Innan De Nya Moderaterna förändrade det politiska landskapet dominerades det av folkrörelsepartier. Dessa partier kännetecknades av höga medlemssiffror. Orsaken har varit att dessa partier dominerade rent geografiska områden i Sverige och därmed också helt dominerade det civila livet i dessa områden. Det betydde att allt rörande det sociala på bygden eller bruket var helt eller delvis, direkt eller indirekt organiserat av politiska partier. Ville man idrotta gick det genom partiet, ville man träffa andra unga så gick man med i ungdomsförbundet, ville man träffa en partner gick man på den av partiet organiserade dansen, ville man umgås med vänner var man medlem i en bridgeklubb organiserad av partiet, och ville man bli något så internutbildades man inom partiet. Det gav trygga, starka partier med en förhållandevis demokratisk bas och man fick politiskt ointresserade att rösta. Det passade även det gamla politiska landskapet där det främst handlade om att företräda en klart utmejslad intressegrupp som arbetare, eller bönder, än att företräda vad man tycket var bäst för hela samhället. För inte så länge sedan (2006) var det som exempel en politisk realitet att LO-anslutna arbetare skulle få statligt subventionerade böcker, men ingen annan.
Men det fanns svagheter också. När vårt samhälle moderniserades och människor blev mer lättrörliga geografiskt och klassmässigt så fick folkrörelsepartierna det svårt att förbli relevanta för unga. Dessa partier var också ideologiskt spretiga och mycket svåra att förändra eller modernisera. För om man har en stor organisation och många medlemmar främst är med för att tillhöra någonting, så kommer politiken i andra hand. Många engagerade medlemmar hade lika gärna kunnat vara aktiva som kassör i en simklubb. De hade vant sig vid ett status qou, trots skilda åsikter medlemmarna emellan. Men när man skall förändra en sådan organisation så krävs större åsiktslikheter. Det förklarar de hårda ord som utbytts internt inom socialdemokratin och centern. Dessa partier är nämligen i en moderniseringsfas och dess spretiga åsikter inom medlemskåren kommer då till ytan.
Betyder det att det är fel att försöka förändra folkrörelsepartier, likt centern? Nej för den allvarligaste svagheten hos denna typ av partier, är att handskas med dagens verklighet och den nya konkurrensen om väljarna. Det var bara en tidsfråga tills att något parti skulle lösa puzzlet. Det blev moderaterna under Fredrik Reinfeldt och Anders Borg med ett ganska ideologiskt avskalat mittenparti som sade sig kunna förvalta (men inte omdana) efter några mindre reformer, vårt samhälle som bäst. Och bäst för alla oberoende vilken intressegrupp man må tillhöra eller var man bor i landet. Det har varit en ekvation som visat sig vara synnerligen attraktiv för många svenska väljare. Folkrörelsepartiernas reaktion har varit förlegad. Man har förlitat sig på väljarnas känslomässiga ådra, att se till det ”riktiga” arbetarpartiet, eller partiet som historiskt talat för bygden, eller som har ”liberal” i partinamnet. Mycket mer än så har inte dessa spretiga, självmotsägande partier kunnat mobilisera. Men i nya tider har det visat sig vara ett synnerligt dåligt motdrag, utan mycket till effekt. För socialdemokraterna har det inneburit att det forna väljarstödet på 50-45 % snarare nu är kring 30 %, folkpartiet är stadigt på ca 5-7 % utan chans till mycket mer och för centern har det förstärkt den demografiskt skapade nedgången via urbanisering från 20 % -parti på 70-talet mot dagens 4 %.
Förändring krävs av alla folkrörelsepartier för att anpassa sig. För socialdemokraterna kan det handla om att överge det socialistiska bagaget, som hur som helst endast varit en ovärdig kuliss, som passat mycket illa med den förda politiken sedan mitten av 80-talet. Röda fanor och snack om att förändra samhället på 1:a maj har kombinerats med att Rörelsens företrädare återgått till att delta i styrelsemöten med företagsledare den 2:e maj. Lösningen för S är alltså mindre ideologi som också verkar vara Löfven och Magdalena Andersson melodi, för att ge sig in i kampen med moderaterna om att vara bäst på att förvalta staten. Men hittills har socialdemokraterna inte lyckats med det. För partiet som utsåg den mest okunnige finansministern någonsin, katastrofen Bosse Ringholm, så är det en bit kvar till att kunna vara bäst på att förvalta. Men det är troligtvis bättre strategi än att göra sig omöjlig för många mittenväljare med vinstförbud i välfärden.
