Ja till Europakten kräver en ny EU-debatt

Jaha då gick vi med i Europakten då. På pappret är det ingen katastrof då Sverige efter förhandlingar inte behöver följa några regler (och vi har hårdare budgetregler själva), och dessutom kan vara med på några möten, och förhoppningsvis där ha en mildrande effekt på Merkels och Sarkozys mer vansinniga förslag.

Men rent moraliskt är det en förlust då Sverige nu gett uppbackning av Europakten vilket (förutom i fallet Grekland, där ja stödjer ALLT) till viss del handlar om att Merkel och Sarkozy försöker tvinga på andra stater beslut som inte har med krisen att göra (se tidigare inlägg). Det är ännu ett fall av ett EU som är på väg åt fel håll med allt mer makt som utan tvekan kan skötas av nationella parlament mints lika bra och med betydligt större demokratisk kontroll. Frågan är hur vi kan bryta det mönstret.

Dessutom, ifall nu Sverige skall kunna ha en mildrande effekt vid dessa möten måste vi börja debattera vad EU skall göra och vad EU inte skall göra. Det behövs en principiell logisk debatt mellan våra politiker och även medborgare så det blir tydligt vilken linje vi bör hålla och vad vi vill. Vill vi ha ett EU som bygger på de fyra friheterna, eller en bidragsunion?

Vad vi inte behöver är politiskt vagt drömmande om vad EU skulle kunna göra i ett utopia då det ger utrymme för att ge EU mer makt på ytterst diffus grund. Ett avskräckande exempel på vad vi absolut inte behöver presenterades i helgen på Brännpunkt av socialdemokraterna Ylva Johansson, Olle Ludvigsson och Anna Hedh. Där påstod dessa tre sossar att ”skarpa åtgärder” för jämställdhet på EU-nivå är vägen framåt. Om vi nu för ett ögonblick frångår att jag anser att nästan alla trions förslag i sig själv är dåliga. Vad skulle det betyda att ge EU den makt som författarna föreslår?

För det första anser dessa socialdemokratiska parlamentariker att i de krisande länderna i södra Europa så skall uppsägningar och besparingar förhindras via EU då det främst är kvinnor som då förlorar jobben vilket är dåligt för jämställdheten. Men det innebär ju att vi totalt friskriver nationella politiker i unionen sitt ansvar. Populister likt alla politiker i Grekland skulle hädanefter kunna anställa några tiotusen till i offentlig sektor och sedan kräva via EU att grannländerna skall stå för notan. Är det vad sossarna vill?

För det andra menar Ylva Johansson & co att EU skall lägga sig i länders lagstiftning när det gäller kvotering till vissa yrken, diskriminering av mammor i yrkeslivet och att vissa länder går ifrån sambeskattning av familjer då det missgynnar kvinnor. Men vill vi verkligen ge den kraften till EU? Hur vet vi att det är Sveriges syn på sambeskattning som vinner i EU-förhandlingarna och inte Italiens? Om EU ges rätten att ställa krav på kön i svenska företags styrelserum och mixtra i vår skattelagstiftning oavsett vad svensk Riksdag tycker, vad har då svensk Riksdag för makt kvar? Vill sossarna göra statsministern maktlös och von Rumpuy till absolut statschef?

Ylva Johanssons inlägg är troligtvis det mest skrämmande och minst genomtänkta EU-inlägg jag någonsin läst. Om det är socialdemokraternas nya hållning i frågan så är det inte en seriös part. Vi behöver snarare en borglig interndebatt vad vi vill med EU och det så snart som möjligt. Är centern intresserad?

