Ilmar Reepalu är en belastning för Malmö

Sorgligt nog har mitt Malmös Ilmar Reepalu än en gång fastnat med tungan i bedrövliga uttalanden om judar, denna gång i Europas största tidning. ”Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö” påstår Ilmar mot bättre vetande.

Det är riktigt, riktigt sorligt. Jag kan villigt erkänna att Ilmar i många år var en sosse som jag verkligen respekterade, även om jag naturligtvis också haft mina politiska invändningar. De där mutanklagelserna som florerade för att han blev bjuden på en resa till Sydafrika av en nära vän, gav jag inte för. Även sossar har rätt till att ha rika polare. Nej, Reepalu har varit en otroligt viktig ledare för mitt Malmö, när den gick från ett före detta industricentrum på rejäl dekis, till en modern, ung och pulserande stad med framtidstro i och med bro, citytunnel, Västra hamnen och högskola. Ilmars roll i detta är att en mängd moderna förändringar har kunnat genomföras som gammelsossar och vänstertraditionalister annars hade satt sig emot ifall samma reformer hade haft en borgerlig stämpel. Han har helt enkelt varit sossealibit som gjorde moderniseringar och marknadsmässiga infrastruktursatsningar möjliga, trots att Skånes socialdemokrater troligtvis är landets mest vänsterradikala och ideologiskt insnöade.

Men sedan kom 2009, då Ilmar Reepalu för det första började driva en riktad utrikespolitik mot Israel från kommunalrådsposten, där just den judiska staten skulle kritiseras och isoleras (men ingen annan nation som tex Saudiarabien som Malmö under Ilmars ledning samarbetar med i skolfrågor). För det andra har detta följs av flera märkliga uttalanden där det har varit tydligt att Reepalu haft väldigt svårt att särskilja mellan staten Israel och ena sidan, och Malmös judar å andra sidan. Förra gången lyckades Reepalu, föga trovärdigt måste jag tillägga, skylla detta på journalisten som intervjuade honom. Socialdemokraterna central försökte laga fadäsen med att skicka ner Mona Sahlin på försoningsmöte med stadens judar. Men nu återkommer alltså dessa oförsvarliga grodor i en annan intervju.

Detta är helt oacceptabelt. Malmö kan inte ha ett politiskt ledarskap som uppvisar det minsta spår av acceptans eller ens nonchalans inför rasistiska attacker mot judar och antisemitism. Min stad skall vara en stad för ALLA och det inkludera judiska malmöiter. Punkt slut.

Dessutom är det här en riktig mardröm publicitetsmässigt för Malmö. Arbetet att göra min stad till en attraktiv plats för människor, företag och turister både i Sverige men också internationellt, har Ilmar Reepalu själv slitit hårt med under många år. Nu raseras detta arbete på mycket kort tid av hans oförsvarliga uttalanden. Ilmar Reepalu har blivit till en blytung belastning för Malmö. Om inte sossarna klarar av att byta ut honom så hoppas jag att väljarna gör det i höst.

Andra som skriver bra: Fredrick Federley, Gulan Avci, Fredrik Malm, Tokmoderaten, Mathias Sundin

Debatten om hushållsnära tjänster är ideologisk för sossarna.

De senaste veckornas debatter, om hushållsnära tjänster, om sossehockey, och om vi skall ha en näringspolitik (Läsa SAAB och AstraZeneca) där staten aktivt stödjer enskilda aktörer, har något gemensamt över sig. Det är frågan över hur stor roll staten skall spela i vanliga arbetande människors liv och leverne. Låt mig poängtera att jag med ” vanliga arbetande” menar personer som egentlig mening inte borde ha något hjälpbehov rent ekonomiskt i sitt dagliga liv. Här finns det en ideologisk skillnad mellan blocken, till hur framtidens Sverige skall se ut.

