Kommunistbio, om sossarna själv får välja

Via Thomas Böhlmark och Svd hittade jag en intressant debatt som annars har gått mig förbi. Maj Wechselmann har ju gjort en film om Sudan och Lundin Oil där hon smutskastar Carl Bildt. Ett propagandistisk huggskott i den nu avslutade valrörelsen, utan tvekan. Men filmen är inte bara ensidigt vinklad utan ett totalt falsarium. Maj Wechselmann har nämligen själv aldrig varit i Sudan. Hon har köpt allt filmmaterial av journalisten och Afrikakännaren Bengt Nilsson och sedan förvanskat det. Den hetsiga diskussionen mellan Maj och Bengt på Tv4 kan knappast lämna någon tvekande över vilken uppenbar manipulering av material som ingår i Wechselmanns register. Förövrigt kan jag påpeka att pappret som Wechselmann viftar med i inslaget är den rapport från ECOS som jag skrev om tidigare här och som är totalt fri från några substantiella bevis mot Lundin Oil.

Nu borde detta inte överraska någon. Maj Wechselmann är aktiv inom Vänsterpartiet, är en övertygad kommunist och en fullfjädrad konspirationsteoretiker och haverist. Ett exempel är Maj Wechselmanns utdragna debatt med några forskare om DU-ammunitionens möjliga skadeverkningar i Svenskan för några år sedan, efter Maj gjort en film på ämnet (DU=Depleted Uranium, vilket används som pansarbrytande ammunition bla i Irak, Kosovo och Bosnien av NATO). Även då visade sig Wechselmanns källor vara totalt komprometterade. Exempelvis hänvisade Maj då till den tyske detroniserade forskaren Inge Schmitz-Feuerhake vars karriär fick ett abrupt slut då hon försökte påvisa läckage från ett kärnkraftverk genom att själv plantera ut radioaktivt material från sitt eget laboratorium i omgivningen runt reaktorerna. När Maj Wechselmann konfronterades med detta påstod hon att Schmitz-Feuerhake var utsatt för en ”en kampanj utan motstycke” från ”den tyska atommaffian”. Well....

Maj Wechselmanns trovärdighet är alltså noll. Men det intressant är hur många socialdemokratiska aktiva som utan omsvep eller omtanke har gjort reklam för och hänvisat till hennes film i valspurten. Björn Friden på Alliansfritt Sverige gjorde det, likaså Vimmerbypolitikern Högberg, Martin Moberg från Ronneby och Anna Ardin, politisk sekreterare på Broderskapsrörelsen. Detta är den logiska konsekvensen av det rödgröna samarbetet. Socialdemokrater har med mandat från Sveavägen 68 hämtat inspiration och politisk utbyte med avgrundsvänstern via samverkan med Vänsterpartiet. Tacka tusan för att sossegräsrötterna ser vartenda försök till att modernisera socialdemokraterna mot mitten med sådan misstro. De gillar tydligen att mysa med den revolutionära vänstern och gillar dess flagranta propaganda.
Frågan är då, varför försöker Alliansen splittra det rödgröna samarbetet? Det är ju en garant för fortsatta valvinster.

Byt fokus tack

Det börjar bli tröttsamt nu. Som nyhets- och politik-junkie tyckte jag själv att allehanda analyser om Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen och partiets möjliga vägmästarroll var intressanta. Jag har ju också skrivit en del om det. Men proportionerna har helt kastats överbord. I varenda tidning i varenda TV-kanal och varenda radioprogram på P1, P3 beskrivs och analyseras det över allt möjligt angående partiet, om hur de påverkar könsfördelningen i Riksdagen, vilken talman de vill ha, (nästan) till hur många huggtänder de har och hur deras nazi-armbindel ser ut. Det är både för mycket och på tok för demoniserande, exemplifierat av den otroligt överskattade Lena Sundström i ”Nya vågen”. Det spelar nu ingen roll hur Sverigedemokraterna i Riksdagen kommer att uppföra sig efter det här. I jämförelse med den bild som nu målats upp kan de ju knappast överraska någon negativt. I princip kommer det att funka lika illa som Sveriges gamla narkotikaupplysning som framställde varenda drog förutom alkohol som en 100 % dödsfälla via sprutmissbruk efter första försöket. När det inte visade sig stämma i verkligheten slutade många unga helt tro på all form av narkotikaupplysning. Ungefär lika mycket förtroende lär många medier få från de väljare som kollar in vad Jimmie trots allt kommer att företa sig i plenisalen. Bara genom att sitta någorlunda stilla, muttra lite om massinvandring och mångkulturens påstådda styggelser så kommer han att överraska majoriteten av väljarkåren positivt. Om vi skall fortsätta att ge dessa populister lika mycket utrymme i media och debatter så måste vi kunna tala om och med dem utan att använda versaler eller svordomar, eller använda dem som simpla slagträ mot andra. Och vi måste debattera med dem om annan politik än integration och invandring. Ja de är ett obehagligt parti, ja de har fortfarande många kontaktytor med vit makt-rörelsen, men deras 6 % av rösterna gör inte Sverige till en katastrof och de är inte vampyrnazister från yttre rymden.

Men frågan är OM vi ens skall ge dem denna mediauppvaktning och politisk utrymme. Det gäller även våra allianspolitiker. Tyvärr verkar de rödgrönas retorik från valnatten färgat av sig på Alliansen. Även centerpartister och moderater ger ett något moloket intryck, precis som Monas ”ingen vann” faktiskt skulle stämma. Men det gör det inte. Alliansen vann med stor marginal över de rödgröna, de har fått fler röster än 2006 och behåller regeringsmakten. Var stolta över det och sträck på er. Vidare så tycker jag det hade varit bättre att åtminstone lite grann följa upp efter valet genom att tala om vad regeringen själv vill göra, istället för att fokusera på vad regeringen vill hindra SD från att göra. Alla de här överläggningarna med sossar och miljöpartiklar får inte bli för storslagna. Vi får inte sudda ut skillnaderna mellan alla partier förutom SD. Det mår bara SD bra av som då blir i ensam opposition. Att regeringen överväger ett nära samarbete med tex miljöpartiet måste te sig något märkligt. Visst finns det beröringspunkter mellan miljöpartiet och Alliansen. Men där finns även oceaner av skillnader. Arbetslinje kontra friår utan tillväxt, energiöverenskommelsen kontra hårdnackat kärnkraftshat, infrastruktursatsningar på grön bilism mot miljöpartiklarnas hat mot bilar oavsett vad de släpper ut, och utrikespolitiken byggt på närvaro i Afghanistan kontra naiv pacifism.

Väljarna förväntar sig att det skall vara skillnad mellan dessa partier och block. För trovärdighetens skull föredrar jag (liksom många väljare) en Allians som i minoritet kör sitt race och ibland blir nedröstade, än en regering som lyfter in varenda oppositionsparti förutom V och SD under ett blåröttgrönt paraply. Visst raserar dessa flörtar till samarbete den rödgröna enigheten. Men handen på hjärtat så var ju denna enighet väldigt konstlad, har föga bärkraft efter valnederlaget och var direkt gynnsam för de borgerliga partierna. Visst hindrar dessa blocköverskridande diskussioner att SD får inflytande över integrationspolitiken. Men handen på hjärtat, vilket block skulle rösta på Jimmies totalstopp för invandring?

