Mer konsekvent motstånd mot Barroso tack

Tyvärr fick jag rätt i mitt olycksbådande skrivande om EU-kommissionen för ca en vecka sedan. Nu har Barroso krävt en Tobinskatt i EU för att få in mer skattepengar till EU som icke valda kommissionärer kan slösa bort. Han gör det med ren vänsterpopulism. Han menar att finansbranschen har fått så mycket hjälp från samhället så nu är det dags för finansbranschen att betala tillbaks. Men varför skall svenska banker och svenska bankkunder betala in miljarder till EU-kommissionens slöseri? I Sverige skötte vi ju bankkrisen för två år sedan på vårt eget synnerligen lyckade sätt där de banker som behövde statens hjälp också fick byta det mot bankaktier. Varför skall då svenska banker och svenska bankkunder betala något till EU? Vad är vi egentligen skyldiga EU? Svenska banker har ej heller lånat ut pengar likt franska banker till Grekland. Så varför skall svenska banker och svenska bankkunder lida för franska bankers riskbeteende?

Sedan får vi inte komma ihåg att omfattande studier utförda av Finlands Riksbank (beskrivna av Klas Eklund) visar på att en Tobinskatt inte gör finansmarknaden mindre riskbenägen och bättre fungerande. Det påverkar inte riskbenägna spekulationer som skatten påstås förhindra. De transaktioner som en Tobinskatt framförallt skulle slå mot är snabba lån banker gör mot varandra för att minska sina egna risker. Varför gör då bankerna sådana lån? Jo banker får betalt för att ta över företags risker. Om tex Volvo tillverkar tusen lastbilar för den amerikanska marknaden som de vet att de kommer få betalt för i dollar om tre månader så vill Volvo försäkra sig mot att dollarn rasar på den tiden. Därför betalar de en bank för att ta över risken. Banken i sin tur lånar och lånar ut till andra banker i aktier och olika valutor för att minska den egna risken. Med en Tobinskatt försvinner därför viktig säkerhetsbarriär för bankerna vilket skulle gör bankverksamhet riskablare och dyrare. Det skulle även påverka Europeiska företag som därmed måste betala mer för att undvika risker.Vill vi det?

Några som kritiserat Barrosos Tobinskatt är moderaterna Anders Borg och Gunnar Hökmark. Deras kritik stödjer jag helhjärtat. I dagens radiodebatt satte Gunnar huvudet på spiken när han förklarade att en Tobinskatt är populär bland icke-socialistiska politiker i EU bara för att det är ett sätt att ytterligare fördjupa EU-samarbetet. Det är en klarsynthet som är uppfriskande. Men jag skulle vilja att Gunnar och andra borgerliga politiker tänkte på det i alla politiska frågor som diskuteras i EU. Våra svenska politiker verkar nämligen tro sig komma undan ”sherry picking” i en fördjupad union. Alla frågor angående ökat samarbete inom områden man gillar godtar man, men ökat samarbete inom andra frågor som man ogillar tror man sig kunna avfärda. Jag tror inte det är en taktik som kommer att lyckas. Med det ökade samarbetet kommer vi alltid att samtidigt tvingas till kompromisser där vi godtar andra EU-direktiv som vi faktiskt inte vill ha, och med det EU-slöseri av svenska skattepengar. Annars hade vi inte suttit med ett EU som betalar ut miljarder i jordbruksstöd, och stöd till projekt som tex Atens tunnelbana. Förövrigt vill ju Barroso att EU skall förändra författningen så att EU skall kunna köra över enskilda länder som är emot vissa beslut. Vill svenska borgerliga politiker det?

Den missförstådda avhopparen

Han hade börjat känna sig som en udda fågel bland sina partikollegor. Om det berodde på att han inte passade in socialt och inte kunde efterleva de sociala pålagor partiet krävde, eller om han verkligen hade ändrat sina politiska åsikter lär det debatteras om länge. Hur som helst, hans person och hans beteende ansågs ej passa in i den mall som partifolk och gräsrötter krävde. Men det hade ju börjats så bra. Han hade varit ledarens självskrivna efterträdare, partiets framtidshopp, men som nu hade hamnat i kylan. Det hade börjat barka utför efter de stora händelserna för något år sedan i september. Andra inom partiet hade därefter hamnat i ljuset medan han själv inte passade in på den nya arenan.

