Vägen till framtidens sjukvård, fria val eller byråkratisk certifiering

Veckans bloggdebatt, som vanligt initierad av Kent Persson är tydligen sjukvård. Jag tar upp stafettpinnen och ger härmed mitt bidrag. Sjukvården står inför stora demografiska utmaningar, men samtidigt ger nya infallsvinklar , kallad ”lean”, på hur vården kan organiseras stora möjligheter. Detta är visserligen en utformning av framtidens vård som både politiska blocken borde kunna skriva under på. Men däremot ger de politiska alternativen olika möjligheter till hur framtidens idéer verkligen kommer att kunna implementeras.

Sjukvården har visat sig vara en sektor som rent globalt lider av enorma problem. I jämförelse med andra sektorer så är felprocenten betydligt högre (mer än 10X högre, ibland 500X högre än andra branscher), tillgängligheten för kunderna (alltså patienterna) är många gånger katastrofal och effektiviteten är låg. Orsaken är inte personalen, som i många fall är rena rama eldsjälar. Snarare är sjukvården sedan 60-talet, världen över, organiserad efter stordrift, uppdelat på specialiserade fristående underavdelningar (alltså kliniker), vilket troligtvis passar just vården väldigt illa. Stordrift inom ett sjukhus innebär bland annat att effektiviseringar på en klinik ger betydligt större kostnader, i patientlidande och pengar, på andra kliniker. Exempelvis om en röntgenklinik bestämmer sig för att bara röntga skallskador på torsdagar så skulle troligtvis avdelningens effektivitet öka. Men det skulle innebära ofantligt lidande för de som råkar ut för en skallfraktur på fredagar, och intensiv- och neuroklinikens kostnader hade stigit enormt då de hade tvingats att ha patienter liggande på avdelningar i en vecka i väntan på diagnos.

En lösning på detta dilemma anser många vara en total omorganisering av vården. Principen kallas ”lean” och är tagen från Toyota (ett företag man mööjligen inte något man vill förknippas med just nu…). Inom sjukvård handlar det att man helt fokuserar på patientens väg från inskrivning, genom hela vårdprocessen tills att patienten skrivs ut. Gränser mellan kliniker skall alltså suddas ut. Man arbetar i team där andelen personal som involverad vid varje patient drastiskt minskar, men samtidigt skall enskild personals tid vid varje patient ökar. En väldigt viktig bit är även att varje medarbetare är engagerad i sitt arbete och försöker finna förslag för att förbättra ting i den egen arbetsuppgiften.

Det säger sig själv att detta inte är ett recept för att kunna göra stora nedskärningar av personal då just personalens engagemang är så pass viktigt. Men där det har prövats har metoden drastiskt minskat antalet felbehandlingar, tillgängligheten har ökat, och en mer delaktig personal har varit mycket positiva. Det har även inneburit att sjukhus inte behövt anställa riktigt lika många som naturligt lämnar via pensionering, och vid privata sjukhus har lean gett ökade vinster. I Sverige har privatsjukhuset St Göran prövat metoden där det gett drastiskt kortare väntetider för patienter. Även Lunds sjukhus har börjat använda sig av det.

Rent politisk är lean inget politiskt slagfält direkt. Tydligen står det inskrivet i moderaternas partiprogram (obs jag har inte kolla själv) centern är positiv, och socialdemokraterna verkar även dem ganska positiva. Däremot ger naturligtvis Alliansen och de rödgröna olika möjligheter till hur lean kan implementeras. För denna omorganisering av vården är till stor del något som måste skötas av sjukhuspersonal kan troligtvis inte vaskas fram från ovan av våra politiker. Alliansens väg framåt är att öka antalet vårdgivare som vi patienter kan välja mellan, genom vårdval. Principen är ganska enkel, nämligen att vi patienter troligtvis kan ge en granska bra bedömning av vad som är bra vård, genom vilket sjukhus eller vårdinrättning vi väljer. Därmed torde förbättringsvilja uppstå, både hos privata alternativ och våra landsting. Enligt många är receptet just lean.

