Skandalerna och den ologiska opinionen

Sverigedemokraternas uppgång i opinionen verkar inte påverkas av vare sig järnrör eller andra skandaler med partiets folkvalda som nu växer upp likt svampar ur marken. Hur kan det komma sig?

För min del anser jag att det beror på media. Det betyder inte att jag håller med Soran Ismail, Aftonbladets Karin Pettersson, eller Expressens Ann Charlotte Marteus om att viss media ”gullar” med SD. Snarare skulle jag vilja påstå att orsaken är nästan det motsatta

Men missförstå mig rätt. Jag kan inte finna något fel Expressens artikelserie om den famösa järnrörsfilmen, eller gårdagens avslöjande om riksdagsledamoten som brottsanklagar (synnerligen hjälpsamma) invandrare när att han själv supit bort en väska.

Ej heller anser jag att SD är utsatt för någon form av konspiration av mediabolag, eller någon ”elit” bestående av femtekolonnare som sålt Sverige till en förhatlig mångkultur. Det är myter som alla politiska outsiders odlar, för att vinna röster.

Jag ser heller inget fel i att tidningar, TV eller annan media kallar SD för ett fascistisk, rasistisk eller för den delen främlingsfientligt parti. Problemet är snarare att det oftast görs så slarvigt av media. Man kan inte skriva ett ledar-stick och lösryckt kalla SD för rasister utan att presentera grundligt med argument, och samtidigt tro att någon skulle ändra uppfattning. Så fungerar det inte. Orsaken är att de flesta av oss inte ändrar uppfattning så lätt efter vad vi läser. Vi tenderar att gillande läsa det vi håller med, och helt ignorera eller direkt förkasta artiklar med ett annorlunda budskap. Media har helt enkelt inte total makt över oss.

Så efter några års bombardemang från tidningar som främst skriver för redan övertygade om hur hemska SD är, så har en ganska ansenlig minoritet skapats som är förvissade om att media ljuger om allt som har med SD att göra. De lever sitt eget mediala liv och nickar snarare instämmande med bloggar som vi andra aldrig skulle besöka och läser troligtvis inte ens ledarsidor i de stora dagstidningarna. Att även andra partier och folkvalda attackeras lika slarvigt av viss kvällspress bryr sig inte denna minoritet om. De ser vad de vill se. Bland alla artiklar har det naturligtvis även funnits många välunderbyggda, välartikulerade och faktabaserade anklagelser mot SD. Men frö denna minoritet bleknar de bland alla de artiklar och program likt aftonbladets webb-TV där man på ett totalt osakligt sätt gjorde sig lustiga över Åkessons presentation av SDs nya talesmän, samt de enskilda journalisterna på samma presskonferens som valde att ta tillfället i akt att komma med rent ut sagt häcklande frågor. Eller för den delen alla de där intervjuerna i nyhetsprogram och samhällsmagasin där den utfrågande programledaren har visat sig vara nära nog totalt oförberedd och icke påläst på att bemöta en medialt mycket skicklig Jimmy Åkesson. Ett avskräckande exempel är Anna Hedenmo i Agenda som förra veckan fastnade i semantiska diskussioner som ingen blev klokare av. Det har vaccinerat många SD-sympatisörer från även synnerligen saklig kritik mot SD.

Jag vet inte om det här faktumet går att ändra på. Möjligen är den här minoriteten av medialt misstroende SDare för evigt förlorade för att övertygas. Möjligen sitter SD säkert ovanför 4 % oavsett hur många liknande skandaler vi lär få se. Men man kan i alla fall försöka. Tyvärr kräver det att många aktörer i media måste ändra sitt beteende. Ledarskribenter likt Ann-Charlotte Martues, Johannes Forsberg, samt varenda kotte på både ledar- och kulturredaktionen på Aftonbladet måste börja skriva sina artiklar i betydligt sakligare ton med vattentäta argument. De kan inte fortsätta mässa för redan frälsta, utan börja utgå att de som läser artikeln inte nödvändigtvis håller med dem. Många programledare i TV måste börja ta sitt arbete på betydligt mer allvar, eller alternativt ges möjlighet att läsa på innan en intervju. Då kanske, kanske långsamt medias förtroende kan spridas till SDs led.

Men det kommer som sagt aldrig att inträffa då de inblandade är säkra på sin egen förträfflighet och rör sig på redaktioner bland likasinnade med identiska åsikter.

Media: Aft, SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, Ex

Blogg: HLE, MM, SK, MP, HT

Centerpartiets linje skall vara den samma i Rosenbad och i Bryssel

Lite som en slentriannyhet dyker det upp att statsminister Fredrik Reinfeldt kritiserar de svenska EU-parlamentariker som i Bryssel röstat ”ja” till utökad EU-budget, trots att deras partier i Svenska Riksdagen vill ha ett mindre och slimat EU. Att socialdemokraternas Anders Färm som i debattinlägg uppvisat sin tro på att vägen ur Europas ekonomiska kris är att investera pengar i Sydeuropas motsvarighet till tillväxtverket, är kanske ingen kioskvältare. Inte heller blir jag förvånad att folkpartiets parlamentariker främst är lydiga sin EUrophori, framför regeringens stramare ekonomiska politik och därmed röstade för kommissionens budget.