Vi får inte glömma att i de flesta frågor så är fortfarande motsättningarna mellan alliansen och de rödgröna det viktigaste i svensk politik. Så bör det förbli med eller utan SD. Det är bäst för båda blocken. Motsättningar är naturliga inom politik.

Alliansens kamrater som är värda mer än 4 %

Det är egentligen något ganska fantastiskt som Alliansen lyckats med genom att bli återvalda. De var ju totalt utdömda i opinionsmätningar och av alla experter för mindre än två år sedan. Centerpartiet var till och med under 4 %-spärren när krisens vindar blåste som värst. Hur gick det till? Frågar vi Alliansens motståndare så beror det på en manipulativ dominerande borgerlig media, vilket naturligtvis är en passande ursäkt för att väljarna inte gillade de rödgrönas politik. Och det skall ju alltid vara snudd på statskupp så fort sossarna förlorar ett val. Fast det där med media är trots allt intressant att analysera. När allt var som mest nattsvart för Reinfeldt & gänget då FRA-debatten gick på högvarv så verkade inte Alliansen och framförallt inte centern kunna hitta en enda vän på ledarredaktionerna över landet, bland fristående liberala debattörer eller borgerliga bloggare. Själv tyckte jag det var frustrerande. Inte för att jag är en anhängare av FRA, nej tvärtom. Men som Allianssupporter såg jag med irritation över att varenda borgerlig debattör eller bloggare försökte trängas på libertarianflanken med Johan Norberg. Med surt tandgnissel tänkte jag att socialdemokraterna aldrig skulle råka ut för något liknande då Rörelsen är betydligt mer trogen och disciplinerad. Men jag hade fel i mitt missnöje, riktigt fel.

Orsaken är trovärdighet. Låt mig förklara med ett exempel: Efter FRA klubbats igenom i Riksdagen av både Alliansen och sossarna intervjuades bossarna för MUF och SSU gemensamt i radion angående moderpartiernas uppträdande. Niklas Wykman förklarade att han var besviken på sitt parti och skulle jobba hårt för att de skulle ändra sig. När det var Jytte Gutelands tur så svarade hon i trogen politrukstil med tirader av klagomål mot moderaterna utan att säga ett ord om sitt eget parti. Visst hade därmed Niklas möjligen kortsiktigt gjort det svårare för Reinfeldt genom att uppvisa ett splittrat parti. Men han hade långsiktigt vunnit trovärdighet som opinionsbildare med att påvisa sin självständighet och integritet. Detta hade verkligen inte Jytte som framstod som en trådstyrd robot från Sveavägen 68.

Niklas självständighet och ärlighet delade han med andra borgerliga ungdomsförbund, varenda ledarskribent, varenda fristående debattör och varenda borgerliga bloggare som kunde kombinera att klaga på Reinfeldt när så behövdes, men också ge de borgerliga beröm när den förtjänade det och också behövde det som mest, under valspurten. Alliansen styrka är dessa självständiga, ofta liberala supportrar som inte är lydiga. Dessa ger en extra dimension som inte aktiva partianslutna kan ge. Det gäller ledarredaktioner, Liberati, Neo dessa Johan Norberg, Johan Folin, Johan Ingerö med flera, oavsett om de proteströstar på piratpartiet eller miljöpartiet. I deras roll som trovärdiga opinionsbildare ger de också en ärlig syning av politiken från höger som ger efterklang. Det är viktigt. Något liknande har inte de Rödgröna. Sossarna må ha sina kadrer av LO-funktionärer som på arbetstid knackar dörr för Rörelsen. De må ha Aftonbladet som är lite väl knutet till Rörelsen, vilket märks och medför mindre trovärdighet. De må ha sina propagandistiska, men ack så ensidiga och föga resonerande bloggare i form av Alliansfritt Sverige, Tvättstugan och hela den där veritabla lyteskomiken kallad S-info och Netroots av partifunktionärer som tävlar om att räta in sig i ledet. Men så många fristående supportrar har de faktiskt inte (och de få som visar självständighet som Erik Lakso och Jonas Morian brukar kritiseras häftigt av övernitiska partivänner). Fristående vänsterdebattör brukar förövrigt betyda att vederbörande står lååångt till vänster om vänsterpartiet och därmed snarare skadlig som allierad i kampen om mittenrösterna.

Jag tror inte så många av de borgerliga kritikerna hade det som mål, men deras FRA-kritik verkar snarare ha räddat Alliansregeringen än stjälpt den. Trots mitt eget ogillande av ovannämnda reform så är jag idag glad över denna bieffekt. Däremot kan vi hoppas att Alliansen trots allt blivit mer lyhörd mot sina självständiga vänner. De är viktigare än man kan tro, och det skulle vara kännbart att förlora dem.

Att förnya sig tillbaks till 70-talet

Jag skrev häromdagen att jag visst tror att socialdemokratin kan förnya sig och kämpa om medelklassens väljare om några år. Jag måste erkänna att jag blivit mer skeptisk efter att kriskommissionens medlemmar presenterats. En av dem är Morgan Johansson som efter valet 2006 menade att socialdemokraterna skulle välja arbetarna framför medelklassen (och inget talar för att han har ändrat sig). Det är ju en märklig framtidstrategi. För var någonstans i Morgans taktik passar en LO-elektriker med 30.000 i månaden in? I ett Sverige med allt större medelklass och allt rikare arbetare ter sig Morgans taktik motsägelsefull och som en jakt efter smulor. Kajsa Borgnäs är en annan av kommissionens medlemmar som skall ta hand om idédebatten. Hur det kommer att gå får vi ett smakprov av på dagen arena. Hennes övergripande analys är att den socialdemokratiska retoriken med klasskamp och rättvisa inte har hängt ihop med den politik socialdemokraterna faktiskt fört eller gett förslag till de senaste decennierna (vilket troligtvis många, även vi på Allianssidan kan hålla med om). Men enligt Kajsa är det inget tokigt med slagord och klasskampsanalys från 1850-talet, medan politiken som sossarna började föra från 80-talet är helt galen. Mer specifikt polemiserar Kajsa mot att socialdemokraterna i maktställningen drivit fram privatiseringar inom välfärden, hon verkar förespråka att arbetslöshet skall lösas med massanställningar inom offentlig sektor och kräver en ”analys av finanskapitalismen”. Ordval och problemformulering vilket lika gärna hade kunnat komma från någon i vänsterpartiets vänsterflygel.

Intressant nog verkar många andra socialdemokrater hålla med Kajsa. I valet mellan socialdemokratisk retorik, och förd politik så är tydligen retoriken att föredra. Förre S-ministern Carl Tham tycker även han att sossarna borde vara än mer kritiska till valmöjligheter och konkurrens inom vård och skola, samt att de skulle förespråkat än mer ”offentliga satsningar” under finanskrisen, helt oberoende av dess konsekvenser för svenska statskassan. Med tanke på att Anders Borg var Alliansens starkaste vallokomotiv så kan man undra hur väljarna skulle svarat på denna grekiska krispolitik. Veronica Palm anser att vallöften om sänkt skatt i landet med världens högsta skatter är att ”köpa väljarna”, och vill sluta spela på ”högerns planhalva”.