Sossarna har det däremot svårare i och med att de är fastbundna vid ett vänsterparti med ideologisk aversion mot allt privat. Problemet är hur man skall kunna mäta bra vård, där patienter inte har något val utan tvingas till landstingsvård utan konkurrenstryck. Vänstern vill helt enkelt ta bort den rakaste vägen till att veta vad som är bra vård, nämligen patienternas val. För att då ens få ett hum om vad som är bra vård krävs det just byråkratiska certifieringssystem. Men är verkligen ökad politikerstyrning och byråkrati vägen till framtidens vård?

Konsten att fula ut sig med spelad indignation

Om det är någon som totalt förlorat hedern i och med Reepalus återkommande famösa uttalande om judar, så är det ledande socialdemokratiska bloggare.
Låt mig förklara:
Sedan Reepalus kommentarer sköljde över Sverige och Europa så har socialdemokratiska bloggare antingen bemött det med en kompakt tystand, eller i enskilda fall (främst från skånska hardcore-sossar) att i vått och torrt stödja Reepalu. Det spelade ingen roll om Ilmar har likställt sionism med antisemitism, ansett att judar i fredsdemonstrationer är att ”sända fel signal”, påstått att inga antisemitistiska övergrepp begås i Malmö eller att Skånska dagbladet är med i en Israelisk lobby. Tystanden eller stödet har varit detsamma. Inte ens när Mona Sahlin åkte på försoningsresa till Malmö och mötte den judiska församlingen hördes ett knyst.

Men sedan lyftes frågan upp i svensk TV där Göran Hägglund debatterade med Mona Sahlin. Göran sa där det självklara, nämligen insinuerade han ifall Reepalus uttalande skulle vara ett taktiskt grepp mot dem som deltagit i antiisraeliska demonstrationer i Malmö, som vissa vänsterfolk och muslimer, så skulle det vara ännu värre. Märk väl, Hägglunds uttalande är riktat mot Reepalus syfte, inte huruvida dessa grupper mangrant eller ens enskilt verkligen skulle gilla eller falla för Ilmars grepp. Dessutom talar Hägglund om ”grupperingar som demonstrerar”, och inte generaliserade folkgrupper, viket torde få varje människa att skriva av eventuella rasistanklagelser. Och Reepalu har själv erkänt att detta skulle vara hans bevekelsegrund för hans rabiata anti-israelism som gång på gång spiller över på Malmös judar i ett uttalande som Johan Ingerö grävt fram:

"Nu har vi tagit på oss det här arrangemanget. Men om Malmö kommun hade kunnat välja i dag, efter kriget i Gaza, så hade det bästa varit att matchen inte spelats i Malmö. [...] En stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern. Många har släktingar i Gaza som råkat illa ut. De känner sig frustrerade och arga på Israels ockupation."

Trots detta ledde söndagens debatt till ett mäktigt muller från socialdemokratiska bloggare som anklagar Hägglund från att fiska i rasistiska vatten. Intressant nog rör det sig inte bara om de sossar som obevekligt och skamligt nog ställt sig bakom Reepalus alla idiotiska uttalanden om Malmös judar, som Peter Johansson på Röda Berget. Nej, Martin Moberg som inte skrivit ett endaste ord om Reepalus grodor lyckades göra Hägglund till stora skurken i sitt inlägg och likställa honom med rena rasister och nynazister. Alliansfritt Sverige som inte heller verkar bry sig om Reepalus uttalanden väljer även de att feltolka Hägglund det grövsta och kopplar ihop honom med Sverigedemokraterna. Den annars vettige sossen Johan Westerholm anser att det är vämjeligt av Hägglund, vilket han tydligen inte tycker när Reepalu likställer antisemitism med sionism.