Därför ansåg han sig nödgad att ta ett extremt kliv. Han skulle personligen ge sig ut på en riskabel och vansklig resa. Han skulle överlämna en olivkvist och ett löfte om samarbete mot gemensamma antagonister till en av partiets tidigare fiender, men bakom ryggen på sin ledare. Det handlade inte om att fraternisera med den store röde fienden i öst, utan med den något mindre men trots allt mäktige fienden i väst ledd av dess skallige ledare. Han riskerade allt i trovärdighet, men föll pladask. Fienden i väst gav honom fingret. De ville inte ta i honom med tång. Han förklarades icke trovärdig, ja galen av vissa, och hans forna vänner vände honom ryggen med extrem avsky. Hans politiska kapital var därefter noll, och för hans parti var hans upptåg en ren skam som partiet led stort av.




Nu kanske några tror jag skriver om en SD:ares avhopp samt flört med moderaterna, men faktiskt inte. Jag kände mig av någon anledning sugen på att skriva lite om Rudolf Hess, Adolf Hitlers utnämnda efterträdare vars intellektuella stil passade dåligt in bland de övriga nazisterna. Efter krigsutbrottet i september 1939 hamnade han i skuggan av sina kollegor och företog därefter en vansinnesresa i ett flygplan till England bakom ryggen på Hitler för att fösrökamäkla fred med Churchill. Men Hess sattes på sinnessjukhus när han landade. Vilken story egentligen..

Dålig ekonomi var farligare än frånvaro av demokrati för DDR

2011 kommer med all säkerhet kommas ihåg för de kriser som orsakats av att en hel del demokratiska stater kroniskt missköt budgeten och hamnat i enorma skuldfällor vilket orsakat en global recession. Men kan dåligt skötta statsfinanser undergräva en statsbildning? Ett möjligt svar på frågan får man om man läser Jeffrey Kopsteins ”The politics of economic decline in East Germany”. Boken handlar alltså om DDRs vansinnigt dåliga ekonomiska prestationsförmåga och hur det orsakade murens fall 1989. Kopsteins teori är, de tyska dissidenterna och det tyska folkets kamp för demokratiska friheter mot kommunistdiktaturen i all ära, men den främsta orsaken till landets fall var (1) skuldfällan landet hade fallit i och (2) att regimen inte hade folkets förtroende då det inte kunde förse dem med normala konsumtionsartiklar eller anständig välfärd. Alltså dålig ekonomi var viktigare än frånvaro av demokratiska rättigheter.

The kiss of communism, the kiss of poverty

Walter Ulbricht, landets första ledare hade ett övergripande mål med DDR. Nämligen skapande av en socialistisk stat som ekonomiskt skulle överglänsa dess kapitalistiska tyska alternativ och därmed påvisa kommunismens överlägsenhet. Men det gick åt skogen. I början kan bristen på ekonomisk utveckling delförklaras i att den sovjetiska ockupationsmakten tog ut krigsskadestånd. Men med tiden uppvägdes detta mot att DDR mottog väldigt billiga råvaruleveranser i form av bla olja från öst. Den planekonomiska modellen kunde helt enkelt inte konkurrera med ett Västtyskland som befann sig mitt i det ekonomiska tyska undret. Medan utbud och efterfråga valde marknaden i väst ut vilka företag som skulle blomma och vilka som skulle gå under. I öst kunde inte politiken ersätta dessa mekanismer oavsett hur mycket Ulbricht kämpade. Politrukerna fortsatte att slösa bort pengar på icke lönsamma prestigeprojekt. De östtyska arbetarna började i allt större grad rösta med fötterna och flytta till väst, när skillnaden i levnadsstandarden blev allt större mellan de tyska staterna. Detta var också huvudorsaken till det tydligaste tecknet på östblockets fatala underlägsenhet, byggandet av Berlinmuren 1961. Det var enda sättet att få bukt med en skriande arbetskraftsbrist i DDR.

