Orsakade Aftonbladet Husbykravallerna?

Veckans kravaller och förstörelse som började i Husby har fått Sveriges heltidsavlönade tyckare, samt en hel del politiker att söka efter orsaker. Rätt många har redan gjort bort sig i sina anklagelser till höger och vänster. Men jag undrar om man inte kan hitta vissa förklaringar till det hela i vänsterns hysteriska samhällskritik de senaste åren.

Den absolut mest förenklade och simpla försöket till Husbykravallerna har naturligtvis Sverigedemokraterna stått för. Det är tydligen den förhatliga mångkulturen som orsakar det hela. Att många mångkulturella länder som Singapore eller USA inte är i ett ständigt krigstillstånd är ett övertydligt exempel på att den teorin är löjlig. En annan är att den absoluta majoriteten invandrare i Sverige inte har var det minsta delaktiga i några kravaller någonsin.

Men en hel del andra på vänsterkanten har i ärlighetens namn inte varit mycket bättre. Både Aftonbladets ledarsida (och naturligtvis samma tidnings bolsjevikiska kulturredaktion) och Miljöpartiets Åsa Romson har i olika utsträckning påstått att förklaringen är nedskärningar som skall ha drabbat just Husby. Men som ett flertal debattörer påvisat så har Husby inte drabbats av några större nedskärningar. Dessutom, den samhällsservice i butiker och bankkontor som möjligen inte finns i Husby, existerar blott en tiominuterspromenad därifrån i Kista. Om det var nedskärningar, frånvaro av butiker eller bristande samhällservice som var orsaken så borde svensk glesbygd sedan länge stå i lågor. Där är det inte tio minuter, eller en station på tunnelbanan till närmaste bankkontor, utan snarare tio mil. Man kan ju dessutom undra hur mycket en stenkastande 15-åring bryr sig om det är några extra kvarter till närmaste barnavårdscentral eller postkontor. Det är knappast det klientel som brinner efter information om porto, eller havandeskap. Förklaringen håller inte.

Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven påstod i lördagsintervjun i radion att det var arbetslöshet i Husby, kopplat till ökade klyftor mellan rika och fattiga som var förklaringen. Sverige är dock ett av världens mest jämlika länder med minst inkomstskillnader. Löfvens teori skulle därför innebära att alla de länder med mer ojämlikhet än Sverige borde stå i lågor. Men det brinner inte i Tyskland, i Polen, i Kanada eller i Nederländerna. Och även i Finland och många andra länder är det tyst. Hur kan det komma sig? Ej heller är Husby den del i Sverige där lönerna är som lägst, arbetslösheten som högst och utbildningsnivåerna som lägst. När Stefan Löfven fick detta som följdfråga uppträdde han som ett stammande byfåne, och avskrev helt plötsligt sig själv som någon som kunde förklara förstörelsen i just Husby. Trovärdigheten sjönk därefter.

Vi har även teorin från den dubiösa organisationen Megafonen som menar att polisen skapade det hela, i och med dödsskjutningen av en 69-årig psyksjuk man i området. Men inget tyder på att någon av våldsverkarna i området ens visste vem denna man var. Det är också en krystad ursäkt för att bränna upp grannens bil.

De mer analyserande tyckarna har bla observerat att en hög andel (ca 80%) av de som anhållits är redan straffade kriminella. Möjligen är det en del i att ljusskygga gäng i Husby har velat ta över området från polis och samhället, för att kunna utföra brott, som beskyddarverksamhet mer riskfritt. Detta i kombination med ”Copycats”, samt folk likt vänsterextremister (många gånger från medelklassområden)  som uppenbarligen gillar våld som förströelse, har sedan inspirerats och spridit det hela till andra områden.

Det behöver dock inte förklara varför Husbykravallerna startade just i Husby och heller inte tidpunkten.  Det finns ju kriminella ungdomar i glesbygden också. Jag tror trots allt att nyckeln kan vara att Husby är en invandrartät förort och många där är i utanförskap. Men inte för att dessa två faktorer, är de springande faktorerna. Det viktiga är snarare hur vi i det svenska samhället debatterar just dessa frågor. Så låt mig förklara en möjlig indiciekedja:

Oavsett om nästan alla Sveriges politiskt aktiva vill förändra Sverige i någon riktning, så går det inte att komma ifrån att detta land, i förhållande både till historien och världens övriga länder, är väldigt enkelt och bra att leva i. Vi har allmän sjukvård, allmän skola och vem som helst kan med bidrag och fördelaktiga lån studera vid våra universitet. Vi har någorlunda generösa trygghetssystem, ett fungerande pensionssystem och en av världens minst korrupta statliga förvaltningar. Dessutom har vi till skillnad från många andra länder råd med dessa system mitt i en galopperande global ekonomisk kris, så vi har sluppit att skära ner allt för mycket i dem och lär med bibehållen standard kunna slippa göra så in i framtiden också. Därtill kan vi tillägga att vi har en av världens mest generösa asyllagar, och alla internationella undersökningar lyfter fram Sverige som ett av världens minst rasistiska länder. Klart det finns problem, som tex höga trösklar för unga och invandrare att komma in på arbetsmarknaden, enskilda individer har fallit mellan stolarna när sjuksystem har reformerats och visst finns det en och annan rasist som gör livet surt för andra. Men i stort fungerar Sverige mycket väl, och majoriteten av de som kommit till vårt land har också karriärer och jobb.

Men så låter det inte om man följer debatten i våra tidningar. Läser man Aftonbladet och vårens debatt på DN-kultur skulle man lika gärna tro att vi bor i ett land som är i paritet med Sydafrika under Apartheid (ja artiklar i båda tidningarna har dragit den jämförelsen!).  Bilden som målas upp är ett samhälle fullt av så kallade ”rasistiska strukturer”, fullt med glastak, fullt med rasistiska poliser, statstjänstemän och arbetsgivare där individen är oförmögen att påverka sin situation. Därtill har framförallt Aftonbladet rent ut sagt hetsat mot den nuvarande regeringen i en osaklig och hysteriskt ton där man påstått att regeringen ”spottar arbetslösa i ansiktet”, driver en politik som medveten skall slå mot svaga i samhället, i ren illvillighet.