Som vi i veckan fick reda på så har alliansens skatteavdrag på hushållsnära tjänster fått branschen att växa enormt, och glädjande rör det sig främst om tidigare arbetslösa som nu har dessa jobb. Reformen är även poppis generellt sätt i landet, då den gjort att mammor och pappor i arbetande familjer kan använda kvällar och helger åt varandra och barnen, istället för trist hushållsarbete. Intressant nog har de kritiska socialdemokratiska debattörerna varit tydliga med att beskriva dessa skattelättnader som det vore ”subventionerade”, och därmed ställer dem mot andra statliga utgiftsposter. Men är det sant? Nej, inte om du frågar Konjunkturinstitutet som beräknar att staten tjänar på skatteavdraget på hushållsnära tjänster.

Varför är då sossarna kritiska? Sveriges skattesystem har sedan tidigt 70-tal byggts upp på att en allt större kaka av våra inkomster skall gå via en loop till staten med skatt och sedan tillbaka in i våra fickor via allehanda bidrag. Låt mig förtydliga, jag menar alltså inte bidrag till behövande, utan bidrag till vanliga Svenssons med arbete som därmed har blivit beroende av staten. Det här har varit en rent kalkylerad ideologisk politik från socialdemokraterna som byggt på att vi kollektivt skall bindas till den goda och förment allmäktiga svenska statsmakten oavsett om vi behöver det eller ej. För att få medborgarna till att acceptera detta har en stor del av skatterna osynliggjorts för oss. När vi varje månad tittar på vår lönespecifikation och hur mycket som skall gå till skattmasen så har redan en stor kaka dragits som alltså inte syns på detta papper. Så är det inte i andra länder.

Företag har i stort behandlats liknande. Överlag har de straffbeskattats, reglerats och även ställts under LOs inflytande. Men för att ha kvar våra svenska exportföretag i landet vilka vi alla varit beroende av, så har fringisar, avdrag, gynnsamma samarbeten och skattebefrielser getts till ett fåtal etablerade marknadsaktörer. Det har lett till att tex Wallenbergssfären kunnat blomstra, men samtidigt orsakat att vi de senaste 40 åren haft katastrofalt få svenska småföretag som växt till större koncerner. Alltså staten och kapitalet i samma båt, där just den allsmäktiga staten förutsätts veta vilka som blir framtidens vinnare på marknaden. Denna pamparnas näringslivspolitik från 70-talet som under de senaste decenniernas socialdemokratiska regeringar med Ingvar Carlsson och Göran Persson skuffades ut i kylan, verkar nu ha fått en renässans inom socialdemokraterna, om vi ser till det senaste årets utspel om SAAB, Astra och sossebloggares allmänna funderingar.

Men inom hushållsnära tjänster har denna storebrorspolitik avslöjats av medborgarna. I en bransch med små aktörer, där en privatperson säljer tjänsten och en annan köper den, så har den enorma skillnaden mellan vad konsumenten betalar och vad producenten får ut i lön varit horribelt synlig för båda parterna. Därmed förpassades denna bransch tidigare till den svarta marknaden.

Skatteavdragen på hushållsnära tjänster som alliansen instiftade är snarare en återgång till att transaktioner mellan två medborgare inte behöver gå via staten i skattebidragsloopen. På samma sätt kan man tolka ett annat av alliansens trumfort, nämligen jobbskatteavdraget, som har lett till att vanliga knegande arbetare har fått behålla en extra månadslön i fickan. Pengar vilket tidigare gick till skattmasen (och sedan en del möjligen på retur). För om man har en stabil inkomst finns det inget egenvärde i att behöva förlita sig på bidrag när man lägger upp månadsbudgeten. Jobbskatteavdraget är ett steg på väg mot att fler arbetstagare i vårt land skall klara av just det.

Därmed kan man se både Alliansens jobbskatteavdrag och skatteavdrag på hushållsnära tjänster som början på en ren medborgerlig frihetsrevolution. Majoriteten skall helt enkelt kunna sköta sitt liv utan en beroendeställning mot staten på daglig basis. Detta samtidigt som staten riktar in sig på att hjälpa oss, men bara när vi verkligen behöver det och vill det. Ökad frihet och självständighet för medborgare som då snarare kan välja själva när de vill vara kollektivister, i kombination med en slimmad statmakt som inte lägger sig i allt. Märk väl att både staten och dess medborgare samtidigt fortsätter att vara solidariska, men inriktningen är på behövande.