Den andra katastrofen i DDR som hemsökte regimen enda till slutet var arbetarupproret 1953. De bakomliggande orsakerna var regimens försök i att hinna ifatt väst med att lägga manken till. Men befolkningen hade redan fått offra mycket. Satsningarna på tung industri gjorde redan att konsumtionsvaror uteblev. Nu skulle de även tvingas till än högre skatter och högre priser på de få varor som fanns i kombination med längre arbetsdagar. Resultatet blev strejker, demonstrationer och kravaller. Sovjetisk tanks slog ner upproret. Men det kommunistiska ledargarnityret vågade aldrig efter det utmana arbetarna. Det innebar att löner hölls höga och arbetskvoterna som arbetarna skulle utföra på en dag, hölls låga. Värdet av produktionen i DDR var enda fram till kollapsen lägre än lönerna.

I och med Erich Honeckers makttillträde 1971 försökte DDR göra sig populärare bland sina medborgare genom att bygga en rudimentär välfärdsstat. Problemet var att man inte ens kom i närheten av att kunna betala för sig. Resultatet blev att regimen satte sig i en allt djupare skuldfälla till banker i väst, men trots detta slöseri inte kunde ge sina medborgare den köpkraft eller välfärd de krävde. I jämförelse med väst saknades fortfarande konsumtionsvaror, och kvalitén på tex husen som byggdes var allt för låga och räckte inte till. Det hela blev en ekvation med endast ruin som möjlig utväg. Med tiden blev det inte bättre. I och med västs tekniska utveckling blev konkurrenternas produkter på den globala markanden allt bättre. För den stagnerade östtyska regimen utan innovationer, fanns det bara en utväg till att kunna sälja varor vidare, nämligen lägre och lägre priser, många gånger under produktionskostnaderna. DDRs jakt på utländsk valuta blev allt mer desperat. En strategi var att sälja vidare den olja man fick för eget bruk billigt från Sovjet. Men när ekonomin även krackelerade i Moskva så ställdes dessa sändningar in. En annan metod var att sälja enskilda DDR-medborgares frihet för pengar från Västtyskland, alltså ren människohandel.

Regimen kämpade som besatta in i det sista mot det ekonomiska hotet. Det märktes då finansministern involverade sig i till synes detaljfrågor såsom apelsinleveransen till Jul under de sista åren, och att Dresdens ledande politbyråmedlem letade marmelad åt gruvarbetarna några månader innan murens fall. Men folket kunde inte tolerera mer. När de inte bara förvägrades konsumtionsartiklar i DDRs butiker, men inte ens fick åka till Tjeckoslovakien för att köpa dem (då många använde landet som en transit till friheten i väst) så fick det vara nog. Därmed blev muren ett minne blott.

Vad kan vi lära oss av DDRs fall, pga brist på konsumtionsartiklar? Ett ting är ju att se på DDRs motsats, nämligen diktaturer såsom Kina och Singapore som ha blomstrande ekonomi. Många är vi liberaler som har hoppats på att ekonomisk frihet obönhörligen leder till politiska friheter. Men ekonomisk framgång kan ge diktaturer legitimitet vilket gör att de överlever, varvid förtrycket består. Kina är ganska stabilt trots att förståsigpåare förväntar sig att den nya kinesiska medelklassen när som helst skall kräva politiska friheter. När hörde vi sist om någon opposition i Singapore? Nu behöver det inte allt igenom vara så hemskt. Ekonomisk framgång innebär inte bara att fler medborgare i dessa diktaturer kan ta sig ur fattigdom, utan kräver dessutom att förtrycket mildras. Maos Kina var betydligt mer repressivt än dagens mer kapitalistiska version.