Det skulle knappats förvåna att den typen av vaneförställningar faller många av de arbetslösa och småkriminella ungdomar i smaken som valt att kasta sten och bränna ner grannens bil den senaste veckan. Om någon berättar för dig att ditt eget misslyckande bara beror på andra så finns det säkerligen ett klientel som är mottagliga för sådana påståenden. Och om man nu har bestämt sig för att det land man lever i är så fullkomligt vidrigt som det beskrivs av exempelvis Aftonbladets ledarsida, samt att regering och stat påstås gör allt i sin makt för att man INTE skall lyckas, så är väl stenar mot statens utsända i form av polis och brandkår, en ganska rimlig reaktion för en del. Det är troligtvis samma mekanismer som får vissa plattskallar att tolka Sverigedemokraternas återkommande konspirationsterorer om att politiker och journalister har sålt ut Sverige till mångkulturen, med att dödshota just politiker och journalister på nätet. Det kanske inte var så SD-politikerna hade tänkt sig att reaktionen skulle bli, men för somliga är det logiskt. Precis som det är logiskt för andra att reagera på teoretiska fantasier om ”strukturell rasism” med att bränna ner en pizzeria.

Saken görs ju dessutom inte bättre med att Fredrik Virtanen, Andres Lokko och Petter Larsson beskriver stenar och pyromani som legitima sätt att visa åsiktsyttringar i en demokrati. Så ursäktar man och underblåser man mer våld mot poliser och Husbybor.

Men 15-åriga stenkastare i Husby läser väl inte Aftonbladet-kultur? Nej de gör de troligtvis inte. Men det finns en länk som binder ihop dem. I Husby har den av Ungdomsstyrelsen och Rädda Barnen betalda organisationen Megafonen verkat sedan länge med diskussions-cafe och liknande verksamhet. Intressant nog så har företrädarande för Megafonen vägrat att ta avstånd från huliganvåldet i varenda debatt i media, och även i vartenda tillfälle i media lyft fram teorier om ”rasistiska strukturer” samt påstådda polistrakasserier som orsaken till det hela. Det behövs inte mycket till fantasi för att tänka sig att detta var ungefär vad Megafonen sa till presumtiva stenkastare även INNAN kravallerna. Megafonen är länken som förbinder Aftonbladet med stenkastaran. De var provokatörerna som omvandlade det skrivna ordet till 3-kilosstenar som kastades på poliser. Och oavsett hur mycket Eva Franchell eller Anders Lindberg tycker att stenkastningen i Husby är förkastlig, så är de en del i ett hysteriskt debattklimat som kanske får vissa tokar att kasta sten.  Däremot är det naturligtvis tokarna själva som är skyldiga för sina egna handlingar.

Om vi skall undvika liknande förlopp så krävs det av alla sunda krafter att delta i debatten för att göra den mer nyanserad. För Aftonbladet kommer knappast att ändra sig då inte någon mer än Katrine Kielos på ledarredaktionen har kunnandet att föra politisk debatt sakligt. Men förenklande och förklenanade teorier som inte klarar av vetenskaplig analys, likt strukturell rasism, behöver bemötas och genomlysas för det akademiska hafsverk det är. Dessutom krävs det att sansade politiska partier, likt socialdemokraterna, inte skriver under utan seriös analys på denna typ av teorier heller. Hatiska artiklar där politiska makthavare inte bara kritiseras i sak utan hätskt beskrivs som djävulens hantlangare måste också det bemötas av så många som möjligt för att påvisa populismens fula tryne oavsett avsändare. Vi behöver helt enkelt ett mer nyanserat och civiliserat debattklimat än idag. De enorma förenklingar som får debattörer att hävda att invandrare och kvinnor i Sverige absolut inte har något alls för att vara taksamma för när de lever i ett av världens mest jämställda länder, kan inte accepteras i tysto.

De politiska förändringar som har förbättrat Sverige de senaste 150 åren, från diktatur och förtryck, till demokrati och rättsstat, har skett med fredliga medel, trots att det stora flertalet då hade betydligt knaprare och färre friheter än samtliga som bor i vårt avlånga land idag. Därför finns det inga som helst ursäkter för någon att ta till våld idag för att förändra något. Det borde även en och annan kolumnist tänka på.

(S)ynen på strukturell rasism Gav Omar Mustafa-affären sprängkraft

Stefan Löfven trodde att han slog in öppna dörrar när han på kongressen svalde begreppet ”strukturell rasism” med hull och hår. Det borde ha varit något ofarligt, nästan självklart med den vänstersympatiserande intelligentsian i ryggen, med stora invandrargrupper som hägrande röstboskap och utan minsta förpliktigande politiska beslut. Men det blev en förbannelse i och med utnämningen av Omar Mustafa. Hur kunde det bli så?

Strukturell rasism är till synes ett vetenskapligt begrepp. Det betyder att hela samhället genomsyras av osynliga strukturer som gör att etniska minoriteter och invandrare behandlas sämre än infödda, bla på arbetsmarknaden. Men det finns stora brister i det när det ställs mot vetenskapsteorins raka kriterier. Precis som jag beskrivit i ett tidigare inlägg så kräver vetenskapsteori att det som skall kallas vetenskap också skall kunna falsifieras. Alltså, hittar vi tillräckligt med data som motbevisar en teori skall den kunna förkastas (oavsett hur liten chansen må te sig vara). Men själva naturen av att beskriva rasism i strukturer, istället för att förklara det med att enskilda människor skulle vara rasister, har blivit omöjligt att kombinera med ett öppet sinne och vetenskapliga kriterier. Det har blivit ett slutet system där dess tillskyndare tolkar alla data så att de skall passa in i den egna teorin.

Låt oss ta två exempel. Gellert Tamas skriver på DN-debatt att den förhållandevis höga arbetslösheten hos invandrare, i jämförelse med infödda svenskar bevisar den strukturella rasismen på svensk arbetsmarknad. Men för att data skall passa med hans slutsatser så har Tamas intagit ett fågelperspektiv där alla nyanser ignoreras. För om man likt Fredrik Segerfeldt dyker ner i vad vetenskapen på detta område påvisar, så får man en annan bild. Arbetslösheten bland invandrare skiljer sig nämligen betänkligt beroende på utbildningsnivån hos invandrarna, tiden de har varit i Sverige är även det en stor faktor, liksom vilket land man kommer ifrån. Då blir det mer problematiskt att framhålla strukturell rasism som förklaring. För om det verkligen är rasism, varför avtar den med ju mer utbildade invandrare är, ju längre vederbörande har varit i landet, och varför skiljer den sig beroende på vilket land människor kommer ifrån, trots att länderna ligger ungefär lika långt bort från Sverige? Att tex unga människor, liksom invandrare också har betänkligt mycket högre arbetslöshet än medelålders diskuterar heller inte Tamas. Vi har ju förhållandevis väldigt höga trösklar på vår arbetsmarknad mot ALLA nykomlingar, oavsett om det beror på ung ålder eller invandring. Tamas menar även att vi har vissa väldigt högt utbildade invandrare som inte får jobb i Sverige vilket enligt honom bevisar strukturell rasism. Men hög utbildningen behöver inte automatiskt vara rätt utbildning. Jag har tex körts i taxi i Malmö av minst tre före detta högt uppsatta officerare i Irakiska Armén. Det är ingen självklarhet att de utbildningar dessa genomgått är något som svenska arbetsgivare skulle kunna ha nytta av. Detta vägrar Tamas problematisera, utan väljer och sållar snarare ut exempel och uppgifter som skall passa hans egen tes. 