Men sorgligt nog slår kritik också mot Lena Eks ersättare, Kent Johansson som representerar centerpartiet i EU-parlamentet. Det gör mig bestört och mycket besviken. Jag undrar, var någonstans i centerns partiprogram det står att vi skall verka för ett EU med större makt på medlemsländernas nationella parlaments bekostnad. Ett parti som i Riksdagen verkar för att beslut skall tas så nära individen som möjligt, kan naturligtvis inte verka för dess politiska motsats i Bryssel. Ett parti som är drivande i regeringen för en ansvarsfull ekonomisk politik med ordning i finanserna, kan inte driva en politik i EU-parlamentet som anser att än mer pengar skall slösas bort i EUs mellanstatliga transfereringssystem där miljarder försvinner utan synbar vinning.

Kent Johansson hade visserligen ett eget budgetförslag som röstades ner. Därför skall han ha valt att rösta för EU-kommissionens budget för att värna om ”forskning och innovationer”.  Det ligger visserligen något i det resonemanget. När det blåser snålt så brukar Europas makthavare värna om jordbrukssubventioner och liknande vansinne på bekostnad av nyttigare ting. Just så utformade tex Herman van Rompuy sitt reviderade förslag när han ställdes mot kritik under senaste toppmötet.

Men det försvaret håller inte. Det är just den typen av taktik som här uppvisats av Kent Johansson som har gett oss ett EU som utvecklats till en bidragsunionen istället för den frihandelsunion jag röstade ja till. Svenska parlamentariker har nämligen allt sedan inträdet i unionen haft en naiv syn på samarbetet. Även om deras vilja har varit att endast ge EU mer att göra i deras egna nyckelfrågor, så för att få igenom det, har de även röstat ja till massa andra förslag från den egna gruppen i parlamentet. Så skapas ett byråkratiskt slösaktigt monster. Det eviga kohandlandet har gett oss ett EU som hela tiden har höjt sin egen budget, och aldrig någonsin tvingats skära ner i något.

I ett trovärdigt centerparti så gäller det att hålla EN och SAMMA politiska linje, i både Rosenbad och i Bryssel.  Låt mig föreslå att vi går på riksdagsgruppens linje. Målet bör vara ett liberalt Sverige, men också ett liberalt EU-samarbete byggt på subsidaritetsprincipen. Det kräver att partiledningen ger en tydlig bild åt Kent Johansson vad det parti han representerar i EU-parlamentet egentligen vill. Ett bättre EU kräver betydligt mycket mer än ett symboliskt underkännande av en abortmotståndare till kommissionär.

Det kräver att man vågar vara den där EU-parlamentarikern som röstar för att parlamentet skall ha mindre pengar att röra sig med. Det kan ge temporära bakslag i tex mindre anslag till viktigare ting likt forskning. Men om det på längre sikt innebär att mindre pengar slösas bort av EU så är det ett slag värt att förlora.

Media: SDB, SMP, Aft, SVT, HD, Politico, SVD1, SVD2, SVD3

Vi är på rätt väg, men har en bra bit kvar.

Något måste vi göra rätt. Annars hade vi inte blivit översköljda av alla dessa upprörda debattinlägg från EU-potentater. I tisdags var det EU-parlamentets talman, igår ordförande för EU-myndigheten ”Europeiska ekonomiska och sociala kommittén”, och idag följer svenska socialdemokraternas ledande röst i EU-parlamentet Göran Färm som läxar upp motståndarna. Jag skulle vilja påstå att denna nyvaknade debattiver ber på att de borgerliga partierna så sakta har börjat ta sitt förnuft till fånga. De har börjat bli kritiska, mot vänsterpolitik även när en härrör från Bryssel, och alltså inte som tidigare, bara då den kom från Sveavägen 68. jag är även övertygad om att opinionen i stort håller med. 

Det rör sig inte om några extrema krav som att lämna EU-sammarbetet. Nej, det handlar om att när EU lägger sin budget så måste unionen,  precis som de nationella parlamenten, ta hänsyn till det ekonomiska läget. I kristider som nu, när skattebasen minskar, så kan man inte köra på som det vore solsken och spendera upp över öronen. Då krävs det att politiker kan fokusera på det viktigaste, medan de skär ner andra utgifter vars effekter är små, eller kanske inte ens fördelaktiga. Att borgerliga politiker kommer med denna typ av krav på EU är rent nödvändigt för trovärdigheten. Man kan inte ha en riktning på politiken i Sveriges Riksdag, men driva en helt annan linje i EU. Arbetslinje i Stockholm kan inte kombineras med en bidragslinje i Bryssel.