Men även demokratier borde ta sig en funderare på DDRs fall. Ekonomisk misskötsel skulle även underminera demokratiska statsbildningar. Med detta vill jag varken likställa greker med DDR:are, eller Grekland med DDR. Grekerna har mycket sig själva att skylla då de valt korrupta politiker de senaste 30 åren, en möjlighet som förvägrades östtyskarna. Greklands statskassa må också vara misskött, men då landet ej är en planekonomi så är en möjlig statsbankrutt, inte samma sak som DDRs implodering. Dessutom har Grekland, precis som de flesta andra länder annat än ekonomi som förenar nämligen historia, språk, värdegrund, individuella rättigheter, civilsamhälle och demokrati.

Men det finns andra statslika skapelser som inte är lika sammansvetsade. Hur kommer den ekonomiska krisen slå mot EU och EMU? Dessa båda unioner är redan idag folkligt ifrågasatta (se spektaklen kring omröstningarna om Lissabonfördragets införande), och då känslan av att vara EU-medborgare knappast infunnit sig i de breda folklagren så förblir ekonomiska fördelar den främsta orsaken till medlemskap. Tidigare har detta åskådliggjorts via ökad rörlighet av varor, tjänster och människor i många länder. Men med tiden görs dessa fördelar självklara och mindre sammanlänkade med EU som institution. Man skulle ju kunna ha en frihandelszon utan en dyr EU-komission. Den ekonomiska orsaken må fortfarande ges via allehanda EU-bidrag och EU-projekt i nettomotagarländerna i unionen. Men det är ju knappast något som går hem hos nettogivarna som betalar mer än de får tillbaks. Att EU delfinansiera ombyggnaden på Malmö Central gör inte mig så mycket gladare när jag vet att Sverige betalar betydligt mer till EU än vad vi får tillbaks i bidrag. Pengarna skulle ju i så fall kunna slussas direkt från statskassan till bygget i Malmö, utan att gå via Bryssel.

Häri ligger EUs utmaning i den rådande krisen, nämligen att förklara för tyskar, britter, svenskar och finländare, varför de skall betala till projekt i andra länder som missköt sin ekonomi, när även de rikare givarländerna i EU måste dra åt svångremmen. Om förklaring skall gå hem måste det finnas en självkritik inom EU, att byråkrater och politiker inom EU-förvaltningen inser att de inte kan stå utanför den ekonomiska konjunkturen, utan faktiskt också påvisar att EU kan spara pengar och minska ner sin budget. Det gör ju politikerna i medlemsländernas regeringar. Annars kan de pågående kriserna inom EU få enorma effekter för unionens fortlevnad.

Taktiskt smart och byråkratiskt finurligt, men allt annat än bra

Det känns inte jättekul att samtidigt kritisera partiet man är medlem av, dess avgående partiledaren och dess nye partiledare någon dag på året. Framförallt inte idag när Centerstämman inleds. Men taktikspelet av Centern i kärnkraftsfrågan är usel. Genom att C fick in en skrivelse i energiöverenskommelsen begränsas rätten till att bygga nya reaktorer till företag som redan äger befintliga reaktorer i Sverige. Det vill säga statliga vattenfall samt finska Fortum och tyska Eon (varav de två senare tydligen inte är intresserade). Vill inte någon av ovannämnda företagen vara del i en sådan framtida investering blir det inget, vilket alltså blir en nästan vattentät blockering av nya framtida reaktorer. Tyvärr verkar Annie inte vilja ändra på Mauds taktiska paragraf.

Det är sorligt av flera skäl. För det första anser jag att Sverige kommer att behöva nya reaktorer. De gamla är slitna och någon gång snart är det varken ekonomiskt eller säkerhetsmässigt försvarbart att driva dem vidare. Då vi uppenbart inte har några alternativ, samt att vi kommer att ställa om samhället från oljeberoende (med bibehållen bilism) så behöver nya bättre och säkrare kärnkraftverk.