Cirkelargumentets tydlighet framträder även i Maja Bredbergs artikel DN-kultur för några veckor sedan. Hon skrev att ”Viljan, eller förmågan om man så vill, att tala om rasistiska strukturer i stället för enskilda individers rasistiska handlingar verkar stå i direkt korrelation till i vilken grad man själv blivit utsatt”. Resonemanget hon bjuder på är alltså följande: Om man är så kallat privilegierad och inte utsätts för strukturell rasism vill man inte se de rasistiska strukturerna. De enda som ser dem är de som utsätts för det. Men vad innebär det ur ett vetenskapligt perspektiv i hur så kallade rasistiska strukturer skall kunna falsifieras? Jo det betyder att så fort någon har påstått sig utsatt för rasistiska strukturer så måste vederbörande ha rätt. För varenda själ som försöker motbevisa det, påvisar snarare med sitt eget debatterande att han/hon är en del i det rådande systemet som bär upp de rasistiska strukturerna.

För att at ett exempel, Jonas Hassem Khemiri påstod ju i sin artikel att polisen lät lasermannen skjuta svarthåriga utan att ingripa. Alltså att polisen som en del i den strukturella rasismen i samhället vill att invandrare mördas och därför lät lasermannen begå sina mord/mordförsök. Rent logiskt, bevismässigt etc, så är denna anklagelse från Khemiri fullständigt vansinnig. Men med Maja Bredbergs logik så har Khemiri per automatik rätt i sitt klander mot Sveriges poliser. För varenda person som debattera emot påvisar ju bara att vederbörande är en del i det rådande rasistiska systemet, och därmed förnekar dessa strukturer för att vi har en vilja i att dessa strukturer skall bestå. Så skruvad blir logiken, och det är inte konstigt att denna typ av antirasism, blir allt mer en strid om påvens skägg mellan en sinande skara övertygade.

Vi har alltså ett cirkelresonemang som bevisar sig själv. Det är precis motsatsen till hur en vetenskaplig teori definieras. I detta slutna system, eller bubbla väljer Gellert Tamas, Maja Bredberg, Aftonbladets ledarredaktion, med flera att låsa in sig, och fördömer alla utanför som den värsta form av avfällingar till rasismen. Detta trots att de anklagade många gånger själv kämpar mot just rasism. Anders Lindbergs hätska utfall mot Stina Dabrowski och Jasenko Selimovic får ju tex oss att tro att dessa de facto jobbar FÖR Sverigedemokraterna, när sanningen är det motsatta. Det är en skadlig form av polarisering av debatten som Tamas, Lindeberg med flera driver som snarare riskerar att driva många osäkra väljare i händerna på rasister.

Men vad betyder det för Stefan Löfven? Jo när han omfamnade konceptet ”rasistiska strukturer” och dessutom underströk det hycklande i det hela när han i en intervju direkt efteråt påstod sig själv vara fri från dessa samhälliga strukturer så blottade han sig mot all form av anklagelser om just rasism mot honom själv. För vad Löfven i princip har sagt är ju att varenda person som anser sig ha blivit rasistiskt motarbetad, har automatiskt rätt. Varenda människa som försöker bemöta anklagelserna är per definition bara en del av systemet som i sitt förnekande understryker dessa rasistiska strukturer med sitt eget ställningstagande. Det gäller i så fall även de som kritiserar Socialdemokraterna inifrån.

Efter att ha placerat bollen på straffpunkten och utan mycket till eftertanke ställt sig på mållinjen utsåg sedan socialdemokraterna Omar Mustafa till ledamot i partistyrelsen. Därefter exploderade något som varit känt ibland borgerliga debattörer länge, nämligen att vissa islamister sedan länge haft ett frikort i svensk debatt att utrycka sig förkastligt om både judar, kvinnor och homosexuella. Omar Mustafas Islamiska förbundet har inte varit ensamma om att fraternisera med denna typ av mörkermän, utan många av hans kritiker inom socialdemokraterna har inte varit mycket bättre. Men däremot är Omar Mustafa en av de få som har bemött kritik mot att bjuda in denna typ av rasister och bigotter med att anklaga avsändarna av kritiken för islamofobi. Därför har senaste veckans ursäkter från Omar Mustafa mottagits med minst sagt skepsis.

Socialdemokraterna och Stefan Löfven stod därför inför en hopplös uppförsbacke i försvaret av Omar Mustafa. Det bara kunde inte lyckas. Men alternativet har ju heller inte visat sig vara särskilt eftertraktat. Socialdemokraterna har efter Omar Mustafas avgång anklagats av hans förtrogna och av honom själv för att vara genomsyrat av strukturell rasism. Hur skall egentligen partiledningen kunna bemöta den kritiken? De har ju själva genom att skriva under på begreppet ”strukturell rasism” gett ett frikort för sådana anklagelser, och samtidigt omöjliggjort allt försvar mot sådana anklagelser. Anklagaren har ju per automatik rätt. Den som försvarar sig bevis bara att han eller hon är en del av strukturerna. Tacka tusan för att Karin Jämtins så kallade försvar har varit totalt intetsägande. Inte konstigt att Veronica Palm kombinerar avsättandet av Omar Mustafa för att han skall ha ”skadat partiet” med att vilja be honom om ursäkt (för vad?).