Det är också därför de rödgröna varit kritiska mot denna politik. Det undergräver helt enkelt den socialdemokratiska (och än högre grad vänsterpartistiska) synen på den allsmäktiga staten och därmed deras ideologiska bas. Exempelvis kan nu arbetstagare själv välja om de vill använda sina pengar till att gå med LO, till skillnad från innan, då pamparna på Rosenbad gjorde valet åt oss genom statlig subventionering av medlemsavgifter. Ja vi väljer själva, istället för den goda staten väljer åt oss. Detta får sosserörelsen att darra. Det är förklaringen till den hysteriska ton om ”pigavdrag” och ”kall egoism” som vi nu börjar vänja oss, så fort en sosse försöker diskutera politik. Den ideologiska basen är ju hotad.

Ideologisk OS-hockey? Knappast…

OS tar verkligen fram oanade sidor hos många, dock inte bara hos idrottsstjärnor. Peter Högberg försöker göra något socialdemokratiskt av att våra Tre kronor slog Finland imorse, genom att påstå att de spelar ”sossehockey”. Nu jag vet inte vad som är så speciellt socialdemokratiskt med tjugo grabbar som genom hårt arbete och genom att emigrera till ett lågskattande Nordamerika har tjänat mångmiljonbelopp på en arbetsmarkand utan tillstymmelse till LAS, och med astronomiska löneskillnader.

Men är inte det kollektiva uppoffrandet från våra hockeyspelare något socialistiskt eller socialdemokratiskt? Nu har jag svårt att se mycket till ideologi i sport överhuvudtaget. Men om jag skall försöka så finns det ju en viss skillnad på ett frivilligt samarbete (som förövrigt även är basen för varenda kapitalistisk bolagsform) vilket Lidström och company står för, med den tvångsmässiga kollektivism som socialism de facto innebär. Exempelvis var finns det frivilliga i att skattebetalare kollektivt tvingas bidra till LO-medlemmars medlemsavgift, vilket är ett återkommande krav från Högbergs sossar?

Förövrigt hoppas jag att ingen har missat att även miljöpartiet har kommit till insikt att alliansens avdrag för hushållsnära tjänster är en succé, som de vill behålla efter valet. Bra gjort. Men precis som Per Ankersjö, Kent Persson, med flera skriver så ställer det ytterligare frågor om vad de rödgröna egentligen är överens om, då både vänsterpartiet och de något tvekande socialdemokraterna fortfarande är kritiska. Det framstår som allt omöjligare för väljarna att veta vad en röst på ett rödgrönt parti i Riksdagsvalet skulle innebära i förd politik, eller om de ens skall lyckas jämka ihop sig till ett fungerande regeringsalternativ till Alliansen.

Socialdemokratisk kluven tunga angående medicinsk forskning

Nyss hemkommen från en härlig skidsemester, så satte jag morgonkaffet i vrångstrupen när jag läste sossarnas påstådda omtanke för svensk medicinsk forskning i Svenskan. Orsaken för detta uppvaknande är att Astra Zeneca ämnar skära ner 8000 tjänster globalt, vilket med all sannolikhet kommer att slå hårt i Sverige. Av de tre forskningscentrum företaget har i vårt land (Lund, Mölndal och Södertälje) hotas två av nedläggning. Detta skulle även få stora konsekvenser för vår universitetsbaserade medicinska forskning som till viss del stöds av Astra Zeneca.

Med tanke på hur de socialdemokratiska regeringarna under Persson drog ner på anslagen till medicinsk forskning vid våra toppuniversitet, för att i stället slänga bort pengarna på att nyetablera småuniversitet uti i landet utan möjlighet till att utföra tongivande forskning, så är detta ett välkomnat uppvaknande av sossarna. Dessutom ligger det helt i linje med den betydligt mer gynnsamma forskningspolitik som alliansen drivit de senaste åren.