Men det finns andra skäl också. Rent principiellt anser jag att politik skall vara så tydligt, så rakt, så ärligt och så transperent som möjligt. Denna typ av rävspel är snarare motsatsen. Det är alltså otydligt, möjligen oärligt och svårt att få insikt i. Vill centern öppna upp för nya reaktorer eller inte? Kan vår partiledare svara ja eller nej på den frågan? Detta förfarande är att göra ett skämt av politik. Det blir ett rent byråkratiskt schackspel istället för sakfrågor och ideologi.

För det tredje är det en taktisk blunder. Annie har själv sagt att Centern största problem är otydlighet i politiken vilket jag till fullo håller med om. Men detta taktiska drag är så otydligt det kan bli. Det tog ju journalisterna 2 år att gräva fram det. Och vad blev utfallet? När energiöverenskommelsen presenterades kritiserades partiet hårt av kärnkraftsmotståndarna i de egna leden som kände sig svikna. Nu när sanningen sipprar fram kommer fördömandet från mig, andra kärnkraftspositiva centerväljare samt Allianspartners, som känner sig svikna. Alltså har partiet lyckats med konststycket att bli kritiserade från båda hållen, och väljarna vet inte riktigt var centern står i frågan. Med en tydlig positionering hade kritiken varit från en flank, inte två, och väljarna hade kunnat ta ställning till en tydlig åsikt i en sakfråga. Det hade varit mycket bättre.

Jag hoppas att sunda krafter i partiet driver frågan på stämman, varför inte Per som tydligen skall vara ordförande i kommittén som skall behandla energifrågan?

Ps, i frågan kvotering verkar Centern i alla fall gå åt rätt håll. Distrikten kommer att rösta ner det urusla förslaget att individualisera föräldraförsäkringen (vilket i teorin inte handlar om att ge makt åt individen, utan ge politiker mer makt) bra!

Tobinskatt, ännu ett steg mot ett socialistiskt EU.

Både EU-kommissionen samt Frankrikes och Tysklands regeringar är ute efter att införa en europeisk skatt på finansiella transaktioner, även känd som en Tobinskatt i hela Europa. Troligtvis blir det inte så mycket av det då både Sverige och Storbritannien är emot förslaget. Men möjligheten finns att skatten dyker upp inom EMU-zonen där kritikerna verkar vara färre.

Men frågan är varför EUs politiska elit vill ha en Tobinskatt? När denna skatt debatterades i Sverige i och med antiglobaliseringsnätverket Attacs ögonblick i rampljuset för tio år sedan, så avfärdades skatten av en enig ekonomkår ( med ett undantag, vänsterekonomen Lars Pålsson Syll), och av alla seriösa Riksdagspartiet, tills bara planekonomerna vänsterpartiet blev kvar. Finlands centralbank utförde en studie angående möjliga effekter av Tobinskatten som även den resulterade i synnerligen negativa slutsatser. Så varför är EU-bossen Barosso, krisdemokraten Angela Merkel och den konservativa Nicholas Sarkozy så otroligt positiva till en skatt som endast vänsterpartister i Sverige vill ha? Gissningsvis är ingen av de tre socialister.

Orsaken ligger troligtvis i synen på EU. Den politiska eliten i Europa vill utan tvekan ha en union med mer makt, med större politiskt utrymme och med ett fördjupat samarbete. Detta kan bara göras möjligt med att ge EU än mer pengar och en möjlighet för unionen att ta ut en egen skatt, oavsett om skatten i sig själv är ekonomisk skadlig. Det är också därför EU-kommissionärer aldrig någonsin kommer att visa politisk handlingskraft genom att föreslå några nedskärningar eller effektiviseringar inom EU. Se vår egen Cecilia Malmström. Som minister i Alliansregeringen så skrev hon under på en ekonomisk politik med sänkt skattetryck så att medborgarna skulle få allt större egenmakt. Men som EU-kommissionär har hon inte uppvisat några liknande tendenser. Istället handlar politisk handlingskraft inom EU alltid om hur våra skattepengar skall användas i något nytt storslaget projekt. Besparingar skulle ju innebära att EUs makt minskar.