Förvånansvärt nog kombineras dessa åsikter med att det krävs förändringar av polemiken mot väljarna. Förra miljöministern Lena Sommestad skriver att enda felet med den rödgröna uppgörelsen var att den inte presenterades på rätt sätt. Så alla de före detta sossar som avskräcktes av samarbetet med vänsterpartiet har tydligen inte fattat hur bra Lars Ohly egentligen är?

Slutsatsen verkar bli att socialdemokratisk retorik skall bli socialdemokratisk politik, vilket de facto är att ta ett trettioårigt steg tillbaks i historien. Samtidigt skall socialdemokratisk retorik på något mystiskt sätt förändras för att göra dessa gamla idéer attraktiva och presenteras på ett modernt sätt, via Facebook eller nått, och vips kommer väljarna att springa tillbaka i fållan.

Jag tänker överlämna till läsarna att grunna på om detta verkligen är ett lämpligt steg in i framtiden. Men för min del undrar jag hur Morgan och Kajsas förslagna väg skall kunna kombineras med Jonas Morian Och Ilja Batljans hopp om att dra partiet mot mitten bort från Lars Ohly med RUT, ingen förmögenhetsskatt och valfrihet. Jag börjar undra om inte spännvidden av politiska åsikter inom socialdemokratin näst intill omöjliggör en modernisering som är djupare än byte av sminket. Kanske socialdemokratin måste släppa en hel del barlast på höger eller vänsterflanken så att resten kan utvecklas åt något håll? Dessutom måste vi fråga hur partiet med denna spännvidd kan hållas ihop. Det förbindande kittet verkar ju vara partiets historia, och att man varit vid makten. Men historieböckerna på Arbetarnas Bildningsförbund bleknar med tiden och vid nästa val har sossarna varit från makten i 8 år.

Ps1. Så det blir en extrakongress trots allt där socialdemokraterna skall försöka staka ut sin framtid. Får se om det blir något av det. Om det nu blir tal om reell förändring och förnyelse så lär det bli rosornas krig inför allmänheten om inriktningen. Men om det sker i tyst samförstånd, då är det ytterliggare ett sminkbyte.

Abandon ship pirates

I och med Sverigedemokrater i Riksdagen, en Allians några frågor från egen majoritet och dunderbesvikna sossar så kommer en hel del annat i skymundan. Piratpartiets valresultat kan knappast ses som något annat än ett fiasko, visserligen väntat, men trots allt fiasko. Det gick helt enkelt inte att samla tillräckligt många pirater för att komma in i Riksdagen, eller för att få 2,5 % för partistöd, och inte ens tillräckligt för att bli en meningsfull proteströst. För om för få protesterar så finns det ingen anledning för de etablerade partierna att lyssna och 0.64% är ganska futtigt. Det vore troligtvis på sin plats för piraterna att syna valfiaskot på samma sätt som sossarna nu gör. Hur kunde det bli så här? Eller snarare, hur skulle det inte ha kunnat bli så här?

Jag tror mig ha förstått den drivande tanken bakom Piratpartiets skapelse. Genom att hålla nere valfrågorna till ett minimum (3 st) hoppades man kunna samla så många FRA-kritiker som möjligt, oavsett tidigare eller ingen partitillhörighet under ett flagg, nämligen Jolly Roger. Då hoppades man kunna skapa en kritisk massa som inte bara skulle komma in i Kalle Anka-parlamentet i Strasbourg/Bryssel, utan även Sveriges Riksdag.

En utmärkt plan på papper, men det gick inte. Rätt många människor har mer än en sträng på sin politiska lyra och vill troligtvis få utlopp för dessa åsikter också. Det skulle vara omöjligt i ett Piratparti med 3 valfrågor som tänkte använda alla andra politiska frågor som rena rama handelsvaror mot andra partier som skulle kunna tänka sig att stödja piraterna i sina tre valfrågor. Det andra problemet är just att piratpartiet hur som helst inte höll nere valfrågorna på ett minimum. Förutom integritetsfrågorna så finns där en ful fisk, nämligen partiets motstånd mot läkemedelspatent. Denna katt bland hermelinerna är ju snarare ett krav som annars luftas på Ung Vänsters molotovcocktailtillverkarmöten och har en kraftig vänsterslagsida med sin antikapitalistiska skepsis mot läkemedelsbranschen. Dessutom har piratpartiledningen skött frågan synnerligen uselt, genom att upprepande och politruklikt rapa upp en bunt dåligt underbyggda (och ibland direkt lögnaktiga) påståenden om varför läkemedelspatent skulle vara så hemskt och varför läkemedelsbranschen skulle vara så ond. Partiledningen har inte på något sätt varit beredda på att utbyta några argument och resonemang eller ens ta tillbaka direkt felaktiga påståenden i frågan, utan igen bara repeterat vad de tidigare sagt (mina duster med piratpartiet kan läsas här). När inte ens särskilt många annars övertygade piratpartister verkar hålla med partiledningen i frågan, så är det inte konstigt att det snarare blev ett sänke än ett lyft för Piratpartiet.

Lägg därtill en partiledare, Rick Falkvinge, med starkt konspirationsteoretisk drag, som bråkat med andra inom partiledningen, klagat på polisen när de söker efter försvunna, känner sig förföljd av elektroniska bibliotekskort och gett väldigt konstiga svar på om spridning barnporr skall vara brottsligt, och vips så får partiet en kucko-stämpel.

Jag tror att det blir omöjligt för Piratpartiet att hämta sig från fiaskot. Men det finns andra alternativ att driva vidare integritetsfrågor. Betänk vilket enormt engagemang många aktiva piratpartister visat upp de senaste två åren. Det är ju något som är starkt eftertraktat i de gräsrots-åderlåtna etablerade partierna. Tänk om piratpartisterna spred sig som aktiva i de partier de föredrar i andra frågor. Och att piratpartiet istället hade fungerat som ett stödjande nätverk för integritetsvänner i alla partier. Det hade gett råg i ryggen på de som känner sig övergivna eller ensamma i sin kamp, och det skulle ge ett kader av partifunktionärer som skickade in mängder av förslag och krav på att integritetsskydd i alla partier. Det tror jag hade gett större genomslagskraft i långa loppet än att försöka brottas med de stora drakarna i Riksdagsval.

En mer positiv valanalys..