Men sådant bryr sig inte socialdemokraten Göran Färm om. Trots att sossarna i Sverige under Stefan Löfven försökt lägga sig allt närmare Alliansen, så trummar Göran på i gamla hjulspår. Han påstår att enda vägen ur krisen är att spendera, spendera, spendera…på EU-nivå.  Till detta pekar han på uppgifter från IMF som kritiserar för extrema åtstramningar (som dock visat sig vara en skakig extrapolering av att bara titta på Tyskland och Grekland, och inga andra länder). Fast IMFs kritik rör nationella budgetar, och inte EU-budgeten.  Det finns mig veterligen ingen studie som visar att en avsevärd minskning i EUs budget skulle orsaka ekonomiska problem, förutom i korridorerna i EU-parlamentet. Orsaken är att majoriteten av EUs budget inte går till något livsviktigt, utan snarare utgiftsposter som är skadliga för EUs ekonomi. Både jordbrukssubventioner och regionstöd är bidrag som leder till att EU inte anpassar sig till ekonomiska realiteter, utan bidrar till att stora ekonomiska sektorer och regioner inom Europa dröjer sig kvar inom företag och branscher som antingen behöver förändras eller läggas ner. Det bidrar till att länder som Grekland, Italien och Spanien har allt sämre internationell konkurrenskraft.  EU-budgeten är en del av problemet, inte lösningen på Sydeuropas prekära läge. De obetalda räkningar för forskningsprojekt och studentutbytesprogram som Färm är så intresserade av, kan EU betala om de skär ner i annan, skadlig verksamhet.

Staffan Nilsson, ordförande i EU-myndigheten ”Europeiska ekonomiska och sociala kommittén” har en liknande synvinkel på EUs budget och svenska regeringens krav som Göran Färm. Men han verkar mer upprörd över att svenska regeringen har mage av att vara kritisk till bankunionen och därmed sinkar ett projekt som skulle ge ökad koordinering mellan medlemsstaterna.

Men har inte vår regering skäl för att vara skeptisk? Förra liknande projektet som EU sjösatte, Euron, har ju knappast visat sig vara någon succé, utan snarare ett recept för minskat ansvarstagande och därmed krisskapare i medlemsländerna. Det är snarare sunt att man från svensk borgerlighet faktiskt uppvisar sakligt tvivel även från förslag från Bryssel? Varför skall vi okritiskt svälja allt med en EU-stämpel?

För egen del är jag övertygad om att EU skall överleva så krävs det att EU gör mindre. EU måste fokusera på den fria rörligheten. Men omfördelningen av skattepengar inom EU av regionstöd, jordbukssubventioner eller fiske som förstör natur undergräver unionens legitimitet. Det betyder att skattebetalarnas pengar går till utvalda egenintressen, på bekostnad av vad som är bäst för hela unionen. På så sätt har EU utvecklats till en u-landsdemokrati där många politiker håller sig kvar vid makten endast genom belöna enskilda väljargrupper med bidrag, istället för att överlag visa sig vara kompetenta. Det är en form av korruption som inte kan fungera som fundament för en stabil politisk enhet.

På liknande sätt har inte EU råd med några nya storslagna projekt likt bankunionen, men vars effekt i realiteten är förstörda av eftergifter åt höger och vänster. Euron är ett tydligt exempel på vad som är risken med denna typ av hopplösa förhandlingsskapelser. Lösningen är att hålla sig borta från denna typ av mastodontprojekt, då vi vet att de aldrig blir som de skimrande ritningarna på bordet som de en gång utgick ifrån.

Men jag gissar att det är lätt att bli fartblind i korridorerna i Bryssel där många EU-politiker och EU-byråkrater i stort sätt bara möter likasinnade. Lösningen på det problemet är att vi väljare inte skickar fler Göran Ferm till parlamentet och att svenska regeringen utser sunda skeptiker till de positioner inom EU-byråkratin som man har inflytande över. Den typen av tjänstemän likt Staffan Nilsson, som per automatik ser allt från EU som något positivt, har dåliga förutsättningar för att göra ett bra jobb bland alla andra ja-sägare.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6

Bloggar: HLE, HA

Slösare söker mandat

När politiker bedyrar hur viktiga deras bidrag med våra skattepengar är för tillväxt så bör vi skattebetalare vara synnerligen skeptiska. Ett bra exempel som bevisar denna tes är debattartikeln skriven av Europaparlamentets talman Martin Schulz och regionkommitténs ordförande i Europaparlamentet Ramón Luis Valcárcel Siso.

De båda bedyrar att stopp på den eviga ökningen av EUs budget skulle få fruktansvärda, ja rent ut sagt katastrofala konsekvenser. Därefter får vi höra hur EUs budget går till livsviktiga investeringar i infrastruktur, strukturomvandlingar i länder som förlorat konkurrenskraft, forskning och innovationer.

Men det står i stark kontrast till verkligheten där majoriteten av budgeten går till jordbrukssubventioner, som om något måste ses som antitesen till strukturanpassning i Europa. Post nummer två går till regionstöd som delas ut av Europas varianter av tillväxtverket. Och det har ju uppvisats på senare tid att det knappast gett någon alls i tillväxt, eller några bestående jobb. Konkurrenskraftiga företag söker oftast inte rena bidrag. Sedan betalar även EU infrastrukturprojekt som gett Athen en tunnelbana och Spanien ett halvt dussin flygplatser som inte hjälpt det minsta i krisen. Om det hade varit riktigt viktiga investeringar så hade troligtvis de involverade länderna lagt av pengar till det själva. Någonstans där på fjärde plats kommer forskning som är inlåst bakom ett genombyråkratiserat och långsamt ansökningssystem för att säkerställa att minst lika många byråkrater skall anställas som de forskare som tilldelas stödet.