Det är just därför vi i Sverige behöver en ny politik vis á vis EU, från borgerliga politiker. För det första varenda statsbildning borde eftersträva (a) den så effektiv och slimmad byråkrati som möjligt, (b) att så mycket makt som möjligt lämnas åt de enskilda medborgarna och (c) att politiska besluten tas så nära medborgarna som möjligt. EU är idag på väg i motsatt riktning, vilket innebär att vi som medborgare får allt mindre makt och att våra skattepengar slösas bort. För det andra är det positiva med EU den fria rörligheten av människor och varor, men inte transfereringar av skattepengar mellan länder. Jag ser inget positivt i att allt större del av skattepengar insamlade i ett EU-land används i politiska projekt i ett annat EU-land. Orsaken är ju att de som betalar kalasen får en väldigt liten möjlighet till att avgöra ifall pengarna används på ett förnuftigt sätt, och en obefintlig möjlighet att påverka ifall så inte är fallet.

Såsom EU är utformat idag kan inte EU bli något annat än en bidragsunion som kräver allt större del av skattepengarna från medlemsländerna. Jag kan inte se något positivt med det. Vi behöver en allmänt skeptisk syn på EU från vår regering, hos så många svenska EU-parlamentariker som möjligt och hos svenska EU-kommissionärer. Annars lär utfallet bli en unionen förlorad till socialisterna, oavsett vilken partitillhörighet Barosso eller Malmström har.

Janne och sanningen, del 2

Jan Guillou, allas vår KGB-janne, har tydligen inte bara problem med verkligheten när han beskriver sin egen historia. Det finns även en del ytterligare att önska ur hans pågående författarskap rörande 1900-talhistoria. Jackie Jakubowski på DN-debatt sågar Guillous bok ”Brobyggarna” vid fotknölarna, med synnerligen goda grunder. Janne påstår nämligen att tyskarna var de mest humana och goda kolonialisterna till skillnad från britterna som skall ha varit de ”mest vidriga, rasistiska, folkmordiska barbarer”. Det är ju bara det att det inte finns någon direkt brittisk motsvarighet till tyskarnas folkmord medels koncentrationsläger, etnisk rensning och storskaliga avrättningar på etnisk grund i Namibia. De tyska kolonialster som utförde dessa dåd, kunde senare förfina sin mordiska repertoar på Europas judar under 30 och 40-talet. Men det är klart, dessa historiska fakta passar inte in i KGB-jannes världssyn där alla problem kan förklaras med något ondskefullt anglosaxiskt.

Ett europiskt tepartaj med gadden riktad mot Bryssel!

Ja jag vet att rubriken troligtvis låter tokig. Framförallt i Sverige där varenda ledarskribent från höger till vänster rasade mot teapartyrörelsen efter USAs kreditbetyg sänktes och världens börser blev sjövilda. Men det finns något vettigt i denna libertarianska rörelse som vi européer borde anamma vis á vis EU. Det är jänkarnas skepsis mot varför Washington skall ha så mycket makt och skattepengar, när de enskilda amerikanska staterna borde kunna utföra det mesta av servicen för medborgarna. För de som tar beslut som påverkar väljarna borde vara så nära väljarna som möjligt. På samma sätt borde vi européer fråga oss varför EU skall få en allt större kaka av medlemsländernas skatter och allt mer utökat mandat att reglera eller subventionera våra liv från Bryssel. Politiker i Stockholm, eller för den delen ute i kommuner och landsting har vi betydligt större chans att påverka än en kommissionär eller byråkrat i Bryssel.