Men det är en stor risk att det hela blir en socialdemokratisk judaskyss. Flera tongivande centerbloggar slår huvudet på spiken när de tolkar artikeln i sammanhang med de övriga rödgröna näringslivsutspelen det senaste åren (se tex Sahlins katastrofala uttalanden om SAAB). Nämligen att sossarna nu vill ha tillbaka ett förhållningssätt till marknaden där den allmänt beskattas och bestraffas, men att sedan enskilda aktörer skall gynnas med fringisar, mystiska avdrag och för skattebetalarna kostsamma statliga samarbeten, eller misslyckade förstatliganden av olönsamma sektorer. Denna politik som bland annat Johan Westerholm verkar propsa för, är en pampanpassad vänsterextrem näringslivspolitik som Sverige varit förskonad för sedan tidigt 80-tal och som även varenda socialdemokratisk regering från och med Ingvar Carlsson, tog allt mer avstånd ifrån. Det är verkligen inte en politik svensk läkemedelsindustri (eller för den delen någon annan verksamhet) behöver.

Mycket avslöjande så tolkar även socialdemokraternas samarbetspartners det liknande. Emil Broberg, etta på vänsterpartiets landstingslista i Östergötland anser artikeln är en bra utgångspunkt för att propagera för skapande av statliga läkemedelsföretag. Detta är ett förslag som det förment blockneutrala Piratpartiet även vill införa (och som jag kritiserat vid otaliga tillfälle). Det innebära att staten skall skapa enorma statliga företagskolosser med tusentals anställda från noll, i en bransch som staten inte har någon erfarenhet av. Dessutom är just statliga kolossföretag en bolagsform som visat sig ha enorma svårigheter med lönsamhet och framförallt med forskning och utveckling. Både när de har existerat öster om Berlinmuren inom sovjetiska GOSPLAN-system, eller som vårt eget Svenska varvs, i västerländska blandekonomier. Om detta blir följden av rödgrön forskningspolitik, borde väljarna få reda på det nu, så de vet vad de röstar om i september.

Dessutom har jag själv svårt att socialdemokraternas nyvurmade omtanke för medicinsk forskning på allvar. Under Göran Perssons regering instiftade socialdemokraterna Djurskyddsmyndigheten som en eftergift till miljöpartiet. Denna rent ut sagt aktivistiska myndighet, med en miljöpartistisk djurrättsaktivist som boss, började därefter spotta ut lagförslag för att inskränka djurförsök. Detta hotade att jaga majoriteten av den medicinska forskning ur landet som bedrivs vid Karolinska institutet, Lunds universitet, Sahlgrenska och andra svenska tongivande forskningsinstanser, samt naturligtvis privat läkemedelsforskning med Astra Zeneca i spetsen. Tack vare ett ivrigt debatterande från ledande forskare, företag (bla just AstraZeneca), patientorganisationer samt agerande från juristerna vid lagrådet kunde denna dysfunktionella myndighet hållas på mattan, till dess att den lades ner av alliansen, mycket tack vare Göran Hägglund.

Men miljöpartiet vill ha tillbaka sin djurskyddsmyndighet (denna gång på EU-nivå), vilket stämmer väl överens med att partiet är helt emot djurförsök, trots att de är fullkomligt nödvändiga inom medicinsk forskning. Skall man tolka Anders Ygemans (miljöpolitisk talesman för socialdemokraterna) kritik i en Newsmill-artikel mot att alliansen lade ner djurskyddsmyndigheten så är det en eftergift till djurrättsaktivisterna inom miljöpartiet som sossarna ställer sig bakom. Djurskyddsmyndigheten återuppstår alltså troligtvis från de döda ifall de rödgröna vinner valet.