Begreppet ”strukturell rasism” har snarare blivit ett fängelse för socialdemokratin än ett politiskt slagträ. Men det har också tydliggjort att teorier om rasistiska strukturer är svårt att kombinera med rent sunt förnuft. Det pågår ju nu två parallella diskussioner som på något sätt är åtskilda med vattentäta skott. Dels kritiken mot att Omar Mustafa överhuvudtaget kunde bli invald i den innersta kretsen av partiet, vilket verkar sysselsätta de flesta. Men det finns också en ganska högljudd debatt att socialdemokraterna är rasistiska när de kickade Omar Mustafa. Nalin Pekgul undrar hur i tusan Mustafa Omar kunde bli vald, medan Anna Ardin och Weiderudundrar hur tusan han kunde bli avsatt. De båda diskussionerna förs båda av partimedlemmar, men kunde lika gärna ha pågått på två olika planeter. Ett sådant kaos kan inte ett parti vinna på, utan har nu på ett ganska fascinerande sätt lyckats tappa poäng i båda lägren, både bland de som inte vill att partiet skall ha med Omar Mustafa att göra, och de som anser att socialdemokraterna behöver honom.

Däremot finns det en om man nu vill kalla det för, rasistisk föreställning inom socialdemokratin som trots allt har blottlagts. Det är den här bisarra föreställningen att just invandrares politiska engagemang går via en mullah, överstepräst, eller någon ordförande i en invandrarförening. Det är faktiskt ganska uppseendeväckande om man betänker att socialdemokratin 1987 kom till insikt att LO-medlemmar inte länge skulle anses vara socialdemokrater per automatik. Men 25 år senare så anses invandrare fortfarande vara kollektiva varelser som följer en ledare med samma etniska ursprung in i röstbåset.

Det positiva med denna soppa är snarare att socialdemokratin som ett synnerligen avskräckande exempel har påvisat att ”rasistiska strukturer” knappast är något för partier att omfamna så länge man inte vill bli indragen i en vansinnig spiral av interna anklagelser som partiledningen inte kan försvara sig mot. Att invandrare borde ses som individer, istället för etniska enklaver även när det gäller politiskt engagemang. Men framför allt att debatten faktiskt går åt rätt håll.

Det är ofantligt många olika röster som har fått komma till tals i denna diskussion de senaste dagarna. Det har inneburit att försvararna av teorin om rasistiska strukturer har blivit utmanade av allt fler antirasistiska debattörer som har gett nyans och problematisering av debatten. Det är precis vad som behövs, för polariseringen skadar. Innan skulle man kunna tro att diskussionen om rasism handlade om att välja mellan Aftonbladets kulturredaktions syn på frågan, eller vad Sverigedemokraterna tycker. Inget andra åsikter existerade, utan vi skulle välja mellan de två. Nu vet vi att det inte är sant. Det kommer att försvaga för de demagoger som vill ha enkla svar på svåra frågor.

Bloggar: AC, AJH, HT, MIS, SO

Alternativet till Thatcher var ruin

Margeret Thatcher, Storbritanniens mest framstående premiärminister sedan Winston Churchill gick bort igår. Något hon har gemensamt med Winston är hur hon skapar starka känslor in i graven. Naturligtvis är det hennes belackare som skriker högst. Då kan det vara av visst värde och jämföra med hennes föregångare vid 10 Downing street. James Callaghan är det knappast någon som kommer ihåg och hans frånfälle 2005, uppmärksammades inte det minsta utomlands. Callaghan själv trodde att han skulle bli ihågkommen som Storbritanniens sämsta ledare på 200 år, och ingen har mig veterligen ifrågasatt det utlåtandet. Därmed kan man även se en hel del av den hetsiga kritik som följer Thatcher in i döden som ett mått på hennes styrka och genomslag. Handlingskraft kommer man ihåg, medan den fega och usla inaktiviteten glöms bort.

Maggie, tuffast på bilden

För vad jag tycker man skall komma ihåg när man diskuterar Thatchers gärningar är vilken hopplös situation Storbritannien var i innan hon kom till makten. Den forna supermakten fick stödlån och var tvångsförvaltat av IMF. Med andra ord i en lika prekär situation som Grekland idag. Det krävdes digra nedskärningar, i kombination med liberaliseringar i den hopplöst reglerade ekonomin för att vända skutan. Men personer som än idag kallar henne för "the milk snatcher" i och med att hon drog in möjligheten till att ge mjölk gratis i skolorna, glömmer att landet var i en så svår ekonomisk kris att de inte ens hade råd med en sådan ganska självklar välfärdstjänst. De likt Eric Sundström på Dagens Arena som menar att arbetslösheten var högre under hennes tid vid makten än innan hon tillträdde, glömmer att det som höll nere siffrorna under 70-talet var miljoner jobb i en subventionerad industri och gruvnäring, som kostade Englands skattebetalare miljarder varje år. Pengar som landet faktiskt inte hade, och något som fick fortgå i decennier och förvärrade krisen för att hennes föregångare inte ville ta striden med den marxistiska fackföreningsrörelsen. Det är inte säkert att Thatcher hade genomfört alla reformer hon tvingades till, eller lika snabbt, om hennes föregångare, både inom Labor och Tory, varit så fullständigt värdelösa och placerat landet i en ekonomisk ruin med sitt socialistiska reglerande, subventionerande och nationaliserande som ledde rakt till undergång. Nedskärningar, eftersatta investeringar i infrastruktur och undervisning, berodde inte så mycket på Thatchers ideologi utan hur misskött landets ekonomi hade varit i flera decennier. Så de som nu kritiserar Thatcher för hennes styre borde avkrävas ett alternativ. Vad skulle Maggie gjort istället? Hade de föredragit att Michael Foot vann valet 1983, och återställde en politik där statskassan fortsatte att tömmas till kolgruvor som gick back, och till en allt för dyr välfärd, tills att landet inte skulle haft råd med att ens betala ut pensioner, importera mat eller utföra operationer. Det var faktiskt alternativet, inget annat.

De likt Gardellsom snarare lyfter fram Clause 28, hennes förbud mot "homo-propaganda" borde se det i ljuset av hur hon räddade ekonomin och gjorde Storbritannien till en finansiell jätte med framtidshopp. För hur mycket tolerans hade egentligen utvecklats i landet ifall den ekonomiska ruinen hade fortsatt? Kanske med engelska motsvarigheter till Greklands Gyllene Gryning på 10-20% stöd i väljarkåren löpande amok på Londons gator? Hade Storbritannien utan Thatcher kunnat vara dagens toleranta samhälle där polisen till och med ser på våld mot punkare som hatbrott? Ekonomi är helt enkelt viktigare än vi tror.