Men varför blev denna debatt så intressant helt plötsligt för dessa sossar? Varför var den så ointressant när antisemitism likställdes med sionism, när demonstrerande judar var olyckliga signaler och Israelisk lobby dolde sig bakom varje buske? Varför var det så ointressant då Malmö fick en stämpel över hela Europa som ett antisemitiskt näste med politiskt ledarskap som ignorera det hela? Märk väl, jag tycker inte att varenda sosse nödvändigtvis måste ta avstånd från Reepalus grodor, lika lite som jag tänker skriva något om centerpartister som tokar ur till SD. Men att kombinera total tystnad, med att nu försöka trolla fram något rasistiskt av Hägglunds uttalande är fullkomligt ologisk, så vida inte kall partitaktik står över allt annat.
Jag har nämligen svårt att tolka detta selektiva intresse och selektiva tolkande av Hägglund vs Reepalu på något annat sätt än att ledande bloggsossar har tappat allt vad integritet, principer och personliga värderingar heter överbord, till förmån för ren valtaktik. Det enda hotet dessa bloggare verkar tänka sig av Ilmars beklämmande uttalande är en möjlig valförlust. Vad som händer med Malmös judar, eller för den delen Malmös rykte verkar vara oviktigt. Rasism och främlingsfientlighet är tydligen bara ett svartepetterkort som taktiskt skall placeras i famnen på ett annat parti lagom till valet. Det behöver INGEN i Malmö.

Combo i RUT

Jag undrar så smått om Mats Skogkär på Sydsvenskan har ett sjätte sinne. Hans analys av de rödgrönas ideologiska underlag till att avskaffa RUT är spot on (och dessutom som påminner om mina egna funderingar):

”I den rödgröna oppositionens Sverige – som i allt större utsträckning börjar likna Vänsterpartiledaren Lars Ohlys röda Sverige – är medborgarnas pengar inget annat än en skattebas, som politiker kan ösa ur efter eget gottfinnande och styra dit de finner lämpligt.”

För likt ett mystiskt medium verkare dessutom Mats Skogkär ha förutsatt vad vänsterpartiets Ali Esbati skulle skriva, samtidigt, i frågan i kommunistiska Flamman:

”Skatter är inte bara viktiga för att få in pengar till den gemensamma kassan. De behövs för att vända resurser bort från improduktiv privat konsumtion till produktiva offentliga investeringar och välfärdsarbete som kommer alla till del. Högre skatteuttag är en del av en ekonomisk moderniseringsstrategi.”

Avskaffande av RUT handlar för det rödgröna primärt om att försvara ett högskattesamhälle. Huruvida folk har jobb och att det finns mer skattepengar att fördela till vård och omsorg är för dem oviktigt. Det primära för de rödgröna är att politiker och inte enskilda medborgare skall bestämma till vad medborgarnas intjänade pengar skall gå till. Sossarna har fjättrat sig vid en destruktiv klasskampsretorik i och med samarbetet med kommunisten Ohly.

Ingerö om saken..

Logik biter inte på de röda RUT-hatarna

Avdraget på hushållsnära tjänster har skapat en debatt som bara inte vill dö. Kanske inte så konstigt när det har orsakat sådana uppenbara konvulsioner inom socialdemokratin och miljöpartiet. Tyvärr har dock pragmatikerna inom de rödgröna fått stryka på foten för Ohly, då det nu är klart att RUT försvinner om de rödgröna vinner valet. Detta trots att ledande socialdemokrater (som själva argumenterat mot RUT) tydligen gillar reformen så pass mycket att de väljer att använda den själva. Leva som man lär är uppenbart väldigt svårt för sossar.

Rent argumentmässigt är det här en fråga som de rödgröna har riktiga problem med. Låt mig ge några exempel:

För det första så fortsätter socialdemokratiska debattörer och riksdagsledarmöter att beskriva avdraget för hushållsnära tjänster som ett minus i statskassan som gör att staten inte kan satsa skattepengar på något annat. Men konjunkturinstitutet är synnerligen tydliga med att RUT-avdraget snarare renderar plus i statskassan. Dessa socialdemokrater är antingen beräknat oärliga i sitt argumenterande där klasskampsretorik går före sanningen, eller så har de ofantliga brister i läsförståelsen.

