. Här om dagen påpekade jag det olämpliga när vissa kallar liberala centerpartister för nyliberaler. Men då hade jag aldrig trott att någon annan skulle kunna sjunka lägre. Men det skedde idag när riksdagsledamoten Kerstin Lundgren (C) påstod att de som i stort gillar förslaget till idéprogram (exempelvis undertecknad) kämpar för att ”omforma Sverige till ett mer socialdarwinistiskt samhälle”.

Men vet ens Kerstin Lundgren vad ett socialdarwinistiskt samhälle är för någonting? Socialdarwinismen var en irrlära sprunget ur vantolkning av Darwins teser om evolutionen som baserades på att man kan tillämpa den starkes rätt även på människor i våra samhällen. Alltså det naturliga urvalet även skall tillämpas på människor. Det anses också vara den ideologiska grunden för både fascism och nazism. Den logiska konsekvensen är att påstått svaga grupper antingen skall tillåtas självdö utan någon hjälp, eller till och med aktivt dödas så att de inte smutsar ner eller hindrar samhället från att nå påstått högre former. Det vidrigaste utfallet av denna ism är Nazitysklands eutanasiprogram där ca 200.000 personer med fysiska eller psykiska funktionshinder mördades. Rent definitionsmässigt så skulle ett sådant samhälle tex inte försöka hjälpa cancersjuka eller låta handikappade barn leva.

Mig veterligen inte en bild som återfinns i förslaget till idéprogram.

Jag förstår inte riktigt att den etiketten kan klistras på ett förslag till ett idéprogram som bland annat stipulerar att ”Grundläggande vård, omsorg och utbildning är en rättighet och ett gemensamt ansvar"? Jag skulle möjligen kunna förstå om någon arg kvasiintellektuell 15-åring i ung vänster påstod något liknande, men inte en riksdagsledamot ur det egna partiet. Det är så antiintellektuellt och oärligt, ren demagogi som möjligen kan vara reserverat för de värsta politiska fienderna i andra partier. Kan inte Kerstin Lundgren lära av sin kollega Staffan Danielsson som också är en kritiker av förslaget, men som lyckas hålla det sakligt utan klistra på nedsättande, och osakliga etiketter på partikamrater? Varför inte föra denna diskussion med ömsesidig respekt och saklighet, utan att använda oss av extremvänsterns nidord?

Kan inte säga att jag blev jättesugen att gå ut och jobba i en valrörelse för att Kerstin Lundgren skall ha riksdagslön i fyra år till.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, Aft1, Aft2, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, Ex1, Sydsv

Blogg: DHE, HLE, MMK, HA

Nyliberalism och centern

I debatten kring centerpartiets idéprogram så har ett nygammalt spöke vaknat till liv enligt vissa. Det är det nyliberala spöket. Vissa ur den så kallade socialliberala falangen av partiet har i ganska hetsiga angrepp mot gruppen bakom idéprogrammet kallat dem just nyliberala. Men jag tycker vi skall komma ihåg vad det epitetet egentligen betyder inom svensk politik, innan vi så lättvindigt använder det.

Nyliberalism betyder att en nattväktarstat skall införas som endast har funktioner till polis, försvar och domstol. Dessa synnerligen begränsade statliga funktioner skall dessutom endast finnas där för att upprätthåller individens rättigheter till liv, frihet och egendom, och skall begränsas med en författning och författningsdomstol. Det är all stat som skall få finnas i detta utopia.

Detta väl sagt så får vi komma ihåg att det inte finns någon politisk nyliberal kraft i Sverige (utom möjligen Liberala partiet med dess 200 väljare). För varenda politiskt förslag eller program som härrör ur svenska Riksdagspartier utgår från att vi skall ha kvar ett välfärdssamhälle med allmänt finansierad trygghet, utbildning och sjukvård. Rent definitionsmässigt kan inte det vara en nattväktarstat.

Men trots det används termen nyliberal ganska ofta. Orsaken är att det används som en nedsättande term av vänsterkrafter i Sverige för att brännmärka vad man tycker är högeravvikelse inom politiken. Det är en form av politisk vänster-invektiv, helt enkelt. Ytterlighetsvänstern använder det i sin systemkritik som en definition på Sveriges samhälle och i princip alla andra demokratiska stater i världen också. Vänstersocialdemokrater använder det som en nedsättande term mot partivänner som de anser avviker för långt högerut och därmed är förrädare mot Rörelsen (se otaliga debatter om de så kallade Prime-sossarna). Alternativt använder vänstern inom socialdemokratin och vänsterpartister det för att beskriva det skifte inom politiken som partiet genomförde främst under Göran Persson, och Ingvar Carlsson, från 80-talets mitt och under 90-talet då budgettak och självständig Riksbank blev en självklarhet medan löntagarfonder lades på soptippen. Vidare har socialdemokrater i stort använt sig av epitetet mot borgerliga partier för att försöka utmåla dessa som extremister och skrämma bort väljare från dem. Denna sjuka har tydligen även smugit sig in i miljöpartiet där en Riksdagsledarmot nyss använde termen för att beskriva Alliansens politik, trots alltså att Sverige har världens näst högsta skattetryck.

Nyliberalism har helt enkelt blivit en negativ stämpel i Sverige eller en ren förolämpning mot någon som står till höger politiskt från avsändaren. Vill avsändaren krydda det så för denne in referenspunkter i form av Teapartyrörelse, eller vapenlobbyn i USA för att styrka anklagelserna, trots att detta egentligen bara borde betona osakligheten i det hela.

Med det i baktanke så är det beklämmande att nu borgerliga politiker använder denna term för att smutskasta andra borgerliga inom samma parti. Det är en form av kannibalism som ett parti bara kan ta skada av, och som endast vänstern inom svensk politik kan vinna på. Om man överhuvudtaget vill kalla sig borgerlig så borde man inte nedsätta sig till att använda ytterlighetsvänsterns invektiv. Det är ovärdigt. Kritik, även hård sådan kan framföras utan denna typ av etiketter.

Media: SVD1, DN1, DN2, DN3, Ex1, Ex2, Aft1, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD3, Ex3, Aft2, SVT

Bloggar: PA, FS, JH