Dessutom är det bara att erkänna. Vi borgerliga hade fel när vi var EU-positiva. Detta tåls att säga nu när folkpartiet kör värsta kampanjen för EU och EMU. Visst, jämförelse med sossiga Sverige anno1986, så verkade EU vara en liberal dröm. Medborgarna i EU kunde handla öl på helgerna, behövde inte nöja sig med två socialist-TV-kanaler och hade inte ett dysfunktionellt statligt taximonopol. Men Sverige är idag ett helt annat land, som blivit så mycket bättre och liberalare sedan dess (även under socialdemokratiska regeringar), och det har framförallt skett utan EUs hjälp (undantaget spritfrågan). Det sätter också i EU i annat ljus. Unionen är inte ett liberalt bålverk mot en svensk socialistisk statsmakt. Tvärtom, EU är ett vänsterprojekt. Unionens största verksamhet som tar majoriteten av budgeten är fortfarande att dela ut subventioner till Europas bönder (och tänk att Sveriges bönder klarade sig själva innan 1995). Andra budgetposter är bidrag till öar (!), motorvägar och diverse infrastrukturprojekt som Atens tunnelbana vilket medlemsländerna torde kunna klara av själva. EU-kommissionen har mage att kräva större och större budget när EU-länderna själva tvingas dra åt svångremmen i kristider. De vill också kunna ta ut egen skatt i medlemsländerna, samt driva in en så kallad Tobinskatt på transaktioner, vilket vi i Sverige avfärdade som ett skadligt vänsterpåfund redan för tio år sedan. Hela idén med unionen har blivit att utjämna Europa ekonomiskt genom att ta pengar från rika länder och satsa dem i dubiösa projekt i fattigare länder. Europas minskade roll i världsekonomin skall räddas genom att tex skicka bidragsmiljarder ner i det svarta hål som är Greklands statbudget. Men om vi liberaler inte tror att vi kan göra fattiga medborgare rika genom högre bidrag, varför skulle vi då tro att det fungerar mellan stater? Dessutom verkar denna utjämningspolitik knappast lyckats med något annat än att göra exempelvis Grekland än mer korrupt. EU är inget frihandels- eller fredsprojekt längre, det är en bidragsunion.

Men det är dags för ett trendbrott. Det är dags att vartenda förslag av en EU-politiker synas utifrån om det är väl spenderade pengar och om medlemsstaterna möjligen kan sköta detta själva. Det är dags att varenda kommissionär och EU-byråkrats jobb ifrågasätts. Detta skall ifrågasättas av vanliga liberala politiker (och inte bara populistiska rasister som nästan har monopol på EU-kritik idag) utifrån ett perspektiv där skattebetalarnas pengar inte skall slösas bort, och politiker som tar beslut skall vara så nära som möjligt de väljare de påverkar. Det kallas accountability, vilket innebär att någon har ansvar för beslut och projekt och det finns det inte ett spår av i Bryssels korridorer idag. Det betyder att den okritiska syn borgerliga partier haft mot Bryssel måste brytas. Vi kan inte längre sitta tysta när EU-komissionen kommer med det ena vansinniga förslaget efter det andra. Om liknande idéer yppats av exempelvis Håkan Juholt hade det sågats av varenda borgerlig politiker och borgerliga ledarsida. Varför bemöts en ny reglering eller skatt från Bryssel med hurrarop, medan en ny reglering eller skatt från Rosenbad möts med argsint kritik? Var är konsekvensen i det? Bryssel är inte på rätt väg, och enda sättet att vända på skutan är via något likt en tepartyrörelse med politiker och gräsrötter som med blåslampa analyserar varenda spenderad krona.

Det handlar inte bara om att rädda nu bortslösade svenska skattepengar. Det handlar om att rädda EU från sig själv. Om unionen skall kunna bli i närheten så populär som behövs för att överleva så krävs transparens och att EU inskränker sig till att syssla med sådant som väljarna i EU finner nödvändigt. Annars är det ingen idé att vara med längre.

Vem är med mig?

Varför inte debattera Annies egna åsikter?