Därmed blir även detta sosseutspel ett slag i luften helt utan betydelse. För tal om statligt engagemang i läkemedelsindustrin spelar mindre roll, när man samtidigt ämnar driva en politik som kraftigt inskränker det lagliga utrymme vilket hela verksamheten är beroende av. Så oavsett vad dessa ledande socialdemokrater skriver så förblir de rödgröna ett hot mot svensk medicinsk forskning och läkemedelsbolag i Sverige i och med miljöpartiets deltagande. Det torde göra det klart var tex södertäljebor eller lundabor på slätten borde rösta på om de vill ha sina Astra-jobb kvar.

Djurrättsfilosofer med ihåliga argument, igen…

Ett några veckor gammalt inlägg hos Nonicoclolasos påvisar att de ideologiska djurförsöksmotståndarna är på marsch igen. Det har varit någorlunda tyst på den fronten i nästan fem år nu. Orsakerna har varit flera. Dels har de regelrätta terroristattentat som djurrättsaktivister genomfört, främst i England möjligen fått en hel del att backa undan. (Även i Sverige har vi haft ett ganska uppmärksammat fall där en vaktmästare på ett forskningsinstitut attackerades med syra). Den andra anledningen är säkerligen att den mest kända djurrättsfilosofen Peter Singer gjorde bort sig för några år sedan när han förklarade att tidelag är OK så länge djuret gillar det. Det fick Johan Hakelius att skriva en helfestlig krönika över hur den kända filosofen hade ertappats med byxorna vid anklarna på väg in i stian.

Men nu är djurrättsfilosoferna tillbaka i Form av Robert Bass. Om jag skulle påstå att hans påstående är övertygande så skulle jag blåljuga.

För det första anser Robert Bass att all medicinsk vetenskap är relativt onödig:

” In fact, there is a good utilitarian case that not much in the way of scarce resources should go to support medical research at all, or for that matter to medical treatment for citizens of the wealthier countries of the world. The reason is that most research and treatment goes to providing therapies and interventions that marginally extend life or enhance quality of life for people who are already, by historical and current world-wide standards, exceptionally fortunate.”

Med andra ord, för att det finns människor som svälter på vår planet så är det enligt Bass omoraliskt att försöka hjälpa Alzheimer- och Stroke-patienter i Sverige. Tack och lov så är det väldigt få som skulle skriva under på ett sådant horribelt argument. Dessutom stämmer det inte. Även människor i u-länder använder mediciner, och djurförsök har gjort oss 20 år äldre i genomsnitt, enligt US department of Health and Human Services.

För det andra menar Bass att djurförsök är dåliga:

"Proceeding from the other end, Daniel Hackam and Donald Redelmeier published in
JAMA, the Journal of the American Medical Association, the details of a study of the translation of animal research into clinical results.. … They sought to examine “how often highly cited animal studies translate into successful human research.” Their finding was: not very often. Even though the animal studies included could reasonably be said to be the best of the best, with a median of 889 citations each, only 37% of the results were replicated in human trials.”

Med andra ord menar Bass då endast 37 % (eller något färre) av djurstudier gav bra effekter så är djurförsök för dåliga. Det finns två invändningar som gör det här påståendet het värdelöst:
(1) Siffran i sig stämmer. Det är nämligen väldigt svårt att utveckla sjukdomsmodeller på en hel del människosjukdomar i djur. De skall ju helst efterlikna både i orsak, mekanism och symptom. I de flesta fall får forskare nöja sig med rätt dåliga modeller. Men om man ser till andelen av forskningsprojekt som blir fungerande mediciner så är det endast 1 %. Djurförsök är helt enkelt inte flaskhalsen.
(2) Vad Bass ignorera är att det inte finns några alternativ alls till djurförsök. Det finns inga sjukdomsmodeller av värde som inte är baserade på djurförsök. Låt mig exemplifiera: Parkinsons sjukdom orsakas av att en population nervceller dör. Dessa celler producerar dopamin, och bristen på detta signalämne orsakar tilltagande brister i patientens möjlighet till att röra sig, och med tiden även depression, total immobilitet och död. Enligt Bass borde “simulating metabolic pathways, clinical and epidemiological studies, micro-dosing, in vitro testing (cellstudier), and computer and mathematical modelling” kunna ersätta djurförsök. Men om djurförsök nu är så dåliga hur skall då studier på enskilda celler, utan organ eller någon form av symptom kunna vara bättre? Epidemologiska studier berättar i vilka miljöer, och ibland vilka gener som kan göra ge människor Parkinsons, men kan knappast forska fram nya läkemedel. Simuleringar och matematiska modeller må ha sitt värde i utbildningar men i forskning har de föga värde. De kan ju aldrig bli bättre än vad de programmeras till. Då det fortfarande är mycket vi inte vet om sjukdomen så blir ju modellerna därefter, nämligen mycket bristfälliga. Micro-doseringar har ofantliga brister då de flesta ämnen binder till olika saker vid olika koncentrationer, och såvida vi inte gör det i djur så kan vi inte studera utfallet särskilt djupt. Kliniska studier använder vi idag, men vill vi verkligen börja använda dem på tidigare stadier med ökade risker?