En strid mellan lö(ö)f snart nära dig

Påvevalet gick snabbt denna gång och när den vita röken steg från Sveavägen efter endast fem dygn så stod han där, Stefan Löfven. Det är svårt att säga om denna Metallpamp är rätt man för att rycka upp socialdemokratin ur träsket. Han är en tillväxtförespråkare, väl anpassad för att undvika den interna kampen inom partiet och hans bakgrund tros kunna tilltala de LO-medlemmar som lämnat partiet. Möjligen en fungerande kombination för att försöka tilltala medelklassen som föredrar Borg och Reinfeldt. Men samtidigt kan hans bakgrund också tydliggöra att LO snarare är ett partiorgan åt sossarna än en fackförenig som agerar för medlemmarnas väl vilket kan accelerera flykten från LO. Och en sosseledare som så tydligt har varit ett fackligt särintresse i sin representation av de allt sällsyntare industrijobbarna i svenska småstäder behöver inte alls tilltala just den växande medelklass i storstäderna som gillar valfrihet och mer pengar i plånboken pga jobbskatteavdrag.

Men en sak tror jag är säker. I Stefan Löfvens sikte står Alliansens näringspolitik, och dess näringsminister Annie Lööf. Löfven har flera gånger gått i duster med regeringen över SAAB, och det är troligtvis en säker mark som han gärna fortsätter på. Alltså kan vi förvänta oss en andra rond av fighten mellan Maud Olofsson och Mona Sahlin med dess båda efterträdare ringhörnen om staten skall köpa ett bilmärke, om än med andra företag och branscher i blickfånget.

Utgången är oviss. I rond ett förlorade visserligen Sahlin, men samtidigt tog centern mycket stryk då Maud tvingades upprepa att staten inte skall driva bilföretag till leda istället för att förklara vad hon egentligen ville göra som näringsminister. Det är upplagt för ett liknande scenario i rond två. Fackpampen Löfven må ha mycket erfarenhet från fackliga förhandlingar, men hans okritiska stödjande av den misstänkta banksvindlaren Antonov är en tydlig black om foten. Men å andra sidan är Annie Lööf i behov av att presentera sin blivande politik, istället för att tvingas gå på defensiven. Men det kan också bli en för väljarna uppfriskande och ideologisk debatt som Annie kan behöva för att lägga ut riktningen av hennes politik.

Hur som helst, Lööf bör göra sig beredd på en snar fight i och med Löfvens utnämnande till partiledare.

LO är inte förtjänt av sina medlemmar

LO påstår sig vara samarbetsvilliga över blockgränserna och tar initiativ till en ny skattereform. De försöker ge en aura av vetenskaplighet, effektivitet och neutralitet i sitt förslag genom att påstå sig vara ute efter de ”mest effektiva skattebaserna”. Men i samma LO-förslag är ett av de mest grundläggande inslagen en extremt ineffektiva skatt, nämligen arvsskatten. Arvsskatten under Göran Perssons styre drog inte in mer än ca 1 miljard och kostade samtidig nästan lika mycket att administrera. Den finns inte i LOs förslag för att det är en ekonomiskt försvarbar skatt (vilket det inte är), utan för att det enligt LO har ett ”rättviseperspektiv”.

För min del förstår jag inte vad som är så rättvist med att de pengar som en hårt jobbande medborgare arbetat ihop och skattat för, skall skattas en gång till när de senare skall överföras till vederbörandes barn? På vilket sätt är det rättvist?

Dessutom är det ett tecken på att LO främst är en del av den socialdemokratiska rörelsen, och först i andra hand är en fackföreningsrörelse som kämpar för sina medlemmars rättigheter. Betänk hur många LO-arbetare som har blivit medelklass i den nu åldrande 40-talistgenerationen, och som faktiskt är ganska rika på pappret om man betänker att många av dem äger sin egen bostad. Ligger det verkligen i dessa 40-talisters intresse att deras egendom skall bli drakoniskt beskattad den dagen de går bort och deras barn annars skulle få ärva sina föräldrar?

Jag skulle inte tro det. Men det är hur som helst LOs agenda för LO bryr sig mer om socialism än sina medlemmars väl.

Mitt råd till borgerliga partier som gärna vill genomföra en skattereform, är att antingen ignorera LO helt och hållet, eller alternativt vänta tills LO reduceras till något litet och försumbart. För med dagens hållning så är LO uppenbart inte förtjänt av de flesta av sina medlemmar. Raset lär fortsätta.