Om Schulz och Siso skall försöka påvisa hur en evig ökning av EUs budget ger någon annat än tillväxt i storleken på räkningarna till medlemsländerna, så får de allt pröva lite hårdare än så här. Det är nästan lite för tydligt att dessa gentlemän står på tok för långt ifrån väljarnas mandat. Vi sväljer faktiskt inte påståenden utan argument och fakta.

Media. SVD1, SVD2, SVD3

Bloggar: DHE, MA, C

Ris och ros till media

Det är en del läsvärt och en del icke-läsvärt trycks i skuggan av Sverigedemokraternas järnrörsskandal. I Sydsvenskan kan man idag läsa Per T Ohlsson när han är som bäst. Han jämför där de amerikanska republikanernas kris med socialdemokraternas kris.  I den mest slående liknelsen jag stött på, så likställer Per, Rush Limbaugh med Göran Greider.  Det svider säkerligen för den socialdemokratiske marxisten, men är ack så träffande.

Det icke-läsvärda (som jag smått självmotsägande länkar till) kommer från aftonbladet-kultur. Redaktionen försöker sig där på att genom lögner tvätta sin eget smutsiga byk. För några år sedan blåste det snålt om kulturredaktionen efter att de publicerat Donald Boströms artikel som påstod att en judisk-Israelisk världomspännande konspiration ägde rum där palestiniers kroppar från Gaza och västbanken länsades på organ och sedan såldes vidare med den Israeliska statens goda minne  i ett nätverk med förgreningar till rabbiner på Brooklyn för transplantation. Föga förvånande och synnerligen rättvist så anklagade andra tidningar aftonbladet både för att vara antisemitiskt och dessutom oseriös för att de spred ovetenskapliga påståenden då det knappats går transplantera organ från ihjälskjutna offer. Det antisemitiska i artikel var egentligen inte själva anklagelserna mot Israel, utan Bodström band ihop det med andra judar runt om i världen, utan bevis.

Sedan briserade en skandal i Israel där en israelisk rättsläkare för sitt hade otillåtet behållit likdelar från avlidna och sålt dem till andra universitet. Alltså ej för transplantation, då det icke är medicinskt möjligt, naturligtvis utan myndigheternas vetskap och inte till något judisk nätverk. De bevisade fallen handlade om ben och hjärtklaffar från israeliska medborgare och några turister, men inga palestinier som hade blivit länsade på sina njurar, lungor eller lever. Då försökte Aftonbladet påskina att denna skandal påvisade att Donald Boström hade haft rätt. Jag skrev om det redan då och påvisade att det var fel, utan snarare en jämförelse mellanäpplen och päron. Övrig media läts sig heller inte luras då. Nu igen försöker aftonbladet-kultur sig på knepet att skriva om saken då alla andra har tystnat i frågan, och därmed på walk-over ge sig själv den moraliska segern. Det är det inte alltså, utan snarare än mer lögner från Åsa Linderborg och Oisin Cantwell.  Aftonbladet är helt enkelt ingen tidning med journalistisk integritet. Det är ett kampanjmaterial där ledarsidan skriver exakt vad socialdemokraterna vill och kulturdelen för extremvänsterns åsikter. Men det vet vi redan. I veckan påvisade Adam Cwejman hur Martin Aagård på just Aftonbladet-kultur karaktärsmördar Per Brinkenmo.

För intresserade så föreslår jag att man läser Wikipedias version av vad som hände på Abu Kabir Institute for Forensic Medicine, och jämför det med Donald Boströms artikel.

Sverigedemokraternas kris och firman SDU

Så har Sverigedemokraternas första allvarliga politiska skandal briserat. De med insyn anser att det vara bara en fråga om tid tills något av den här stilen uppdagades. Om vi bortser från att göra direkt politisk polemik av det så är det även rent strategiskt synnerligen intressant. Krisen har försatt Jimmie Åkesson i en liknande situation som Stefan Löfven med vinst i välfärden (utan att göra några paralleller i övrigt). Gräsrötter som av ideologiska skäl kräver politisk renhet, står mot partiledningens vilja att vända sig till större väljargrupper som vill ha mindre extremism. I SD-skandalen försöker partiledningen (åtminstone utåt) sig på en nolltolerans mot den typen av beteende som de tre nattsuddande toppolitikerna uppvisat, medan gräsrötterna tycker att åtminstone en del av detta beteende inte bara är försvarbart, utan till och med önskat. Frågan för partiledningen är hur man lotsar sig genom krisen utan att förlora radikala gräsrötter och samtidigt tilltalar fler väljare.  Det är en betydligt knivigare fråga för SD än om något liknande skett ett annat parti (men det är ganska otroligt ATT något liknande skulle ske i ett annat parti..). Orsaken är att näst intill hela partiet ser media som en fiende och konspiratör mot SD, varvid sådana här avslöjande möts med en ryggradsreflex bestående av enorm skepsis.