Med andra ord så är det riktigt skralt med underlag för Bass åsikter i artikeln. Den enda slutsatsen jag kan dra av den, är att det tydligen inte ställs så stora krav på forskare i filosofi, i jämförelse med naturvetenskap och medicin.

Lönedumpning, myten där sossar förenar sig med bokstavsvänstern och nationalromantiker

Något senkommet tänkte jag kommentera gårdagens rödgröna utspel att den så kallade Lavallagen rivs upp vid rödgrön valseger. Enligt de rödgröna öppnar lagen för ”lönedumpning och illojal konkurrens" när utländska företag med utländsk arbetskraft tillåts konkurrera på svensk mark. Detta skall tydligen lösas med isolationism och byråkratisk fight mot bindande EU-direktiv.

Visserligen har fler debattörer redan före mig och föredömligt påvisat det rödgröna förslagets brister. Mark Klamberg har tydliggjort att den så kallade Lavallagen som vår regering lagt fram faktisk innefattar att de utstationerade arbetstagarna garanteras de arbets- och anställningsvillkor i värdlandet som är fastställda i lag eller i allmängiltiga kollektivavtal. Därmed är alltså de rödgrönas förslag inget annat än ett slag i luften. Magnus Andersson har påvisat hur illojalt och osolidariskt det rödgröna förslaget är för bla de balter som via tillgång till svenska arbetsmarkanden har chans till en bättre ekonomisk tillvaro och utveckling.

Men jag tänkte skärskåda den ideologiska bas som de rödgröna utgår från i sitt resonemang, nämligen att globalisering, frihandel och konkurrens på arbetsmarkanden skulle leda till någon form av lönedumpning och ”race to the bottom”. Det fantastiska är att detta påstående totalt saknar verklighetsanknytning och är en rutten marxistisk rest som utgår ifrån att det skall bli färre och färre arbeten och därmed lägre och lägre löner. Beklagligt nog är det en argumentering där mest sansade högersossar sliter av sig skjortan och vadar ut i dypölen för att gemensamt rulla runt ibland de mest unkna klasskampsslagorden med bokstavsvänstern. Än sorgligare är att vi nu ser att också miljöpartiet gör dem sällskap. Gröna på utsidan med röda på insidan är de alltså, fjärran från så kallad lattelibralism.

De rödgröna skriver att ” Utan kollektivavtal vet vi av erfarenhet att löner och villkor successivt försämras för alla på arbetsmarknaden.”. Det är en fullständig lögn utan spår av empiri. De senaste 150 åren har vi över världen kunnat se ständigt ökande reallöner hos breda folklagren i princip alla länder som omfamnat marknadsekonomi. Av dem är det en himla massa länder som aldrig haft några som helst kollektivavtal, och de flesta andra har endast haft dem under en relativt kort tid. Men trots det stiger alltså lönerna.