Andra med träffande kommentarer till LOs förslag: Motpol, Mikael Andersson, Thomas Böhlmark, Sven-Erland, Martin Edgélius, Peter Andersson.

Europaktens illavarslande budgetregler

En bra fråga är varför svenska politiker i förhandlingar kämpar med näbbar och klor för att kunna vara med i europakten utan att behöva ta hänsyn till dess krav. Orsaken är att Sveriges eventuella deltagande i Europakten bedöms i media på helt fel premisser. Både dess kritiker i form av Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, dess försiktiga påskyndare i form av mitt eget Centerparti eller Miljöpartiet, eller för den delen Reinfeldt och Borg, talar främst om att pakten ej skall föra oss in i Eurosamarbetet bakvägen. Men euron är inte var skon klämmer, just för att det skulle vara ett allt för stort steg och dessutom ett direkt politiskt självmord utifrån den svenska opinionen. Problemet är snarare att pakten innehåller så mycket annat som är direkt skadligt. Om vi alla stirrar oss blinda på euron så kan andra, ack så ofördelaktiga eftergifter flyga under radarn.

Vad dessa skadliga eftergifter rör sig om har vi ett rätt bra hum om efter det att David Camerons Storbritannien tackade nej till att medverka efter det att de inte fick igenom en del krav. Det britterna reagerat på är delar i Europakten som på inget sätt kan ha att göra med budgetdisciplin i EU-länder, och knappast heller är en reaktion på en ekonomisk kris. Snarare verkar många delar av pakten vara direkta försök till att genomdriva en politisk agenda inom EU, med krisen som ursäkt. Denna agenda är antingen en centralistisk union med betydande makt över medlemsländerna, eller från Merkozy, en nationell agenda för Frankrikes och Tysklands väl på bekostnad av framförallt Storbritannien, men även Sverige.

Så låt oss analysera de krav som fick Cameron att gå i taket:
För det första ansåg britterna att tillsynsbefogenheterna för EUs institutioner i pakten var allt för vagt beskrivna och kunde betyda vad som helst. Det torde vara en självklarhet för alla utom de mest extrema EU-kramare att våra nationella politiker inte skall ge en blank check åt EU, med sitt demokratiska underskott, att ta över politisk makt från våra nationella parlament. Dessutom är det ett klart brott mot subsidiaritetsprincipen.

För det andra ville britterna försäkra sig om att EU inte skulle reglera och ge tillstånd åt utomeuropeiska banker som bara är aktiva i ett land, utan att det då skulle vara värdlandet ifråga som står för detta. Även detta krav från EU skulle vara ett brott mot subsidiaritetsprincipen. Det är på intet sätt uppenbart vad EU har att göra med om en amerikansk bank vill öppna en filial i Sverige, men inte i något annat EU-land.

För det tredje var Cameron oroade att en Tobinskatt inom eurozonen skulle påverka Storbritannien oavsett om landet sa nej till det, och ville ha någon form av garanti att så inte skulle ske. Denna farhåga har vi nu fått reda på att den stämmer även för Sverige. En Tobinskatt i eurozonen kommer under nuvarande omfattning även drabba svenska hushåll och företag. Det är ännu ett tecken på hur demokratin inom EU undergrävs då länder som vill stå utanför vissa regelringar tvingas in mot sin vilja.

För det fjärde ville engelsmännen (liksom Sverige) kunna ha högre kapitaltäckningskrav på sina banker. Orsaken är ju att Storbritannien har en väldigt stor finansiell sektor och skulle kunna fara än mer illa än övriga Europa vid en ny bankkris. Sverige har liknande problem eftersom vi är mindre än många europiska stater varvid en bankkris skulle vara allvarliga för oss än säg, Tyskland eller Frankrike. Detta motsäger Sarkosy och många andra nere på kontinenten troligtvis då bla franska och Italienska banker inte skulle kunna uppfylla sådana hårda krav och därmed se sämre ut än brittiska och svenska banker. Igen är detta krav från EU ett brott mot subsidiaritetsprincipen.

