Uppenbarligen har kritiken mot begreppet barnfattigdom i Sverige inte fått någon av dess användare att ändra sig. Vänstern har grävt ner klackarna i leran och mött hårt med hårt, och argument med förolämpningar. Men egentligen har det bara förtydligat vad som är så absurt med hela begreppet.
En hel del beror helt enkelt på att vänstern anammat det relativa fattigdomsmåttet som alltså betyder att det finns flera fattiga i Tyskland än i Bulgarien, bara för att Tyskland har större spridning av inkomst och rikedom. Med andra ord det finns flera rika i Tyskland än i Bulgarien, och därför finns det per automatik fler fattiga i Tyskland än i Bulgarien trots att de fattiga i Tyskland är betydligt rikare än de fattiga i Bulgarien.
Men det är bara en delförklaring varför det blir så fel när vänstern använder barnfattigdom som begrepp. Det riktigt oärliga är att vänstern hela tiden blandar det relativa och det absoluta fattigdomsbegreppet.
Se bara hur Tapio Salonen jonglerar i både sin egen debattartikel och inytervjuer. Först så beslutar Salonen att det är det relativa fattigdomsmåttet som gäller när han vill få fram hur många barn som är fattiga i Sverige (eller lever i ekonomiskt utsatta familjer som han väljer att kalla det). Då får han fram siffran 242.000 själar, och han kan till och med hävda att denna siffra växt under Alliansens styre. Om han gjort ett mått på absolut fattigdom så hade verkligheten varit en annan. Då hade statistiken påvisat att fattigdomen minskat sedan 2006.
Sedan, längre fram i valfri artikel så hävdar Tapio Salonen ”att ekonomiskt utsatt barndom får negativa konsekvenser också längre fram i livet” när det gäller livsinkomst, sjukdomar, kriminalitet, skadliga vanor etc. Men då använder Salonen helt plötsligt ett mått på absolut fattigdom. Ingen börjar ju röka eller drabbas av psykisk sjukdom för att grannen plötsligt har råd med en BMW, eller få löneförhöjning när man själv blir utan.
Det här helt enkelt inte en kamp om vem som bryr sig mest om barn. Det är en fråga om vilket som är den bästa politiken för att få så många ur fattigdom som möjligt; vänsterns högskattepolitik via bidrag, eller borglighetens lägre skatter och jobbpolitik. Om bara vänster höll sig konsekvent till ett begrepp så hade själva debatten kunnat föras på saklig grund. Men det går naturligtvis inte när ena parten växlar mellan olika fattigdomsmått och sockrar dåliga argument med förolämpningar.
