Var tog dårfiltret inom vänstern vägen?

Dilsa Demirbag-Sten, Charlotte Wiberg och Jonatan Leman har tagit upp ett ämne som jag själv funderat på en del. Det handlar om det här med till synes seriösa politiker (nåja..) likt vänsterpartiets Ali Esbati och Hanna Löfqvist som utan några skrupler rekommenderar rasist-bloggen ”Jinge”, samt att just antisemitism i dåligt förtäckta former har blivigt allt mer accepterat inom delar av vänstern.

Jag anser att det här är ett betydligt vidare problem som sträcker sig långt in i det socialdemokratiska partiet. Det finns inom stora delar av den demokratiska vänsterns gräsrotsrörelse ingen form av självreglering av hur långt ut i floran av vänsterextremister som man kan, eller möjligen inte bör associera sig med. Om man utgår från länkar från hemsidor och bloggar så är Svensson, aktiv inom en trotskistisk sekt, svensk bloggvänsters nestor. Till honom länkar till och rekommenderar flertalet aktiva socialdemokrater, samt andra uttalade demokrater på vänsterkanten. Det finns flera andra trotskistbloggar, som socialdemokrater med jämna mellanrum rekommenderar. Ja det gamla stalinistpartiet SKP har även de en blogg som sossar utan några betänkligheter associerar sig med.

Märk väl, det här handlar alltså inte något utbyte med demokratiska partier som må ha seglat en bit ut på vänsterkanten. Utan aktiva inom Sveriges största parti, Socialdemokraterna, beblandar sig med och legitimerar rena rama sekter som öppet hyllar Ryska revolutionen och det fruktansvärda Sovjetimperiet som uppstod därefter. Med andra ord är dessa vänsterextremister apologeter för en diktatur som delade ut nackskott och GULAG-domar till inte minst socialdemokrater, som påstår att utrensningar aldrig ägt rum, som hyllar massmord på oliktänkande och som vill införa en planekonomi som per definition har orsakat svält och miljökatastrofer.

För trotskister och stalinister betyder denna associering naturligtvis en legitimisering. Men på vilket sätt behöver sossar några få trotskister och stalinister? Är det inte lite skämmigt med tanke på sossarnas historia som en garant för svensk demokrati, framförallt mot ett hot från vänster? Själv tror jag det beror på en kombination av historielöshet och att partiet gjort det till ren slentrian att associerar sig med allehanda vänsterextremister och diktaturapologeter via ABF, Socialistiska forum och European Socialist Forum. En form av ryggradsmässigt samröre med partiets radikala ursprung. Lustigt nog har alltså partiet valt ett ideologsikt samröre med förespråkare för planekonomi, samtidigt som man själv bla har sålt ut Telia och låtit tidningen Arbetet konka. Det har skapat en kultur inom de socialdemokratiska gräsrötterna där anything goes så länge det är retorik. Jag påpekade just detta innan när jag gästskrev hos en liberal misantrop. Jag fick då mothugg från två hugade unga sossar som inte ens verkade förstå problematiken.

Själv tror jag att associationen med extremvänster går hand i hand med att antisemitiska strömningar når in i det politiska finrummet från vänster. Hoppet från rå klasskampsretorik, till ren rasism är knappast särskilt långt. Så länge den demokratiska vänstern inte tar fasta på att den stora skiljelinjen inom politik knappast är mellan blockgränserna, utan mellan demokrater och ickedemokrater, så lär detta problem bestå.