Och sist men inte minst en ren petitessfråga som snarare verkar vara konstruerad som en knäpp på näsan på britterna. Nämligen att EUs finansiella organ, European Banking Authority, som idag ligger i Europas finansbransch hjärta, London, skall flyttas till Paris eller Frankfurt, vilket britterna inte gillar.

Det vore en utmaning att i debatt hävda att någon av de krav som listats här ovan skulle behövas för att få EU-länder att skärpa sin budgetdisciplin. Snarare ter det sig som om Merkel och Sarkozy har tagit sikte på finanssektorn i Storbritannien för krassa nationella intressen, och använder den nuvarande krisen som ursäkt med EU som medel. En annan tolkning är att Merkel och Sarkozy vill ha en union där EU har betydande makt över medlemsländerna och använder krisen som ett medel att pressa igenom detta, då de vet att medborgarna i EU inte vill ha det. Oavsett vilket av dessa scenarion som stämmer så är det ett utnyttjande av dagens kris för politiska ändamål. Det är ett tydligt exempel på hur smutsig det politiska spelet har blivit inom EU och ett viktigt påminnande över hur vaksamma svenska politiker måste vara i dessa förhandlingar. Det viktiga i Annie Lööfs artikel från förra veckan handlar inte om euron utan kravet att Sverige ”inte ska bli bundet av reglerna i pakten”. Ett krav som jag gärna skulle vilja se från svensk sida för ett svenskt deltagande är att Tobinskatten inte införs alls någonstans i EU, och detsamma gäller de ovan nämnda kraven från EU också. Det gagnar inte Sverige om de genomförs någonstans i EU. Även vi medborgare måste vara vaksamma varför jag hoppas på att mitt eget centerparti möjliggör fullständig transparens i dessa förhandlingar.

Dessutom tyder detta på att vi i Sverige inte kan fortsätta att skicka ner de mest indoktrinerade EU-vänliga politikerna som EU-kommissionärer. Vad som behövs i Bryssel från svensk sida är personer som är precis lika baksluga som övriga kommissionärer exempelvis de från Frankrike och dessutom sunt EU-skeptiska för att hålla emot EU-kommissionens ständiga sträva att ta över makt från de nationella parlamenten.

Uppdatering: DN1, DN2, SVD
Uppdatering2: DN tycker inte att europakten går tillräckligt långt... men ingenting om dessa skadliga krav.

Sossarna efter Håkan Juholt, religiös sekt eller politiskt parti?

Håkan Juholts avgång blev lika bisarr och med en lika klar lutning åt religiös mysticism som det påveval som tillsatte honom. I torsdags sade han själv på frågan om han hade partiets förtroende att ”det var inte den typen av möte”, sedan i fredags fick han VU förtroende för att i lördags avgå. Carin Jämtin påstod att det var Juholts eget beslut, men det är uppenbart att partiet har övertalat fightern Håkan att avgå mot hans vilja. Den efterföljande kanoniseringen av honom gör det hela än mer barockt (vilket visserligen är ett måste inom socialdemokratin där historia är prio ett). Juholt har tydligen satt barnfattigdom på agendan. Que, när då? Skulle gissa att det inte blir vad han kommer att bli ihågkommen av.

Avgången var otvetydigt rätt beslut. Som Allianssympatisör hade jag utan tvekan föredragit att Håkan satt så länge som möjligt. Juholt hade inte kvalitéer som krävs av en partiledare i ett socialdemokratiskt parti med mål att styra Sverige. Min värsta farhåga är att sossarna inser hur djupt de har fallit, och tillsätter en partiledare med fria tyglar att definiera politiken så att de kan slåss om medelklassen. Märk väl, en av de värsta skandalerna under hösten var när Juholt inte ville höja A-kassan, den enda frågan han har drivit partiet åt mitten med i den totala vänstergir han orkestrerat. Till och med Håkan-bråkan hade Sahlins tvångströja. Så kan inte nästa ledare behandlas. Då lär ess likt Pär Nuder fortsätta tacka nej, och partiet får nöja sig med ännu en från andrahandsorteringen.