Vi kan även se det ur en annan vinkel. Sedan de senaste 30 åren har svensk ekonomi blivit allt mer frihandelsvänlig och globaliserad. Det betyder att de flesta varor och tjänster som vi i Sverige använder, och som tidigare var protektionistiskt skyddade från omvärlden, nu produceras och utförs på en global marknad där svenska arbetare konkurrerar med utländska arbetare som har lön efter sina hemländers lagar. Men trots att de flesta svenskar sedan länge konkurrerar med arbetare i låglöneländer utan kollektivavtal har svenska reallöner marscherat upp i en stadig takt de senaste 30 åren. Det blev aldrig något race to the bottom. Snarare har det blivit ett race to the top då flera tidigare fattiga länder har blivit rikare. Frågan är om något race to the bottom någon sin inträffat i en markandsekonomi, förutom under extrema kortvariga perioder där politikers maktmissbruk bla lett till hyperinflation.

Trots det påstår en annars vettig sosse som Johan Westerholm med stöd av bland annat Peter Andersson, HBT-sossen och övriga sosseklabbet att med utländsk konkurrens så skulle svenska arbetare reagera som vargar och ta allt sämre jobb med lägre löner. Det är inte en seriös politisk positionering utan saknar det all form av empirisk förankring. Dessutom underblåser det en ogrundad ekonomisk ”vi eller dem”-syn och därmed krafter som bla manifesterade sig när LO-funktionärer gastade ”Go home” till lettiska arbetare. De krafter tycker jag vi kan klara oss utan i svensk politik.

Är kommunister regeringsdugliga Mona?

Idag kom debattartikeln som jag väntat på. Nämligen artikeln där Mona Sahlin ställs till svars för att hon ämnar släppa in vänsterpartiets gammelkommunister i Rosenbad.

Vi får nämligen inte glömma att den riktiga skiljelinjen i svensk riksdagspolitik inte går mellan blått och rött block. Nej den går som en spricka rakt igenom de rödgröna, där socialdemokraterna och även miljöpartiet står på samma sida som de borgerliga. Skillnaden mellan vänsterpartiet å ena sidan och sossarna med alla de andra riksdagspartierna är en avgrund i jämförelse med alla andra åsiktsskiljaktigheter inom svensk politik. Orsaken är att vänsterpartiet fortfarande idag utmanar grundbulten i vårt samhälle, våra friheter och vår demokrati, och den grundbulten är kapitalism och marknadsekonomi. Det kravet står i vänsterpartiets partiprogram.

Tyvärr tycker jag att författarna riskerar att fippla bort det hela genom att nämna Nordkorea. Det är onödigt. Det räcker att påpeka att den nuvarande ledningen har ett odemokratiskt förflutet. Det räcker med att vänsterpartiet idag accepterar att medlemmar av partiledningen står i uppdrag åt kommunistiska diktaturer. Eva Björklund, suppleant i vänsterns partiledning, är även redaktör för Fidel Castros okritiska husorgan i Sverige. Är det så vänsterpartiet påvisar att man gjort upp med sitt tyranniska förflutna? Är det ett parti som gör skillnad mellan demokrati och diktatur?

Detta vänsterparti anser Mona Sahlin är moget för ministerposter. Detta vänsterparti som socialdemokratiska ledare sedan 20-talet har hållit kort, skall nu utan krusiduller, utan kritisk diskussion och utan krav på ideologiska eftergifter bjudas in i maktens korridorer. Förhoppningsvis ger väljarna henne en ordentlig bakläxa.

PS1: Sossebloggen Röda bergen kritiserar artikelförfattarna då han anser dem jämställa vänsterpartiet med rasistiska och främlingsfientliga grupper. Men Eva Björklund i vänsterns partiledning anser ju att just kubaner skall dömas till ett stalinistiskt förtryck. Är inte det rasistiskt?

PS2: Och nu till något helt annat. Piratpartiet verkar spåra ut mer och mer. Nu ondgör sig partiledaren Rick Falkvinge över att polisen använde en förvunnen 18-årings mobiltelefon för att försöka lokalisera denna person efter att han har varit borta i ca 48 timmar efter en fest. Enligt Rick ”har människor rätt att ta en paus och försvinna”. Jovisst men jag undrar hur intressant det perspektivet är i dagsläget när helikoptrar hovrar utanför Varbergskusten i letande efter en gymnasieelev. Om integritetsperspektivet betyder att svensk polis inte får leta efter försvunna människor, ja då är det dags att ta av sig foliehatten.