För det andra, Anders Utbult från bloggen Alliansfritt Sverige bedriver på Newsmill någon form av kamp mot väderkvarnarna där han kräver uppgifter ner till minsta decimal på hur många hushållsnära tjänster som fanns innan och efter reformen. Nu när Anders väl fått svar (ca 11000 st) så fortsätter han sin kamp med en dåres envishet trots att det knappast tillför något till debatten. För man kan ju då undra hur många tusen förlorade jobb Anders tycker det är ok att socialdemokratisk politik leder till? Finns det någon form av acceptabel gräns någonstans mellan 11000 och 6000 jobb som det är fullt godtagbart att de försvinner? Om Anders nu är så intresserad av rätt fakta så skulle han ju kunna börja med att ta de socialdemokratiska kollegor i örat som mot bättre vetande beskriver reformen som ett minus i statsbudgeten. Börja gärna med Luciano Astudillo.

För det tredje är det otroligt hur ett påstått arbetarparti som sossarna argumenterar kring denna fråga utan minsta tanke på dem som jobbar med dessa hushållsnära tjänster. Både aftonbladet och otaliga sossedebattörer stirrar sig blint på dem som köper tjänsterna och vad dessa har för inkomster (och har dessutom fel där också). Men de som städar då? De som antingen har fått jobb då, eller som gått från svart till vitt jobb? Räknas inte dessa? Den oerhörda vinsten för en arbetare som tidigare jobbade svart att nu ha en taxerbar inkomst som leder till pengar till pension, möjlighet till arbetsskadeskydd, föräldraledighet, möjlighet att ta lån i bank, etc, etc. Det är alltså oviktigt för de röda pamparna. I socialdemokratiska klasskampsretorik är det viktigare att kunna bestraffa eventuella medel- och höginkomsttagare, än omtanke för de arbetslösa som har det något sämre ställt. Det är en politik som bygger på kortsiktig avundsjuka.

Som jag skrivit om det innan, det här är ett ideologiskt försvar av ett högskattesystem där logiska argument med all tydlighet är oviktiga för de rödgröna. Det gör denna fråga till ett synnerligen viktigt lackmuspapper på hur bedrövligt Sahlins regeringsalternativ skulle regera från Rosenbad. Att människor får jobb och att det blir mer skattepengar att fördela är tydligen av mindre vikt när Ohly har en inbillad klasskamp att tänka på.

Andra givande inlägg: Per Ankersjö, Johan Ingerö, Kent Persson, Ola Berg.

Malmös tyngsta belastning

Jaha då har jag nyss läst klart en bok som utförligt beskriver Stalins antisemitiska förföljelser, och vad händer? Ilmar Reepalu trampar åter i klaveret och börjar yra om en ”israelisk lobby” på dansk TV, vilket tydligen består av bland annat Skånska dagbladet och the Telegraf. Trovärdigt? Seriöst? Vad än Ilmar får utstå i oförsvarliga hemskheter, så är ytterligare dumma uttalanden knappats lösningen. Intressant nog är just sådant konspiratoriskt snack om ”israelisk lobby” som han kommer med samma retorik och argument som Stalins vänster-antisemitism byggde på. Nämligen att en judisk stat medför att judar över hela världen är potentiella förrädare mot sina hemländer och ideologier då de alltid är potentiella köpta redskap åt den judiska nationen. Och som Johan Ingerö skriver är det tydligen bara judar som fått den stämpeln. Sedan när hörde något om någon italiensk lobby? Eller finsk lobby?

Ja nu väntar vi väl bara på att Ilmar skall kall någon för ”kosmopolit”.

Bokrecension, De som viskade

Professor Orlando Figes har sammanställt ett omfattande intervjuprojekt i Ryssland till en otroligt bra bok om Sovjetunionen, The whisperes: Private life in Stalin´s russia (Svenskt namn: De som viskade).