Men jag gissar att sossarna ännu inte lärt sig sin läxa. Under höstens kris så har vänsterfallangens försvar av dess vacklande ledare blivit allt mer hätsk. Det har i det närmaste utvecklats till en exorcism där påstådda förrädare, Primesossar och högersossar skall fördrivas likt onda andra ur partiet. Enskilda individer har till och med namngetts som bör jagas bort. Gårdagens avgång verkar inte ha förändrat något vilket behandlingen av den socialdemokratiske lokalpolitikern Peter Högberg igår i Oskarshamn skvallrar om där andra sossar fräste åt honom på öppen gata för att han vågat ventilera kritik. På S-info och Aftonbladets kulturdel blomstrar dolkstötslegenderna. Alla andra än Håkan är ansvariga för avgången. Det är förrädare inom partiet och borglig media (Öh Aftonbladet någon?) som är skyldiga till en palatskupp. Det är tydligt att dessa partiaktivister inte tänker lägga sig platt så det blir vänster-tvångströja på nästa ledare också. Att sossarnas gräsrötter står långt till vänster om väljarkåren är ett faktum känt för alla förutom de själva. Självkännedomen är på samma nivå som i Livets Ord.

Vidare så lär inte nästa socialdemokratiska hövding uppleva samma automatiska rekyl i opinionsmätningarna vilket både Sahlin och Juholt fick som present när de tillträtt. För det här är inte bara Juholts kris. Hela partiet är skyldig till dagens prekära läge. När partipampar SMS:ar tabloidreportrar från hemliga sammanträden så ser det väldigt illa ut. Fredrik Reinfeldts återanvändande av Göran Perssons främsta valargument blir allt mer träffande. Sossarna har knappast visat sig vara regeringsdugliga och för väljarna ter sig Göran Perssons tid allt mer avlägsen.

Partier som inte följer med i tiden, tenderar att uppfattas allt mer som religiösa sekter, mer till för internt ryggdunk än för att övertyga väljare.

Ps, dagens fråga: Vem sa följande för ca tio månader sedan: ”Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd; Juholt är den förste partiledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45-procentsparti.”. Klicka på länken och ett politiskt orakel lär träda fram.

Sverige behöver ett EU-skeptiskt centerparti

Detta inlägg har även publicerats av min vän Martin Olsvenne här

Valet av Annie Lööf som partiledare har gett en nystart för liberala krafter inom Centern. Vi ställer stort hopp till arbetet med det nya idéprogrammet som skall antas vid en extra framtidsstämma 2013. En brinnande fråga som vi anser partiet behöver utveckla är förhållandet till EU. Det pågår ett uppvaknande i den liberala och borgerliga opinionen att EU inte har utvecklats till vad vi ville. Istället för en frihandelsunion baserad på de fyra friheterna, har vi fått en dyr och ineffektiv bidragsunion med socialistiska förtecken. Men borgerlig kritik mot denna utveckling har i princip inte existerat inom partipolitiken. Istället har folkpartiets okritiska omfamnande av allt från Bryssel, i brist på alternativ, fört hela borgerlighetens talan i frågan. Vi ställer oss även frågande till vad centerns ja till eurozonens finanspakt egentligen innebär.

Vi hoppas att Centerpartiet kan bli liberala EU-skeptikers röst i Riksdagen och också i Bryssel. Det handlar alltså inte om att kräva ett utträde. Snarare om krav som borde vara självklarheter. Vi vill att Centern ställer sig bakom följande:

1. Att vi ställer exakt samma krav på effektivitet, sparsamhet och transparens på byråkrater och politiker i Bryssel och Strasbourg, som dem i Stockholm. Det är oacceptabelt att EU:s budget ökar mitt i en ekonomisk recession när det samtidigt ställs krav på effektivisering och nedskärningar inom statlig och landstingsfinansierad verksamhet. Det tyder på en slösande kultur i EU:s förvaltning som ingen skattebetalare borde tolerera. Vidare påvisar de återkrav av jordbruksstöd av åkermark som en hel del svenska bönder drabbats av hur svårt det är för vanliga medborgare att tolka och ekonomiskt förlita sig på EU-byråkraters vilja ibland den snårskog av regler vid ansökan av dylika bidrag. Men det handlar också om hur EU-beslut fattas inom EU. Att ACTA-förhandlingarna gömts undan i förhandlingar om jordbruks- och fiskefrågor, och att avtalet godtagits utan någon öppen debatt är förkastligt.

