Socialdemokratisk kannibalism i Sahlins spår

Den mest logiska konsekvensen av årets val är ett faktum, exit Mona Sahlin. Hennes svagheter och styrkor har redan beskrivits av många, även av mig. Jag är inte den sentimentala typen, i alla fall inte när det kommer till socialdemokratiska partiledare, och tänker inte kommentera orsakerna till hennes avgång här. Däremot är dess implikationer för framtiden otroligt fascinerande.

För det första är det otroligt intressant att se hur skralt det ser ut på efterträdarfronten. Av de tio kandidater som Aftonbladet och DN vaskat fram så är det knappast någon, förutom den av det egna partiet så avskydde Thomas Bodström, som inger mycket till hopp (eller i mitt fall fruktan). Nu kan naturligtvis möjligt att en vek kandidat växer till en formidabel ledare väl på sossetronen. Men de flesta ansiktena, likt Ibrahim Baylan, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg är redan väl kända och har knappast rosat marknaden under sina år som aktiva direkt. Socialdemokratin verkar fortfarande lida av det extremt personknutna ledarskapet under Göran Persson vilket dränerade partiet på dugliga efterträdare som kan driva en förnyelse. Alltså, ledarskapsproblematiken försvinner troligtvis ej med Sahlin. Frågan är om detta kommer att bli bättre eller sämre nu när partiet är långt från makten och potentiella politiska karriärister med lutning åt mittenfåran i svensk politik kanske väljer det nya statsbärande partiet, moderaterna. Det krävs som sagt en hel del av Mona Sahlins efterträdare och frågan är om någon kandidat kan bära denna börda.

Det andra rör sig om politikens innehåll. Oavsett vem som leder sosseskutan så är det uppenbart att dess dragningskraft till stora delar av väljarkåren minskat enormt. Verkligheten har sprungit ifrån dem. Partiet måste förändras, men år vilket håll? Höger- och vänster-falangen strider nu för öppen ridå. Främst i frontlinjen står den röde klasskampsretorikern Morgan Johansson från mina hemtrakter mot högerns kandidat i form av den föga karismatiske ekonomen Östros, medan Urban Ahlin skjutits i sank av skvaller vars sakliga innehåll är svårt för oss oinvigda att kontrollera. Ju längre rosornas krig varar ju mer kan vi borgerliga gnugga händerna. Orsaken är dels att rödgardister likt Morgan Johansson och Kajsa Borgnäs kommer fram i ljuset med uttalanden som en stor majoritet av svenska folket knappast kan känna något gemensamt med. Yttranden som att SAP skall välja arbetarklassen framför medelklassen är knappast gångbar utanför en marxistisk rest i svensk politik. Vidare så kan man ju undra vilka epitet blir över för moderaterna när nu Östros har blivit brännmärkt för att använda ”nyliberala begrepp” av partikamrater. Samtidigt talar högerfalangen sig varm för en politik som faktiskt ter sig identiskt med Alliansens förda politik. Detta är uppseendeväckande när det kommer från Östros som för två månader sedan påstod att Anders Borgs politik var ”djupt orättvis” och ”sliter sönder samhällets grundfundament”. Tydligen var denna politik att föredra enligt Östros, framför det som han skickade ut socialdemokratiska valarbetare att propagera för i valstugorna. Har Thomas Östros kommit på detta på två månader, eller talade han mot bättre vetande under valrörelsen? Vilken trovärdighet inger detta?

Vad väljarna ser just nu är ett socialdemokratiskt parti som dels består av verklighetsfrånvända lightmarxister, samt högersossar med vacklande trovärdighet då de nu vill driva samma politik som Alliansen vilket de för någon månad utmålade som omänsklig. Det innebär att för varje dag som går så blir jobbet för Sahlins efterträdare svårare.

Det finns en del att lära av Allianspartier som även de måste utveckla sig för att överleva. Det handlar del som centerpartiet som står mig nära, men även KD som just nu genomlider en hård höst. Intern debatt måste kunna vara hård och meningsfull, utan att den är frän och förlöjligande. Dessutom kan det som sägs i intern debatt idag användas mot partiet i imorgon. Socialdemokraternas nuvarande maktkamp är ett avskräckande exempel.