Valnattens inlägg blev en smula avhugget då det skrevs under sömnens starka inverkan. Vad jag utelämnande var att valet är en epokgörande Alliansvinst. Det är något stort som Reinfeldt, Olofsson, Hägglund och Björklund fixat. Betänk hur regeringen Bildt blev utklassad efter en mandatperiod. Men Alliansen blev faktiskt återvald med fler röster i år än 2006. Det är fantastiskt. Orsaken är många. Framförallt har moderaterna förvandlats från ett sänke för de övriga partierna till en raket. De förknippas inte längre med en kostymklädd snobb med attachéväska som kör en BMW, utan har mycket bredare klang i samhället. Samtidigt har de borgerliga partierna bundits upp i en trovärdig allians i och med att folkpartiet övergivit snällismen och centern anammat sin borgerliga väljarbas efter Olof Johansson och Dalheus ambivalens. Resultatet blev en blockpolitik som inte sossarna har kunnat vinna över, då det lurade in dem i samma hörn som Ohly.

Socialdemokratin har därmed sjunkit under det som vi för några år sedan trodde var möjligt. En hel del är säkert demografiska förklaringar. Sossarnas dominans har varit beroende av en åldrande grupp människor i avfolkningskommuner som var trogna sitt parti sedan födseln. I dag krävs det mer av en socialdemokratisk politiker än att dra fram några gamla slagord och kalla moderaterna för barnätande monster. Krigs- och katastrofretoriken från Sveagatan 68 har äntligen blivit en belastning när väljarna inte känner igen sin egen vardag. Men samarbetet med kärnkraftskritiska miljöpartister och Ohlys röda garde sänkte partiet ytterliggare, och det gjorde även Mona Sahlin veliga ledarskap.

Nu tror jag inte man kan räkna bort socialdemokraterna. Visserligen finns det gott om destruktiva krafter inom partiet som vill hålla fast i det rödgröna samarbetet och anser att valresultatet är beviset på att flörten med medelklassen är dödfödd. Naturligtvis är det de utvecklingsfientliga skånesossarna som vägrar se sanningen vitögat samt personer likt Nalin Pekul som inte verkar tycka att Mona Sahlin kan göra något fel, utan väljer att skylla valresultatet på att väljarna skulle vara kvinnohatare. Men det finns också gott om medelklassossar som tänker kämpa om partiets fortsatta inriktning likt RUT-förespråkaren och motståndaren till förmögenhetsskatt Iljan Batljan. Med detta katastrofval så finns det en större chans för att de senare skall få sin vilja igenom

Om sossarna, till skillnad från de senaste fyra åren, klarar av att förnya sig till att appellera nya medelklassväljare kan vi få ett synnerligen intressant och annorlunda politisk landskap. Det skulle innebära en borgerlig sidan av politiken dominerat av moderaterna med ganska avskalade och försiktiga borgerliga värderingar ungefär som idag. Till höger om dem skulle de övriga mindre Allianspartierna positionera sig, med mer tydlig liberalism och mer refomivrande politik i form av centern med att avskaffa LAS och mer företagsvänlighet, ett folkparti som vill ha Euro, Nato och avskaffad värnskatt, samt KD med sina mer konservativa men trots allt frihetliga drag. Rätt nära moderaterna skulle vi därmed finna en moderniserad socialdemokrati, som bla skulle vara för RUT, för valfrihet i skola och vård samt mot förmögenhetsskatt. Till vänster om sossarna skulle vi troligtvis funnit miljöpartiet som snarare gått åt vänster de senaste fyra åren, vilket tydliggörs med partiledningens tjat om att vägra göra upp med Alliansen beroende på de stora ideologiska skillnaderna. Samt ett totalt isolerat, men möjligen något större vänsterparti förstärkt av några procent vänstersossar. Någonstans passar även SD in, men det är just nu svårt att hittills säga var.

Ett sådant politisk landskap skulle visst bli mindre ideologiskt och snarare en främst en fajt om medelklassens gunst. Regeringskoalitioner skulle kunna variera i innehåll förbehållet att knappast vänsterpartiet och möjligen inte ens miljöpartiet skulle vara påtänkta partners. En del kanske lyfter på ögonbrynet att min framtidsvision påminner om en hel del bittra vänsterväljare som hoppas på blockpolitikens död. Men märk väl att mitt förbehåll är att socialdemokratin faktiskt överger sitt eget block. Men det är inget drömscenario för borgerliga partier, som snarare hoppas på att de rödgröna samarbetet skall bestå, så att Alliansen kan fortsätta sitt oavbrutna segertåg några mandatperioder till. Däremot tror jag att medelsvensson och mittenväljarna kan föredra att politiken handlar om frågor som berör deras vardag, istället för idag om var amerikanare skall få ha soldater, om vilken förälder politiker tycker skall vara hemma med barnen eller hur stora företag skall vara för att tvingas göra en genusplan.

En intressant vinkel på detta är var SDs väljare passar in i denna ekvation. Ser jag från ett malmöitiskt perspektiv så är det tydligt att det finns många som inte håller med om den positiva framtidssynen med bro, citytunnel och Västra Hamnen jag har. Det handlar inte bara om invandrare i Rosengård som befinner sig i hopplöst utanförskap. Det finns även många besvikna etniska svenskar i före detta socialdemokratiska fästen som Almgården vilka nu lagt sin röst på SD. En grupp är förstagångsväljande killar med låg utbildning, andra är pensionärer som känner sig otrygga i staden. Men medan SAP har slutat appellera dessa väljare så har inget annat etablerat parti ens försökt ta dess plats. SD har blivit en logisk röst i dessa områden.
Går det att ändra på? Intressant nog verkar Rosengård och Almgårdens väl hänga samman. Jag tror att socialdemokraterna får svårt att ta tillbaks dessa väljare, liksom moderaterna som allt mer kommer att förknippas med etablissemang. Det dessa partier kan dra till sig dessa väljare med är rättspolitiken. Men det lockar främst pensionärer. Men bådas försvar av den svenska arbetsmarknadsmodellen ligger dem i fatet. Däremot borde de mindre borgerliga partierna kunna ha en hel del att hämta där. Väljarna här är också grupper, likt en del i Rosengård som har svårt att ta sig in på en arbetsmarknad med höga barriärer. Motstånd mot LAS, förespråkande av lärlingsplatser och ungdomslöner skulle kunna locka dem. Men det kräver också att även de små borgerliga partierna kan förändra och utveckla sig som partier, och sin framtoning.

Ja!...men inte hurra

Men det finns smolk i champagneglaset i form av Sverigedemokraternas vågmästarroll. Det är ett obehagligt parti utan tvekan, och jag har svårt att ta deras tal om ansvar på allvar. Hur kan vi tro på sådana utfästelser när SD har politiker som exempelvis David von Arnold Antoni i Malmö som ristade in en svastika i sin egen panna med en kniv och skyllde på invandrare?

Frågan är hur detta parlamentariska läget skall mötas. De rödgröna partiledarna har en vansinnig hållning. De säger sig kunna göra vad som helst för att hindra SDs inflytande. Samtidigt så säger de att Alliansen har allt ansvar för att så verkligen skall ske. Men det krävs två för en tango. Den första frågan där SD kan få inflytande är frågan om svensk trupp i Afghanistan som SD är emot. Det är en fråga där socialdemokraterna hade gemensam syn med Allianspartierna till en månad sedan. Sedan svängde ju Sahlin till fördel för Ohlys krav på tillbakadragande. När frågan kommer upp nu så är det alltså snarare de rödgröna som riskerar att ge SD inflytande. Om så inte skall ske så är det ju upp till socialdemokraterna att gå tillbaks till sin tidigare egna åsikt, framför det de snickrade ihop med de övriga rödgröna. Med det i åtanke så är slutsatsen att en minoritetsregering ställer högre krav, även på den som påstår sig vara en seriös opposition. Det är viktigt för framtiden att svensk politik i framtiden kan uppvisa både ansvar över blockgränser, men samtidigt politiska konfliktytor mellan blockgränserna. Annars lär SD växa.