2. Försvara subsidiaritetsprincipen. Att vi kräver att alla beslut som kan fattas av lagstiftande församlingar i respektive medlemsland också skall fattas av dessa, utan EU:s inblandning. Under den rådande krisen har det uppstått enormt tryck att överföra vida befogenheter från medlemsstaternas parlament till EU och EU-kommissionen. Exempelvis försöker EU-kommissionen förhindra svenska myndigheter att ålägga svenska banker högre kapitalkrav. Vi ser ingen som helst vinst med att låta EU-kommissionen blanda sig i detta synnerligen nationella beslut. Det finns ingen mening med att ersätta våra folkvalda svenska politiker med EU-kommissionens kommissionärer tillsatta med stort demokratisk underskott. Vi längtar efter den första kommissionären Sverige skickar till Bryssel med det enda mandatet - att minska kommissionens makt.
3. Att vi börjar kämpa för ett EU som främst fungerar som en frihandelszon, istället för dagens bidragsunion. Vi har i media kunnat läsa om för vanliga människor främmande diskussioner, exempelvis huruvida Öland är en ö eller ej. Men vad som döljer sig bakom denna Kafka-liknande strid om definitioner är ett enormt bidragsmaskineri från Bryssel som ger pengar till öar, till glesbygd, etableringsstöd åt företag och synnerligen nationella projekt som tex Atens tunnelbana. Om nu enskilda medlemsländer vill föra en sådan politik (som vi själva inte tror på) så bör det stå dem fritt, såvida det inte förhindrar de fyra friheterna. Men varför EU skall driva, bedöma och finansiera sådana projekt ser vi inget självändamål med. Snarare betyder det att skattebetalare i Rovaniemi betalar för infrastruktursatsningar på Sicilien, vilket innebär att det finns väldigt liten möjlighet för dessa skattebetalare att bedöma om det är väl använda pengar. Det föder den kultur av ineffektivitet och slöseri som blivit legio inom unionen.

Med dessa krav hoppas vi på att Sverige kan bli en kraft inom unionen som kämpar mot en allt mer makthungrig EU-kommission, som på senare tid presenterat det ena vansinniga förslaget efter det andra. Det behövs, för ju mer makt som koncentreras till Bryssel, ju mer impopulär blir unionen. Om vi vill ha EU kvar om tio år krävs en förändring.

Niklas Lindgren och Martin Olsvenne
Medlemmar i Centern Malmö

Ett sista desperat rytande från ett skadeskjutet lejon

Bengt Ohlssons kritik av kulturvänstern fick som väntat snabbt mothugg. I helgens morgonsoffa i TV4 nickade de intervjuade synkroniserat hur fel och ointressant hans inlägg var och i sakfrågan menade Lasse Anrell att slussenförslaget hade beslutats ”stalinistiskt”. Lasses definition av kommunistisk enpartidiktatur har minst sagt en del brister, då Stalins Sovjet skiljer sig betänkligt från Stockholms stads demokratiska styre. Idag gick då moderskeppet, Aftonbladet-kultur, till attack med Åsa Linderborg direkt mot Bengt Ohlsson, (och av någon anledning Göran Hägglund som på något mystiskt sätt skall ha närt Anders Behring Breivik vid sin barm). Rent stilistiskt och argumentmässigt så är Fredrik Segerfeldts kritik av Åsa på Newsmill fullkomligt lysande så egentligen behövs inget ytterligare sägas i frågan.