Alltså, oavsett hur mycket gemene man i Sverige är direkt äcklad av filmernas avslöjande, så berör det inte övertygade SDare särskilt mycket, vilket även påvisats i opinionsundersökningar. Det verkar till och med vara så att SD-ledningen inte står unisont i frågan, där tex Björn Söder påstås stå vara mer ursäktande  mot de inblandade, och internt ha kritiserat Åkesson. Det är med andra ord ett ytterst ointresserat parti som partiledaren skall försöka dra igenom denna kris. Men det är inte bara dåliga nyheter för SD. Eftersom många SD-väljare inte bryr sig att ledande företrädare för partiet gör bort sig på detta sätt, så innebär det att partiet står sig säkert för att åka ur Riksdagen pga av denna, eller eventuella framtida skandaler. Det kan hindra partiet från att växa, men inte orsaka för stora minskningar.

Men vem vinner kampen, partiledarna, eller de mer extrema gräsrötterna? Enligt mig så har Jimmie Åkesson två parallella frågeställningar att ta hänsyn till. Den första är rasismen.  När Erik Almqvist använder smädelser som ”blatte-lover”, ”babbe” (som är en förkortning på babian som högerextrema använder för att betona att icke-svenskar är halvapor) eller hävdar att en invandrad folkkär komiker inte kan vara svensk så är det något som upprör många av oss icke-SDare. Men SDs kärnväljare ursäktar inte bara sådana smädelser, utan vill att deras folkvalda skall uttrycka sig likt Erik Almqvist. Här står troligtvis partiledaren ganska ensam i partiet.

Vad som borde avgöra krisen för Jimmie Åkessons fördel är den andra frågeställningen, nämligen dessa tre SD-politikernas bristande omdöme. För även om många SDare kan svälja rasismen så är det svårare att släppa att partiets kandidat till finansminister och justitieminister uppför sig som påtända fotbollshuliganer. Att mucka gräl och putta tjejer, kalla tjejer för hora och beväpna sig med järnrör helt enkelt ett ovärdigt beteende.  I ett politiskt klimat där Reinfeldt och Löfven kämpar om att vara mest statsmannamässig, och där Jimmie Åkesson gjort bra ifrån sig i ämnet så är denna typ av dräggbeteende av den närmaste kretsen kring partiledaren, ytterst graverande. Lägg därtill de återkommande lögnerna. Glöm inte att SD själv hade redigerat denna film och använt den för egna syften, men nu minns man inget. Även de mest övertygade gräsrötter, utom möjligen SDU, borde inse att Erik Almqvist och Kent Ekeroth kommer att förbli politiska belastningar oavsett hur de används.

SDUs positionering i frågan förvånansvärt intressant. Det är inte bara att man är totalt ursäktande för både rasismen och det enorma bristande omdömet. Dessutom anser man att Erik Almqvist skall stödjas och inte uteslutas då han är en av de egna. Så reagerar inte politiska partier som är beroende av väljares förtroende. Så reagerar gäng. Det är träffande att jämföra det med när en överförfriskad tok sprang in under derbyt mellan MFF och HIF, och försökte lappa till Helsingborgs målvakt. Denna person var med i en så kallad ”firma”, alltså en sammanslutning av fotbollshuliganer som söker upp motståndarlagets firmor, och slåss. Tros att hela Malmö surrade av ilska av att en idiot hade förstört derbyt, så valde idiotens firma-kompisar att vakta utanför hans hus då han ju var en av dem.  Alltså, ungefär vad SDU gör nu. Lägg därtill att högerextremismen grasserar inom firma-kulturen, och att SDU verka ha anammat samma klädkod som är så viktig inom firma-kulturen, nämligen ”casual” med bla tätt åtsittande piketröjor. Min undran är om det parti som nu försöker positionera sig som partiet som står för lag och ordning har ett ungdomsförbund som är starkt förknippat med en våldsam firmakultur? Kanske något för en Wallraffande journalist att kolla upp kanske?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1,SVD2, SVD3, Ex1, Exp2, Af

Bloggar: SVD, Kb, AJH, JW, MM, 

Vem lär sig av sina misstag i USA?

Det gick som förväntat Barak Obama vann ett ganska jämt val.

Varför, frågar sig många? Vissa påstår att det var oväntat.

Jag tycker inte det. Sittande presidenter är svåra att utmana i USA då de har uppenbara fördelar. De slipper en uppslitande förvalskampanj där de tvingas förhålla sig till andra kandidater inom samma parti, och servera örongodis till partiaktivister som står långt ifrån de mittenväljare som till slut kommer att avgöra presidentvalet. Romney tvingades under premiärvalet att bli mot abort, mot sitt eget Obamacare i Connecticut, mot homoäktenskap och mot hans profil från guvernörstiden som en som jobbar över partigränserna. Och nu de senaste 6 månaderna så skulle han försöka erövra tillbaka den mittenprofilen som krävdes för att vinna "swing states". Tacka tusan för att Daily show med Jon Stewart och andra demokratiskt orienterade komiker hade julafton där de kunde skämta om Mitts motsägelsefulla kampanjande. Men glöm inte, liknande kritik hade lika väl kunnat riktas mot en demokratisk utmanare av en republikansk president.

