Logik biter inte på de röda RUT-hatarna

Avdraget på hushållsnära tjänster har skapat en debatt som bara inte vill dö. Kanske inte så konstigt när det har orsakat sådana uppenbara konvulsioner inom socialdemokratin och miljöpartiet. Tyvärr har dock pragmatikerna inom de rödgröna fått stryka på foten för Ohly, då det nu är klart att RUT försvinner om de rödgröna vinner valet. Detta trots att ledande socialdemokrater (som själva argumenterat mot RUT) tydligen gillar reformen så pass mycket att de väljer att använda den själva. Leva som man lär är uppenbart väldigt svårt för sossar.

Rent argumentmässigt är det här en fråga som de rödgröna har riktiga problem med. Låt mig ge några exempel:

För det första så fortsätter socialdemokratiska debattörer och riksdagsledarmöter att beskriva avdraget för hushållsnära tjänster som ett minus i statskassan som gör att staten inte kan satsa skattepengar på något annat. Men konjunkturinstitutet är synnerligen tydliga med att RUT-avdraget snarare renderar plus i statskassan. Dessa socialdemokrater är antingen beräknat oärliga i sitt argumenterande där klasskampsretorik går före sanningen, eller så har de ofantliga brister i läsförståelsen.

För det andra, Anders Utbult från bloggen Alliansfritt Sverige bedriver på Newsmill någon form av kamp mot väderkvarnarna där han kräver uppgifter ner till minsta decimal på hur många hushållsnära tjänster som fanns innan och efter reformen. Nu när Anders väl fått svar (ca 11000 st) så fortsätter han sin kamp med en dåres envishet trots att det knappast tillför något till debatten. För man kan ju då undra hur många tusen förlorade jobb Anders tycker det är ok att socialdemokratisk politik leder till? Finns det någon form av acceptabel gräns någonstans mellan 11000 och 6000 jobb som det är fullt godtagbart att de försvinner? Om Anders nu är så intresserad av rätt fakta så skulle han ju kunna börja med att ta de socialdemokratiska kollegor i örat som mot bättre vetande beskriver reformen som ett minus i statsbudgeten. Börja gärna med Luciano Astudillo.

För det tredje är det otroligt hur ett påstått arbetarparti som sossarna argumenterar kring denna fråga utan minsta tanke på dem som jobbar med dessa hushållsnära tjänster. Både aftonbladet och otaliga sossedebattörer stirrar sig blint på dem som köper tjänsterna och vad dessa har för inkomster (och har dessutom fel där också). Men de som städar då? De som antingen har fått jobb då, eller som gått från svart till vitt jobb? Räknas inte dessa? Den oerhörda vinsten för en arbetare som tidigare jobbade svart att nu ha en taxerbar inkomst som leder till pengar till pension, möjlighet till arbetsskadeskydd, föräldraledighet, möjlighet att ta lån i bank, etc, etc. Det är alltså oviktigt för de röda pamparna. I socialdemokratiska klasskampsretorik är det viktigare att kunna bestraffa eventuella medel- och höginkomsttagare, än omtanke för de arbetslösa som har det något sämre ställt. Det är en politik som bygger på kortsiktig avundsjuka.

Som jag skrivit om det innan, det här är ett ideologiskt försvar av ett högskattesystem där logiska argument med all tydlighet är oviktiga för de rödgröna. Det gör denna fråga till ett synnerligen viktigt lackmuspapper på hur bedrövligt Sahlins regeringsalternativ skulle regera från Rosenbad. Att människor får jobb och att det blir mer skattepengar att fördela är tydligen av mindre vikt när Ohly har en inbillad klasskamp att tänka på.

Andra givande inlägg: Per Ankersjö, Johan Ingerö, Kent Persson, Ola Berg.