Men just Fredrik Segerfeldt existens påvisar hur besegrad kulturvänstern redan är innan debatten ens börjat. För 20 år sedan hade denna dispyt endast kunnat föras på kultursidorna. Där hade vänstern med sin hegemoni inom området kunnat vinna på ren utmattning, antal inlägg och skrivna sidor. De var normen. För att vara ärlig hade inte ens diskussionen startat för något sådant inlägg som Bengt Ohlssons aldrig hade ens publicerats på DN-kultur.

Men inte nu längre, DN-debatt var mer eller mindre tvungen att ta in inlägget för att inte bli mer oviktiga än vad de är idag. Sedan när kulturvänstern går till motangrepp via kultursidorna så möts de av argument publicerade på bloggar, Newsmill och andra nätbaserade tidningar.

Orsaken är att ingen bryr sig längre att kulturvänstern är vänster, just för att den är så pass extrem i dagens politiska verklighet att knappt någon i samhället känner igen det som de försöker beskriva i sina skapelser. Dessutom, eftersom några få stockholmsbaserade tidningar med varsin maoistisk kulturredaktion ej längre har monopol på att beskriva vår samtid så kan vi med enkelhet ignorera kulturvänstern. De är ej längre norm. Synd bara att de lever på våra skattepengar.

Om Sovjetunionens fall

Claes Arvidsson har idag en mycket bra kolumn angående vänsterpartiet och Sovjetunionens fall. Claes lyfter där fram den franske historikern François Furet, som förklarar Sovjetunionens upplösning som något logiskt till följd av att ledargarnityret tvingades överge Stalins metodik i och med diktatorns död, och därmed avslöjades hela bygget av en socialistisk stat som en illusion. Detta undergrävde partiets monopol, samt omöjliggjorde användandet av Stalins hårda nyper, och det var därmed bara en fråga om tid till imperiet skulle falla.
I kortare ordalag kan man säga att kommunismen bara kunde behålla makten med Stalins metoder. Men Stalins metoder ruinerade på sikt landet genom sitt förstörande av naturtillgångar och mänskliga tillgångar. Därmed var Sovjetunionens fall det enda logiska utfallet av 1900-talet.

För min del föredrar jag den amerikanske historikern Martin Malias förklaringsmodell som är något mer ekonomiskt klargörande. Därför hänvisar jag ödmjukt eventuella intresserade läsare till mitt inlägg från förra året som är skrivet efter Malias riktlinjer:
Palmes politik blev omodern med Sovjets fall

Är kulturetablissemanget ett krasst egenintresse eller har vänstern fel?

Bengt Ohlssons krönika i DN där han frågar om det går ”att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern” har väckt stort intresse. Men låt oss gå vidare i detta resonemang för att även studera vänsterns ideologi.

Vänstern bygger till och med idag på Marx gamla klassanalyser. Enligt den väljer människor sina politiska åsikter utifrån sin klass och dess socioekonomiska förutsättningar. Men om det är fallet vad säger det i så fall om vänstervridna kulturutövare? Våra kulturarbetare kan ju delas in i dem som kan försörja sig själva, det vill säga leva på försäljning av sin musik, sina tavlor eller smycken. Men sedan finns det ju en stor skara kulturarbetare vars inkomst främst består av skattemedel, exempelvis de flesta teaterensembler eller de konstnärer vilket gör smått svårsmält konst via konstfack.

Ifall det inte finns någon skillnad i politiska åsikter mellan dessa två grupper av kulturarbetare och vänsteråsikter är lika dominerande i de båda så är vänsterns klassanalys felaktig. I så fall väljer människor sin politiska hemvist utifrån andra faktorer än klasstillhörighet och socioekonomiska faktorer. Men om det är tvärtom, att de kulturarbetare som är självförsörjande är mindre röda än de som är skattefinansierade så är vänsterns klassanalys korrekt. Men å andra sidan kan vi då benämna vänstersympatiserande kulturarbetare som ett simpelt egenintresse. De vill ju i så fall bara att vi andra skall betala hög skatt för att de själva skall ha betald försörjning.