Så trots att Obama har att tampas med höga arbetslöshetssiffror, ett endemiskt budgetunderskott och en extremt oroväckande statsskuld, så har han haft ett försprång i att verka trovärdig. Lägg därtill att den sittande presidenten har fördel av ett federalt maskineri runt omkring honom som gör honom mer trovärdig i bla utrikesfrågor. Han har pga det amerikanska valsystemet helt enkelt verkat mer statsmannamässig, medan utmanaren ofta faller i fällan att verka amatörmässig.

De som påstår att Obama rent logiskt borde ha förlorat, håller jag inte med. Det är snarare ett svaghetstecken att han inte vann än mer övertygande. Däremot anser jag de som ser det som en självklarhet att demokrater vinner val, är lika fel ute. De påstår att de unga, och växande minoriteter väljer demokrater. men det är ingen naturlag. För sju år sedan släppte två Economist-medarbetare boken "the right nation" som till skillnad från svenska observatörer, försökte beskriva republikaner utifrån en mer neutral synvinkel. Boken har visserligen 7 år på nacken, men har fortfarande bäring. Författarna menade att USA var mitt i en republikansk våg sedan 80-talet, som endast ett enastående politiskt fenomen likt mittendemokraten Clinton kunde besegra. Alltså var republikanska segrar normalitet. Demografiskt växer stater med förhållandevis många republikanska väljare, som tex Florida och Texas, medan de gamla rostbältets demokratiska fästen med starka fackföreningar, likt Pennsylvania står stilla. Den största minoriteten bestående av latinos har en logisk republikansk bäring pga av katolicism. En hel del talar för att vi fortfarande är i en denna våg trots Obama, nämligen att vallokalsundersökningar igår påvisade att 53 % av de som röstade tycker att den federala staten gör för mycket medan bara 41 % att den gör för lite.

Det betyder inte att jag tycker att de som tycker att än mer ”tydlig”, eller ”extrem” konservativ hade gjort så mycket bättre än Mitt Romney. Exemplvis Dick Erixonmenar att vallokalsundersökningen visar att om de som röstade vill ha mindre stat, så vill de som inte röstade ha än mindre stat, och orsaken för att så många stannade hemma var att Mitt Romney inte entusiasmerade konservativa kärnväljare. Men vallokalsundersökningen påvisar inte det. Den antyder snarare att en hel del som rent logiskt borde gett Romney presidentämbetet snarare lade sin röst på Obama. Alltså avskräckte Mitt Romney en hel del mittenväljare som annars borde vara potentiella väljare.

Jag skrev nyligen ett inlägg att en orsak till detta är värdekonservativa grupperingar som tar stor plats och ställer för stora krav på sina politiska företrädare. Men jag anser att den analysen egentligen bör utvecklas även åt andra håll. En lika stark gruppering med extrema åsikter är libertarianer likt Tea-partyrörelsen eller de som flockas kring den evige kandidaten Ron Paul. Även om jag själv rent politiskt skulle beskriva mig som liberal så har jag svårt att förlikas med dessa grupperingars åsikter. De är så pass radikala att de inte kommer att fungera i den verklighet de existerar.

Problemet med dagens republikaner är att de ger intrycket att vara extrema åt alla omöjliga håll. Men vad de skulle behöva är att extremisterna i alla dessa riktningar förstod att de inte kunde få allt, utan snarare små eftergifter i rätt riktning. För presidentkandidaten som republikanerna behöver för att utnytjja den våg som kan få dem att dominera amerikansk politik är fortfarande en återhållsam mittenpolitiker. Utan eftergifter till partiaktivister, med en mer mittenorienterad och tråkig politik så hade säkerligen Romney vunnit.

Frågan är om de hunnit lära sig läxan om fyra år. Då har de inte en sittande president mot sig, om Obama fortsätter på den inslagna vägen med dyra stimulanspaket utan mycket effekt, och utan ens försöka partiöverskridande samarbeten som USA behöver, så lär inte extremistfaktorn bara drabba republikaner. Den kan lika gärna slå mot demokrater.

Om fyra år kan det gå hur som helst. Men det beror på om republikanerna eller Obama kan lära sig sin läxa av de senaste fyra årens respektive misslyckande.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, Exp1

Blog; DHE, SVD, TH, HT, OT, RB

 

Jimmie och Somalierna

Jimmie Åkessons har nyligen fått kritik från borgerliga politiker för att endast tala om invandring, men inget om hur vi bättrar på integrationen av redan anlända invandrare. Den lösning Sverigedemokraterna har, som sticker ut från andra partier är att stoppa den nyligen införda arbetskraftsinvandringen till Sverige genom ett byråkratiskt system där statliga tjänstemän skall bestämma hur många arbetare företag behöver. Det är ett minst sagt konstigt svar som luktar planekonomi och politisk regleringsiver. På nästan fem år har 40.000 sökande utanför EU beviljats arbetstillstånd i Sverige. Men många av dem har kompetens som svenska företag inte kan hitta i Sverige vilket därför har en positiv påverkan på antalet jobb i Sverige. En annan stor del är säsongsbärplockare från främst Thailand som åker hem efter några månader och knappast har någon större påverkan på svensk arbetsmarknad. Vidare är siffran ganska blygsam med tanke på att Sverige tar emot ca 100.000 flyktingar per år.