Sovjetunionens historia har alltid fascinerat mig, framförallt dess synnerligen ideologiska, ologiska förtrycket av dess invånare. Men det är nästan omöjligt att förstå vidden av lidande det skapade. Läser man böcker som Robert Conquests “The great terror”, eller Martin Malias ”The Soviet tragedy”, så blir man presenterad av ohyggliga siffror på offer för utrensningar, tvångskollektivisering och framtvingade svältkatastrofer. Men siffror är så bländande när det rör sig om mer än tiotals miljoner. Genom personliga berättelser om personers liv genom Sovjetunionens 80-åriga existens lyckas Orlando Figes fånga vad sovjetiskt förtryck innebar för sovjetmedborgarna mer individuellt. Det var inte bara de miljoner offer som avrättade medels nackskott eller tvingades slita ihjäl sig i GULAG som led. Vi får reda på hur det var att brännmärkas som klassfiende vilket innebar att vederbörande slängdes ut från sitt hem, avskedades och förvägrades ransoneringskort i en totalitär stat där alternativa jobb och hem inte fanns att tillgå, samt möjligen deporterades. Hur det var att stämplas och diskrimineras genom livet för att man var barn till folkfiender, samt i vilka förfärliga tillstånd, fysiologisk och fysiskt, straffångar från GULAG var i då de så senkommet släpptes efter Stalins död. Ur denna berättarform framträder förtryck och händelser som annars har hamnat i skuggan av de värsta övergreppen. Exempelvis beskriver Figes utförligt, de antisemitiska utrensningarna från 40-talets andra hälft till Stalins död 1953. Dessa rasistiska förföljelser av judar, utförda av en förfinad förtryckarstruktur som därmed höll nere antalet avrättade, brukar annars falla i glömska bakom de betydligt blodigare utrensningarna på 30-talet.

Nu finns det andra böcker om Sovjet som använder sig av vittnesskildringar, både Aleksandr Solzhenitsyns ”GULAG-arkipelagen” och Anne Appelbaums ”GULAG”. Men Figes har till skillnad från dessa två böcker en mer intressant mix av de intervjuade. Nämligen inte bara systemets uppenbara offer, utan även de som var en del i förtryckarmaskineriet. Boken bygger mycket på berättelsen om Simonev en framgångsrik författare, hängiven stalinist men med rötter i en adelsfamilj som mjuknade något på ålderns höst. Den bild man får är att dessa två grupper inte var särskilt skarpt uppdelade. Med det menar jag inte bara att de kommunister som hade förföljt klassfiender under tidigt 20-tal även rensades ut en masse på 30-talet. Nej det är mer invecklat än så. Vissa av dem som sedermera blev angivare, lägervakter, trogna partimedlemmar och KGB-hantlangare, var barn till systemets offer, såsom kulaker eller påstådda klassfiender. För att bli accepterade i systemet och chans till ett drägligt liv krävdes att de gick längre än vissa andra. För vissa krävdes det även en rent ut sagt religiös tro på sovjet, trots vad systemet hade åsamkat dem personligen, just för att göra tillvaron meningsfull. Då ingen annan diktatur byggt på att så totalt kontrollera sina undersåtar, tvingades dessa utveckla närmast tudelade personligheter.

En intressant reflektion av boken är skillnader mellan 20-talets kommunistiska elit med den kommunistiska elit som Stalin byggde sin bas på från slutet av 30-talet. Den förra bestod av självspäkande arbetsnarkomaner som levde efter devisen att ”allt är politik” och ämnade förinta familjen. Därmed var de emotionella torrbollar och usla mammor och pappor som försakade sina barn och förmana dem när de skrattade eller åt ägg till frukost. Stalins elit var snarare karriärister med ganska lite ideologisk skolning som snarare hölls trogna medels konsumtionsartiklar och fina lägenheter, dessutom blev familjen på modet igen. Därmed skapades den kommunistiska Nomenklaturan med egna affärer och restauranger i ett annars så fattigt och grått Sovjet. Vilken typ var värst egentligen? För oss så kallade klassfiender var båda livsfarliga. Å ena sidan måste man ju berömma 20-talets kommunister för att vara mer trogna sina ideal, samtidigt som det vilar något falskt över 30-talets kaviarslukande karriärister i klasskampens namn. Men å andra sidan förefaller de tidiga bolsjevikerna vara robotaktigt och fanatiskt, medan stalinisten åtminstone var människor som erkände sina mänskliga behov. I vilket fack dagens kommunister passar är det inte så svårt att fundera ihop, men jag överlåter till eventuella läsare att avgöra om de är lika tråkiga som originalen.

Boken är en klar femma (av fem), och ett måste att läsa