Vad jag annars är mycket skeptisk till är Lars Ohlys höga svansföring mot SD där han bla förespråkade utomparlamentariska metoder. Men det är ju en del i problemet till varför SD har sina 5.7 %. Var och när SD har talat så har de möts av vänsterkids och ibland vänsterriksdagskandidater som, direkt strid mot demokratiska ideal, har stört dessa möten och tal. Detta har snarare SD vunnit på. Orsaken är att de som röstar på SD knappast tilltalas av skräniga gaphalsar ur Ung vänster. De hämtar stöd i helt andra väljargrupper. De röda har spelat rysk rolette med andras röster, förövrigt ganska ofta röster som innan tillfallit socialdemokraterna. Om inte SD skall växa ytterligare så borde vänstern upphöra med detta trams och börja uppföra sig civilserat. Då kanske väljarna ser vilka pajasar SD är.

Valargument de sista dygnen

Det är mycket som händer de sista dygnen innan valet. Troligtvis visade det politiska våldet sitt fula tryne igår när Fredrick Federley blev överfallen av okända banditer. För min del tror jag inte så mycket på polisens initiala teorier att det skulle vara ett vanligt rån. Det räcker ju för en våldsverkare med politiska intentioner att efter misshandel också norpa plånboken för att straffsatsen på dådet skall sänkas betänkligt. Jag hoppas Fredrick allt väl och att han återhämtar sig totalt. Sådana överfall skall inte belönas.
Sedan försökte sossarna piska upp valstämningen med en konstlad opinionsundersökning. Det höll väl i sig några timmar tills det att Novus som gjorde undersökningen gick ut och tog avstånd från den. Vad tusan har nu sossarnas spinndoktorer kvar att försöka med ett efter att ha misslyckats med allt…

Men nu gäller det att hålla uppe trycket, för en fortsatt Alliansregering, och framförallt en Alliansregering i majoritet, utan populistiska och oseriösa Sverigedemokrater som vågmästare. Här är mina argument i valspurten:

1. Om Alliansen förlorar så straffar vi den första regering som konsekvent sänkt skatten för vanliga löntagare, som ökat valfrihet i vardagen och som gjort något annat med sjuka än att bara gömma dem från arbetsmarknadsstatistik med en livstidsdom med 65 % av lönen i bidrag. Vill vi det? Även om de rödgröna, just nu, inte har färdiga förslag på att rulla tillbaks alla dessa framsteg, så sänder en Alliansförlust mycket klara signaler till våra politiker. Nämligen att arbetslinje, valfrihet och att sänkt skatt för vanliga arbetare inte lönar sig. Då lär vi med tiden få högre skatt igen, passiviserande behandling av sjuka och ett fåtal statlig apotek som är öppna när vi andra är på jobbet.

2. Genom att bjuda in vänsterpartiet i det politiska finrummet har socialdemokraterna lyft upp en hel del extrema vänsteråsikter på den politiska dagordningen. Det handlar om allt från amerikanska soldaters vara eller icke vara i Sydkorea, rätt till deltid (som ger FÄRRE jobb), 100 % kvoterad föräldraledighet och tvinga småföretag att göra jämställdhetsplaner. Om väljarna tycker att sådant trams inte är vad svenska politiker bör spendera tid på så är en Alliansröst en nödvändighet. Det skulle tvinga sossarna från att göra slut med Ohlys röda garde och röra sig mot mitten för att börja bry sig om dem frågor som mittenväljarna är intresserade av. Det borgar för en bättre framtida politisk debatt för det stora flertalet.

3. Alliansen har konsekvent drivit en ansvarstagande politik, både ekonomiskt med Ander Borg i spetsen, men även inom vår elförsörjning. Den stora energiöverenskommelsen är just den typ av långsiktigt tänkande som Sverige behöver för att medlemmarna i Pappers och Metall, även skall ha jobb att gå till om fem år. Medan Alliansens, mycket tack vare centern, drev igenom denna politik så lyfte Mona Sahlin fram Spanien som ett ekonomisk föredöme i krisen (och idag famlar detta land nära ekonomisk ruin) och gjorde Miljöpartiets kärnkraftshat och oseriösa önsketänkande syn på vår framtida elförsörjning till socialdemokratisk politik. Är det verkligen ett seriöst alternativ?

Rösta på Alliansen!

Desperata utspel på upploppet påvisar socialdemokratins dilemma

Dagarna till 19 valet tickar ner och manöverutrymmet krymper snabbt för våra politiker. Värst är det för de desperata rödgröna som i princip har prövat rubbet nu. Det exemplifieras väl av SEKO-pampen Janne Rudén som på två dagar hunnit med att kalla Maud för Saddam till att skylla helgens tragiska tågolycka på regeringen. Inget är för lågt. Sista striden är här, åtminstone för Mona.

Men tydligen finns det några halmstrå kvar. Bara idag såg vi två passera revyn i Svenska Dagbladet. Dels Michael Wiehe, de rödgrönas Castrokramare med kändiskompisar som gick till angrepp mot Alliansen. Men frågan är om det är den diktaturkramande ytterlighetsvänsterns uppbackning är vad de rödgröna behöver när de vill locka till sig osäkra mittenväljare fem i tolv. Dessutom var inlägget synnerligen förvirrat skrivet där författarna inte kan bestämma sig om de är emot Alliansregeringen, eller de senaste 30 årens regeringar som enligt författarna är skyldiga till att ”klyftorna vuxit”. Det senaste innefattar ju förövrigt främst sosseregeringar med både Palme, Ingvar Carlsson och Persson som statsministrar. Det är en kritik från en sådan extrem och verklighetsfrånvänd vinkel då den alltså drar alla partier över en kam, förutom möjligtvis Ohlys röda gäng förstås. Det är stjälp inte hjälp för Mona. För min del väntar jag snarare på att Michael Wiehe skall deklarera att nyliberalismen har tagit över hans kära Kuba, nu när ½ miljon statsanställda kubaner förlorar jobben…