Vad för påstått positiv effekt en strypt arbetskraftsinvandringen skulle ha, är därmed omöjlig att härleda. Nej det här är ett ideologiskt beslut av Sverigedemokraterna som inte gillar invandrare oavsett om de har jobb eller om de är arbetslösa. Antingen snor invandraren jobb från svenskar eller så snor de bidrag från svenskar i Jimmies värld där en invandrare aldrig kan vinna. Att folk kommer hit och skapar mervärde med sitt arbete i företag som snarare leder till än fler jobb är en verklighet som Sverigedemokraterna inte gillar då det strider mot deras ideologiska övertygelse.

För oss andra som till skillnad från Jimmie & co är intresserad av att förbättra integrationen i Sverige så presenterades en intressant studieidag. Nämligen att somaliska invandrare har större chans att få jobb, eller starta företag i USA och Kanada i förhållande till Sverige. Nu får man ta sådana undersökningar med en del försiktighet. Det finns de som anser att dessa skillnader kan förklaras bort, och det finns flera variabler som påverkar utfallet. Exempelvis är det inte konstigt att somalier sticker ut i denna statistik då det är den grupp som kommit hit senast, med en peak kring 2006. Även om vi tex ser till 90-talets stora invandrargrupper (som Jimmie också var mot) som bosnier och andra östeuropéer så är deras arbetslöshetssiffror betydligt lägre idag, än vad de var på 90-talet. Tid är en kraftfull variabel.

Men hur som helst tyder resultatet på att en grupp med annan kultur, språk och utbildningsnivå har svårare att slå sig in både som arbetare, men även som företagare i vårt land i jämförelse med tex USA och Kanada. Den uppenbara lösningen är att sänka trösklarna. För företagande handlar det om att avbyråkratisera processen att starta eget. Inlägget berättade om ”berg av papper” som naturligtvis avskräcker nyanlända med begränsad svensk läsförståelse. Svensk byråkrati är ett stort hinder för hugade personer från andra länder. Det är även ytterligare ett skäl till att motarbeta den byåkratiseringsökning som EU på senare tid har nyskapat för företag. När det handlar om arbetsmarknaden är det samma sak. Eller som Fredrik Segerfeldt utrycker det:

”I Somalia ligger snittinkomsten på drygt 300 kronor i månaden. När en somalier kommer till Sverige måste hen helt plötsligt producera ett värde på över 20 000 kronor för att kunna få ett jobb. Det är den lägsta nivå som den fackliga kartellmakten tillåter att människor arbetar för.”

Såför att kunna förändra situationen i Sverige måste det vara möjligt att ta låglöneyrken som fack idag inte accepterar. Det är dock inget statiskt som dessa invandrare behöver cementeras i, för i och med de erfarenheter jobbet ifråga ger i kombination med tid så utvecklas sig naturligtvis individen allt mer (precis som svenskar som arbetar), och kan söka sig till andra jobb. Alltså en flexibel arbetsmarknad är lösningen, och med all säkerhet betydligt mänskligare än hög arbetslöshet. Det har dessutom med all sannolikhet samma effekt på ungdomsarbetslösheten.

Något som även det är talande var vad representanten för somaliska riksförbundet svarade i den efterkommande intervjun. I fråga på vad som är det största hindret för integration, så svarade han entydigt, språket. Det är en känga till Aftonbladet-vänstern som har föreställningen att alla svårigheter med integration handlar om rasistiska arbetsgivare. Men språkkunskap är inte bara en etnisk markör. Det är även en färdighet som i alla fall väldigt många behöver använda i sitt yrke. Språk måste därför ha en central roll i all integration, och det skall man få säga utan att bli anklagad för att fiska i grumligt vatten.

Medai: DN1, Newsmill

Bloggar: HLE,MA

Mitt eller Obama

Då är vi igen timmar från det viktigaste demokratiska valet på jorden, det som bestämmer vem som blir USAs president. Om svenskarna hade fått bestämma så hade Obama troligtvis vunnit med 95 %. Då jag själv bott i USA under några år, intresserat mig för amerikansk politik och bevittnat ett presidentval på plats (Bush vs Kerry), så anser jag att vi svenskar har en på tok för ensidig syn på amerikansk politik. Det betyder inte att jag tycker att Romney förtjänar att vinna, men däremot att det inte är ett val mellan himmel och helvete. Det är en hel del gråskalor även i detta val.

Fel frågor har fokus i Sverige, i alla fall om man skall förstå amerikansk politik. Ett exempel är abortfrågan, och jag kan tillägga att jag själv anser att abort är en självklarhet. Men svenskar har en felaktig tro att presidenten verkligen kan påverka frågan, samt att republikanerna verkligen kommer att avskaffa abort. Båda är fel. Presidenten avgör inte frågan, utan det gör högsta domstolen som i fallet Roe vs Wade (1973) gav kvinnan rätt att ta beslutet. Däremot utser presidenten domarna i Högsta domstolen. Men en följd av republikanska presidenter som åtmistone under sina kampanjer var mot abort (Reagan, Bush 1 och 2) har utsett majoriteten av dagens domare i Högsta Domstolen. Trots det har inte frågan väckts en enda gång. Uppenbarligen är inte republikanska domare särskilt intresserade av ämnet. Orsaken är enkel. Abort är ett ”rallying cry” för att entusiasmera kristna kärnväljare som donerar mycket pengar och jobbar på gräsrotsnivå som myror. Men om abort skulle förbjudas skulle också denna möjlighet att samla trupperna försvinna, och snarare skapat något för demokraterna att samla sig kring. Det skulle även omöjliggöra en republikansk president för en lång tid framöver. Det fattar även medelbegåvade republikaner.