Nu när Annie Lööfs väg till partiledarposten är utstakat så har socialdemokraternas något trubbiga mediavapen Aftonbladet gått på offensiven. Deras främsta taktik har varit den sedvanliga, nämligen att försöka vaska fram en skandal. Resultatet har varit, minst sagt, skralt. Att Annie, (likt alla andra riksdagsledamöter från någonstans utanför Stockholm), har en övernattningslägenhet i huvudstaden och ett hem i sin ursprungliga hemkommun, var ju inget att komma med. Men egentligen borde ingen bli förvånad. Det är på detta sätt Aftonbladet i Jan Helins regi har sänkt sin lägsta nivå i andra debatter som dess påstående judisk organhandel, eller dreven mot Littorin.



Mer intressant är dock tidningens ideologiska offensiv, driven av dess socialistiska kulturdel.

Den går ut på att lägga åsikter i munnen på Annie som hon faktiskt inte har. Hon skall nämligen utmålas som ett högerspöke, Sveriges Sarah Palin. Se exempelvis denna mening:



”Hon motionerar om införande av plattskatt i Sverige, samtidigt som svenskarnas stöd för skattefinansierad välfärd aldrig varit större.”



På vilket sätt är platt skatt i motsatsförhållande till skattefinansierad välfärd? Har Annie någonsin yppat att hon är emot skattefinansierad välfärd? Finns det ens någon svensk politiker av rang som är emot skattefinansierad välfärd? Svaret är nej. Dessutom är det ju snarare som så att orsaken till att svenskar är mer positiva till att betala skatt beror på att Alliansens politik har varit synnerligen framgångsrik. Man har lyckats sänka skatten och behålla nivån på välfärdens kärna, genom att tex sluta ge livstidsförsörjning åt konstnärer eller inte längre ge subventioner på böcker åt högavlönade manliga LO-medlemmar. När politiker visar att de kan göra mer för mindre så blir också skatter mer acceptabla.



Andra på den yttersta vänsterkanten har vädrat n-ordet i sin kamp mot Annie. Nej jag menar naturligtvis inte det rasistiska tillmälet, utan det politiska: nyliberal. Det är den akademisk isolerade vänsterekonomen Lars Pålsson Syll (den enda ekonomen i Sverige som är för Tobinskatt) som använder detta vapen. För vänstern är detta ett glåpord som är den logiska slutfrasen på alla debatter. När någon har blivit kallad nyliberal så skall diskussionen tystna och ifall det är en TV-debatt så skall alla tittare ha bytt kanal för då har vänsterdebattören vunnit. Denna benämning tror nämligen vänstern är något i stil med Asterix trolldryck, något som argument och fakta inte biter på, det är ett supervapen.



Nu är det inte riktigt så. Väljarna är tack och lov smartare än så. Orsaken är ju att ordet nyliberal är så otroligt urvattnat och egentligen inte betyder något längre. Det har och kan klistras på alla från Kjell-Olov Feldt och högerut. Men det intressanta är hur professor Syll reagerar när han ställs inför motargument från Fredrik Federley. Då drar Syll fram ett annat vänsterinvektiv; Thatcher. Eftersom Annie har Thatcher som idol måste Annie vara ond och nyliberal. Men var Thatcher verkligen nyliberal? Hon lade ner massa endemiskt olönsamma statliga företag som utarmade statskassans möjligheter att finansiera välfärdens kärna och liberaliserade den brittiska ekonomin efter ungefär samma mönster som den svenska socialdemokratiska regeringen gjorde här på slutet av 80-talet. Vad var det som var så extremt med det?



Gemensamt för kritiken mot Annie är att den varit helt osaklig. Ingen av hennes opponenter verkar vilja problematisera hennes egna åsikter. Istället försöker man klistra på henne andra åsikter som senare kan förlöjligas eller hitta på skandaler, allt i hopp om att slippa en riktig debatt. Man kan undra varför? vad är det som är så hemskt med att debattera på riktigt med Annie? Är hon så bra? Eller är det bara en bitterhet från vänstern i att centern under Annie näppeligen kommer att bryta med Alliansen?



Andra kommentar: Per Ankersjö, Johan Hedin, Albin Ring Broman