Det andra halmstrået kom från Mona Sahlin själv, ackompanjerat av Wanja Lundby-Wedin (som tycker att hennes egna medlemmar är okunniga) och den evigt klagande Östros. ”jobbpolitik går ut på att sänka lönerna” påstår trojkan. Inlägget håller, om möjligt, lägre nivå än Wiehes revolutionära cell från Café Opera. Sahlin & co utgår ifrån att väljarna inte klarar av att se skillnad på inkomst före skatt och efter skatt. Tack och lov är vi väljare inte fullt så korkades. Jovisst, regeringen hoppas att jobbskatteavdraget skall minska löneökningarna. Men orsaken till detta är för att en mindre kaka av lönen går till skatt och mer blir kvar i arbetarnas plånböcker. Då blir behovet av löneökningar mindre. Alltså handlar det INTE om mindre pengar till löntagarna efter skatt. För arbetarna blir det alltså ingen skillnad. Men det blir fler jobbtillfällen förstås.
Att opinionsvindarna skulle vändas av sådana här undermåliga och genomskinliga debattinlägg kan knappast någon tro på. Men vi kan undra varför de rödgröna fortsätter leverera självmål. Jag skulle snarare vilja påstå att dessa två inlägg är exempel på att Alliansens av egen skicklighet har placerat socialdemokraterna i en mycket svår situation som de inte kan ta sig ur. För det första så har en stabil Allians lett till att en krympande socialdemokrati har tvingats hämta stöd av tveksamt värde från sådana som Ohly och Wiehe. Det finns ju ingen annan att samregera med. Om socialdemokratin vill rucka på Alliansen måste sossarna långsiktigt och konsekvent röra sig mot mitten för att komma åt mittenväljare och /eller försöka vrida något av Allianspartierna ur samarbetet. Men under Sahlin har socialdemokratin inte utvecklats åt något bestämt håll utan spretat hit och dit, samtidigt som man ger sken av att stå still, för att till slut gå till sängs med parian vänsterpartiet. Det har straffat sig. Sedan de rödgröna presenterade en gemensam politik så har opinionssiffrorna dalat. För det andra så har Alliansen med jobbskatteavdraget visat att skattesänkningar kan vara alla till dels, fattig som rik. Detta har inte ett fossiliserat socialdemokratisk parti kunnat bemöta. I början viftade man med sina slitna röda flaggor och påstod de att det var en omänsklig politik. Sedan kom det rödgröna valmanifestet där dessa förhatliga jobbskatteavdrag till största delen skulle bli kvar. Och nu några dagar innan valet så är det en del i en mystisk konspiration att sänka löner. Det socialdemokratiska svaret på Alliansens har blivit rörigt och motsägelsefullt. Dagens inlägg gjorde det knappast lättare för väljarkåren att veta vad socialdemokraterna egentligen vill, och än mindre ifall de har sina rödgröna kompisar med sig.

Spela inte svartepetter om SD

Eftermiddagens partiledardebatt uppvisade de rödgrönas taktik, som vi har kunnat skönja de senaste dagarna. För att erövra osäkra väljare har de börjat spela svartepetter om Sverigedemokraterna. Sahlin & co försöker parkera SD i famnen på Reinfeldt och därmed avskräcka väljare från Alliansen. För det första är det rent oärligt. Alliansens partiledare har alla varit tydliga med att ingen tänker samregera med SD. Ohlys tjat om att Reinfeldt (såvida Alliansen inte får egen majoritet) skulle sitta vidare med SDs passiva stöd är ju en travesti på verkligheten. Snarare är det ju så att vid ett sådant valresultat kan regeringen sitta vidare såvida inte en majoritet i Riksdagen visar sitt misstroende. Så snarare är det ju de rödgröna som i så fall får välja om de tänker göra gemensam sak med Jimmie Åkesson och fälla regeringen efter valet. Vill de rödgröna fälla en regering med SDs aktiva stöd? På samma sätt kan man ju vända på Mona Sahlins lösning på ett val där SD får vågmästarroll. Hon anser ju att folkpartiet och centern i så fall skall offra sig och bilda regering med kommunisten Ohly. Men varför kan man inte kräva samma sak av miljöpartiet, nämligen att Wetterstrand & co stödjer en Alliansregering? Eller anser sossarna sig ha någon speciell rätt till regeringsmakten?

För det andra är en majoritetsregering över blockgränserna något som bara SD skulle vinna på i längden. Det skulle ge sken av att skillnaden i politiken har suddats ut mellan de etablerade Riksdagspartierna och blocken. Tänk själv, ett vänsterparti med Marxism som grund skall göra gemensam sak med centern, bönderna och småföretagarnas parti. Om de kommer överens lär många tycka att rött eller blått inte spelar mycket roll. Därmed skulle Jimmie kunna framhäva att hans gamla rest ur BSS är den enda riktiga oppositionen, och därmed dra till sig stora skaror missnöjesröster. Vi skulle med andra ord få samma besvärande scenario som Österrike för tio år sedan där höger och vänster med politisk chikanerande turades om makten tills Jörg Haider rasistparti till slut fick 27 % rösterna.

Det bästa sättet till att inte ge SD något inflytande är en politiskt trovärdig majoritetsregering. Största chansen är det block som är närmast att få mer än 50 % av rösterna. Som både jag och andra påpekat är därför en röst på Alliansen bästa sättet att stoppa SD-jimmie.
Skulle inte det gå hem så är en minoritetsregering att föredra som söker stöd inom enskilda frågor över blockgränserna. Det möjliggör en fortsatt levande politisk debatt med de motsättningar som politiken behöver. Ifall det visar sig vara svårt att komma fram till särskilt många fungerande reformer och ger regeringskriser så är inte heller det bara av ondo. Det skulle ju visa för väljarkåren vilket kaos det skapar när folk röstar in en bunt husvagnspopulister i Riksdagen.

RUT är gratis, SAAB anställer och ingen har lånat till skattesänkningar

Det måste vara en skön känsla att få draghjälp i debatten. På samma sätt måste det kännas tungt när motargumenten hopas sig från andra än debattmotståndarna. Maria Wetterstrand påstod i TV-utfrågningen ikväll att RUT kostar. Tråkigt för miljöpartiet, samma dag som Konjunkturinstitutet gick ut med att RUT är gratis för staten då svarta jobb blir vita och bidrag ersätts av lön. Liknande var det för Östros imorse när han debatterade mot finansminister Borg. Östros upprepade sin mantra att Alliansens skall ha sänkt pengar för lånade pengar. Samma dag som Sverige klättrade upp till andra plats i World Economic Forums världsranking när det gäller konkurrenskraft. Då sunda statsfinanser är en av kriterierna så rimmar Östros gnäll synnerligen illa. Man kan ju förstå att sossarna i ren desperation tar till KU-anmälningar när argumenten tryter.