Sedan framkommer det en hel del trams i debatten det senaste dygnet också. Det påstås av Kielosi Aftonbladet att trots hennes kamp mot inflationen så var den högre när hon avgick än när hon tillträdde. Det är en ganska pinsam lek med siffror. Det stämmer att just 1990, så var inflationen högre än 1978. Men ser man till inflationen under hela 70-talet så var 1978 synnerligen extremt med "bara" 8,3% (1975 toppar med otroliga 24,5%). Om man samtidigt ser till senare delen av 80-talet och början på 90-talet, så sticker även där 1990 ut med nästan dubbelt så hög inflation än de övriga åren med 9,5%. Två extrempunkter säger väldigt lite om verkligheten. Därtill påstås det att Thatcher skar ner i allt utom militär. Även det är en sanning med extrem modifikation. Vid hennes makttillträde så skars det betänkligt framförallt i flottan. Det var bara ren tur och timing att man inte hunnit sälja de hangarfartygen som senare visade sig så viktiga när den Argentinska juntan attackerade och ockuperade Falklandsöarna. Flottisterna på HMS Sheffield fick även de betala för ekonomins digra ställning i landet när deras skepp träffades av en robot, och brandskyddet och skyddsutrustning inte visade sig vara adekvat. Men med Falklandskriget blev det naturligtvis annan riktning, när regeringens främsta fokus var att slänga ut ockupanterna från brittiskt territorium. Men att säga att militären var fredad när Thatcher fick städa efter hennes urusla föregångare, det är en lögn.

Jag skulle vilja påstå att alla samhällen behövde (och vissa skulle behöver fortfarande) en Thatcher för att strama upp efterkrigstidens allt dyrare välfärd, som ingen egentligen hade råd med. På så sätt var hon en föregångare till bla våra egna 90-talsnedskärningar under Bildt och Göran Persson. De var jobbiga, men de blev nödvändiga likt Thatchers milk snatching pga decennier av oansvarig politik. Det sorgliga för Storbritannien är ju att de just nu måste lära sig den läxan en andra gång. Trots läpparnas bekännelse till Thatcherism så drev Gordon Brown och Tony Blair en solskenspolitik som inte klarade av nedgångar i konjunkturen varför nedskärningar åter igen står på dagordningen i 10 Downing street.  

Media: DN, SVD1, SVD2, SVD3, Exp1, Newsmill

Bloggar: HT, EH, AT, CB, A, DHE

Gör antirasismen falsifierbar på nytt

Både antirasism och feminism blev möjliga med upplysningstiden som på engelska definieras som age of enlightment, eller age of reason. Innan dess var kvinnan universellt förpassad till, som bäst, ett lagligt skugglandskap där hennes man ansågs kunna bestämma vad som var bäst för henne. Rasism var också universellt, och än mer fragmenterat. I Sverige tex så hade vi landskapslagar där det var ett allvarligare brott för en göte att döda än annan göte, än att tex döda en Svea-bo. Men med logik, forskning och empiri kunde dessa naturlagar ändras. Det var naturligtvis inte en rak serie framsteg till våra dagar från den moderna vetenskapens intåg, utan kantades med många skrämmande bakslag. I vetenskapens linda framkom många irrläror baserade på dålig, eller till och med falsk forskning. En av dessa var rasläran, som i dess mest horribla form gav en pseudovetenskaplig grund åt Förintelsen. Tidiga vetenskapsmän inom anatomi feltolkade även betydelsen av hjärnans storlek (de korrelerade den inte mot kroppsvikt, och brydde sig inte alls om cortex vindlingar) varför de såg större likheter mellan kvinnors hjärnor och gorillors, i jämförelse med mäns hjärnor. Därför kunde kvinnans legala underordning legitimeras. Men med tiden kunde dessa vaneföreställningar som försvarade både rasism och könsförtryck motbevisas med hjälp av en överväldigande massa av forskning och data som bevisade att kvinnor och män var likvärdiga, liksom jordens alla raser (om det ens är ett fungerande vetenskapligt begrepp).

Grunden till att upplysning som även fört med sig bla modern läkemedelskonst, evolutionsteori och fysik har fått ett genomslag beror på att vetenskapen, till skillnad från religiös tro, baseras på att dess ståndpunkter är falsifierbara. Det innebär att varenda ståndpunkt du har skall kunna fällas, om det bara kommer fram tillräckligt med vetenskapliga data för att så skall vara möjligt. Det anses inom vetenskapsteori, vara ett krav för att något skall få kallas för vetenskap, mycket grundat på Karl Poppers arbete. Exempelvis skulle evolutionen kunna överges ifall man hittade fossil av människor som var betydligt äldre än de aparter som vi anses ha utvecklats ifrån. Detta kan då jämföras med kristen skapelsemyt, som inte har förkastats av vissa troende oavsett hur många vetenskapliga belägg vi fått av både för Big bang och evolutionen. Falsifierbarhet ger trovärdighet som ingen tro kan mäta sig med. Vi kan se det igen och återigen i vår egen närtid då tro stått i vägen för vetenskap, så har till slut vetenskapen triumferat.

Detta gäller även grunderna för antirasism och feminism. Kvinnor har inte rösträtt och har lagligt samma rätt som män i Sverige för att svenska män är schysta mot vårt lands stackars kvinnor, utan för att män och kvinnor vetenskapligt anses ha lika stor mental kapacitet. Om det nu mot förmodan skulle framkomma otrolig massa data som tyder på att kvinnor är dummare än män, eller för den delen tvärtom så borde den allmänna rösträtten rent logiskt förändras därefter. Detsamma gäller rasism. Men den minimala risken att vetenskap skulle ge grund åt rasism eller könsförtryck kan ställas mot den solida trovärdighet som falsifierbarhet ger.

Det finns dock även moderna övertygelser som övergett falsifierbarhet. Författaren Arthur Koestler kallade dessa för ”slutna system”, och som exempel angav han kommunism och ortodox freudianism. Författaren David Andersson beskrev Koestlers uttryck slutna system så här:

”Ett sådant system gör anspråk på att förklara allt. Den som är innanför cirkeln har berövats all kritisk förmåga. Nya fakta tolkas alltid så att de passar in i systemet. Den som i en freudiansk krets ifrågasätter Oidipuskomplexet får höra att hans argument är en rationalisering av ett undermedvetet motstånd som avslöjar att han själv lider av komplexet. Den som inför en stalinist kritiserar pakten med Hitler får veta att hans borgerliga klassmedvetande gör honom oförmögen att förstå historiens dialektik. I stället för en diskussion om argumenten förskjuts intresset till de motiv som ligger bakom invändningen.”