OECD:s statistik blottlägger socialdemokratisk kunskapsunderskott

Helgens politiska snackis var ju att Sverige har tappat i OECD.s. Vi går från att förra året ligga på 109 % till i år 107 % av medlemsländernas sammanlagda snitt. Detta orsakade en formlig kakofoni av anklagelser av det grövsta mot regeringen från sossar. Men som vanligt visar det här snarare att dessa sossar har ofantliga problem, både med läsförståelse och synnerligen grundläggande kunskaper i ekonomi. Sorligt nog handlar det inte bara om en och annan sossebloggare som fintat bort sig själv, utan även socialdemokratisk riksdagspolitiker. (Ja även vissa kommunisterna kastar sig i samma tunna förstås, men det kunde vi listat ut med en tudelad kroppsdel som inte brukar deltaga i tankeverksamheten)

Så nu som en lite förklaring till er sossar: När Reinfeldt säger att Sverige klarat krisen bra så menar han det Sverige som han faktiskt har ansvar för, nämligen den svenska staten. Den har klarat sig mycket bra förhållandevis och har kunnat undvika de enorma underskott som en hel del andra länder tvingats till. Detta innebär att svenska skattebetalare kommer att slippa år av plågsam återbetalning av enorma statsskulder vilket orsakar nedskärningar inom skola och vård som följd. Vi har även idag samma arbetslöshet under brinnande lågkonjunktur som Sverige hade 2006 under brinnande högkonjunktur (med sossestyre). I det är vi bäst i klassen.

Vad som har gått back är svensk privatekonomi (även om 2010 ser betydligt bättre ut för Sverige jämfört med EMU-genomsnittet). Men Sverige är ett förhållandevis litet land som är beroende av export. Därmed slår internationella konjunkturer hårdare mot Sverige (eller exempelvis Irland och Finland som också backar mer eller lika mycket) än ett Storbritannien, USA eller Frankrike. Då varken Reinfeldt eller en Sahlin kan påverka amerikanska konsumenters köpkraft, så har just detta inte med vilken politik vi för. Och det borde inte vara så heller. Men då i princip varenda sossebloggare inte fattar vinken gissar jag att det blir många dyra uppköp av privatägda svenska bolag ifall de rödgröna vinner valet. Betänk att detta skulle vara en politik som till och med varenda sosseregering efter 1985 totalt tagit avstånd från, så ser man hur extrem denna socialdemokratiska kritik är.

I vimsighet slår däremot Fredrik Olovsson, socialdemokratisk riksdagsledamot från Katrineholm, de flesta (otroligt nog även Monica Green). Han påstår att OECD-siffrorna inte kan förklaras med att vårt avlånga land skulle vara speciellt exportberoende och hänvisar till ett diagram i en rapport från Svenskt näringsliv där Sverige jämförs med andra länder. Men i diagrammet listas EU-länder och inte OECD-länder. Av de 16 EU-länder som är mer exportberoende än Sverige är endast 9 med i OECD. Till det kan tilläggas att av de kvarvarande länderna inkluderas Irland som backar mer än Sverige, samt flera länder som backar något mindre än Sverige men samtidigt ligger på en betydande lägre nivå än oss (som Tjeckien, Slovakien och Ungern) att de procentuellt sjunker lika mycket som oss. Därefter trumfar Olovsson med att Kommerskollegiums internationella jämförelse visar att svensk export klarat sig någorlunda bra. Men vem har påstått något annat? Problemet är hur STOR del av svensk ekonomi som är exportberoende.
Det största svenska riksdagspartiet är tydligen även det mest okunniga från gräsrötter till riksdagsledamöter. Skall verkligen dessa anförtros med ett regeringsförtroende?