För centern (och folkpartiet) är det en annan femma. Mitten inom svensk politik är nu tagen av främst moderater och socialdemokrater, men även ett mer sansat miljöparti och de där Sverigedemokraterna som drar till sig svårdefinierade anti-etablissemangröster. Det blir otroligt svårt att ta nya röster där, eller ens försvara de man har. Småpartier kan inte slåss mot stora partier om regeringsduglighet. Annie Lööf kan inte bli bättre än Anders Borg på att vara Anders Borg. Samtidigt är de som röstar på socialdemokraterna idag är en mindre skara som inte är benägna att byta till ett borgerligt mittenparti, och det kommer aldrig att gå för ett politiskt parti som vill vara ekonomiskt ansvarstagande att övertrumfa miljöpartiet i miljöfrågor.
En möjlighet för småpartierna är att göra sig politiskt och ideologiskt tydligare. Här finns det en lucka. När moderaterna inriktade sig på förvaltandet så var de tvungna att överge den mer visionära och modiga borgerliga politiken som det finns ett sug efter. Den uppenbara ideologin bakom denna vision är liberalism. Det är en ideologi som stämmer väl överens med centerns iver för självbestämmande, borgerliga kärnväljares åsikter, samt till någorlunda stor del den politik partiet för i regeringsställning. Dessutom är det både en tydlig ideologi med en tydlig riktning, men där slutmålet är valfritt. Exempelvis, staten skall vara så liten som möjligt och skatter så låga som möjligt, men hur liten staten är och hur låga skatter skall vara är helt upp till betraktaren. Man kan helt enkelt välja hur liberal man vill vara. Och vad är alternativet? Socialliberalism? Dels är definitionen av denna ideologi på tok för flummig och kan innehålla vad som helst inom ett normalt politiskt spektrum. Dessutom är det ju den förhärskande ideologin som styrt vårt samhälle de senaste hundra åren och är därmed ett dåligt verktyg för att förbättra samhället. Det är förvaltarnas ideologi. ”Ekohummanism” skanderar någon gammal partiveteran. Men vad är det, och vem vet vad det är? Man kan inte ha hemmasnickeri till ideologi som grund för ett parti. Då blir man verkligen otydlig och ointressant.
Men även om centerpartiet lyckas profilera sig som det liberala partiet i svensk politik så innebär det förändringar. De nya väljarna lär inte bry sig nämnvärt om partiets historia, utan kan till och med anse det som en black om foten. Det är naturligt. Politik är en färskvara, och vad som gjordes och tycktes för 50 år sedan är oftast inte gångbart längre. Ej hellre lär folkrörelseaspekten vara särskilt tilldragande för någon i detta århundrade. Det blir bara politik som blir fokus, och de nya väljarna lär egentligen endast vilja ha ett parti som för bäst liberala politiken. Jag vet för jag är en av dem (lite tidigt ute kan jag erkänna). För mig är kärnkraftsmotståndet under 70-talet en politisk parentes som inte passar dagens verklighet med ny kärnteknik och växthuseffekt. Olof Johanssons oresonliga motstånd mot Öresundsbron är för mig absurt och var en direkt krigsförklaring mot mitt Malmö som suktade efter denna livlina in i framtiden. Jag var moderatväljare tills dess att centern började bli allt mer liberala och moderaterna blev allt ideologiskt försiktigare och mindre spännande. Det är min typ som partiet kan vinna, och inte många andra. Allt tal om att dra till sig nygamla väljare genom att locka med ”gamla centern” är hopplöst. Borg och Reinfeldt spärrar den vägen med att vara bäst på att förvalta.
Jag gissar att det finns en del gamla medlemmar som inte vill dela parti med sådana som mig. Det innebär ofrånkomligt att en del politiskt främmande ställningstagande måste accepteras. Troligtvis skruvar sig Hans Lindqvist, Stefan Hannes, Lars-Göran Winberg, Bertil Böhlin, Per Schöldberg och Håkan Larsson obekvämt inför detta, medan Lars Vikinge redan visat sin totala avsky mot sådana som mig. Men vill ni kunna påverka inom politiken så föreslår jag att ni vänjer er. För ni får ingen annan. Alternativet är att centern långsamt förflyttas till historieböckerna när den gamla politiken blir allt mer omodern och folkrörelsen blir ett minne blott. Är det ett bättre alternativ?
0 comments:
Post a Comment