Dessa små notiser i media understryker vilket bra jobb Alliansen gjort under dessa fyra år med stora prövningar. Vi kan ju bara undra vad som hade hänt om de Rödgröna varit vid rodret. Hade svensk varuexport stigit nu ifall vi hade lånat till dyra arbetsmarknadsåtgärder och bidrag som vi hade tvingats betala med högre skatter? Hade SAAB anställt nu om företaget hade reducerats till en svensk variant av Trabant? På tal om det så har mannen som räddade SAAB nu kommit ut med en bok. Jag menar förstås Jöran Hägglund den centerpartistiske statssekreteraren vars bekymrade åsyn vi vande oss att se i våras.Tydligen ville GM lägga ner SAAB och ämnade endast pumpa svenska staten på några miljarder. Den gubben gick inte. Men hade det gått med Mona vid rodret? Jöran beskriver oppositionens hanterande av SAAB-krisen som ” Dumdristigt, opportunt och ansvarslöst”. Touché

Skattebetalt lurendrejeri

Skattepengar till kvacksalveri? Ja det är faktiskt en realitet i Sverige. Organisationen Vetenskap och Folkbildning skriver om detta i DN. Orsaken är att flera politiker har en (ogrundat) positivt syn på alternativmedicin, och därmed går kvacksalvarnas ärenden. Värst är utan tvekan miljöpartiet. Vi fick bland annat höra detta i somras när Maria Wetterstrand berättade att hon vill ett nationellt register över ”seriös alternativmedicin”. Vilka typer av behandlingar Maria menade, eller på vilka grunder de skulle vara acceptabla att använda på patienter berättade hon dock inte. Så huruvida zonterapi, hajbrosk, homeopati eller något annan humbug skall erbjudas vid våra landstingssjukhus får vi vänta och se efter valet, om nu de rödgröna vinner. Miljöpartiets brinnande engagemang i frågan kan bero på att partiet har starka kontakter med den antroposofiska Vidarkliniken. För de läsare som inte är bekanta med antroposofisk medicin så är det en icke evidensbaserad syn på sjukdomar. Den bygger på att de sjukdomar vi drabbas av inte primärt orsakas av bakterier och virus, utan beror på obalans mellan vår fysiska kropp och påstådda astralkroppar och kraftfält som vi skall utstråla, samt då vi alla är reinkarnerade så kan våra tidigare liv påverka oss i nuet. Detta är miljöpartiets lik i garderoben. Partiet vill befria antroposofisk medicin från de krav som samhället i övrigt ställer på sjukvård och läkemedelsframställning, exempelvis det cancerpreparat som nämns som verkningslöst i DN-artikeln. För de kritiska som nu tycker att vad jag skriver endast är att gå i ledband på ekonomiska intressen bakom läkemedelsbranschen, så kan jag upplysa om att alternativmedicin är en mångmiljardbransch med enormt profithunger. Även antroposofisk medicin är en kassako, som tydligen miljöpartiet vill skydda av någon anledning.

Intressant nog kombinerar miljöpartiet sin vurm för alternativmedicin med en stor skepsis mot seriös medicinsk forskning. Partiet vill ju enligt sitt partiprogram avskaffa djurförsök, vilket all läkemedelsutveckling är beroende av. Det kunde ju vara intressant om de gröna lade ihop två och två, och började snegla på hur viss naturmedicin också används i djurförsök av skrupelfria kvacksalvare som försöker göra sina naturpreparat rumsrena. Exempelvis har rosenrot används på råttor och möss några i rent ut sagt bortkastade och dåligt genomförda studier. Om man nu är emot djurförsök kanske man borde börja där? Ja såvida nu inte naturmedicin av någon anledning skulle vara viktigare att skydda än den forskning som faktiskt gett oss ca 20 år längre liv i genomsnitt.

Fast det gäller att även vara självkritisk här. Det räcker nämligen inte att rösta på Alliansen för att hålla kvacksalvarna borta från våra skattepengar, eller våra sjukhus, även om det skademinimerar att hålla miljöpartiet borta från regeringsmakten. Det finns tyvärr vissa alternativmedicinförespråkare i alla partier, även inom Alliansen ute i våra landsting. I Skåne är viss form av alternativa behandlingar accepterat av regionens landstingspolitiker, även om det kan bero på att fyrklövern av borgerliga partier här har tvingats samarbeta med just miljöpartiet. Men det räcker inte som ursäkt. Om Alliansen får fortsatt stöd i Skåne ämnar jag bombardera centerpartiets distrikt med propositioner för att stänga ute kvacksalvarna från den skattebetalda vården. Jag hoppas andra aktiva göra likadant.

Ps bloggen Orsakverkan, har en skrämmande länk till en organisation som vill att alternativmedicin skall tillämpas på barn.

Hur taktikröstar man bort SD bäst?

Opinionsläget två veckor innan valdagen är som vi alla vet synnerligen gynnsamt för Alliansen, och smått katastrofalt för Mona Sahlin. Även centerpartiet går bra. Det som växer fram som en allt mer dominerande ämne i valrörelsen är nu huruvida Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen eller ej. Vidare, kommer Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll mellan blocken? Det är en fråga som verkar engagera en hel del annars osäkra framförallt unga väljare. I alla fall har jag fått det intrycket efter en del intressanta diskussioner i helgen. Det verkar vara rätt många som tänker taktikrösta för att de inte vill att SD skall komma in Riksdagen, eller i alla fall inte få inflytande över regeringsmakten.

Men hur taktikröstar man bäst? Ser vi till opinionsläget så vore det utan tvekan bäst att lägga sin röst på något av Allianspartierna. Orsaken är enkel. Oavsett om SD får mer än 4 % så är Alliansen på gränsen till att få egen majoritet. I så fall skulle visserligen Jimmie Åkesson kunna komma in i Riksdagen, men vara utan möjlighet till inflytande. Ju tydligare segrare av blocken vi har i valet, ju mindre påverkan får SD. Och Alliansen är närmare en seger.

Något liknande kan inte de rödgröna erbjuda. Mona Sahlins otrovärdiga alternativ är att man skall rösta på de rödgröna för att hon skall locka över centern och folkpartiet för att skapa en majoritetsregering och därmed avväpna SD. Det är ett omöjligt alternativ. Varken centerpartiet eller folkpartiet kan tänka sig att samregera med röde Ohly. Det finns ju faktiskt en hel del sossar som inte vill det heller. Och även utan det röda vänsterpartiet så lär de mindre Allianspartierna dra öronen åt sig. Att samregera med sossarna brukar vara extremt besk medicin för borgerliga partier, som orsakar betydande väljarflykt. Det vet centern och folkpartiet. Dessutom har denna typ av taktik används förr i tex Österrike för att stänga ute Jörg Haider från makten. Det misslyckades fatalt då sådant politisk chikanerande ger mer bränsle till denna typ av partier. De spelar ju på att vara underdogs mot ett påstått maktfullkomligt etablissemang
Om du tänker taktikrösta, rösta på Alliansen, inte på de röda..

Trovärdigheten är exakt noll Urban Ahlin.

Ett sätt att avslöja att någon inte håller sig till sanningen är när vederbörande försöker för mycket. Det är just vad Urban Ahlin, jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén sysslar med när de försöker försvara den rödgröna uppgörelsen om Afghanistan. Men när de skriver att ”krig utan tidsgräns gynnar ingen” så går de inte bara i opposition mot alliansen utrikespolitik. De går även i opposition mot den politik som socialdemokraterna stått för allt sedan 2002, och fram till åtminstone för två veckor sedan. Det måste kännas pinsamt för Urban Ahlin som i debatt på debatt med bravur har försvarat Sveriges militära engagemang i landet mot vänsterpartister, nu tvingas försvara någon annan politik, nämligen Lars Ohlys.