Detta är kännetecken som dessa moderna slutna system, delar med äldre trosuppfattningar som katolicism och annan religion. Om man tex ställer en skapelseberättelseövertygad inför faktumet att vi hittat fossiler så kan du få svaret att de är nedgrävda av djävulen för att testa vår tro. En annan likhet som jag själv anser att vi skall addera till Koestlers skarpsinne är att slutna system kräver renlärighet. Minsta lilla avsteg från den rätta tron och vederbörande är ute i kylan. Vi kan se det i den ständiga fragmenteringen och sekterismen, både inom kristendomen och sektvänstern.

Passar den här beskrivningen in på något i vår nutida debatt?

Jag skulle vilja påstå det. Först ut är hur feminismen i Sverige utvecklats de senaste tio åren. Den form av feminism som Tiina Rosenberg och Maria Sveland bekänner sig till påstår att alla skillnader mellan könen härrör från strukturer i samhället, som förtrycker kvinnor.  Men det intressanta är hur de bemöter kritik mot dessa trossatser. Är du man är du naturligtvis diskvalificerad från all form av debatt oavsett styrkan i dina argument då du med all säkerhet endast vill behålla de nuvarande strukturerna då de gynnar dig. Är motdebattören en kvinna så är hon ett kvinnligt alibi åt det nuvarande system som själv vinner på att vara förrädare och därför kan även dessa argument viftas bort. Dessutom, feminister som försöker nyansera, avfärdas som den värsta formen av avfällningar då renlärighet krävs i leden. Detta passar exakt in i Koestlers definition. Feminismen som dominerar debatten idag har slutat att vara en vetenskap, utan är en religion ungefär som katolicism. Det har inneburit stora trovärdighetsproblem. Utanför slutna kretsar i Stockholms innerstad, samt några på orterna där vi har högre läroverk, så är medelsvensson totalt ointresserad av feminism idag. Det är alltså inte bara de manliga plattskallar som sprider hat via nätet och stalkar ovan nämnda feminister som anser att feminismen är verklighetsfrämmande. Det gör de flesta människor oavsett kön. Men skadan på jämställdhetsfrågor är trots allt liten, då den har fått ett eget liv, bortom de akademiska diskussionerna mellan Rosenberg och hennes kollegor (som inte har ett smack med vanliga människors livsvillkor). Dessutom finns det ju liberala feminister som försöker hyfsa till debatten till att bli mer inkluderande och mindre fördömmande, likt Sakine Madon. Frågan är väl vem som kommer vinna den kampen, och där gissar jag tyvärr att Sveland & co kommer att fortsätta dra det längsta strået. Det är ju så mycket lättare att riva än att bygga.

I och med den rådanade debatten efter Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask och Jasenko Selimovics svar så är det tydligt att vänsterns antirasism också förskjutits mot att bli ett slutet system, bort från dess vetenskapliga grund. Precis som med den rådanade vänsterfeminismen så menar vänster-antirasismen att osynliga strukturer genom hela samhället gör Sverige till ett genomrasistiskt land. Men igen så är det hur dess tillskyndare bemöter kritiska argument som är avslöjande. Se exempelvis på det fullkomligt oresonliga bemötande Jasenkos artikel fick i vissa forum.  För det första, argumenten som Jasenko presenterade ignorerades totalt, utan istället ifrågasattes Jasenkos motiv, samt de motiv som alla vilket gillade Jasenkos artikel hyste. En debattör hävdade att ” främst vara arier” som gillade Jasenkos artikel. Med andra ord så misstänkliggörs alla icke-invandrare och deras argument kan viftas bort utan bemötande. Jasenko själv kallades för ”husblatte” av flera debattörer och aftonbladet-kulturmenar att Jasenko tycker så bara för att det går bra för honom själv och menar att DN-kultur skulle förvägrat honom att skriva i tidningen (så mycket för det fria ordet). Lena Sundström menade att hans artikel kan likställas med att säga åt medborgarrättskämpen Rosa Parks att sitta ner och vara tyst. Alltså Jasenkos argument är oviktiga. Han är tydligen ett invandrar-alibi för det genomrasistiska Sverige, och tjänar själv på att vara förrädare mot sina egna. För det andra, att Jasenko själv tydligt gör allt i sin makt att bekämpa rasism är uppenbarligen ointressant. Han har uppvisat självständighet och därmed avvikit från vänsterns strikta definition av antirasism med krav om renlärighet, och anses därför tillhöra motståndarsidan. Det påminner inte så lite om svensk sektvänsters internbråk under 60- och 70-talet då en trotskist var en värre förolämpning än att vara högerman.

ÄvenKhemiri själv rör sig i dessa tassemarker. Han påstår i sitt brev till Beatrice Ask att polisen lät lasermannen hållas: ”… en man med gevär och lasersikte, en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper”. Att polisen skulle ha sympatiserat med lasermannen och därmed låtit honom mörda mörkhåriga utan att ingripa är en synnerligen extrem konspirationsteori, helt i paritet med att förneka månlandningen. Det finns inga som helts bevis eller antydningar på att så är fallet. Lasermannen sitter förövrigt i inne på livstid och hans vädjan om att få ett tidsbestämt straff underkänns gång på gång. Hur kommer det sig att den kör som unisont berömde Khemiri, men sedan valde att sönder- och fel-tolka Jasenkos artikel i minsta beståndsdel, inte med en bisats analyserade eller kritiserade Khemiris vansinniga anklagelse mot polisen? Nej i slutna system är kritiskt tänkande omöjligt.

Så vad blir följden av att antirasismen (i vänsterns tappning) överger dess vetenskapliga grund och snarare blir en religion? Tyvärr lär följderna bli betydligt värre än i fallet med feminism, just för att det i vårt samhälle finns krafter som uppenbarligen föredrar motsatsen, nämligen rasism. Det kommer naturligtvis inte påverka de som är redan övertygade. Inte kommer tex Anders Lindberg på aftonbladets ledarsida vika en tum, lika lite som en pastor i Livets Ord darrar på manschetten när han blir förevisad en mängd fossil. Men däremot så kommer antirasismens dragningskraft minska för de som inte redan är övertygade. Det kommer bli än svårare att intala malmöbor i Almgården om antirasismens överlägsenhet framför rasismen. Rent logiskt kommer dessa ställas mot två olika övertygelser som båda baseras på rent känslomässig grund, utan vetenskapligt fundament. Utfallet blir då än mer osäkert.

