En kupp, en enad värld och en skränig vänster

Ingen kan väl ha missat att Chavez allierade i Honduras, Zelayas, avsattes i en kongress- och Högsta domstols-initierad kupp här tidigare i veckan då presidenten väcktes och skickades i pyjamas till grannlandet Costa Rica. Trots att statskupper var återkommande vardag i denna del av världen för bara 20-30 år sedan, så är det faktiskt idag något extremt även i Latinamerika. Ett tecken på det är att nyheten har bemöts internationellt av ett unisont fördömande, både från token Chavez, och brödratyrannerna på Kuba, men även EU och USA. Ja förutom i Honduras då där revolten verkar ha starkt folkligt stöd.

Med detta i åtanke är det rätt komiskt att läsa hur svensk Chavez-gullande vänster har reagerat. ”Högerns våld” förkunnar en trotskist, men hittar knappast någon borgerlig som försvarar kuppen. Det måste kännas trist. Andra försöker desperat finna någon länk till USA, trots att Obama är synnerligen kritisk och Pentagon avbrutit samarbeten med Honduras armé. Man kan verkligen känna vår USA-hatande vänsters besvikelse i luften. På partinivå har några ledande vänsterpartister krävt något av Bildt. Vaddå kan man ju undra när EU under svenskt ledarskap redan tagit avstånd från statskuppen. Effektsökeri på lägsta politiska nivå. Nej Esbati och gänget har fått nöja sig med att söndertolka svenska journalisters ordval, vilket måste ge en fadd smak i munnen.

Men om jag skulle sticka ut hakan som liberal bloggare, vad kan man egentligen säga om kuppen i Honduras?
För det första, vi skall vara på det klara med att Zelayas är en riktig sopa. Han valdes som en mittenkandidat som skulle bekämpa brottslighet, men metamorferade sig under tiden som president till en USA-hatande socialistisk Chavez-wannabe, vars ämbete kantades av korruptionsskandaler och vars ekonomiska populism drivet landet till ruinens brant. Knappast vad väljarna valde, vilket förklarar varför Zelayas stöd hade sjunkit till ca 30 % av befolkningen precis innan kuppen. Han är ej någon demokratisk förkämpe vilket bevisas av att han anslöt ett motvilligt Honduras till Chavez och Castros antiamerikanska allians. Med vänner som den stalinistiska diktaturen på Kuba, och en Chavez som inte backar att beordrar armén att skjuta på obeväpnade demonstranter, då är man verkligen inget frihetligt hopp oavsett vad som skrivs i DN. Vidare måste man ju undra vilka mål en president har som visar ett sådant förakt för sitt lands konstitution och ingen respekt för andra demokratiskt valda ämbeten. Till slut är Zelaya en idiot. Att ansluta Honduras till en USA-hatarklubb när landet är totalberoende av handel, och även bistånd från jänkarna, är rent ut sagt debilt.

Men oavsett detta, är kuppen helt oförsvarbar. I en demokrati byter man inte president med gevärsmynningar, utan med röstsedlar, eller möjligen juridiska processer, punkt slut. Framförallt sätter kuppen ett fruktansvärt exempel i en region som under sekler lidit av demokratiskt underskott, politiskt klåfingriga militärer och ickeexisterande stabilitet. Ett tag verkade det ju räcka med fyra grönklädda män i en jeep för att initiera ett regimskifte. Med denna typ av agerande förblir befolkning, politiker och investerare nervösa vrak i Latinamerika, istället för framtidsoptimister. Så oavsett om en inkompetent president med dubiösa politiska mål har mist jobbet och möööjligen blivit ersatt av någon som är mer duglig, så är den politiska skadan av själva kuppen än större.

Vidare kan man ju undra om Zelayas skulle kunna göra så mycket mer skada. Hans ämbete skulle hur som helst avslutas om 6 månader, han var genuint impopulär i landet, i princip alla politiska partiet var mot honom, liksom en enig kongress, Högsta domstol, och att han var utan vänner inom armén. Skulle han ens kunna vinna sin folkomröstning för att göra det möjligt för honom att ställa upp i nyval? Och skulle han ha någon chans att vinna själva presidentvalet? Knappast.

Därmed måste man ju undra hur det står till i knoppen på kuppmakarna. Nu kan Zelayas spela rollen som underdog och offerlamm med internationell uppbackning, samtidigt som pajasen Chavez får än mer diplomatiskt luft under vingarna. Kuppmakarna har försatt sig själva i en riktig soppa och är helt utan vänner. Nja, förutom befolkningen i Honduras förstås, där majoriteten verkar backa dem.

Därför blir det hela en rejäl nöt att knäcka. Det bästa vore troligtvis att Zelayas kan återvända till sin post, men samtidigt lovar och bedyrar att han inte ställer upp till omval i januari och ger kuppmakarna amnesti. Det är ju också vad seriösa krafter världen över verkar anse, liksom vår svenska regering. Men det är väl ståndpunkter som inte är så sexiga i debattartiklar och bloggar, varav den svenska tystnaden.