Dessutom är innehållet i artikeln felaktigt. De tre påstår att det rödgröna övergivandet av Afghanistan från 2013 är i samklang med Kabulkonferensens slutsatser. Orsaken är att det där beslutades att afghanerna själva skall ta över ledningen av militären 2014. Men det är en medveten misstolkning. För det betyder inte att utländsk militär skall väck. Låt oss använda Mona Sahlins tre veckor gamla åsikt:

”Militär närvaro kommer att behövas för lång tid framöver – och bland dem svensk trupp. Den nyligen genomförda Kabulkonferensen satte upp 2014 som datum för när de afghanska myndigheterna ska ta över ledningen för säkerheten och det territoriella ansvaret. Men det är en annan sak än att alla trupper ska vara ute ur landet 2014.”

Ahlin & co försöker även låna Obama för att ge sig själv trovärdighet. De menar ju att även USA tänker dra tillbaka trupper från Afghanistan under 2011. Men vad dessa sossar då inte berättar är ju att USA det senaste året har haft extremt många soldater i landet i något som liknar den ”surge” som besegrade al Qaida i Irak. Det är naturligt att USA kommer att återgå till lägre, mer normala antal soldater när uppdraget är slutfört. Då Sverige likt andra mindre länder snarare haft ett konstant antal soldater över flera år så går det inte att jämföra USA.

Det enda hoppfulla i artikeln är att sossarna åtminstone påstår sig vara positiva till att svensk militär efter 2014, skulle hjälpa till att utbilda afghanska soldater. Men likt hela övrig Afghanistanpolitiken så lär väl sossarna få backa på den punkten också när Ohly sätter ner foten…

De renläriga i SD slipar knivarna.

Det verkar som att Sverigedemokraterna vässar sina främlingsfientliga förslag i valspurten. Varför då kan man undra… Hela Jimmie Åkessons strategi är ju utformad kring att gör partiet mer rumsrent, bort från dess ljusskygga förflutna inom rasistsekten BSS och bort med pinsamma uniformer på möten. Allt för att kravla sig över den förhatliga fyra procentspärren. Jag kom då att tänka på en alldeles lysande artikel i Sydsvenskan om SDs starkaste fäste i Sverige, nämligen Hollywood-Ankas Bjuv. Vad som kan skönjas i den artikeln är att gräsrötterna inte alls är särskilt nöjda med partiets riktning, eller partiets ledning. ”De försöker bara komma in i Riksdagen” och sviker sina kärnväljare är domen.

Hur mycket många av oss upprörs över Jimmie Åkessons främlingsfientlighet, så får vi inte glömma att den är betydligt mer salongsfähig än det partiets marktrupper står för. De ser Jimmies putsade fasad som ett rent förräderi. Därför är SD tvunget till att flörta även med gräsrötterna, så att inte de heller stannar hemma på sofflocket, utan delar ut flygblad, och kampanjar i valstugorna. Säkerligen låg det någon sådan tanke bakom den så famösa valfilmen partiet släppte till TV4. De hoppades naturligtvis att den skulle bli stoppad så att de redan övertygade skulle ha något att hetsa upp sig över, och att de osäkra inte skulle kunna se eländet, vilket troligtvis hade avskräckt en hel del. Nötterna på TV4 spelade dem verkligen i händerna. Men det är möjligt att Jimmie inte räknade med dagens något modernare Sverige där de flesta kan se originalversionen via datorn. Möjligen blir resultatet inte så positivt som SD trodde.

Nu hoppas jag verkligen att SD inte kommer in i Riksdagen. Om de inte gör det lär det bli vissa interna stridigheter mellan de renläriga rasisterna och partiledningen. Det skulle troligtvis förlama SD för en rätt lång framtid, över en del val. Det är alltså nu eller aldrig för SD. Men även om de kommer in så tror jag att SD kommer att få en hel del problem med sina oslipade gräsrötter. Det är en hel del tomma stolar som skall fyllas och risken är naturligtvis att någon mindre mediatränad förmåga yttrar vad partiet ”verkligen” vill….

Man kan skönja vilket spektakel som kanske kommer att utspela sig i Riksdagen. Tänk då mardrömmen ifall SD dessutom skulle bli vågmästare. Man kan ju förstå varför Reinfeldt inte vill ha dem som grannar i plenisalen..

När blev enskilda politikers privatekonomi sakargument? Igår?

Än en gång skall det parti som högljutt klagat på smutskastning nu sänka ribban ytterliggare i denna valrörelse. Jag menar naturligtvis socialdemokraterna. Det räckte nämligen inte att Ibrahim Baylan försökte göra politik av paret Reinfeldts privatekonomi. Nu skall en hel kampanj fortsätta på samma spår. De försvarar sig att med att ”det inte är smutskastning” utan ”bara fakta”. Det är ett rent tramsigt försvar. Hela kampanjen implicerar liksom Baylans låga angrepp på att Reinfeldt tydligen omöjligen kan föra sin politik av egen övertygelse om vad som är bäst för Sverige, utan att snarare snikna privatekonomiska skäl är orsaken. Det är ren klassisk vänstersmutskastning, nämligen att en framgångsrik politiker (som därmed ofrånkomligen tjänar bra) omöjligen kan vara för något annat än skattehöjarpolitik. Vänstern vill tydligen intw debattera sakargument, utan bara åsiktsmotståndarens mystiska dolda agenda..

Men visst, negativt kampanjande kan vara rätt fyndigt och är utan tvekan en del av en valrörelse. Men det är ju så typiskt att det kommer från det parti som unisont skriker som en stucken gris så fort någon nämner att Sahlin missbrukat offentliga medel. Att samma parti som startat någon form av hemsida kallad ”tvättstugan” för vad de anser vara lögnaktig och felaktiga utspel (ja naturligtvis bara från alliansen) utan tvekan är det parti som går längst eller skall jag kalla det ”lägst” i just negativt kampanjande.

Nu tror jag likt många andra att det här greppet inte kommer att funka heller för Mona Sahlin. Orsaken är trovärdighet, och där har helt klart Fredrik Reinfeldt ett ordentligt övertag över henne. Det övertaget blev inte bättre av de rödgrönas uppgörelse om Afghanistan, med tillbakadragande från 2011 till 2013. Analytiker har främst pekat på att detta är ett svek mot afghanerna och gör Sverige till en pariastat i utrikespolitiken. Det är kritik jag håller med om. Men det är inte den enda följden av att sossarna anammat Lars Ohlys syn på konflikten med talibanerna. Det andra är att Mona Sahlin helt tydligt sålt sin egen åsikt. Bara två veckor tidigare skrev Mona i den socialdemokratiska tidningen AiP att utländsk militär närvaro kommer att behövas långt efter 2014. Nu, fjorton dagar senare så försvarar hon den rödgröna uppgörelsen såsom det vore hennes egen åsikt. Men vi väljare kan ju svårligen dra någon annan slutsats än att Rosenbad är viktigare för Mona än att hålla sitt ord. Efter att ha avslöjats med en sådan svaghet så är det inte lätt att komma undan med att smutskasta någon annan.

Andra om (S)mutskastningen: Ring Broman, Ingerö, Subjektiv, Edvin Alam, Lake