Egentligenhar vi redan slagit in på den vägen idag. Det finns en reaktion i det uppsving inom opinionen för Sverigedemokraterna som består i att gå emot vad som anses vara ”PK”. En god vän beskrev det som att ”varenda gång Lena Sundström öppnar munnen så får Sverigedemokraterna nya väljare”. Det ligger säkerligen en hel del i det påståendet. Orsaken tror jag är att Lena Sundström och hennes gelikar inte presentera argument för osäkra som kan mötas och blötas med argument. De presenterar bara trossatser för redan övertygade. Om de går i polemik med någon så är det liberala antirasister som hudflängs för att de inte uppvisar tillräcklig renlärighet. Det är en formel som långt ifrån alla köper.

För att vi skall kunna nå ut till de osäkra så måste vi ha fler artiklar likt Jasenko som nyanserar rasistdebatten, och påvisar att vänsterns ointellektuella antirasism, inte är allenarådande. Vi måste visa att det finns andra röster som är betydligt mer resonerande och förhoppningsvis kan vi med tiden förpassa dessa nyare slutna system till historiens soptipp, där de äldre redan multnar. Då kan vi kanske bekämpa rasism något mer effektivt.

Media: Sydsv1, Sydsv2, DN, SVD, SVTdebatt, SVTdebatt2, GP

Bloggar: S, MF, E, BW, DE

Håll er till ett fattigdomsmått tack

Uppenbarligen har kritiken mot begreppet barnfattigdom i Sverige inte fått någon av dess användare att ändra sig. Vänstern har grävt ner klackarna i leran och mött hårt med hårt, och argument med förolämpningar. Men egentligen har det bara förtydligat vad som är så absurt med hela begreppet.

En hel del beror helt enkelt på att vänstern anammat det relativa fattigdomsmåttet som alltså betyder att det finns flera fattiga i Tyskland än i Bulgarien, bara för att Tyskland har större spridning av inkomst och rikedom. Med andra ord det finns flera rika i Tyskland än i Bulgarien, och därför finns det per automatik fler fattiga i Tyskland än i Bulgarien trots att de fattiga i Tyskland är betydligt rikare än de fattiga i Bulgarien.

Men det är bara en delförklaring varför det blir så fel när vänstern använder barnfattigdom som begrepp. Det riktigt oärliga är att vänstern hela tiden blandar det relativa och det absoluta fattigdomsbegreppet.

Se bara hur Tapio Salonen jonglerar i både sin egen debattartikel och inytervjuer. Först så beslutar Salonen att det är det relativa fattigdomsmåttet som gäller när han vill få fram hur många barn som är fattiga i Sverige (eller lever i ekonomiskt utsatta familjer som han väljer att kalla det). Då får han fram siffran 242.000 själar, och han kan till och med hävda att denna siffra växt under Alliansens styre. Om han gjort ett mått på absolut fattigdom så hade verkligheten varit en annan. Då hade statistiken påvisat att fattigdomen minskat sedan 2006.

Sedan, längre fram i valfri artikel så hävdar Tapio Salonen ”att ekonomiskt utsatt barndom får negativa konsekvenser också längre fram i livet” när det gäller livsinkomst, sjukdomar, kriminalitet, skadliga vanor etc. Men då använder Salonen helt plötsligt ett mått på absolut fattigdom. Ingen börjar ju röka eller drabbas av psykisk sjukdom för att grannen plötsligt har råd med en BMW, eller få löneförhöjning när man själv blir utan.

Det här helt enkelt inte en kamp om vem som bryr sig mest om barn. Det är en fråga om vilket som är den bästa politiken för att få så många ur fattigdom som möjligt; vänsterns högskattepolitik via bidrag, eller borglighetens lägre skatter och jobbpolitik. Om bara vänster höll sig konsekvent till ett begrepp så hade själva debatten kunnat föras på saklig grund. Men det går naturligtvis inte när ena parten växlar mellan olika fattigdomsmått och sockrar dåliga argument med förolämpningar.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2

Bloggar: A, KM, GTB, VS, MH, HLE

Vänsterns kritik mot Janne Josefsson är inte seriös

Janne Josefssons program om barnfattigdom har enligt tabloidpressen skapat en arg tittarstorm. Men det är en sanning med modifikation. Det är främst socialdemokratiska och vänsterpartistiska gräsrötter och aftonbladets ledarredaktion som i affekt visat sin ilska. Deras ilska är dock förståelig. För verkligheten smärtar om man vill ge en bilden av ”det nya kalla Sverige” skapat av Alliansen. Men sanningen är en annan. Trots två globala recessioner som slår hårt mot svensk export och ekonomi så har den absoluta fattigdomen minskat sedan 2006. Det är faktiskt en enorm bedrift. Visst har samtidigt den relativa fattigdomen ökat. Men det är snarare ett mått på att en del familjer i den lägsta inkomstgruppen har fått en betydligt mindre ökning av inkomster i jämförelse med medelinkomsttagare. Fast det har väldigt lite med Juholts påstående om att allt fler barn i vårt land inte har råd med glasögon och därför inte ser vad lärarna skriver på tavlan.

Reaktionerna kan snarare ses som ännu ett tecken på vänsterns intellektuella åderlåtning. Uppdrag gransknings program har många gånger bemöts med synnerligen intelligent kritik. Så är inte fallet denna gång. Ali Esbatis svar var ”fuck you”, Lars Ohly lyckades knapphändigt skapa ännu en vänsterpartistisk plattityd att Josefsson skulle stå på Reinfeldts sida mot de fattiga och aftonbladet försöker konstruera en borgerlig konspiration där även ”krafter längre högerut” är inblandade. Gissningsvis ännu ett fruktlöst försök från aftonbladet att para ihop Sverigedemokraterna med liberaler.  De flesta andra försöker hamra in att det viktiga måttet är ”relativ fattigdom”, vilket är ett mått som betyder att det finns fler andel fattiga i Tyskland än i Bulgarien.

Men jag skulle vilja påstå att Ohly, Lindberg med flera redan förlorat. För dessa vänsterkrafter är inte främst intresserade av de fattiga, utan de vill använda ett luddigt fattigdomsbegrepp som ett politiskt slagträ mot Alliansen för att ställa tillbaka svensk politik till 70-talets högskattesamhälle. Där var den relativa fattigdomen visserligen mindre, men den absoluta fattigdomen betydligt högre. Den hjälpte inte fattiga men bestraffade de som jobbade. Men vänstern har förlorat denna kamp. Orsaken är att när de hävdar att allt fler barn är dömda till suddig myotopisk hunger och kyla, så använder de statistik som visar att vissa familjer inte kan köpa snygga sneakers och smartphones till sina barn. När det är avslöjat lär inte väljarna komma rusande till valurnorna för en politisk återställare till ett Sverige innan jobbskatteavdrag. Snarare lär de flesta vilja att vi fortsätter på den inslagna vägen så att den absoluta fattigdomen kan fortsätta att minska.