Men i Sverige är det legio att välja ut en tandlös gubbe med cowboyhat NRA-märke för att representera republikaner och ställa honom mot en MIT-professor i tweedkavaj som skall exemplifiera demokraterna. Efter att ha bott i USA så kan jag avslöja att den bilden är löjligt förenklad. Jag har träffat otaliga politiskt vettiga republikaner, och en och annan riktigt tokig och obehaglig demokrat. Vi som européer är ovana vid den konspiratoriske republikanen som vill klara sig själv utan staten, medan de demokrater som har vansinniga åsikter är bleka kopior av europeiska vänsterextremister som vi efter långvarig exponering har en allt för givmild acceptans av.

Till det kommer att vi inte förstår det amerikanska politiska systemet. I år har det varit mycket fokus på att Romney svängt fram och tillbaka i en hel del frågor. Men det är naturligt. Som utmanare har han varit tvungen att vinna republikanernas nominering innan presidentvalet. Då krävdes det att han gjorde extremare partiaktivister nöjda. Men nu i presidentvalet måste han tilltala mittenväljare. Samma problem stod demokraten John Kerry inför 8 år sedan, varför Georg Bush kritiserade honom för ”flip-flopping”. Det gör det svårt för utmanare att vinna presidentval, men det behöver inte säga något om utmanarens politik ifall han vinner.

Så om vi tar bort alla dessa svenska fördomar och perspektiv ur ekvationen och funderar över vad som är viktigt så är inte valet lika självklart. Obama har visserligen gjort en hel del bra. Amerikas banker är tex efter en hel del ny lagstiftning på betydligt säkrare mark än de flesta Europeiska banker, och Osama Bin Laden är död, med större delen av Al Qaidas övriga organisation. Men samtidigt så har han snarare förstärkt det USA som spenderar som ett högskattande Sverige men som skattar som ett lågskattande Monaco, och verkar fullkomligt ointresserade av de partiöverskridande överenskommelser som USA behöver. Det går inte ihop. Utrikespolitisk har han varit för svag mot Putin, han missade arabiska våren och drog/drar sig ur Irak och Afghanistan innan jobbet var/är gjort, vilket efterlämnar på tok för skakiga statsbildningar.

Mot det har vi en Romney med ett mittenorienterat ”track record” som guvernör i Massachusetts där han genomdrev Obamacare på liten skala, och som verkar ha en mer återhållsam syn på statligt spenderande och bättre koll på företagares villkor. Han skulle med all säkerhet visa upp en kyligare ton mot Putin och möjligen en aktivare roll i Syrien. Men samtidigt har han visat sig lite väl grön utrikespolitisk med slarviga uttalanden.

Ingen personlig favorit.

Men det största problemet med Mitt Romney är trots allt flip-floppandet. Republikanernas nuvarande situation påminner nämligen mycket om socialdemokraternas kris. För just nu befinner sig republikanerna i en konservativ våg där gräsrötter som står långt ifrån de så viktiga mittenrösterna ställer återkommande krav på sina folkvalda (jfrs LOs krav på inga vinster i välfärden”). Det är som om de inte är nöjda längre med att rösta fram mer frihetliga Reagans, och fick luft under vingarna under Bush med den där vedervärdige John Ashcroft som jagade haschrökande cancerpatienter med antiterroristlagar. Big government democrats står emot big brother republicans som är alldeles för upptagna med sängkammarfrågor. Så trots att Mitt Romney troligtvis är den mest mittorienterade presidentkandidaten från något av de två partierna på länge, så vi vet helt enkelt inte hur fri från extremare gräsrötter han kommer att vara som president. Det är oroande. Dessutom är Romney inte bättre än Obama i budgetfrågor. Även han har problem med att få stora utgifter på ett för litet skatteuttag i sina beräkningar som inte kommer att gå ihop.

Så vem är då bäst? Jag tycker det är fel fråga, då kandidaternas fördelar och nackdelar troligtvis tar ut varandra. Ingen kandidat är en katastrof och ingen lär bli en succé. Det finns inte så mycket spelrum som amerikansk president idag. En betydligt viktigare fråga är hur republikanska partiet åter skall kunna bli en positiv liberal kraft som håller sig borta från sina grannars sängkammare. För det undrar jag om det inte krävs en republikansk förlust, ungefär som svenska socialdemokrater även de behöver en reality check.

Nu lär Obama vinna hur som helst. Det är väldigt få gånger som sittande presidenter får stryk av utmanare.

Blogg: DHE

Media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1,DN2, DN3, DN4, Ex1, Af1, Af2