Media: DN1, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, EX1, EX2, Af1

Blogg: EHR, MM, MA, MP, MMK, DHE, TS, SS

Nej liberaler i centerpartiet är inte nazister

Tänk att man skall behöva vara språkpolis åt vuxna människor. Här om dagen påpekade jag det olämpliga när vissa kallar liberala centerpartister för nyliberaler. Men då hade jag aldrig trott att någon annan skulle kunna sjunka lägre. Men det skedde idag när riksdagsledamoten Kerstin Lundgren (C) påstod att de som i stort gillar förslaget till idéprogram (exempelvis undertecknad) kämpar för att ”omforma Sverige till ett mer socialdarwinistiskt samhälle”.

Men vet ens Kerstin Lundgren vad ett socialdarwinistiskt samhälle är för någonting? Socialdarwinismen var en irrlära sprunget ur vantolkning av Darwins teser om evolutionen som baserades på att man kan tillämpa den starkes rätt även på människor i våra samhällen. Alltså det naturliga urvalet även skall tillämpas på människor. Det anses också vara den ideologiska grunden för både fascism och nazism. Den logiska konsekvensen är att påstått svaga grupper antingen skall tillåtas självdö utan någon hjälp, eller till och med aktivt dödas så att de inte smutsar ner eller hindrar samhället från att nå påstått högre former. Det vidrigaste utfallet av denna ism är Nazitysklands eutanasiprogram där ca 200.000 personer med fysiska eller psykiska funktionshinder mördades. Rent definitionsmässigt så skulle ett sådant samhälle tex inte försöka hjälpa cancersjuka eller låta handikappade barn leva.

Mig veterligen inte en bild som återfinns i förslaget till idéprogram.

Jag förstår inte riktigt att den etiketten kan klistras på ett förslag till ett idéprogram som bland annat stipulerar att ”Grundläggande vård, omsorg och utbildning är en rättighet och ett gemensamt ansvar"? Jag skulle möjligen kunna förstå om någon arg kvasiintellektuell 15-åring i ung vänster påstod något liknande, men inte en riksdagsledamot ur det egna partiet. Det är så antiintellektuellt och oärligt, ren demagogi som möjligen kan vara reserverat för de värsta politiska fienderna i andra partier. Kan inte Kerstin Lundgren lära av sin kollega Staffan Danielsson som också är en kritiker av förslaget, men som lyckas hålla det sakligt utan klistra på nedsättande, och osakliga etiketter på partikamrater? Varför inte föra denna diskussion med ömsesidig respekt och saklighet, utan att använda oss av extremvänsterns nidord?

Kan inte säga att jag blev jättesugen att gå ut och jobba i en valrörelse för att Kerstin Lundgren skall ha riksdagslön i fyra år till.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, Aft1, Aft2, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, Ex1, Sydsv

Blogg: DHE, HLE, MMK, HA

Nyliberalism och centern

I debatten kring centerpartiets idéprogram så har ett nygammalt spöke vaknat till liv enligt vissa. Det är det nyliberala spöket. Vissa ur den så kallade socialliberala falangen av partiet har i ganska hetsiga angrepp mot gruppen bakom idéprogrammet kallat dem just nyliberala. Men jag tycker vi skall komma ihåg vad det epitetet egentligen betyder inom svensk politik, innan vi så lättvindigt använder det.

Nyliberalism betyder att en nattväktarstat skall införas som endast har funktioner till polis, försvar och domstol. Dessa synnerligen begränsade statliga funktioner skall dessutom endast finnas där för att upprätthåller individens rättigheter till liv, frihet och egendom, och skall begränsas med en författning och författningsdomstol. Det är all stat som skall få finnas i detta utopia.

Detta väl sagt så får vi komma ihåg att det inte finns någon politisk nyliberal kraft i Sverige (utom möjligen Liberala partiet med dess 200 väljare). För varenda politiskt förslag eller program som härrör ur svenska Riksdagspartier utgår från att vi skall ha kvar ett välfärdssamhälle med allmänt finansierad trygghet, utbildning och sjukvård. Rent definitionsmässigt kan inte det vara en nattväktarstat.

Men trots det används termen nyliberal ganska ofta. Orsaken är att det används som en nedsättande term av vänsterkrafter i Sverige för att brännmärka vad man tycker är högeravvikelse inom politiken. Det är en form av politisk vänster-invektiv, helt enkelt. Ytterlighetsvänstern använder det i sin systemkritik som en definition på Sveriges samhälle och i princip alla andra demokratiska stater i världen också. Vänstersocialdemokrater använder det som en nedsättande term mot partivänner som de anser avviker för långt högerut och därmed är förrädare mot Rörelsen (se otaliga debatter om de så kallade Prime-sossarna). Alternativt använder vänstern inom socialdemokratin och vänsterpartister det för att beskriva det skifte inom politiken som partiet genomförde främst under Göran Persson, och Ingvar Carlsson, från 80-talets mitt och under 90-talet då budgettak och självständig Riksbank blev en självklarhet medan löntagarfonder lades på soptippen. Vidare har socialdemokrater i stort använt sig av epitetet mot borgerliga partier för att försöka utmåla dessa som extremister och skrämma bort väljare från dem. Denna sjuka har tydligen även smugit sig in i miljöpartiet där en Riksdagsledarmot nyss använde termen för att beskriva Alliansens politik, trots alltså att Sverige har världens näst högsta skattetryck.

Nyliberalism har helt enkelt blivit en negativ stämpel i Sverige eller en ren förolämpning mot någon som står till höger politiskt från avsändaren. Vill avsändaren krydda det så för denne in referenspunkter i form av Teapartyrörelse, eller vapenlobbyn i USA för att styrka anklagelserna, trots att detta egentligen bara borde betona osakligheten i det hela.

Med det i baktanke så är det beklämmande att nu borgerliga politiker använder denna term för att smutskasta andra borgerliga inom samma parti. Det är en form av kannibalism som ett parti bara kan ta skada av, och som endast vänstern inom svensk politik kan vinna på. Om man överhuvudtaget vill kalla sig borgerlig så borde man inte nedsätta sig till att använda ytterlighetsvänsterns invektiv. Det är ovärdigt. Kritik, även hård sådan kan framföras utan denna typ av etiketter.

Media: SVD1, DN1, DN2, DN3, Ex1, Ex2, Aft1, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD3, Ex3, Aft2, SVT

Bloggar: PA, FS, JH